Info

Posts tagged Tröskelpass

Fredag Hej ni som läser min blogg. Nu är det som så att det här blir min sista inlägg. Nu kursiverade jag det som att det vore världens jättegrej. Det är det ju såklart inte. Det finns miljontals saker som är tusen gånger viktigare och större. Och dessutom finns det tusen miljoner andra löparbloggar kvar inom internets väggar. Men just min kommer inte vara aktiv längre, även om själva bloggen kommer ligga kvar. Vem vet, jag kanske väcker liv i den igen längre fram. Hur som helst, som jag skrev om tidigare, så har jag funderat på det här ett tag. Att lägga ner bloggen alltså. Och så har den känslan vuxit allteftersom. Varför? Tja, det är lite olika anledningar. En av dem är att jag vill ha löpningen för mig själv ett tag. Jag vill fortsätta springa en massa och långt. Och allra helst bli ännu bättre. Men jag vill göra det bara för mig själv. Vara lite hemlig. Det ska dock omedelbart sägas att det varit väldigt kul med bloggen. Oh ja! En massa bra grejer har kommit av den. Förutom alla fantastiska hejarop jag fått av er alla, både när det gått bra och mindre bra, så har jag även bekantat mig med människor som jag inte hade gjort annars. Jag har lärt mig en massa också, faktiskt. Men nu är det dags för ett nytt kapitel. Jag kände det så tydligt på dagens långpass när jag sprang i den friska luften och hade White Stripes i öronen och jag låtsades som att jag var i London. Känslan bara föll på plats: jag vill vara i offmode. Gå tillbaka till kärnan. Springa. Bara springa (ok då, och styrketräna och rehabba också). Jag behöver just nu stänga av mig själv och känner även för att stänga av andra, hur bra och intressanta bloggar och forum det än finns! Många av er kommer jag nog träffa ändå, kanske på något roligt lopp eller annanstans. Kanske när jag flåsar fram på något tröskelpass? Fast i så fall får ni ha förståelse för om jag inte lyckas med att heja medan jag flåsar, ok? Fast riktigt än är det inte dags att säga hej då. Först måste jag ju gå igenom den senaste veckan.

måndags var jag präktig och började morgonen med rörlighet och styrka. Älskar att Ali alltid håller mig sällskap. Han sitter där bakom medicinbollen och lurar.

Måndag Tittut.

Måndag Sen blev det lite hopp för att väcka resten av familjen.

Måndag Därefter full fart på jobbet. När det var dags att ge mig av hemåt bytte jag om till spring.

Måndag Ruben hade klassträff som jag skulle på så jag hade en tid att passa. Det var bra för det satte fart på benen!

Måndag Sen ringde klockan och det var tisdag. Återigen rörlighet och styrka. Brukar ligga och glo på mina medaljer för att påminna mig om varför jag överhuvudtaget ligger där på golvet och harvar klockan halv sex på morgonen.

Tisdag Vad gäller mina moprgonjoggar så har jag för tillfället dragit ner på dem. Jag tycker inte alltid det känns som att de ger så mycket i och med att jag är så stel när jag vaknar. Dessutom så kraftsamlar jag just nu hellre till de viktigare passen. Ett sånt kraftpass var det dags för efter jobbet. Då var det dags för backpass. Jag sprang hem från jobbet som uppvärmning.

Tisdag Längs Husarviken.

Tisdag När jag nådde Lidingöbron kom värsta störtregnet över mig.

Tisdag Och jag fick en fin regnbåge på köpet.

Tisdag Dock var jag genomblöt när jag väl skulle köra igång med det riktiga passet så jag skyndade mig in för att byta kläder. Och sen fort iväg igen! Var bara tvungen att stå och hålla mig på huvudet en stund innan.

Tisdag Jag var rätt hungrig vid det här laget, det är utmaningen med att springa kvalitetspassen på kvällen. Men jag sprang i alla fall iväg till min backe. Så fort jag kört igång så kände jag hur mycket jag behöver de här backarna efter min platta sommartillvaro. Upp och ner, upp och ner, upp och ner, ja sådär höll jag på. Jag blev trött på ett helt nytt sätt som kändes både obehagligt jobbigt och fruktansvärt skönt.

På onsdagen lyckades jag få till en lunchmil.

Onsdag Det var grått när jag gav mig av.

Onsdag Men det sket benen i, de kändes starka och jag blev rätt uppåt av det hela. Det duggade skönt. Kameran blev blöt så efteråt såg jag ut såhär.

Onsdag Eller kanske snarare såhär.

Onsdag Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var längesen vi sågs men självklart hade vi hörts av under sommaren. Nu var det dock dags att snacka igenom mina sista veckor inför Berlin.

Onsdag Vi lade upp ett schema som känns både lagom, utmanande och kul – hur nu en sån mix är möjlig. Galet egentligen att jag redan nu kan se fram emot de riktigt jobbiga passen för de är ju ofta allt annat än sköna (åtminstone inte medan man utför dem). Nu är det bara att hålla tummarna för att kroppen kommer vara med på noterna de sista veckorna. Som vanligt är även utmaningen att få till alla pass samtidigt som man har tre barn och ett jobb att sköta. Men det brukar funka på ett eller annat vis så länge men är ok med att inte göra så mycket mer än att jobba, springa och vara med familjen. Dock kommer jag skippa loppen innan Berlin som jag först planerade att springa. Tjejmilen kommer jag hoppa över då jag vill få till ett viktigt träningspass istället, och Stockholm Halvmarathon var egentligen aldrig del av min ursprungliga plan. Nu har jag definitivt bestämt mig för att stå över då det ligger för nära inpå Berlin. Riskera att skada mig då har jag ingen lust med även om en halvmara hade varit kul. Efter träffen med Pekka så lubbade jag glatt hemåt. Känslan av att känna sig stark just på distanspassen är jag tacksam över. När man flyter fram och kilometrarna tickar förbi utan att man tänker på det. Sen var jag hemma och så var den onsdagen slut.

Onsdag På torsdagen gav jag mig återigen ner i omklädningsrummet på lunchen. Här har ni det, mitt kära skåp. Just det, bra, för nu blev jag själv påmind om att jag måste ta med mig en ny handduk.

Torsdag I alla fall. Jag joggade ner till Karlberg och över på andra sidan, stretchade lite (mest för att skjuta på det jobbiga i ett par minuter till). Och sen satte jag fart. Tröskelfart!

Torsdag Men så jobbigt det var. Har mest kört tröskelintervaller på sommaren men nu körde jag ett längre parti i ett svep. Puuuuh.

Torsdag Vad grymt det är när man lyckas få till pass på lunchen. Också att få den där timmen frisk luft och rensa skallen, det bara älskar jag. Efter sommaren, efter att ha varit utomhus non stop om dagarna, då är man verkligen beroende av naturen och luften. Det trodde jag aldrig, att jag skulle bli en hurtig friskluftsmänniska, men se det var vad jag blev.

Torsdag Sen förstår ni, sen köpte jag med mig mat från Brickan. Massa grönsaker och bönor, kyckling och så pannkakor med sylt och grädde till efterrätt. En hederlig byggjobbarlunch, precis vad jag behövde.

Torsdag På kvällen sprang jag hem från jobbet.

Torsdag Osäker på hur kroppen skulle kännas efter tröskellunchen men den kändes bra.

Torsdag På fredagen gick jag upp redan kvart över fem. Ångrade mig så smått att jag bokat en så tidig tid med naprapatjohan… men samtidigt så himla bra att han har såna tidiga tider. Det passar mitt liv. Det var lite kyligt ute så jag drog på mig armvärmare. Och satte på musik.

Fredag Sen sprang jag på morgonstela ben in mot stan.

Fredag Förvånas alltid över hur många löpare det är ute om morgnarna längs Norr Mälarstrand, det måste vara den morgonpiggaste stadsdelen vad gäller löpare. Framme hos Johan så fick jag hoppa upp på bandet och springa fort medan han filmade mig. Sen kikade vi på det och jämförde med tidigare filmer. Även om jag har en massa att jobba med vad gäller min kropp, så är det ändå mycket bättre och stabilare än när jag var hos honom första gången. Efter detta så fixade han lite med mina stela höfter och sen fick jag ryggmassage. Höll på att somna. Men hepp, sen var det bara att dra på sig springskorna igen och kuta iväg mot jobbet. Där blev det dusch och ägg i omklädningsrummet.

Fredag Det var allt spring för den dagen. Fick dock ett ryck precis innan jag skulle somna sent på fredagskvällen. Ett styrketräninsgryck runt elvasnåret. Men sen fick det vara nog med kroppsarbete.

Hej lördag. Ahh så skönt det var att få sova utan att klockan ringde. Åt frukost i lugn och ro och sen bytte jag lakan i alla sängar, dammsög hela huset och tvättade toaletterna. Med andra ord var jag rejält uppvärmd när jag gav mig ut för att springa.

Lördag Idag var det återigen dags för backintervaller. Såg dock till att kuta 8 km innan jag körde igång. Planen var att köra ett par fler repetitioner än sist och verkligen få till ett bra pass. När jag var på väg uppför backen för andra gången så fick jag en hälsning och hejarop från en cyklist som cyklade om mig i backen. Det var trevligt att bli igenkänd, det svåra är dock att man själv aldrig riktigt hinner se vem det är som hejar på en när det gäller cyklister, de svischar ju förbi och har dessutom hjälm och glasögon på sig. Men jaja, vem du än var så: hej och tack! Du ropade dock också att du tyckte det såg lite skevt ut? Det var ju kanske inte lika trevligt – men dock sant! Det kändes som att jag hade en sträckning i ena skinkan där i början av backpasset, hade samma känsla innan Midnattsloppet faktiskt. Men efter halva passet försvann det helt, som tur var. Hade bra kraft i backarna och jag tror faktiskt det blev ett av de bättre backpassen för i år. Men satan vad jobbigt det var för mina ben. Och hjärtat också för den delen! Lång nedjogg efteråt och därefter hem till apelsinjuice. Jag längtar dock till att apelsinerna börjar smaka som apelsiner igen, för just nu är de tyvärr inte lika goda som de ser ut.

Lördag Bäst av allt var att få gå och äta tårta hos syrran sen. Ida fyllde nämligen sex år. Det här var barnens tårta men jag tog självklart av både den…

Lördag … och av de vuxnas pärontårta.

Lördag Vi hade köpt en kattjacka till Ida. Jag gillar det här galna mönstret, hade kunnat tänka mig att ha en själv faktiskt.

Lördag Resten av lördagen fick benen vila. Sen blev det söndag. Frukost, ja tack.

Söndag Och sen dags för långpass.

Söndag Ett himlans perfekt springväder! Jag älskar den här höstkänslan, lite kyligt och soligt. Började med att springa 15 km ute på Lidingö. Mycket folk som tränar inför Lidingöloppet nu. Därefter sprang jag in mot stan men svängde höger efter bron och sprang längs Husarviken, ut mot Stora Skuggan, förbi Naturhistoriska och så vidare. Sen tillbaka hemåt. Stängde av klockan på 35 km utanför huset. Ett riktigt skönt och stabilt pass idag, bra fart hela vägen där den sista milen var den snabbaste.

I övrigt ska jag tillägga att vår glassmaskin vaknat till liv. Glass är minst lika gott på hösten som sommaren.

JordgubbChoklad Och sen vill jag slå ett slag för de här kexen. Man kan t ex köpa dem i ostaffären på Lidingö där de för övrigt är väldigt snälla. Och har god ost!

Kex Ja som ni märker fyller jag på med en massa grejer för att slippa avsluta det här sista inlägget. Men nu har jag inga fler glass- eller kexbilder så här tar det strax slut. Bara några sista ord.

Tack för att ni hängt med mig ända hit. Jag har fått så otroligt mycket pepp från er ska ni veta! Både här och på lopp. Jag kommer springa vidare, hoppas ni också gör det. Vi kanske ses ute i spåret eller på något lopp någonstans. Och snälla, håll tummarna för mig i Berlin. Jag hoppas på ett bra lopp med en riktigt bra känsla. Just nu känns det som att det kan bli möjligt men mycket kan förstås hända på fem veckor. Sen om tiden dessutom också blir bra så blir ingen gladare än jag. Men känslan. Den är det viktigaste.

Söndag Hej då! Vi ses!

Manet Jorå. Jag blev frisk till slut. Men det var en jäkla segdragen grej jag fick med halsont och ett himla hostande. Ovanpå detta en envis huvudvärk som vägrade ge med sig. De tre dagarna jag vilade helt kändes (som vanligt) som en evighet. Och för varje dag kom mitt planerade millopp närmare…

måndagen var det alltså fortfarande helvila som gällde. Det var regnigt och grått. Men väldigt vackert ute. Vi klättrade på raukarna.

Måndag Måndag Och passade på att dra till Visby i regnkläder.

Måndag Där åt vi som vanligt crêpes på det här stället.

Måndag Sen kollade vi på lite gammalt visbybråte. Jag gillar när det växer grönt på gamla byggnader, då blir det väldigt fint. Kolla bara:

Måndag Vi spatserade runt där i stan. Fast det var lite segt för jag kände mig rätt hängig. Men när man har barn så kan man liksom aldrig vara 100% sjuk så det var bara att knata på och vara positiv. Här var det en fin vägg:

Måndag En bra grej är för övrigt caféer där barnen kan hänga och slänga medan man själv dricker sitt kaffe i, förhoppningsvis, lugn och ro.

MåndagMåndag När vi kom hem så hade min mamma köpt en växt som heter Rosengeranium som säga vara hälsobringande. Det är sånt man gillar att ha runt sig när man är skruttig. Jag stod väldigt nära den och bad den att bjussa på lite hälsa.

Måndag Jo! Jag köpte två grejer i Visby.

Första grejen: Ett av mina favoritgodis, nämligen flygande tefat.

Måndag Jag älskar de här små tefaten som förutom att vara väldigt snygga smälter ljuvligt i munnen. Synd att de ska vara så svåra att få tag på. Jag köpte 20 stycken (ville egentligen köpa hundra men vågade inte). Jag sa till barnen att de självklart skulle få smaka. Det fick de inte. Jag åt upp allihop på några minuter.

Andra grejen: En ansiktsmask från ett indiskt märke som heter Khadi (katten hade vi redan hemma).

Måndag Jag är inte så mycket för såna här masker och jox men jag tyckte burken var så snygg så jag får väl testa att kleta på det någon gång.

Jaha, sen var det tisdag och vädret hade snäppt upp sig. Det hade dock inte jag själv. Jag hade sovit fruktansvärt dålig natten till tisdagen; lyckades inte somna förrän vid halv ett och vaknade vid fyra och kunde inte somna om. En eländig hosta hade jag också som förmodligen väckte hela huset. Halsen gjorde inte längre ont men jag kände mig ännu hängig och huvudet var inte som det borde vara. Vi startade dagen på stranden. Jag försökte ge mig på Palme-boken.

Tisdag Men nää. Det gick inte. Den är säkert jättebra men jag hade inte biografi-viljan inom mig. Det får bli en annan gång. På kvällen skulle i alla fall Olle ut och springa och jag tänkte att jag skulle testa att jogga lätt. Torsdagens lopp närmade sig ju med stormsteg så jag ville prova på hur några lätta kilometer kändes. Vi gav oss av.

Tisdag Tisdag Det var inget fel på vädret och naturen men de lätta kilometrarna kändes inte så lätta.

Tisdag Kroppen var långt ifrån loppsugen. Halsontet var självklart borta vid det här laget, annars hade jag aldrig gett mig ut (tack till Pekka som verkligen fått mig att inse när man inte bör träna). När jag sprang hade jag ingen huvudvärk men ändå en svag och halvsvajig känsla i kroppen.

Tisdag Men än hade jag inte gett upp tankarna om loppet.

På onsdagsmorgonen kände jag mig liiite bättre så jag gav jag mig ut på nytt för en morgonjogg.

Onsdag Jag tog det väldigt lugnt och tyckte det var aningen bättre än gårdagen, kanske på väg att bli frisk. Vid lunch gav jag mig ut igen, skam den som ger sig!

Onsdag Nu var tanken att testa några kilometer i högra fart för att se hur det kändes.

Onsdag Men jag testade det inte ens, det var så tydligt att kroppen inte var sugen på fart. Långt därifrån. Distans kändes dock helt ok. Jag sprang förbi vajande sädesfält.

Onsdag Och mitt i det fina låg plötsligt en död liten kanin på vägen. Aj. Stackars plutt.

Onsdag Det är vid såna tillfällen man får vara glad över att man själv bara är lite småkrasslig. Sen fortsatte det fina.

Onsdag Det blev en bra dagsdos där på onsdagen men tankarna på loppet la jag ner helt och hållet nu. Det kändes för riskabelt att springa ett lopp i hög fart då man inte ens hunnit ha en enda dag med riktigt bra och ”vanlig” känsla i kroppen. Det är stor skillnad på att springa lätt distans och snabbdistans.

Men! Här sitter jag och håller er på halster! Ni undrar ju såklart hur det står till med min högra stortånagel! Den här bilden är den mest smickrande bilden jag har av den just nu.

Onsdag Jaha, som ni ser så har jag nu tappat halva nageln. Det är inte alls snyggt och jag borde väl rycka loss hela skiten men just att slita loss naglar är inte riktigt min grej. Jag lovar att hålla er uppdaterade om utvecklingen. I alla fall. Efter onsdagens löpning åkte vi och badade i Burgsvik. Inte jag för det kändes som att utmana sjukdomsödet. Men barnen fräste på i vattnet.

Onsdag Det finns ett gammalt hopptorn där som ser rätt gammaldags ut, eller ”vintage” kanske man ska säga?

Onsdag Det avskräckte dock inte Febe som tillsammans med Olle är modigast i hela familjen när det kommer till vatten. Hon är min idol på detta område!

Onsdag Onsdag Onsdag Onsdag Onsdag Sen hängde vi lite på Guldkaggen.

Onsdag Onsdag Jag och Ruben drack alkoholfria mojitos

Onsdag Jag satt där som en annan stekig spännbult – det var dock väldigt varmt vill jag inflika! Jag ser verkligen inte sympatisk ut här, jag vet. Men det är inte därför jag lägger upp denna bild utan det är för att den förevigar sekunden innan Olle slår ihjäl en fluga på sitt ben, ja ni ser den svarta lilla pricken? Såna bilder gillar jag; när man tagit en bild och först efteråt upptäcker något som man inte såg när den togs.

Onsdag På kvällen var jag dock inte alls lika morsk som på bilden. Då var den anskrämliga huvudvärken tillbaka. Hela den här sjukan var just så, att man i någon minut trodde att man ändå var helt ok, för att i nästa gå och lägga sig med dunkande huvud.

Men hörrni. Sen blev det då torsdag. Dagen för Viruddenloppet. Skallen gjorde lite ont när jag gav mig av på en morgontur men det släppte efter en stund.

Torsdag Det blev strandhäng och fredsmärkeverkstad.

Torsdag Eftersom jag inte skulle springa loppet så kunde jag lika gärna klämma ett till pass runt lunch. Ingen fart nu heller utan bara distans.

Torsdag Torsdag Och nu minsann! Mot slutet av passet började jag så smått känna mig som vanligt. När jag stannade klockan och summerade dagen till 25 km så funderade jag ett tag på om jag ändå skulle springa på kvällen. Loppet startade inte förrän halv åtta på kvällen men lite nesligt att ha 25 km i benen redan vid start? Styrketränade lite.

Torsdag Och hepp, så var huvudvärken tillbaka. Trots detta så hade jag världens ångest på vägen till loppet. Övriga familjen skulle nämligen kuta, så jag satt där i bilen och klurade på hur det skulle vara att springa i jeansshorts och huvudvärk. Gud vad jag ältade! Ska jag, ska jag inte? Ska jag, ska jag inte? I vanliga fall hade det varit självklart för mig att inte springa men just det här loppet gillar jag, och så vann jag det förra året vilket gjorde mig lite extra sugen. Men att riskera något allvarligt för att millopps skull, som jag inte ens tränat för, nä där går ändå gränsen för dumheter. Vi åt varsin hamburgare när vi kom fram.

Torsdag Och hämtade nummerlapparna till Febe, Uma, Ida och Ruben som skulle springa barnloppen. Kolla Idas klädsel, helt klart överlägsen. Särskilt med de röda solbrillorna till. Där har man att lära!

Torsdag Observera gärna att Ruben fått låna mina Adios. Han var oerhört nöjd med detta. Nils och Olle skulle också kuta!

Torsdag Uma var först ut. Jösses så hon kämpade. Kan helt ärligt varit topp tio det gölligaste jag sett, Olle och jag höll på att skratta oss fördärvade. Här ger hon järnet innan mållinjen.

Torsdag Sen var det dags för resten av barngänget.

Torsdag Febe satte en jäkla fart och tog ledningen på direkten. Jag trodde aldrig hon skulle orka hålla det tempot hela vägen. Här ser ni henne älga fram, på väg att varva en stackare i gult.

Torsdag Killen bakom låg dock och lurade i vassen och slog henne på mållinjen, trots att hon inte tappade fart. Så hon blev alltså 2:a i loppet men bästa tjej! Bravo! Ruben var också otroligt stark och kom in på en femteplats! Vet dock inte varför han ser så moloken ut här.

Torsdag Och sen var det då dags för milloppet och jag höll på att börja grina över att jag inte skulle springa. Helt perfekt väder, helt perfekt publik. Och hade det inte varit för sjukan så hade jag nog känt mig i helt ok form. De satte av medan vi hejade på. Nils mål var att komma under 39 minuter. Och jajamen, det fixade han!

Torsdag Jag höll på att skrämma slag på några damer när jag skrek JAAAAA! när han korsade mållinjen. Han fick sluttiden 38:51! Olle var också duktig. Han har ju knappt tränat något alls och bestämde sig samma dag för att springa. Han sprang på drygt 47 minuter. Heja!

Torsdag Ja det var ju en kul kväll men jag höll ändå på att bli galen av att titta på. Kommer nog aldrig någonsin följa med igen om jag inte springer själv, sån är jag. Bästa dam vann på drygt 41 minuter… Ältade non stop hela vägen hem som en annan galning. Borde jag sprungit och hit och dit. Hade dock världens huvudvärk när jag kom hem och rosslig hals så jag vet ju att det var rätt beslut.

Och min ångest över loppet släppte helt på fredagen. För då vaknade jag och kände genast att, ja just det, såhär är det att känna sig frisk. Ingen huvudvärk när jag hostade, inget illamående över tanken på att springa fort. Äntligen! Därmed var det dags för ett hårdare pass efter all jogg och distans. Tröskeldags!

Fredag Jag fick ge mig av själv eftersom Nils bara satt och gottade sig med sin sub39-tid. Extra lång uppjogg för att verkligen känna att jag var frisk och sen sprang jag in här:

Fredag Och satte igång med tröskelpasset. Trots att det var jobbigt njöt jag av att kunna ta i! Det är enda fördelen med att ha varit sjuk, att man får ny pepp till ångestpassen. Kort vila och på det igen!

Fredag När det hela var avklarat la jag mig som vanligt ner på marken. Det kanske inte syns här men ni ska veta att min blå hårfärg nu liksom gått och blivit grön. Det ser rätt märkligt ut faktiskt, lite som att jag legat för länge i gammalt diskvatten. Dock bra att det matchade springlinnet, alltid något!

Fredag Jo, när jag låg där och pustade och glodde på trädtopparna så insåg jag att det är en rätt unik känsla ändå.

Fredag Ja alltså den underbara känslan efter att man tagit ut sig totalt. Den går liksom inte att få på annat vis. Tur är väl det för annars hade man nog inte orkat traggla på med de svinjobbiga passen. Efter detta filosoferande på hög nivå sprang jag ner till havet.

Fredag Låt det aldrig bli höst!

Fredag Uppfylld av att vara frisk fortsatte jag med diverse hopp i trädgården.

Fredag Och rev av ett gäng chin-ups!

Fredag Efter middagen drog vi ut i sommarkvällen för att se på en trollkarlsföreställning i Hablingbo. Innan det var dags var vi ju tvungna att kika på Åsa Lindströms fina grejer (lovar, nu blir det inga fler länkar i detta inlägg).

Fredag Syrran älskar hennes muggar. Här står hon och klurar på vilken hon ska köpa.

Fredag Det finns nämligen en del att välja på.

Fredag Sen var det i alla fall dags för trolleriet!

Fredag Åh! Föreställningen var så bra! Fin dekor och scenografi! Känslan var maximal.

Fredag Fredag Och kvällen var galet vacker. Här står jag efteråt och ser präktig ut i en slags spetskjol och funderar på om jag ska sadla om till trollkarl.

Fredag Vi var tvungna att avsluta kvällen med en efterrättscrêpe.

FredagFredagFredag Ljuset var som att det kom från en annan planet. Eller nja, åtminstone från Grekland eller något.

Fredag Här har ni min crêpe! Innan den försvann ner i tarmsystemet.

Fredag Somnade rätt sent och sov otroligt dåligt. Det måste vara värmen som stör min sömn. Hade ställt klockan på 06.00 på lördagsmorgonen för det var dags för långpass. Trött smög jag upp och åt lite frukost. Strax innan halv åtta gav jag mig av. Vätskebälte på!

Lördag Ojoj, redan varmt fastän det var så tidigt. Tog min långa tur längs vattnet bort till Hoburgen. Här sprang mina fötter:

LördagLördagLördagLördag När klockan visade på 22 km var jag framme vid Hoburgen. Var tvungen att stanna en kortis och dricka. Inte en endaste bil mötte jag på hela vägen och bara en endaste homo sapiens.

Lördag Fortsatte vägen fram och höll på att spricka av 1) värmeslag och 2) av att det var så himlans vackert.

Lördag Insåg dock att jag borde tagit mina handflaskor också, hade för lite dricka med mig och det var mer än en mil kvar. Det fick bli ett till litet stopp även om det tar emot att stanna mitt i ett långpass. Men läget var bada eller dö. Då valde jag att bada. Här är jag efteråt. Även om det inte syns så kände jag mig som en ny människa.

Lördag Sen harvade jag vidare i hettan och jag insågs att doppet gjort gott för nu pinnade benen på och det gick snabbare än tidigare. Trots detta var det en kamp de sista kilometrarna. Jag var så törstig och varm och det enda jag kunde tänka på var havet. Till sist stannade jag klockan på 36 km. Då var jag precis framme vid stranden där hela familjen höll hus.

Lördag Låg i vattnet som en annan säl och fick livet åter.

Lördag Efter lunchen åkte vi till Hamra och drejade.

Lördag Lördag Lördag Och sen badade vi igen.

Lördag Det var en sagolik eftermiddag.

Lördag Lördag Innan middagen skulle Olle springa en tur. Jag tänkte det kunde passa med en återhämtningsjogg så jag hängde med.

Lördag Olle ville dock ta en lite längre tur men det var inte jag så sugen på efter mitt långpass så vi skildes åt.

Lördag Vid stranden hittade jag istället Nils som också hade kutat. Vi joggade hem tillsammans sista biten och enades om att det var uppåt väggarna varmt.

Lördag Söndag!

Söndag Jag hade planer på ett tröskelpass men kände ganska snabbt att det inte var en bra idé då benen var lite trötta efter grådagens långkörare och dessförinnan fredagens tröskelpass. Bättre att ta det säkra före det osäkra så det blev en bra distansrunda istället. Försökte hitta så mycket skugga som möjligt då det var varmt.

Söndag Avslutade passet här.

Söndag När man ligger såhär i vattnet, ja då känns livet ganska så komplett.

Söndag Trots att veckan började med nästan två dagars helvila så lyckades jag ändå komma upp i 13 mil, det är jag nöjd med. Nu hoppas jag få vara frisk och kunna fortsätta enligt plan med träningen. Bäst av allt just nu är ändå att löpningen känns så kul. Förmodligen är det för att jag, förutom att ha förmånen att springa i fantastisk natur, har möjlighet att vila och inte behöver klämma in alla pass mellan allt annat som också ska hinnas med i vardagen. Det gör ganska så stor skillnad för mig mentalt. Och än är semestern inte slut! Hörrni, hoppas ni har det bra. Vi hörs om en vecka!

Söndag Här säger jag hej då under vattnet. Hej då.

Sudret Herregud. Semestern. Så lägligt den kom. Det var precis vad jag behövde. Ibland fattar man inte innan hur mycket man faktiskt behöver vara ledig, det kan vara svårt att känna när man har fullt upp och kul om dagarna. Men sen när man cyklar där på en smal stig genom skogen och det luktar torrt och barr och en femåring sjunger högt så det ekar mellan träden framför en, det är då den kommer. Den där stora fina känslan av frihet och familj, den som är svår att fånga i vardagen. Och så det där med vardagen. Som jag skrev om i förra inlägget så var min förra sommar ganska inrutad, det blev liksom lika mycket vardag över den som den vanliga vardagen. Den här sommaren har börjat bättre vad gäller den saken, jag har inte planerat träningen lika mycket – men ändå fått till bra träning som istället varit styrd av lust. Sen att man går och blir skruttig när man slappnar av, ja det är ju typiskt. För det blev nämligen jag. Men det var inte förrän mot slutet av veckan. Men vi kommer dit, om ni inte somnar på vägen vill säga. Nu drar vi gång!

På måndagen var det varmt redan på morgonen. Jag var duktig och gjorde lite styrkeövningar på stranden. Olle tycker det är larvigt att hålla på såhär på stranden men vad sjutton spelar det för roll när det inte är en kotte i närheten? (Bortsett från familjen som får stå ut). Ser lite vingligt ut det här.

Måndag Hopp! (Extra jobbigt att hoppa i sand).

Måndag När de andra skulle äta lunch, då drog jag på mig springkläderna och gav mig av på ett distanspass. Tog med mig vatten. Det här med att springa när solen står i zenit är kanske inte bästa tiden, men jag har kommit på att det är en bra tid ur familjesynpunkt.

Måndag Efter detta fick det bli en Razzle Dazzle-repris eftersom det bara var jag som fått glass dagen innan.

Måndag Tisdagen började också på stranden. Barnens sandhål hade blivit jättestora.

Tisdag Jajamen, framåt lunch var det återigen dags för spring.

Tisdag Nils hängde med. Vi körde vår långa uppjogg för att bli varma i kläderna (Ha! Hade räckt med en meter!). Framme vid vårt nya ”vanliga ställe” väntade kossorna på oss.

Tisdag Pustade ut ett par minuter innan vi drog igång med tröskelpasset. Jag har ofta ett behov av att få samla mig en kortis mentalt innan självplågeriet startar. Här står jag och gör just det, samlar ihop mig mentalt.

Tisdag Och sen var vi igång! Såhär ser det ut där vi nöter fram.

Tisdag En minuts vila = ett svettigt självporträtt.

Tisdag Under den där korta vilan försökte Nils hitta lite skugga. Det var dömt att misslyckas.

Tisdag Jaja, vi fräste på hit och dit och det kändes riktigt bra. Kul! Just att ha sällskap på dessa pass är fantastiskt. Efteråt la jag mig ner och blev ett med jorden.

Tisdag Ja tills det kom en bil och jag fick maka på mig och bli en vanlig människa i akrylmaterial igen. Efter detta joggade vi ner till stenstranden.

Tisdag Minns hur jag förra sommaren tog ett dopp efter nästan varje löppass. Det var en härlig grej att tänka på medan man harvade på, vetskapen att man snart skulle få bli sval igen.

Tisdag Sen var det bara att hoppa i sommarskorna (och så tittar vi inte på min vänstra stortånagel, nej).

Tisdag Jag bor verkligen i mina Birkkenstock under sommaren. Det ska mycket till för att jag ska ta på mig ett par andra skor, ja förutom springskorna då. Vi åkte till Hamra Krog och åt glass (igen).

Tisdag Efter middagen gav jag mig ut i det andra huset där jag har min chin-upsstång.

Tisdag Förra sommaren svek den mig fullständigt; en dag när jag som bäst höll på att hänga och slänga i den så ramlade jag, inklusive stången, ner! Det var inte alls skönt. Och ganska läskigt eftersom den hänger precis ovanför en trappa som leder ner till ett stengolv. Det kunde gått riktigt illa, sanna mina ord! Som tur var gjorde det nu inte det (men tänk om) utan jag fick bara lite ont i ett knä. Trots det har jag inte förlåtit den ännu. Men nu stod jag alltså där på nytt, sugen på att hänga lite. Såg dock till att skruva fast den ordentligt innan jag hoppade upp. Sen var jag igång i mitt lilla skrymsle. Känner mig alltid rätt suspekt när jag hänger här inne.

Tisdag Efter hängandet var jag svettig så jag kunde lika gärna ge mig ut på ett kvällspass när jag ändå var igång. Min syrras lilla Felix var skeptisk till det hela.

Tisdag Men gissa vem jag fick med mig? Olle! Tyvärr dog kameran där och då så jag har inga fler bilder från denna fina kväll, ja förutom denna romantiska springbild:

Tisdag Och ser ni, jag har nya skor på mig, nämligen dessa. Jag springer i vanliga fall endast i Adizero Boston på distanspassen och Adizero Adios på fartpassen. Jag har dock känt ett behov av lite variation på just distanspassen och har varit sugen på att testa dessa. Mycket sköna är mitt spontana omdöme (har haft dem tidigare men det var flera år sen nu). Dock kommer jag vara oerhört försiktig med dem då jag en hel sommar sprang i Nike Lunaracer men som visade sig vara alldeles för mjuka för mina fötter och efter det fick jag en massa strul med ena foten. Nog om det, tillbaka till kvällslöpningen. Olle hade ett par järn innanför västen så vi hade väldigt kul. Jag insåg dock där och då att löpning och humor inte alls passar ihop, det är inte alls lätt att springa bra medan man asgarvar. Kanske därför vi löpare i regel är ganska humorlösa?

Sen förstår ni, sen blev det onsdag. Och jag läste ut den här boken på stranden. Den var riktigt bra (tips, tips!).

Tisdag Hade på mig mina dödskallebadbraxor som jag är väldigt nöjd med.

Skulls Efter strandhänget bytte jag om från bikini till löparkläder och fyllde vattenflaskorna.

Onsdag Redo!

Onsdag Jaja, såja, ge dig av nu.

Onsdag Fint men svettigt var det.

Onsdag Onsdag Sen raka vägen ner till stenstranden.

Onsdag Onsdag Rätt så trevligt att komma hem till det här kalaset efteråt, måste jag säga.

Onsdag Det var min snälla mamma som varit igång. Jag åt paj och bullar först. Sen lunch. Därefter blev det mer strand. Krokodilen fick hänga med. Och stackars Olle som mådde skruttigt med ont i halsen.

OnsdagOnsdag Sen roade jag och Ums oss med att göra styrka i trädgården. Eller… jag vet inte riktigt vad Uma gjorde om jag ska vara ärlig.

OnsdagOnsdag Onsdag  Och jaa, vid det laget var man ju svettig (igen) och kunde lika gärna klämma ett till löppass.

Onsdag Denna kväll. Den var MAGISK.

Onsdag OnsdagOnsdag Sen var det godnatt.

På torsdagen var det dags för ett tuffare pass igen. Nils var redo.

Torsdag Korna borde vid det här laget ha lärt sig sig att vi dyker upp med jämna mellanrum, men de såg lika förvånade ut som vanligt.

Torsdag Det var riktigt varmt. PUH.

P1310750 Inget vatten hade vi med oss heller. Det är sånt där som känns helt onödigt när man ger sig av, sval och fräsch och kaxig, men som man ångrar bittert efteråt när man sitter och pustar på marken.

Torsdag När vi var klara och sprang hemåt så mötte vi en bil på vägen. Den svängde så snällt åt sidan och stannade så att vi skulle kunna passera. Trodde vi. Men när vi sprang förbi så viftade och pekade de till oss inne i bilen och precis framför bilen låg en stor huggorm och s l i n g r a d e sig på vägen, bara någon meter från oss! Tur att jag inte satt mig på den där innan. Dopp efter detta? Ja tack, det tar vi.

Torsdag Fredagen började med den första morgonjoggen på semestern.

Fredag Svalt och tyst och somrigt.

Fredag Vid havet hade en husbil parkerat sig på första parkett.

Fredag Själv njöt jag av vägarna.

Fredag Och vidderna.

FredagFredag Och här kommer nu en bild som inte har med något att göra men som jag tycker är fin. Själv kan jag ju inte hålla en endaste blomma eller växt levande så sånt här tycker jag är extra fint just därför. När det plötsligt växer och frodas i urnor och hinkar. Det är tack vare min mamma.

Fredag Vid lunchen var det dags att springa igen.

Fredag Och sen var jag nära att skicka ett mms till naprapat-Johan så han kunde se hur duktig jag är, kolla bara:

Fredag På kvällen skulle vi ut och äta på Grå Gåsen i Burgsvik. På vägen dit svängde vi förbi nyöppnade Guldkaggen.

Fredag Det såg väldans mysigt ut.

Fredag Om man kände sig lössläppt och avslappnad (inte jag) kunde man ligga i såna här fina kuddar och jäsa.

Fredag Deras grej är annars olika former av potatis, och att man kan välja mellan hundra sorters öl.

Fredag Detta måste ju testas innan sommaren är över. Men på fredagskvällen blev det Grå Gåsen.

FredagFredag Fredag På lördagen vaknade jag och hade ont i halsen. Buhuuuu. Olle hade smittat mig, inte så oväntat. Så irriterande! Jag tycker alltid att sjukdom tenderar att dyka upp precis när man har lite flyt i träningen och tycker saker och ting går åt rätt håll. Varför just nu? Varför just jag? Tittade tillbaka i min träningsdagbok och insåg att jag senast var sjuk i slutet av februari dvs drygt fyra månader sen. Jag brukar ha ca tre förkylningar per år så det var väl dags nu igen. Men vad göra åt saken mer än att vila och påminna sig om att en förkylning är en petitess i det stora hela. Jag mådde dock tillräckligt bra för att trampa ner till stranden en stund och börja på en ny bok.

Lördag Och tillräckligt bra för att baka en tigerkaka som jag sedan åt tillsammans med syrrans paj.

Lördag Och tillräckligt bra för att köpa en fårskinnsväst. Obs! Jag har shorts på mig även om man kan misstänka motsatsen.

Lördag Och tillräckligt bra för att färja håret blått!

Lördag Min syrra tyckta jag såg ut som ett skogsväsen. Det var snällt sagt. Jag gick och klurade hela dagen vem det var jag kände mig som och precis när jag skulle somna kom jag på det: Marge i Simpsons!

Sen så vaknade jag idag och det var söndag. Regnet hade öst ner hela natten och det blixtrade och åskade som bara den, tror faktiskt åskan slog ner väldigt nära oss där på morgonkvisten. Men i alla fall. Halsen var tyvärr inte bättre; skrovlig och harklig och jag kände mig skruttig. Det var bara att glömma långpasset. Nu blir det mer te och ännu mer vitlök och hoppas på att jag kryar på mig snart. Löpningen är så kul just nu så jag blir tokig av att vila. Dessutom så var min plan att springa Viruddenloppet i När i nästa vecka. 10 kilometer. Det gjorde jag förra året och det var väldigt trevligt det hela. Nu när halsen bråkar känns det plötsligt lite osäkert. Att gå och bli sjuk precis innan ett lopp, det är inte så jag gillar att ladda, himla nesligt faktiskt. Men vadsjutton, jag hade ju i för sig inte tänkt trappa ner på träningen inför loppet utan bara kuta de tio kilometrarna och se vad jag går för just den dagen. Med en massa löpning i benen. Så det gör jag nog, kutar alltså. Om bara halsen snäpper upp sig åtminstone ett par dagar innan. För nu har jag ju dessutom en hårfärg som matchar klubbstället. Då bara måste man kuta!

Det var allt från Gotland. Vi hörs!

Uma Hej.

Rålambshovsparken Hej alla trevliga människor. Vill börja med att svära på att jag inte skrev att jag övervägde att sluta med bloggen i förra inlägget, bara för att få uppmuntrade tillrop (även om det självklart kan vara frestande ibland när man känner sig lite nere). Nänä, jag övervägde det verkligen på allvar. Men jag överväger i för sig en massa grejer titt som tätt, som t ex att aldrig mer köpa kläder (!), aldrig mer äta godis (!) och andra omöjliga ting. Hur som helst, jag fick en massa uppmuntrande tillrop från flera av er när jag nämnde mina tankar, och jag blev lite rörd över att det faktiskt finns de som bryr sig om att jag knattrar och fotar och springer. Just att ibland få känna att någon läser ens ord, det är fint. Även om det ska tilläggas att min grundinställning med bloggen är att jag ska göra det för min egen skull och inte för någon annan. Inte heller för att framställa mig och mitt liv på ett visst vis för att det ska verka som att jag är en alltigenom lycklig människa. För såna vet vi ju alla inte existerar någonstans (även om vissa verkar trivas med att måla upp den bilden), men visst det där är svårt. Vare sig man vill eller inte så skapar man ju en bild av sig själv utåt, och den rymmer oftast givetvis inte hela sanningen. För att man kanske inte heller vill visa upp hela sanningen för hela världen (full förståeligt), men man får försöka tänka på sånt där tycker jag. Men det fina med att ha en blogg är ju verkligen att få kontakt med roliga människor som oftast delar samma intresse som man själv. Och dessutom så funkar bloggen som en bra träningsdagbok för mig själv där jag faktiskt ibland, dock ej så ofta, går tillbaka för att läsa hur träningen gick. Kort och gott: jag springer och bloggar vidare! Och tack för att ni brydde er.

Men hörrni! Nu är det sommarlov. I alla fall för mig. Jag har faktiskt haft blandade känslor inför sommaren. Jag har längtat efter att få hänga med familjen och bara skrota runt. Tills jag insåg att jag förra sommaren gjorde allt annat än skrotade runt. Förra årets fem gotlandsveckor var som ett intensivt träningsläger för min del där jag snittade 22-23 mil/vecka i min ensamhet. Och veckorna innan och efter var också de mängdtunga med sisådär ca 18-20 mil. Så ja. Det var mycket löpning och mindre skrotande. För när man har familj och tre barn, så funkar det ju inte att springa och sen bara lata sig. Nej, tiden då man inte springer ska man handla mat, laga mat, göra roliga utflykter, bada och sen de vanliga tingen som att tvätta och städa (obs! Olle hjälper också till med detta ska tilläggas). Men i och med detta så blev det väldigt mycket förra sommaren, hur fantastisk inramning det än var på det hela. Det var under den här tiden som jag började bli nedtränad. När jag kom hem och borde haft fulladdade batterier, och Berlin Marathon började närma sig, minns jag att jag kände mig helt slut, både kroppsligt och mentalt. Motsatsen till hur man vill känna när man lagt ner sin själ i något och ett marathon närmar sig med stormsteg. Trots att jag lättade upp så var det som att jag inte riktigt hittade tillbaka till känslan. Och har inte gjort det förrän typ…ja nu. De senaste veckorna. Trots detta gjorde jag, i mina ögon, ett bra lopp i Berlin och satte nytt PB med tiden 2:52:54. Men det var med en tung känsla och ibland undrar jag om jag kanske hade sprungit bättre om jag vågat vila mer på sommaren. Och även om jag inte hade gjort det, sprungit bättre i Berlin alltså, så kanske jag ändå inte hade upplevt en så tung höst, vinter och vår som blev fortsättningen. Summa summarum, jag har haft blandade känslor inför semestern för jag vet att det finns tid att träna massor och jag är bra på det, att harva på utan att ifrågasätta. Samtidigt så åt löpningen upp min förra sommar. Jag tror knappt att jag sov ut en endaste morgon! Ni hör. Det var galet. Den här sommaren har jag en annan inställning. Den kanske inte tar mig lika långt, det vet jag inte. Eller så gör den det. Vi får se, det spelar inte så stor roll. Just nu är löpningen väldigt rolig och då gäller det att vårda den känslan och inte utnyttja den till max med resultat att man kommer hem och är helt genomslut i både kropp och själ. Det är inte värt de där minuterna och ett nytt PB, om man tappar lusten ett år framåt. Håller tummarna för att jag ska lyckas med kombom hård träning och mycket vila detta år!

Nix, nu tar vi det från början. Veckan alltså. För den började inte med semester. Den började nämligen med en helt vanlig jobbmåndag. Men innan jag drog till jobbet så var jag Bror Duktig, drog ner i mitt lilla rehabrum och gjorde mina rörlighetsövningar.

Måndag Och styrka.

Måndag Efter knogande hela dagen så var det dags att springa från jobbet till naprapat-Johan.

Måndag I garaget på jobbet så märktes det att många redan gått på semester, det var glest mellan bilarna.

Måndag Hos Johan fick jag dels nya styrkeövningar inför sommaren och så hjälpte han mig att mjuka upp höften. Den är inte alls hundra än men det är en enorm skillnad. Förr, efter att jag suttit ner och reste mig upp, så haltade jag alltid till lite. Jag har blivit så van vid att ha ont att jag fortfarande gör så, tills jag inser att det inte gör ont på samma vis och att jag egentligen inte behöver halta till. Däremot känner jag fortfarande den där tröttheten i höger höft när jag springer längre pass. Så det var skönt för höften att få lite Johan-hjälp. Därefter sprang jag hemåt med bra klipp i steget.

Måndag Jag såg återigen canadagässfamiljen i Värtan. Kan inte förstå att de tycker det är mysigt att hänga just där med långtradare och färjor. Men i för sig, folk undrar väl varför jag springer där också. Men jag gillar ju långtradarna och färjorna.

Måndag På tisdagen ringde klockan 05.20. Tycker mentalt det är sån skillnad mellan att gå upp tjugo över fem jämfört med t ex tjugo i sex. Men jag krälade i alla fall upp och ner i de framlagda löparkläderna.

Tisdag Hejade på fåglarna. Man ser det inte på bilden men förutom canadagässen så var ett gäng änder på plats. De stod och sov på sånt där roligt fågelvis; ni vet, de står med bara ena benet i marken och det andra instoppat under sig, och ansiktet vinklat bakåt med bädden nedkörd bland fjädrarna. Det ser så himla obekvämt men samtidigt mysigt ut.

Tisdag Tanken var att köra lång backe men jag var rätt osugen när jag gav mig av. När jag väl var framme så hade jag dock lyckats arbeta upp ett bra backsug. Nu jäklar ska backen få! tänkte jag. Passa dig gamla backe! (Den är åtminstone äldre än jag).

Tisdag Jag skulle köra tio repetitioner. Jag kan ibland tycka det blir så rörigt att hålla ordning på alla siffror i skallen, det gör att jag tappar fokus från att hålla farten… var det sju eller sex jag hade kvar? Därför brukar jag ha lite olika trix för mig och idag körde jag blomvarianten. La upp tio prästkragar och sen drog jag igång.

Tisdag Lite segt till en början men sen var det som att tröttheten försvann och jag rände upp och ner med bra fart och backen fick passa sig och efter varje avslutad repetition så kastade jag iväg en blomma åt fanders. Till sist var det bara en ynka prästkrage kvar.

Tisdag Och sen var det plötsligt noll kvar.

Tisdag Snabbt hem för att åka till jobbet. På lunchen köpte jag sushi på det galet bra Itamae Izakaya på Odengatan.

Tisdag Det kan ta lite tid att få maten men när man väl äter den så är all väntan förlåten.

Tisdag På kvällen vågade jag mig faktiskt ut på ett till pass. I nya leopardshorts!

Tisdag Ok då, här kommer de även i närbild för er som är leopardtokiga. Informerar på klassiskt bloggvis att de är från Adidas.

Tisdag I alla fall. Tog en sväng i Lidingöloppsspåret och det var alldeles tyst och skogsmagiskt. Sen blev det pull-ups!

Tisdag Avslutade med lite rörlighet och magstyrka.

Onsdagen började jag ungefär på samma vis som jag avslutade dagen innan. Jag sprang alltså en sväng I Grönstaskogen. Men först knöt jag brallorna.

OnsdagOnsdag Efter skogsturen packade jag ner glitternagellack i väskan.

Onsdag Och så målade jag naglarna så fort jag kom till jobbet. Det är enda sättet för mig att inte direkt sabba naglarna när jag målat dem; att just göra det vid skrivbordet och sen sitta prick still som en staty. Tur bara att jag inte har allergikerkollegor runt mig.

Onsdag På lunchen var det sol och dags att springa en mil.

Onsdag Innan:

Onsdag Och efter:

Onsdag På onsdagskvällen skulle jag iväg på jobbmiddag. Men vet ni vad jag hann med innan? Jo, ta hål i örat! Ett till! Det är alltså den där ploppen som är det nya hålet, ”conch-piercing” som det kallas. Mycket nöjd med detta.

Onsdag Och sen var jag alltså ute på stan på kvällen. Fotade Svampen som blev en suddig svamp trots att jag bara druckit lite vin.

Onsdag På torsdagen var jag uppe och hoppade tidigt igen. Gav mig av hemifrån strax efter halv sex.

Torsdag Jag skulle till naprapat-Johan en sista gång innan jag emigrerade till Gotland. Herrejisses, vilken morgon det var.

Torsdag Solen. De tomma gatorna. Och mina fötter.

Torsdag Den utställningen har vi sett!

Torsdag Inte mycket att säga om denna fantastiska morgon. Knäppte bilder i farten och kände mig mallig över vår huvudstad, ja nästan som om det vore jag som ägde den.

Torsdag Torsdag Torsdag Torsdag Sen var jag framme i Rålambshovsparken.

Torsdag Torsdag Såg en pappa och, gissar jag, hans son. De skatade där tillsammans, observera att det var innan sju på morgonen vilket tyder på ambition, och det hela såg så urbant och fint ut. Jag var tvungen att fråga om jag fick fota dem. Och det fick jag. Klick.

Torsdag Själv gjorde jag lite armhävningar då jag var lite tidig.

Torsdag Sen var det dags att gå in till Johan.

Torsdag Han jobbade igenom höften ordentligt och sen fick jag ryggmassage som faktiskt var skön även om det inte var en Sturebadsvariant. Men man är inte bortskämd med att naprapatbesök kan vara sköna, om man säger så. Kutade därefter till jobbet, drack kaffe och käkade ett ägg i omklädningsrummet.

Torsdag På torsdagkvällen var jag rätt trött. Först tänkte jag hoppa över kvällens pass och ta vila men det är något med mig och oplanerade vilodagar som bara inte funkar. Jag har så svårt att njuta av dem och då går man miste om grejen (även om jaja, jag fattar att man ibland får tvinga sig till oplanerade vilodagar). Däremot om jag har planerat in vila, då funkar det bra och jag kan njuta av att inte ta ett endaste löpsteg. Förutom detta så var jag också sugen på att springa lite backe en sista gång innan Gotland i och med att jag knappt har en endaste kulle där. Så efter velande gav jag mig ut. På med pannband!

Torsdag När jag kom fram till backen hade de klippt gräset och alla blommor var borta.

Torsdag Men lite längre bort hittade jag några som jag kunde rada upp till räknehjälp. Idag körde jag dock en lightvariant som ni ser.

Torsdag Och så drog jag igång. Jag mot backen! Eller nä, för efter första repetitionen upptäckte jag en snigel på väg över gångbanan. Han hade kommit nästan halvvägs och jag tänkte att jag skulle kunna ha hen som riktmärke, se vem av oss som blev klar först så att säga. Jag mot snigeln!

Torsdag Tävlingen var inledd. Jag hade bra krut i benen, det kändes skönt att springa på pigga ben och inte sådär morgontrötta. Men snigeln verkade också vara i form och krälade/slingrade/slemmade sig fram i ganska bra fart. På slutet var det riktigt spännande! När jag joggade ner efter sista repetitionen så var jag så gott som säker på att snigeln hade en bit kvar och att jag skulle kamma hem segern. Men närå, han hade plötsligt växlat upp. Kolla!

Torsdag Vi måste korsat våra respektive ”mållinjer” exakt samtidigt och därmed blev det oavgjort!

Sen blev det fredag och jag började med min rörlighet.

Fredag Och diverse andra konster.

Fredag Fredag Sen jobbades det in i det sista tills jag till sist insåg: NU ÄR DET SEMESTER! Olle spruttade iväg till Småland för att hämta upp barnen och för att sen på söndag ta färjan från Oskarshamn. Själv skulle jag åka ner med min mamma och katterna direkt från Nynäshamn på lördagen, vilket innebar en fredagkväll i min ensamhet. Därför bestämde jag mig för att tidigarelägga veckans långpass. Lite segt att springa det med ryggsäck på ryggen men sånt är livet. Det var riktigt varmt och jag försökte spänna fast små vattenflaskor på ryggan.

Fredag Men de trillade av efter tio steg så jag fick langa ner dem i ryggsäcken. Sen gav jag mig ut i sommarkvällen. Bort till Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och så över Västerbron. Sen sprang jag runt söder där det var riktig sommarlovskänsla. Folk badade och åt glass. Och kysstes som aldrig förr! Själv svettades jag vidare med den varma och rätt tunga ryggsäcken på ryggen. Kom fram vid färjorna vid Stadsgården. Där stannade jag till lite kort för att dricka energidricka och vatten. Jösses så törstig jag var! Sen vidare längs Skeppsbron. På Strandvägen fick jag zickzacka som en tok för att parera alla glada turister. Efter 30 km stannade jag klockan utanför huset.

Fredag Sen gjorde jag både iskaffe (med vaniljglass i!) samt jordgubbsvatten.

Fredag Därefter var det bara att packa ihop sig inför morgondagen. Ali och Kuba satt non stop vid väskorna (och stundtals även i). De verkade vara oroliga för att bli kvarlämnade.

Fredag Och sen! Sen var det lördag och klockan ringde redan kl 04.15. Herregud, hade bara sovit i fyra timmar men det är sånt som knappt känns när man vet att man ska iväg till något härligt. Mot färjan med min mamma (och katterna). Mamma hade på mammavis med sig kaffe och smörgåsar och vi hade det riktigt mysigt där i bilen. Väl på färjan gick jag upp på däck. Solen lyste och håret blåste och havet luktade hav och himlen var blå och havet var också blått och huvudet var tomt och kroppen lugn. Då insåg jag att nu, nu är det äntligen sommarlov!

Lördag När jag stod där såg jag en segelbåt och tänkte på min pappa som nu kommit fram till Färöarna på sin seglats.

Lördag Vid lunch var vi äntligen framme vid huset. Som jag längtat hit. Ali och Kuba träffade Selma, syrrans katt, och de verkade också nöjda med att ha sommarlov.

Lördag Efter lunchen cyklade vi ner till stranden. Jag har skaffat en ryggsäck eftersom jag numera hojar runt på min Biltema-mountainbike utan pakethållare.

Lördag Och sen känslan av att ligga där på en handduk i sanden för första gången på semestern. Då njuter man i fulla drag om man säger så. Sen fick det vara nog med den typen av njutning. Dags att ge mig av på ett löppass och njuta av landskapet.

Lördag Tog rundan där jag numera kan varenda sväng, varenda sten. Temperaturen var perfekt, varmt men ändå lite skön vind som svalkade.

Lördag Benen var pigga så jag fortsatte lite längre än jag först planerat. Efter en mil vände jag hemåt igen.

Lördag Stannade till vid raukarna och glodde en stund. Tänk att ögonen aldrig kan vänja sig vid det här vackra, som att de blir lika chockade varje dag över att det är så fint.

Lördag En bra tur på 19 km.

Och så var det söndag. Vaknade och hade sovit så fruktansvärt skönt. Tänk att en god natts sömn kan vara som värsta lyxen. Ni vet när man sover djupt hela natten, vaknar till framåt morgonen helt kort, bara för att på en sekund slumra om på nytt, och temperaturen i rummet är sådär perfekt och täcket så skönt. Aaaahhhhh. Sen blev det frukost och raka vägen ner till stranden. Sand mellan tårna är även det lyx, särskilt för att par utnötta löparfötter som inte alls ser lika trevliga ut på undersidan som på ovansidan.

Söndag Och sen att bara ligga och dega på det här viset och det enda man hör är havet.

Söndag Framåt lunch väntade ett tröskelpass.

Söndag Jag tog Nils med mig!

Söndag Lång uppjogg och det var så kul att ha sällskap. Mycket springsnack blev det. Sen stannade vi vid den här figuren och nollställde klockorna. Mu.

Söndag Och så drog vi igång! Idag sprang vi inte på vårt vanliga ställe vid vattnet utan på en grusväg som visade sig vara mycket bättre. Vid havet är det galet vackert men lätt att snubbla, ett under egentligen att ingen stukat någon fot där. Här var det bättre. Vi körde tre block och det kändes kontrollerat hela vägen, både andningen och benen. Sista blocket gick fortast och jag blev så glad över den medgörliga känslan i kroppen! Och glad över att ha Nils att plåga mig tillsammans med. Här står vi efteråt och försöker vara så snygga det går när man dryper av svett. Nils har en väldigt tuff min, måste jag säga.

Söndag Efter detta blev det nedjogg och därefter lite stretch och diverse styrkeövningar i trädgården. Jag hade syrrans barn som medgymmare.

Söndag Efter lunchen åkte jag och min mamma och gjorde Razzle Dazzle-premiär! Jag älskar det där stället.

SöndagSöndagSöndag Och sen äntligen kom Olle och barnen. Ni kan inte fatta hur mycket jag längtat efter att vara tillsammans hela gänget och ha sommarlov ihop. Eller jo, det kan ni nog. Ni har förmodligen längtat precis lika mycket efter era sommarlovsgäng, hur de än ser ut. Det blev givetvis bad.

Söndag Och det obligatoriska hålgrävandet.

Söndag Tja, som ni hör är livet just nu rätt trevligt. Jag ser så himla mycket fram emot en sommar med alla jag gillar. Och jag ser fram emot att springa för att jag gillar det, inte för att jag måste. Ok, tre sista grejer innan ni ska få återgå till ert:

1. Jag har köpt ny hårfärg. Vanligtvis kör jag bara med olika färgade balsam men nu ska jag testa dessa två. Inte samtidigt dock. Har tagit med den blå färgen till Gotland och ska köra i den inom kort. Återkommer med bild. Kan sluta hur som helst.

Crazy Color

2. Häromkvällen fastnade jag framför en dokumentär om hundar. Ali hoppade genast upp bredvid mig i soffan och tittade sen på hela avsnittet tillsammans med mig. Det tyckte jag såg rätt kul ut.

Katt tittar på hund

3. Den här Charlotte Gainsbourg-låten (som egentligen är en Jimi Hendrix-låt). Lyssna på den. Ni kommer inte ångra er.

Det var allt jag hade att rapportera för denna vecka. Njut av sommaren och stegen. Det ska jag.

Söndag Punkt.

Atlasmuren Det märks att alla vill ha semester nu. Inte bara vi människor utan även maskinerna verkar ha fått nog av vardagsharvandet. Vår tvättmaskin blev så trött på det ständiga tvättandet av svettiga löparkläder, Stålmannentröjor och lakan att den la ner helt och hållet i måndagskväll. Mitt i en 60-graderstvätt började det plötsligt ryka om maskinen, det luktade något fasansfullt och sen slutade tvättrumman att snurra. Punkt slut. Semesterstrejk. Ungefär samtidigt skulle vi kika på TV men då funkade den inte. Vi startade om nätet men det var tvärdött, gick varken att glo på TV eller surfa. De håller på med grävarbeten på vår gata och det visade sig att de grävt av vår fiber. Jaha och som om inte det var nog så fick diskmaskinen för sig något, bara ett par dagar senare, förmodligen inspirerad av tvättmaskinens uppror. Den blev väl helt enkelt trött på yoghurttallrikar, tekoppar och geggiga kastruller och började slarva. Den tar genvägar både här och där vilket resulterar i att inget blir riktigt rent utan man får diska om allt för egen maskin. Något mer? Jodå, kaffemaskinen knorrade på onsdagmorgonen och Olle och jag höll på att gå upp i limningen. Inte en sak till! Den tog sig dock samman efter en dos svärdomar och serverade kaffet som den skulle. Men således står vi här nu med en slarver till diskmaskin (vilket en familj på fem personer och två katter inte gillar) och med en icke fungerande tvättmaskin (vilket är fruktansvärt när man är en familj på fem personer varav en springer mycket). Service är på väg till bägge maskinerna men vad gäller tvättmaskinen så tror jag, att döma av lukten, att det dessvärre blir till att köpa en ny. En sån där kostnad som det inte finns någon njutning i överhuvudtaget. Och fibern, den blev återställd i fredags. Annars hade jag inte kunnat göra detta blogginlägg. Vad gäller min egen maskin, ja min kropp alltså, så går det bättre. Just nu känns det riktigt roligt att springa! Kroppen och huvudet vill samma sak och det är en fördel. Hela vintern och våren brottades huvudet mot kroppen och vice versa. Ibland var det huvudet som ville springa fort men kroppen som vägrade, och sen när kroppen ändå var lite sugen på fart så vägrade skallen och så blev det inget med den saken. Nu verkar båda vara sugna på att springa, både i behaglig fart och fortare. Det betyder inte att jag springer som en raket på något vis, men det gör inget så länge det är kul. Kanske kan jag bli en raket tids nog. Okej, bänka er för här kommer nu min vecka dag för dag.

Det blev måndag som vanligt. Jag gick upp vid halv sex och började med kattgos.

Måndag Sen satte jag igång med rörligheten där bland annat min tortyrboll ingår. Obs! Detta är ingen övning utan bara en bild på ben och boll. Ja, så ni inte får för er att ni ska sitta såhär.

Måndag Sen blev det lite allt möjligt.

Måndag Sen åkte jag till jobbet i mina Nike Free som jag spenderar uppskattningsvis 80% av min vakna tid i.

Måndag Jag köpte kaffe på Violon Dingue på vägen. När det ser ut såhär får man uppbåda alla sina krafter för att inte köpa en bulle. Varje dag.

Måndag Jo just det! Jag hade även orange hår dagen till ära. Ser väldigt rörigt ut här måste jag säga.

Måndag Efter jobbet var det dags för ett distanspass.

Måndag Det hade blivit riktigt grått och trist ute. Gatorna var blöta men det går ju lika bra att springa på dem för det. Så det gjorde jag.

Måndag Genom tunneln som leder från Rörstrandsgatan ner till Karlberg. Där har de här lamporna dykt upp, som stora lysande tallrikar.

Måndag Tog en liten extra sväng i stan innan jag kom till Värtan. Där var det så grått det kunde bli, och nu verkligen öste regnet ner. Och det blåste! Tänkte att det var tur att det inte var ett lopp jag sprang.

Måndag Måndag Trodde faktiskt jag skulle blåsa av Lidingöbron, vilket hade varit ett trist slut på en måndagskväll, särskilt då jag är så kass på att simma. När jag precis kämpat mig över bron så fick jag ett uppmuntrande ”Bra kämpat!” av en snäll cyklist. Jag kom hur som helst hem i tryggt, men genomblött, förvar.

Måndag Avslutade dagen med laxburgare (som höll ihop på exemplariskt vis!).

Måndag Och sen blev det brasa.

Måndag På tisdagen var det återigen rörlighetsmorgon. Här ligger jag med den där hemska marmorbollen i ljumsken och försöker se oberörd ut.

Tisdag Det blev även magstyrka och pull-ups.

Tisdag Lite information kommer här:

Tisdag Sen avslutade jag med lite kattgos. Men hörrni, kolla magen. Det blir inte gölligare än såhär. Och då menar jag ju givetvis Alis mage och inte min.

Tisdag Jag kom hem ganska sent från jobbet på tisdagen. Hade det varit vinter, halt och becksvart ute hade det förmodligen blivit till att springa på band, i och med att tanken var att det skulle gå undan. Nu var det alldeles ljust och skönt ute, bara att ge sig av.

Tisdag Körde ett lite hårdare pass och kom in i en bra känsla. Hela kroppen strävade mot samma mål och jag fick lite hopp om att formen kanske är på väg. Sprang hem på trötta men glada ben.

Onsdag Godmorgon! Nu är det onsdag. Rörlighet och sen styrka, jajamen.

Onsdag När jag låg där på golvet insåg jag att Kuba matchar rehabprylarna.

Onsdag Sen blev det bil till jobbet. Brassade på världens bästa musik på högsta volym likt en nybliven körkortsägare.

 

Onsdag Sen massa jobb. Det är verkligen slutspurt nu. Så mycket som ska vara klart innan ledigheten att man knappt fattar hur det ska gå till på en och en halv vecka. Men det är bara att kämpa på så löser det sig. När jag känner mig stressad brukar jag blunda några sekunder och tänka på hur jag snart kommer sitta där på gotlandsfärjan och hur vi sen åker på de ensliga vägarna. På väg mot sommaren. I alla fall, löpning blev det efter jobbet.

Onsdg Förlängde turen och sprang bort till Västerbron och sen mot blåsten över till Söder!

Onsdag Vidare hemåt.

Onsdag I Värtan såg jag en canadagässfamilj som irrat bort sig. En annan som hade irrat bort sig var den här minileoparden, såg lappan när jag stannade en bit hemifrån. Hoppas den kommit hem nu.

Onsdag Innan jag klev in genom dörren var jag tvungen att knarka den här låten en sista gång.

Onsdag Olle anser att jag har spelat sönder låten vid det här laget, så jag får numera likt en tjuvrökare tjuvlyssna på den när jag är ensam. Denna hade för övrigt dykt upp i brevlådan, alltid trevligt!

Onsdag En bra dryck jag gjorde när jag kommit hem var att ta några frysta hallon och tina dem i micron. Sen bara blanda dem med isbitar och vatten.

Onsdag Mycket gott och man kunde liksom suga i sig hallonen genom sugröret på ett roligt vis.

Sen blev det torsdag. Det var fullt schema hela dagen, inklusive kvällen, så det var bara att förlägga dagens pass på morgonen.

Torsdag Började med uppjogg i Grönstaskogen.

Torsdag Och sen blev det backintervaller.

Torsdag Hade vägen alldeles för mig själv med undantag för ett par enstaka bilar. Numera föredrar jag egentligen att inte lägga jobbiga pass på morgonen men det var helt ok, jag tycker just backe funkar bra att köra på morgonen. Dock var det längesen jag sprang just backintervaller och jag visste inte riktigt vad höften skulle tycka om saken. Men det funkade bra och jag blev riktigt trött, precis som man ska bli.

Torsdag Sen blev det bråttom så jag fick köpa en macka på vägen.

Torsdag På fredagen var jag helt död när jag vaknade. Hade nattsuddat med kollegor och sovit knappt tre timmar! Jag hade bara druckit ett glas vin men det kändes som det var minst tio stycken. Jag konstaterade att jag verkligen inte pallar att sova för lite nuförtiden. Dessutom är för lite sömn och springambitioner en dålig mix. Men det var i alla fall bra att jag startade morgonen med marmorbollsövningen för då kan man blunda samtidigt.

Fredag Som tur var piggnade jag på mig när jag väl duschat och druckit kaffe. På lunchen bytte jag om och gav mig ut. Det var riktigt fint väder.

Fredag Hann med en mil som gick i helt ok fart. Ville inte pressa på i och med att jag innerst inne var så evinnerligt trött.

Fredag Efter jobbet så var det som att kroppen ville springa lite till, fastän den var trött. Den ville väl liksom jaga bort tröttheten. För tillfället kör jag väldigt sällan dubbelpass men idag fick det alltså bli ett.

Fredag Det blev en kort sväng i skogen.

Fredag Kolla min blodådra i pannan. Måste vara åldern. Den syns rätt mycket när jag springer men inte mig emot, det ser rätt hårt ut!

FredagFredag På vägen hem var jag helt omgiven av rosdoft. Så förbaskat lyxigt det är att springa vid den här årstiden när det luktar så gott. Försökte lukta in allt som en annan Tjuren Ferdinand och spara i minnet till februari.

Fredag Sen kom barnen hem från Gotland, herregud som vi hade längtat efter dem. Det blev en riktigt mysig fredagskväll. På lördagen gjorde vi allihop en utflykt till Moderna Muséet. Men innan vi gick in värmde vi upp med jämnfotahopp.

Lördag Sen blev det den här herren.

Lördag Lördag Vi gick även in på Arkitektur- och designcentrum där det just nu pågår en cykelutställning.

LördagLördag Sen åkte vi hemåt med de här fina pennorna som vi köpte på Moderna.

LördagLördag För egen del var det bara att byta om och ge mig ut på ett tröskelpass.

Lördag Rände runt längs Kyrkviken och kanske var det spaghettin jag ätit till lunch, men jag tyckte att jag hade rätt bra krafter. Borde komma ner lite i tid men jag försöker att inte jämföra med gamla tider (enda nackdelen med att föra träningsdagbok) utan vara i det här och nu och jobba på framåt.

Sen vaknade jag till den här dagen. Söndag. Olle skulle skjutsa barnen till nästa äventyr: till farmor och farfar i Småland. Han ville köra tidigt och steg därför upp redan vid fem. Jag var ju tvungen att gå upp och pussa alla och då var det lika bra att äta frukost när jag ändå var i farten. Halvslumrade lite till efter det men vid åtta var jag redo att ge mig av på veckans långpass. Mina ögon är öppna även om det knappt syns här.

Söndag Jag var sugen på skog så jag sprang till Lidingöloppsstarten och sprang första milen. Så skönt med lite mjukare underlag och doften av skog. När klockan visade 11 km vände jag tillbaka och sprang återigen första milen, ja fast nu åt motsatt håll. Man kan fråga sig varför jag gjorde så istället för att bara fortsätta men ibland kan jag gilla att göra uppror mot snitslade banor. Därefter sprang jag tillbaka mot Kyrkviken och fortsatte på Lidingöloppsspåret en bit innan jag vek av och fortsatte mot Elfvik där jag snurrade runt och tog en annan väg hemåt. Fick ett litet bryt när jag bara hade ett par kilometer kvar och satte mig på en sten i en minut och glodde. Inte för att jag var speciellt trött utan bara för att jag ville glo och tänka i 60 sekunder. Sen klämde jag sista biten. Totalt 36 km. Det blev både iskaffe och mangosmoothie när jag kom hem.

Söndag Och en näspuss.

Söndag Duschade och åt lunch och sen gick jag till bussen för att åka in till stan. Det visade sig att den inte skulle komma förrän om 20 minuter och är det något jag ogillar så är det att vänta. Således promenerade jag nästan hela vägen till Ropsten.

Söndag Gillar just att gå mycket efter långpass, gör att jag blir mindre stel. I stan fixade jag lite sommarärenden. På vägen hem visade det sig återigen att jag hade otur med bussen, jag skulle få vänta i 30 minuter. Det var såklart inte aktuellt. Bara att knata över bron.

Söndag Det enda jag ångrade var att jag köpt en jättestor melon och så himla tjocka böcker. Men bra styrketräning!

Söndag Bland annat köpte jag dessa två böcker som jag ska plöja i sommar. Och så några pannband eftersom jag tappat ca fem stycken de senaste månaderna.

Söndag Nu är jag redo för en sista jobbvecka och sen semester. Ska bara försöka överleva utan barnen i sex dagar till men jag har fått bildbevis på att de har det riktigt bra i de småländska skogarna.

Småland Klart slut från mig.

P.S. Bloggen. Jag funderar på att lägga ner den. Med största sannolikhet kommer jag inte göra det för jag gillar att skriva och fota och tycker om att prata med er trevliga människor som läser min lilla springblogg. Men ibland blir jag ändå sugen på det, sugen på att bara lägga ner allt och harva på i min ensamhet. Träna hårt och mycket och springa lopp och bara vara. Det är som att jag ibland blir trött på hela grejen; hela vårt samhälle med bloggar och info och bilder och… gaaah! NI fattar. Ursäkta detta lilla utspel men det är en sån dag idag. Därmed ska jag nu istället koppla ner mig, styrketräna, göra chin-ups och sen läsa om Olof Palme. Vi hörs (till 99%)!

Karlberg Tycker det har varit en rätt märklig vecka. Det blir ju det när man är van vid att vara fem i en familj men plötsligt bara är två. Ja, plus katterna då. Men ändå. Bara två stycken människor i ett hus som brukar rymma många fler. Det blir lite ödsligt och tomt. Man inser att den där vardagen, den som man kan bli tokig på emellanåt, den är allt bra ändå. När alla är hemma och yoghurtförpackningarna tar slut i ett nafs och det ligger ensamma strumpor överallt som man blir irriterad på och man bråkar och gastar och kramas och pussas och tvättar och skojar och tjatar och borstar tänder och tvättar hår och handlar mat och handlar ännu mer mat och gör allt annat som görs då man är en familj. Och man inser att just det där kaoset, som är det vanliga livet, det är rätt fantastiskt. Men jag vet ju att barnen har det hur sommarlovsbra som helst utan väckarklockor och tidiga morgnar och istället springer de barbenta med kusinerna på Gotland. Vi två som är kvar hemma får därmed stå ut lite till. Och kanske är det rentav bra för oss alla att få längta efter det där vanliga.

I övrigt så har jag tänkt på löpningen. Det är ju så lätt i efterhand, när man fått en skavank, att tänka att det var ju dumt. Alltså, att det var dumt att man sprang så mycket. Och så går man runt och klandrar sig själv för det och är sådär jobbigt efterklok. Men näääää. Jag vägrar göra det. För att kunna vara efterklok så måste man ju gjort något först. Jag har aldrig varit så mycket för att göra saker på ett lagom vis. Jag tycker det är rätt trist faktiskt. Jag gillar att dra på och se vad som händer och testar man aldrig sina gränser, så vet man ju aldrig heller var gränsen går. Ibland måste man helt enkelt våga prova och testa. Ibland funkar det, ibland inte. Så med detta sagt har jag försonats med mig själv och blickar endast framåt och ser det andra som bra erfarenheter att dra fram när det passar.

Nä, nu tror jag att jag rabblar igenom veckan. Jag börjar med måndagen. Tja, då var jag uppe med tuppen och gjorde rörlighet och styrka.

Måndag Och sen tog jag tunnelbanan till jobbet.

Måndag Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Det hade visst varit fest där nere.

Måndag Knäppte på mig ryggan och joggade till naprapat-Johan (och för er som undrar vad han heter i efternamn så heter han Lind. Johan Lind. Naprapat-Johan.)

P1300539Måndag I Rålambshovsparken var det fullt fräs som vanligt med löpargrupper, uppträdanden och skateare.

Måndag Framme hos Johan visade jag lite av mina framsteg och sa som det var, att det kändes aningen bättre i kroppen. Tjong! Då fick jag ett nytt program att bita i, med svårare övningar! Så kan det gå. Johan filmade mig även när jag sprang på band och gav mig lite olika saker att tänka på. Sen jämförde vi filmen med den första filmen som Johan hade på mig, från första gången jag kom till honom för drygt en månad sen. Då hade jag väldigt ont i höften och det ser verkligen inte bra ut när jag springer. Nu såg det åtminstone lite bättre ut så det var ju bra. Sen sprang jag hemåt. Mötte en löpare med årets Stockholm Marathon-tröja på sig och jag ville gasta till honom att jag minsann också har årets, och fjolårets också för den delen, i och med att jag hade 2012-tröjan på mig. Men det gjorde jag inte utan sprang istället och tänkte på allt som Johan sagt att jag skulle tänka på och kände mig som värsta raketen när jag sprang genom stan. (Observera att det står kände mig.) Stannade klockan vid min gamla skola som nu var sommarlovsövergiven.

Måndag Jag gick runt och hejade lite på allt.

Måndag Hej stjärt.

Måndag Och här ett klassiskt klotter.

Måndag Och här står jag och i den tomma rampen. Gäller att passa på när det inte är några läskiga ungdomar i den.

Måndag Och precis när jag kom hem började det regna.

Måndag På tisdagen var det raka vägen ner och göra rörlighet och magstyrka. Försöker förstå de nya övningarna.

Tisdag Och sen blev det chin-ups!

Tisdag Därefter trampade jag iväg till jobbet i mina små indianskor.

Tisdag Det är inte många skor som kvalificerar sig för mina springfötter men dessa är ett par gamla godingar som är riktigt sköna. På lunchen bytte jag om och joggade ner till Karlberg.

Tisdag På fötterna hade jag Adiosen för det var dags för intervaller.

Tisdag Bara att köra igång!

Tisdag Hade först tänkt att bara köra joggvila men för att överleva la jag in kort ståvila på ett par ställen. Här står jag och vilar en minut innan jag kastade in kameran bland buskarna igen.

Tisdag Rände vidare varv efter varv efter varv efter varv efter… Till sist var jag klar. Det kändes i benen att jag var det om man säger så. Nöjd med att sista intervallen gick snabbast!

Tisdag Jag är lite ovan vid att köra korta intervaller på det här viset, det hör nämligen inte till vanligheterna, men jag har gjort det ett par gånger nu sista tiden mest för att jag känt för det. Har behövt lite nytt för skallen.

Tisdag Det var den tisdagen. Jo, en grej till (som jag vet att jag visat förut). Det är den här sov-sprayen.

Tisdag  Det låter ju som en rätt knasig sak men den innehåller bland annat lavendel och kamomill och man sprutar den alltså på huvudkudden (jajamen). Jag gillar doften och inbillar mig att den fungerar. (Eller så gillar jag bara att ha massa ritualer för mig. Det kan vara så.) Nu har jag i alla fall även börjat ta den här lilla prylen i förpackningen bredvid som även den ska hjälpa en att slappna av. Den är som en miniroll-on som man rullar på t ex vristerna. Själv brukar jag rulla den lite på tinningarna också. Är ni intresserade av denna mini-roll-on-flaska så kan ni läsa om den här och nej, jag är inte sponsrad av Thisworks även om jag önskar att jag vore det. Det skulle nämligen göra mitt liv billigare.

Sen var det onsdag. Och jag var så trött, så trött. Det är otroligt intensivt på jobbet och det märks såklart allra mest när jag vaknar på morgonen. Tur då att jag börjar med rörligheten för även om jag stretchar och grejar och det inte alls är skönt, så är det trots allt ett någorlunda ok sätt att vakna till liv på. Man får i alla fall ligga på mattan precis i början. Tills det är dags för styrkan. Höll på att somna sittandes.

Onsdag På onsdagslunchen var det dags för löpning.

Onsdag Det blev en riktigt bra mil där jag försökte tänka på naprapat-Johans ord. Kände mig stark där jag klapprade fram längs vattnet bortom Pampas Marina. Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var ett tag sen sist i och med Stockholm Marathon och återhämtningsveckor. Vi snackade om senaste tiden och han kollade min höft. Vi hade diskuterat ifall vi skulle röntga den men efter att han kikat på den så tyckte han vi skulle avvakta då det med största sannolikhet är en muskel som strular. Sen gjorde vi upp en plan framåt som känns vettig och balanserad – och kul! Bara hoppas nu att jag får ha en bra sommar utan avbrott och att höften låter mig träna på. Efter detta promenerade jag Sveavägen fram i sommarsolen. Utanför en mataffär stod en vagn full av hoppressade kartonger. Rätt snyggt och jag tänkte på en massa annat som vore fint att pressa ihop, typ alla mina löparskor.

Onsdag Och åh! Sen kom det bästa på hela veckan för Febe kom hem från sitt basketläger och vi hade en kväll med henne innan  hon skulle flyga vidare till Gotland. Här är hon. Den efterlängtade!

Onsdag Det är lustigt med läger. Det är som att barnen blir två år äldre på kuppen. Vi åt pizza och sen kramade jag henne non stop tills hon åkte igen.

Torsdag. Nu orkade inte ens Ali titta på mig när jag körde mmorgonproceduren. Jag håller med, lite tjatigt är det allt.

Torsdag Det blev även pull-ups. Kuba var dock engagerad.

Torsdag Följande serie blev det:

Torsdag Sen blev det jobb och jag velade fram och tillbaka hela förmiddagen huruvida jag skulle kuta på lunchen eller kvällen. Men när klockan slog tolv och det var alldeles mörkt och regnigt utanför fönstret så bestämde jag mig för att köra på kvällen, särskilt då jag hade packat för tunna kläder. Och när jag kan träna på kvällen så är det egentligen skönare för då behöver jag inte stressa. Istället för spring blev det därmed goda köttbullar på lunchen.

Torsdag Men sen kom ju kvällen och den mörka himlen hade försvunnit… men gaaaah! Så osugen jag var på att plåga mig. Jag väntade in i det längsta och höll på. Men till sist så var det bara att ge mig av.

Torsdag Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass. Det var ett tag sen nu vilket betyder att det var riktigt jobbigt! Dessutom så märkte jag att benen var lite trötta efter all styrketräning, för trots att jag bara använder min egen kroppsvikt så biter den uppenbarligen.

Fredag och midsommarafton! Men utan några barn hemma. Så. Himla. Konstigt. Saken var att vi egentligen skulle åka till Gotland hela gänget för ett par helger sen men det blev ju inställt pga jobb. När vi då försökte boka biljetter till midsommarhelgen istället så var såklart alla redan slut. Vilket betydde att vi fick stanna hemma, Olle och jag. Barnen gick det dock ingen nöd på, de hade det hur bra som helst där nere med min mamma, syster och deras kusiner. Själv startade jag upp dagen med ett distanspass.

Fredag Sprang ut mot Elfvik, förbi folk som kämpade med en midsommarstång och det hördes klirr från trädgårdar där folk höll på att duka. Tillbaka hemma efter 20 km blev det smoothie.

Fredag Och sen satte vi oss i bilen och åkte mot Sigtuna. Varför det? Ja, varför inte? Vi var barnlösa och sugna på att hitta på något kul. Vi var ju i Sigtuna nyligen och tyckte det var en perfekt utflykt och dessutom hade vi nu slagit på stort och bokat hotell. Vi lyssnade på The Cure. Herregud, istället för att åka till Sigtuna åkte jag tjugo år tillbaka i tiden. Kanske därför jag tog en sån här bild likt en annan tonåring.

Fredag Vi stannade till vid Steninge Slott på vägen. Träden var sådär slottsfina.

Fredag Och slottet var precis lagom stort. Alla mina rehabgrejer skulle nog kunna rymmas på övervåningen.

Fredag Här står jag och ser ut som att jag vore fem år.

Fredag Trädgården var oändlig och det var som en märklig, trolsk stämning när vi vandrade runt.

Fredag Hej människodjur.

Fredag Faktiskt lite så jag känner mig när jag springer och det går fort och jag känner mig stark (bortsett från brösten då). Ja och här står Olle med sin excentriska scarf. Att vandra runt bland historiska saker är verkligen bland det bästa han vet så han var riktigt nöjd.

Fredag Efter detta så åkte vi till hotellet.

Fredag Ojojoj. Sen drack vi te och åt nybakade scones som nog var de godaste jag någonsin ätit.

Fredag Vi satt där i lugn och ro som två pensionärer. Därefter drog vi upp på rummet och läste. Den här håller jag på med just nu. Inte så förtjust i den än tyvärr.

Fredag Hepp, då var det dags för middag!

Fredag Jag tog en alkoholfri öl till att börja med men jag måste säga att detta var att ta i. Namnet alltså, eller payoffen. FUN. Nä, en alkoholfri öl kan vara god men ”fun” är det inte, det kan vi enas om.

Fredag Till maten drack jag dock ett glas vin – för första gången på evigheter! Det har liksom bara blivit så, jag har inte varit sugen på det så länge jag kan minnas. Och dessutom har alltid ett viktigt träningspass hägrat runt hörnet. Men nu drack jag alltså, det var rätt gott ändå, och det blev så att säga riktigt ”fun”. Ibland var vi tvungna att göra små pauser i snacket för att ta upp mobilerna och titta på gölliga kort på barnen innan vi fortsatte pladdra. Jo, kolla den här fina efterrätten:

Fredag Vi somnade och vaknade till en lördag i Sigtuna. Jag smög upp och gav mig ut. Aldrig i livet att jag missar att springa på ny mark!

Lördag Sigtunaborna är kända för att vara stolta över sin strandpromenad och jag förstod varför.

LördagLördag Jag hittade en löparbana där jag drog av några varv.

Lördag Och gjorde några armhävningar. Men det gjorde ont i händerna.

Lördag Sen joggade jag tillbaka till hotellet.

Lördag Duschade och väckte Olle. Sen åt vi frukost och hade det allmänt jättebra.

Lördag Fast sen fick det räcka med Sigtuna. Full fart mot Stockholm! När vi kom hem var det soligt och fint och jag drog fram alla rehab/prehab-prylar.

Lördag Men istället för att använda alla prylarna så somnade jag. Vaknade till då och då men det var omöjligt att vakna till liv. Det är som att jag har en massa trötthet i mig som kräver att få komma ut. Jag måste bara härda och spurta två veckor till innan det är semester, får ta små slumrar fram till dess. När jag till sist tog mig samman och satte mig upp var det dags att ta tag i skiten. Gjorde bland annat detta:

Lördag Och detta:

Lördag Både Olle och jag skulle springa på eftermiddagen. Båda hade djup ångest inför sina pass. Olle tycker att det ofta går så kasst när han springer sina rundor men jag har kommit på vad han gör fel. Han värmer nämligen aldrig upp utan rusar på från första sekund vilket betyder att han får mjölksyra på direkten. Så nu fick han uppvärmningsinstruktioner av mig innan han gav sig av. Och sen gav jag mig av själv.

Lördag För egen del stod det tröskelpass på schemat och idag körde jag lite längre än sist. Ut förbi Hustegaholm och vidare. Jag får alltid en sån konstig känsla av mixen av att det är jättevackert ute men att man samtidigt gör något jobbigt. Det blir liksom en hemsk men ändå härlig känsla av det. Jobbigt? Ja. Jättejobbigt? Ja. Men jag kände mig ändå lite starkare än förra gången. Kom hem och var nöjd och Olle också för uppvärmningen hade visst gjort susen för honom. Sen tänkte jag att det fick räcka för idag. Men då jag kom upp på övervåningen såg jag den här stången glo på mig.

Lördag Så det var bara att svinga sig upp.

Lördag Bra, gör du en anteckning är du snäll?

Lördag Sen började jag packa inför Gotland även om det är två veckor dit. Längtar man så gör man.

Lördag Idag gick jag upp tidigt för att äta frukost tidigt för att springa tidigt för att hinna göra andra grejer innan det blev för sent.

Söndag Ett par timmar senare gav jag mig av på långpass.

Söndag Det var söndagstomt ute. Jag bestämde mig för en dittenochdattenrunda dvs springa lite kors och tvärs. Således började jag med att springa bort till Lidingöloppsstarten men fortsatte uppe på stora vägen, vidare förbi Ekholmsnäs och ännu en bit. Där vände jag tillbaka och sprang sedan in mot stan. Efter Lidingöbron drog det ihop sig och började blåsa rejält. Vidare längs Husarviken, tog sen Fiskartorpsvägen bort till Frescati och förbi Naturhistoriska Muséet, rundade så att jag återigen var vid Stora Skuggan. Där drack jag en energidryck, mest för jag var sugen på det, och vände tillbaka. Nu blev det plötsligt ett riktigt skitväder, det blev mörkt, himlen öppnade sig och regnet öste ner. Några stackare med barnvagn försökte ta skydd under ett träd men själv studsade jag fram och tyckte inte det minsta synd om mig själv. Jag hade nämligen sms:at med min pappa på morgonen som efter fem strapatsrika dygn har seglat från Tjörn till Shetlandsöarna. Det hade blåst 24 m/s (stormvind), så hårt att vindgivaren i masttoppen hade lossnat. Men idag hade de slutligen kommit fram till Shetlandsöarna och det hade varit blå himmel, strålande morgonsol och blankt vatten. Med detta i åtanke var det bara att fräsa på i ösregnet för några 24 m/s var det ju inte tal om. Stannade klockan på 31 km.

Söndag Sen hem för att göra mangosmoothie.

Söndag Och där var nästan veckan slut. Hoppas ni alla mår bra och är friska och springer som den där statyn på Steninge Slott med guldvingarna på ryggen. Det hoppas även jag få göra här i veckan trots att höften fortsätter smågnälla lite. Men det löser sig för det har jag bestämt, bara att rehabba vidare. Äsch, nu lyssnar vi på en annan fantastisk låt av Soko och tittar upp i träden tillsammans.

Söndag Vi ses.

Träd i stan Det kändes som att det skulle vara vinter för evigt. Ja, där i januari så var det som att det var fysiskt omöjligt att det någonsin skulle kunna bli varmt ute igen. Men nu plötsligt så har man fått ränder av shortsen, det luktar hägg och syrén i kvarteret – och jag har börjat göra iskaffe! Men hörrni. Småfåglarna. De håller på att ta kål på mig. Jag förstår att de är överlyckliga över all fågelkärlek i luften, men jag kan inte sova. Hör ni det, ni måste sänka rösten utanför vårt sovrumsfönster! För jag vaknar för tidigt och kan inte somna om och det är inte alls bra för löpningen. Och när jag väl har lyckats somna om så ringer väckarklockan som jag, sen i vintras, haft inställd på fågelkvitter. Det har jag nu ändrat till hällregn. Jaja, man ska inte gnälla. Man vänjer sig som med allt annat. En sak jag dock inte tror att jag någonsin kan vänja mig vid är att inte äta godis. Det kan vara det svåraste jag vet. Den här veckan har jag lyckats med att inte äta något godis måndag, tisdag och onsdag. Sen sprack det. Detta godisförbud handlar endast om att det känns osunt för insidan av kroppen att äta färgämnen och socker vareviga dag. Nästa vecka ska jag försöka lyckas med att ha godisförbud fyra dagar. Återkommer med om hur det gått.

På den godisfria måndagen blev det inget spring på morgonen. Trots att kroppen kändes oförskämt pigg två dagar efter halvmaran. En helt annan känsla jämfört med känslan efter Women´s Health Halvmarathon. Jag var dock klok och sansad och sparade krafterna till kvällen. På lunchen köpte jag ett kilo kokos.

Måndag När jag kom hem från jobbet så var jag, tro´t om du vill, riktigt sugen på att plåga mig. En känsla jag saknat under lång tid. Det är ju helt normalt att känna lite ångest inför ett jobbigt pass, det hör ju till, men för mig har det känts på ett annat vis den här tiden då jag nog pushat kroppen för hårt. Då har känslan liksom haft en djupare ångestladdning. Men nu var det inte så utan benen var sugna på att pinna på.

Måndag Jag sprang ett tempopass ut mot Hustegaholm och det var en vacker kväll att plåga sig i. Kom hem och avslutade med rörlighet.

tisdagen startade jag inte heller med spring. Såg istället ut såhär med en kjol som prasslar på ett märkligt vis när man går:

Tisdag På lunchen däremot så klämde jag en mil och den gick i en rätt rask takt. Återigen blev jag glad över att kroppen var med på noterna och att få känna att saker och ting kanske ändå är på väg åt rätt håll (även om jag tycker det går för låååååångsamt).

Tisdag Efter att jag hade knegat klart och kommit hem så bytte jag om igen. Inte för ett mastodontpass utan för en kortare tur för att mjuka upp kroppen. Jag skulle nämligen göra dagens rörlighet samt styrketräna efteråt.

Tisdag Hade aningen känsla i mitt vänsterknä men inget alltför alarmerande.

Det blev onsdag och jag skulle sprungit på lunchen. Jag hade dock mycket att göra och kände hur tiden började rinna iväg. Bestämde mig för att skjuta på löpningen till kvällen. Kanske att jag skulle hunnit men det var tröskelintervaller på schemat och jag hatar att känna mig stressad när jag ska köra kvalitetspass. Så istället åt jag det här lasset på Brickan.

Onsdag Det var lite småruggigt när jag kom hem och nu önskade man allt att man hade kutat på lunchen. Men det var bara att ge sig ut! Schas iväg!

Onsdag Sprang 3×10 minuter. Känslan var bra även om jag ännu saknade trycket i steget och den där styrkan i benen. Och den riktigt bra farten. Snälla, kom tillbaka! Sen var det måndag-hela-veckan-känsla när jag återigen körde min rörlighet. Den här klassikern är en av övningarna jag gör.

Onsdag Inga konstigheter för en normal människa men jag är ju inte normal när det kommer till rörlighet. Ni ska veta hur ont det gjorde för mig i början!

Torsdag morgon och dags för en hederlig springtur till jobbet. Soligt var det också.

TorsdagTorsdag Åh det var så otroligt skönt att springa, liksom utan att behöva tänka och känna, sådär när kroppen sköter sig själv. Fick lite av en insikt där på Lidingöbron, kände att den där riktiga löparglädjen var tillbaka! Den har i för sig aldrig lämnat mig men när det går tungt och bakåt istället för lätt och framåt, ja då är det inte alltid en dans på rosor. Men nu gick det alltså lätt att springa och jag hade inte ont någonstans, och det är tusen gånger viktigare än exakt vilket resultat jag får på ett lopp (även om det också är viktigt för mig, ska inte låtsas som något annat).

Torsdag Framme!

Torsdag Nere i omklädningsrummet stretchade jag på golvet och insåg att jag hade råkat matcha naglarna med mina handvärmare. Proffsigt!

Torsdag Sen åt jag ägg med kaviar i öppet kontorslandskap. Vet inte hur populärt det var.

Torsdag Det jobbades på. Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet igen.

Torsdag Var beredd på att det skulle gå lite segt hemåt men nejdå, det gick riktigt bra! Om man ändå kunde fånga den där känslan och spara någonstans (typ i en sån där gammal svart filmburk man hade förr i tiden innan digitalkamerornas tid) och ta fram när det känns segt… Hemma blev det iskaffe. Tog två sekunder att dricka upp det.

Torsdag

fredagen sprang jag återigen till jobbet.

Fredag Tog en extrasväng och glodde en stund på motorvägen borta vid Naturhistoriska. Minns när jag sprang här i vintras om morgnarna och det var alldeles becksvart

Fredag Insåg att jag hade tappat mitt pannband på vägen. Det var synd, det hade behövts, det såg ut som att jag hade antenner på skallen.

Fredag Mötte några Canadagäss på vägen. De hade fått ungar. Ungarna var liksom alldeles neongröngula så jag var tvungen attt fota dem. Den där knasiga färgen syns dock lite dåligt men morsan och farsan väste till mig så jag vågade inte springa närmare än såhär.

Fredag Efter 15 km parkerade jag vid jobbet och gick och köpte en kaffe.

Fredag Tyckte de nyduschade, fräscha människorna i kaffekön glodde på mig. Kan ha varit för att jag hade världens svettigaste ryggsäcksrygg, insåg jag nere i omklädningsrummet.

Fredag  Dusch och sen fixade jag blå ögonlock. Det var ju ändå fredag.

Fredag Resten av dagen var det jobb och hejdå till två roliga jobbkompisar som skulle sluta. Och på kvällen hade vi gäster i kvällssolen. En mycket lyckad dag.

Det fina vädret var kvar när jag vaknade på lördagsmorgonen. Jag åt frukost i solen och återigen kände jag den där längtan efter att springa. När maten smält, och jag även hade hunnit vika galet mycket tvätt, så drog jag på mig springskorna och gav mig av.

Lördag Det blev uppjogg följt av ett tempopass som var uppdelat på tre block: 8+4+2 km. Förra året vid den här tiden sprang jag lite tuffare pass, nu har vi medvetet valt att korta ner för att inte pressa kroppen för hårt. Trots att jag inte riktigt lyckades komma ner i tiderna som jag ville så kändes passet bra, i alla fall bättre jämfört med för några veckor sen. Jag övar mig på att säga till mig själv, att det kommer ta lite tid och att det är helt ok. Jag önskar dock att jag hade en hare att springa med på de här passen. En robothare som jag kunde skruva upp och köra igång precis när det passade mig och som alltid var villig och pigg i benen. Hen skulle hålla de perfekta tiderna och aldrig snacka medan vi sprang. Vilken dröm det vore. Bäst av allt var att jag hittade fredagens tappade hårband när jag efteråt stannade för att stretcha vid en bänk. En snäll människa hade hängt upp det och sånt där måste vara ödet, att jag stannade precis just där för att stretcha, och därmed hittade det. När jag kom hem var jag sugen på att pusta ut i en solstol men de var redan tjingade.

P1290361 Kaffe? Jajamen.

P1290374  Efter lunchen tog vi en tur till stan. Vi åt glass på Brillo. För er i intresseklubben kan jag informera om att jag tog jordnöt och pistage.

P1290379 Sen struttade vi runt i ett sommarstockholm. Jag glodde lite på örhängen med det här gänget.

P1290393 På söndagen, ja idag, var det dags för långpass. 30 km stod på schemat, återigen lite kortare än det sista jag brukar köra två veckor innan ett marathon. Strax innan klockan tio gav jag mig iväg i det ljumma vädret.

Söndag Tog ett par steg men vände tillbaka för att ta på mig solbrillorna. De behövdes idag. Bestämde mig för att springa ut mot Djurgården. Vid lilla Djurgårdsbron var det full rulle. Det var någon slags veteranbilsfestival, fullt av allt från gamla brandbilar till bubblor och jag vet inte vad. Lite trevligt för det fanns rätt mycket att glo på medan man sprang. Flera Stockholm Marathon-grupper ute men annars ovanligt tomt på löpare, tycker jag. Mina steg kändes lätta, ibland fick jag bromsa mig från att springa på för fort. Ute vid Waldemarsudde vände jag tillbaka och på hemvägen fick jag lite skön vind i ansiktet för det var rätt varmt. Mina små handflaskor var helt länsade när jag tryckte av klockan på 30 km. Det blev en bra tur i lagom fart.

Söndag Vi drack hallonsaft i trädgården.

Söndag Jag får ännu lite ont i min högra höft efter de längre passen men fortsätter jag traggla på med hemmastyrkan så hoppas jag det ska bli bättre med tiden. Jo förresten, tänkte visa mina öron för er. Jag har nämligen ett nytt örhänge. Detta som hänger och dinglar:

Söndag Mycket nöjd med detta. Min utmaning är annars att hitta örhängen med enorm känsla men som ändå funkar att kuta med. Detta häng kan eventuellt funka men tror jag skippar det på maran om två veckor. Mitt andra öra ser ut såhär just nu med en tagg och fjäder längst ned.

Söndag Sist men inte minst. Förra söndagen, alltså dagen efter Women´s Health Halvmarathon, tog jag en återhämtningsjogg tillsammans med Febe i Grönstaskogen. Det var ett tag sen vi sprang tillsammans men nu tog vi oss fram där i skogen. Vi pratade inte om något speciellt och farten var det sådär med (förutom när Febe spurtade ifrån mig i backarna). Men att se hennes tofs guppa runt där framför mig, skogsdoften och att bara vara där med varandra, med skogen runt oss, ja det var det bästa på väldigt länge. Ni ser troligen bara en tjej som springer här på bilden, men jag ser en massa annat.

Febe Tack för idag, slut för idag.

Måndag Hej kära bloggläsare. Läste ni Adrian Moles hemliga dagbok när ni var små? Det gjorde jag. Så jäkla bra var de där böckerna. Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, kanske för det där ”kära” i början som känns lite dagboksaktigt. Det är i för sig mycket så jag ser på min blogg, som en springdagbok för mig själv. Sen att jag inte har ett litet hänglås med en ännu mindre nyckel till, det är en annan sak. Och tur är väl det för så mycket fina kommentarer och tankar jag får från er alla, det är helt otroligt. Blev oerhört påmind om detta nu i helgen när jag sprang Kungsholmen Runt. Flera stycken kom fram och pratade och jag fick massa hejarop längs banan. Tack! Kort och gott är det alltså en väldig tur att jag inte har någon liten nyckel (man slarvade dessutom alltid bort dem). Jaja, nu är det dags att summera veckan.

Jag vaknade och var förbaskat trött på måndagmorgonen. Hade sovit skraltigt. Jag stängde av klockan och gick ut i badrummet. Och sen gick jag och la mig igen. För att femton sekunder senare gå upp igen. När det är soligt och fint ute vet jag ju innerst att det är skönare att gå ut och springa en sväng jämfört med att sova en kvart längre. Ibland kan det bara ta en stund att inse det.

Måndag Jag tog det väldigt lugnt, det här var bara en jogg för att få igång kroppen och göra mina stretchövningar. Men ack så fint det var ute. Sol, blå himmel och dimmigt på ett sagoboksaktigt vis som fick mig att vilja bli ett med naturen. Inte genom att dö alltså, ånej. Det skulle skett på något annat vis, fråga mig inte hur. Det doftade hägg och jag mötte fem rådjur.

MåndagMåndag Det blev knappt en mil. Sen jobbades det på som vi vanliga människor gör. På kvällen när jag kom hem var det dags för ett tröskelpass. Jag var inte alls sugen på detta. Ändå stod jag plötsligt ute på gatan, redo att ge mig iväg.

Måndag Den här gamla tröjan brukar jag riva fram när jag känner att jag behöver en piska för att springa fort. Jag menar, man kan ju inte ha en tröja som säger ”FAST” och sen sega sig runt. Nänä, man får leva som man lär. Det blev en lång uppjogg följt av ett lite kortare tröskelpass. Jag kör numera inga spänsthopp, efter alla skador och skavanker får de vänta till längre fram, det sista jag vill nu är att dra på mig någon mer skit. Passet fick godkänt och efter det blev det styrka. För varje gång ökar jag antalet repetitioner och idag kändes det rätt rejält.

Tisdag eller mardi som fransmännen säger. Det låter ju mycket trevligare. Tyvärr hade jag inte haft en trevlig natt. Av någon anledning hade alla tre barnen smugit in till oss under natten, och jag kan bara inte sova då. Även om det är mysigt att vakna upp bredvid dem. Men jag gav mig av på en liten morgonjogg trots tröttheten.

Tisdag Termometern har bara visat 3-5 grader på morgnarna den här veckan men det har ändå varit helt ok när solen varit framme. Vilket gjort att man kan springa i t-shirt plus armvärmare. Det gillar jag. Inte mycket hände annars på joggingturen förutom att jag träffade an hare och en fasan. Men det här med att jogga lite kortare på morgonen, det är fina grejer. Nu när jag så smått börjat dra ner på mängden så ser jag verkligen på de här turerna på ett annat vis, de blir mer som en långsam och behaglig väckning för kroppen. Och så kommer man hem lite mjukare och gladare, redo att stretcha och joxa. Ute såg jag små kvarlevor från Lidingö Ultra.

Tisdag På lunchen blev det mer spring, ett tempopass!

Tisdag Jag hinner inte kuta så långt på lunchen, totalt med upp- och nedjoggen så landade jag på 12 km. Känslan var stabil. Jag gillar för övrigt H&M:s sportlinnen.

Tisdag Det här är ju inget för er killar/män/herrar men för oss av motsatt kön är detta plagg viktigt. Eller hmm, för mig är det inte jätteviktigt, jag har så att säga inget jättebehov av något enormt stöd, knappt något behov alls faktiskt. Trots detta så är känslan och materialet väldigt viktigt, tycker jag, och dessa linnen är (för mig) mycket sköna och bra. Och billiga! Nog om detta plagg. Resten av onsdagen härjade jag vidare på jobbet och när jag kom hem för att laga mat till barnen så kom jag på att vi hade lite rester som jag kanske kunde trolla ihop något av till barnen. Ja, tills jag tog av plasten på skålen som stått längst upp i kylskåpet. Ett par dagar för länge. Eller snarare en vecka för länge. Jesus! Gurkorna hade blivit till lurviga djur.

Tisdag Rätt snygga faktiskt. Men någon gurka fick inte barnen.

Efter detta kom en onsdagsmorgon. Och jag startade den med en jogg.

Onsdag Idag var inte vädret lika lockande.

Onsdag Trots detta så träffade människordjuret (jag) följande djur: två harar, ett rådjur och en fasan. Samt denna replika av en häger.

Onsdag Tillbaka hemma stretchade jag höfterna och tyckte nog allt att det stramade aaaaningen mindre i höger höft. Framsteg! Inget jättekliv på något vis men varenda myrsteg applåderar jag när det kommer till mig och höger höft. Ett andra pass blev det hem från jobbet. Jag såg ungefär lika glåmig ut som vädret var.

Onsdag På vägen hem ringde det plötsligt från dagis, jag svarade men hann bara höra ”Hej, det är Britt” innan samtalet bröts. Min telefon dör nämligen så fort det är lite kyligt ute, oerhört opraktiskt. Hmm. Storasyrran borde redan ha hämtat lillasyrran på dagis vid det här laget, så varför ringde de nu? Tänk om något hade gått fel, hade hänt? Jag har livlig fantasi så jag fick spurta på sista tre kilometrarna eftersom jag redan målat upp både det ena och det andra i skallen. Väl framme så hade storrasyrran hämtat lillasyrran och fröken hade bara velat veta hur vi skulle göra med en lovdag. Puh. Undrar om man kan hyra in dagispersonal när man ska springa intervaller och tröskelpass? Avslutade dagen med styrka och gaah, tåhävningarna tog rejält på vaderna. Insåg att detta fick bli sista styrkepasset innan helgens halvmarathon om jag skulle hinna få pigga vader till dess.

torsdagen blev det bara ett litet kort morgonpass med några fartstegringar.

Torsdag Som tur var började vaderna kännas lite bättre. På väg hem hämtade jag min nummerlapp på Runner´s Store. Jag blir alltid glad när jag är där, de är så trevliga och jag studsade glatt hemåt med min plastpåse.

Natten mellan torsdag och fredag sov jag något makalöst kasst pga en dröm. Det finns inget tråkigare än att höra folks drömmar, de gör om inte annat så att man somnar, så jag ska hålla mig kort: jag drömde att jag kom för sent till lördagens lopp (som nu plötsligt var i Visby istället). I drömmen var det som att jag insåg att jag skulle komma försent men ändå såsade runt hemma, jag drog benen efter mig på ett sjukt frustrerande sätt för den som drömde (jag själv). Till sist kom jag till starten, som ju redan gått eftersom jag såsat så förbaskat. Men då visade det sig att man fick starta när man ville (märkligt lopp). Trots detta fick jag inte ändan ur vagnen… och där tog det slut. Sorry, det blev 391 tecken totalt det där, på tok för mycket för en dröm som inte ens hade ett tydligt slut. Hur som helst, riktigt trött gav jag mig därmed ut på en sista liten tur på fredagmorgonen.

Fredag Det enda djur jag såg var en daggmask.

Fredag Jag hoppades att det inte var ett förebud om min fart på lördagens lopp. Senare på dagen träffade jag Pekka. Det var väldigt skönt. Mycket tankar har åkt omkring i min skalle den senaste tiden och nu kunde vi äntligen prata om allt och vägen framåt. Det är verkligen en annan sak att ses och prata än att sms:a och ringas. Vi enades om att jag skulle springa de kommande loppen som planerat men utan att känna någon tidshets eller press. Låta kroppen återhämta sig lite och sen framåt ändra på mitt upplägg för att undvika skador och på sikt kunna springa snabbare. Jag ser fram emot att springa Stockholm Marathon men mitt mål kommer endast att göra det med en bra och stabil känsla.

Jaha, men hur var då känslan på fredagskvällen innan loppet? Jo tack, den var ok ändå. Mina sista turer hade i för sig känts rätt sega, men så är det ju alltid innan ett lopp. Vaderna var återställda och jag kände att det skulle bli roligt att springa. Jag hade ingen tro på att närma mig mitt pers vilket kanske var dumt. Man måste ju tro! Men jag visste ju hur det var ställt, även om jag börjat lätta lite så har jag under en längre tid sprungit mer än min kropp kunnat hantera. Så det är så att säga en liten resa för att få upp ordentlig kraft i kroppen igen, men jag ser fram emot att göra den. Jag somnade i bra tid och sov bra.

Lördagen började enligt följande: regnet piskade mot rutan och Uma, som låg i vår säng, vaknade, vände sig mot mig och frågade: Varför har du gula tänder? En initial uppförsbacke att jobba med, så att säga. (Men helt ärligt, de är väl inte så gula va? Högst normal kulör, skulle jag själv vilja påstå. Jag kunde inte släppa det utan fick resten av familjen att betygsätta färgen på tänderna. De fick klart godkänt.) Jag gick upp och ute var det väldigt grått.

Lördag  Jag tog fram ägg.

Lördag Och gjorde min klassiska loppfrukost: Fattiga riddare!

Lördag Sen såsade jag runt där hemma, dock med oerhörd koll på klockan för att inte plötsligt befinna mig i mardrömmen igen. Kände lite på temperaturen och bestämde mig för att det fick bli linne och armvärmare. Var rätt uppåt, så uppåt att jag blev suddig på bild.

Lördag Olle skjutsade mig in till stan och The Libertines hängde med.

Lördag Men sen var jag ensam. Jag hade nämligen rått min lilla hejarklack att åka till badhuset och bli blöta istället för att bli det av att stå och heja på mig i regnet. Jag kom precis i tid för att se andra starten av 10-kilometersloppet.

Lördag

I Rålambshovsparken var det blött.

Lördag Jag gick på toa dit kön var ovanligt kort. Jag träffade Henric och sen smög jag in här under och drog på min nummerlapp. Det kändes nästan som en obskyr verksamhet som pågick här.

Lördag På med snabbdojorna.

Lördag Därefter gick jag runt som en osalig ande som man brukar göra innan ett lopp. Men jag träffade en massa trevligt folk t ex Tobias (som sedan satte pers med 1:21:40!) och roliga bloggläsare som hejade. Stod och huttrade i regnet, osugen på att dra av mig överdragskläderna. Men när jag väl gjorde slag i saken och började värma upp så kändes det bra. Träffade Mikaela som vann loppet förra året och vi önskade varandra lycka till. Sen stod vi där på startlinjen, alla i sina snabbaste skor, och plötsligt var vi iväg! Full fart framåt, alltid för fort i starten men jag lyckades sansa mig och hittade raskt in i ett lagom tempo på ca 3:58 min/km. Vi sprang. Och vi sprang. Väntade på att det skulle kännas tungt men det kändes bra. En kille från Fredrikshof (jag kollade i resultatlistan och tror du heter Magnus Engström) passerade mig efter en bit och sa ”Kom igen Tove!” Jag låg sen nästan hela loppet i hans rygg (hoppas ok) och var tacksam över att inte behöva ligga så ensam som jag gjorde på Women´s Health Halvmarathon för ett par veckor sen. Plötsligt har tio kilometer gått och min klocka visar att jag fortfarande håller 3:58 min/km. För en stund tänker jag att vadsjutton, tänk om jag slår förra årets tid?! Mot alla odds?! Jag tycker att jag håller konstant fart men tappar uppenbarligen en del på andra varvet. Klockan visar 4:02 min/km mot slutet, vilket ändå känns helt ok. Under hela loppet så får jag höra alltifrån att jag är första dam till andra dam, men jag vet att jag är tredje dam. När det bara är tre kilometer kvar blir jag dock omsprungen av en tjej. Jag blir lite paff och lyckas inte ta igen det utan det är bara att räcka fram näven åt henne och tredjeplatsen. Kommer i mål som 4:a och tiden 1:26:32. En minut bättre än loppet för två veckor sen men två och en halv minut sämre än mitt pers. Blev förvånad då klockan visade en snittfart på 4:02 fast det egentligen var 4:05 min/km. Måste lära mig att skita i klockan helt. Absolut inte nöjd med denna tid, men inte heller så besviken. Jag får springa vidare (lite mindre) och hoppas att min plan framåt kommer innebära bättre tider på sikt. I mål gratulerar jag Mikaela som helt fantastiskt sprang in på en förstaplats och tiden 1:19:40! Förutom en duktig löperska är hon en otroligt trevlig människa, det har jag förstått av de tre gångerna vi träffats. Här är hon:

Lördag Själv fick jag en massa fina ord från bloggläsare och en vindjacka. Ni får se den inom kort på bloggen om detta skitväder håller i sig! Olle var snäll och hämtade upp mig men han ångrade sig bittert när det visade sig att Tekniska Högskolan skulle genomföra sin såkallade ”quarneval” och hade blockerat hela stan så vi fick tråckla oss hem. Obligatorisk uppvisning av medaljen när jag kom hem.

Lördag Och fastän jag fick en skruttig tid så var det helt okej ändå. För att kroppen inte alls kändes påverkad som efter förra halvmaran då jag haltade hem med rejält ont i höger höft. Nu kände jag också av höften men inte alls på samma vis. När jag kom i mål var jag såklart trött, hade nog inte kunnat springa så mycket fortare, men tänkte däremot när jag korsade mållinjen, att jag gärna kunde fortsatt att springa längre. Det är ett gott tecken. Avslutningsvis så är Kungsholmen Runt ett riktigt roligt lopp, tredje gången jag springer det. Inget att klaga på, inte ens vädret såhär i efterhand.

På kvällen åkte vi in till stan hela familjen, för att äta middag på Nero. Vi brukar inte göra det efter halvmarathon men den här gången blev det så.

Lördag Carpaccio till förrätt.

Lördag Och en rejäl biff med spenat till huvudrätt.

Lördag Järn så det räcker och blir över med andra ord.

Idag, söndag, mår kroppen oförskämt bra men det blir inget långpass utan en återhämtningsjogg, stretch och lite styrka. Vi hörs och tack igen alla ni som hejade på mig i lördags. Det är ni som gör att jag inte skaffar ett litet lås till bloggen. Vi ses på Stockholm Marathon!

Kungsholmen Runt 2014 Och den här bilden har jag inte tagit själv utan det har John gjort. Det tycker jag han gjorde bra, inte hans fel att vi alla ser svettiga och plågade ut. Hej.

Women´s Health Halvmarathon Det här har varit en vecka fylld av både det ena och det andra. Först ut var måndagen och då var vi lediga. Det var soligt och jag startade dagen med en kortare distanstur.

Måndag Och gröt.

Måndag Sen drog vi till Skansen, på barnens begäran. Jag blev så otroligt sugen på att gosa in mig hos lemurerna. De där svansarna alltså.

Måndag Hej på dig. Förlåt om jag väckte dig.

Måndag Vi hälsade även på mitt värsta djur, alla kategorier.

Måndag Herregud vad jag hatar krokodiler. Just att de ligger sådär blickstilla, som att de vore döda, men så vet man att de bara på en sekund kan bli fullständigt livsfarliga. Då har jag lättare för ormar. Jag klappade till och med den här figuren. Han heter Snoddas. Efternamn okänt.

Måndag Efter detta djurcrescendo så blev det magstyrka hemma. Hemma fast ute.

Måndag Och sen var det dags att ge mig ut på en lite längre distanstur.

Måndag Jag sprang ut till Elfvik och tillbaka och kände mig stark och pigg i benen. En känsla jag älskar. Och önskar jag kände oftare nuförtiden. Jag avslutade dagen med chin-ups i serien 10+6+4. På tisdagen blev det ingen löpning förrän på lunchen. På med räserskorna.

Tisdag Jag sprang ett tröskelpass längs Kungsholms Strand. Delade upp det på två block. Åt ena hållet gick det för långsamt men jag skyllde lite på motvinden. På vägen tillbaka gick det i alla fall bättre, men inte heller då så snabbt som det kanske borde. Jobbigt var det hur som helst. Foten var på fortsatt bra humör men istället började nu min högra höft (återigen) jämra sig. Jag märker det tydligt när det ska gå undan, hur liksom höften bromsar och gör att högerbenet hänger efter. Tydligt att kroppen försökte säga mig något. Men jag är ju rätt kass på att lyssna så när jag kom hem och hade fått en paket-avi i brevlådan så bytte jag såklart ändå om, drog på mig ryggsäcken och sprang till posten.

Tisdag Det var längesen jag ärende-sprang dvs sprang med ett ärende i sikte, som t ex att hämta ett paket. Men just ärende-springa gillar jag verkligen, och medan jag sprang mot centrum mindes jag hur jag sprang och handlade kors och tvärs när vi var i Mexiko förra julen. Ibland hade jag mat i ryggan, ibland målade dödskallar i porslin. Det var tider det. Vad var det i paketet då? Jo de här försenade födelsedagsdojorna. Regnbågsdojor!

Tisdag Ja, inte till att springa i utan mer att gå runt och studsa i rent allmänt, extra bra då man har en öm häl, tänker jag. På onsdagen var jag uppe tidigt. Kolla grannens fina träd som redan slagit ut fast det bara är april.

Onsdag Jag tog vägen ut mot Ekholmsnäs, förbi Lidingöloppsstarten. Det var stilla och vackert.

Onsdag Som vanligt gröt därefter.

Onsdag På lunchen var det dags för ännu ett distanspass. Mycket folk rände fram längs vattnet, precis som jag. Och som vanligt en massa människor som tycker att tre barnvagnar i bredd på en smal väg är en toppenidé. Jag är inte riktigt redo att hålla med.

Onsdag Stretchade litegrann efteråt och när jag stod där insåg jag att jag bara måste fixa kroppen på ett eller annat vis, om den ska hålla.

Onsdag Men det fick bli längre fram i veckan för på onsdagskvällen var det dags för Guldäggsgala! Jag bytte om och promenerade från jobbet mot Stockholm Waterfront.

Onsdag Det var en helt fantastisk kväll, en perfekt kalaskväll. Stan badade i sol.

Onsdag Eftersom jag varit juryordförande för hela balunsen i år så var jag tidigt på plats. Så tidigt att jag kunde ta ett kort på mig själv i min läderklänning helt ensam på toaletten. Såhär såg jag ut.

Onsdag Första gången på kanske ett år (!), förmodligen mer, som jag hade skor med klack och då var de inte ens höga. Det blev en riktigt bra kväll, jag skrattade hur mycket som helst och träffade massa gamla och nya kompisar och vår byrå vann sex silverägg. Kom hem sent och insåg att jag är helt kass på det nuförtiden, att vara ute sent alltså. Jag blir så himla trött av det. Trots att jag inte druckit en droppe alkohol så kände jag mig alldeles bakis när jag, efter knappt fyra timmars sömn, vaknade på torsdagmorgonen. Men jag hoppade i löparkläderna och sprang till jobbet.

Torsdag Kroppen var förvånansvärt ok med att kuta trots tröttheten. Förmodligen var det känslan av att springa genom en solig morgonstad som gjorde susen och fick mig att glömma hur trött och sliten jag egentligen var. På lunchen tog det emot att byta om, särskilt när ett gäng skulle dra till Pizza Hatt och äta. Roboten i mig fick träda in och tvingade mig ner i katakomberna för att byta om. Som tur var fick jag lite pepp av Sevilla Marathon-linnet

Torsdag Jag skulle kört ett tempopass men jag kände att det skulle bli svårt med så lite energi. Jag ville dock ändå köra någon form av kvalité så istället blev det backintervaller en bit bortom Pampas Marina. Varken hann eller ville köra alltför många så det landade på sju stycken. Lång och ganska rask nedjogg och nu ångrade jag mig inte att jag gett mig ut. Piggare än innan var jag tillbaka där jag började.

Torsdag Nu kunde man ju tänkt att jag skulle hem och vila raka vägen efter jobbet. Men nej då, jag hade sedan länge tackat ja till att snacka lite innan en middag, som tidningen Resumé höll för sina kunder. Det var dock väldigt trevligt och det var ingen lång historia utan mer ett roligt samtal. Det var flott för jag fick en fin bok som present efteråt. Ojoj, här har jag mycket att lära.

Torsdag Synd bara att jag inte fick den innan ”Köttis” hann dö.

Torsdag På fredagmorgonen var det som att tröttheten från torsdagen kom ikapp mig. Jag hoppade över morgonpasset men inte gröten.

Fredag Därefter blev det en croissant i bilen. Kan vara bland det bästa jag vet: när Olle och jag sitter i bilen på väg till ett möte och äter croissanter och dricker kaffe.

Fredag Som avslut på fredagen var det dags att sköta om kroppen. Jag hade fått tips från Kent i Spårvägen på en naprapat för att få lite övningar för höften. Så jag gick dit. Johan, som naprapaten heter, började med att filma mig när jag sprang och sen tittade vi tillsammans på hela rasket. Ojoj. Ojojoj. Jag har en del att göra. Jag orkar inte gå in på allt men kort kan man bara konstatera att jag är väldigt svag i vissa partier, vilket gör att jag inte kan utnyttja farten när jag springer utan snarare bromsar upp. Lite som att elda för kråkorna att träna hårt men ändå inte kunna utnyttja träningen fullt ut. Det är verkligen så det har känts på sistone; kantigt och skevt och liksom som att farten bromsas – inte pga dålig kondition (de värdena är bättre än någonsin) utan pga stelhet. Johan testade min styrka på en massa vis och jag fick svart på vitt att jag verkligen behöver köra rörlighet och styrka, om jag ska kunna springa fort(are) framöver. Och förmodligen om jag ska kunna springa överhuvudtaget på lång sikt. Sen knäckte han kroppen lite här och där så att det i alla fall för stunden kändes lite bättre i höften. Och så bokade vi upp en tid då jag ska få ett program att köra framåt.

Innan jag hade klivit in hos Johan hade jag upptäckt ett mail som påminde om att det imorgon, lördag, var dags för Women´s Health Halvmarathon här i stan. Jag hade ju hört talas om detta lopp men inte känt att det var aktuellt då jag egentligen skulle sprungit den nya halvmaran i Visby för ett par veckor sen. Nu blev det ju inte så då jag var skadad. Nu insåg jag dock att jag hade ett långt tempopass på schemat på lördagen och jag brukar springa ut mot Djurgården så… varför inte lika gärna kuta loppet? Eller rättare sagt: jag var typ tvungen att kuta loppet om jag ville springa på förmiddagen i de krokarna. Jag ringde genast och kollade, jodå, det var bara att komma och göra en direktanmälan på plats på lördagen. Kändes hastigt och lustigt och otroligt oförberett men jag bestämde mig i alla fall för att springa, självklart som ett träningspass då det inte funnits någon som helst uppladdning. Torsdagens backintervaller kunde jag varit utan om man säger så, ja och en hel del andra pass också. Därmed bestämde jag mig för att ta fredagen som en hel vilodag och tog tunnelbanan hem från naprapaten.

Natten till lördagens sov jag som en prinsessa eller drottning eller dylikt. Gick upp vid halv åtta, gjorde fattiga riddare och läste om Robyn. Starten för loppet var kl 11:00. En helt optimal tid, enligt mig.

Lördag Sen blev det lite bråttom för Ruben hade fotbollsmatch och Olle skulle släppa av mig vid Gärdet på vägen dit. Så jag rände runt hemma och försökte komma på vad jag brukar ha med mig när det är lopp. Det är lustigt när man bestämmer sig för ett lopp bara sådär spontant, jag har bara gjort det en gång förut, och det är som att all nervositet går upp i rök. Man håller inte på att hetsar upp sig och blir sådär sur och ilsk, som man lätt blir när det gäller. Till sist hade jag packat ihop mig och fått på mig tävlingskläderna och vi styrde kosan mot Gärdet.

Lördag Nummerlappsutdelningen var i huset bakom Tekniska Muséet och där såg det ut som det brukar på nummerlappsutdelningar. Jag blev glad över att det inte var en massa skönhetsprylar igång, som typ att få naglarna fixade, bara för att det var ett tjejlopp. Sånt gör mig arg.

LördagLördag Jag träffade Kent en kortis som kom med mycket bra tips framåt vad gäller min träning. Sen spanade jag in bansträckningen för den hade jag noll koll på.

Lördag Jag fick min namnlösa nummerlapp och två röda pluppar som betydde att jag skulle stå bland tävlingsklassen. Kände mig dock osäker på om jag hade där att göra idag.

Lördag Därefter gick jag runt i solen och insåg att det här skulle bli mitt första tjejlopp någonsin.

Lördag Var på toaletten flera gånger för magen var lite tjafsig. Velade om jag skulle springa i solglasögon eller ej men till sist blev det så.

Lördag Lämnade in kläderna och började värma upp. Sprang bara en kilometer och kände mig rätt seg. Sen var det uppställning. Hälsade på några jag kände igen och sen sa det pang! Vi var iväg. Ett gäng rusade på fort, jag hängde inte på dem men sprang ändå första kilometern snabbare än jag borde. Min tanke var… ja, vad var min tanke?! Jag hade ju ingen! La mig därför strax över 4:00-fart men kände snart att det inte var tempot för dagen. Inte i 21 kilometer. Jag påminde mig om att det var ett träningspass men fastän jag gjorde det så blev jag ändå lite knäckt över att det kändes tungt redan från start. Foten bråkade inte men runt fyra kilometer började jag känna av höften. Efteråt fick jag höra av flera att jag haltat men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid gör det litegrann när jag springer. Sån är jag. Fast inte såhär mycket. I alla fall, jag sprang på. Fullt av folk vid Gröna Lund, först trodde jag de var hejarklack men tyvärr stod de i kön och trånade efter sockervadd och annat medan en annan kämpade på i solen. Vid sju kilometer övervägde jag att bryta och blev lite ledsen över bara tanken. Det är jobbigt att strida mot skallen när det är 14 kilometer kvar. Men så igen, påminde mig om att det var ett träningspass. Jag har bara sprungit tre halvmarathon tidigare och har alltid tyckt att det är en väldigt behaglig distans. Men så kändes det inte nu. Men det var nog inte distansen utan en blandning av en trött kropp efter en vecka med rätt hård träning, inklusive festande och för lite sömn, samt att banan, enligt mig, var ganska kuperad. Inte djävulusiska backar men ändå tillräckligt många för att inte vara lättsprungen. Jämfört med Kungsholmen Runt så vill jag påstå att denna bana är jobbigare. Hur som helst så sprang jag på. Saknade plötsligt killarna, det var så ensamt och springa, jag saknade känslan av tävling och draghjälp. Jag tror det var runt 11 km som en tjej ”äntligen” kom ifatt mig. Hon låg sen stadigt i min rygg hela vägen. Jag var hela tiden beredd på att hon skulle passera mig, önskade det nästan för att få en rygg att ta fäste på. Men vid 20 km märkte jag att mitt avstånd till henne ökade, jag drog på och sprang in på en 10:e plats på tiden 1:27:23. Ingen bra tid alls, tre och en halv minut över mitt pers. Jag tror jag kanske kunde sprungit aningen fortare sista fem kilometrarna om jag sluppit dra själv hela vägen, för sista kilometern kände jag mig ganska kraftfull. Men jag bortförklarar inte tiden, det här är vad min kropp klarade just idag. Fast som alltid när man kör ett spontanlopp så undrar man vad man skulle sprungit på om man inte klämt så många mil och hårda pass dagarna innan. Nu hoppas jag att Kungsholmen Runt går lite bättre även om jag har svårt att tro att jag kommer kunna springa lika fort som förra året, med tanke på höften och kroppen rent generellt. Det är en lite frustrerande känsla att veta att man kapacitetsmässigt är i god form och då pratar jag om konditionen, men att kroppen i övrigt är lite svag och skruttig. Jaja, bortsett från min personliga erfarenhet så var det i alla fall ett kul lopp, väldigt bra arrangerat, vacker bana (om än lite för kuperad) och en peppande publik. Förutom detta så fick jag flera hej från bloggläsare – så kul med människor som hälsar! Hoppas det gick bra för er som sprang. Efter detta träningspass så fick jag dessutom massage, jag bad om att endast få på min högra skinka för den var det mest synd om. Tyckte dock även synd om killen som fick massera på mina genomsvettiga tights men sånt är livet. Efter knådandet satte jag mig mitt på Gärdet och njöt av att ha kutat ett halvmarathon i någorlunda hyfsad fart.

Lördag Jag traskade mot Lidingö för att möta upp Olle som skulle hämta upp mig. Man känner sig aldrig så malplacé som efter ett lopp mitt i stan, med nummerlapp och kort linne mitt bland allt vanligt fölk.

Lördag Sen hade jag tur för det var min mammas födelsedag så vi var bjudna på tårt- och bullkalas! Tralala!

LördagLördag Sånt som muntrar upp en sliten löpare. Söndag och jag sov så länge jag kunde vilket var till exakt 07:10. Gick upp, gnällde på min höft som molade lite. Dessutom hade jag fått skavsår under vänsterfoten av mina formgjutna inlägg. Visste att det var en chansning att springa fort med dem i värmen men kände inte att jag hade något val efter allt krångel med kroppen. Som tur var hade det inte riktigt hunnit bli en blåsa men ett stort område var riktigt ömt. Så det var allmänt gnäll på mig här på morgonen, ni vet när man ska böja sig ner för att plocka upp något och man liksom utstöter ett ”ahhhhh” bara av att böja sig. Sen gick vi hela familjen och kikade på när Uma spelade fotboll. Ett kortare långpass var planerat men jag ville låta kroppen återhämta sig lite mer så det var perfekt att bara få sitta i solen och dricka kaffe.

Söndag Inte förrän vid två på eftermiddagen fyllde jag vattenflaskorna och bytte om till långpass.

SöndagSöndag Gav mig av. Hade bestämt mig för att känna in kroppen, både vad gällde tempo och längd. Var jag för sliten skulle jag bryta. Jag sprang in mot stan och kände mig allmänt stel men efter några kilometer kom jag in i flåset och kroppen mjuknade. Förbi Gärdet och ut mot Djurgården. Där var det proppfullt av glassätande och soldyrkande människor. Ett helt annat Djurgården än det jag vanligtvis ser när jag är ute och ränner tidigt på helgerna. Sprang längre ut. Kroppen ville. Längst ut. Där vände jag tillbaka även om jag kunde sprungit längre. Tänkte jag skulle försöka vara lite klok ändå. Totalt 28 km. Hemma tog jag en sån här:

Söndag Och Febe gjorde en iskaffe till mig.

Söndag Avslutningsvis: jag har insett en del den här helgen. Att jag inte kan fortsätta springa såhär mycket. Eller kan kan jag väl. Men vill jag bli bättre så kan jag det nog inte. Endast två års träning gör en inte redo för så mycket som 17-22 mil vecka efter vecka, hur mycket man än vill. Det funkar ett tag men inte för alltid. Som Kent sa till mig i lördags, jag behöver lite tålamod. Det värsta är att jag har så förbaskat ont av den varan, är det någon som kan sälja lite till mig? Men jag får göra mitt bästa och backa lite och vara tålmodig. Det kommer troligen innebära sämre tider, i alla fall till en början. Men på sikt förhoppningsvis bättre. Oavsett måste jag nog det, om jag ska hålla. Inte bara fysiskt utan även mentalt. För det är även jobbigt rent mentalt att springa när det känns skevt. Just nu tror jag min kropp behöver mer kärlek och inte fler mil. Men det är lättare sagt än gjort när man gärna springer för jämnan. Stay tuned! Kolla här då allra sist:

Lördag Den här bilden från lördagens lopp har inte jag tagit utan denna man. Jag tyckte den var fin och jag gillar styrkan i oss alla tjejer. Ajöss.

Gotland Om förra veckan var lite deppig så har den här veckan varit mycket bättre. Min häl bråkade inledningsvis och fortfarande har jag inte kunnat träna som vanligt. Men det har ändå gått åt rätt håll vilket jag är oändligt tacksam för. Jag har försökt koppla bort att Stockholm Marathon inte ligger så långt bort i tiden, det är bara stressande att tänka på, och istället har jag fokuserat på att få fotjäkeln bra. Sen att det är trist, och definitivt kommer få konsekvenser för loppet, att jag inte kunnat träna som jag borde här i april, ja sånt är livet. Just nu är jag bara glad om jag kommer kunna springa Stockholmsmaran men det känns lovande i och med att foten blivit bättre. Men jag tar inte ut något i förskott, man blir ödmjuk på ett helt annat sätt när man blir skadad. Innan jag börjar rabbla veckan så är det några saker jag vill snacka om.

1. Hannibal, ”Köttis”, har dött. Jag talar om vår köttätande växt. Hans levnadsmånad var mellan 16 mars och 14 april. Ja, det är ju inte ens en månad, stackaren. (Nu struntar vi i att han föddes innan vi köpte honom på Plantagen). Vår familj är därmed bevisat värdelös på att ta hand om växter. Jag trodde det bara var jag och Olle men nej, vi är lika kassa hela bunten.

2. Vi har köpt en radio.

Transistorradio Eller en transistorradio som Olle envisas med att kalla den. ”Sätter du på transistorn, Tove?” Det är hur som helst väldigt trevligt. Vi slår på den på morgnarna och kvällarna och lite här och där och låter P1 mala på i bakgrunden. Nu bävar vi dock för att Febe ska upptäcka Rix Megapol eller någon liknande kanal. Det är ju det gammeldagsa vi vill åt.

3. Jag har börjat använda mina formgjutna inlägg.

Inlägg Jag har två stycken: ett basic-par (till vänster) som är rätt klumpiga och så ett par fräsigare räser-par som är tunnare och lättare (till höger). Jag brukar dra fram dem när något krånglar i kroppen och jag tycker faktiskt de fungerar bra då, som lite extra stöd och hjälp. Nu när foten bråkat har jag lagt i dem i dojorna och tycker att det har hjälpt. Ska bli bättre på att ha dem på mina långpass framöver.

4. På tal om mina formgjutna inlägg så kommer de från Runner´s Store. Där jag för övrigt köpte ett par solglasögon i veckan. De kommer från X-Kross. Jag är mycket nöjd med dessa även om jag ser ut som en jättefluga i dem.

X-Kross by SZIOLS

5. En helt annan sak jag gillar är obskyra tuggummigubbar likt detta par som jag stötte ihop med i veckan.

Tuggummigubbar Man hittar dem oftast styvmoderligt placerade i närheten av entrén till mataffärer. Lyckas man upptäcka dem blir man dock alltid lite glad.

6. Till sist slänger jag helt sonika fram ett bra… handdukstips! Det var ni inte beredda på. Men det kan ju vara så att någon av er behöver en ny handduk efter att ni kutat. Knata i så fall iväg till Zara Home. Där hittade jag de här två små, men fina, handdukarna.

Zara Home Sådär, då är ni uppvärmda inför min vecka. Pang!

Måndagen började i garaget. Det kändes rätt motigt att börja veckan där istället för att ge mig ut i friska luften. Men när jag väl satt där på cykeln så insåg jag tre grejer. För det första att kroppen tycker det är rätt skönt att cykla på morgonen. Det är liksom lite snällare och mjukare. För det andra är det lättare att lyssna på snack-poddar när man cyklar, i alla fall tycker jag det. Och för det tredje att det är lätt att få upp pulsen på cykel. Så det var ju bra och positivt tänkt av mig. Synd bara att man blir så överdrivet svettig.

Måndag Efter detta så blev det magstyrka. Rak- och sidoplanka, raka och sneda sit-ups, danish specials och ball bridge. Ali verkar inte alls bry sig om sin mage.

Måndag På lunchen, på väg tillbaka från ett möte, åkte jag och Olle förbi Biltema. Grejen var att vi skulle åka till Gotland över påsk och det fanns inte en chans att få plats med motionscykeln i bilen. Jag ville nämligen inte montera ner den för jag vet att jag aldrig skulle lyckas få ihop joxet igen. Dessutom var tanken på att inte få motionera utomhus på Gotland fruktansvärd. Så fruktansvärd att jag bestämt mig för att köpa en mountainbike att fräsa runt på, utifall att det inte skulle funka att springa med foten. När jag la fram detta förslag till Olle så blev han lite arg, han såg inte alls det briljanta i det. Han tyckte istället det var lite väl hetsigt och impulsivt och absolut, han hade såklart helt rätt. Nu ska det dock tiläggas att Olle inte bestämmer enväldigt över vår ekonomi. Men det gör (tyvärr) inte jag heller. Och det har ju blivit en del löparskor, klockor, löparresor, naprapatbesök etc osv de senaste två åren. Jag ligger liksom inte på plus där om man säger så. Men ändå. Jag var tvungen att fixa en cykel, det bara var så. Jag kollade på Blocket, men hittade inget. Och nu var det ju bråttom, på onsdag skulle det bära av! Olle sa till sist: Biltema. Köp den där i så fall. Jag vet, jag vet. Ni proffscyklister gapskrattar nu men förstå mig (och Olle!): jag hoppades ju innerst inne att jag aldrig ens skulle behöva använda cykeln. Då kan man inte köpa en hoj för 10 000 kr, inte heller för 5000 kr. Så jag åkte helt enkelt till Biltema och Olle var snäll och hängde med mig även om han tyckte hela upptåget i grunden var en usel och överilad idé. Väl på plats blev jag osäker på tumstorleken så jag ringde min löparkollega Micke, som också är en jätteduktig cyklist. Jag försökte mörka var jag befann mig men fick till slut erkänna att jag ringde från… ehh… nja, inte riktigt en cykelbutik… ehh… Biltema. Japp, jag ska köpa en cykel här på Biltema, jajamen, så är det. Han höll på att börja grina och kunde inte tro sina öron, bad att jag skulle vänta lite så skulle han hjälpa mig att leta upp något mycket bättre till samma pris, gammal cyklist som han är. Men nix, det var akutläge och hojen skulle köpas bums, så mot hans inrådan blev jag därmed ägare till en Biltema-hoj. Han har sagt att han på inget vis tar ansvar för min säkerhet.

Måndag På kvällen var planen att test en kort jogg. Jag ville ha mjukt underlag och sprang ner till Lidingöloppet utan att nudda asfalt en enda gång på vägen. Kan sett intressant ut.

Måndag Jag tog 4-kilometersslingan, den kändes lagom som en test. Det var ändå rätt ok medan jag sprang, trots att jag haltade lite.

Måndag Men efteråt. Då gjorde det riktigt ont i hälen och jag linkade hemåt. Aj.

Måndag Tisdag, men det kändes som måndag, för starten var identisk.

Tisdag På med Värvet och upp på cykeln. Idag lyssnade jag på Bröderna Luuk medan jag trampade mig svettig.

Tisdag Därefter återigen magstyrka och sen iväg till jobbet. Samma visa även på kvällen. Lite lätt spring.

Tisdag Än en gång ner till Lidingöloppet.

Tisdag Känslan var ungefär densamma; det gick att springa men det var ansträngande, fast ändå utan att göra riktigt ont. Förrän jag stannade. Men ganska snabbt försvann det onda igen.

Tisdag Avslutade kvällen med chin-ups, serien blev rätt så modest 8+6+6.

Tur man inte har problem med rutiner för på onsdagsmorgonen var det samma visa. I med linserna, på med träningskläderna och ner i garaget och trampa, trampa.

Onsdag Magstyrka, dusch och sen t-banan till jobbet. Längesen jag åkte tunnelbana.

Onsdag Gillar förresten vår nya fina neonskylt på jobbet.

Onsdag På lunchen var det slut på daltandet och dags att återigen låta foten smaka asfalt. Ner till omklädningsrummet.

Onsdag Av med alla halsband.

Onsdag Egentligen skulle jag vilja springa med alla smycken, det känns tomt utan dem, men de väger ändå en del. När jag blir riktigt gammal och skiter i tiderna, då! Ut i det underbara vädret. Det blev en vanlig lunchrunda, inget rasande tempo, för det vågade jag mig inte på. Förbi Pampas Marina, vidare längs vattnet och sen tillbaka igen.

Onsdag Faktiskt så tyckte jag att foten var lite bättre, men det var knappt så att jag vågade tänka det. Absolut inte i sin vanliga form men lite, lite, lite bättre. Kanske. Förhoppningsvis.

Onsdag På kvällen var det dags att ta färjan till Gotland. Men först gjorde jag kycklingspett och hemmagjord jordnötssås.

Onsdag Allvarligt. Såsen. Den blev riktigt bra, som på restaurang! Trots att jag glömde ha i både citronen och saltet.

Onsdag Jag gjorde efter det här receptet för alla er jordnötssåsälskare (Obs! Jag hoppade helt över vattnet. Med flit alltså.). Sen drog vi, och Biltemahojen i sin stora låda, till färjan.

Onsdag Skärtorsdag och jag vaknade efter endast fyra timmars sömn i vår säng på Gotland. Det finns inget bättre, att vakna på Gotland alltså, jag hade gärna sovit några fler timmar. Men å andra sidan, tre små fantastiska människor slår John Blund med hästlängder. Solen sken.

TorsdagTorsdag Min pappa stod redo med verktygslådan och skruvade ihop cykeln till mig. Här har ni honom, min egen materialare.

Torsdag Jag trampade genast iväg på en liten sväng. Jag är ju definitivt inget cykelproffs men jag tyckte verkligen inte att cykeln var så pjåkig. Det var lika vackert som vanligt.

Torsdag Sen drog vi alla ner till stenstranden. Där kunde man slumra en stund.

Torsdag Efter lunchen åkte vi till Prästgården. Där var det väldigt påskigt.

Torsdag Alla barn fick leta efter ägg i trädgården.

TorsdagTorsdagTorsdag Hittade man alla färgerna fick man ett eget ägg.

Torsdag Efter detta så var det dags att springa. Idag var min plan att testa en lite längre tur på 15 km.

Torsdag Ner längs vattnet. Jag höll på att spricka av lycka. Att. Kunna. Springa. Just. Här.

TorsdagTorsdag Upp på vägen en bit och det kändes som sommar att springa på de här vägarna igen. Jag har sprungit in så mycket sommarminnen i dem, både jobbiga och härliga sådana.

Torsdag Tillbaka hemma. Jag inspekterade trädet som fallit i stormen.

Torsdag Foten kändes som tur var bättre än trädet såg ut, och jag började våga hoppas på riktigt att den var på bättringsvägen.

Långfredag. Jag vågade mig ännu inte på två pass så vi började återigen dagen på stenstranden. Men på eftermiddagen drog jag på mig springkläderna.

Fredag Var lite nervös för planen var att testa lite fart med foten. Ner till havet där jag började med att värma upp. Första dagarna på Gotland slås jag alltid av hur knöggligt och svårsprunget det är på vissa bitar längs vattnet, sen vänjer man sig vid det och tycker inte det är några konstigheter alls.