Info

Posts tagged Tempopass

Holmhällar Jaha ni. Då sitter man här med bara några timmar kvar på semestern. Imorgon börjar vardagen igen. Men det känns faktiskt bra, jag börjar nämligen tröttna på att endast klura över vilken glass jag ska välja samt att glida runt i shorts. Jag är även trött på att se andra i shorts! Tycker det är hög tid att vi alla drar på oss varsitt par jeans. Dock är det alltid lite vemodigt att inte få hänga med barnen non stop, det blir man ju bortskämd med när man är ledig. Och så är det vemodigt att inte vara kvar på Gotland. Jag saknar den där ön så fort bilen rullar av färjan i Nynäshamn. Men sånt är livet. Hur som helst så är jag väldigt nöjd med sommaren. Och nöjd med sommarens träning! Våren var, som jag redan tjatat en del om, rätt tung för mig. Träningen bet inte riktigt och jag fick problem med min höft. Men jag sprang på och liksom vande mig vid att halta och ha ont. Efter att ha haltat mig igenom Womens´ Helath Halvmarathon så insåg jag dock att jag var tvungen att ta itu med kroppen. Jag drog ner rejält på löpningen och började parallellt att rehabba. Det var en rätt seg period, särskilt i och med att Stockholm Marathon närmade sig med stormsteg. Men jag rehabbade på så gott jag kunde och sprang sen loppet på 2:58:21 – dock inte med den starka känsla som jag önskar att jag hade haft. När semestern sen började och jag kom ner till Gotland, så var det som att bitarna äntligen började falla på plats. Höften kändes lite bättre och jag hade både ork och vilja igen. Det gjorde mig riktigt satans glad kan jag säga! Jag ökade upp antalet mil per vecka men försökte vara noga med att hela tiden känna efter så att det inte bara blev ett ”milsamlande” som gjorde mer skada än nytta. Bortsett från att ha varit sjuk några dagar i början av semestern så fick jag fem riktigt bra träningsveckor. Jag är ännu inte riktigt i den form jag var för ett år sedan men det känns ändå som att det går åt rätt håll. Mot slutet av denna vecka började tyvärr höften trilskas igen men jag hoppas jag kan hålla det under kontroll och träna på som planerat mot Berlin, som ju är mitt nästa mål. Efter Stockholm Marathon var jag faktiskt osäker på om det ens var rimligt att tro att jag skulle kunna springa Berlin. Nu känns det absolut rimligt men jag försöker se loppet på ett lustfyllt vis, ja mer som ett lopp på vägen. Att tro att jag ska persa känns bara dumt (även om hoppet alltid finns där såklart) för jag vet att jag har en bit kvar till den där riktigt starka känslan. Men sen vet man aldrig, det är ändå några veckor kvar och saker kan ändras och hoppet är det sista som lämnar människan och hela det där snacket. Jaja, vi lär återkomma till Berlin. Så länge river jag av min sista semestervecka. Måndagen började jag med en morgonjogg på gotländska stigar.

Måndag Det var så himlans fint ute. Fukten var dock tillbaka. Så fort man klev utanför dörren blev man klibbig.

Måndag Måndag När jag kom hem åt jag gröt. Fiberberikad havregrynsgröt med hallon, det är min melodi.

Måndag Sen blev det såklart stranden. Jag hade lyxat till det och köpt chokladbollar till alla! Gissa om jag blev populär.

Måndag Trots att det var varmt så rev jag av dagens andra distanspass runt lunch.

Måndag Det blev en bra runda där sista tredjedelen gick i riktigt bra fart. Men när jag väl stannade så var det som att jag inte hade kunnat kuta en endaste meter till, var bara tvungen att få kasta mig i havet på momangen.

Måndag Och det är just vad jag gör här.

Måndag Höll på att fastna för gott där i vattnet.

Måndag Till slut kom jag på att jag har en familj att ta hand om också, så då fick jag ruska av mig vattnet och jogga hemåt. Skylten var klar och uppsatt vid vägen.

Måndag Här kommer jag!

Måndag Hämtade upp hela gänget och cyklade tillbaka till stranden och la mig i blöt igen. Det var liksom där man hörde hemma en dag som denna.

Måndag Efter detta badande så blev det kärvare. Då påbörjade jag nämligen en rejäl storstädning av huset där jag dammsög varenda list och vrå. Det var ganska många lister och vrår, och väldigt varmt, så jag var helt slut på kvällen efter städningen i kombination med allt spring och bad. Till råga på allt så sov jag riktigt dåligt där på natten. Tror det berodde på att jag åt ett kilo vitlök till middag. På tisdagen var det hur som helst lite mulet på morgonen så jag städade vidare och passade sen på att springa ett tempopass på förmiddagen.

Tisdag Passet bestod av en lång uppjogg följt av tempoblock på 5km + 7,5km + 2,5 km. Det var varmt och kvavt när jag rusade fram längs vägarna. Till en början kändes det lite tungt, men jag tycker alltid det är så första biten innan kroppen fattat att det är såhär det kommer vara nu. Sen när den väl insett att det bara är att acceptera läget så går det lättare. Lyckades hålla rätt bra fart och höjde farten successivt på varje block. Jag jämförde efteråt med ett liknande pass förra sommaren. Jag var lite starkare då men som första tempopass så fick det ändå klart godkänt. Sen fortsatte dagen som de flesta andra semesterdagar, nämligen på stranden.

Tisdag När jag kom hem var dags för styrketräning. Det känns ju som att man hoppar jättehögt. Fattar inte hur det inte kan synas på bilderna, jag var ju flera meter upp i luften, jag lovar!

TisdagTisdag Tisdag Och så blev det chin-ups.

TIsdag Sen fick jag en teckning av Uma. Ni ser det ju självklart men det föreställer alltså en tiger. Jag gillar särskilt mönstret.

Tisdag Nu var det onsdag. Redan innan morgonjoggen var jag helt färdig.

Onsdag Sömnen hade nämligen återigen varit bristfällig. Först kunde jag omöjligt somna på tisdagkvällen för jag var hungrig. Till sist gick jag upp och åt några mackor. La mig igen och precis när jag skulle somna började det åska och blixtra. Barnen blev rädda och kom upp till vår säng och det var allmänt rörigt. Till sist låg jag och äldsta dottern kvar i vår säng. Hon somnade till sist men jag blev – återigen! – hungrig. Ignorerade det men magen kurrade och kurrade och vägrade sluta så till sist fick jag gå upp och äta lite till. Tillbaka till sängen – och så äntligen slockande jag. Det blev bara några få timmars sömn men fastän jag var trött där på morgonen så ville jag springa. Dagen efter skulle vi nämligen åka hem till Stockholm och jag ville inte missa mina sista fina turer.

Onsdag Onsdag Tillbaka hemma blev det mycket av den här varan. Kaffe alltså.

Onsdag Sen tog vi en cykeltur till Holmhällar. Jag var nästan illamående av trötthet där jag satt på cykeln och tyckte fruktansvärt synd om mig själv.

Onsdag Det klättrades.

Onsdag Och sen åt vi glass. Jag tryckte i mig en Tip Top och blev i alla fall lite piggare. Det var precis vad jag behövde bli inför dagens andra pass.

Onsdag Det blev ett distanspass och dagen slutade på tre mil.

Torsdag och hemfärd.

Torsdag Torsdag När vi kommit till Stockholm och körde genom stan fick jag en märklig känsla av att livet bara varit på paus. Det var som att vi inte ens varit borta! Då är det bra att ha en blogg så att man har bildbevis att visa upp för sig själv på att man har varit det, bortrest alltså. Så fort vi hade packat upp drog jag på mig springkläderna.

Torsdag Jag hade egentligen tänkt köra ett tröskelpass men benen var så tunga och trötta så jag bestämde mig för att skjuta på det till dagen efter. Det blev en distansrunda istället. Otroligt vilken skillnad det var på fukten här hemma! Även om det var varmt här också så var det inte i närheten av sådär fuktigt som på Gotland. Bara man tog ett löpsteg där så rann det svett längs magen. Lättare att andas här vilket var skönt. Sen sov jag så otroligt skönt på natten och vaknade till en fredag. Jag åt yoghurt till frukost.

Fredag Och vi gjorde äppeljuice på äpplen från trädgården.

Fredag Därefter var det så dags för det uppskjutna tröskelpasset.

Fredag Jag var ganska tidigt ute och hade vägarna för mig själv. Värmde upp och sen blev det fart fram och tillbaka länga Kyrkviken. Första repetitionerna gick tyngre än väntat men på sista kändes det bättre och jag avslutade med en god känsla. Och med att ta ett tjuvdopp från en privat brygga. Ha! Hem till iskaffe.

Fredag Och mangosmoothie.

Fredag Sen hade vi stadsärenden så det blev även en yoghurtglass i stan.

Fredag Febe hade fått nya springskor så när vi kom hem var vi såklart tvungna att provspringa dem. Eller, hon provsprang dem och jag fick hänga med i mina skor. Se så glada vi ser ut!

Fredag Vi sprang ner till Grönstaskogen.

Fredag Där luktade det skogigt och gott.

Fredag Efteråt blev det chin-ups för mig.

Fredag Jag kör numera nästan alltid 30 stycken.

Fredag På kvällen gjorde jag vitlöksbröd. Jag tycker det är så gott att göra det på såna där tacosbröd.

Fredag Tyvärr så kände jag av höften på kvällen och blev lite illa till mods. Kanske inte så konstigt i och med att jag sprungit en del mil de senaste veckorna men jag tycker ändå att jag tagit det försiktigt. Jag stretchade och höll tummarna för att det bara var något litet trams. På lördagen gick jag upp klockan fem för att äta frukost. Ibland är det så att jag undrar hur det är ställt i skallen på mig själv som gör sånt frivilligt sista helgen på ledigheten. Men saken var att jag ville köra långpasset redan på lördagen och jag hade sett att det skulle bli ganska varmt. Därför blev det som det blev och jag gav mig av hemifrån när klockan slog sju.

Lördag Hade en tanke om att först ränna runt på Lidingö och därefter sätta av in mot stan. Men det var så fint här ute så istället sprang jag till Koltorp där jag körde första milen på Lidingöloppsspåret. Därefter sprang jag ut till Elfvik och runt där en sväng innan jag vände tillbaka. Jag stannade kort ett par gånger för att stretcha höften och känna efter hur den mådde. Och faktiskt så gnällde den inte så jag kunde köra på som planerat. Som avslutning sprang jag raka spåret ner till Askrikehamnen där jag hoppade i vattnet som en annan triatlet (ja förutom att jag höll för näsan när jag hoppade i samt endast flöt runt i vattnet). Otroligt skönt. Totalt blev det 36,5 km. Det blev inte mitt snabbaste långpass då en hel del av kilometrarna var rätt kuperade och dessutom måste jag säga att benen föredrar att springa lite senare på dagen. Sen fick jag i alla fall en iskaffe.

Lördag Och vi drog återigen och badade. På ett vis är jag rejält trött på att bada nu, eller jag är framförallt trött på att packa den där jäkla badväskan. Men ändå så bara måste man när man vet att man snart sitter instängd på ett kontor igen.

Lördag Lördag Sen var jag duktig och styrketränade.

Lördag Om det inte vore för den satans höften hade jag nog haft svårt att motivera mig ibland för det finns roliga saker än att styrketräna. Men nu vet jag att jag måste för att kunna springa och hålla mig någorlunda hel. Sen blev det dock roligare för då var det dags för kräftkalas hos mina föräldrar!

Lördag Lördag Och det var inte bara kräftor som var på plats utan även min pappa som precis kommit hem från sin segling till de brittiska öarna.

Lördag Han seglade iväg samma dag som jag sprang Stockholm Marathon och det var ju ett tag sen nu så det var kul. Min mamma hade fixat så himla trevligt och gott.

Lördag Jag åt mest kräftor av alla, med Ruben hack i häl.

Lördag Och så fanns det Västebottenpaj och massa annat gott.

Lördag Somnade glad -och proppmätt. Idag, söndag, sov jag länge på morgonen vilket jag behövde. Nu på eftermiddagen var det nämligen dags för enkilometersintervaller.

Söndag För övrigt har jag nu helt släppt det här med att inte kuta i sportlinne här hemma. Förr tyckte jag det kändes lite fel, fråga mig inte varför. Men efter denna långa varma sommar har man ju gått och blivit någon slags naturmänniska som trivs i så lite kläder som möjligt och därmed kommer jag köra kort linne så länge det går. Punkt. Jaha, det blev i alla fall en lång uppvärmning och sen ut mot Hustegaholm där jag körde igång med intervallerna. Vädret var helt perfekt; halvsoligt med enstaka moln som gav skugga och temperaturen var precis lagom. Inget att skylla på med andra ord. Betade av första kilometern. Gaah, gick ju för långsamt! Helskotta. På det igen. Nästa gick enligt plan. Bra! Jag hade lite motvind åt ena hållet och därför gick intervallerna åt det hållet hela tiden aningen för långsamt. Å andra sidan gick de åt andra hållet lite för fort. Inser dock jag att jag skulle behöva få upp lite mer fart i benen men det verkar vara just fart som höften reagerar på så det är lite lurigt det hela. Med nedjogg så landade passet på 19 km och och veckans dos blev därmed 17 mil. Bra avslutning på semestern! Nu dags att packa jobbväskan inför morgondagen, stoppa undan shortsen och damma av jeansen. Och planera nästa veckas löpning. Det är ju lyxen med sommaren; att man hinner allt utan någon större planering. Ok hörrni, det var allt från mig. Hej då.

Holmhällar Slut på sommaren!

Köpenhamn Ännu en vecka av löpning. Den här veckan ökade jag upp antalet mil. Inte till fjolårets mastodontmängder men mycket jämfört med hur våren sett ut för mig. Tror dock det blev aningen för mycket då kraften inte riktigt fanns på lördagens kvalitetspass men troligen var det en kombination av varmt väder, skruttig sömn och många mil i benen. Jag har dessutom sprungit på utländsk mark, dansk mark närmare bestämt. På söndagskvällen för precis en vecka sen drog nämligen vi hela familjen till Köpenhamn. Först ut var bil till flygplatsen i Visby.

Köpenhamn Därifrån blev det flyg till Malmö med efterföljande flygbuss in till stan. Men hörrni, flygbussen. Sicket elände! Den tog evigheter och man höll på att få värmeslag på kuppen. I alla fall. Väl framme på Malmö Central så tog vi Öresundståget över bron.

Köpenhamn Och vips (nåja) så var vi i Köpenhamn! Vi hade hyrt en lägenhet genom Airbnb så det hela var lite spännande. Vi tog en taxi från tågstationen och så plötsligt stod vi där på ”vår” gata.

Köpenhamn Gatan låg i ett område som heter Frederiksberg. Vi hittade vårt hus och nyckeln, och det var bra för nu var klockan ganska mycket och alla var trötta efter alla kommunikationer.

Köpenhamn Fin utsikt från balkongen fick vi på köpet.

Köpenhamn Vi kände oss hemmastadda på momangen, ja vi kunde rentav tänka oss att flytta in för gott. Också kul att bo i en riktigt lägenhet istället för på hotell. Det enda som inte var lika trevligt var sömnen natten mellan söndagen och måndagen. Åh det var varmt, väldigt varmt, och det gick bara inte att somna. Låg och skruvade på mig fram och tillbaka och lakanen blev bara varmare och varmare. Slocknade inte förrän framåt fyratiden, på tok för sent för mig. Trots detta vägrade jag ändra på morgonens springplaner men jösses så groggy jag var när klockan ringde där på måndagsmorgonen. Ut i Köpenhamn!

Måndag Jag sprang ner till sjöarna, dit var det exakt 700 meter enligt min Garmin och där har jag sprungit tidigare då vi varit i stan. De där små sjöarna är perfekta att springa runt (ja så många varv man vill) och det var många sportisar i farten på morgonkvisten.

Måndag Efter dagens löptur väckte jag mitt lilla gäng och vi drog till Granola för att äta frukost. Familjen som vi hyrt lägenheten av hade gett oss lite tips och det här var ett av dem. Ska ni till Köpenhamn så är detta ett trevligt ställe. Jag åt en stadig frukost.

Måndag Bäst av allt var kanske ändå deras tandpetare med mintspets.

Måndag Fina blommor fanns det mittemot.

Måndag Sen var det dags för dagens utflykt: Tivoli! Där dracks det såna här sliskiga grejer:

Måndag Och åktes sånt här:

Måndag Tur att barnen har varandra så att Olle och jag bara kunde sitta kvar på fast mark. När man är på såna här nöjesparker så skulle jag säga att det blir ungefär 50/50 mellan åkattraktioner och sockerintag.

Måndag Vi var helt slut efter Tivolit och värmeböljan. Vi avslutade kvällen i våra kvarter, på Madklubben.

Måndag Sen ringde klockan och det var tisdag. Hade som tur var sovit lite bättre och hade åtminstone mer energi jämfört med måndagen. Dagen var full av planer så det var bara att riva av dagens pass i ottan.

Tisdag Ner till sjöarna igen. Inte ett moln på himlen och redan riktigt varmt.

Tisdag Idag blev det ett längre pass där jag först värmde upp ordentligt och sen körde tempovarv kring den sista sjön. Hade inga exakta tidsriktlinjer utan tävlade istället mot mig själv att varje nytt varv skulle gå snabbare än det föregående. På sista varvet sprang en dansk kille in precis framför mig och han kutade på rätt fort. Han harklade opch spottade non stop, och då menar jag non stop, så förutom att vilja springa om honom bara för att, så kände jag mig tvungen att göra det för att få lite lugn och ro från hans harklande. Sagt och gjort. Riktigt svettig när jag var klar.

Tisdag Joggade hemåt.

Tisdag Där på andra våningen med den öppna dörren bodde vi!

Tisdag Sen hittade vi ett nytt frukostställe runt knuten.

Tisdag Somliga tyckte att vi hade gått upp på tok för tidigt.

Tisdag Men när de fick varsin milkshake så blev det nöjdare miner.

Tisdag Ahh riktigt gott och trevligt var det. Det är något speciellt med semesterfrukostar. Särskilt när man rivit av ett bra pass innan.

Tisdag På tisdagen var det dags för den andra utflykten, min favoritutflykt, nämligen ZOO! Det är så bra med Olle för han gillar också att gå på zoo så det brukar vi alltid göra när vi kommer till någon stad. Vi har varit flera gånger på Zoologisk Have men det är lika kul varje gång. Och ja, jag vet, kanske är det fel att gå på Zoo. Med tanke på djurens alltså, Köpenhamn kanske ju inte är deras favoritmiljö om man säger så. Men ändå kan jag inte låta bli, och det kanske är knasigt i och med att jag älskar djur. Hur som helst så såg vi såg en massa fina djur. T ex en isbjörn.

TisdagTisdag Och vackra tigrar!

TisdagTisdag Här var ett annat slags djur, en slags människokanin som var söt.

Tisdag Giraffer såg vi.

Tisdag Och trötta noshörningar.

Tisdag Jag kände mig förresten ungefär som dem där i hettan, tur det finns massa skugga på Zoologisk Have. Efter detta besök var vi både hungriga och törstiga så då drog vi hit.

Tisdag Vi åt en långlunch och det kändes lyxigt att ha så stora barn att man faktiskt kan sitta och äta lunch i lugn och ro. Hör och häpna, jag drack en riktig öl till maten (de hade för övrigt inte alkoholfri öl på ett enda ställe). Kvällen avrundades med glass där vi bodde.

Tisdag Det var så varmt och fint och somrigt och härligt så man inte ville att kvällen någonsin skulle ta slut. Såhär nöjd gick jag runt och såg ut.

TisdagTisdag Men kvällen tog givetvis slut till sist och det blev onsdag. Upp och hoppa!

Onsdag Ner till mina små sjöar för sista gången. Man kan inte påstå att det är kuperat. Tur jag inte tränar för Lidingöloppet eller EM-banan i Zürich.

OnsdagOnsdag Det finns en så fin liten brädsäng ute i vattnet där en svan hade gått och lagt sig. Blev sugen på att lägga mig bredvid.

Onsdag Hur som helst så körde jag en repris av gårdagens pass med uppvärmning, några tempovarv runt sista sjön och så en lång nedjogg. Totalt 16 km. Återigen hem och väcka trötta gänget och dra ut dem på frukost. Idag satte vi oss här.

OnsdagOnsdag Det här var vår sista dag i Köpenhamn, vi skulle åka hemåt på eftermiddagen. Vi bestämde oss för att testa ett av Köpenhamns stadsbad. Vi bodde inte långt ifrån Fisketorvet så vi promenixade dit.

Onsdag När vi närmade oss Fisketorvet kändes det först ganska avlägset att det skulle gå att bada här.

Onsdag Men plötsligt stod vi där vid havsbassängen. Älskade inramningen med alla glashus runtomkring.

Onsdag Vi konstaterade att det var rätt annorlunda jämfört med stränderna på Gotland.

Onsdag Vi badade och badade.

Onsdag Och badade.

Onsdag Och badade.

Onsdag Kolla in Olles Stålmannen-dykning!

Onsdag Vi kunde inte haft en bättre avslutning på Köpenhamnsresan. Till sist var vi dock tvungna att ta bussen till stationen och göra hela resan igen, ja fast omvänt. Enda skillnaden var att jag la till löpning som sista färdmedel. Jag bytte nämligen om på parkeringen på Visby flygplats. Här ser ni mig i färd med att på ett rutinerat vis hala ner bikiniöverdelen.

Onsdag Sen åkte jag med en bit, hoppade av drygt en mil hemifrån. Övriga gänget fortsatte i bilen.

Onsdag Medan jag sprang hemåt i den vackra kvällen. Hade riktigt bra klipp i steget och höll bra tempo. Äntligen lite svalare!

Onsdag Jag är typ salig inuti mig på den här bilden när jag precis stannat.

Onsdag Torsdag! Dags för morgonjogg.

Torsdag När jag kom hem hade Ali fångat en liten mus som jag fick plocka upp. Den var stendöd. Och väldigt söt. Kolla minen.

Torsdag Vi badade i värmen och jag började redan bäva för dagens tröskelpass. Jag rev av ett gäng chin-ups efter stranden.

Torsdag Har kommit på att det är det bästa sättet att göra chins på; de ska aldrig planeras utan just rivas av när man är i färd med att göra något annat. I detta fall skulle jag fylla på mat till katterna men så var stången där – och vips! Så hade jag gjort 30 chin-ups. (Obs! Ej på raken. Än.) Vi åt glass på Razzle Dazzle.

Torsdag Och badade lite till.

Torsdag Men så till sist var tiden kommen. Tröskelpasset. Gaaaah. Knöt skorna väääääldigt låååångsaaaamt.

Torsdag Körde min långa uppjogg och sen blev det 3×3 km tröskel. Tyvärr hade jag inte Nils med mig idag utan fick harva på i min ensamhet på de torra grusvägarna. Ganska rejäl motvind åt ena hållet och fastän det var jobbigt så var det skönt med lite svalka. Frustade förbi några hus, de måste börja undra vad jag är för typ som nödvändigtvis alltid ska frusta utanför just deras hus som ligger så avlägset och fint. Jag får ropa till dem någon gång, att de har den bästa grusvägen och att det är därför jag hänger runt där. Jobbigt var det men tycker att jag fixade det rätt bra. Njöt av känslan efteråt när jag joggade hemåt och tog ett dopp på vägen. Det blev fredag och det blev återigen en morgonjogg.

Fredag Precis när jag skulle sätta av kom Nils ut genom dörren och skulle också ta en tur så vi gjorde sällskap.

Fredag Innan dagens andra pass blev det klädbeställning på Vamlingbolaget (jag är beroende av deras plysch som myskläder).

Fredag Och bad i hamnen. Här är det jag som hoppar. Som ni ser håller jag för näsan på ett mesigt vis, kommer aldrig sluta med det.

Fredag Uma gjorde sitt första hopp någonsin.

Fredag Sen blev det födelsedagsfix för syrran fyllde år.

Fredag Tårta!

Fredag Här sticker jag in en bild på Olle i sina ”stjärtbyxor”. Har inget med löpning alls att göra men värda att se, tycker jag.

Fredag Jaja, efter att tårtan smält någorlunda gav jag mig av på ett distanspass.

Fredag Det var sen eftermiddag och varmt. Stötte på två bekanta längs havet, det har aldrig hänt mig förr här nere, måste vara något slags rekord för ensamvargen.

Fredag Och så bad som efterrätt.

FredagP1330298 Fredag På lördagen gick jag upp för alla andra men idag blev det ingen morgonjogg utan istället rörlighet och styrka. Klockan var sju på morgonen så jag tänkte det skulle vara skönt att ligga i solen.

Lördag Men det var redan ruskigt varmt så det var bara att flytta till skuggan.

Lördag Jag kör min rörlighet varje dag och har även försökt hålla i styrketräningen även om den blev lite lidande i Köpenhamn. Idag var i alla fall planen någon form av tröskelpass men det var verkligen för varmt på dagen, så jag beslutade mig för att springa efter middagen istället. Men det var något med mig idag, kände mig helt trött och nere och kanske borde jag egentligen vilat helt. Trots det så masade jag mig ut vid halv nio medan barnen spelade fotboll. Idag hade jag Nils med mig.

LördagLördag Upplägget var uppjogg och sedan 1×3 km + 2×2 km + 2×1 km. Men näää. Mitt i första blocket var jag tvungen att stanna, redo att bryta. Grinade till och med en skvätt! Jorå, det gjorde jag. Kände mig så vek och trött på allt. Trots detta hann jag få upp kameran så här ser ni Nils när han säger att jag kanske borde jogga lite lugnt istället.

Lördag Men efter några sekunders frustration så fortsatte vi. Fast hjärnan var inte med mig alls, hela tiden tänkte jag att jag bryter efter nästa. Jag hängde dock med ända till enkilometersintervallerna och vi höll bra fart hela vägen. Det var helt enkelt hjärnan som inte tyckte det var kul och jag kände igen känslan som jag brottats med under våren och ju äntligen blivit av med! Tror att den krassa sömnen i Köpenhamn och så värmen ovanpå det blev lite för mycket i kombination med många mil. Och att torsdagens hårda pass hamnade lite för nära dagens. Så det kändes klokt, om än nesligt, att låta Nils springa vidare själv på de sista två. Själv joggade jag ner i skymningen.

Lördag Här står jag och är rätt besviken på mig själv, man gillar ju inte att inte fullfölja helt. Dock nöjd med att veta när jag ska bromsa.

Lördag Natten till idag, söndag, hade vi världens åskväder nere på södra Gotland. Det blixtrade och mullrade och återigen blev det skruttig sömn i och med att det lät som att åskan skulle slå ner i huset alternativt mitt huvud. Hade egentligen tänkt springa långpass runt sex på morgonen för att slippa hettan. Men då åskade det ännu och jag kände mig halvsugen på att springa runt Hoburgen i åskväder, dessutom tänkte jag att temperaturen nog förmodligen ändå skulle vara lägre idag, så jag somnade om ett par timmar. Sen åt jag frukost, tog det lugnt och bytte om till långpass framåt tiotiden. Laddade flaskorna med energidryck.

Söndag Var lite orolig att solen skulle dyka upp men än så länge var det skönt disigt.

Söndag Var lite kluven inför passet då det inte var så många timmar sedan det tunga tröskelpasset, men jag visste att det skulle bli varmare framåt eftermiddagen så jag ville inte vänta. Dessutom hade jag världens träningsvärk i skinkorna efter att ha kört Borsovhopp på lördagens styrkepass. Rörde mig förmodligen som en 90-åring där i början. Men åh, det var ändå en befrielse att slippa gassande sol, fast luften var i för sig otroligt fuktig så jag blev ändå rätt klibbig från start. Min tanke var att kuta 30 km men jag ändrade mig och tog den lite längre rundan nu när vädret ändå var ok. Sprang förbi en man som hejade och vi enades om att åskan och regnet hade gjort gott. Den här långa rundan jag kör här är rätt lurig. Första 17 kilometrarna är på väldigt varierande underlag så det gäller att fokusera och parera och stundtals är det svårt att hålla bra tempo. När man sedan är framme vid Sundre så kommer man äntligen ut på hederlig asfalt men nu följer å andra sidan fem kilometer som sluttar uppåt. Man tänker inte på det först men efter en stund undrar jag alltid varför jag är så trött och inser då att jag faktiskt sprungit i motlut en bra bit. Väl uppe på Hoburgen får man lite nedförsbacke och sen blir det några kilometers raksträcka innan man återigen får lite motlut, om än svagare än på ditvägen. Sista sex kilometrarna är platta och känns lätta. Eller nja, så lätt kändes det faktiskt inte idag. Skulle klassa passet som ganska tungt även om tempot var godkänt. Återigen, det var huvudet som ville annat. Typ ligga på en strand. Stannade klockan på 35 km och efter lunchen så var det dags att lyssna på huvudet och lägga sig just på stranden med fötterna i vädret (Bildinfo: nageln på vänster stortå är det nu ännu mindre kvar av, kommer eventuellt rycka loss den någon dag då jag är på humör).

Söndag Veckan summeras till 16 mil. Nu väntar två sista semesterveckor som jag ska vara rädd om. Nu gäller det att träna klokt och lagom mycket och allt det där låter ju så lätt men är faktiskt ganska svårt. I alla fall om man heter Tove Langseth. Vi får se hur det går. Fortsättning följer!

Köpenhamn Hej hej (uttalas på danskt vis dvs haj haj).

Lördag Igår sprang jag Stockholm Marathon! Startade kl 12.00 på Lidingövägen och sprang i mål på stadion kl 14:58:21. En tid på 2:58:21 vilket betydde en 12:e plats på SM i Marathon och totalt en 20:e plats. Det betydde också att det var fjärde gången jag sprang sub3. Vad gäller tiden så är jag både nöjd och inte nöjd. Inte nöjd för att det var två minuter och tjugo sekunder sämre än förra året. Men nöjd för att jag genomförde loppet på ett kontrollerat vis och sprang under tre timmar trots att hela våren har varit tung. Det är tungt att gå bakåt istället för framåt och ha en jämrande höft som sätter käppar i hjulet. Hur som helst så är det alltid en seger att genomföra ett marathon! Det har jag insett nu när jag sprungit i alla fall några stycken. Så mycket kan hända och gå fel och vips är all träning åt fanders. Men det mäktigast av allt med marathon är nog ändå precis innan starten, när man står där tillsammans och vet att 42 195 meter väntar oss alla. Egentligen är man omgiven av konkurrenter men det känns inte så. I marathon tävlar man alltid mot sig själv; sin egen förmåga, sin uthållighet, snabbhet och styrka. Och sitt psyke. Så känner i alla fall jag; det är du mot dig själv även om det såklart är kul med en bra placering. Övriga löpare ser jag nästan bara som en peppmassa, en enda stor hejarklack. Fastän jag såklart är fullt medveten om att de hejar på sig själva och inte mig. Det gör inget, huvudsaken är att vi betar av de där metrarna tillsammans. Men jag ska berätta lite mer sen. Jag har nämligen ett tvångsmässigt behov av att ta veckan i ordning så ni får antingen scrolla ner och strunta i tjötet här innan, eller bida er tid och lyssna på de andra dagarna först. Ok, här kommer den, min Stockholm Marathon-vecka år 2014!

Det var måndag. På lunchen bytte jag om och gav mig av på en mil i solen. Jag kände mig stark och glad och det var varmt och skönt.

Måndag När jag körde hem från jobbet så var det som att någon knäppte med fingrarna för plötsligt var det varma vädret borta. Istället kom det kall vind och moln. På kvällen var jag och handlade i affären. När jag hade betalt och skulle packa ner varorna fick jag inte upp plastpåsen. Jag gnuggade och gnuggade med fingrarna. Nix. Gick inte. Vanliga människor slickar då lite på sitt ena finger för att få fäste mot plastet men det är sånt jag numera inte gör för att undvika baciller, istället brukar jag få stå där och pilla och pilla i evigheter. Men nu råkade jag ändå göra det! Slicka på fingret alltså. Insåg det precis i samma stund som tungan nuddade fingret och genast började jag backtracka allt jag petat på sen jag sist tvättade händerna. Panik! Maratonpanik! Tänk att gå och bli sjuk lagom till Stockholm Marathon pga en förbannad plastpåse. Gjorde mitt bästa för att glömma incidenten, drog hem och fixade en nötburk med diverse goda nötter istället.

Måndag Ännu ett knep för att få mig att inte sukta efter snask. Tanken är att jag då istället ska öppna denna burk och tänka ”Men åh vad gott med lite nötter”. Det går sådär. Men vill nog ändå påstå att det blir lite lättare och lättare att stå emot godisdemonen inom mig. Kvällen slutade med att jag nös. Förmodligen var det den där nysen som gjorde att jag sov kasst hela natten. Jag drömde att jag var jätteförkyld, vaknade och var täppt, somnade om, drömde vidare om förkylningar, vaknade och var ännu mer täppt och sådär höll jag på. Psykiska problem? Nejdå, det bara maratonvecka. I alla fall så vaknade jag till sist där på tisdagen och var inte alls täppt. Konstigt, måste inbillat mig allt. Uma var däremot förkyld men så är det att marathonträna och ha tre barn; det blir som det blir. Det går ju inte att leva ens en vecka utan barnpussar. På morgonen började jag kolhydrattömningen. Som alltid blir jag förvånad över hur mycket saker som innehåller kolhydrater, sånt man inte tänker på annars. Just att inte kunna ta en frukt när man är småhungrig, det är ju dumt. Dagen innehöll två presentationer så spring blev det inte förrän på kvällen. Det var då dags för mitt sista kvalitetspass innan loppet. Vår syrénbuske har för övrigt vuxit så mycket att brevlådan försvunnit någonstans långt inuti den så jag tvingas numera hålla upp grenarna för att ta kort.

Tisdag Det blev ett kortare tempopass följt av ett gäng intervaller. Kände mig lite småmatt men hoppades att det var kolhydrattömningen och inte en förkylning på väg. På onsdagen var jag uppe med tuppen pga logistik. Logistik pga att jag undviker t-banan sista dagarna innan ett viktigt lopp vilket innebär att jag måste ta bilen till och från jobbet. Det är rätt krångligt när man inte bara kan springa kors och tvärs. Jag drog i alla fall på mig löparkläderna men istället för att springa så satte jag mig alltså i bilen och körde till jobbet. Redan kl 06.00 klev jag in på kontoret men lämnade bara av mina grejer och drog sen ut i det vackra vädret för att springa.

Onsdag Det blev en mil. Från S:t Eriksplan, förbi Karlberg, längs Kungsholms Strand, förbi Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och in i Rålambshovsparken där jag snurrade runt några varv för att klockan skulle stanna på 10 km. Ropade till Västerbron att vi ses snart, passa dig! Den ser för övrigt larvigt ofarlig ut på håll.

OnsdagOnsdag  Landade hos Johan, naprapaten. Det blev en genomkörare av kroppen inför lördag. Sen sprang jag tillbaka mot jobbet och genade här. Gillar den här genisen, trappan som leder från Sankt Eriksgatan till Atlasgatan. .

Onsdag Dusch och gaah så hungrig jag var sen. Kolhydrathungrig! Jag hade en dubbelmacka med mig som jag slukade i mötet som jag satte mig i prick kl 09.00. Hann bara fota påsen som blev kvar.

Onsdag Och så plötsligt var det torsdag och vi var lediga. Nu hade jag sovit något gudomligt skönt. Säkert för att jag bytt lakan på onsdagskvällen, det gör alltid susen. Runt lunch gjorde vi en tur till söder och åt på Nytorget 6.

Torsdag Detta åt jag.

Torsdag När vi kom hem joggade jag en kort sväng.

Torsdag Jogg får en alltid att känna sig tung och seg och så även denna gång. Där och då kan man bara inte fatta hur man ska kunna springa 42 km i hög fart! Här poserar jag lite i mina Sevilla-kläder. Braxorna är i minsta laget så man får springa och känna sig som en annan jag vet inte vad, men det är faktiskt inte mitt fel att spanjorerna har förvandlat small till extra extra small.

Torsdag Efter joggandet så blev det rörlighet och därefter åkte jag till Östermalms IP för att hämta ut nummerlappen. Där var det marathonpreppat.

TorsdagTorsdag På kvällen blev det spaghetti carbonara.

fredagen var det så grått och regnigt det kan bli. Kanske var det det som gjort att jag sovit så bra. Somnade klockan 22.30 på kvällen och vaknade 08.15! Helt otroligt vilken supersömn. Skönt för nu visste jag att jag hade två nätters bra sömn innanför västen ifall sista natten skulle bli orolig. När regnet lugnat sig efter lunchen så blev det en kort jogg.

Fredag Sprang och tänkte på att allt är som vackrast ute nu när det är marathondags.

Fredag Sen ställde jag mig bara såhär rätt och slätt på gatan en stund.

Fredag Var tvungen att stå så och andas några sekunder för det är något speciellt med det där sista passet innan en mara. Liksom sista gången i ett par löparskor innan det verkligen gäller. Sen bakade jag och Uma en tigerkaka.

Fredag Resten av eftermiddagen blev det marathonfix; sätta fast chip på skon, märka vattenflaskorna till vätskelangningen, ladda klockan, raka benen (inte för att vara snygg utan minska luftmotståndet!), dricka vatten, måla naglarna (för att vara snygg), planera morgondagen, packa väskan och jadajada. Pirret började komma men också en irritation. Det hör till, jag är alltid irriterad och trist dagen innan ett marathon. Numera tar familjen det med ro när jag går runt och svarar korthugget på allt och ger order hit och dit. På kvällen stekte jag pannkakor för att se till att mina små fans skulle ha något att äta där på lördagen medan de väntade på mig att få se mig.

Fredag Lyckades lägga mig i bra tid och somnade efter inte alltför lång stund.

Vaknade glad på lördagen. Äntligen dags! Exakt vad kroppen skulle fixa tidsmässigt hade jag ingen aning om och kanske var det just det som gjorde att jag kunde gå in i det hela på ett annat vis, inte ångestfyllt utan bara glädjefyllt. Jag skulle göra mitt bästa helt enkelt, springa smart och hålla tummarna för att det räckte åtminstone en bit. Jag åt fattiga riddare, fyllde flaskorna med vatten och sportdryck, bytte om och sen var det dags att ge mig av till Spårvägens klubblokal för att lämna av flaskorna. Olle skjutsade mig en bit. Här står jag med mina flaskor och ser glad ut.

Lördag Promerade Lidingövägen fram. Öde.

Lördag Ner till klubblokalen. Lämnade av flaskorna till Kent och gänget. Hälsade på Daniel Woldu ordentligt för första gången som visade sig vara en helt otroligt snäll och trevlig människa, ja förutom att han är väldigt snabb. Sen gick vi mot Stadion. Inne i omklädningsrummet blev jag plötsligt så trött. Kunde inte sluta gäspa. Måste ha sovit för mycket senast nätterna! Man ska vara försiktig med för mycket sömn. I alla fall så satt jag och glodde lite på Isabellah Andersson och alla andra som pysslade med chip på skorna och annat. Runt kl 11.20 gav jag mig ut för att värma upp. Strax innan starten träffade jag två trevliga typer; Karima och Mikaela. Lite snack och sen var det dags att ge sig ut på Lidingövägen. Åh denna känsla! Denna fantastiska känsla som Lidingövägen fylls av en gång om året. Jag älskar den. Sprang lite fram och tillbaka för att inte stelna till i duggregnet. Och sen kl 12.00 så var vi iväg! Hade verkligen bestämt mig för att ta det lugnt i början. Det var svårt men det gick. Nu i efterhand så inser jag att jag kanske tog det lite väl lugnt (eftersom min klocka alltid ljuger för mig). Men det var nog ändå klokt. Men hallå, måste säga det nu på direkten: Hejaropen jag fick! Ändå från start till mål. Från kompisar och bloggläsare. Så fruktansvärt fint, önskar att jag hunnit tacka er alla medan jag sprang. Försökte vifta till tack och göra tummen upp men det var inte alltid jag hann. Hur som helst, jag hörde er alla! Tack. Ni anar inte vilken lyx det är med så mycket hejande, det enda luriga är att man nästan inbillar sig att man leder loppet! Men ok, loppet då. Första milen går alltid i ett nafs, så även idag. Minns faktiskt inte mycket av den. Lennart tog ett kort på mig här på Norr Mälarstrand.

Lördag Efter första milen tänkte jag att tar det lugnt lite till och sprang vidare i samma tempo. Tillbaka på Valhallavägen, såg min mamma som hejade och blev glad och sen min fina kompis Johan innan vi svängde ut mot Djurgården. Förra året fick jag en dipp här, både fysiskt och mentalt, men i år var jag bättre förberedd. Dels hade jag krafter kvar på ett annat vis idag, dels hade jag förberett mig bättre för Djurgårdsrutten. Ställt in mig på att det är en ganska bra bit man kutar runt där ute och att det är rätt trist. Vi passerade halvmaran och nu insåg jag att jag låg lite bakom fjolårets tid. Märkligt ändå. Min klocka visade att jag höll samma snittfart med enda skillnaden att jag sprungit jämnare det här året. Skitsamma, bara att springa vidare och för övrigt visste jag innerst inne att jag inte var riktigt lika stark i år. Men hoppet är det sista som lämnar människan eller hur?! Hela Djurgårdspartiet kändes som att det gick rätt fort och jag märkte att jag började plocka placeringar (ja totalt sett alltså, såg inte skymten av någon tjej). Plötsligt så var vi ute på Strandvägen igen. Nu tycker jag loppet är som roligast, skönt att vara av med Djurgården. Men visst, nu är det även som jobbigast men det kändes liksom inte så, kanske tack vare att jag hållit igen. Så ok: sista milen! Just det, måste säga det också (ursäkta att jag skriver lika hattigt som en gammal senil onkel men så är det efter ett marathon): jag fick exemplarisk langningshjälp från världens bästa spårvägare. Otroligt proffsigt och förutom dryck fick jag alltid lite pepp. Oerhört tacksam över detta. Redan på Skeppsbron la jag märke till en kille som sprang utan tröja och honom kom jag att springa strax bakom och jämsides med resten av loppet. Han visade sig vara helt grym, peppade mig hela vägen in mot mål. Vi passerade Slussen, vidare på Söder Mälarstrand och så sista besöket på Västerbron. Här har jag kraft, det går lätt! Vi kämpade Torsgatan upp där Olle och barnen hejade på mig för andra gången, jag passerade en tjej, yeay! Odengatan, kämpa, inte långt kvar nu! Tur jag har killen utan tröja som peppar och står i. Min klocka visade oerhört trevliga tider nu och jag trodde nog fortfarande här att jag eventuellt skulle lyckas springa aningen bättre än förra året. Vi öste på och jag kände mig stark. Stockholm är mitt! Sen var det plötsligt bara en kilometer kvar och det kändes nästan snopet. Hur kan något som är så långt plötsligt strax vara över? Alltså, inte för att jag hade något emot det ska tilläggas. Spurtade om ännu en tjej precis innan Stadion och sen in på arenan. Fasiken, hade jag bara haft några meter till så hade jag fixat ännu en placering! Men jag kommer som sagt in på en 12:e plats i SM och 20:e plats totalt sett. Det är godkänt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helnöjd men tiden är väl ganska rimlig med tanke på kroppen. Eller egentligen så är tiden rätt bra om man ser på mina halvmaratider i vår. Den stora boven är min högra höft. Men jag ger inte upp, ska få fason på den, så är det bara. Sen gratulerade jag Mikaela som sprungit på en fantastisk tid, 2:49:34 och så Staffan som gjorde ett grymt lopp! Och Tobias! Ja jag hejade på en massa fler innan jag drog in i omklädningsrummet. Fick hjälp att ta ett kort på Karima, mig och Mikaela. Klick!

Lördag Sen traskade jag hemåt mot Lidingö. Gick och tänkte på den helt otroliga hejarklacken jag hade längs hela banan. Galet! Så otroligt fint. Det var ni som gjorde att första milen försvann i ett nafs, att Djurgården gick lätt, att Västerbron var en barnlek och att jag kände mig stark på slutet. Tusen tack. Ni är helt otroliga. Hoppas ni läser detta lilla ynkliga tack även om det är just ynkligt i jämförelse med era skrik och hejarop. Olle hämtade upp mig på stället där han hämtat upp mig de senaste två åren och så åkte vi hem. Jag stretchade och duschade och sen åkte vi till Nero och åt maratonmiddag.

Lördag Somnade rätt sent, så mycket i skallen. Ni vet ältandet; tog jag verkligen ut mig? Kunde jag sprungit bättre? Saken var att jag inte var så himla trött när jag kom i mål, tror jag disponerade loppet väldigt bra. Benen var stumma, absolut, som de blir efter 42 km, men jag hade ändå ganska bra med ork kvar. För mycket? Jag minns den känslan från mitt allra första Stockholm marathon 2012, att jag kom i mål och mådde ganska bra, just för att jag hade sprungit klokt. Men den där balansen är så himla svår på ett så långt lopp. Att ge exakt allt man har men ändå inte bränna sig. Att vara klok men inte för klok. Det är verkligen en konst!

Idag, söndag, vaknade jag klockan 04.50 och kunde inte somna om. Så jag drog på mig springkläderna och gav mig ut i den fantastiska morgonen.

Söndag Promenixade ner till Grönsta och in i skogen. Började jogga och det var skönt med det mjuka underlaget nu. Kroppen var som väntat rätt stel och jag hade aningen känning i vänster knä så jag tog det verkligen lugnt, joggade och gick om vartannat. Men att vara där helt ensam i skogen och få smälta lite av gårdagen, det var precis vad jag behövde.

SöndagSöndag Erkände för mig själv där bland träden och hackspettens hackande att jag var rätt besviken ändå. Även om jag visste hur det var ställt med kroppen så hoppades jag nog innerst inne att en klok öppning ändå skulle kunna leda till någon sekund bättre än förra året. Men nix. Inte i år. Men men, bara att springa vidare även om jag ska fundera lite på hur jag ska lägga upp träningen framöver.

Söndag Nu blir det rörlighet och frukost och efter lunchen ska jag återvända till Östermalms IP där Febe ska springa minimaran. Då blir det äntligen min tur att heja! Själv längtar jag redan efter nästa lopp, jag hoppas jag hinner få lite ordning på höft och kropp till dess. Såg den här skylten vid Kyrkviken häromdagen när jag sprang och tyckte den passade rätt bra just nu.

Fredag So beat this. Jajamen, jag hoppas det. Lite längre fram! Vi hörs om en vecka. Ajöss kära bloggläsare och tack igen.

Efter Milspåret Hej! Här dyker jag upp igen, som en annan söndagsbilaga. Tänkte först avhandla det ni alla gått och undrat över hela veckan, nämligen Hur har det gått med godiset?! Jo, jag ska be att få tala om att jag lyckats med att inte äta varken godis eller glass, måndag och tisdag och onsdag OCH torsdag. Rekord! Och där på fredagen var jag, galet nog, knappt ens sugen på godis. Men någon måtta får det ju vara på renlevnadslivet så då proppade jag i mig både godis och glass bara för att. Mitt mål är alltså inte på något vis att sluta med dessa underbara ting utan bara få lite balans på det hela. Egentligen tycker jag att det optimala vore att äta snask och skit två dagar i veckan men vi får se hur det blir med den saken. I övrigt så har jag tänkt. Inga genitankar tyvärr men lite såna där insiktstankar. Som t ex att jag faktiskt bara är en vanlig motionär. En helt vanlig motionärsmänniska. Inte för att jag trott något annat men ändå. Obs! En viktig sak: Detta betyder inte att man inte kan ha höga mål för det. Men däremot betyder det att man faktiskt gör detta för att det är kul. Eller nja, det är verkligen inte alltid kul att träna, alla pass kan absolut inte vara kul om man vill bli bra. Men grundkänslan måste vara det, själva utgångsläget måste vara positivt laddat och ett val man gör – och väljer att göra om och om igen. Dvs ingen tvingar mig till detta, varken att springa långt eller snabbt, jag springer inte för att tjäna mitt levebröd eller bli sponsrad eller vad nu elitlöpare kan tänkas drömma om. Happ. Så var det med den saken. Jag har insett att jag måste påminna mig om detta ibland för annars kan jag sväva iväg och inbilla mig att allt står och faller med om löpningen är på topp eller inte. Okej, nu drar jag igenom denna vecka. Vecka 21 och året är 2014. Varning för massa text och bilder om helt oviktiga saker. Håll i er!

Måndagen började med höftjämmer. I vanliga fall hade jag sprungit ändå. Men nu har jag ju gått och blivit like förståndig här på sistone så jag gjorde tvärtom. Jag sprang ingenting. Det var lika bra för om jag haltar till vardags när jag springer (ja, det händer typ på varje lopp att någon frågar om jag har ont när jag inte ens har det!) så hade jag definitivt haltat ännu mer nu. Istället hämtade jag på lunchen ut nummerlappen till torsdagens Milspår och åt lunch här:

Måndag På det här stället äter man sånt här:

Måndag Ser kanske inte så mycket ut för världen på bild, men i munnen är det galet gott och man vill beställa trippla portioner men det hinner man inte för man måste tillbaka och jobba och kan inte sitta och äta mexikansk mat hela eftermiddagen. På kvällen passade jag på att göra magstyrka och rörlighet. Ibland läser jag lite nyheter i pauserna.

Måndag

tisdagen kändes höften lite bättre. Men morgonen startade inte med löpning för det utan med ett besök hos naprapat-Johan. Promenixade genom Rålambshovsparken.

Tisdag Jag som är förortsbo kan bli så fascinerad över alla dessa tusentals styrke- och löpargrupper som huserar i stadens parker om morgnarna. Hur många såna här grupper finns det? Det känns som att varannan stockholmare har sin lilla grupp de kutar med.

Tisdag Hos Johan fick jag börja med att springa på band. Fort! Jättefort! Alldeles för fort för att vara klockan halv åtta på morgonen. Men sånt är livet när man ska få ordning på kroppen. Efter detta fick jag demonstrera mina framsteg på rörlighets- och styrkefronten. På vissa av övningarna fick jag godkänt, på andra fick jag ytterligare instruktioner och bakläxa. Kort och gott så är det nu tydligt att det egentligen är min vänstra höft som är svag och eländig. Det gör att min högra höft får ta en massa skit som den inte bett om, och därmed blir väldigt trött. Den jobbar ju dubbelt för att hjälpa vänsterkompisen! Och därmed gnäller och jämrar den sig ibland vilket är helt rimligt och förståeligt. När Johan filmade min löpning så ser man att jag egentligen är rätt stabil i mitt högra ben medan mitt vänstra fladdrar och beter sig. Bara att kämpa på med styrkan med andra ord. Efter dessa visdomsord så behandlade Johan höften så den kändes ännu lite bättre när jag gick därifrån. Och på lunchen när jag sprang så kändes det faktiskt helt ok.

Tisdag Min plan var ju att springa Milspåret på torsdagen så jag ville inte ta ut mig för mycket utan det blev uppjogg och därefter 5×1 km i maratonfart (vad det nu är just nu?!). Borde sprungit dem i milfart (vad det nu är just nu?!) men vågade inte utmana högerhöften alltför mycket.

onsdagen köpte jag en macka på vägen till jobbet. Stockholms godaste macka, enligt mig.

Onsdag Det enda sattyget är de här svarta fröna, som i för sig är goda, men de fastnar exakt överallt i mina tänder. Förr hade jag tandtråd på jobbet men den är slut så nu får jag gå in på toan och pilla bort fröna med hjälp av hörnen på ett A4-papper. Nog om det, vi går vidare. På lunchen fick det bli en mil som sista uppladdning inför torsdagens lopp. Ute var det otroligt varmt!

Onsdag Jag sprang bort förbi Pampas Marina och vidare. Sen tillbaka.

Onsdag Slogs av hur grönt allt blivit helt plötsligt.

OnsdagOnsdag Fullt av gottemajor låg och solade nere vid kanalen. Alltid samma frågor i mitt huvud: Vad jobbar de med? Hur hinner de ligga här med tidning och kaffe på en handduk? Eller jobbar de inte alls? Arbetslösa? Eller jobbar de natt? Vad för nattjobb har de? Eller komplediga? Pensionärer? Gaah, frågorna tar aldrig slut! Men milen gör det. För snart var jag tillbaka vid jobbet och benen kändes faktiskt rätt pålitliga inför morgondagen.

OnsdagOnsdag Gillar förresten mitt nya linne med svetthål. Fast svetten verkar tyvärr inte ta sig ut genom hålen som ni ser.

Onsdag Sen på kvällen var vi på Febes och Lidingö Basket sommaravslutning.

Onsdag Det var en sån underbar kväll. En sån där kväll när livet känns så enkelt och sorglöst. Vi kikade när det spelades lite match utomhus.

Onsdag Och sen var det prisutdelning. Och gissa vem som vann lagets Svettdroppe? Jo, det ska jag tala om… Febe! Yiiieeeyay! Längst till vänster står den lilla kämpen med sin svettdroppe-statyett.

Onsdag Sen var det slut på basketkvällen.

Onsdag Torsdag! Va? redan? Springa ett millopp? Jomenvisst. Det är faktiskt något skönt just med Milspåret, att det är sådär kl 19 på kvällen en helt vanlig dag. Jag gillar det. Dessutom var det perfekt för i mitt träningsschema hade jag 10 km tempo och vad kunde då vara bättre än ett millopp? Det betydde dock att jag behövde äta lite bra mat på lunchen. Därför hade jag med mig matlåda med spaghetti och köttfärssås. Klämde den i solen medan jag höll på att svettas ihjäl.

Torsdag Runt halv fyra fyllde jag på med filmjölk.

Torsdag Och vid fem gick jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Fixade dojorna (alltid otroligt nervös för att jag ska klistra fast såna här tidtagningsgrejer fel).

Torsdag Bestämde mig för att springa i kort linne, det var ju det enda raka i den här värmen. Även om magen var (är) kritvit. Bra dock att ljuset i omklädningsrummet gör den alldeles brun.

Torsdag Olle skjutsade mig till Djurgården. Jag köpte en vattenflaska på vägen. När jag hoppade ur bilen och sa hejdå sa Olle sitt nya favorituttryck: Tröck te! Det han säger är alltså Tryck till. Ja det är ju lätt att säga för den som i sakta mak rullar hemåt i en luftkonditionerad bil. Men ändå, jag var sugen på att springa och sugen på att tröck te. Sen visste jag inte, med tanke på svagheten i kroppen senaste tiden, hur mycket jag skulle kunna tröcka te. Det skulle visa sig. Väl på plats insåg jag att jag hade glömt vattenflaskan i bilen så det var bara att köpa en ny och sen sätta sig och begrunda livet i solen.

Torsdag Tog ett nöjdkort på mig själv. Såhär ser såna ut:

Torsdag Satt och funderade på saker som att det var mitt 6:e millopp någonsin. Att jag borde springa fler millopp. Sen träffade jag min fd jobbkompis Jenny som var glad och peppad och sen träffade jag Andreas för första gången i verkliga livet. Det var ju väldigt trevligt! Sen var det uppvärmning. Blev nästan 3 km och benen kändes väl sådär ok. Har aldrig någonsin känt ett par överpigga ben på en uppvärmning så det är inget som får mig ur balans längre, man får tänka att det bara är att tvinga igång dem. Sedan dags för start och i målfållan blev jag velig som vanligt. Allra längst fram stod några tjejer som jag gissade att jag sprang ungefär lika fort som, och en bit framför mig stod några som jag visste jag var snabbare än. Men ändå har jag så svårt för att tränga mig eller kliva förbi alla och ställa mig allra längst fram. För jag vet ju att en hel del av killarna som i så fall hamnar bakom mig springer fortare, och är det då inte bättre att de står före? På ett marathon är det annorlunda, tycker jag. Där bör de snabbaste tjejerna och killarna stå för man har ändå så god tid på sig. Men på ett millopp tänker jag att det blir bättre flyt om man ställer sig efter sin förmåga? Hur man nu ska veta det i för sig, går ju inte att fråga alla om deras pb i år tre minuter innan start. Jaja, jag är ju en solklar amatör i sammanhanget så bara informera mig om vad som är rätt och hur sjutton man gör. Hur som helst, hejade på Staffan i startfållan och tjong, vi var iväg! Det rusades på och var lite trångt, men ändå stor skillnad jämfört med när jag sprang loppet för två år sedan. Då gick nämligen starten på ett annat ställe och efter det loppet lovade jag mig själv att aldrig springa Milspåret igen, tyckte det var alldeles för trångt och rörigt och folk som puttades som tokar. Nu var det också mycket folk men hanterbart på ett helt annat vis. Efter ett par kilometer passerade jag en tjej och inte långt därefter en till. Och en till. Därefter såg jag inga fler tjejer utan var omgiven av killar hela loppet. Min klocka visade på ett 3:50-tempo till en början men jag saktade ner lite och sen visade den 3:55. Nu har jag dock lärt mig att inte blint lite på klockan utan försökte gå på känslan. Milspåret är en väldigt vacker bana men det spelar ju noll roll om man har som ambition att kuta någorlunda fort. Man ser ju liksom inget då. Dessutom så banan rätt kuperad (jo det är den) vilket kändes i benen. Jag tänkte Tröck te, tröck te! och gjorde så gott jag kunde. Vid varvningen tog jag ett glas vatten men fick inte i mig ett dyft i farten så fick fortsätta vara torr i munnen. Någon ropade Häll det över huvudet! och det skulle man såklart gjort om man var smart. Det var inte jag. Men vi pinnade på och plötsligt var det bara två kilometer kvar. Snitttempot på klockan visade 3:55 min/km så jag hade lite vaga tankar om att fixa perset (mot alla odds). Men när jag kom upp till det som jag trodde var mål och såg tiden 39 minuter insåg jag att det redan var kört. Men som sagt, detta var alltså inte målet utan man skulle kuta lite till så i mål gick jag på 39:47 och det räckte till en 4:e plats. Inte nöjd över tiden men liksom ändå nöjd med mig själv. Många hade haft ett jobbigt lopp men det hade faktiskt inte jag. Eller missförstå mig rätt, jobbigt var det. Jättejobbigt. Men ändå helt ok. Och här och nu, just idag, var det detta min kraft räckte till. Sen om ett par grader hit eller dit hade kapat några sekunder, ja kanske. Några färre backar hade definitivt gjort det. Men annars kändes loppet ok och gick nog ungefär som jag trott det skulle (fast jag egentligen inte hade någon aning hur det skulle gå). Efter detta så blev det mer prat med Staffan och en hel del andra trevliga människor som jag inte träffat förr. Precis när jag skulle springa hemåt så hörde jag mitt namn ropas upp för prisutdelningen. Kammade hem ett presentkort på 300 kr på Runner´s Store, det var bra. Sen joggade jag hem mot Lidingö. Kvällen. Gick inte av för hackor.

TorsdagTorsdagTorsdagTorsdagTorsdag Jag höll däremot på att gå av för hackor ungefär en kilometer hemifrån. Plötsligt kände jag mig helt snurrig, lite sådör som man kan känna sig när det är ett par kilometer kvar av ett marathonlopp. Insåg att klockan började närma sig nio och att kroppen inte hade ätit något ordentligt på länge. var så galet hungrig! Riktigt skönt att stanna utanför dörren och summera dagen till totalt 20 km med lopp och allt.

Torsdag Åt och somnade sen som en klubbad säl.

fredagen blev det grötfrukost, Filter och Löparkalendern.

Fredag Och tunnelbana till jobbet – trots att jag är livrädd för att bli sjuk nu.

Fredag Och en sojalatte och nejnej, jag har absolut inte slutat dricka mjölk utan bara blivit en opålitlig mes som inte kan bestämma sig och därmed kör vanlig mjölk ibland och soja ibland. Jag svettades trots att klockan bara var halv åtta.

Fredag På lunchen svettades jag ännu mer för då sprang jag en mil i hettan. Det såg skönare ut att paddla runt på såna här än att springa. Men det går inte att hålla på att ha det skönt när man tränar inför ett marathon.

Fredag Sen tog jag, för ovanlighetens skull, ett kort på mig själv och om ni undrar vad sjutton jag skrattar åt så håller jag på att förklara för en tjej att det inte alls gör något att hon syns i bild.

Fredag Var rätt skönt att krypa ner i den svala underjorden sen.

Fredag När jag gav mig hem vid halv sex så var det fortfarande lika varmt.

Fredag Stan var som galen av fredagskänsla och överallt blev jag frestad av människor med kalla drycker i händerna på diverse uteserveringar. Men jag malde hemåt och benen var verkligen i bra skick trots torsdagens lopp. Sånt gillar vi. Hemma!

Fredag

lördagen började jag inte med springskor på fötterna utan sandaler.

Lördag Olle hade planerat en utflykt till Sigtuna så efter att ha skjutsat Ruben till mina föräldrar (han skulle nämligen på egen begäran vara med och sjösätta deras båt med dem) så gav vi oss andra iväg. Vid halv tio var vi framme i den lilla staden.

Lördag Vi började med bad. Eller. De andra gjorde det.

Lördag Jag började med kaffe.

Lördag Efter strandhänget så traskade vi runt i staden. Den var liten och göllig.

LördagLördag Och sen åt vi lunch på Hotellet. Här tvingar jag gänget att vända sig och vara med på kort. De är rätt trötta på det.

Lördag Maten var jättegod men allra godast var brödet som man fick innan. Jag ska visa er. Kolla det här lilla minibrödet.

Lördag Tur att jag kom jag på att fota det innan sista tuggen var slut. Det var helt ärligt det godaste bröd jag nåååågonsin ätit. Och sen den här lilla minilimpan. Jösses.

Lördag Oerhört nöjda med detta, kommer aldrig glömma detta bröd.

Lördag Sen hem igen och så fort jag kom innanför dörren var det bara att byta om, och sen ge sig ut genom dörren igen och iväg på ett tempopass.

Lördag Tyckte inte värmen var så farlig ändå, det fläktade en del när jag sprang in mot stan. Men på sista tempoblocket så kände jag att det visst var jättevarmt och bad till olika gudar och ting att vädret skulle vara schysst och kyla ner sig till nästa lördag. Genomsvettig när jag kom hem, låg såhär och svalnade som en annan bakplåt i skuggan.

Lördag Söndagmorgon. Natten till idag var riktigt dålig. Det var fest i kvarteret igår och det spelades hög musik vilket jag egentligen gillar. Jag gillar att det är lite drag fastän man bor i förorten. Men det måste vara åldern för jag kunde bara inte somna. Känslan var att det stod en högtalare precis bredvid mitt öra. Drog mig för att stänga alla fönster för det var ju så varmt. Till sist gjorde jag det ändå för att få tystnad men ändå: klarvaken (fast egentligen trött). Läste, lyssnade på somna-appen och till sist, alldeles för sent, lyckades jag somna. Vaknade därmed rätt trött. Ville dock springa innan det blev varmt så jag gav mig av vid sju på mitt sista korta långpass inför Stockholm Marathon. Möttes av en nyutslagen syrénbuske utanför dörren.

SöndagSöndag Längs Kyrkviken ut mot Elfvik. Redan varmt. Puh. Det kändes som sommarlov i luften.

Söndag Gillar den här skylten, som att vi är löpardjur som man ska respektera i trafiken.

Söndag Vidare genom det gröna, fina.

Söndag Ibland påminner jag mig själv om hur lyxigt det är att 1) kunna springa och 2) få springa här det är så vackert.

Söndag Jag såg en fin räv som traskade på gångvägen framför mig, med en sån där riktigt yvig, röd svans. Motsatsen till skabbräv. Sen såg jag en hare som jag hoppades skulle klara sig från räven. Och sist men inte minst såg jag en kille (människa) som gick i bara strumplästen och såg allmänt trött ut. Han kanske hade glömt dojorna på musikfesten från igår natt. Själv sprang jag hem till frukost utomhus.

Söndag Jaha ni, nu var det slut på veckans roman. Vi hörs om en vecka – och då vet vi hur Stockholm Marathon gick! Mina tankar inför loppet är att försöka göra ett stabilt och kontrollerat lopp. Kroppen är inte lika stark som förra året så jag är ödmjuk inför tiden. Jag hoppas kunna springa under tre timmar, men vi får se om jag lyckas. Bäst av allt är ändå att jag verkligen ser fram emot att springa. Det ska bli kul! Riktigt kul! Stockholm Marathon är hemmaplan och stämningen på loppet är något speciellt. Jag hoppas nu att vi alla får vara friska och starka och så ses vi på startlinjen. Och ni som inte ska springa, snälla kom och heja. Ni ska veta hur mycket det betyder för oss som ska ta oss igenom 42 kilometer. Vi är er evigt tacksamma. Vi ses!

Uma Hej då.

Träd i stan Det kändes som att det skulle vara vinter för evigt. Ja, där i januari så var det som att det var fysiskt omöjligt att det någonsin skulle kunna bli varmt ute igen. Men nu plötsligt så har man fått ränder av shortsen, det luktar hägg och syrén i kvarteret – och jag har börjat göra iskaffe! Men hörrni. Småfåglarna. De håller på att ta kål på mig. Jag förstår att de är överlyckliga över all fågelkärlek i luften, men jag kan inte sova. Hör ni det, ni måste sänka rösten utanför vårt sovrumsfönster! För jag vaknar för tidigt och kan inte somna om och det är inte alls bra för löpningen. Och när jag väl har lyckats somna om så ringer väckarklockan som jag, sen i vintras, haft inställd på fågelkvitter. Det har jag nu ändrat till hällregn. Jaja, man ska inte gnälla. Man vänjer sig som med allt annat. En sak jag dock inte tror att jag någonsin kan vänja mig vid är att inte äta godis. Det kan vara det svåraste jag vet. Den här veckan har jag lyckats med att inte äta något godis måndag, tisdag och onsdag. Sen sprack det. Detta godisförbud handlar endast om att det känns osunt för insidan av kroppen att äta färgämnen och socker vareviga dag. Nästa vecka ska jag försöka lyckas med att ha godisförbud fyra dagar. Återkommer med om hur det gått.

På den godisfria måndagen blev det inget spring på morgonen. Trots att kroppen kändes oförskämt pigg två dagar efter halvmaran. En helt annan känsla jämfört med känslan efter Women´s Health Halvmarathon. Jag var dock klok och sansad och sparade krafterna till kvällen. På lunchen köpte jag ett kilo kokos.

Måndag När jag kom hem från jobbet så var jag, tro´t om du vill, riktigt sugen på att plåga mig. En känsla jag saknat under lång tid. Det är ju helt normalt att känna lite ångest inför ett jobbigt pass, det hör ju till, men för mig har det känts på ett annat vis den här tiden då jag nog pushat kroppen för hårt. Då har känslan liksom haft en djupare ångestladdning. Men nu var det inte så utan benen var sugna på att pinna på.

Måndag Jag sprang ett tempopass ut mot Hustegaholm och det var en vacker kväll att plåga sig i. Kom hem och avslutade med rörlighet.

tisdagen startade jag inte heller med spring. Såg istället ut såhär med en kjol som prasslar på ett märkligt vis när man går:

Tisdag På lunchen däremot så klämde jag en mil och den gick i en rätt rask takt. Återigen blev jag glad över att kroppen var med på noterna och att få känna att saker och ting kanske ändå är på väg åt rätt håll (även om jag tycker det går för låååååångsamt).

Tisdag Efter att jag hade knegat klart och kommit hem så bytte jag om igen. Inte för ett mastodontpass utan för en kortare tur för att mjuka upp kroppen. Jag skulle nämligen göra dagens rörlighet samt styrketräna efteråt.

Tisdag Hade aningen känsla i mitt vänsterknä men inget alltför alarmerande.

Det blev onsdag och jag skulle sprungit på lunchen. Jag hade dock mycket att göra och kände hur tiden började rinna iväg. Bestämde mig för att skjuta på löpningen till kvällen. Kanske att jag skulle hunnit men det var tröskelintervaller på schemat och jag hatar att känna mig stressad när jag ska köra kvalitetspass. Så istället åt jag det här lasset på Brickan.

Onsdag Det var lite småruggigt när jag kom hem och nu önskade man allt att man hade kutat på lunchen. Men det var bara att ge sig ut! Schas iväg!

Onsdag Sprang 3×10 minuter. Känslan var bra även om jag ännu saknade trycket i steget och den där styrkan i benen. Och den riktigt bra farten. Snälla, kom tillbaka! Sen var det måndag-hela-veckan-känsla när jag återigen körde min rörlighet. Den här klassikern är en av övningarna jag gör.

Onsdag Inga konstigheter för en normal människa men jag är ju inte normal när det kommer till rörlighet. Ni ska veta hur ont det gjorde för mig i början!

Torsdag morgon och dags för en hederlig springtur till jobbet. Soligt var det också.

TorsdagTorsdag Åh det var så otroligt skönt att springa, liksom utan att behöva tänka och känna, sådär när kroppen sköter sig själv. Fick lite av en insikt där på Lidingöbron, kände att den där riktiga löparglädjen var tillbaka! Den har i för sig aldrig lämnat mig men när det går tungt och bakåt istället för lätt och framåt, ja då är det inte alltid en dans på rosor. Men nu gick det alltså lätt att springa och jag hade inte ont någonstans, och det är tusen gånger viktigare än exakt vilket resultat jag får på ett lopp (även om det också är viktigt för mig, ska inte låtsas som något annat).

Torsdag Framme!

Torsdag Nere i omklädningsrummet stretchade jag på golvet och insåg att jag hade råkat matcha naglarna med mina handvärmare. Proffsigt!

Torsdag Sen åt jag ägg med kaviar i öppet kontorslandskap. Vet inte hur populärt det var.

Torsdag Det jobbades på. Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet igen.

Torsdag Var beredd på att det skulle gå lite segt hemåt men nejdå, det gick riktigt bra! Om man ändå kunde fånga den där känslan och spara någonstans (typ i en sån där gammal svart filmburk man hade förr i tiden innan digitalkamerornas tid) och ta fram när det känns segt… Hemma blev det iskaffe. Tog två sekunder att dricka upp det.

Torsdag

fredagen sprang jag återigen till jobbet.

Fredag Tog en extrasväng och glodde en stund på motorvägen borta vid Naturhistoriska. Minns när jag sprang här i vintras om morgnarna och det var alldeles becksvart

Fredag Insåg att jag hade tappat mitt pannband på vägen. Det var synd, det hade behövts, det såg ut som att jag hade antenner på skallen.

Fredag Mötte några Canadagäss på vägen. De hade fått ungar. Ungarna var liksom alldeles neongröngula så jag var tvungen attt fota dem. Den där knasiga färgen syns dock lite dåligt men morsan och farsan väste till mig så jag vågade inte springa närmare än såhär.

Fredag Efter 15 km parkerade jag vid jobbet och gick och köpte en kaffe.

Fredag Tyckte de nyduschade, fräscha människorna i kaffekön glodde på mig. Kan ha varit för att jag hade världens svettigaste ryggsäcksrygg, insåg jag nere i omklädningsrummet.

Fredag  Dusch och sen fixade jag blå ögonlock. Det var ju ändå fredag.

Fredag Resten av dagen var det jobb och hejdå till två roliga jobbkompisar som skulle sluta. Och på kvällen hade vi gäster i kvällssolen. En mycket lyckad dag.

Det fina vädret var kvar när jag vaknade på lördagsmorgonen. Jag åt frukost i solen och återigen kände jag den där längtan efter att springa. När maten smält, och jag även hade hunnit vika galet mycket tvätt, så drog jag på mig springskorna och gav mig av.

Lördag Det blev uppjogg följt av ett tempopass som var uppdelat på tre block: 8+4+2 km. Förra året vid den här tiden sprang jag lite tuffare pass, nu har vi medvetet valt att korta ner för att inte pressa kroppen för hårt. Trots att jag inte riktigt lyckades komma ner i tiderna som jag ville så kändes passet bra, i alla fall bättre jämfört med för några veckor sen. Jag övar mig på att säga till mig själv, att det kommer ta lite tid och att det är helt ok. Jag önskar dock att jag hade en hare att springa med på de här passen. En robothare som jag kunde skruva upp och köra igång precis när det passade mig och som alltid var villig och pigg i benen. Hen skulle hålla de perfekta tiderna och aldrig snacka medan vi sprang. Vilken dröm det vore. Bäst av allt var att jag hittade fredagens tappade hårband när jag efteråt stannade för att stretcha vid en bänk. En snäll människa hade hängt upp det och sånt där måste vara ödet, att jag stannade precis just där för att stretcha, och därmed hittade det. När jag kom hem var jag sugen på att pusta ut i en solstol men de var redan tjingade.

P1290361 Kaffe? Jajamen.

P1290374  Efter lunchen tog vi en tur till stan. Vi åt glass på Brillo. För er i intresseklubben kan jag informera om att jag tog jordnöt och pistage.

P1290379 Sen struttade vi runt i ett sommarstockholm. Jag glodde lite på örhängen med det här gänget.

P1290393 På söndagen, ja idag, var det dags för långpass. 30 km stod på schemat, återigen lite kortare än det sista jag brukar köra två veckor innan ett marathon. Strax innan klockan tio gav jag mig iväg i det ljumma vädret.

Söndag Tog ett par steg men vände tillbaka för att ta på mig solbrillorna. De behövdes idag. Bestämde mig för att springa ut mot Djurgården. Vid lilla Djurgårdsbron var det full rulle. Det var någon slags veteranbilsfestival, fullt av allt från gamla brandbilar till bubblor och jag vet inte vad. Lite trevligt för det fanns rätt mycket att glo på medan man sprang. Flera Stockholm Marathon-grupper ute men annars ovanligt tomt på löpare, tycker jag. Mina steg kändes lätta, ibland fick jag bromsa mig från att springa på för fort. Ute vid Waldemarsudde vände jag tillbaka och på hemvägen fick jag lite skön vind i ansiktet för det var rätt varmt. Mina små handflaskor var helt länsade när jag tryckte av klockan på 30 km. Det blev en bra tur i lagom fart.

Söndag Vi drack hallonsaft i trädgården.

Söndag Jag får ännu lite ont i min högra höft efter de längre passen men fortsätter jag traggla på med hemmastyrkan så hoppas jag det ska bli bättre med tiden. Jo förresten, tänkte visa mina öron för er. Jag har nämligen ett nytt örhänge. Detta som hänger och dinglar:

Söndag Mycket nöjd med detta. Min utmaning är annars att hitta örhängen med enorm känsla men som ändå funkar att kuta med. Detta häng kan eventuellt funka men tror jag skippar det på maran om två veckor. Mitt andra öra ser ut såhär just nu med en tagg och fjäder längst ned.

Söndag Sist men inte minst. Förra söndagen, alltså dagen efter Women´s Health Halvmarathon, tog jag en återhämtningsjogg tillsammans med Febe i Grönstaskogen. Det var ett tag sen vi sprang tillsammans men nu tog vi oss fram där i skogen. Vi pratade inte om något speciellt och farten var det sådär med (förutom när Febe spurtade ifrån mig i backarna). Men att se hennes tofs guppa runt där framför mig, skogsdoften och att bara vara där med varandra, med skogen runt oss, ja det var det bästa på väldigt länge. Ni ser troligen bara en tjej som springer här på bilden, men jag ser en massa annat.

Febe Tack för idag, slut för idag.

Måndag Hej kära bloggläsare. Läste ni Adrian Moles hemliga dagbok när ni var små? Det gjorde jag. Så jäkla bra var de där böckerna. Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, kanske för det där ”kära” i början som känns lite dagboksaktigt. Det är i för sig mycket så jag ser på min blogg, som en springdagbok för mig själv. Sen att jag inte har ett litet hänglås med en ännu mindre nyckel till, det är en annan sak. Och tur är väl det för så mycket fina kommentarer och tankar jag får från er alla, det är helt otroligt. Blev oerhört påmind om detta nu i helgen när jag sprang Kungsholmen Runt. Flera stycken kom fram och pratade och jag fick massa hejarop längs banan. Tack! Kort och gott är det alltså en väldig tur att jag inte har någon liten nyckel (man slarvade dessutom alltid bort dem). Jaja, nu är det dags att summera veckan.

Jag vaknade och var förbaskat trött på måndagmorgonen. Hade sovit skraltigt. Jag stängde av klockan och gick ut i badrummet. Och sen gick jag och la mig igen. För att femton sekunder senare gå upp igen. När det är soligt och fint ute vet jag ju innerst att det är skönare att gå ut och springa en sväng jämfört med att sova en kvart längre. Ibland kan det bara ta en stund att inse det.

Måndag Jag tog det väldigt lugnt, det här var bara en jogg för att få igång kroppen och göra mina stretchövningar. Men ack så fint det var ute. Sol, blå himmel och dimmigt på ett sagoboksaktigt vis som fick mig att vilja bli ett med naturen. Inte genom att dö alltså, ånej. Det skulle skett på något annat vis, fråga mig inte hur. Det doftade hägg och jag mötte fem rådjur.

MåndagMåndag Det blev knappt en mil. Sen jobbades det på som vi vanliga människor gör. På kvällen när jag kom hem var det dags för ett tröskelpass. Jag var inte alls sugen på detta. Ändå stod jag plötsligt ute på gatan, redo att ge mig iväg.

Måndag Den här gamla tröjan brukar jag riva fram när jag känner att jag behöver en piska för att springa fort. Jag menar, man kan ju inte ha en tröja som säger ”FAST” och sen sega sig runt. Nänä, man får leva som man lär. Det blev en lång uppjogg följt av ett lite kortare tröskelpass. Jag kör numera inga spänsthopp, efter alla skador och skavanker får de vänta till längre fram, det sista jag vill nu är att dra på mig någon mer skit. Passet fick godkänt och efter det blev det styrka. För varje gång ökar jag antalet repetitioner och idag kändes det rätt rejält.

Tisdag eller mardi som fransmännen säger. Det låter ju mycket trevligare. Tyvärr hade jag inte haft en trevlig natt. Av någon anledning hade alla tre barnen smugit in till oss under natten, och jag kan bara inte sova då. Även om det är mysigt att vakna upp bredvid dem. Men jag gav mig av på en liten morgonjogg trots tröttheten.

Tisdag Termometern har bara visat 3-5 grader på morgnarna den här veckan men det har ändå varit helt ok när solen varit framme. Vilket gjort att man kan springa i t-shirt plus armvärmare. Det gillar jag. Inte mycket hände annars på joggingturen förutom att jag träffade an hare och en fasan. Men det här med att jogga lite kortare på morgonen, det är fina grejer. Nu när jag så smått börjat dra ner på mängden så ser jag verkligen på de här turerna på ett annat vis, de blir mer som en långsam och behaglig väckning för kroppen. Och så kommer man hem lite mjukare och gladare, redo att stretcha och joxa. Ute såg jag små kvarlevor från Lidingö Ultra.

Tisdag På lunchen blev det mer spring, ett tempopass!

Tisdag Jag hinner inte kuta så långt på lunchen, totalt med upp- och nedjoggen så landade jag på 12 km. Känslan var stabil. Jag gillar för övrigt H&M:s sportlinnen.

Tisdag Det här är ju inget för er killar/män/herrar men för oss av motsatt kön är detta plagg viktigt. Eller hmm, för mig är det inte jätteviktigt, jag har så att säga inget jättebehov av något enormt stöd, knappt något behov alls faktiskt. Trots detta så är känslan och materialet väldigt viktigt, tycker jag, och dessa linnen är (för mig) mycket sköna och bra. Och billiga! Nog om detta plagg. Resten av onsdagen härjade jag vidare på jobbet och när jag kom hem för att laga mat till barnen så kom jag på att vi hade lite rester som jag kanske kunde trolla ihop något av till barnen. Ja, tills jag tog av plasten på skålen som stått längst upp i kylskåpet. Ett par dagar för länge. Eller snarare en vecka för länge. Jesus! Gurkorna hade blivit till lurviga djur.

Tisdag Rätt snygga faktiskt. Men någon gurka fick inte barnen.

Efter detta kom en onsdagsmorgon. Och jag startade den med en jogg.

Onsdag Idag var inte vädret lika lockande.

Onsdag Trots detta så träffade människordjuret (jag) följande djur: två harar, ett rådjur och en fasan. Samt denna replika av en häger.

Onsdag Tillbaka hemma stretchade jag höfterna och tyckte nog allt att det stramade aaaaningen mindre i höger höft. Framsteg! Inget jättekliv på något vis men varenda myrsteg applåderar jag när det kommer till mig och höger höft. Ett andra pass blev det hem från jobbet. Jag såg ungefär lika glåmig ut som vädret var.

Onsdag På vägen hem ringde det plötsligt från dagis, jag svarade men hann bara höra ”Hej, det är Britt” innan samtalet bröts. Min telefon dör nämligen så fort det är lite kyligt ute, oerhört opraktiskt. Hmm. Storasyrran borde redan ha hämtat lillasyrran på dagis vid det här laget, så varför ringde de nu? Tänk om något hade gått fel, hade hänt? Jag har livlig fantasi så jag fick spurta på sista tre kilometrarna eftersom jag redan målat upp både det ena och det andra i skallen. Väl framme så hade storrasyrran hämtat lillasyrran och fröken hade bara velat veta hur vi skulle göra med en lovdag. Puh. Undrar om man kan hyra in dagispersonal när man ska springa intervaller och tröskelpass? Avslutade dagen med styrka och gaah, tåhävningarna tog rejält på vaderna. Insåg att detta fick bli sista styrkepasset innan helgens halvmarathon om jag skulle hinna få pigga vader till dess.

torsdagen blev det bara ett litet kort morgonpass med några fartstegringar.

Torsdag Som tur var började vaderna kännas lite bättre. På väg hem hämtade jag min nummerlapp på Runner´s Store. Jag blir alltid glad när jag är där, de är så trevliga och jag studsade glatt hemåt med min plastpåse.

Natten mellan torsdag och fredag sov jag något makalöst kasst pga en dröm. Det finns inget tråkigare än att höra folks drömmar, de gör om inte annat så att man somnar, så jag ska hålla mig kort: jag drömde att jag kom för sent till lördagens lopp (som nu plötsligt var i Visby istället). I drömmen var det som att jag insåg att jag skulle komma försent men ändå såsade runt hemma, jag drog benen efter mig på ett sjukt frustrerande sätt för den som drömde (jag själv). Till sist kom jag till starten, som ju redan gått eftersom jag såsat så förbaskat. Men då visade det sig att man fick starta när man ville (märkligt lopp). Trots detta fick jag inte ändan ur vagnen… och där tog det slut. Sorry, det blev 391 tecken totalt det där, på tok för mycket för en dröm som inte ens hade ett tydligt slut. Hur som helst, riktigt trött gav jag mig därmed ut på en sista liten tur på fredagmorgonen.

Fredag Det enda djur jag såg var en daggmask.

Fredag Jag hoppades att det inte var ett förebud om min fart på lördagens lopp. Senare på dagen träffade jag Pekka. Det var väldigt skönt. Mycket tankar har åkt omkring i min skalle den senaste tiden och nu kunde vi äntligen prata om allt och vägen framåt. Det är verkligen en annan sak att ses och prata än att sms:a och ringas. Vi enades om att jag skulle springa de kommande loppen som planerat men utan att känna någon tidshets eller press. Låta kroppen återhämta sig lite och sen framåt ändra på mitt upplägg för att undvika skador och på sikt kunna springa snabbare. Jag ser fram emot att springa Stockholm Marathon men mitt mål kommer endast att göra det med en bra och stabil känsla.

Jaha, men hur var då känslan på fredagskvällen innan loppet? Jo tack, den var ok ändå. Mina sista turer hade i för sig känts rätt sega, men så är det ju alltid innan ett lopp. Vaderna var återställda och jag kände att det skulle bli roligt att springa. Jag hade ingen tro på att närma mig mitt pers vilket kanske var dumt. Man måste ju tro! Men jag visste ju hur det var ställt, även om jag börjat lätta lite så har jag under en längre tid sprungit mer än min kropp kunnat hantera. Så det är så att säga en liten resa för att få upp ordentlig kraft i kroppen igen, men jag ser fram emot att göra den. Jag somnade i bra tid och sov bra.

Lördagen började enligt följande: regnet piskade mot rutan och Uma, som låg i vår säng, vaknade, vände sig mot mig och frågade: Varför har du gula tänder? En initial uppförsbacke att jobba med, så att säga. (Men helt ärligt, de är väl inte så gula va? Högst normal kulör, skulle jag själv vilja påstå. Jag kunde inte släppa det utan fick resten av familjen att betygsätta färgen på tänderna. De fick klart godkänt.) Jag gick upp och ute var det väldigt grått.

Lördag  Jag tog fram ägg.

Lördag Och gjorde min klassiska loppfrukost: Fattiga riddare!

Lördag Sen såsade jag runt där hemma, dock med oerhörd koll på klockan för att inte plötsligt befinna mig i mardrömmen igen. Kände lite på temperaturen och bestämde mig för att det fick bli linne och armvärmare. Var rätt uppåt, så uppåt att jag blev suddig på bild.

Lördag Olle skjutsade mig in till stan och The Libertines hängde med.

Lördag Men sen var jag ensam. Jag hade nämligen rått min lilla hejarklack att åka till badhuset och bli blöta istället för att bli det av att stå och heja på mig i regnet. Jag kom precis i tid för att se andra starten av 10-kilometersloppet.

Lördag

I Rålambshovsparken var det blött.

Lördag Jag gick på toa dit kön var ovanligt kort. Jag träffade Henric och sen smög jag in här under och drog på min nummerlapp. Det kändes nästan som en obskyr verksamhet som pågick här.

Lördag På med snabbdojorna.

Lördag Därefter gick jag runt som en osalig ande som man brukar göra innan ett lopp. Men jag träffade en massa trevligt folk t ex Tobias (som sedan satte pers med 1:21:40!) och roliga bloggläsare som hejade. Stod och huttrade i regnet, osugen på att dra av mig överdragskläderna. Men när jag väl gjorde slag i saken och började värma upp så kändes det bra. Träffade Mikaela som vann loppet förra året och vi önskade varandra lycka till. Sen stod vi där på startlinjen, alla i sina snabbaste skor, och plötsligt var vi iväg! Full fart framåt, alltid för fort i starten men jag lyckades sansa mig och hittade raskt in i ett lagom tempo på ca 3:58 min/km. Vi sprang. Och vi sprang. Väntade på att det skulle kännas tungt men det kändes bra. En kille från Fredrikshof (jag kollade i resultatlistan och tror du heter Magnus Engström) passerade mig efter en bit och sa ”Kom igen Tove!” Jag låg sen nästan hela loppet i hans rygg (hoppas ok) och var tacksam över att inte behöva ligga så ensam som jag gjorde på Women´s Health Halvmarathon för ett par veckor sen. Plötsligt har tio kilometer gått och min klocka visar att jag fortfarande håller 3:58 min/km. För en stund tänker jag att vadsjutton, tänk om jag slår förra årets tid?! Mot alla odds?! Jag tycker att jag håller konstant fart men tappar uppenbarligen en del på andra varvet. Klockan visar 4:02 min/km mot slutet, vilket ändå känns helt ok. Under hela loppet så får jag höra alltifrån att jag är första dam till andra dam, men jag vet att jag är tredje dam. När det bara är tre kilometer kvar blir jag dock omsprungen av en tjej. Jag blir lite paff och lyckas inte ta igen det utan det är bara att räcka fram näven åt henne och tredjeplatsen. Kommer i mål som 4:a och tiden 1:26:32. En minut bättre än loppet för två veckor sen men två och en halv minut sämre än mitt pers. Blev förvånad då klockan visade en snittfart på 4:02 fast det egentligen var 4:05 min/km. Måste lära mig att skita i klockan helt. Absolut inte nöjd med denna tid, men inte heller så besviken. Jag får springa vidare (lite mindre) och hoppas att min plan framåt kommer innebära bättre tider på sikt. I mål gratulerar jag Mikaela som helt fantastiskt sprang in på en förstaplats och tiden 1:19:40! Förutom en duktig löperska är hon en otroligt trevlig människa, det har jag förstått av de tre gångerna vi träffats. Här är hon:

Lördag Själv fick jag en massa fina ord från bloggläsare och en vindjacka. Ni får se den inom kort på bloggen om detta skitväder håller i sig! Olle var snäll och hämtade upp mig men han ångrade sig bittert när det visade sig att Tekniska Högskolan skulle genomföra sin såkallade ”quarneval” och hade blockerat hela stan så vi fick tråckla oss hem. Obligatorisk uppvisning av medaljen när jag kom hem.

Lördag Och fastän jag fick en skruttig tid så var det helt okej ändå. För att kroppen inte alls kändes påverkad som efter förra halvmaran då jag haltade hem med rejält ont i höger höft. Nu kände jag också av höften men inte alls på samma vis. När jag kom i mål var jag såklart trött, hade nog inte kunnat springa så mycket fortare, men tänkte däremot när jag korsade mållinjen, att jag gärna kunde fortsatt att springa längre. Det är ett gott tecken. Avslutningsvis så är Kungsholmen Runt ett riktigt roligt lopp, tredje gången jag springer det. Inget att klaga på, inte ens vädret såhär i efterhand.

På kvällen åkte vi in till stan hela familjen, för att äta middag på Nero. Vi brukar inte göra det efter halvmarathon men den här gången blev det så.

Lördag Carpaccio till förrätt.

Lördag Och en rejäl biff med spenat till huvudrätt.

Lördag Järn så det räcker och blir över med andra ord.

Idag, söndag, mår kroppen oförskämt bra men det blir inget långpass utan en återhämtningsjogg, stretch och lite styrka. Vi hörs och tack igen alla ni som hejade på mig i lördags. Det är ni som gör att jag inte skaffar ett litet lås till bloggen. Vi ses på Stockholm Marathon!

Kungsholmen Runt 2014 Och den här bilden har jag inte tagit själv utan det har John gjort. Det tycker jag han gjorde bra, inte hans fel att vi alla ser svettiga och plågade ut. Hej.

Elfvik Nja. Jag tog i lite där i rubriken. Jag rentav ljög er rätt upp i ansiktet! Men det är ju sånt man kan roa sig med när man har sin egna blogg. Jag är varken smidig som en katt (än) eller stark som en ilsken isbjörn (än). Men det går framåt så kanske om ett par månader eller så. Och det tack vare naprapat-Johan som gett mig övningar som jag roar mig med varje dag. Eller rättare sagt: varje dag gör jag rörlighetsövningar och varannan dag gör jag styrkeövningar. Förutom detta så har jag dragit ner på mängden rejält, främst genom att inte springa dubbelpass. Det är trist, jag gillar ju att springa dubbelt, men jag tror det är så kroppen vill ha det just nu. Jo, jag vill också passa på att tacka för alla fina och kloka kommentarer. Tack! Bara så ni vet: jag svarar alltid på kommentarerna men det kan ta sin lilla tid. Det är inte så att jag inte bryr mig för det gör jag såklart. Jag har bara lite ont om tid. Hur som helst så är det trevligt att få fina kommentarer just när man behöver dem som mest dvs när allt inte går som på räls. Då är det extra trevligt att ha en blogg.

Måndagen började med att jag sprang till naprapatbesöket.

Måndag Jag hade dock varit lite väl optimistiskt så jag fick spurta rejält sista biten genom Rålambshovsparken. Jag kom fram en minut i halv åtta, precis i tid! Då gick Johan igenom alla mina övningar och det var sorgligt att se hur svag och vinglig jag var. Det enda som var bra med det är att det är lätt att göra framsteg så man till slut blir den där katt-isbjörnen. När jag var klar så sprang jag vidare till jobbet där det blev dusch och frukost. Resten av dagen jobbade jag, mestadels i den här ställningen som nog inte hade fått naprapatgodkänt (nix, jag har inget jättesår på benet, det är något jox på linsen).

Måndag På kvällen blev  det lite cykel och alla övningarna.

tisdagen vaknade jag och hade halsont. Inte mycket men liksom en klump i halsen som kändes när jag svalde. Är det något jag är försiktig med så är det att träna när jag känner av halsen. Då blir jag plötsligt jätteordentlig. Så istället för springa blev det att dra fram juicearsenalen.

Tisdag Och sen åkte jag till jobbet iklädd min såkallade trollkarlsrock som jag är väldigt nöjd med.

Tisdag På lunchen åt jag fina dumplings.

Tisdag Som tur var blev det snart onsdag och halsen var bra! Ibland lönar det sig att vila. Istället för morgonjogg blev det lite trampande i garaget.

Onsdag Inte så jättelänge men jag såg till att bli bra uppvärmd för att sen göra mina rörlighets- och styrkeövningar. På eftermiddagen vinkade jag av barnen på Centralen. De skulle åka själva till Göteborg för första gången, så det var rätt stort det hela. Och sorgligt. Fastän de bara skulle vara borta några dagar så hade jag glansiga ögon där jag stod på perrongen och tittade på dem genom fönstret.

Onsdag Nu satt de där alldeles duktiga och förväntansfulla. Liksom stora och små på samma gång. Herregud, jag hade kunnat hulka rätt ut men lyckades bita ihop och sansa mig. När tåget började rulla, och vi hade kastat massa slängpussar till varandra, så sprang jag med en bit längs perrongen. Som på film. Sen var de borta i horisonten. På kvällen blev det löpning.

Onsdag Jag kände för att chocka kroppen med något jag inte brukar köra så det blev 800-metersintervaller i kvällssolen. Kände mig rätt stel till en början och tiderna hade inte fått någon att trillat av pinn, men sista intervallen gick fortast och jag kände mig trots allt nöjd.

torsdagen var det samma morgonvisa: ner till cykeln i garaget.

Torsdag Jag lyssnade på Värvet och Markus Krunegård. Det var ett bra snack.

Torsdag Efter detta så skulle man ju egentligen varit ledig och demonstrerat eftersom det var 1 maj. Men jag och Olle hade massor av jobb, och det var därför barnen hade rullat iväg till farmor och farfar i Götet. Själva gjorde vi kaffe och satte igång att jobba med kommunikation istället för demonstration.

Torsdag Vi hade trevligt sällskap. Katterna gillar alltid när man sitter hemma och jobbar, de är ena sällskapssjuka rackare.

Torsdag Senare på eftermiddagen tog vi en paus och jag bytte om.

Torsdag Det blev en riktigt bra tur ut till Elfvik. Det var kyligt men vackert. Jag avslutade turen nere i hamnen. Där blåste det och jag kände att jag levde. Vind brukar ha den effekten på mig.

Torsdag Hem till magstyrka i trädgården.

Torsdag Men dagen var inte slut där. Jag och Olle fick ett infall och plötsligt satt vi i bilen på väg in till stan för att äta middag. Jag hade rött läppstift för första gången på evigheter. Tittut.

Torsdag Och här står jag nu och det hade blivit fredag. Fördelen med att sitta hemma och jobba är att man kan bestämma över sina tider själv så på förmiddagen gav jag mig ut på ett tempopass.

Fredag Det var ett klassiskt 3×5 km-pass och jag rände in mot stan. Men vad det blåste! Det satte lite käppar i hjulen för mig men jag slet på så gott jag kunde. Lyckades tappa hårbandet i vinden. Jag undrar faktiskt hur många hårband jag tappat på just mina tempopass när jag kutar från Lidingö ut mot Djurgården, det har blivit några stycken. När jag var tillbaka hemma så blev det rörlighet och kanske, kanske att jag tyckte att det kändes lite, lite lättare. Sen var tanken att jag skulle göra kokostoppar. Fråga mig inte vad som gick fel men det blev en enda stor kokosåker av det hela. Olle tyckte det var väldigt kul. Jag bytte strategi och sa att jag hade gjort kokosflarn.

Fredag På kvällen kom mina föräldrar på middag. Och efter bilden på kokosåkern känner jag nu ett behov av att visa att jag inte är helt förlorad i köket. Därför får ni nu stå ut med två matbilder (och nu struntar vi i att det är typ världens lättaste grejer att laga). Se så fint!

FredagFredag Sen kom lördagen. Då brukar jag inte köra långpass men i och med att jag skulle spendera söndagen på kontoret så fick jag ändra om i schemat. Efter frukosten fyllde jag handflaskorna med samma dryck som de ska köra på Stockholm Marathon.

Lördag Och gav mig av.

Lördag Gårdagens tempopass satt kvar lite i benen men ändå kändes det helt ok. Jag sprang in mot stan för idag var det dags för den långa rundan på 40 km. Vid bensinmacken, precis innan Lidingöbron, så såg jag plötsligt ett band av löpare komma springandes från Islingehållet ner mot gångbanan. Våra vägar flöt ihop och plötsligt befann jag mig i raddan av löpare, som en i gänget. När vi passerade en funktionär passade jag på att fråga vad det var för lopp – men hon svarade att hon inte visste! Goddag i yxskaft, tänkte jag. Sen när det visade sig att det var Lidingö Ultra så insåg jag att hon måste trott att jag undrade över vilken av distanserna som de sprang, eftersom man kan springa antingen 10, 26 eller 52 km. I alla fall, jag sprang där i riktning mot Lidingöbron och kom upp jämsides en tjej. Som då plötsligt sa ”Heja Tove!”. Men så trevligt, en bloggläsare som kände igen mig! Det var även hon som informerade mig om vad det var för lopp. Det borde jag ju vetat som bor på Lidingö och allt. Hur som helst, om du läser det här, du trevliga prick, så hoppas det gick bra för dig, du såg stark ut! (För övrigt var även Olle ute och sprang där på lördagen. Han skulle springa en mil men råkade helt ovetandes springa in på Lidingö Ultras 50-kilometersbana, bara några kilometer innan mål. Dessutom hamnade han i täten så folk längs banan hejade nåt våldsamt och skrek ”Härligt! Vilken insats!” när han kom lufsande. Han fick också några märkliga blickar från dem som sprang om honom, de undrade väl vad det var för gök som plötsligt var med och aspirerade på medaljerna i Lidingö Ultra. Olle själv tyckte dock att det var en härlig upplevelse med all denna uppmuntran och sa att han skulle göra om det nästa år.) Själv sprang jag i alla fall ut mot Djurgården (tappade inte hårbandet, det gör jag bara på tempopassen), och sen vidare genom stan, runt hela Söder och så tillbaka hemåt. Totalt 40 km. Tjong! Gav mig själv en mangosmoothie efteråt.

Lördag Kändes bra att ha fått till ett rejält långpass, det var ett tag sen nu efter skador och lopp. Därefter in i mitt lilla kyffe där jag var duktig och körde rörlighetsövningarna. Men det här rummet alltså. Det är förlorat. Det blir bara fler och fler skumgummirullar, yogamattor, vikter och gummiband där inne… Ja förutom alla löparskor, jackor, vattenflaskor, hårband….

Lördag Lite senare på dagen var det dags att köra styrkeövningarna. De tar egentligen inte så lång tid men ändå är det lite segt att dra igång och bara få det gjort. Särskilt när man redan tycker att man varit duktig som kutat fyra mil. Mitt trick då är att dra på mig en leopardoutfit. Funkar alltid. Här gör jag ingen övning utan står bara och leopardposerar.

Lördag Idag, söndag, var alltså vikt för jobb på kontoret. Men jag hann med en morgonjogg innan vi åkte in.

Söndag Idag var det dags för Lidingöloppet MTB i mina hoods så jag värmde upp banan åt cyklisterna. Söta triangelgubbar höll mig sällskap.

Söndag När jag sprang där, på aningen stela vader efter gårdagens 40 asfaltskilometer, så blev jag påmind om hur mycket jag älskar att springa på morgonen. Det är tusen gånger bättre än att cykla i garaget.

SöndagSöndag På slutet av passet började det dyka upp cyklister som värmde upp så då passade det bra att bege sig hemåt till rörlighetsövningar och frukost. Sen var det bara att åka till jobbet.

Söndag Alltid lite segt att dra in på ett kontor när solen skiner. Men då är det bra att jobba i ett glashus!

Söndag Ikväll blir det ett till pass för idag får jag köra dubbelpass har jag bestämt. Trots en sjukdag och mindre mängd än vanligt blev det ändå en rätt anständig vecka rent milmässigt sett. Känslan i kroppen då? Tja, jag är inte riktigt där jag önskar att jag var men så länge jag är hel och känner att kroppen byggs upp istället för tvärtom så är jag nöjd. Jag gör mitt bästa för att ha det där som kallas tålamod. Stockholm Marathon närmar sig med stormsteg och i en drömvärld hade jag känt mig starkare än förra året. Men efter en lång period med dåliga blodvärden, en skadad fot och höftkrångel så är jag faktiskt bara glad om jag får stå på startlinjen och känna mig någorlunda stark. Får jag det, så ska det hur som helst bli roligt att springa och göra sitt bästa!

Sist men inte minst, tre grejor:

1. Sugrör från Granit.

Lördag Hur fina är de inte? Får man dricka öl med sugrör? Jag tänker i alla fall göra det i sommar.

2. Finsk lakrits.

Lördag Tyvärr är det inte bara jag som har upptäckt de här påsarna. Jag gillar de med citron eller mint i allra mest men dessvärre verkar resten av Lidingös befolkning göra detsamma. Och nix, jag tänker inte avslöja vilken Ica jag köpt dem på.

3. Mandelmjölk.

Lördag Gud vad det snackas om mjölk, att vi dricker för mycket osv etc. Är det verkligen så? Jag önskar det fanns en expert som man kunde lite på, som visste sanningen om detta. Hur som helst så blev jag lite nojig av allt mjölksnack så jag köpte sån här mandelmjölk. Det borde inte kallas mandelmjölk för det finns ju inget som påminner om mjölk. Kanske är det en vanesak men när jag tog det i kaffet var jag tvungen att hälla ut hela koppen. Så tills den där experten, som är 100% tillförlitlig, dyker upp, så dricker jag vidare av den vanliga komjölken. Om inte någon av er kloka bloggläsare kan övertyga mig om att jag borde vänja mig vid mandeldrycken.

DDB Ajöss.

Askrikehamnen Lustigt det är att tänka på tiden ibland, inte sådär ”oj vad tiden går” utan verkligen gå in i tiden och inse att det faktiskt är livet som pågår alla de där dagarna, de som annars lätt bara rusar förbi en och sorteras in under vardag. Oftast är man så djupt inne i den där vardagen att livet bara tuffar på utan att man tänker på det – och tur är i för sig det, för att gå runt och vara filosofisk för jämnan är ganska påfrestande. I alla fall tycker jag det. Men idag när jag skulle summera senaste veckan så kändes det plötslig stort. En vecka. Sju dagar. 168 timmar av liv som pågått. Mitt liv. På något vis kändes det plötsligt mäktigt, inte mäktigt som att jag går runt och tror att jag ska trilla av pinn hux flux, utan mer för att… livet är mäktigt. Varje dag är mäktig om man tänker på att det är en liten del av hela livet. Vare sig det är fyllt av barn i pyamaser, backintervaller, matteläxor, presentationer eller annat trevligt. Ja ni hör ju vilket flum det är i skallen på mig, nu börjar jag snart skriva Carpe Diem! och annan skit så låt oss lämna detta ämne nu genast och istället titta på veckan ur ett mer krasst perspektiv, typ vad jag gjorde och åt. Såhär då: På måndagen vaknade jag och var så trött. Insåg att det bästa jag kunde göra vad att låta kroppen få lite vila så det blev ingen morgonlöpning utan istället macka och kaffe.

Måndag Efter jobbet blev det dock spring. Nu var jag riktigt laddad. Dessutom var det inte bara vanligt spring för på vägen hem skulle jag bli fotograferad av Dagens Industri för en intervju som de gjort med mig. Jag och Oskar, fotografen, hade stämt träff i Värtan. Jag rände på rätt ordentligt från jobbet för att komma i tid. Sprang förbi Stadion där det var fullt av tröjor och halsdukar uppsatta på staketet till minne av Djurgårdssupporten som blev ihjälslagen.

Måndag Väl framme i Värtan var det ingen fotograf i sikte. Jag stod och väntade en stund, joggade fram och tillbaka för att hålla värmen men såg ingen Oskar någonstans. Däremot såg jag de här stackars brillorna.

Måndag Minuterna gick och till råga på allt dog min mobil, den gör gärna det när det är mindre än tio grader kallt ute och/eller då man verkligen behöver den. Så jag kunde inte ringa och kolla var han höll hus. När en halvtimme passerat sprang jag bort mot bron och där! Där stod han ju. Vid en annan oljecistern än den jag stått vid. Värtan är lite lurig. Hur som helst så var det ju tur att vi hittade varandra så det kunde bli lite bilder. Synd bara att jag stått och huttrat och fått röd näsa lagom till att man ska vara med i tidningen.

Måndag Det sattes upp ljus och sen fick jag hoppa på märkliga vis för att fastna på bild. Vi hade väldigt trevligt på den lilla gräsplätten mitt bland Ropstentrafiken .

Måndag När vi var klara fortsatte jag hemåt.

Måndag Jag lämnade av ryggan och fortsatte ner till hamnen där jag skulle köra ett backpass. Det såg ut som vilken sommardag som helst.

Måndag Det var inte mycket att orda om utan bara att sätta fart.

Måndag Det var som vanligt kul att springa backe. Det är något visst med just backintervaller. Men på slutet kändes det som att jag skulle gå samma öde till mötes som den här bilen, så trött var jag.

Måndag Jag hängde vid vattnet en stund.

MåndagMåndag Sen fick jag skynda mig hem till middag och varm dusch.

Tisdagen kom och jag var uppe tidigt. I och med tidsomställningen får man leva med att det återigen är lite mörkare på morgnarna nu ett tag.

Tisdag P1280033 Gatlamporna släcktes 05.50. Jag sprang och funderade på att jag innan jag ger mig ut ofta tänker att jag bara ska springa sisådär 7 km, men väl ute är det snudd på omöjligt för mig att springa mindre än en mil. I tanken vore det ibland skönt med en kortare jogg men ändå så bara går det inte, som att jag inte kan räkna passet om det är mindre än 10 km och dessutom föredrar jag jämna tiotal. Därmed blev det en mil där på tisdagsmorgonen. Sen hann jag även med att lämna blodprov på väg till jobbet, som vanligt för att kolla mina järnvärden. Håller tummarna för att de ska vara bra även om jag har en känsla av att jag egentligen behöver fortsätta käka järntabletter. Men det här med att gå till provmottagningar, det ska man i största möjliga mån undvika. Det satt en hel drös människor i väntrummet och hostade och nös. Jag var nära att ställa mig utanför men rädd för att missa mitt nummer fick jag istället snällt sitta kvar och begrava näsa och mun långt ner i halsduken som en annan Michael Jackson. Återstår att se om jag ligger däckad i förkylning om en vecka eller så. På kvällen blev det ett tröskelpass i fantastiskt väder. Lyx att kunna springa fartpass utomhus på kvällarna, efter jobbet, nu när det är ljust så länge. Det är som att man inte fattar hur man överlevde på vintern.

Tisdag Jag hade en bra känsla passet igenom även om jag hade velat komma ner lite i tid. Onsdagmorgon och återigen morgonspring.

Onsdag För att vinna lite tid, och därmed kunna sova lite längre, hade jag kunnat springa till jobbet men när det är såhär fina morgnar så är det något som drar mig ut mot Elfvik. Sprang där och kände för att väcka hela världen så att de kunde se den fina soluppgången.

OnsdagOnsdag Efter duschen fick jag bråttom och därmed blev det gröt i bilen. Jag är faktiskt mycket nöjd med detta påfund: gröt i mugg. (Obs! Olle körde.)

Onsdag På lunchen hände det roliga grejer. Jag träffade Johan, en av mina bästa vänner, och vi konstaterade att det var på tok för längesen vi sågs. Vi gick till Gro på Sankt Eriksgatan där jag konstigt nog aldrig varit tidigare, trots att det ligger nära jobbet.

Onsdag Ojoj. Maten! Så himla gott.

Onsdag Sen gick Johan och beställde efterrätt till oss. Det är Johan som står upp och ser pillimarisk ut men kolla killarna som sitter vid borden! De där tre måste synkat klädseln på morgonen. Okej, vi kör rosa skjorta och grå kavaj, klart slut, hej.

Onsdag Efterrätten har ni här. Allt detta en vanlig onsdag på Sankt Eriksgatan!

Onsdag Sen att jag fick tre fina fotoböcker av Johan, som han och Henrik ger ut på sitt fantastiska förlag Livraison, det var precis vad mina ögon behövde. De kan nämligen inte bara livnära sig på lycramaterial, gångbanor och fin natur. Konst och känsla behövs också. Japp, jag fick en påse lyxakrits också.

Onsdag Sen jobbade jag på och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om.

Onsdag Jag hade tur för min mamma hade hämtat barnen vilket betydde att jag och Olle kunde gå samtidigt från jobbet – vilket i sin tur betydde att Olle kunde ta mina grejer. Jag kunde alltså springa ryggsäckslös. Det passade bra då jag skulle avverka ett rejält tempopass, och det sista man behöver då är en massa tyngd på ryggen. Värmde upp i 4,5 kilometer, lika långt som det var att ta sig till Gärdesfältet. Där satte jag fart. Men grrrr! Märkte genast att det var något fanskap med min vänstra häl. Jag stannade inte men kände att det påverkade löpsteget, och därmed farten. Avverkade hela passet men var lite moloken när jag kom hem. Jag gillar inte fötter som krånglar. Jag hatar det rent ut sagt. Här står jag full av hälhat.

Onsdag Hemma så blev det lite knärehab, eller rättare sagt knäprehab. När man får skavanker så blir man genast lite duktigare på att sköta sig. Det blev även magstyrka, något som jag slarvat med på sistone. Saken är att jag märkt att jag just slarvat, med en stark mage får man bättre hållning, så är det bara. Summerade onsdagen till 30,5 km.

torsdagen bestämde jag mig för att låta hälen vila lite. Det passade även bra eftersom jag försöker med konststycket att springa lite mindre några veckor framöver. Detta i hopp om en piggare kropp på fartpassen. Så istället för soluppgång i naturen blev det gröt och Runner´s World.

Torsdag Men på kvällen fick jag springa.

Torsdag Känslan i hälen var på det vis att den inte kändes till en början men kom sen smygandes efter några kilometer. Värst var det att springa nedför på asfalt så därför undvek jag just detta och njöt av detta vackra istället.

TorsdagTorsdag Sen var det slut på torsdagen.

fredagen vaknade jag med lite träningsvärk i magen. Sånt gillar vi. Jag körde ett tempopass på lunchen.

Fredag Det var det ultimata fredagsvädret!

Fredag Precis här satte jag igång att plåga mig.

Fredag Var lite rädd för vad hälen skulle tycka om saken men som det verkar så föredrar den när jag springer fort och kommer upp bättre på framfoten. Så det gick helt ok. Det kändes fantastiskt att fräsa fram i vårsolen även om jag fick väja hit och dit för alla promenixare. På sista blocket, när jag hade en kilometer kvar, hörde jag flås och steg närma sig bakifrån. Vägrade vända på huvudet men misstänkte att det var en kille som jag mött tidigare och som också verkade ruscha fram och tillbaka. Hur som helst så ökade jag farten en aning, var beredd på att bli omsprungen, han flåsade på bakom mig. Sakta men säkert tyckte jag mig höra att avståndet mellan oss ökade och när jag bara hade hundra meter kvar så hörde jag hur han stannade. Ah! Alltid en seger att inte bli omsprungen! Efter detta tänkte jag på att jag förmodligen skulle utvecklas en hel del om jag tränade med andra ibland, man får fasiken upp bättre fart när man är jagad eller jagar. Får se om jag kan synka mitt liv med Spårvägenträningarna framöver. Nöjd med passet stretchade jag lite, väldigt lite skall erkännas.

Fredag Sen tog jag kort på mig själv i solen för att kunna titta på utifall det blir snöstorm eller annat väderskit här framöver.

Fredag När jag joggade tillbaka mot kontoret så såg jag plötsligt en tjej som tog av sig tröjan mitt på trottoaren – och hon hade bara bh och trosor på sig! Vad är detta för tokeri, hann jag tänka, innan jag såg fotografen. Tycker dock det var lika mycket tokeri för det. Såklart tog jag kort på dem, dock inte så nära för jag var för feg. Klick!

Fredag På fredagkvällen drog jag ut på stan, dansade och drack vin och drinkar. Ehh, nä. Tvärtom. Det blev återigen prehab och magstyrka hemma till den här fantastiska låten. Jag har bestämt mig för att magen här framöver ska få vara med på en jäkla resa.

FredagFredag På lördagen sov jag tills jag vaknade. Inte så länge i för sig, jag verkar inte kunna sova längre än till 06.45 nuförtiden. Olle brassade iväg för att köpa Dagens Industri för det var idag intervjun med mig skulle dyka upp! Och det gjorde den sannerligen – på framsidan och sen fyra sidor! Det var till att sms:a mamma och pappa på direkten.

LördagLördag Märklig känsla att se sig själv i tidningen men jag tyckte det blev en bra artikel. När maten smält var det återigen dags för ett tempopass, idag det längsta på veckan. Inte helt ultimat att det blev två tempopass på raken men inte mycket att göra åt saken. Kollade temperaturen och bestämde mig för t-shirt och armvärmare. Och kolla på bilden, ser ni att det är små knoppar på grenarna i förgrunden? Våren ÄR här.

Lördag Värmde upp och sen in mot stan. Men det var blåsigt! Irriterande! Kämpade på i motvinden men det var rätt kärvt. Inte bara pga vinden utan för att benen var lite tunga. Funderade ett tag på att bryta men slog bort tankarna och tänkte att alltid ger det väl något att slåss mot vind och sig själv. Så det var precis vad jag gjorde. 23,5 km senare var jag tillbaka hemma. Då blev det juice.

Lördag Och ett lass lördagsblodpudding. Olle är så larvig när jag äter blodpudding, han kan inte ens vända dem i stekpannan för han tycker det är så äckligt. Själv tycker jag det är riktigt gott. Särskilt med ett ton lingonsylt till.

Lördag Sen vek jag och katterna tvätt.

Söndag

Söndag och långpass. De senaste veckorna har jag kört två pass på söndagarna, ett längre på 35-40 km och sen en kortare på eftermiddagen så att jag kommit upp i totalt 46-50 km på söndagen. Idag var tanken att göra tvärtom och börja med en kortare tur.

Söndag Jag hade dock inte riktigt bestämt mig för hur kort den skulle vara men jag satte iväg in mot stan. Stegen kändes ganska tunga, gårdagens tempopass satt ännu kvar i benen. Det är vid såna tillfällen jag kan önska att jag sprang på heltid och kunde portionera ut mina pass bättre. Det där med återhämtning är jag inte alltid så bra på och nu när jag haft strul med järnvärdena har just den biten blivit sämre. Hälen kändes under kontroll, den gjorde i alla fall inte ont medan jag sprang. Däremot dök det upp en jobbig känsla i höger höft. Grrrr, alltid är det något!

Söndag Medan jag kutade började jag räkna och insåg att det skulle bli rätt bråttom med allt som skulle hinnas med under dagen. Jag hade varit lite väl optimistisk med tiden där på morgonen och dessutom kändes höften av mer och mer. Fortsatte ännu en bit men insåg att det bara var dumt, särskilt att springa fort vilket jag behövde för att hinna hem i tid. Bestämde mig därför för att avbryta passet och ta en längre tur på eftermiddagen. Vem kom och hämtade mig då om inte Olle? Denna snälla (och roliga!) människa. Kände mig som en lyxhustru som blev hemkörd efter sitt träningspass. Tillbaka hemma blev det full sprutt med att steka pannkakor. Medan jag gjorde detta passade jag även på att köra magstyrka. Älskar när jag lyckas med såna här kombos. Drog på mig en keps för att jag kände för det.

SöndagSöndag Vad som också är bra med en sån här kombo är att det blir ett väldans fokus på att göra övningarna effektivt för annars bränns pannkakorna vid.

Söndag När detta var klart så var det ner med pannkakorna i väskan och tjong iväg till Hässelby där den här lilla människan, med desto större shorts, hade basketmatch.

SöndagSöndag Tillbaka hemma på Lidingö gjorde jag ett nytt försök.

Söndag Återigen sprang jag in mot stan. Men jag kände direkt att höften inte ville. Jag brukar inte lyssna på skavanker men det här gjorde så pass ont att till och med jag fattade att jag förmodligen bara skulle förvärra det hela rejält. Så efter några kilometer fick jag vände hemåt. Fan så arg jag var!

Söndag Men ändå. Jag har lovat mig själv att lyssna på kroppen ibland. Och just nu har jag inte lust att förvärra något. Dessutom påminde jag mig om att jag fick ett kort långpass igår, och flera bra pass i veckan. Men det här med återhämtning måste jag fixa bättre framöver för kroppen verkar inte riktigt palla det som huvudet vill att den ska. Och ja, jag vet, man kan ju springa lite mindre. Det är bara så jäklans trist. Ok. Hej då!

Lidingöbron Det här har varit en riktigt rolig vecka! En massa energi i omlopp, saker har landat bra, jag har fått springa i t-shirt och avslutat veckan med en rejäl dos kilometer. Dessutom var jag hos Pekka i fredags, gjorde en test och fick ytterligare ett lass energi med mig hem. Jag tackar och tar emot, både i kroppen men framförallt i psyket. Det var vad som behövdes för skallen. Men jag gör som vanligt och börjar med måndagen. Den började i ottan. Men inte med spring. Jag hade nämligen en flerdagarsfotografering som startade tidigt där på måndagen. Klockan sex stod jag redo för avfärd utanför brevlådan.

Måndag Det blev en rolig men intensiv dag. När vi hade fotat klart för dagen svidade jag om på toaletten och fann mig ståendes precis här.

Måndag Men mina stackars fötter! De var redan lite trötta efter söndagens totala mängd på 46 km och sen hade de fått stå upp exakt hela dagen på plåtningen. Men de tog sig samman och sprang hemåt. Tur då att det var så himla vackert ute, inte för att fötterna kanske brydde sig så mycket om just den saken.

Måndag Hur om helst så var det skönt att sladda in framför brevlådan och sen inte ta ett endaste steg till den dagen. (Okej några, jag kröp ju inte runt på knä hemma även om jag var sugen.)

Måndag Och så blev det tisdag. Gav mig av tidigt för att hinna med ett rejält backpass innan fotograferingen fortsatte. Jag somnade nästan medan Garmin skulle hitta satelliterna.

Tisdag Inget Military Traing-gäng i sikte i Lill-Jansskogen så jag fick ha hela backen för mig själv. Det kändes nästan lite ensamt utan deras tjoanden i skogen.

Tisdag Blev riktigt trött av backen kan jag meddela. Sen fick jag skynda vidare till jobbet, jag speed-duschade och så tjong! Direkt iväg till fotograferingen som även idag startade tidigt. Ett stopp på vägen för att köpa en efterlängtad kaffe och smörgås. Puuuuh. Sen höll vi på och fotade hela dagen och det var kul, massa roliga människor. Och alltid hittar man någon som man kan snacka löpning med i pauserna, nuförtiden kan jag oftast upptäcka en löpare på flera hundra meters håll. När vi var klara var det fortfarande ljust ute vilket var härligt. Desto mindre härliga var mina fötter. De hade återigen fått stå upp en hel dag och nu var de gnälliga och trötta på att vara instängda i gympaskor. Förutom detta så hade jag slukat en räkwrap en timme tidigare och den skvalpade nu runt i magen. Men jag hade varken plånbok eller jacka med mig – så det var bara att kuta hem genom stan.

Tisdag Mina fötter snäppte faktiskt upp sig när vi väl var igång och räkwrappen höll tyst där i magen, så det hela gick bra även om jag höll på att blåsa bort på Lidingöbron. Dock var det skönt att komma hem och placera fötterna i högläge.

Tisdag På onsdamorgonen var ben och fötter trötta. Jättetrötta.

Onsdag Jag försökte pigga upp dem genom att springa i mina Adios Boost, som jag köpte för längesen men aldrig blivit riktigt vän med. De är ju lite studsiga sådär så jag tyckte de kunde passa en trött kropp.

Onsdag Det är lustigt med onsdagar, det är nästan alltid just den dagen då jag är som tröttast. Jag malde hur som helst ut mot Elfvik.

Onsdag Men inte hjälpte det med Boost under fötterna för inte sjutton studsade jag fram. Nu var det ju inte skornas fel på något sätt och vis, inget hade kunnat hjälpa min trötta kropp där på morgonen. Trots detta måste jag säga att jag verkligen föredrar de vanliga Adiosen jämfört med Boost-varianten. Det fasta passar mig bättre än det mjuka, i alla fall på fartpass, men jag tänker ändå att jag ska växla lite oftare mellan dem framöver. På kvällen blev det ett lite längre distanspass.

Onsdag Nu var benen som tur var lite piggare. Återigen ut mot Elfvik och förbi den här flaskan som verkar ha fastnat i trädet för gott.

Onsdag  Första gången jag såg den trodde jag det var någon som sprang långpass som hade placerat ut den längs vägen. Men nu har den hängt där i några veckor så antingen var det någon som avbröt sitt långpass eller så är det helt enkelt bara en borttappad vattenflaska.

Onsdag Tillbaka hemma blev det rehab för första gången på alltför länge, måste bättra mig på den fronten. På torsdagen startade jag upp med spänsthopp och tröskelpass.

Torsdag Därefter blev det jordgubbar och pannkakor till frukost, jag blev oerhört populär där hemma på morgonkvisten.

Torsdag Jordgubbar är gott men lönnsirap är också gott bör det tilläggas.

Torsdag Torsdagen var sen full av jobb, ja som vanligt med andra ord. Jag skulle egentligen gått på Guldäggets nomineringsvernissage på kvällen men fick ej till detta pga tusen olika grejer. Mycket synd. Så när de andra lämnat kontoret för tjo och tjim så bytte jag istället om och sprang raka vägen hem för att fortsätta med de där tusen grejerna. Jag sprang inte såhär, jag lovar.

Torsdag Utan såhär.

Torsdag När jag korsade bron så hade det cyklat 1015 cyklister mot Lidingö under dagen. I öronen hade jag den här gamla dängan och jag vet inte varför Crystal Fighters alltid får mig att tänka på Spanien när de i själva verket är från England, men så är det i alla fall. Jag sprang och låtsades att jag var på träningsläger i Spanien eller annat flott.

Sen vaknade jag till världens finaste morgon där på fredagen.

Fredag Så fint att ögonen nästan sprack. Det här är vad jag såg.

FredagFredagFredag En sån där morgon när man springer med ett stort flin på läpparna, minst tio personer måste trott att jag flörtade med dem när jag kutade runt leendes på det där viset. På lunchen promenerade jag till Pekka för att göra en test och prata om mitt spring. Var tvungen att stanna och lukta på de här en stund. De luktade vår och färg och kaffe i solen och springa i linne.

Fredag Visste inte alls hur testet skulle gå. Känslan i kroppen har varit så varierande senaste tiden; ena dagen bra och nästa dag helt segt. Men något måste mitt malande under vintern gjort för jag har aldrig fått så bra värden totalt sett förut. Nu går jag in i en ny fas, där jag ska utnyttja alla milen jag stoppat in i benen, och förhoppningsvis få lite mer fart på benen framöver. Det kommer i sin tur innebära lite färre mil per vecka. Allt detta pratade vi om och en hel del annat. Han är kul, Pekka, och jag går alltid därifrån med kraft och pepp. Så det var klart att jag var tvungen att springa en till sväng när jag kom hem!

Fredag På lördagen blev det inget morgonspring. Jag hade jag bestämt mig för en lugn morgon, en sån som de flesta människor har på helgen. Sen att vi ändå vaknade hela bunten redan halv sju av solen, det är en annan sak. Efter frukosten drog vi in till stan, väckte Café Nero och sen hängde vi på låset tills affärerena öppnade kl tio. Halva skaran drog hem efter lite ärenden men jag och Febe kämpade tappert vidare. Vi hade en massa att fixa och tyvärr verkade resten av stockholmarna också ha det för det var fullt av folk i affärerna. Till slut satt vi ändå på tunnelbanan på väg hem och pustade ut och jag tackade gudarna för att jag inte skulle springa Premiärmilen på söndagen. Däremot skulle jag köra ett tempopass när jag kom hem. Lite kärvt var det att ge sig ut med möra fötter men jag hade ändå pepp då jag inte tagit ett springsteg på hela dagen. Tog på mig Stockholm Marathon-tröjan för att påminna mig om vad det är jag tränar för. Och sen iväg!

Lördag Det blev uppjogg och sen sprang jag in mot stan, den väg jag tar när jag vill ha det som plattast. Över bron och vidare genom Värtan, susade förbi Talinn-resenärerna och svor som vanligt över den dåliga trottoaren just där vid färjan. Men ändå, känslan att kunna springa i t-shirt och eftermiddagssol, håhå, så bra! Det var ett tempopass light bestående 3×3 kilometer med en minuts joggvila mellan varje block. Första kilometern gick så snabbt att jag trodde det var fel på klockan. Sen sansade sig kroppen (och klockan) och jag höll en mer rimlig fart men ändå fortare än jag tänkt. Sista blocket borde å andra sidan gått aningen fortare men jag var ändå nöjd när jag pustade ut på en bänk nere vid golfbanan efter avslutat pass. Nedjogg och sen hem till en apelsin i solen.

Lördag Därefter dusch och dessa hudkrämer jag köpte i stan. Kände mig som en tonåring som köpte body butter från Body Shop men det är så det är när man är nötälskare samt duschar två gånger om dagen.

Lördag Till middag lagade vi spaghetti vongole, bra ladd inför söndagens långpass.

Lördag Och det blev ju verkligen tidigt där på söndagen. Jag hade ställt klockan för att hinna äta (och smälta) en smörgås innan jag skulle springa. Men när klockan kvittrade tyckte jag att jag kände mig lite väl trött. Och det var mörkt ute. Konstigt. Då insåg jag att det ju var sommartid och således hade klockan ringt redan klockan halv fem! Ja fast i ”nya tiden” var då klockan halv sex. Bara att masa sig upp, äta lite, vänta lite och sen ge sig av prick klockan sex (klockan sju i ”nya tiden”).

Söndag Fastän det var tidigt så kände jag direkt att benen var med på noterna. Jag bestämde mig därför för att ta min långrunda på 40 km och sprang in mot stan. Tog mig längst ut på Djurgården, det var knappt någon ute såhär tidigt. Sprang förbi ett ödsligt Gröna Lund. Förbi Vasamuséet och så Strandvägen fram och nu började folk så smått vakna till liv i stan. Skeppsbron och här började solen värma och jag önskade att jag kunnat slänga av mig jacka och vantar. Sprang runt Söder och det var så skönt att gatorna var så gott som tomma. Tänkte att de flesta nog låg och laddade hemma inför Premiärmilen. Sen tillbaka vid Slussen och Skeppsbron och vidare mot Lidingö. Stannade klockan en bit hemifrån på 40 km. Såhär såg jag ut då.

Söndag Sen promenixade jag sista biten hem och kände mig alldeles lycklig över att benen varit glada hela vägen, över att solen sken och över att jag bestämt mig för att göra en jordgubbssmoothie när jag kom hem. Så det gjorde jag.

Söndag Sen fick jag dock skynda mig för vi skulle bort på lunch. Jag hann inte ens dricka kaffe så jag var bara tvungen att stanna och köpa en på vägen. När man sprungit långt så är det vissa saker som man bara måste smälla i sig omedelbart, kaffe är en sån grej för mig.

Söndag Det här gänget var såklart med.

Söndag Jaha, sen blev vi bjudna på jättegod lunch och det hela var faktiskt så trevligt det kan bli. Det enda felet var att jag satt så bekvämt hela lunchen så när vi skulle åka hemåt och jag reste mig, kände jag hur stel jag var. Gaaah. Fattade inte hur jag skulle lyckas med konststycket att springa en till mil när jag kom hem.

Söndag Men det gjorde jag. Första stegen var lite stapplande men sen gick det faktiskt bra. Ut mot Långängen i solen.

Söndag Tillbaka hemma kunde jag konstatera att jag sprungit totalt 5 mil idag, tror faktiskt det är den största mängden jag haft på en dag. Nu ska jag massera vaderna och rulla golfbollar under fötterna, det brukar gillas efter mastodontdagar som denna. Veckan landade på nästan precis 17 mil men här framåt så blir det som sagt troligen lite färre mil. Jag ska gå på känslan.

Sist men inte minst kan jag informera om att jag börjat spatsera i dessa tjusiga Adidasskor. Köpte dem för ganska längesen för att springa i men insåg snabbt att de var väl odämpade för min smak. Men att gå i är de perfekta.

Söndag Ajöss. Och just det, hoppas det gick bra för er som kutade Premiärmilen idag, sicket väder ni fick!

Sevilla Ja herregud, vilken vecka! Från ett snöigt Stockholm till ett soligt Sevilla. Ja precis, jag drog till Spanien. Och idag kutade jag Sevilla marathon! Jag har varit lite hemlig med detta men vem har sagt att man måste berätta allt bara för att man har en blogg? Inte jag i alla fall. Jag anmälde mig redan i höstas till Sevilla för att ha ett kul träningslopp men pga den sega känslan jag dragits med, har jag inte riktigt vetat hur jag ska göra. Men så var det ju det där med träningslopp, det var ju liksom hela grejen. Så jag bestämde mig: det är klart att jag ska springa! Om inte annat så är det skönare att kuta 42 195 meter i shorts än fordrade tights. Ni får ursäkta men jag drar ändå av hela veckan innan vi landar i Sevilla.

Måndag På måndagen sprang jag en mil på lunchen. Jag passade på att testa mina nya Adios som skulle få följa med till Spanien.

Måndag Jag hittade ett öga på marken. Måste säga att det var väldigt observant av mig.

Måndag Skorna kändes för övrigt bra, mina fötter har aldrig gnällt över ett par nya Adios. Dessutom var det ju blå himmel ute så det fanns inget att klaga på.

Måndag Där på måndagen startade jag även upp min juicefestival för att hålla mig frisk. Har nog aldrig varit så omgiven av host och nys och skit som denna vecka så det var bara att hälla i ett kilo ingefära i varje glas juice.

Måndag På tisdagmorgonen körde jag ett tempopass. Morgonen gick inte av för hackor.

TisdagTisdagTisdag Farten var väl sådär men jag hoppades att det berodde på den tidiga timman. Just då kändes tanken på att springa ett helt marathon – fort – ganska långt bort. Men man ska aldrig tänka för mycket på sånt tidiga morgnar, det har jag lärt mig. På kvällen gjorde jag laxburgare och detta var första gången jag fick dem att hålla ihop så det hela var väldigt lyckat. Jag frågade Olle säkert sju gånger om det inte var gott (fast att han redan sagt det). Bara för att få ännu mer beröm.

Tisdag Ledsen men måste även sticka in detta:

Tisdag Har ni inte ätit den här chokladen så går ni genast och köper den. Såvida ni hittar den vill säga. Jag har nämligen bunkrat upp ett lager.

På onsdagen åt jag en vanlig frukost och sen började jag med kolhydrattömning dvs inga kolhydrater under hela dagen. Det kan låta lätt som en plätt men när man väl kör igång så inser man hur mycket kolhydrater man ändå äter under en dag. I alla fall jag. På lunchen bytte jag om och gav mig ut.

Onsdag Ner till Kungsholms Strand där jag för ovanlighetens skull sprang korta intervaller.

Onsdag En äldre man gick förbi när jag precis stod och pustade ut och frågade om jag körde 70/20. ”Det gjorde vi alltid förr” sa han och vi kunde konstatera att inte mycket hade hänt sen dess – förutom att man numera har lycramaterial på sig medan man springer.

Onsdag Sen ringde skolan och meddelade att Ruben hade trillat och landat rätt på ögonbrynet när de åkte skridskor. Aj. Aj. Aj. Det var ok med honom men ögat hade börjat svullna upp. När jag kom hem hade jag fått mig en egen lite boxare.

Onsdag På torsdagen vaknade jag och det var jul igen.

Torsdag Jädra onödigt kan man tycka. Men samtidigt ganska så vackert.

TorsdagTorsdag Det ska erkännas att jag gottade mig lite eftersom jag visste att jag snart hur som helst skulle flyga ifrån snön. Passande nog var det en lätt mil på schemat, den avslutande fasen i kolhydrattömningen. Stackars fotbollsmålet som trott att det blivit vår, och nu detta.

Torsdag Sen hem och äntligen äta hederliga kolhydrater igen!

TorsdagTorsdag Under natten hade boxaren blivit värre.

Torsdag Torsdagen gick och så var det fredag och avresedag – men inte förrän på eftermiddagen. Jag packade ner racekläderna. När man ska springa på utländsk mark så kan man kosta på sig att vara lite Sverige-ig. Så jag bestämde mig för det här linnet från H&M:s OS-kollektion.

Fredag Och sen jobbade jag och det kändes helt overkligt att jag skulle åka iväg efter lunch. Bara sådär! Men iväg kom jag. På Arlanda gick jag in på toan och drog på mig stödstrumporna. Jag flyger ingenstans längre utan dem på mig, det gäller att vara rädd om ben och fötter när man ska plåga dem i 42 km. Kolla vad proffsigt, jag hade tagit på mig jeans med blixtlås så det bara var att dra på strumporna!

Fredag Sen åt jag en hamburgare och satt och stressade upp mig över att jag skulle ha så ont om tid att byta flyg i Barcelona. Jag googlade som en tok och lyckades i alla fall ta reda på att det förmodligen var samma terminal.

Fredag Och det var det som tur var. Och tur var det för det var precis att jag hann och jag tackade gudarna för att jag bara hade handbaggage. Så kort och gott så gick resan som på räls och plötsligt var jag i Spanien, incheckad och klar och uppe på mitt hotellrum. Rutinerat tog jag ett kort på rummet innan jag hann stöka till det.

Fredag Och badrummet.

Fredag Det fanns allt en löpare kunde önska sig. Till och med en bidé.

Fredag Men jag kan bara inte få in i mitt huvud vem som vill använda i en bidé? Jag menar, ett kallt fotbad kunde vara något men vem vill ha sina fötter där… när någon haft sin stjärt där? Och vem vill ha sin stjärt där? Sånt man hinner fundera på när man är ensam på ett hotellrum. Hur som helst så sov jag skönt. Det var helt perfekt konsistens på kudden, sånt är jag väldigt känslig för. Visst, jag sov lite ryckigt men slumrade ändå om så till slut hade jag nog skrapat ihop sju timmars sömn. Jag gick upp när det började ljusna ute och gav mig iväg på en morgonjogg i parken nära hotellet.

LördagLördagLördagLördag Jag joggade runt, njöt av utomlandsdoften, apelsinträden och och jag gjorde några fartökningar i min ensamhet. Solen var på väg upp och fåglarna kvittrade på spanska och då, då kom det: lyckoruset. Och det var ett annat slags rus än det vanliga, liksom större. Jag kände att hur loppet än går så är det ju det här som är grejen: åka iväg och bara springa. Strunt i tiden (nåja) och bara springa. Inte ladda som tusan och berätta för alla, utan bara springa i min ensamhet. Ledsen men efter den här känslan kan det hända att jag aldrig någonsin mer i förväg kommer berätta vad för lopp jag planerar att springa.

Lördag Efter duschen blev det frukost. Oh så trevligt.

Lördag Jag borde inte lägga upp nästa bild eftersom barnan kanske läser. Och jag har ju sagt att det inte är någon märkvärdig resa alls och inget märkvärdigt hotell heller. Men nu har vi nog olika syn på vad som är ett märkvärdigt hotell. Hade de sett frukostens chokladfontän så hade de nog klassat hotellet annorlunda än jag. Förlåt.

Lördag Sen låste jag in löpardojorna i kassaskåpet och drog till mässan för att hämta ut nummerlappen.

LördagLördag Det hela gick fort och smidigt och jag såg bara massa spanska män som skulle springa. Men hallå, en annan grej. Jag vet inte vad det är med mig och packning. Jag hade ju sett på vädret att det var rätt varmt här nere och jag borde ju således tagit med en lämplig skinnjacka. Men nej då, jag hade istället en alldeles för varm leopardkappa med mig. Och eftersom den var just för varm fick jag lämna den på hotellrummet. Istället knatade jag nu runt i en munktröja. Som var för kall. Således tvingades jag (detta händer alltså varje gång jag reser söderut) köpa en stickad tröja. Som tur var hade Zara rea så jag hittade denna enorma tröja för 100 spänn. Tyckte jag såg lite spanskt bohemisk ut.

Lördag Sen promenixade jag runt i stan. Det var helt underbart. Extra bra var det att gå förbi den här kända katedralen där en lång kö av människor ringlade sig fram, för att få gå in. Men just att bara gå förbi och strunta i katedralen, kan vara en av de bästa känslorna som finns. Hej då…

Lördag Jag hade dock glömt packa ner vaselin att ha under armarna på loppet så det fick jag köpa. Inget Klövervaselin utan den spanska versionen som såg ut såhär.

Lördag Jag hittade ett café där jag slog mig ner och gottade mig i solen. Se så fridfull jag ser ut. Ingen kan se att huvudet är fullt av maratontankar.

Lördag Jag beställde en varm macka som var riktigt äcklig och sen blev jag rädd för att bränna mig i solen så jag gick vidare genom stan.

LördagLördagLördag Jag köpte några små presenter till barnen (hur nu de ska få plats i handbaggaget) och en nyckelring till mig själv (som definitivt kommer få plats).

Lördag Sen var jag bara tvungen att sätta mig ner igen och njuta av sommaren.

LördagLördag Och precis då ringde Febe. Och jag blev tvungen att säga som det var: Ja. Jag sitter på en utomhusservering. Ja. Det är så varmt att man kan ha t-shirt i solen. Ja. Jag sitter bara och gottar mig med en kaffe och bok, gör inget vettigt alls. Ja. Staden är vacker. Ja, ja, ja. Men hon var som vanligt snäll och lovade mig, trots denna orättvisa, att hålla tummarna för mig på söndagmorgonen. Just dagen före ett lopp, den är alltid svår. Vad man ska äta, vad man ska göra? Det är t ex lätt hänt att man går för mycket om man är utomlands. När jag lämnade caféet och plötsligt kände att fötterna började bli trötta av alla steg och sol, då ställde jag om till snigelfart. Därmed tog det ett tag innan jag närmade mig hotellet. Myrsteg över bron. Där vid floden var det full aktivitet.

LördagLördagSöndag Sen var jag framme. Nu såg jag lite bättre hur hotellet såg ut.

Lördag Uppe på rummet öppnade jag påsen från nummerlappsutdelningen. Otroligt generöst, man hade fått både linne och shorts!

Lördag Sen la jag mig på sängen, vilade fötterna och testade mina nya ”Ray Bans” som jag köpt på stan för fem euro. Kändes bra.

Lördag Sen prövade jag morgondagens outfit.

Lördag Jaha, sen var det bara att vila och vänta på att hotellet skulle öppna sin maratonmiddag. Det skedde inte förrän kl 20.30 – på tok för sent för mig! Jag åt därmed i rask takt och sprang sedan upp till rummet medan spanjorerna mumsade vidare i lugn och ro. Jag sov helt ok och när jag öppnade ögonen så var det då äntligen maratondagen. En så overklig känsla. Jag visste verkligen inte hur loppet skulle gå. Som jag skrev inledningsvis så har vintern varit tung. Ändå sedan Berlin har det varit tungt pga mina blod- och järnvärden. Men jag har kämpat på så gott jag kunnat men det har varit svårt då återhämtningen inte varit vad den brukar, och därmed har jag fått ta det aningen lugnare. Och ni vet hur det är, vissa pass vill man gärna genomföra innan ett marathon – och alla har ”sina” såna pass. Har man det så har man liksom något slags självförtroende där under nummerlappen. Den här gången hade jag inte gjort det. Visst har jag genomfört hårda pass men nästan alla fartpassen har varit på band och dessutom har jag inte kört så långa tempopass som jag brukar, kraften har inte riktigt funnits där. Viljan har inte saknats utan det har varit tydligt att kroppen verkligen velat annat. För att fatta mig kort: det kändes spännande när jag slog upp ögonen där imorse. Man kan väl säga att det kändes ungefär som det här utropstecknet, som jag upptäckte i gatan när jag tog en kvällspromenad igår kväll för att reka vägen till starten.

Söndag Jag klev upp kvart över fem och hängde på låset till frukosten som öppnade för alla löpare kl 06.00. Drack kaffe och juice och åt mackor och croissanter. Strax efter sju började jag traska till Olympiaarenen i morgonmörkret.

Söndag Det var där man skulle lämna in kläderna (och senare förhoppningsvis går i mål). Jag var tidigt på plats. Sån är jag.

Söndag Jag hann med att spana in själva arenan.

Söndag Oj så mycket män det var runt omkring mig. Glada spanska män som tog gruppfoton och smorde in sig med tigerbalsam non stop. Det var rätt kyligt ute så jag behöll överdragskläderna på så långt som möjligt men när jag väl slet av dem och började hacka tänder bestämde jag mig för att springa med armvärmare. Det var ca 10 minuters promenad bort till själva starten. Jag joggade dit men var rätt dåligt uppvärmd när jag klev in i fållan för löpare mellan 2:45-3:00. Jag kutade runt där inne så gott det gick för att hålla värmen men nu började solen värma (redan!) så kroppen började kännas skön. Det var enormt pepp av speakern, tyvärr fattade jag inte ett jota. Starten gick och ganska snabbt kom jag in i rätt takt, ja vad som nu var rätt takt?! För det hade jag ju ingen aning om. Bestämde mig för att ligga runt 4:05-fart och lyckades få en plats i en jämn bra klunga. Solen sken på oss och man kände att det skulle bli varmt. Men där och då var temperaturen perfekt. Stundtals lite motvind men inget att orda om. Banan påminde mig faktiskt stundtals om Berlin, de stora breda gatorna och på en hel del ställen bra med publik. Jag kände att det nog var aningen till att spänna bågen med 4:05-tempo men varför inte? Första milen gick bra. Sen var vi uppe i 15 km och det är alltid så skönt. Jag älskar faktiskt just 15 km-markeringen, en tredjedel avverkad! Då passade jag på att dricka halva energidrickan jag hade i min fula midjeväska. Överallt hörde man Venga! Vamos! Och var man tjej som jag (tant?) så fick man dessutom höra vackra ord av påhejande tjejer som t ex Fiona! Fint va? La chica! Ett tag sprang vi över kullerstenar. Det gillade jag inte och som tur var var det inte långvarigt. Så gott som hela loppet är det fyra killar som jag hela tiden håller på koll på. Ena stunden ligger jag före dem, i nästa är de före mig. Vi springer väldigt jämt. Undet hela loppet ser jag endast två tjejer och dem passerar jag. Vid 27 km tappar jag plötsligt modet och säkert lite fart. Tankar på att bryta dyker upp men mitt kloka jag hånskrattar åt förslaget. Bryta ett träningslopp? Som faktiskt går bra? Varför det? Mitt dumma jag svarar att någon gång ska man väl få bryta? Bara kliva av och gå hem genom stan. Jag tystar dem bägge och bestämmer att jag ska ha den där jäkla medaljen. Såklart. Loppet flyter på och vid 32,5 km uppstår en mäktig känsla för då rundar man Plaza de Espana och vi får enorm påhejning av publiken. Bara en mil kvar nu. Som att springa hemifrån och till jobbet! Jag springer på så bra jag kan och även om jag tappar en del fart jämfört med första halvan så passerar jag ändå en hel del killar. Härligt Tove! Vi sprang genom stan nu, precis där jag gick igår. Över bron till ”min” sida och sista fyra kilometerna gick förbi mitt hotell och sen genom parken. Två kvar. Käääämpa! Jag sprang om den ena killen som hållit jämnt tempo med mig men som lämnade mig runt 32 km. Kändes bra. En kilometer kvar! Framme vid stadion sprang man liksom in i arenan underifrån och kom ut på banan som en jävla superstjärna! Peppen var total! Jag hann tänka att stadion var så skruttigt fin innan jag såg klockan och jaa, kämpa, jag skulle ta mig tusen in under 2:55! I mål! Fick massa fina ord av handskakningar av snälla killar som jag skymtat genom loppet. Sen fick vi medalj, vatten, apelsiner och massa annat. Jag pustade ut och njöt av känslan en stund i gräset. Såhär såg jag ut då.

Söndag Sen spatserade jag hemåt.

SöndagSöndag Ja men hittar man såna här fina väggar är det väl klart att man måste ta ett till kort på sig själv?!

Söndag Nu var det extra skönt att hotellet låg nära. Berömde de här rackarna medan jag gick.

Söndag Särskilt högerbenet för det fick kämpa på slutet. Det är något sattyg med det och liksom släpar efter när jag blir trött. Får väl ta tag i det. Kom in på rummet. Olle ringde så fort jag satte på telefonen och mina föräldrar hade sms:at att jag kom sexa! Flott. Tiden blev 2:54:39 och det känns faktiskt underbart att än en gång springa sub 2:55. Känner mig så tacksam med tanke på hur allt har känts. Så tungt, så tungt. Duschade länge och sen blev det genast en promenad tillbaka in till stan. Jag var hungrig och bestämde mig för…

Söndag … just det, tapas! De rekommenderade mig att börja med två stycken så jag beställde tre. Glömde fota den sista som var godast. Misstaget var dock att jag råkade ta tre rätter som alla var friterade.

SöndagSöndag Sen haltade jag vidare genom stan på ett typiskt postmarathonvis. Efter en kaffe i solen så kände jag att jag kanske borde gå tillbaka. Passade dock på att gå in i en liten kinesisk mataffär och köpte godis och konstiga små grejer till barnen. Jag vet inte men jag är inte alls säker på att Ruben kommer bli glad för den här… termometern?

Söndag Tur jag var vid mina sinnens fulla bruk igår och köpte några fler små saker. Jag passade på att gå ner till floden. Där verkar man gilla att fiska och klottra.

SöndagSöndag Och nu kära läsare sitter jag här på sängen och trycker på Publicera inlägg. Efter detta mastodontinlägg och mastodontdag ska jag ta itu med en bok och följande:

Söndag Obs! Medaljen inte är gjord av choklad utan av äkta billig metall. Nu säger jag ajöss från Spanien, imorgon bär det av hemåt igen. Vad som händer framöver vet jag inte riktigt, ska smälta och tänka. Hoppas ni alla mår bra!

Söndag P.S. På tal om denna lilla fot så såg jag ingen barfotalöpare under hela loppet. Man brukar ju alltid se minst en sådan på varje marathon, oftast är det en kille i långt hår och fladdriga trekvartsbyxor av linnematerial. Däremot så hörde jag klapprande steg bakom mig precis i början av loppet. Japp, en kille i typ Spartacus-sandaler som förmodligen blivit inspirerad av Born to Run. Jag la på ett kol och sen hörde jag inte klapprandet mer. Hej.