Info

Posts tagged stegringslopp

Måndag Hej kära bloggläsare. Läste ni Adrian Moles hemliga dagbok när ni var små? Det gjorde jag. Så jäkla bra var de där böckerna. Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, kanske för det där ”kära” i början som känns lite dagboksaktigt. Det är i för sig mycket så jag ser på min blogg, som en springdagbok för mig själv. Sen att jag inte har ett litet hänglås med en ännu mindre nyckel till, det är en annan sak. Och tur är väl det för så mycket fina kommentarer och tankar jag får från er alla, det är helt otroligt. Blev oerhört påmind om detta nu i helgen när jag sprang Kungsholmen Runt. Flera stycken kom fram och pratade och jag fick massa hejarop längs banan. Tack! Kort och gott är det alltså en väldig tur att jag inte har någon liten nyckel (man slarvade dessutom alltid bort dem). Jaja, nu är det dags att summera veckan.

Jag vaknade och var förbaskat trött på måndagmorgonen. Hade sovit skraltigt. Jag stängde av klockan och gick ut i badrummet. Och sen gick jag och la mig igen. För att femton sekunder senare gå upp igen. När det är soligt och fint ute vet jag ju innerst att det är skönare att gå ut och springa en sväng jämfört med att sova en kvart längre. Ibland kan det bara ta en stund att inse det.

Måndag Jag tog det väldigt lugnt, det här var bara en jogg för att få igång kroppen och göra mina stretchövningar. Men ack så fint det var ute. Sol, blå himmel och dimmigt på ett sagoboksaktigt vis som fick mig att vilja bli ett med naturen. Inte genom att dö alltså, ånej. Det skulle skett på något annat vis, fråga mig inte hur. Det doftade hägg och jag mötte fem rådjur.

MåndagMåndag Det blev knappt en mil. Sen jobbades det på som vi vanliga människor gör. På kvällen när jag kom hem var det dags för ett tröskelpass. Jag var inte alls sugen på detta. Ändå stod jag plötsligt ute på gatan, redo att ge mig iväg.

Måndag Den här gamla tröjan brukar jag riva fram när jag känner att jag behöver en piska för att springa fort. Jag menar, man kan ju inte ha en tröja som säger ”FAST” och sen sega sig runt. Nänä, man får leva som man lär. Det blev en lång uppjogg följt av ett lite kortare tröskelpass. Jag kör numera inga spänsthopp, efter alla skador och skavanker får de vänta till längre fram, det sista jag vill nu är att dra på mig någon mer skit. Passet fick godkänt och efter det blev det styrka. För varje gång ökar jag antalet repetitioner och idag kändes det rätt rejält.

Tisdag eller mardi som fransmännen säger. Det låter ju mycket trevligare. Tyvärr hade jag inte haft en trevlig natt. Av någon anledning hade alla tre barnen smugit in till oss under natten, och jag kan bara inte sova då. Även om det är mysigt att vakna upp bredvid dem. Men jag gav mig av på en liten morgonjogg trots tröttheten.

Tisdag Termometern har bara visat 3-5 grader på morgnarna den här veckan men det har ändå varit helt ok när solen varit framme. Vilket gjort att man kan springa i t-shirt plus armvärmare. Det gillar jag. Inte mycket hände annars på joggingturen förutom att jag träffade an hare och en fasan. Men det här med att jogga lite kortare på morgonen, det är fina grejer. Nu när jag så smått börjat dra ner på mängden så ser jag verkligen på de här turerna på ett annat vis, de blir mer som en långsam och behaglig väckning för kroppen. Och så kommer man hem lite mjukare och gladare, redo att stretcha och joxa. Ute såg jag små kvarlevor från Lidingö Ultra.

Tisdag På lunchen blev det mer spring, ett tempopass!

Tisdag Jag hinner inte kuta så långt på lunchen, totalt med upp- och nedjoggen så landade jag på 12 km. Känslan var stabil. Jag gillar för övrigt H&M:s sportlinnen.

Tisdag Det här är ju inget för er killar/män/herrar men för oss av motsatt kön är detta plagg viktigt. Eller hmm, för mig är det inte jätteviktigt, jag har så att säga inget jättebehov av något enormt stöd, knappt något behov alls faktiskt. Trots detta så är känslan och materialet väldigt viktigt, tycker jag, och dessa linnen är (för mig) mycket sköna och bra. Och billiga! Nog om detta plagg. Resten av onsdagen härjade jag vidare på jobbet och när jag kom hem för att laga mat till barnen så kom jag på att vi hade lite rester som jag kanske kunde trolla ihop något av till barnen. Ja, tills jag tog av plasten på skålen som stått längst upp i kylskåpet. Ett par dagar för länge. Eller snarare en vecka för länge. Jesus! Gurkorna hade blivit till lurviga djur.

Tisdag Rätt snygga faktiskt. Men någon gurka fick inte barnen.

Efter detta kom en onsdagsmorgon. Och jag startade den med en jogg.

Onsdag Idag var inte vädret lika lockande.

Onsdag Trots detta så träffade människordjuret (jag) följande djur: två harar, ett rådjur och en fasan. Samt denna replika av en häger.

Onsdag Tillbaka hemma stretchade jag höfterna och tyckte nog allt att det stramade aaaaningen mindre i höger höft. Framsteg! Inget jättekliv på något vis men varenda myrsteg applåderar jag när det kommer till mig och höger höft. Ett andra pass blev det hem från jobbet. Jag såg ungefär lika glåmig ut som vädret var.

Onsdag På vägen hem ringde det plötsligt från dagis, jag svarade men hann bara höra ”Hej, det är Britt” innan samtalet bröts. Min telefon dör nämligen så fort det är lite kyligt ute, oerhört opraktiskt. Hmm. Storasyrran borde redan ha hämtat lillasyrran på dagis vid det här laget, så varför ringde de nu? Tänk om något hade gått fel, hade hänt? Jag har livlig fantasi så jag fick spurta på sista tre kilometrarna eftersom jag redan målat upp både det ena och det andra i skallen. Väl framme så hade storrasyrran hämtat lillasyrran och fröken hade bara velat veta hur vi skulle göra med en lovdag. Puh. Undrar om man kan hyra in dagispersonal när man ska springa intervaller och tröskelpass? Avslutade dagen med styrka och gaah, tåhävningarna tog rejält på vaderna. Insåg att detta fick bli sista styrkepasset innan helgens halvmarathon om jag skulle hinna få pigga vader till dess.

torsdagen blev det bara ett litet kort morgonpass med några fartstegringar.

Torsdag Som tur var började vaderna kännas lite bättre. På väg hem hämtade jag min nummerlapp på Runner´s Store. Jag blir alltid glad när jag är där, de är så trevliga och jag studsade glatt hemåt med min plastpåse.

Natten mellan torsdag och fredag sov jag något makalöst kasst pga en dröm. Det finns inget tråkigare än att höra folks drömmar, de gör om inte annat så att man somnar, så jag ska hålla mig kort: jag drömde att jag kom för sent till lördagens lopp (som nu plötsligt var i Visby istället). I drömmen var det som att jag insåg att jag skulle komma försent men ändå såsade runt hemma, jag drog benen efter mig på ett sjukt frustrerande sätt för den som drömde (jag själv). Till sist kom jag till starten, som ju redan gått eftersom jag såsat så förbaskat. Men då visade det sig att man fick starta när man ville (märkligt lopp). Trots detta fick jag inte ändan ur vagnen… och där tog det slut. Sorry, det blev 391 tecken totalt det där, på tok för mycket för en dröm som inte ens hade ett tydligt slut. Hur som helst, riktigt trött gav jag mig därmed ut på en sista liten tur på fredagmorgonen.

Fredag Det enda djur jag såg var en daggmask.

Fredag Jag hoppades att det inte var ett förebud om min fart på lördagens lopp. Senare på dagen träffade jag Pekka. Det var väldigt skönt. Mycket tankar har åkt omkring i min skalle den senaste tiden och nu kunde vi äntligen prata om allt och vägen framåt. Det är verkligen en annan sak att ses och prata än att sms:a och ringas. Vi enades om att jag skulle springa de kommande loppen som planerat men utan att känna någon tidshets eller press. Låta kroppen återhämta sig lite och sen framåt ändra på mitt upplägg för att undvika skador och på sikt kunna springa snabbare. Jag ser fram emot att springa Stockholm Marathon men mitt mål kommer endast att göra det med en bra och stabil känsla.

Jaha, men hur var då känslan på fredagskvällen innan loppet? Jo tack, den var ok ändå. Mina sista turer hade i för sig känts rätt sega, men så är det ju alltid innan ett lopp. Vaderna var återställda och jag kände att det skulle bli roligt att springa. Jag hade ingen tro på att närma mig mitt pers vilket kanske var dumt. Man måste ju tro! Men jag visste ju hur det var ställt, även om jag börjat lätta lite så har jag under en längre tid sprungit mer än min kropp kunnat hantera. Så det är så att säga en liten resa för att få upp ordentlig kraft i kroppen igen, men jag ser fram emot att göra den. Jag somnade i bra tid och sov bra.

Lördagen började enligt följande: regnet piskade mot rutan och Uma, som låg i vår säng, vaknade, vände sig mot mig och frågade: Varför har du gula tänder? En initial uppförsbacke att jobba med, så att säga. (Men helt ärligt, de är väl inte så gula va? Högst normal kulör, skulle jag själv vilja påstå. Jag kunde inte släppa det utan fick resten av familjen att betygsätta färgen på tänderna. De fick klart godkänt.) Jag gick upp och ute var det väldigt grått.

Lördag  Jag tog fram ägg.

Lördag Och gjorde min klassiska loppfrukost: Fattiga riddare!

Lördag Sen såsade jag runt där hemma, dock med oerhörd koll på klockan för att inte plötsligt befinna mig i mardrömmen igen. Kände lite på temperaturen och bestämde mig för att det fick bli linne och armvärmare. Var rätt uppåt, så uppåt att jag blev suddig på bild.

Lördag Olle skjutsade mig in till stan och The Libertines hängde med.

Lördag Men sen var jag ensam. Jag hade nämligen rått min lilla hejarklack att åka till badhuset och bli blöta istället för att bli det av att stå och heja på mig i regnet. Jag kom precis i tid för att se andra starten av 10-kilometersloppet.

Lördag

I Rålambshovsparken var det blött.

Lördag Jag gick på toa dit kön var ovanligt kort. Jag träffade Henric och sen smög jag in här under och drog på min nummerlapp. Det kändes nästan som en obskyr verksamhet som pågick här.

Lördag På med snabbdojorna.

Lördag Därefter gick jag runt som en osalig ande som man brukar göra innan ett lopp. Men jag träffade en massa trevligt folk t ex Tobias (som sedan satte pers med 1:21:40!) och roliga bloggläsare som hejade. Stod och huttrade i regnet, osugen på att dra av mig överdragskläderna. Men när jag väl gjorde slag i saken och började värma upp så kändes det bra. Träffade Mikaela som vann loppet förra året och vi önskade varandra lycka till. Sen stod vi där på startlinjen, alla i sina snabbaste skor, och plötsligt var vi iväg! Full fart framåt, alltid för fort i starten men jag lyckades sansa mig och hittade raskt in i ett lagom tempo på ca 3:58 min/km. Vi sprang. Och vi sprang. Väntade på att det skulle kännas tungt men det kändes bra. En kille från Fredrikshof (jag kollade i resultatlistan och tror du heter Magnus Engström) passerade mig efter en bit och sa ”Kom igen Tove!” Jag låg sen nästan hela loppet i hans rygg (hoppas ok) och var tacksam över att inte behöva ligga så ensam som jag gjorde på Women´s Health Halvmarathon för ett par veckor sen. Plötsligt har tio kilometer gått och min klocka visar att jag fortfarande håller 3:58 min/km. För en stund tänker jag att vadsjutton, tänk om jag slår förra årets tid?! Mot alla odds?! Jag tycker att jag håller konstant fart men tappar uppenbarligen en del på andra varvet. Klockan visar 4:02 min/km mot slutet, vilket ändå känns helt ok. Under hela loppet så får jag höra alltifrån att jag är första dam till andra dam, men jag vet att jag är tredje dam. När det bara är tre kilometer kvar blir jag dock omsprungen av en tjej. Jag blir lite paff och lyckas inte ta igen det utan det är bara att räcka fram näven åt henne och tredjeplatsen. Kommer i mål som 4:a och tiden 1:26:32. En minut bättre än loppet för två veckor sen men två och en halv minut sämre än mitt pers. Blev förvånad då klockan visade en snittfart på 4:02 fast det egentligen var 4:05 min/km. Måste lära mig att skita i klockan helt. Absolut inte nöjd med denna tid, men inte heller så besviken. Jag får springa vidare (lite mindre) och hoppas att min plan framåt kommer innebära bättre tider på sikt. I mål gratulerar jag Mikaela som helt fantastiskt sprang in på en förstaplats och tiden 1:19:40! Förutom en duktig löperska är hon en otroligt trevlig människa, det har jag förstått av de tre gångerna vi träffats. Här är hon:

Lördag Själv fick jag en massa fina ord från bloggläsare och en vindjacka. Ni får se den inom kort på bloggen om detta skitväder håller i sig! Olle var snäll och hämtade upp mig men han ångrade sig bittert när det visade sig att Tekniska Högskolan skulle genomföra sin såkallade ”quarneval” och hade blockerat hela stan så vi fick tråckla oss hem. Obligatorisk uppvisning av medaljen när jag kom hem.

Lördag Och fastän jag fick en skruttig tid så var det helt okej ändå. För att kroppen inte alls kändes påverkad som efter förra halvmaran då jag haltade hem med rejält ont i höger höft. Nu kände jag också av höften men inte alls på samma vis. När jag kom i mål var jag såklart trött, hade nog inte kunnat springa så mycket fortare, men tänkte däremot när jag korsade mållinjen, att jag gärna kunde fortsatt att springa längre. Det är ett gott tecken. Avslutningsvis så är Kungsholmen Runt ett riktigt roligt lopp, tredje gången jag springer det. Inget att klaga på, inte ens vädret såhär i efterhand.

På kvällen åkte vi in till stan hela familjen, för att äta middag på Nero. Vi brukar inte göra det efter halvmarathon men den här gången blev det så.

Lördag Carpaccio till förrätt.

Lördag Och en rejäl biff med spenat till huvudrätt.

Lördag Järn så det räcker och blir över med andra ord.

Idag, söndag, mår kroppen oförskämt bra men det blir inget långpass utan en återhämtningsjogg, stretch och lite styrka. Vi hörs och tack igen alla ni som hejade på mig i lördags. Det är ni som gör att jag inte skaffar ett litet lås till bloggen. Vi ses på Stockholm Marathon!

Kungsholmen Runt 2014 Och den här bilden har jag inte tagit själv utan det har John gjort. Det tycker jag han gjorde bra, inte hans fel att vi alla ser svettiga och plågade ut. Hej.

Idag endast ett kort morgonpass. Det var riktigt varmt redan kl 07.00, utomlandskänsla på det hela och dagen till ära premiärsprang jag i ett par korta tights från Casall som nästan känns som ett par badbrallor. Körde lite fartvariationer och stegringslopp. Absolut skönt med sol och värme men jag hoppas ändå på lite mer mulet väder på lördag då jag ska kuta runt i Visby. Inte riktigt någon tävlingsvibb i benen än. På något vis så känns det så långt bort att kuta ett lopp mitt i semestern men det blir kul när det väl är lördag, och jag hoppas kroppen är lite mer alert till dess. Känner mig nyfiken på loppet då det är ganska ”litet”, på hemsidan står det att det får vara max 500 deltagare. Hoppas bara banan är ordentligt utmärkt för i Visby har jag noll koll. Och ovanpå det fruktansvärt dåligt lokalsinne.

Men alltså, det är en katt här på bilden ovanför. På långt håll såg det precis ut som en liten räv när jag kom springandes. Men nej, det var en katt med en mycket märkvärdig och yvig svans. Såg helt vild ut och for iväg som ett skott när jag närmade mig men ha, jag var snabb med kameran!

Har man nya skor så har man. Då måste man ut och testa dem. Insåg också när jag sprang ner mot Grönsta att det här är en av årets ljusaste dagar för visst är det så att det efter midsommar sakta går mot mörkare tider igen? Dvs lika bra att passa på.

Sprang bara en kortis på 5 km. Nere vid Grönsta var två luftballonger på väg att ge sig av upp i himlen, såg ut som två goda karameller. Med detta i bakgrunden sprang jag några stegringslopp, körde löpskolning och hoppade några små spänsthopp. Sen full fart hem för att krama barn.

Hade ställt klockan och vaknade till en fin fransk tisdagsmorgon. Alla andra sov, drog på mig springkläderna och gav mig ut. Kändes friskt och skönt i luften, inte alls lika hett som när jag kutat på eftermiddagarna. Sprang de 2,5 kilometrarna ner från vår hus till havet och tog vänster mot Juan les Pins. Hade först tänkt att springa mot Cannes men då jag åkt en del bil den vägen så vill jag nog påstå att turen mot Juan les Pins är bra mycket finare, så det fick bli den igen. Först uppvärmning och sedan 5 stegringslopp. Inte de snabbaste ruscherna jag gjort men så är det när det är tidigt. Sprang längs den nyspolade strandpromenaden och hur vackert det än var, insåg jag att jag är så glad över att bo just där jag bor. Jag skulle bli tokig på den här varma asfalten efter ett tag och längta ihjäl mig efter skogen. Det var i alla fall en fin runda, skön skugga nästan hela vägen och många löpare ute. Jaha, sen var det bara att springa uppför igen.

Hemma! Blev totalt 16 km. Nu blir det croissant och reklam.

Jag är mycket nöjd med den här lördagen! Först braklunch för massa fina vänner som dessutom fått en massa fina barn. Framåt femtiden när alla gått var det dags för dagens löppass. Luktade sådär efterregnetgott ute. 4 km uppvärmning till Husarviken och därefter 5 stycken stegringslopp. Sen var det 6×1 km intervaller på schemat. Phew, just långa intervaller tycker jag nog är bland de mest krävande passen.

Tror jag höll ca 3,45-3,50-tempo förutom på en intervall där på mitten när det gick lite segare. När jag verkligen landar på framfoten så går det betydligt snabbare men jag är lite ovan vid att ha det löpsteget, det som annars kommer helt naturligt i uppförsbackar.

1 minuts ståvila mellan intervallerna.

Sen körde jag löpskolning och spänsthopp. Skönt att känna kraft i benen!

Fick dock akta mig för att inte landa på alla sniglar som var ute på vift.

Kändes som ett riktigt bra kvalitetspass! Också skönt att ha tid på sig och hinna med allt utan stress. Sen sprang jag hemåt, var tvungen att stanna i ett par sekunder för att ta denna bild vid Islingeviken. Herregud, hur fint kan jordklotet vara egentligen? Totalt 14 km.

Fredag! Min tur att hämta på dagis. Hade ingen bil och bestämde mig för att kuta hem istället för att gå ner i t-banan. Det går faktiskt fortare! Och typ lika fort som att köra bil. Bytte om och sprang hemåt, var lite sen så det var bara att pinna på. Kom på att det borde finnas små pekfingerringklockor för löpare för ibland blir man tokig när man ska försöka passera folk – särskilt när man har bråttom till dagis! Och dessutom vill hålla en bra kilometertid. Hallå, jag försöker utföra ett snabbdistanspass här! Gjorde några stegringslopp längs Husarviken men kändes lite segt med dator och allt på ryggen. Dessutom trött i kroppen, behöver en rejäl natts sömn.

Hann i tid! Sen kilade vi hemåt och jag drack en islatte. Jag blir så nöjd med mig själv när jag kommer ihåg islatten, det har ibland gått hela somrar utan att jag kommit att tänka på denna utmärkta dryck.

Idag upp riktigt tidigt. Började med 4 km uppjogg, sedan dags för fem stegringslopp. Var jag inte riktigt vaken så vaknade jag i alla fall då. Sedan löpskolning. Det kändes skönt att jag var så tidig att inte ens hundägarna var uppe för då kunde jag koncentrera mig i lugn och ro och slippa skämmas över mina märkliga steg och kliv. Kändes bättre idag, kroppen börjar så sakta fatta grejen.

Som sagt, inga människor i sikte men däremot en hare som hoppade över grusvägen och en räv (!) som smet förbi. Efter det spänsthopp och utfallssteg. Därefter 10 korta intervaller och avslutningsvis 4 km nedjogg. Inte så många km men ändå en tuff morgon i kvaliténs och fartens tecken.

Jag springer så gott som alltid själv. Men idag hade jag bestämt träff med Calle, min gamla kompis från gymnasiet som var värsta löparproffset då vi var unga (och jag skulle efter kvällens pass vilja påstå att han fortfarande är rätt vass). Tanken var att vi skulle kolla in mitt löpsteg och gå igenom löpskolning, som jag helt ärligt aldrig förstått mig på. Lite nervös var jag allt när jag traskade ner mot Grönsta, jag är en sån löparloner och nu skulle jag plötsligt bli synad. Vi startade med 3 km uppvärmning. Jag har liksom ingen som helst koll på hur jag springer, jag bara springer. Så därför var det ju trevligt att få höra att jag har ett lätt och bra löpsteg och höll överkroppen på rätt sätt. Efter uppvärmningen körde vi stegringslopp som var nytt för mig. Då fick jag däremot höra att jag är lite stel vilket då den såkallade löpskolningen förhoppningsvis ska råda bot på. Den gick vi igenom därefter. Tre övningar med lite olika variationer. Otroligt frustrerande med saker som ser galet enkla ut men som inte är det! Jag har ju sett folk hålla på sånt där och när Calle visade tänkte jag ju: Men herregud, det där fixar jag på nolltid. Men nä. Så enkelt var det ju inte, det var ett steg där som jag absolut inte fick till, jag måste sett otroligt larvig ut. Får öva på det där. Sen kutade vi sista milen i den fina junikvällen. Ahh, mycket roligt och inspirerande med hjälp ”i spåret” och lite nya saker att öva på!