Info

Posts tagged Sevilla Marathon

Sevilla Till alla er som väntar er ett inlägg fyllt av löpturer och springinspiration, ja ni kan vända redan här och googla er vidare till någon annan blogg. För i det här inlägget kommer inget sånt avhandlas. Jag har nämligen varit dålig, så gott som hela veckan! Buhu. Det har (är!) verkligen varit synd om mig. Kvällen efter Sevilla Marathon var däremot trevlig. Nejnej, jag var inte ute på stan och njöt av kvällssolen och spansk öl även om det säkert också kunde varit härligt och gott. Istället beställde jag upp en hamburgare och coca cola till rummet. Och satt i sängen i myskläder och njöt av upplägget. Kollade lite på mina tider från loppet och insåg också att jag sprungit otroligt jämnt. När jag sprang trodde jag att jag tappade mot slutet men det handlade bara om någon sekund per kilometer. Där ser man.

Söndag På måndagmorgonen var det till att gå upp tidigt. Kroppen kändes helt ok förutom att jag hade oerhört ont i min käke. Vet inte hur och varför det plötsligt blev så men gissar att jag spänt mig på något märkligt vis under natten. Åt frukost (tuggade bara på ena sidan) och tog en taxi till flygplatsen. Eftersom jag är en stressad människa och alltid för tidigt ute så fick jag hänga där en bra stund. Tur då att jag hade en superbok med mig. För er som ännu inte läst Alice Munro, ni borde göra det omedelbart bums. Ni kommer inte ångra er om man säger så, för ni kommer nämligen få gotta er i världens bästa noveller.

Måndag Jahaja, jag haltade runt där på flygplatsen, aningen stel var jag allt. Blev glad då jag upptäckte att min gate var en kvarleva från 60-talet med snygga skinnsoffor.

Måndag Sen flög jag hem och det var inte mer med den saken.

Måndag På tisdagen satte det vanliga livet igång igen. Ja med den lilla skillnaden att jag nu hade en strösselklocka på armen. Jag köpte den på flygplatsen och var riktigt nöjd.

Tisdag På lunchen tog jag en liten återhämtningsjogg.

Tisdag Det kändes helt ok i kroppen vilket var skönt. Lite stela vader men efter ett par kilometer var de med på noterna. Nu ska det dock tilläggas att själva noterna innebar en ganska lugn fart.

Tisdag Men sen satte eländet igång. Onsdagen började med att jag spillde ut hela teburken över skrivbordet. Det var en trist start på dagen.

Onsdag Och sen började jag känna mig skruttig. Jag velade hit och dit. Men kombon trött marathonkropp plus begynnande förkylning gjorde att jag var klok och valde vila. Däremot blev det bio på kvällen. De stora barnen hade nämligen åkt till Paris (!) med sin farmor och den minsta sov över hos sin mormor och morfar. Så jag och Olle passade på att gå och se Återträffen av Anna Odell.

Onsdag En intressant film även om jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Men så är det nästan alltid när tusentals människor hyllat en film och man till sist ger sig iväg och ser den. Alltså, den var bra men jag trodde jag skulle få en sån där knockout-känsla vilket jag inte fick. Sen kom torsdagen och nu var förkylningen i full gång. Nu tänkte jag att det blir väl max en vilodag till men oj så fel jag hade. Detta var bara början skulle det visa sig! Men jag fick i alla fall ett paket där på torsdagen.

Fredag Eller fick och fick. Jag hade ju köpt rasket. Men det var lite uppiggande ändå. Jag har blivit beroende av den här fotsalvan och så sprayar jag min kudde med den här sprayen. Galet egentligen att spraya en kudde men nu älskar jag lukten och måste ha det så. Punkt. Fredag och jag kände mig ännu lite sämre. Sent på eftermiddagen hade jag knappt någon röst kvar och började bli varm. På vägen hem hasade jag förbi Stadium. De hade nämligen superrea; halva priset på reapriset vilket gjorde att jag för första gången någonsin slog till på ett par överdragsbyxor. Vad de kostade? 250 kronor! Olle fick också ett par (nej jag lovar, inte i samma färg) och sen visade det sig att jag dessutom hade en innestående bonus, så till sist vandrade jag hem med två par överdragsbyxor för totalt 150 kronor! Kändes som jag rånat butiken.

Fredag  I för sig lite besviken på mig själv. Jag hade ju som mål att på sikt bli den första föräldern med tre fullvuxna barn, som aldrig någonsin under hela deras uppväxttid ägt ett par överdragsbyxor. Nu blir det någon annan som vinner den kategorin. Jag hoppades att lite hederlig sömn skulle göra mig gott men icke. Vaknade på lördagen och mådde otroligt skruttigt. Jag var genomtäppt, nyste och snöt mig om vartannat, hade knappt någon röst och hade fått feber. Kunde inte svara när barnen ville något. Det enda jag kunde göra var att ligga i soffan och dricka te med honung. Eller njaaa, jag kunde visst även äta smågodis och Flaming Hots. Trots detta var det en kass lördagskänsla. Olle och barnen åkte iväg på museum och jag låg ensam hemma och tyckte synd om mig själv för faaaan så träligt det är att vara sjuk. Men samtidigt så var jag tacksam över att krasslet kom nu och inte förra helgen. Att jag faktiskt fick springa det där loppet. Just det är min mardröm, att bli såhär pangsjuk precis lagom till ett lopp man sett fram emot. Jag försökte dessutom tänka som så att kroppen kanske ändå blev glad över lite vila efter Sevilla. Kort och gott: trist att vara dålig men timingen kunde ändå varit sämre. Sen att man går runt och känner det som att man har spaghettiben som aldrig någonsin kommer kunna springa fort igen, ja det väl så det är att vara sjuk. Det går bara inte att få in i skallen hur man ska kunna springa och skutta igen. Från soffan beställde jag en ny bok som Olle så snällt levererade hem till mig. Ett glas juice ingick i köpet.

Lördag Det svåra var dock att orka läsa.

Lördag Idag söndag mår jag i alla fall lite bättre, rösten är på väg tillbaka och jag har faktiskt orkat dammsuga lite. Nu håller jag tummarna stenhårt för att nästa vecka börjar med löpning. Men vi får se vad näsan, halsen och huvudet säger om den saken. Så länge får jag väl snora vidare och titta på den här bilden från Sevilla. Det är faktiskt bara en vecka sen jag kunde pinna på i ok fart, får komma ihåg det när jag ligger här med mina spaghettiben.

Sevilla Marathon Ja hej då, det var allt från sjukstugan.

P.S. Han killen i grönt, han var snäll och peppig under loppet och vi sprang ihop stundtals. Sen drog han ifrån mig runt 32 km. Men pang, sen kom jag ifatt honom runt 38 km och det hela slutade med att jag slog honom med några sekunder. Så kan det gå eller Por lo que puede ir som Google Translate säger på spanska.

Sevilla Ja herregud, vilken vecka! Från ett snöigt Stockholm till ett soligt Sevilla. Ja precis, jag drog till Spanien. Och idag kutade jag Sevilla marathon! Jag har varit lite hemlig med detta men vem har sagt att man måste berätta allt bara för att man har en blogg? Inte jag i alla fall. Jag anmälde mig redan i höstas till Sevilla för att ha ett kul träningslopp men pga den sega känslan jag dragits med, har jag inte riktigt vetat hur jag ska göra. Men så var det ju det där med träningslopp, det var ju liksom hela grejen. Så jag bestämde mig: det är klart att jag ska springa! Om inte annat så är det skönare att kuta 42 195 meter i shorts än fordrade tights. Ni får ursäkta men jag drar ändå av hela veckan innan vi landar i Sevilla.

Måndag På måndagen sprang jag en mil på lunchen. Jag passade på att testa mina nya Adios som skulle få följa med till Spanien.

Måndag Jag hittade ett öga på marken. Måste säga att det var väldigt observant av mig.

Måndag Skorna kändes för övrigt bra, mina fötter har aldrig gnällt över ett par nya Adios. Dessutom var det ju blå himmel ute så det fanns inget att klaga på.

Måndag Där på måndagen startade jag även upp min juicefestival för att hålla mig frisk. Har nog aldrig varit så omgiven av host och nys och skit som denna vecka så det var bara att hälla i ett kilo ingefära i varje glas juice.

Måndag På tisdagmorgonen körde jag ett tempopass. Morgonen gick inte av för hackor.

TisdagTisdagTisdag Farten var väl sådär men jag hoppades att det berodde på den tidiga timman. Just då kändes tanken på att springa ett helt marathon – fort – ganska långt bort. Men man ska aldrig tänka för mycket på sånt tidiga morgnar, det har jag lärt mig. På kvällen gjorde jag laxburgare och detta var första gången jag fick dem att hålla ihop så det hela var väldigt lyckat. Jag frågade Olle säkert sju gånger om det inte var gott (fast att han redan sagt det). Bara för att få ännu mer beröm.

Tisdag Ledsen men måste även sticka in detta:

Tisdag Har ni inte ätit den här chokladen så går ni genast och köper den. Såvida ni hittar den vill säga. Jag har nämligen bunkrat upp ett lager.

På onsdagen åt jag en vanlig frukost och sen började jag med kolhydrattömning dvs inga kolhydrater under hela dagen. Det kan låta lätt som en plätt men när man väl kör igång så inser man hur mycket kolhydrater man ändå äter under en dag. I alla fall jag. På lunchen bytte jag om och gav mig ut.

Onsdag Ner till Kungsholms Strand där jag för ovanlighetens skull sprang korta intervaller.

Onsdag En äldre man gick förbi när jag precis stod och pustade ut och frågade om jag körde 70/20. ”Det gjorde vi alltid förr” sa han och vi kunde konstatera att inte mycket hade hänt sen dess – förutom att man numera har lycramaterial på sig medan man springer.

Onsdag Sen ringde skolan och meddelade att Ruben hade trillat och landat rätt på ögonbrynet när de åkte skridskor. Aj. Aj. Aj. Det var ok med honom men ögat hade börjat svullna upp. När jag kom hem hade jag fått mig en egen lite boxare.

Onsdag På torsdagen vaknade jag och det var jul igen.

Torsdag Jädra onödigt kan man tycka. Men samtidigt ganska så vackert.

TorsdagTorsdag Det ska erkännas att jag gottade mig lite eftersom jag visste att jag snart hur som helst skulle flyga ifrån snön. Passande nog var det en lätt mil på schemat, den avslutande fasen i kolhydrattömningen. Stackars fotbollsmålet som trott att det blivit vår, och nu detta.

Torsdag Sen hem och äntligen äta hederliga kolhydrater igen!

TorsdagTorsdag Under natten hade boxaren blivit värre.

Torsdag Torsdagen gick och så var det fredag och avresedag – men inte förrän på eftermiddagen. Jag packade ner racekläderna. När man ska springa på utländsk mark så kan man kosta på sig att vara lite Sverige-ig. Så jag bestämde mig för det här linnet från H&M:s OS-kollektion.

Fredag Och sen jobbade jag och det kändes helt overkligt att jag skulle åka iväg efter lunch. Bara sådär! Men iväg kom jag. På Arlanda gick jag in på toan och drog på mig stödstrumporna. Jag flyger ingenstans längre utan dem på mig, det gäller att vara rädd om ben och fötter när man ska plåga dem i 42 km. Kolla vad proffsigt, jag hade tagit på mig jeans med blixtlås så det bara var att dra på strumporna!

Fredag Sen åt jag en hamburgare och satt och stressade upp mig över att jag skulle ha så ont om tid att byta flyg i Barcelona. Jag googlade som en tok och lyckades i alla fall ta reda på att det förmodligen var samma terminal.

Fredag Och det var det som tur var. Och tur var det för det var precis att jag hann och jag tackade gudarna för att jag bara hade handbaggage. Så kort och gott så gick resan som på räls och plötsligt var jag i Spanien, incheckad och klar och uppe på mitt hotellrum. Rutinerat tog jag ett kort på rummet innan jag hann stöka till det.

Fredag Och badrummet.

Fredag Det fanns allt en löpare kunde önska sig. Till och med en bidé.

Fredag Men jag kan bara inte få in i mitt huvud vem som vill använda i en bidé? Jag menar, ett kallt fotbad kunde vara något men vem vill ha sina fötter där… när någon haft sin stjärt där? Och vem vill ha sin stjärt där? Sånt man hinner fundera på när man är ensam på ett hotellrum. Hur som helst så sov jag skönt. Det var helt perfekt konsistens på kudden, sånt är jag väldigt känslig för. Visst, jag sov lite ryckigt men slumrade ändå om så till slut hade jag nog skrapat ihop sju timmars sömn. Jag gick upp när det började ljusna ute och gav mig iväg på en morgonjogg i parken nära hotellet.

LördagLördagLördagLördag Jag joggade runt, njöt av utomlandsdoften, apelsinträden och och jag gjorde några fartökningar i min ensamhet. Solen var på väg upp och fåglarna kvittrade på spanska och då, då kom det: lyckoruset. Och det var ett annat slags rus än det vanliga, liksom större. Jag kände att hur loppet än går så är det ju det här som är grejen: åka iväg och bara springa. Strunt i tiden (nåja) och bara springa. Inte ladda som tusan och berätta för alla, utan bara springa i min ensamhet. Ledsen men efter den här känslan kan det hända att jag aldrig någonsin mer i förväg kommer berätta vad för lopp jag planerar att springa.

Lördag Efter duschen blev det frukost. Oh så trevligt.

Lördag Jag borde inte lägga upp nästa bild eftersom barnan kanske läser. Och jag har ju sagt att det inte är någon märkvärdig resa alls och inget märkvärdigt hotell heller. Men nu har vi nog olika syn på vad som är ett märkvärdigt hotell. Hade de sett frukostens chokladfontän så hade de nog klassat hotellet annorlunda än jag. Förlåt.

Lördag Sen låste jag in löpardojorna i kassaskåpet och drog till mässan för att hämta ut nummerlappen.

LördagLördag Det hela gick fort och smidigt och jag såg bara massa spanska män som skulle springa. Men hallå, en annan grej. Jag vet inte vad det är med mig och packning. Jag hade ju sett på vädret att det var rätt varmt här nere och jag borde ju således tagit med en lämplig skinnjacka. Men nej då, jag hade istället en alldeles för varm leopardkappa med mig. Och eftersom den var just för varm fick jag lämna den på hotellrummet. Istället knatade jag nu runt i en munktröja. Som var för kall. Således tvingades jag (detta händer alltså varje gång jag reser söderut) köpa en stickad tröja. Som tur var hade Zara rea så jag hittade denna enorma tröja för 100 spänn. Tyckte jag såg lite spanskt bohemisk ut.

Lördag Sen promenixade jag runt i stan. Det var helt underbart. Extra bra var det att gå förbi den här kända katedralen där en lång kö av människor ringlade sig fram, för att få gå in. Men just att bara gå förbi och strunta i katedralen, kan vara en av de bästa känslorna som finns. Hej då…

Lördag Jag hade dock glömt packa ner vaselin att ha under armarna på loppet så det fick jag köpa. Inget Klövervaselin utan den spanska versionen som såg ut såhär.

Lördag Jag hittade ett café där jag slog mig ner och gottade mig i solen. Se så fridfull jag ser ut. Ingen kan se att huvudet är fullt av maratontankar.

Lördag Jag beställde en varm macka som var riktigt äcklig och sen blev jag rädd för att bränna mig i solen så jag gick vidare genom stan.

LördagLördagLördag Jag köpte några små presenter till barnen (hur nu de ska få plats i handbaggaget) och en nyckelring till mig själv (som definitivt kommer få plats).

Lördag Sen var jag bara tvungen att sätta mig ner igen och njuta av sommaren.

LördagLördag Och precis då ringde Febe. Och jag blev tvungen att säga som det var: Ja. Jag sitter på en utomhusservering. Ja. Det är så varmt att man kan ha t-shirt i solen. Ja. Jag sitter bara och gottar mig med en kaffe och bok, gör inget vettigt alls. Ja. Staden är vacker. Ja, ja, ja. Men hon var som vanligt snäll och lovade mig, trots denna orättvisa, att hålla tummarna för mig på söndagmorgonen. Just dagen före ett lopp, den är alltid svår. Vad man ska äta, vad man ska göra? Det är t ex lätt hänt att man går för mycket om man är utomlands. När jag lämnade caféet och plötsligt kände att fötterna började bli trötta av alla steg och sol, då ställde jag om till snigelfart. Därmed tog det ett tag innan jag närmade mig hotellet. Myrsteg över bron. Där vid floden var det full aktivitet.

LördagLördagSöndag Sen var jag framme. Nu såg jag lite bättre hur hotellet såg ut.

Lördag Uppe på rummet öppnade jag påsen från nummerlappsutdelningen. Otroligt generöst, man hade fått både linne och shorts!

Lördag Sen la jag mig på sängen, vilade fötterna och testade mina nya ”Ray Bans” som jag köpt på stan för fem euro. Kändes bra.

Lördag Sen prövade jag morgondagens outfit.

Lördag Jaha, sen var det bara att vila och vänta på att hotellet skulle öppna sin maratonmiddag. Det skedde inte förrän kl 20.30 – på tok för sent för mig! Jag åt därmed i rask takt och sprang sedan upp till rummet medan spanjorerna mumsade vidare i lugn och ro. Jag sov helt ok och när jag öppnade ögonen så var det då äntligen maratondagen. En så overklig känsla. Jag visste verkligen inte hur loppet skulle gå. Som jag skrev inledningsvis så har vintern varit tung. Ändå sedan Berlin har det varit tungt pga mina blod- och järnvärden. Men jag har kämpat på så gott jag kunnat men det har varit svårt då återhämtningen inte varit vad den brukar, och därmed har jag fått ta det aningen lugnare. Och ni vet hur det är, vissa pass vill man gärna genomföra innan ett marathon – och alla har ”sina” såna pass. Har man det så har man liksom något slags självförtroende där under nummerlappen. Den här gången hade jag inte gjort det. Visst har jag genomfört hårda pass men nästan alla fartpassen har varit på band och dessutom har jag inte kört så långa tempopass som jag brukar, kraften har inte riktigt funnits där. Viljan har inte saknats utan det har varit tydligt att kroppen verkligen velat annat. För att fatta mig kort: det kändes spännande när jag slog upp ögonen där imorse. Man kan väl säga att det kändes ungefär som det här utropstecknet, som jag upptäckte i gatan när jag tog en kvällspromenad igår kväll för att reka vägen till starten.

Söndag Jag klev upp kvart över fem och hängde på låset till frukosten som öppnade för alla löpare kl 06.00. Drack kaffe och juice och åt mackor och croissanter. Strax efter sju började jag traska till Olympiaarenen i morgonmörkret.

Söndag Det var där man skulle lämna in kläderna (och senare förhoppningsvis går i mål). Jag var tidigt på plats. Sån är jag.

Söndag Jag hann med att spana in själva arenan.

Söndag Oj så mycket män det var runt omkring mig. Glada spanska män som tog gruppfoton och smorde in sig med tigerbalsam non stop. Det var rätt kyligt ute så jag behöll överdragskläderna på så långt som möjligt men när jag väl slet av dem och började hacka tänder bestämde jag mig för att springa med armvärmare. Det var ca 10 minuters promenad bort till själva starten. Jag joggade dit men var rätt dåligt uppvärmd när jag klev in i fållan för löpare mellan 2:45-3:00. Jag kutade runt där inne så gott det gick för att hålla värmen men nu började solen värma (redan!) så kroppen började kännas skön. Det var enormt pepp av speakern, tyvärr fattade jag inte ett jota. Starten gick och ganska snabbt kom jag in i rätt takt, ja vad som nu var rätt takt?! För det hade jag ju ingen aning om. Bestämde mig för att ligga runt 4:05-fart och lyckades få en plats i en jämn bra klunga. Solen sken på oss och man kände att det skulle bli varmt. Men där och då var temperaturen perfekt. Stundtals lite motvind men inget att orda om. Banan påminde mig faktiskt stundtals om Berlin, de stora breda gatorna och på en hel del ställen bra med publik. Jag kände att det nog var aningen till att spänna bågen med 4:05-tempo men varför inte? Första milen gick bra. Sen var vi uppe i 15 km och det är alltid så skönt. Jag älskar faktiskt just 15 km-markeringen, en tredjedel avverkad! Då passade jag på att dricka halva energidrickan jag hade i min fula midjeväska. Överallt hörde man Venga! Vamos! Och var man tjej som jag (tant?) så fick man dessutom höra vackra ord av påhejande tjejer som t ex Fiona! Fint va? La chica! Ett tag sprang vi över kullerstenar. Det gillade jag inte och som tur var var det inte långvarigt. Så gott som hela loppet är det fyra killar som jag hela tiden håller på koll på. Ena stunden ligger jag före dem, i nästa är de före mig. Vi springer väldigt jämt. Undet hela loppet ser jag endast två tjejer och dem passerar jag. Vid 27 km tappar jag plötsligt modet och säkert lite fart. Tankar på att bryta dyker upp men mitt kloka jag hånskrattar åt förslaget. Bryta ett träningslopp? Som faktiskt går bra? Varför det? Mitt dumma jag svarar att någon gång ska man väl få bryta? Bara kliva av och gå hem genom stan. Jag tystar dem bägge och bestämmer att jag ska ha den där jäkla medaljen. Såklart. Loppet flyter på och vid 32,5 km uppstår en mäktig känsla för då rundar man Plaza de Espana och vi får enorm påhejning av publiken. Bara en mil kvar nu. Som att springa hemifrån och till jobbet! Jag springer på så bra jag kan och även om jag tappar en del fart jämfört med första halvan så passerar jag ändå en hel del killar. Härligt Tove! Vi sprang genom stan nu, precis där jag gick igår. Över bron till ”min” sida och sista fyra kilometerna gick förbi mitt hotell och sen genom parken. Två kvar. Käääämpa! Jag sprang om den ena killen som hållit jämnt tempo med mig men som lämnade mig runt 32 km. Kändes bra. En kilometer kvar! Framme vid stadion sprang man liksom in i arenan underifrån och kom ut på banan som en jävla superstjärna! Peppen var total! Jag hann tänka att stadion var så skruttigt fin innan jag såg klockan och jaa, kämpa, jag skulle ta mig tusen in under 2:55! I mål! Fick massa fina ord av handskakningar av snälla killar som jag skymtat genom loppet. Sen fick vi medalj, vatten, apelsiner och massa annat. Jag pustade ut och njöt av känslan en stund i gräset. Såhär såg jag ut då.

Söndag Sen spatserade jag hemåt.

SöndagSöndag Ja men hittar man såna här fina väggar är det väl klart att man måste ta ett till kort på sig själv?!

Söndag Nu var det extra skönt att hotellet låg nära. Berömde de här rackarna medan jag gick.

Söndag Särskilt högerbenet för det fick kämpa på slutet. Det är något sattyg med det och liksom släpar efter när jag blir trött. Får väl ta tag i det. Kom in på rummet. Olle ringde så fort jag satte på telefonen och mina föräldrar hade sms:at att jag kom sexa! Flott. Tiden blev 2:54:39 och det känns faktiskt underbart att än en gång springa sub 2:55. Känner mig så tacksam med tanke på hur allt har känts. Så tungt, så tungt. Duschade länge och sen blev det genast en promenad tillbaka in till stan. Jag var hungrig och bestämde mig för…

Söndag … just det, tapas! De rekommenderade mig att börja med två stycken så jag beställde tre. Glömde fota den sista som var godast. Misstaget var dock att jag råkade ta tre rätter som alla var friterade.

SöndagSöndag Sen haltade jag vidare genom stan på ett typiskt postmarathonvis. Efter en kaffe i solen så kände jag att jag kanske borde gå tillbaka. Passade dock på att gå in i en liten kinesisk mataffär och köpte godis och konstiga små grejer till barnen. Jag vet inte men jag är inte alls säker på att Ruben kommer bli glad för den här… termometern?

Söndag Tur jag var vid mina sinnens fulla bruk igår och köpte några fler små saker. Jag passade på att gå ner till floden. Där verkar man gilla att fiska och klottra.

SöndagSöndag Och nu kära läsare sitter jag här på sängen och trycker på Publicera inlägg. Efter detta mastodontinlägg och mastodontdag ska jag ta itu med en bok och följande:

Söndag Obs! Medaljen inte är gjord av choklad utan av äkta billig metall. Nu säger jag ajöss från Spanien, imorgon bär det av hemåt igen. Vad som händer framöver vet jag inte riktigt, ska smälta och tänka. Hoppas ni alla mår bra!

Söndag P.S. På tal om denna lilla fot så såg jag ingen barfotalöpare under hela loppet. Man brukar ju alltid se minst en sådan på varje marathon, oftast är det en kille i långt hår och fladdriga trekvartsbyxor av linnematerial. Däremot så hörde jag klapprande steg bakom mig precis i början av loppet. Japp, en kille i typ Spartacus-sandaler som förmodligen blivit inspirerad av Born to Run. Jag la på ett kol och sen hörde jag inte klapprandet mer. Hej.