Info

Posts tagged Pekka Kanerva

Fredag Hej ni som läser min blogg. Nu är det som så att det här blir min sista inlägg. Nu kursiverade jag det som att det vore världens jättegrej. Det är det ju såklart inte. Det finns miljontals saker som är tusen gånger viktigare och större. Och dessutom finns det tusen miljoner andra löparbloggar kvar inom internets väggar. Men just min kommer inte vara aktiv längre, även om själva bloggen kommer ligga kvar. Vem vet, jag kanske väcker liv i den igen längre fram. Hur som helst, som jag skrev om tidigare, så har jag funderat på det här ett tag. Att lägga ner bloggen alltså. Och så har den känslan vuxit allteftersom. Varför? Tja, det är lite olika anledningar. En av dem är att jag vill ha löpningen för mig själv ett tag. Jag vill fortsätta springa en massa och långt. Och allra helst bli ännu bättre. Men jag vill göra det bara för mig själv. Vara lite hemlig. Det ska dock omedelbart sägas att det varit väldigt kul med bloggen. Oh ja! En massa bra grejer har kommit av den. Förutom alla fantastiska hejarop jag fått av er alla, både när det gått bra och mindre bra, så har jag även bekantat mig med människor som jag inte hade gjort annars. Jag har lärt mig en massa också, faktiskt. Men nu är det dags för ett nytt kapitel. Jag kände det så tydligt på dagens långpass när jag sprang i den friska luften och hade White Stripes i öronen och jag låtsades som att jag var i London. Känslan bara föll på plats: jag vill vara i offmode. Gå tillbaka till kärnan. Springa. Bara springa (ok då, och styrketräna och rehabba också). Jag behöver just nu stänga av mig själv och känner även för att stänga av andra, hur bra och intressanta bloggar och forum det än finns! Många av er kommer jag nog träffa ändå, kanske på något roligt lopp eller annanstans. Kanske när jag flåsar fram på något tröskelpass? Fast i så fall får ni ha förståelse för om jag inte lyckas med att heja medan jag flåsar, ok? Fast riktigt än är det inte dags att säga hej då. Först måste jag ju gå igenom den senaste veckan.

måndags var jag präktig och började morgonen med rörlighet och styrka. Älskar att Ali alltid håller mig sällskap. Han sitter där bakom medicinbollen och lurar.

Måndag Tittut.

Måndag Sen blev det lite hopp för att väcka resten av familjen.

Måndag Därefter full fart på jobbet. När det var dags att ge mig av hemåt bytte jag om till spring.

Måndag Ruben hade klassträff som jag skulle på så jag hade en tid att passa. Det var bra för det satte fart på benen!

Måndag Sen ringde klockan och det var tisdag. Återigen rörlighet och styrka. Brukar ligga och glo på mina medaljer för att påminna mig om varför jag överhuvudtaget ligger där på golvet och harvar klockan halv sex på morgonen.

Tisdag Vad gäller mina moprgonjoggar så har jag för tillfället dragit ner på dem. Jag tycker inte alltid det känns som att de ger så mycket i och med att jag är så stel när jag vaknar. Dessutom så kraftsamlar jag just nu hellre till de viktigare passen. Ett sånt kraftpass var det dags för efter jobbet. Då var det dags för backpass. Jag sprang hem från jobbet som uppvärmning.

Tisdag Längs Husarviken.

Tisdag När jag nådde Lidingöbron kom värsta störtregnet över mig.

Tisdag Och jag fick en fin regnbåge på köpet.

Tisdag Dock var jag genomblöt när jag väl skulle köra igång med det riktiga passet så jag skyndade mig in för att byta kläder. Och sen fort iväg igen! Var bara tvungen att stå och hålla mig på huvudet en stund innan.

Tisdag Jag var rätt hungrig vid det här laget, det är utmaningen med att springa kvalitetspassen på kvällen. Men jag sprang i alla fall iväg till min backe. Så fort jag kört igång så kände jag hur mycket jag behöver de här backarna efter min platta sommartillvaro. Upp och ner, upp och ner, upp och ner, ja sådär höll jag på. Jag blev trött på ett helt nytt sätt som kändes både obehagligt jobbigt och fruktansvärt skönt.

På onsdagen lyckades jag få till en lunchmil.

Onsdag Det var grått när jag gav mig av.

Onsdag Men det sket benen i, de kändes starka och jag blev rätt uppåt av det hela. Det duggade skönt. Kameran blev blöt så efteråt såg jag ut såhär.

Onsdag Eller kanske snarare såhär.

Onsdag Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var längesen vi sågs men självklart hade vi hörts av under sommaren. Nu var det dock dags att snacka igenom mina sista veckor inför Berlin.

Onsdag Vi lade upp ett schema som känns både lagom, utmanande och kul – hur nu en sån mix är möjlig. Galet egentligen att jag redan nu kan se fram emot de riktigt jobbiga passen för de är ju ofta allt annat än sköna (åtminstone inte medan man utför dem). Nu är det bara att hålla tummarna för att kroppen kommer vara med på noterna de sista veckorna. Som vanligt är även utmaningen att få till alla pass samtidigt som man har tre barn och ett jobb att sköta. Men det brukar funka på ett eller annat vis så länge men är ok med att inte göra så mycket mer än att jobba, springa och vara med familjen. Dock kommer jag skippa loppen innan Berlin som jag först planerade att springa. Tjejmilen kommer jag hoppa över då jag vill få till ett viktigt träningspass istället, och Stockholm Halvmarathon var egentligen aldrig del av min ursprungliga plan. Nu har jag definitivt bestämt mig för att stå över då det ligger för nära inpå Berlin. Riskera att skada mig då har jag ingen lust med även om en halvmara hade varit kul. Efter träffen med Pekka så lubbade jag glatt hemåt. Känslan av att känna sig stark just på distanspassen är jag tacksam över. När man flyter fram och kilometrarna tickar förbi utan att man tänker på det. Sen var jag hemma och så var den onsdagen slut.

Onsdag På torsdagen gav jag mig återigen ner i omklädningsrummet på lunchen. Här har ni det, mitt kära skåp. Just det, bra, för nu blev jag själv påmind om att jag måste ta med mig en ny handduk.

Torsdag I alla fall. Jag joggade ner till Karlberg och över på andra sidan, stretchade lite (mest för att skjuta på det jobbiga i ett par minuter till). Och sen satte jag fart. Tröskelfart!

Torsdag Men så jobbigt det var. Har mest kört tröskelintervaller på sommaren men nu körde jag ett längre parti i ett svep. Puuuuh.

Torsdag Vad grymt det är när man lyckas få till pass på lunchen. Också att få den där timmen frisk luft och rensa skallen, det bara älskar jag. Efter sommaren, efter att ha varit utomhus non stop om dagarna, då är man verkligen beroende av naturen och luften. Det trodde jag aldrig, att jag skulle bli en hurtig friskluftsmänniska, men se det var vad jag blev.

Torsdag Sen förstår ni, sen köpte jag med mig mat från Brickan. Massa grönsaker och bönor, kyckling och så pannkakor med sylt och grädde till efterrätt. En hederlig byggjobbarlunch, precis vad jag behövde.

Torsdag På kvällen sprang jag hem från jobbet.

Torsdag Osäker på hur kroppen skulle kännas efter tröskellunchen men den kändes bra.

Torsdag På fredagen gick jag upp redan kvart över fem. Ångrade mig så smått att jag bokat en så tidig tid med naprapatjohan… men samtidigt så himla bra att han har såna tidiga tider. Det passar mitt liv. Det var lite kyligt ute så jag drog på mig armvärmare. Och satte på musik.

Fredag Sen sprang jag på morgonstela ben in mot stan.

Fredag Förvånas alltid över hur många löpare det är ute om morgnarna längs Norr Mälarstrand, det måste vara den morgonpiggaste stadsdelen vad gäller löpare. Framme hos Johan så fick jag hoppa upp på bandet och springa fort medan han filmade mig. Sen kikade vi på det och jämförde med tidigare filmer. Även om jag har en massa att jobba med vad gäller min kropp, så är det ändå mycket bättre och stabilare än när jag var hos honom första gången. Efter detta så fixade han lite med mina stela höfter och sen fick jag ryggmassage. Höll på att somna. Men hepp, sen var det bara att dra på sig springskorna igen och kuta iväg mot jobbet. Där blev det dusch och ägg i omklädningsrummet.

Fredag Det var allt spring för den dagen. Fick dock ett ryck precis innan jag skulle somna sent på fredagskvällen. Ett styrketräninsgryck runt elvasnåret. Men sen fick det vara nog med kroppsarbete.

Hej lördag. Ahh så skönt det var att få sova utan att klockan ringde. Åt frukost i lugn och ro och sen bytte jag lakan i alla sängar, dammsög hela huset och tvättade toaletterna. Med andra ord var jag rejält uppvärmd när jag gav mig ut för att springa.

Lördag Idag var det återigen dags för backintervaller. Såg dock till att kuta 8 km innan jag körde igång. Planen var att köra ett par fler repetitioner än sist och verkligen få till ett bra pass. När jag var på väg uppför backen för andra gången så fick jag en hälsning och hejarop från en cyklist som cyklade om mig i backen. Det var trevligt att bli igenkänd, det svåra är dock att man själv aldrig riktigt hinner se vem det är som hejar på en när det gäller cyklister, de svischar ju förbi och har dessutom hjälm och glasögon på sig. Men jaja, vem du än var så: hej och tack! Du ropade dock också att du tyckte det såg lite skevt ut? Det var ju kanske inte lika trevligt – men dock sant! Det kändes som att jag hade en sträckning i ena skinkan där i början av backpasset, hade samma känsla innan Midnattsloppet faktiskt. Men efter halva passet försvann det helt, som tur var. Hade bra kraft i backarna och jag tror faktiskt det blev ett av de bättre backpassen för i år. Men satan vad jobbigt det var för mina ben. Och hjärtat också för den delen! Lång nedjogg efteråt och därefter hem till apelsinjuice. Jag längtar dock till att apelsinerna börjar smaka som apelsiner igen, för just nu är de tyvärr inte lika goda som de ser ut.

Lördag Bäst av allt var att få gå och äta tårta hos syrran sen. Ida fyllde nämligen sex år. Det här var barnens tårta men jag tog självklart av både den…

Lördag … och av de vuxnas pärontårta.

Lördag Vi hade köpt en kattjacka till Ida. Jag gillar det här galna mönstret, hade kunnat tänka mig att ha en själv faktiskt.

Lördag Resten av lördagen fick benen vila. Sen blev det söndag. Frukost, ja tack.

Söndag Och sen dags för långpass.

Söndag Ett himlans perfekt springväder! Jag älskar den här höstkänslan, lite kyligt och soligt. Började med att springa 15 km ute på Lidingö. Mycket folk som tränar inför Lidingöloppet nu. Därefter sprang jag in mot stan men svängde höger efter bron och sprang längs Husarviken, ut mot Stora Skuggan, förbi Naturhistoriska och så vidare. Sen tillbaka hemåt. Stängde av klockan på 35 km utanför huset. Ett riktigt skönt och stabilt pass idag, bra fart hela vägen där den sista milen var den snabbaste.

I övrigt ska jag tillägga att vår glassmaskin vaknat till liv. Glass är minst lika gott på hösten som sommaren.

JordgubbChoklad Och sen vill jag slå ett slag för de här kexen. Man kan t ex köpa dem i ostaffären på Lidingö där de för övrigt är väldigt snälla. Och har god ost!

Kex Ja som ni märker fyller jag på med en massa grejer för att slippa avsluta det här sista inlägget. Men nu har jag inga fler glass- eller kexbilder så här tar det strax slut. Bara några sista ord.

Tack för att ni hängt med mig ända hit. Jag har fått så otroligt mycket pepp från er ska ni veta! Både här och på lopp. Jag kommer springa vidare, hoppas ni också gör det. Vi kanske ses ute i spåret eller på något lopp någonstans. Och snälla, håll tummarna för mig i Berlin. Jag hoppas på ett bra lopp med en riktigt bra känsla. Just nu känns det som att det kan bli möjligt men mycket kan förstås hända på fem veckor. Sen om tiden dessutom också blir bra så blir ingen gladare än jag. Men känslan. Den är det viktigaste.

Söndag Hej då! Vi ses!

Karlberg Tycker det har varit en rätt märklig vecka. Det blir ju det när man är van vid att vara fem i en familj men plötsligt bara är två. Ja, plus katterna då. Men ändå. Bara två stycken människor i ett hus som brukar rymma många fler. Det blir lite ödsligt och tomt. Man inser att den där vardagen, den som man kan bli tokig på emellanåt, den är allt bra ändå. När alla är hemma och yoghurtförpackningarna tar slut i ett nafs och det ligger ensamma strumpor överallt som man blir irriterad på och man bråkar och gastar och kramas och pussas och tvättar och skojar och tjatar och borstar tänder och tvättar hår och handlar mat och handlar ännu mer mat och gör allt annat som görs då man är en familj. Och man inser att just det där kaoset, som är det vanliga livet, det är rätt fantastiskt. Men jag vet ju att barnen har det hur sommarlovsbra som helst utan väckarklockor och tidiga morgnar och istället springer de barbenta med kusinerna på Gotland. Vi två som är kvar hemma får därmed stå ut lite till. Och kanske är det rentav bra för oss alla att få längta efter det där vanliga.

I övrigt så har jag tänkt på löpningen. Det är ju så lätt i efterhand, när man fått en skavank, att tänka att det var ju dumt. Alltså, att det var dumt att man sprang så mycket. Och så går man runt och klandrar sig själv för det och är sådär jobbigt efterklok. Men näääää. Jag vägrar göra det. För att kunna vara efterklok så måste man ju gjort något först. Jag har aldrig varit så mycket för att göra saker på ett lagom vis. Jag tycker det är rätt trist faktiskt. Jag gillar att dra på och se vad som händer och testar man aldrig sina gränser, så vet man ju aldrig heller var gränsen går. Ibland måste man helt enkelt våga prova och testa. Ibland funkar det, ibland inte. Så med detta sagt har jag försonats med mig själv och blickar endast framåt och ser det andra som bra erfarenheter att dra fram när det passar.

Nä, nu tror jag att jag rabblar igenom veckan. Jag börjar med måndagen. Tja, då var jag uppe med tuppen och gjorde rörlighet och styrka.

Måndag Och sen tog jag tunnelbanan till jobbet.

Måndag Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Det hade visst varit fest där nere.

Måndag Knäppte på mig ryggan och joggade till naprapat-Johan (och för er som undrar vad han heter i efternamn så heter han Lind. Johan Lind. Naprapat-Johan.)

P1300539Måndag I Rålambshovsparken var det fullt fräs som vanligt med löpargrupper, uppträdanden och skateare.

Måndag Framme hos Johan visade jag lite av mina framsteg och sa som det var, att det kändes aningen bättre i kroppen. Tjong! Då fick jag ett nytt program att bita i, med svårare övningar! Så kan det gå. Johan filmade mig även när jag sprang på band och gav mig lite olika saker att tänka på. Sen jämförde vi filmen med den första filmen som Johan hade på mig, från första gången jag kom till honom för drygt en månad sen. Då hade jag väldigt ont i höften och det ser verkligen inte bra ut när jag springer. Nu såg det åtminstone lite bättre ut så det var ju bra. Sen sprang jag hemåt. Mötte en löpare med årets Stockholm Marathon-tröja på sig och jag ville gasta till honom att jag minsann också har årets, och fjolårets också för den delen, i och med att jag hade 2012-tröjan på mig. Men det gjorde jag inte utan sprang istället och tänkte på allt som Johan sagt att jag skulle tänka på och kände mig som värsta raketen när jag sprang genom stan. (Observera att det står kände mig.) Stannade klockan vid min gamla skola som nu var sommarlovsövergiven.

Måndag Jag gick runt och hejade lite på allt.

Måndag Hej stjärt.

Måndag Och här ett klassiskt klotter.

Måndag Och här står jag och i den tomma rampen. Gäller att passa på när det inte är några läskiga ungdomar i den.

Måndag Och precis när jag kom hem började det regna.

Måndag På tisdagen var det raka vägen ner och göra rörlighet och magstyrka. Försöker förstå de nya övningarna.

Tisdag Och sen blev det chin-ups!

Tisdag Därefter trampade jag iväg till jobbet i mina små indianskor.

Tisdag Det är inte många skor som kvalificerar sig för mina springfötter men dessa är ett par gamla godingar som är riktigt sköna. På lunchen bytte jag om och joggade ner till Karlberg.

Tisdag På fötterna hade jag Adiosen för det var dags för intervaller.

Tisdag Bara att köra igång!

Tisdag Hade först tänkt att bara köra joggvila men för att överleva la jag in kort ståvila på ett par ställen. Här står jag och vilar en minut innan jag kastade in kameran bland buskarna igen.

Tisdag Rände vidare varv efter varv efter varv efter varv efter… Till sist var jag klar. Det kändes i benen att jag var det om man säger så. Nöjd med att sista intervallen gick snabbast!

Tisdag Jag är lite ovan vid att köra korta intervaller på det här viset, det hör nämligen inte till vanligheterna, men jag har gjort det ett par gånger nu sista tiden mest för att jag känt för det. Har behövt lite nytt för skallen.

Tisdag Det var den tisdagen. Jo, en grej till (som jag vet att jag visat förut). Det är den här sov-sprayen.

Tisdag  Det låter ju som en rätt knasig sak men den innehåller bland annat lavendel och kamomill och man sprutar den alltså på huvudkudden (jajamen). Jag gillar doften och inbillar mig att den fungerar. (Eller så gillar jag bara att ha massa ritualer för mig. Det kan vara så.) Nu har jag i alla fall även börjat ta den här lilla prylen i förpackningen bredvid som även den ska hjälpa en att slappna av. Den är som en miniroll-on som man rullar på t ex vristerna. Själv brukar jag rulla den lite på tinningarna också. Är ni intresserade av denna mini-roll-on-flaska så kan ni läsa om den här och nej, jag är inte sponsrad av Thisworks även om jag önskar att jag vore det. Det skulle nämligen göra mitt liv billigare.

Sen var det onsdag. Och jag var så trött, så trött. Det är otroligt intensivt på jobbet och det märks såklart allra mest när jag vaknar på morgonen. Tur då att jag börjar med rörligheten för även om jag stretchar och grejar och det inte alls är skönt, så är det trots allt ett någorlunda ok sätt att vakna till liv på. Man får i alla fall ligga på mattan precis i början. Tills det är dags för styrkan. Höll på att somna sittandes.

Onsdag På onsdagslunchen var det dags för löpning.

Onsdag Det blev en riktigt bra mil där jag försökte tänka på naprapat-Johans ord. Kände mig stark där jag klapprade fram längs vattnet bortom Pampas Marina. Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var ett tag sen sist i och med Stockholm Marathon och återhämtningsveckor. Vi snackade om senaste tiden och han kollade min höft. Vi hade diskuterat ifall vi skulle röntga den men efter att han kikat på den så tyckte han vi skulle avvakta då det med största sannolikhet är en muskel som strular. Sen gjorde vi upp en plan framåt som känns vettig och balanserad – och kul! Bara hoppas nu att jag får ha en bra sommar utan avbrott och att höften låter mig träna på. Efter detta promenerade jag Sveavägen fram i sommarsolen. Utanför en mataffär stod en vagn full av hoppressade kartonger. Rätt snyggt och jag tänkte på en massa annat som vore fint att pressa ihop, typ alla mina löparskor.

Onsdag Och åh! Sen kom det bästa på hela veckan för Febe kom hem från sitt basketläger och vi hade en kväll med henne innan  hon skulle flyga vidare till Gotland. Här är hon. Den efterlängtade!

Onsdag Det är lustigt med läger. Det är som att barnen blir två år äldre på kuppen. Vi åt pizza och sen kramade jag henne non stop tills hon åkte igen.

Torsdag. Nu orkade inte ens Ali titta på mig när jag körde mmorgonproceduren. Jag håller med, lite tjatigt är det allt.

Torsdag Det blev även pull-ups. Kuba var dock engagerad.

Torsdag Följande serie blev det:

Torsdag Sen blev det jobb och jag velade fram och tillbaka hela förmiddagen huruvida jag skulle kuta på lunchen eller kvällen. Men när klockan slog tolv och det var alldeles mörkt och regnigt utanför fönstret så bestämde jag mig för att köra på kvällen, särskilt då jag hade packat för tunna kläder. Och när jag kan träna på kvällen så är det egentligen skönare för då behöver jag inte stressa. Istället för spring blev det därmed goda köttbullar på lunchen.

Torsdag Men sen kom ju kvällen och den mörka himlen hade försvunnit… men gaaaah! Så osugen jag var på att plåga mig. Jag väntade in i det längsta och höll på. Men till sist så var det bara att ge mig av.

Torsdag Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass. Det var ett tag sen nu vilket betyder att det var riktigt jobbigt! Dessutom så märkte jag att benen var lite trötta efter all styrketräning, för trots att jag bara använder min egen kroppsvikt så biter den uppenbarligen.

Fredag och midsommarafton! Men utan några barn hemma. Så. Himla. Konstigt. Saken var att vi egentligen skulle åka till Gotland hela gänget för ett par helger sen men det blev ju inställt pga jobb. När vi då försökte boka biljetter till midsommarhelgen istället så var såklart alla redan slut. Vilket betydde att vi fick stanna hemma, Olle och jag. Barnen gick det dock ingen nöd på, de hade det hur bra som helst där nere med min mamma, syster och deras kusiner. Själv startade jag upp dagen med ett distanspass.

Fredag Sprang ut mot Elfvik, förbi folk som kämpade med en midsommarstång och det hördes klirr från trädgårdar där folk höll på att duka. Tillbaka hemma efter 20 km blev det smoothie.

Fredag Och sen satte vi oss i bilen och åkte mot Sigtuna. Varför det? Ja, varför inte? Vi var barnlösa och sugna på att hitta på något kul. Vi var ju i Sigtuna nyligen och tyckte det var en perfekt utflykt och dessutom hade vi nu slagit på stort och bokat hotell. Vi lyssnade på The Cure. Herregud, istället för att åka till Sigtuna åkte jag tjugo år tillbaka i tiden. Kanske därför jag tog en sån här bild likt en annan tonåring.

Fredag Vi stannade till vid Steninge Slott på vägen. Träden var sådär slottsfina.

Fredag Och slottet var precis lagom stort. Alla mina rehabgrejer skulle nog kunna rymmas på övervåningen.

Fredag Här står jag och ser ut som att jag vore fem år.

Fredag Trädgården var oändlig och det var som en märklig, trolsk stämning när vi vandrade runt.

Fredag Hej människodjur.

Fredag Faktiskt lite så jag känner mig när jag springer och det går fort och jag känner mig stark (bortsett från brösten då). Ja och här står Olle med sin excentriska scarf. Att vandra runt bland historiska saker är verkligen bland det bästa han vet så han var riktigt nöjd.

Fredag Efter detta så åkte vi till hotellet.

Fredag Ojojoj. Sen drack vi te och åt nybakade scones som nog var de godaste jag någonsin ätit.

Fredag Vi satt där i lugn och ro som två pensionärer. Därefter drog vi upp på rummet och läste. Den här håller jag på med just nu. Inte så förtjust i den än tyvärr.

Fredag Hepp, då var det dags för middag!

Fredag Jag tog en alkoholfri öl till att börja med men jag måste säga att detta var att ta i. Namnet alltså, eller payoffen. FUN. Nä, en alkoholfri öl kan vara god men ”fun” är det inte, det kan vi enas om.

Fredag Till maten drack jag dock ett glas vin – för första gången på evigheter! Det har liksom bara blivit så, jag har inte varit sugen på det så länge jag kan minnas. Och dessutom har alltid ett viktigt träningspass hägrat runt hörnet. Men nu drack jag alltså, det var rätt gott ändå, och det blev så att säga riktigt ”fun”. Ibland var vi tvungna att göra små pauser i snacket för att ta upp mobilerna och titta på gölliga kort på barnen innan vi fortsatte pladdra. Jo, kolla den här fina efterrätten:

Fredag Vi somnade och vaknade till en lördag i Sigtuna. Jag smög upp och gav mig ut. Aldrig i livet att jag missar att springa på ny mark!

Lördag Sigtunaborna är kända för att vara stolta över sin strandpromenad och jag förstod varför.

LördagLördag Jag hittade en löparbana där jag drog av några varv.

Lördag Och gjorde några armhävningar. Men det gjorde ont i händerna.

Lördag Sen joggade jag tillbaka till hotellet.

Lördag Duschade och väckte Olle. Sen åt vi frukost och hade det allmänt jättebra.

Lördag Fast sen fick det räcka med Sigtuna. Full fart mot Stockholm! När vi kom hem var det soligt och fint och jag drog fram alla rehab/prehab-prylar.

Lördag Men istället för att använda alla prylarna så somnade jag. Vaknade till då och då men det var omöjligt att vakna till liv. Det är som att jag har en massa trötthet i mig som kräver att få komma ut. Jag måste bara härda och spurta två veckor till innan det är semester, får ta små slumrar fram till dess. När jag till sist tog mig samman och satte mig upp var det dags att ta tag i skiten. Gjorde bland annat detta:

Lördag Och detta:

Lördag Både Olle och jag skulle springa på eftermiddagen. Båda hade djup ångest inför sina pass. Olle tycker att det ofta går så kasst när han springer sina rundor men jag har kommit på vad han gör fel. Han värmer nämligen aldrig upp utan rusar på från första sekund vilket betyder att han får mjölksyra på direkten. Så nu fick han uppvärmningsinstruktioner av mig innan han gav sig av. Och sen gav jag mig av själv.

Lördag För egen del stod det tröskelpass på schemat och idag körde jag lite längre än sist. Ut förbi Hustegaholm och vidare. Jag får alltid en sån konstig känsla av mixen av att det är jättevackert ute men att man samtidigt gör något jobbigt. Det blir liksom en hemsk men ändå härlig känsla av det. Jobbigt? Ja. Jättejobbigt? Ja. Men jag kände mig ändå lite starkare än förra gången. Kom hem och var nöjd och Olle också för uppvärmningen hade visst gjort susen för honom. Sen tänkte jag att det fick räcka för idag. Men då jag kom upp på övervåningen såg jag den här stången glo på mig.

Lördag Så det var bara att svinga sig upp.

Lördag Bra, gör du en anteckning är du snäll?

Lördag Sen började jag packa inför Gotland även om det är två veckor dit. Längtar man så gör man.

Lördag Idag gick jag upp tidigt för att äta frukost tidigt för att springa tidigt för att hinna göra andra grejer innan det blev för sent.

Söndag Ett par timmar senare gav jag mig av på långpass.

Söndag Det var söndagstomt ute. Jag bestämde mig för en dittenochdattenrunda dvs springa lite kors och tvärs. Således började jag med att springa bort till Lidingöloppsstarten men fortsatte uppe på stora vägen, vidare förbi Ekholmsnäs och ännu en bit. Där vände jag tillbaka och sprang sedan in mot stan. Efter Lidingöbron drog det ihop sig och började blåsa rejält. Vidare längs Husarviken, tog sen Fiskartorpsvägen bort till Frescati och förbi Naturhistoriska Muséet, rundade så att jag återigen var vid Stora Skuggan. Där drack jag en energidryck, mest för jag var sugen på det, och vände tillbaka. Nu blev det plötsligt ett riktigt skitväder, det blev mörkt, himlen öppnade sig och regnet öste ner. Några stackare med barnvagn försökte ta skydd under ett träd men själv studsade jag fram och tyckte inte det minsta synd om mig själv. Jag hade nämligen sms:at med min pappa på morgonen som efter fem strapatsrika dygn har seglat från Tjörn till Shetlandsöarna. Det hade blåst 24 m/s (stormvind), så hårt att vindgivaren i masttoppen hade lossnat. Men idag hade de slutligen kommit fram till Shetlandsöarna och det hade varit blå himmel, strålande morgonsol och blankt vatten. Med detta i åtanke var det bara att fräsa på i ösregnet för några 24 m/s var det ju inte tal om. Stannade klockan på 31 km.

Söndag Sen hem för att göra mangosmoothie.

Söndag Och där var nästan veckan slut. Hoppas ni alla mår bra och är friska och springer som den där statyn på Steninge Slott med guldvingarna på ryggen. Det hoppas även jag få göra här i veckan trots att höften fortsätter smågnälla lite. Men det löser sig för det har jag bestämt, bara att rehabba vidare. Äsch, nu lyssnar vi på en annan fantastisk låt av Soko och tittar upp i träden tillsammans.

Söndag Vi ses.

Måndag Hej kära bloggläsare. Läste ni Adrian Moles hemliga dagbok när ni var små? Det gjorde jag. Så jäkla bra var de där böckerna. Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, kanske för det där ”kära” i början som känns lite dagboksaktigt. Det är i för sig mycket så jag ser på min blogg, som en springdagbok för mig själv. Sen att jag inte har ett litet hänglås med en ännu mindre nyckel till, det är en annan sak. Och tur är väl det för så mycket fina kommentarer och tankar jag får från er alla, det är helt otroligt. Blev oerhört påmind om detta nu i helgen när jag sprang Kungsholmen Runt. Flera stycken kom fram och pratade och jag fick massa hejarop längs banan. Tack! Kort och gott är det alltså en väldig tur att jag inte har någon liten nyckel (man slarvade dessutom alltid bort dem). Jaja, nu är det dags att summera veckan.

Jag vaknade och var förbaskat trött på måndagmorgonen. Hade sovit skraltigt. Jag stängde av klockan och gick ut i badrummet. Och sen gick jag och la mig igen. För att femton sekunder senare gå upp igen. När det är soligt och fint ute vet jag ju innerst att det är skönare att gå ut och springa en sväng jämfört med att sova en kvart längre. Ibland kan det bara ta en stund att inse det.

Måndag Jag tog det väldigt lugnt, det här var bara en jogg för att få igång kroppen och göra mina stretchövningar. Men ack så fint det var ute. Sol, blå himmel och dimmigt på ett sagoboksaktigt vis som fick mig att vilja bli ett med naturen. Inte genom att dö alltså, ånej. Det skulle skett på något annat vis, fråga mig inte hur. Det doftade hägg och jag mötte fem rådjur.

MåndagMåndag Det blev knappt en mil. Sen jobbades det på som vi vanliga människor gör. På kvällen när jag kom hem var det dags för ett tröskelpass. Jag var inte alls sugen på detta. Ändå stod jag plötsligt ute på gatan, redo att ge mig iväg.

Måndag Den här gamla tröjan brukar jag riva fram när jag känner att jag behöver en piska för att springa fort. Jag menar, man kan ju inte ha en tröja som säger ”FAST” och sen sega sig runt. Nänä, man får leva som man lär. Det blev en lång uppjogg följt av ett lite kortare tröskelpass. Jag kör numera inga spänsthopp, efter alla skador och skavanker får de vänta till längre fram, det sista jag vill nu är att dra på mig någon mer skit. Passet fick godkänt och efter det blev det styrka. För varje gång ökar jag antalet repetitioner och idag kändes det rätt rejält.

Tisdag eller mardi som fransmännen säger. Det låter ju mycket trevligare. Tyvärr hade jag inte haft en trevlig natt. Av någon anledning hade alla tre barnen smugit in till oss under natten, och jag kan bara inte sova då. Även om det är mysigt att vakna upp bredvid dem. Men jag gav mig av på en liten morgonjogg trots tröttheten.

Tisdag Termometern har bara visat 3-5 grader på morgnarna den här veckan men det har ändå varit helt ok när solen varit framme. Vilket gjort att man kan springa i t-shirt plus armvärmare. Det gillar jag. Inte mycket hände annars på joggingturen förutom att jag träffade an hare och en fasan. Men det här med att jogga lite kortare på morgonen, det är fina grejer. Nu när jag så smått börjat dra ner på mängden så ser jag verkligen på de här turerna på ett annat vis, de blir mer som en långsam och behaglig väckning för kroppen. Och så kommer man hem lite mjukare och gladare, redo att stretcha och joxa. Ute såg jag små kvarlevor från Lidingö Ultra.

Tisdag På lunchen blev det mer spring, ett tempopass!

Tisdag Jag hinner inte kuta så långt på lunchen, totalt med upp- och nedjoggen så landade jag på 12 km. Känslan var stabil. Jag gillar för övrigt H&M:s sportlinnen.

Tisdag Det här är ju inget för er killar/män/herrar men för oss av motsatt kön är detta plagg viktigt. Eller hmm, för mig är det inte jätteviktigt, jag har så att säga inget jättebehov av något enormt stöd, knappt något behov alls faktiskt. Trots detta så är känslan och materialet väldigt viktigt, tycker jag, och dessa linnen är (för mig) mycket sköna och bra. Och billiga! Nog om detta plagg. Resten av onsdagen härjade jag vidare på jobbet och när jag kom hem för att laga mat till barnen så kom jag på att vi hade lite rester som jag kanske kunde trolla ihop något av till barnen. Ja, tills jag tog av plasten på skålen som stått längst upp i kylskåpet. Ett par dagar för länge. Eller snarare en vecka för länge. Jesus! Gurkorna hade blivit till lurviga djur.

Tisdag Rätt snygga faktiskt. Men någon gurka fick inte barnen.

Efter detta kom en onsdagsmorgon. Och jag startade den med en jogg.

Onsdag Idag var inte vädret lika lockande.

Onsdag Trots detta så träffade människordjuret (jag) följande djur: två harar, ett rådjur och en fasan. Samt denna replika av en häger.

Onsdag Tillbaka hemma stretchade jag höfterna och tyckte nog allt att det stramade aaaaningen mindre i höger höft. Framsteg! Inget jättekliv på något vis men varenda myrsteg applåderar jag när det kommer till mig och höger höft. Ett andra pass blev det hem från jobbet. Jag såg ungefär lika glåmig ut som vädret var.

Onsdag På vägen hem ringde det plötsligt från dagis, jag svarade men hann bara höra ”Hej, det är Britt” innan samtalet bröts. Min telefon dör nämligen så fort det är lite kyligt ute, oerhört opraktiskt. Hmm. Storasyrran borde redan ha hämtat lillasyrran på dagis vid det här laget, så varför ringde de nu? Tänk om något hade gått fel, hade hänt? Jag har livlig fantasi så jag fick spurta på sista tre kilometrarna eftersom jag redan målat upp både det ena och det andra i skallen. Väl framme så hade storrasyrran hämtat lillasyrran och fröken hade bara velat veta hur vi skulle göra med en lovdag. Puh. Undrar om man kan hyra in dagispersonal när man ska springa intervaller och tröskelpass? Avslutade dagen med styrka och gaah, tåhävningarna tog rejält på vaderna. Insåg att detta fick bli sista styrkepasset innan helgens halvmarathon om jag skulle hinna få pigga vader till dess.

torsdagen blev det bara ett litet kort morgonpass med några fartstegringar.

Torsdag Som tur var började vaderna kännas lite bättre. På väg hem hämtade jag min nummerlapp på Runner´s Store. Jag blir alltid glad när jag är där, de är så trevliga och jag studsade glatt hemåt med min plastpåse.

Natten mellan torsdag och fredag sov jag något makalöst kasst pga en dröm. Det finns inget tråkigare än att höra folks drömmar, de gör om inte annat så att man somnar, så jag ska hålla mig kort: jag drömde att jag kom för sent till lördagens lopp (som nu plötsligt var i Visby istället). I drömmen var det som att jag insåg att jag skulle komma försent men ändå såsade runt hemma, jag drog benen efter mig på ett sjukt frustrerande sätt för den som drömde (jag själv). Till sist kom jag till starten, som ju redan gått eftersom jag såsat så förbaskat. Men då visade det sig att man fick starta när man ville (märkligt lopp). Trots detta fick jag inte ändan ur vagnen… och där tog det slut. Sorry, det blev 391 tecken totalt det där, på tok för mycket för en dröm som inte ens hade ett tydligt slut. Hur som helst, riktigt trött gav jag mig därmed ut på en sista liten tur på fredagmorgonen.

Fredag Det enda djur jag såg var en daggmask.

Fredag Jag hoppades att det inte var ett förebud om min fart på lördagens lopp. Senare på dagen träffade jag Pekka. Det var väldigt skönt. Mycket tankar har åkt omkring i min skalle den senaste tiden och nu kunde vi äntligen prata om allt och vägen framåt. Det är verkligen en annan sak att ses och prata än att sms:a och ringas. Vi enades om att jag skulle springa de kommande loppen som planerat men utan att känna någon tidshets eller press. Låta kroppen återhämta sig lite och sen framåt ändra på mitt upplägg för att undvika skador och på sikt kunna springa snabbare. Jag ser fram emot att springa Stockholm Marathon men mitt mål kommer endast att göra det med en bra och stabil känsla.

Jaha, men hur var då känslan på fredagskvällen innan loppet? Jo tack, den var ok ändå. Mina sista turer hade i för sig känts rätt sega, men så är det ju alltid innan ett lopp. Vaderna var återställda och jag kände att det skulle bli roligt att springa. Jag hade ingen tro på att närma mig mitt pers vilket kanske var dumt. Man måste ju tro! Men jag visste ju hur det var ställt, även om jag börjat lätta lite så har jag under en längre tid sprungit mer än min kropp kunnat hantera. Så det är så att säga en liten resa för att få upp ordentlig kraft i kroppen igen, men jag ser fram emot att göra den. Jag somnade i bra tid och sov bra.

Lördagen började enligt följande: regnet piskade mot rutan och Uma, som låg i vår säng, vaknade, vände sig mot mig och frågade: Varför har du gula tänder? En initial uppförsbacke att jobba med, så att säga. (Men helt ärligt, de är väl inte så gula va? Högst normal kulör, skulle jag själv vilja påstå. Jag kunde inte släppa det utan fick resten av familjen att betygsätta färgen på tänderna. De fick klart godkänt.) Jag gick upp och ute var det väldigt grått.

Lördag  Jag tog fram ägg.

Lördag Och gjorde min klassiska loppfrukost: Fattiga riddare!

Lördag Sen såsade jag runt där hemma, dock med oerhörd koll på klockan för att inte plötsligt befinna mig i mardrömmen igen. Kände lite på temperaturen och bestämde mig för att det fick bli linne och armvärmare. Var rätt uppåt, så uppåt att jag blev suddig på bild.

Lördag Olle skjutsade mig in till stan och The Libertines hängde med.

Lördag Men sen var jag ensam. Jag hade nämligen rått min lilla hejarklack att åka till badhuset och bli blöta istället för att bli det av att stå och heja på mig i regnet. Jag kom precis i tid för att se andra starten av 10-kilometersloppet.

Lördag

I Rålambshovsparken var det blött.

Lördag Jag gick på toa dit kön var ovanligt kort. Jag träffade Henric och sen smög jag in här under och drog på min nummerlapp. Det kändes nästan som en obskyr verksamhet som pågick här.

Lördag På med snabbdojorna.

Lördag Därefter gick jag runt som en osalig ande som man brukar göra innan ett lopp. Men jag träffade en massa trevligt folk t ex Tobias (som sedan satte pers med 1:21:40!) och roliga bloggläsare som hejade. Stod och huttrade i regnet, osugen på att dra av mig överdragskläderna. Men när jag väl gjorde slag i saken och började värma upp så kändes det bra. Träffade Mikaela som vann loppet förra året och vi önskade varandra lycka till. Sen stod vi där på startlinjen, alla i sina snabbaste skor, och plötsligt var vi iväg! Full fart framåt, alltid för fort i starten men jag lyckades sansa mig och hittade raskt in i ett lagom tempo på ca 3:58 min/km. Vi sprang. Och vi sprang. Väntade på att det skulle kännas tungt men det kändes bra. En kille från Fredrikshof (jag kollade i resultatlistan och tror du heter Magnus Engström) passerade mig efter en bit och sa ”Kom igen Tove!” Jag låg sen nästan hela loppet i hans rygg (hoppas ok) och var tacksam över att inte behöva ligga så ensam som jag gjorde på Women´s Health Halvmarathon för ett par veckor sen. Plötsligt har tio kilometer gått och min klocka visar att jag fortfarande håller 3:58 min/km. För en stund tänker jag att vadsjutton, tänk om jag slår förra årets tid?! Mot alla odds?! Jag tycker att jag håller konstant fart men tappar uppenbarligen en del på andra varvet. Klockan visar 4:02 min/km mot slutet, vilket ändå känns helt ok. Under hela loppet så får jag höra alltifrån att jag är första dam till andra dam, men jag vet att jag är tredje dam. När det bara är tre kilometer kvar blir jag dock omsprungen av en tjej. Jag blir lite paff och lyckas inte ta igen det utan det är bara att räcka fram näven åt henne och tredjeplatsen. Kommer i mål som 4:a och tiden 1:26:32. En minut bättre än loppet för två veckor sen men två och en halv minut sämre än mitt pers. Blev förvånad då klockan visade en snittfart på 4:02 fast det egentligen var 4:05 min/km. Måste lära mig att skita i klockan helt. Absolut inte nöjd med denna tid, men inte heller så besviken. Jag får springa vidare (lite mindre) och hoppas att min plan framåt kommer innebära bättre tider på sikt. I mål gratulerar jag Mikaela som helt fantastiskt sprang in på en förstaplats och tiden 1:19:40! Förutom en duktig löperska är hon en otroligt trevlig människa, det har jag förstått av de tre gångerna vi träffats. Här är hon:

Lördag Själv fick jag en massa fina ord från bloggläsare och en vindjacka. Ni får se den inom kort på bloggen om detta skitväder håller i sig! Olle var snäll och hämtade upp mig men han ångrade sig bittert när det visade sig att Tekniska Högskolan skulle genomföra sin såkallade ”quarneval” och hade blockerat hela stan så vi fick tråckla oss hem. Obligatorisk uppvisning av medaljen när jag kom hem.

Lördag Och fastän jag fick en skruttig tid så var det helt okej ändå. För att kroppen inte alls kändes påverkad som efter förra halvmaran då jag haltade hem med rejält ont i höger höft. Nu kände jag också av höften men inte alls på samma vis. När jag kom i mål var jag såklart trött, hade nog inte kunnat springa så mycket fortare, men tänkte däremot när jag korsade mållinjen, att jag gärna kunde fortsatt att springa längre. Det är ett gott tecken. Avslutningsvis så är Kungsholmen Runt ett riktigt roligt lopp, tredje gången jag springer det. Inget att klaga på, inte ens vädret såhär i efterhand.

På kvällen åkte vi in till stan hela familjen, för att äta middag på Nero. Vi brukar inte göra det efter halvmarathon men den här gången blev det så.

Lördag Carpaccio till förrätt.

Lördag Och en rejäl biff med spenat till huvudrätt.

Lördag Järn så det räcker och blir över med andra ord.

Idag, söndag, mår kroppen oförskämt bra men det blir inget långpass utan en återhämtningsjogg, stretch och lite styrka. Vi hörs och tack igen alla ni som hejade på mig i lördags. Det är ni som gör att jag inte skaffar ett litet lås till bloggen. Vi ses på Stockholm Marathon!

Kungsholmen Runt 2014 Och den här bilden har jag inte tagit själv utan det har John gjort. Det tycker jag han gjorde bra, inte hans fel att vi alla ser svettiga och plågade ut. Hej.

Lidingöbron Det här har varit en riktigt rolig vecka! En massa energi i omlopp, saker har landat bra, jag har fått springa i t-shirt och avslutat veckan med en rejäl dos kilometer. Dessutom var jag hos Pekka i fredags, gjorde en test och fick ytterligare ett lass energi med mig hem. Jag tackar och tar emot, både i kroppen men framförallt i psyket. Det var vad som behövdes för skallen. Men jag gör som vanligt och börjar med måndagen. Den började i ottan. Men inte med spring. Jag hade nämligen en flerdagarsfotografering som startade tidigt där på måndagen. Klockan sex stod jag redo för avfärd utanför brevlådan.

Måndag Det blev en rolig men intensiv dag. När vi hade fotat klart för dagen svidade jag om på toaletten och fann mig ståendes precis här.

Måndag Men mina stackars fötter! De var redan lite trötta efter söndagens totala mängd på 46 km och sen hade de fått stå upp exakt hela dagen på plåtningen. Men de tog sig samman och sprang hemåt. Tur då att det var så himla vackert ute, inte för att fötterna kanske brydde sig så mycket om just den saken.

Måndag Hur om helst så var det skönt att sladda in framför brevlådan och sen inte ta ett endaste steg till den dagen. (Okej några, jag kröp ju inte runt på knä hemma även om jag var sugen.)

Måndag Och så blev det tisdag. Gav mig av tidigt för att hinna med ett rejält backpass innan fotograferingen fortsatte. Jag somnade nästan medan Garmin skulle hitta satelliterna.

Tisdag Inget Military Traing-gäng i sikte i Lill-Jansskogen så jag fick ha hela backen för mig själv. Det kändes nästan lite ensamt utan deras tjoanden i skogen.

Tisdag Blev riktigt trött av backen kan jag meddela. Sen fick jag skynda vidare till jobbet, jag speed-duschade och så tjong! Direkt iväg till fotograferingen som även idag startade tidigt. Ett stopp på vägen för att köpa en efterlängtad kaffe och smörgås. Puuuuh. Sen höll vi på och fotade hela dagen och det var kul, massa roliga människor. Och alltid hittar man någon som man kan snacka löpning med i pauserna, nuförtiden kan jag oftast upptäcka en löpare på flera hundra meters håll. När vi var klara var det fortfarande ljust ute vilket var härligt. Desto mindre härliga var mina fötter. De hade återigen fått stå upp en hel dag och nu var de gnälliga och trötta på att vara instängda i gympaskor. Förutom detta så hade jag slukat en räkwrap en timme tidigare och den skvalpade nu runt i magen. Men jag hade varken plånbok eller jacka med mig – så det var bara att kuta hem genom stan.

Tisdag Mina fötter snäppte faktiskt upp sig när vi väl var igång och räkwrappen höll tyst där i magen, så det hela gick bra även om jag höll på att blåsa bort på Lidingöbron. Dock var det skönt att komma hem och placera fötterna i högläge.

Tisdag På onsdamorgonen var ben och fötter trötta. Jättetrötta.

Onsdag Jag försökte pigga upp dem genom att springa i mina Adios Boost, som jag köpte för längesen men aldrig blivit riktigt vän med. De är ju lite studsiga sådär så jag tyckte de kunde passa en trött kropp.

Onsdag Det är lustigt med onsdagar, det är nästan alltid just den dagen då jag är som tröttast. Jag malde hur som helst ut mot Elfvik.

Onsdag Men inte hjälpte det med Boost under fötterna för inte sjutton studsade jag fram. Nu var det ju inte skornas fel på något sätt och vis, inget hade kunnat hjälpa min trötta kropp där på morgonen. Trots detta måste jag säga att jag verkligen föredrar de vanliga Adiosen jämfört med Boost-varianten. Det fasta passar mig bättre än det mjuka, i alla fall på fartpass, men jag tänker ändå att jag ska växla lite oftare mellan dem framöver. På kvällen blev det ett lite längre distanspass.

Onsdag Nu var benen som tur var lite piggare. Återigen ut mot Elfvik och förbi den här flaskan som verkar ha fastnat i trädet för gott.

Onsdag  Första gången jag såg den trodde jag det var någon som sprang långpass som hade placerat ut den längs vägen. Men nu har den hängt där i några veckor så antingen var det någon som avbröt sitt långpass eller så är det helt enkelt bara en borttappad vattenflaska.

Onsdag Tillbaka hemma blev det rehab för första gången på alltför länge, måste bättra mig på den fronten. På torsdagen startade jag upp med spänsthopp och tröskelpass.

Torsdag Därefter blev det jordgubbar och pannkakor till frukost, jag blev oerhört populär där hemma på morgonkvisten.

Torsdag Jordgubbar är gott men lönnsirap är också gott bör det tilläggas.

Torsdag Torsdagen var sen full av jobb, ja som vanligt med andra ord. Jag skulle egentligen gått på Guldäggets nomineringsvernissage på kvällen men fick ej till detta pga tusen olika grejer. Mycket synd. Så när de andra lämnat kontoret för tjo och tjim så bytte jag istället om och sprang raka vägen hem för att fortsätta med de där tusen grejerna. Jag sprang inte såhär, jag lovar.

Torsdag Utan såhär.

Torsdag När jag korsade bron så hade det cyklat 1015 cyklister mot Lidingö under dagen. I öronen hade jag den här gamla dängan och jag vet inte varför Crystal Fighters alltid får mig att tänka på Spanien när de i själva verket är från England, men så är det i alla fall. Jag sprang och låtsades att jag var på träningsläger i Spanien eller annat flott.

Sen vaknade jag till världens finaste morgon där på fredagen.

Fredag Så fint att ögonen nästan sprack. Det här är vad jag såg.

FredagFredagFredag En sån där morgon när man springer med ett stort flin på läpparna, minst tio personer måste trott att jag flörtade med dem när jag kutade runt leendes på det där viset. På lunchen promenerade jag till Pekka för att göra en test och prata om mitt spring. Var tvungen att stanna och lukta på de här en stund. De luktade vår och färg och kaffe i solen och springa i linne.

Fredag Visste inte alls hur testet skulle gå. Känslan i kroppen har varit så varierande senaste tiden; ena dagen bra och nästa dag helt segt. Men något måste mitt malande under vintern gjort för jag har aldrig fått så bra värden totalt sett förut. Nu går jag in i en ny fas, där jag ska utnyttja alla milen jag stoppat in i benen, och förhoppningsvis få lite mer fart på benen framöver. Det kommer i sin tur innebära lite färre mil per vecka. Allt detta pratade vi om och en hel del annat. Han är kul, Pekka, och jag går alltid därifrån med kraft och pepp. Så det var klart att jag var tvungen att springa en till sväng när jag kom hem!

Fredag På lördagen blev det inget morgonspring. Jag hade jag bestämt mig för en lugn morgon, en sån som de flesta människor har på helgen. Sen att vi ändå vaknade hela bunten redan halv sju av solen, det är en annan sak. Efter frukosten drog vi in till stan, väckte Café Nero och sen hängde vi på låset tills affärerena öppnade kl tio. Halva skaran drog hem efter lite ärenden men jag och Febe kämpade tappert vidare. Vi hade en massa att fixa och tyvärr verkade resten av stockholmarna också ha det för det var fullt av folk i affärerna. Till slut satt vi ändå på tunnelbanan på väg hem och pustade ut och jag tackade gudarna för att jag inte skulle springa Premiärmilen på söndagen. Däremot skulle jag köra ett tempopass när jag kom hem. Lite kärvt var det att ge sig ut med möra fötter men jag hade ändå pepp då jag inte tagit ett springsteg på hela dagen. Tog på mig Stockholm Marathon-tröjan för att påminna mig om vad det är jag tränar för. Och sen iväg!

Lördag Det blev uppjogg och sen sprang jag in mot stan, den väg jag tar när jag vill ha det som plattast. Över bron och vidare genom Värtan, susade förbi Talinn-resenärerna och svor som vanligt över den dåliga trottoaren just där vid färjan. Men ändå, känslan att kunna springa i t-shirt och eftermiddagssol, håhå, så bra! Det var ett tempopass light bestående 3×3 kilometer med en minuts joggvila mellan varje block. Första kilometern gick så snabbt att jag trodde det var fel på klockan. Sen sansade sig kroppen (och klockan) och jag höll en mer rimlig fart men ändå fortare än jag tänkt. Sista blocket borde å andra sidan gått aningen fortare men jag var ändå nöjd när jag pustade ut på en bänk nere vid golfbanan efter avslutat pass. Nedjogg och sen hem till en apelsin i solen.

Lördag Därefter dusch och dessa hudkrämer jag köpte i stan. Kände mig som en tonåring som köpte body butter från Body Shop men det är så det är när man är nötälskare samt duschar två gånger om dagen.

Lördag Till middag lagade vi spaghetti vongole, bra ladd inför söndagens långpass.

Lördag Och det blev ju verkligen tidigt där på söndagen. Jag hade ställt klockan för att hinna äta (och smälta) en smörgås innan jag skulle springa. Men när klockan kvittrade tyckte jag att jag kände mig lite väl trött. Och det var mörkt ute. Konstigt. Då insåg jag att det ju var sommartid och således hade klockan ringt redan klockan halv fem! Ja fast i ”nya tiden” var då klockan halv sex. Bara att masa sig upp, äta lite, vänta lite och sen ge sig av prick klockan sex (klockan sju i ”nya tiden”).

Söndag Fastän det var tidigt så kände jag direkt att benen var med på noterna. Jag bestämde mig därför för att ta min långrunda på 40 km och sprang in mot stan. Tog mig längst ut på Djurgården, det var knappt någon ute såhär tidigt. Sprang förbi ett ödsligt Gröna Lund. Förbi Vasamuséet och så Strandvägen fram och nu började folk så smått vakna till liv i stan. Skeppsbron och här började solen värma och jag önskade att jag kunnat slänga av mig jacka och vantar. Sprang runt Söder och det var så skönt att gatorna var så gott som tomma. Tänkte att de flesta nog låg och laddade hemma inför Premiärmilen. Sen tillbaka vid Slussen och Skeppsbron och vidare mot Lidingö. Stannade klockan en bit hemifrån på 40 km. Såhär såg jag ut då.

Söndag Sen promenixade jag sista biten hem och kände mig alldeles lycklig över att benen varit glada hela vägen, över att solen sken och över att jag bestämt mig för att göra en jordgubbssmoothie när jag kom hem. Så det gjorde jag.

Söndag Sen fick jag dock skynda mig för vi skulle bort på lunch. Jag hann inte ens dricka kaffe så jag var bara tvungen att stanna och köpa en på vägen. När man sprungit långt så är det vissa saker som man bara måste smälla i sig omedelbart, kaffe är en sån grej för mig.

Söndag Det här gänget var såklart med.

Söndag Jaha, sen blev vi bjudna på jättegod lunch och det hela var faktiskt så trevligt det kan bli. Det enda felet var att jag satt så bekvämt hela lunchen så när vi skulle åka hemåt och jag reste mig, kände jag hur stel jag var. Gaaah. Fattade inte hur jag skulle lyckas med konststycket att springa en till mil när jag kom hem.

Söndag Men det gjorde jag. Första stegen var lite stapplande men sen gick det faktiskt bra. Ut mot Långängen i solen.

Söndag Tillbaka hemma kunde jag konstatera att jag sprungit totalt 5 mil idag, tror faktiskt det är den största mängden jag haft på en dag. Nu ska jag massera vaderna och rulla golfbollar under fötterna, det brukar gillas efter mastodontdagar som denna. Veckan landade på nästan precis 17 mil men här framåt så blir det som sagt troligen lite färre mil. Jag ska gå på känslan.

Sist men inte minst kan jag informera om att jag börjat spatsera i dessa tjusiga Adidasskor. Köpte dem för ganska längesen för att springa i men insåg snabbt att de var väl odämpade för min smak. Men att gå i är de perfekta.

Söndag Ajöss. Och just det, hoppas det gick bra för er som kutade Premiärmilen idag, sicket väder ni fick!

Stad Hallå! Vet inte vad det är men jag tycker veckorna flyger iväg, en efter en. Kanske är det för att vädret varit konstant grått. Dagarna har inte gått att skilja dagarna från varandra, måndagar, tisdagar, fredagar… allt har flutit ihop till en grå smet. De sju senaste grå dagarna har jag i alla fall sprungit på som vanligt. Eller jag har faktiskt lättat upp den här veckan ganska rejält så den landade på drygt 13 mil. Jag fick även provsvaren på mina järn- och blodvärden. De hade gått upp men Pekka tyckte ändå jag skulle fortsätta med två Niferex om dagen ett tag till, så det gör jag. Längtar dock tills jag kan skippa dem för jag tycker magen knorrar lite. Just det, i veckan fick jag även två böcker som jag beställt. Har känt ett sug efter lite mer tankar och ord kring löpning. Så nu har jag att göra.

Onsdag Jag har börjat på Daniel´s Running Formula och bara efter några sidor kan jag känna att det är skönt att tanka in lite inspiration och fakta. Problemet är som vanligt när jag ska hinna läsa. Tiden som är över när jag jobbat klart, sprungit klart och hängt med barnen, ja den är rätt knapp. Men om ett par år eller så borde jag väl ha läst ut dem. Jaja, här kommer min vecka, dag för dag.

Måndag På måndagen tog jag en vilodag. En hel vilodag. Ingen styrketräning eller alternativträning utan bara ren och skär vila. Inte så att jag låg hemma i sängen och käkade praliner utan det vanliga livet pågick som vanligt. Det var faktiskt riktigt skönt med lite vila, tror jag behövde den där dagen. Vad gäller vilodagar så slänger jag in dem lite här och där när jag känner för det. Jag har ingen struktur för det hela men brukar känna rätt bra när huvud och kropp behöver det. Tilläggas bör att jag oftare än så springer en lätt mil, och i min värld kan såna dagar räknas som vilodagar, om jag ser till att ta det riktigt lugnt.

Hur som helst så blev det spring på tisdagen. Lunchspring! Det var ett tag sen jag kutade på lunchen så nu var jag riktigt sugen på kombinationen dagsljus och torr mark. När jag tog vägen ut via garaget så spelade bilverkstaden, som ligger där nere, klassisk musik och det uppstod en smått filmisk känsla. Dessutom så skymtade jag solen några korta sekunder!

Tisdag Jag sprang ner mot Karlbergs Slott och sen över till Kungsholms Strand.

Tisdag Det var dags för ett tempopass. Jag hade varit lite otålig och inte väntat på att klockan skulle hitta satelliterna, vilket straffade sig. Det första blocket höll jag inte alls bra fart. Eller egentligen gjorde jag nog det, det var bara klockan som inte var med på noterna. Men det fattade jag först i efterhand. Blev riktigt orolig där en stund. Inte för att jag trodde att jag var i någon räserfartsform men ändå. Någorlunda bra fart hade jag nog trott att jag skulle kunna hålla. Jag tog en paus här mellan blocken. Visst är det lite Moskva över det hela?

Tisdag Efter den korta pausen sansade sig klockan (läs hittade satelliterna) så på nästa block stämde tiden med hur det kändes i kroppen. Tack och lov. Jag var redo att kasta löparskorna i kanalen där ett tag. Hade gärna sprungit lite längre men en lunch är en lunch så det var bara att bege sig tillbaka till skrivbordet och jobba vidare med skallen istället.

Tisdag På kvällen hade vi konferens med hela jobbet. Bra snack och tankar och det hela avslutades med en rolig middag. På bordet stod det vin och alkoholfri öl så jag tog såklart en öl. Var riktigt törstig så jag svepte halva på en gång. Efter en stund kände jag mig så varm. Och väldigt uppåt. Ovanligt uppåt! Allt var verkligen himlans kul. Blev plötsligt misstänksam. Missförstå mig rätt, det var verkligen en rolig middag men det var något som inte stämde. När jag tittade närmare på öletiketten insåg jag att det var starköl jag halsat. Haha, hade glömt den där roliga känslan som kan vara trevlig att uppleva emellanåt. Kvällen fortsatte dock med vatten.

onsdagen blev det morgonspring.

Onsdag Att det numera är helt ljust strax efter 07.00 gör mig GALEN av glädje!

Onsdag På lunchen var det återigen dags att svida om. Nu var det hederlig distans på schemat och jag sprang bort förbi Pampas Marina. Förbi den där bänken jag tänker att jag ska sätta mig på någon vacker dag då jag hinner…

Onsdag Hade lite känning i den jäkla piriformisen, troligen efter tisdagens tempo. Funderade på om mina fartpass på band kanske ändå varit lite skonsammare mot kroppen jämfört med att springa utomhus. För det är ju lite fusk på band. Men ändå, att kunna springa fort ute igen och slippa bandet, ahh det är så värt att det får göra lite ont på köpet.

Onsdag Efter att jag duschat så skyndade jag förbi Brickan i Bonnierhuset och köpte redig lunch som jag åt vid datorn.

Onsdag På torsdagen fyllde Olle år! Då kan man inte springa iväg hur som helst så istället för morgonlöpning blev det sång och firande av världens roligaste människa. Det blev till att springa på lunchen istället, vilket passade bra för det var dags för lite fart igen. Och det brukar gå rätt mycket fortare på lunchen än på morgonen för min del.

Torsdag Bara att ge sig ner mot Karlberg igen. Idag lät jag klockan hitta satelliterna innan jag gav mig av och känslan på passet var ok. Minns att det var lite samma känsla förra året sådär i början av vårterminen. Snön har försvunnit, det var ett tag sen man sprang fort ute och så försöker man skrämma upp lite fart i kroppen. Kul, men också lite segt till en början. Men det kommer. Förhoppningsvis. På kvällen bytte jag återigen om till löpning.

Torsdag Sen hemåt i den regniga kvällen.

Torsdag Sprang förbi Lidingövallen och det var fint med barnen som lirade i strålkastarljuset.

TorsdagTorsdag Sen var det fredag igen. Och en förlängd morgontur.

FredagFredag Lustigt när jag springer på morgonen. Man inser att människan är ett vanedjur när det kommer till sina morgonrutiner (jag själv inräknad). Jag kan nästan säga på minuten när han med ryggsäck ska komma promenixandes vid Laduviken, när killen med skägg och svart hund ska komma gående vid korsningen Odengatan/Roslagsgatan eller paret med sina två Grand Danois-hundar svänger runt hörnet vid Sveavägen. Eller när paret som alltid håller varandra i handen promenixar uppför backen mot Odenplan.

Fredag Sen dusch och av med löparkläderna – och på med mössa och grön ögonskugga.

Fredag Det blev även spring hem på fredagskvällen.

Fredag Så underbart att få kuta genom en stad som är ljus, men det var på håret för det höll precis på att skymma.

Fredag När jag nästan var hemma insåg jag att jag behövde fylla på ingefära- och apelsinförrådet så jag sprang upp till Näset.

Fredag Handlade det jag skulle men orkade inte försöka pressa ner allt i ryggsäcken för det hade ändå inte fått plats. Det var ju inte så långt hem så jag tänkte att jag tar ingefärapåsen i ena handen och apelsinpåsen i den andra och så sprang jag. Det var rätt skumpigt och orättvist för apelsinarmen som hade mycket tyngre att bära. Plötsligt kändes det lättare. Och sen plötsligt ännu lite lättare. Då insåg jag att det gått hål i påsen och att jag lämnat apelsinspår efter mig, som en löpversion av Hans och Greta. Plockade upp några apelsiner som jag hittade och sen blev det balansakt sista biten hem, med famnen full av orangea bollar.

Fredag På lördagen fick jag gå upp lite (för) tidigt för att hinna äta frukost innan det var dags för lite fart. För övrigt börjar mina Adios bli lite trötta. Men så länge det bara är ett litet hål nöter jag vidare i dem.

LördagLördag Skönt att få springa in mot stan istället för att nöta på bandet i garaget. Tempopass på 3×5 km var det som gällde. Ett jäkla skitväder var det dock. Ruggigt, regnigt och blåsigt. Känslan i kroppen var däremot ganska bra. Efteråt kände jag mig nöjd och glad och som belöning blev det apelsin- och ingefärajuice samt en järntablett.

Lördag Sen tog jag rosa balsam för att muntra upp det grå vädret och det grå håret.

Lördag Därefter brakade vi in till stan för att fira Olle lite till. Födelsedagslunch på Urban Deli!

LördagLördag Barnen drack Nutellamilkshakes. Ni hör ju vad gott, tur att jag fick smaka av Uma. Själv tog jag en präktig morotsjuice. Den var också god.

Lördag Och så åt jag det jag alltid äter där: pulled pork. Är man på Södermalm så är man.

Lördag Kaffe? Ja tack.

Lördag Som att det inte räckte med dessa trevligheter så hade min systerson också fyllt år i veckan, så på kvällen blev det ännu mer födelsedagsfirande med familjen. Första tvåsiffriga födelsedagen, det är stort det.

Lördag På söndagen vaknade jag av mig själv klockan sju – och det var ljust ute. Och blå himmel.

Söndag Herregud, höll på att smälla av av lycka i sängen. Det blev frukost och tidning.

Söndag Efter ett par timmar gav jag mig av på veckans långpass.

Söndag Som vanligt Boston på fötterna.

Söndag Idag var planen ett lite kortare långpass. Det tråkiga var bara att den blå himlen nu hade försvunnit och istället var allt som vanligt igen: grått och småduggigt. Men snön ut mot Elfvik hade till min stora lycka smält bort så jag tog en Lidingörutt.

SöndagSöndagSöndag Tillbaka hemma blev det veckans blodpudding.

Söndag Och nu blir det lite reklam, varsågoda att byt kanal om ni vill. Två produkter som jag gillar:

1. Dr Bronner´s Magic Soap.

Pryl Det var ett tag sen jag köpte det här märket men jag gillar det här med 18 i 1. De menar nämligen att man, förutom att använda den som tvål och schampo, kan använda den som diskmedel, till att tvätta kläder, fönster eller hundar med. Eller skura golv. Eller typ åtta andra grejer om man känner för det. Själv tänkte jag fegt börja med att bara duscha. Hoppas det är ok med Dr. Bronner.

2. Vitry nagellackborttagningsmedel på burk.

Pryl Det märkvärdiga med denna produkt är alltså att man bara stoppar ner fingret i burken och skruvar runt det. Inga små acetonbomullstussar som ligger och luktar i papperskorgen utan bara skruv, skruv med fingret och så… borta! Det finns en massa olika märken och säkert de som är bättre än denna men ändå, ett steg framåt för mänskligheten med nagellack som de vill ta bort.

Och där var veckan slut. Ja, nästan. Nu återstår bara museumbesök, städning, tvättning av både kläder och barnhår och lite jobb. Avslutar det hela med en bild från vårt jobb. Det är Dennis Eriksson som illustrerat. Jag har ett inbyggt agg mot allmänna peppord, jag klarar bara inte av sånt, men på det här viset blir det bra:

Vägg Ibland är det faktiskt skönt att känna att exakt allt kanske inte är möjligt. T ex som att jag skulle sadla om till matematikprofessor. Men att det är ok ändå. Vi hörs!

Tulpaner Det där nysandet, som satte igång på sekunden från det att jag öppnade dörren och klev in genom den efter förra söndagens långpass, ja det fortsatte. Hela kvällen var det ett jäkla nysande och pirrande i näsan. Jag körde hela räddningsbaletten med nässaltvattensköljning, Coldzyme, ingefära, vitlök och mängder av te men inga av dessa häxkonster hjälpte. För när jag vaknade på måndagen kände jag mig skruttig och seg. Velade men bestämde mig för en vilodag. Benen var nog nöjda för de var lite småslitna efter långpasset. Men allt utom benen var missnöjda, särskilt huvudet. Det var inte alls inställt på vila, det var ju den här veckan jag skulle komma ikapp med de (om än få) förlorade milen sen veckan innan. Men tanken på att inte sköta mig och istället få något långvarigt gjorde att jag ändå tog det säkra före det osäkra. Hur som helst. Olle och jag startade dagen med att jobba på café. Det ser väldigt avslappnat och trevligt ut såhär på bild men ni ska veta att det snudd på brann i våra hjärnor!

Måndag Hela veckan har faktiskt präglats av väldigt mycket jobb. Många sena kvällar har det blivit och för lite sömn. Just det där med lite sömn kan vara rätt stressande när man gärna vill få till sin träning och göra framsteg. Men jag försöker att inte bli just stressad – för då sover man ju om möjligt bara ännu sämre. Det går bara att göra ett så bra jobb som möjligt och sen försöka upptäcka luckorna där man kan klämma in lite spring. Hur som helst, på måndagen var det alltså inte mycket till träning förutom att jag passade på att göra rehab. Men kanske ändå att de där häxkonsterna gjorde sitt för på tisdagen vaknade jag och mådde prima igen. Så då blev det lunchspring.

Tisdag Skallen var sprängfylld av jobbtankar, herregud så skönt det var med lite frisk luft! Sen var det bara tillbaka in och låta hjärnan jobba vidare.

Tisdag Efter jobbet svidade jag om igen.

Tisdag När jag sprang i mörkret över Lidingöbron insåg jag att mätaren mot Lidingö ju är sönder. Jag som trodde det cyklat 0 personer mot Lidingö där på söndagen. De måste laga den! Den är ju mitt ankare här i tillvaron, att hålla koll på cykelstatistiken genom årstiderna. När jag kom hem hade jag tusen rimliga ursäkter för att inte kliva upp på löpbandet. Men ändå gick jag robotlikt in, bytte om, satte på musik av världsklass och drog igång löpbandet. Det här med att kuta fort, det fascinerar mig. Sån ångest man kan ha innan, för man vet att det kommer bli så jobbigt. Men när man väl springer och svetten droppar, ja då känner man kraften. Dels skönt att pressa sig själv men också allt man blir av med; jobbiga tankar och känslor. Sen jag började springa mycket vill jag nog påstå att jag ganska sällan blir riktigt arg. Ja det kan ju låta provocerande tråkigt men det är rätt skönt att (för det mesta) ha lugn och ro i sig.

Tisdag Det var den tisdagen och den summerades till 30 km. På onsdagmorgonen hade jag tänkt köra ett backpass men jag insåg så fort jag klev ur sängen att jag skulle få möblera om. Dels var jag helt slut efter sent jobb men benen behövde också få återhämta sig lite mer. Istället blev det en förlängd distansrutt till jobbet.

OnsdagOnsdagOnsdag Sen blev det kaffe, nyeheter och planka i omklädningsrummet. Älskar den kombon.

Onsdag Sen hörde 80-talet av sig och ville ha tillbaka sina stentvättade jeans. Men jag sa glöm det. För dem skulle jag ha på mig idag.

Onsdag Ojojoj, sen gick dagen. Den hetsiga dagen. Lunch fick beställas upp till jobbet för vi hann inte gå utanför dörren. Lasagne! Bra för en hungrig varg som jag.

Onsdag När det var dags att bege sig hem var jag rätt så trött och seg och längtade efter barnen, pyamas och en säng.

Onsdag Men ah, just det, det var ju en backe som skulle avverkas, ja. Saken var att det fanns lite annat motstånd i mig, ja förutom tröttheten. Den där piriformisskiten hade nu liksom förflyttat sig ner i högerbenet så att det nu gjorde mer ont i nedre delen av skinkan, typ vid rumpbenet mot låret (Tveksamt om det heter det så men ni fattar!) och sen strålade det ut smärta i benet. Särskilt när man lyfte det. Och det brukar man ju göra när man springer i en backe. Men ändå vägrade jag ge mig. Det skulle springas backe så marsch iväg till Lill-Jansskogen!

Onsdag Där var det nu fullt av kvällens military traing-gäng och en liten häst som i sakta mak traskade gångvägenfram med en tjej på ryggen. Jag lyckades skrämma den både en och två gånger när jag sprang upp och ner. Vad gäller passet så vet jag inte riktigt vad det gav med tanke på benet. Jag kunde inte ge allt för det gjorde ont och jag haltade lite i början av backen varje gång jag satte fart. Men tro inte att jag hoppade över en repetition. Det får bära eller brista, tänkte jag, och efter alla små skavanker på sista tiden pallade jag inte bromsa. Alltid gör det ont någonstans.

Onsdag De 7 kilometrarna hem, haha, de kändes kan jag säga. Men hem kom jag. Jag höll på att bli omsprungen av ett barn de sista femhundra metrarna men då var det bara att gasa! På torsdagen, då sken solen! Äntligen. Tidigt där på morgonen träffade jag Pekka. Vad gällde smärtan i benet så kollade han men sa att det inte var något att oroa sig för, att det är nerver som gör ont men att jag kan springa. Fast att jag skulle ta det lugnt med vissa övningar. Att det gör ont kan jag leva med så länge jag vet att det inte förvärras. Men visst, det är svårt sånt där för när man har ont blir det ju lätt att man felbelastar och vips så får man ont på något annat ställe. Förutom detta så pratade vi om återhämtning, jag har känt att just min återhämtning inte är vad den brukar och troligen beror det på järnbristen. Jag tog en paus med tabletterna men nu blir det full rulle på den fronten ett tag till för jag är så evinnerligt trött på den sega känslan som jag dras med. Sen pratade vi om en massa annat. Jag har sagt det förr, men jag är så glad över att ha Pekkas hjälp. Han är kul, kan en massa, är hård (min melodi) men också så bra på att peppa mig på det sätt som jag blir peppad på. Sen på lunchen drog solen ut mig från jobbet.

TorsdagTorsdagTorsdagTorsdag Det var helt fantastiskt ute. En perfekt vinterdag. Men mina ben var inte fantastiska. På tal om det där med återhämtning. De var nämligen inte alls återhämtade efter backpasset och för första gången så kände jag att det låg något i det där om att lägga ner när det sliter mer än det ger. Så jag lät det hela bli en lätt jogg och kände mig vuxen (ok då, vuxnare).

Torsdag När jag skulle sova på kvällen så lyste fullmånen som en jätteklotlampa rakt ovanför fönstret. Jag insåg att det skulle bli en skruttig natt. Jag har nämligen blivit som en varulv som inte kan sova när det är fullmåne. Mycket riktigt. Vaknade och drömde och stod i men trots det kände jag mig pigg när jag vaknade på fredagen. Jag gav mig ut i morgonmörkret.

Fredag Nu var det en annan känsla i benen! Och morgonen,den var så fin för månen var ju fortfarande där och man såg också att det skulle bli en fin dag. Vid Laduviken var jag tvungen att stanna och ta ett kort. Det var egentligen helt meningslöst för man vet ju att det sällan blir något av kort på månar i mörker, tagna med en liten kompaktkamera. Men jag var ändå bara tvungen. Precis då kom en man promenixandes och vi konstaterade att det var väldigt vackert ute. Ja i verkligheten, inte på mitt kort som blev såhär:

Fredag I förbifarten så berättade han att det var Jupiter som lyste starkt bakom trädtopparna och så var det tvillingarna bredvid, som jag nu kan berätta heter Castor och Pollux. Ska dock erkännas att jag tyckte han sa Pollo och jag sprang och tänkte på det efteråt, att lustigt att den ena tvillingen heter kyckling. När jag sen googlade det så insåg jag att det var Pollux. Jaja, alltid trevligt med en liten astronomilektion på morgonkvisten. När jag kom hem blev det gröt.

Fredag Och därefter blev det jobb. Det var verkligen världens finaste fredagsmorgon.

Fredag När man har jobbat intensivt hela veckan så var det en skön känsla att på fredagseftermiddagen få byta om från paljettkavaj…

Fredag … till springjacka.

Fredag Och bege sig hem till helgen. Egentligen hade jag tänkt springa hem och därefter hoppa upp på bandet men fick en sån stark känsla av att fånga dagen så jag tog istället en lång runda i Stora Skuggan.

Fredag Och när jag sprang där och förträngde att mitt ben gjorde ont och istället plötsligt hörde en fågel kvittra, såg solens sista strålar, kände den hårt packade snön under mina fötter, ja då fick jag sånt där enormt lyckorus i mig, över att världen och tillvaron var fin. Så när jag långt bort såg två barn leka med sin pappa och en liten hund, ja då brast det och så blev det några lyckotårar där i farten. Sen hem till middag med familj och föräldrar, sämre kan man ha det.

Lördagen då? Ja det snöade när jag klev upp men det gjorde mig inget för jag hade ändå planerat ett fartpass på bandet. Efter frukost och allehanda bestyr så var det bara att kliva på. Det är rätt kallt i vårt garage så jag började uppjoggen med munktröja på mig. Dock tog det inte lång stund att bli varm så efter någon kilometer åkte den av och efter ytterligare en kilometer åkte linnet av.

Lördag Ja, jag hade alltså ett linne till på mig. Någon måtta får det vara. Sen körde jag på och trots att jag stirrade rätt in i en betongvägg så tycker jag att passet rasslade på rätt fort. Lite luft efter det.

Lördag Och quinoasallad till lunch.

Lördag Sen startade värsta logistikfesten. Det var kalas, fotbollsträning och basketmatcher och vi hade inte fått ihop det om inte dottern fått åka med basketkompisar. Olle och jag körde skytteltrafik. På väg från kalashämtningen kände jag mig lite kall om fötterna och insåg att jag kanske borde skaffa mig ett par vinterskor någon gång. Kanske blir det i år, vi får se.

Lördag Sen plötsligt framåt seneftermiddagen så uppstod en liten lucka. Olle hade hunnit springa en sväng på bandet och var glad, middag var inhandlad och inget barn fanns att hämta just då så… jag kunde ge mig ut på en till sväng!

Lördag Benen var medgörliga trots förmiddagspasset. Dåligt underlag på en hel del ställen men det var ok. Jag njöt mest av den tuffa känslan av att springa med snö i ansiktet och musik i öronen. Det blev 16 km och jag kunde därmed summera lördagen till 30 km.

Söndagen startade jag upp när klockan ringde strax efter sex. Det blev toasts och varm choklad.

Söndag Ett par timmar senare gav jag mig av.

Söndag Fattar inte varför det ska vara så svårt för solen att ta sig igenom den här grå himlen? I alla fall så sprang jag först ut till Elfvik. Jag tog gångvägen som är rätt så kuperad och mötte faktiskt två andra löpare trots att det var ganska tidigt. Efter det så sprang jag samma väg tillbaka och fortsatte in mot stan, sprang längs Husarviken (som jag nu förstått kallas Gazaremsan pga gasklockorna i området) och sen vidare ut förbi Naturhistoriska och bakvägen fram till Stora Skuggan. Där vände jag återigen och tog samma väg tillbaka. Idag var det svårt med farten. Säkert för att benen kände av fredagens och lördagens 30 km men också för att det var riktigt dåligt plogat exakt överallt. Sen hade jag den härliga snön vinandes i ansiktet som en liten extra krydda. Men hallå, det var ju samma för alla idag så ingen idé att gnälla. Däremot så lackade jag ur på slutet, lackade ur över att det var så svårt att få upp farten och över den går himlen så jag bestämde mig för att köra de sista fem kilometrarna på bandet. Jag stannade klockan på 35 km utanför dörren, gick raka vägen in i garaget och körde igång. Nu var farten snabbare men ändå kändes det bra mycket lättare. Lite fusk är det ju med band men det var skönt att känna att det fanns lite fart i benen ändå. Totalt 40 km.

Söndag Sen blev det ett efterlängtat glas juice och en tillhörande järntblett. Mums!

Söndag Dusch och tjong, så blev jag serverad pasta med tomatsås, en av mina favoriträtter.

Söndag Veckan landade på 16 mil. Helt ok för att ha haft en sjukdag och så gott som en hel återhämtningsdag, jag sprang ikapp på de dagar då kroppen var med på noterna och de landade alla på 30 km utom idag då det blev 40 km. Nu hoppas jag på en stark vecka utan avbrott och jag ber till gudarna att rumpan och benet ska skärpa till sig så att jag kan börja springa vettigt igen. Vad gäller den stora planen så hoppas jag att mina värden går upp så att jag kan få ut det mesta av min träning framåt. Jag känner att jag är inne i en tung period men det ska styras upp, så är det bara. Mina stora mål det här året blir Stockholm Marathon och Berlin. Men jag ska även springa Kungsholmen Runts halvmara. Och Premiärmilen blir det nog också. Förutom det så lär det bli några spontanlopp men de ska jag i så fall se som rena träningslopp. Vi får se. Nu ska jag åka och dricka kaffe med familjen. Kanske köpa ett par vinterskor. Kanske. Och ikväll blir det rehab och blodpudding. Ok, vi hörs om en vecka.

Söndag Ajöss.

Januarisnö Den här veckan har varit lite av ett skämt. Ett tag undrade jag faktiskt om jag, utan min vetskap, färdats i någon slags tidsmaskin. Ja, och därmed åldrats 30 år över en natt. Men nej. Jag såg ut som vanligt när jag tittade mig i spegeln. Insåg att det nog bara var lite av en otursvecka och att kroppen behövde få jämra sig lite. Således har det varit ett väldigt smörjande och masserande av kroppen med olika krämer och oljor, allt för att skjutsa in lite extra kärlek i den. Och sen mot slutet så verkade det få fäste för plötsligt släppte en del värk och jag hittade mig själv igen och kunde brassa på bra mot slutet av veckan. Men jaja, vi tar det från början.

Måndag På måndagen var vi ännu lediga. Vi var duktiga och väckte barnen i bra tid för att så smått börja få in dem i rutinerna igen. Vi åt frukost… och sen gick vi och la oss igen hela bunten! Så bra gick det med den saken. Själv kände jag mig som en zombie men när jag fått slumra lite extra tog jag mig samman och gav mig ut på ett distanspass.

Måndag Grått och lite dimmigt. Den där piriformisen kändes faktiskt knappt alls nu. Men dessvärre hade jag lyckats sträcka mig i ryggen istället. Jag trodde först det hade hänt på långpasset dagen innan men insåg i efterhand att det nog måste hänt när jag gjorde pull-ups på lördagen. Som tur var påverkade sträckningen inte löpningen något nämnvärt, men ni vet hur det är när kroppen inte känns hundra. Då blir det bara ett staplande av kilometer utan flyt och känsla.

Måndag På eftermiddagen gick jag på bio med våra två yngsta barn medan Olle tog med sig Febe och såg Hobbit 2. Jag drog därmed nitlotten, ja vad gäller film alltså. Jag fick istället se denna:

MåndagMåndag Men jag hade ju världens bästa sällskap och fick dessutom popcorn av mig själv, så jag ska inte klaga. När jag kom hem sprang jag några fler kilometer på bandet.

Måndag Och sen blev det rehab. På tisdagen började det vanliga jobblivet igen. Alltid lite ångestfyllt innan, man blir ju folkskygg på kuppen när man får vara ledig såhär länge. Men när jag väl kom till jobbet så var det såklart kul – och skönt att få använda huvudet igen. Det som var mindre bra var att sitta ner. När jag skulle resa mig upp gjorde ryggen så sablans ont och om jag råkade vrida mig hastigt för att t ex hälsa på någon så gjorde det också ont. På lunchen var det i alla fall dags för ett pass med lite fart. Regnigt.

TisdagTisdag Jag värmde upp och sen satte jag fart. Bara efter en halv kilometer högg det till i rumpan i den där pririformisen. Liksom högg och strålade ner i benet. Jag fortsatte springa, om än märkligt, men plötsligt så… tjong! Fick en plötslig smärta i vaden på samma ben. Stannade till och funderade på att lägga ner helt. Men blev så förbannad så jag avslutade passet som planerat, om än i sänkt fart och med ont här och där.

Tisdag Ah jag var så bedrövad efteråt. Först har det varit det där knät, som nu äntligen blivit bra efter rehab och jox. Sen kom ryggsträckningen. Och nu så började piriformisen bråka, den som egentligen bara spökat när jag inte springer. Ja den har i för sig gjort att jag känt mig stel och inte kunnat ta ut steget ordentligt. Men om den nu skulle börja bråka ännu mer när jag springer? Och så sen vaden ovanpå det! Tre saker för mycket, enligt mig. Vaden kändes liksom öm och tankar om stressfrakturer började virvla runt i skallen på mig. Det var helt enkelt där och då som jag började misstänka det där med tidskapseln. Trots detta så sprang jag hem från jobbet. Kanske inte det smartaste draget men sån är jag och nej, ni behöver inte kommentera detta, tack på förhand. Det enda glädjande var att jag hade min nya ryggsäck på mig.

TisdagTisdag En ganska mörk och eländig tur blev det hem – förutom ryggan som satt som en smäck och var oerhört skön. Piriformisen gjorde dock inte alls ont på det där huggande sättet så det var skönt. Och ryggen gjorde inte mer ont av att jag sprang, och vaden var ok. Just då. Jag hade dock ont i den när jag kom hem och den var rejält öm på natten. Jag var nämligen helt besatt av dess tillstånd och vaknade tusen gånger under natten och klämde på den. Då den fortfarande gjorde ont på onsdagmorgonen, både när jag tryckte och gick, så beslöt jag mig för att – håll i hatten – ta en vilodag. Jag är ju inte helt från vettet, ska ni veta. Innerst inne hade jag ett svagt minne av att jag hade haft ont i en muskel på ovansidan av foten redan i förra veckan, och i så fall gick det ju att hoppas på att detta bara var en liten muskelinflammation. Men man vet aldrig. Sms:ade med Pekka som sa till mig att ta det lugnt och på lunchen gick jag till sjukgymnasten som jag hade tid bokad hos sen länge. Märkligt hur det känns att vila när man är van vid att nästan alltid springa. En sak är om man tar en planerad vilodag. Då kan man njuta av att bara få ta det lugnt och göra annt. Men såna här vilodagar är det värsta jag vet. Så förstå min glädje när jag vaknade på torsdagmorgonen och vaden var bra! Halleluja. Väntade dock med spring till lunchen.

Torsdag Tröskelpass. Värmde upp och körde igång. Rädd för att återigen känna det där hugget men inget kom. Sprang på rätt bra men utan att pressa kroppen för hårt. Åh, det kändes bra! Inget ont. Efter någon kilometer sprang jag förbi en liten svart hund som började skälla och springa jämsides. Matten ropade på hunden, som uppenbarligen hette Bertil. Berti! Bertiiil! Nu kommer du tillbaka! BEEEERTIL! Men Bertil hade inte alls lust att stanna utan hängde kvar skällandes bredvid mig. Och jag hade ingen lust att stanna bara för att han skulle stanna. Spring, spring, skäll, skäll. Nu ska ni veta att jag älskar hundar men till slut fick jag nog och skrek ”Jävla hund!”. Det måste sårat Bertil för då slutade han skälla på mina ben och lommade tillbaka till sin matte.

TorsdagTorsdag Inte världens snabbaste pass men sånt spelar ingen roll när man haft en jämrande kropp som plötsligt tystnar. Kroppen kändes så bra att jag återigen drog på mig springkläderna efter jobbet.

Torsdag I skymningen sprang jag mot dagis och hela kroppen var så jäkla lycklig. Tänk vilken skillnad det är när både huvud och kropp vill samma sak. När jag kom hem gjorde jag laxburgare till middag.

Torsdag Det var efter det här receptet som min syrra bjöd på när vi var på Gotland (fast utan bröd). Jag gjorde precis som hon och de blev goda, fast inte alls lika fina som hennes för mina höll liksom inte ihop. Och kvalar därmed inte in för att kallas burgare utan det blev istället en slags god laxröra. Senare på kvällen såg det ut såhär hemma hos oss, som en motvikt till den hälsosamma laxen.

Torsdag Observera det som ligger där på tallriken, en av mina absoluta favoritgrejer: Budapestbakelse! Och massa te. På fredagen vaknade jag och det hade snöat ute.

Fredag Fast nu regnade det. Tog ett par steg och blev omedelbart dyblöt om fötterna. Hela vägen till Ropsten sprang i decimetertjock modd och för varje steg blev mina fötter kallare och kallare. Jag var nära att vända om och skjuta på passet till senare men nu när jag redan var blöt kunde jag ju lika gärna fortsätta. Klafs, klafs. Efter Ropsten blev det aningen bättre. Men framme i Lill-Jansskogen, där jag hade tänkt köra ett backpass, var det bedrövligt igen. Backen var inte alls i skick så jag hoppade det hela och det blev ett rent distanspass istället. Eller snarare ett lätt distanspass om jag ska vara ärlig.

Lördag Kom så tidigt till omklädningsrummet att det ännu inte gick att komma in. Av någon anledning öppnar kodlåset först kl 07:07. Vad gör man då om man är så tidig? Jo man städar omklädninsgrummet. Det var nämligen ingen som gjort det sen ett par månader innan jul. Vet inte varför just detta rum lämnas ostädat halvårsvis men jag hade hur som helst tröttnat på att titta på denna (och ja, jag hade förmodligen till ca 50% fyllt upp den på egen hand).

Fredag Jag hade packat med mig några påsar så efter en stund hade jag sopat golvet, tömt påsen på toaletten och denna som nu såg ut såhär istället:

Fredag Sen blev det en otroligt lång och varm dusch och mina tår kom tillbaka till verkligheten igen. På fredagseftermiddagen var det egentligen inte jag som skulle hämta barnen men det blev ändrat så i sista minuten fick jag rycka ut och kuta hem i rask takt. Jag hann fånga det sista dagsljuset och lyssnade på grym musik på vägen. Bästa fredagskänslan jag vet!

Fredag Lördagen kom. Och det var vitt vitt, vitt ute.

Lördag Hade fart på schemat men insåg att det skulle bli svårt ute. Men jag började med att värma upp utomhus för det finns inget så trist som att springa långsamt på band. Jag blev uppenbarligen röd om näsan på direkten.

Lördag Jag hade gärna sprungit intervaller på Bosön men mina fötter gillar tyvärr inte den doserade banan där. Men det kanske är en vanesak. Istället sprang jag ut till Långängen.

Lördag Och sen tillbaka hem till löpbandet. Av med kläderna och på med snabbdojor, kortbrallor och musik. Och sen fräste jag på. Gaah, jobbigt där i slutet! Som tur var kom den här låten precis då jag behövde lite pepp som mest, Jack White kan man alltid lita på. Vad gäller min form så inser jag att jag var rätt stark vid den här tiden förra året, när jag jämför lite tider. Men om bara min kropp kommer upp i alla värden så är jag optmistisk framåt. Tanken på att slå mig själv i vår är frestande men vi får se hur det blir med den saken. Jag är ödmjuk inför det. I vilket fall så var det väldigt skönt att påminna mig själv om hur skönt det är att kuta i shorts och linne. Och med Jack White. Totalt med upp- och nedjoggen blev det 21 fina kilometer.

Lördag Efter springet fixade jag rosa hår och sen åkte vi ut till Elfvik.

LördagLördag Mitt (grå)rosa hår kommer här. Samt dubbel leopard.

Lördag Det var trevligt för jag fick en chokladboll.

Lördag Och vi sa hej till snälla hästar.

LördagLördag Idag på söndagmorgonen fick jag gå upp i ottan och äta frukost. Termometern visade minus tio grader så jag smörjde in ansiktet med den här.

Söndag Runt halv nio gav jag mig av.

Söndag Vid Lidingöbron visade mätaren att endast sex små cyklar tagit sig över bron i riktning mot stan och vid färjeterminalen i Värtan hade någon båt ännu inte anlänt så där var det också lugnt. Bara massa taxibilar på kö. Ibland (absolut inte alltid) känner man sig som en vinnare när man är ute såhär tidigt på morgonen. Jag fick uppleva världens finaste soluppgång, och det där lugnet som ligger över Gärdesfältet innan alla tusentals promenixare och löpare erövrar det. Efter ett tag molnen över himlen men det kändes ändå ljust och härligt i och med snön. Jag sprang min vanliga stadstur och intog stadsdel för stadsdel. När jag skulle dricka lite precis efter att ha sprungit Stadsgården fram så insåg jag att det var lättare sagt än gjort. Mina små flaskor hade såklart förfrusit så jag tvingades stanna till men lyckades efter bitande och hackande göra ett litet hål i isen. Men det kom knappt ut något så sen sket jag i att dricka något mer. Hade släpat runt på dem helt i onödan men man kan ju se dem som en liten extra vikt om man vill vara positiv. Springet kändes bra, inget knorr från kroppen – förutom just efter att jag hade stannat till för att dricka. Finns inget värre än att sätta fart efter ett stopp, då är jag stelast i världen. Jag sprang om en man vid Årstaviken och han verkade inte gilla det för då minsann skulle han springa precis lika fort som jag. Eller, han försökte springa fortare. Men det kunde han glömma, jag pinnade på i ett stabilt tempo och efter någon kilometer hörde jag inte hans klapprande steg bakom mig längre. Jag sprang även om en man som jag trodde skulle dö. Han hostade något förfärligt och flåsade som att det var hans sista minuter i livet. Jag hoppas det gick bra för honom. Själv höjde jag tempot successivt genom passet och förutom ett jäkla snorande så kändes det rätt bra. Jag hade goda förhoppningar om sista milen. Första halvan gick bra men sen de sista fem så fick jag en jäkla motvind som motståndare och på Lidingöbron skulle jag klassa det hela som ett skämt. Ett vindskämt. Att det var 0 (noll) cyklister som hade cyklat i riktning mot Lidingö hade jag full förståelse för i och med att jag på allvar trodde jag skulle tappa näsan där pga förfrysning. När jag stannade klockan på 40 km kändes det rätt skönt att inte springa mer. När jag kom innanför dörren fick jag värsta nysattacken och den har inte slutat än. Jag tog saltvattenskölj i näsan och så ColdZyme-spray ovanpå det. Nu får vi hålla tummarna för att inte kroppen sviker mig igen och går och blir förkyld. För det förtjänar jag inte. Veckan kan summeras som en märklig vecka som gick från kollaps till rätt bra känsla. Mängden blev lite mindre än planerat men absolut inte något att skämmas över. I övrigt så kikar jag i min nya kokbok en del.

Grön Mat Kan vara så att jag äntligen har hittat en bra vegetarisk kokbok där man faktiskt tycker att saker och ting låter gott. Sen ska man bara orka göra recepten också. Återkommer när jag gjort det. Nu till det mest intressanta som jag därför valde att spara till sist: Jag har stoppat in örhängen i alla mina hål i öronen (sex stycken). Ibland har jag perioder då jag tänker att jag ska springa utan någon extra vikt och då (nej jag skämtar inte) tar jag ut alla örhängen utom två som jag aldrig tar ur. Men det är ju för trist ändå! Så präktigt så klockarna stannar. Så nu är det full uppsättning och jag springer runt med dödskallar och kors och hela faderuttan och de hänger och dinglar och är nog egentligen rätt störande. Men de är å andra sidan en bra motvikt till alla goretex-material och präktiga vätskebälten.

Örhängen Det var allt från mig. Hoppas ni mår fint och springer och trivs med livet. Vi hörs om en vecka! Ajöss.

Funderade lite på veckans inlägg. Om det skulle handla om senaste veckan eller, så som seden bjuder i löparvärlden, blicka tillbaka på hela 2013 likt en gammal onkel. Jag kom fram till att jag nog gör båda grejerna – så kan ni ju använda inlägget ifall ni har sömnproblem eller tröttnat på TV-utbudet. Vi börjar med året som gick. Det har varit väldigt intressant. Jag har sprungit en väldig massa mil, närmare bestämt 158 km/v i snitt. För varje mil är det som att jag lärt mig något mer, något nytt. Både om löpningen i sig och min kropp. För ett har jag insett: kroppen är ett nyckfullt ting, och livet likaså. Om du slår ihop dessa bägge två med marathon, ja då får du en slags häxblandning som kan sluta lite hur som helst. Det är det jag älskar. Och emellanåt hatar. Nåväl, året började inte med ett marathon utan med Premiärmilen.

Premiärmilen Is och snö låg fortfarande kvar men banan var relativt fri och lättsprungen. Tiden blev 39:04. Jag har aldrig någonsin tränat inför eller fokuserat det minsta på ett millopp. Det syns på mina tider men jag var i alla fall oerhört nöjd med att äntligen springa sub40 där i mars. Det behövdes bockas av och självklart kan jag ibland undra vad jag skulle kunna springa på om jag i någon månad tränade inför milen och lättade upp träningen inför ett sånt lopp. Vi får se, någon gång kanske jag testar. Det ska även sägas att tiden innan Premiärmilen var lite skakig. Jag var rädd om min fot som fortfarande hade känningar efter den segdragna plantar fasciiten som jag dragits med sen innan Berlin Marathon 2012.

Nästa lopp var halvmaran Kungsholmen Runt i maj.

Kungsholmen Runt Halvmara, det är en väldigt kul distans. Jobbigt, ja. Långt, nja. På en halvmara är liksom målet aldrig långt bort. Det blev ett riktigt bra lopp där jag sprang tillsammans med Staffan en bra bit. I mål kom jag på 1:23:51 och persade med 6 min och 8 sek och det ledde till en andraplats. Duktiga Mikaela Kemppi vann loppet.

Kungsholmen Runt Kort därefter var det så dags för mitt näststörsta mål 2013: Stockholm Marathon. Jag hade tränat hårt och målinriktat och känslan när jag stod där längst fram, denna gång i SM-klass och omringad av Sveriges bästa marathonlöpare, det var mäktigt. Jag gick ut aningen för hårt vilket ledde till att jag på mitt 3:e marathon för första gången upplevde en liten dipp. Den kom ute på Djurgården men jag inser i efterhand att den nog mest påverkade mig mentalt för jag tappade inte så mycket tid utan tog tvärtom flera placeringar.Mitt drömmål var sub3. Jag hade varit nära redan i Berlin 2012 men Stockholm är tuffare och helt ärligt så visste jag verkligen inte om jag skulle fixa det.

Stockholm Marathon Jag visste att jag var i bra form men hade svårt att beräkna hur mycket bättre jag blivit jämfört med 2012. Det var skönt att ha Kungsholmen Runt i ryggen för det hade gett mig lite bra självförtroende. Hur som helst. Det blev ett fantastiskt lopp, jag fick en sån galen pepp av alla som hejade på mig längs banan, det var osannolikt! Jag sprang i mål på 2:55:59 och en 14:e plats och 8:a i SM. Lätt illamående men väldigt nöjd. Eller nja, det sjuka är att jag aldrig blir riktigt nöjd, hur bra det än går.

Stockholm Marathon Sommaren och semestern kom och jag ökade upp träningen. Hade åtta riktigt tunga veckor varav fem av dem på Gotland. Jag sprang ett millopp, Viruddenloppet i När, helt oförberedd och med galet många bil i mina trötta ben. Men jag persade med sju små sekunder och vann loppet! Det var en fantastisk sommarkväll och ett fint minne.

Viruddenloppet Jag hade lite problem med en höft under sommaren men inget som påverkade träningen, bortsett från att jag fick stå över vissa specifika övningar. Men i övrigt flöt träningen på bra inför Berlin. Det ska dock tilläggas att veckorna på Gotland var ganska mentalt utmanande. Att springa 22 mil i veckan är svårt, men att göra det när man har familj och är ledig och ska cykla och bada och laga luncher och middagar och allt vad det är, det är ännu svårare. Men jag ska inte gnälla. Det var högst frivilligt och oerhört intressant. Ju närmare jag kom loppet, desto tröttare började jag dock känna mig, trots att jag nu hade lättat upp träningen en del. Jag trodde det bara var en liten dipp men nu i efterhand inser jag att jag borde sagt till, pratat med Pekka och inte bara öst på i tysthet. Men så till sist stod jag där på mitt älsklingslopp i min älsklingsstad. Berlin levererade som vanligt. Solen sken och värdet var perfekt. Mitt mål var att slå tiden från Stockholm men mer än så vågade jag inte hoppas, kanske för att kroppen hade känts sliten.

Berlin Marathon Jag hade en plan för loppet som funkade nästan perfekt. Den här gången var jag försiktig och brassade inte på för fort i början utan kunde hålla ett väldigt jämnt tempo och gjorde en aningen snabbare andrahalva. Men den där extra krämen i benen som jag hoppats på, den hittade jag aldrig. Jag minns att jag tänkte under loppet, att kom igen nu då! Men det hände liksom inget. Trots det persade jag och kom i mål på 2:52:54 (nettotid) – och blev bästa svenska då stackars Isabellah Andersson fått problem med magen och tvingats bryta.

Berlin Marathon Jag var glad men ändå liksom förvånad över att jag inte riktigt haft kroppen med mig. På det viset var jag väldigt nöjd med min prestation men kände mig konstigt nog både svag och stark på samma gång.

Jag har lärt mig en hel del under 2013 och ska försöka bära med mig det framåt. Det är dock inte alltid så lätt, ibland tenderar man att ruscha vidare. Att kroppen hade känts seg redan i Berlin, ja det syntes på mina blod- och järnvärden som jag tog på senhösten. Inte konstigt att jag känt mig svag och inte kunnat växla ut helt och fullt på all min träning. Jag hade slarvat under sommaren och ätit filmjölk och mackor till lunch alldeles för ofta. Fy skäms. Nu har jag blivit mer noggrann med allt sånt. Jo just det, avslutningsvis sprang jag Vintermaran i november. Hade tänkt hoppa över den men bestämde mig plötsligt för att köra. Se det som ett träningspass. Det gjorde jag vilket förvånade mig själv. Att bara springa och inte tänka så mycket. Kom i mål som tvåa på tiden 2:57:53. Fick tillbaka lite självförtroende här för jag trodde inte alls att kroppen var kapabel att springa på en så pass bra tid, utsliten och helt oförberedd. Och nu sitter jag här, några dagar innan året tar slut, och inser att jag fick ett fantastiskt 2013. Tre roliga marathon där jag persade på de två som jag satsade mot. Pers på halvmaran och sist men inte minst: skadefri hela året! Ja förutom lite gnäll från knä och höft men det hindrade mig aldrig från att springa så det räknas inte. Framåt hoppas jag på roliga marathonlopp för det är det jag fortsatt tränar mot. Men jag tar inget för givet, inte en enda ynka sekund. Det är bara att kämpa vidare och hoppas att kroppen vill samma sak, och orkar samma sak. Så. Det var vad den gamla onkeln hade ett berätta. Till alla er som inte orkar läsa mer säger jag hej då. Till er andra, såhär var min sista vecka 2013.

Måndag Måndagen var en härlig distansdag. Den kändes dock knappt som semester för jag klev upp tidigt för att hinna avverka första passet utan att familjen märkte det. Gav mig av i mörkret och kom hem lagom för att väcka gänget. Sen gjorde vi knäck.

MåndagMåndag Därefter var det storstädning av hela huset. Jag for fram som ett skållat troll och hann inte ens med att duscha men det spelade ingen roll för på eftermiddagen skulle jag ändå ge mig ut igen.

Måndag Det var så vackert och liksom rosa ute.

MåndagMåndagMåndag Jag var tvungen att stanna och lukta lite på jordklotet.

Måndag På tisdagen var det julafton! Barnen hade önskat sig att jag inte skulle springa direkt på morgonen vilket jag i för sig inte heller hade tänkt. Det blev världens mysigaste julmorgon men sen när alla började pilla med sitt, ja då smet jag ut en stund.

Tisdag Trodde jag skulle känna mig som en utböling som sprang på julafton, men faktum var att det var fler löpare än vanligt ute. De flesta joggade dock lugnt och fint. Själv körde jag ett hårt tröskelpass och såg förmodligen ut som en galning som rände fram längs Kyrkviken. Men jag hade ju bråttom hem till det här gänget, det var bara att raska på.

Tisdag Sen var det julfirande för hela slanten hemma hos min syrra och med mina föräldrar. Jag blev glad över den här medaljen jag fick av Uma. Det är jag som kutar. Tycker hon har fångat mitt stela steg helt perfekt!

Tisdag På juldagen gav jag mig upp i ottan. Nu var det inte en kotte ute.

Onsdag Sprang in mot stan. Mätaren visade att två cyklister hade cyklat över bron. Vid Ropsten var jag tvungen att fota den här lilla bilen som verkar ha parkerat här för gott.

Onsdag Gatlamporna på Lidingö släcktes prick 08:22 då jag var hemma igen.

Onsdag Åt gröt.

Onsdag Och tog fram min nya träningsdagbok som det är dags att börja klottra i. Den gamla är proppfull av spring och minnen.

Onsdag Och sen hittade vi ett ställe i stan som var öppet, trots att det var juldag och allt. Urban Deli!

Onsdag Vi drack kaffe.

Onsdag Somliga drack varm choklad.

Onsdag Och vi åt god lunch.

Onsdag Somliga åt citron.

Onsdag Efter detta smörjande av kråset fanns det ingen ursäkt för att inte ge sig ut på ett hederligt backpass i regnet när vi kom hem.

OnsdagOnsdag Precis när jag hade spurtat uppför backen och hade en repetition kvar kom ett par promenerandes. Killen sa: ”Vilken spurt!”. ”Åh, det var trevligt att höra” sa jag. ”Men det är jobbigt!” tillade jag för att verkligen få fram hur duktig jag var. ”Ja, det ser ju fullkomligt VIDRIGT ut!” sa han då. Haha, rätt kul ändå när man slungas in i den vanliga världen och ser sig själv utifrån, hur man flåsar uppför en lång backe i regn. På juldagen och allt. Hann precis klart innan mörkret la sig över Lidingö.

Onsdag Nedjogg förbi kyrkogården som var så vacker med alla ljus.

Onsdag Jo, när jag kom hem så gjorde jag som Eva tipsat om, nämligen grönkålschips. Såg ut som att jag skövlat en hel liten Amazonas-skog där på Willys.

Onsdag Jag gjorde efter det här enkla receptet.

OnsdagOnsdagOnsdagOnsdag Det var faktiskt riktigt gott. Tyvärr dock inte lika gott som Flaming Hot-ostbågar. På torsdagen var jag uppe ännu tidigare, ja lika tidigt som om jag skulle springa till jobbet.

Torsdag Redan framme vid bron kände jag en irriterande sten i skon.

Torsdag Men det var liksom inte en lös sten i skon utan sulan som gått sönder. Ytterst irriterande. Men man kan ju inte bryta ett rejält distanspass pga en liten sten, det var bara att nöta på. När jag kom hem lyckades jag pilla ut den. Dags att plocka fram ett par nya Adizero Boston.

Torsdag Jo, jag var uppe sådär tidigt för att sen skulle vi åka och bada hela gänget.

Torsdag Hit skulle vi:

Torsdag Min mamma har ritat det här badhuset så en gång om året brukar vi fräsa hit och ha roligt. Eller tja, roligt och roligt. Egentligen hatar jag badhus. Jag fryser från första sekund men vad gör man inte för familjefriden. Och de där vattenrutschkanorna som de har är faktiskt roliga. Och åker man dem non stop dvs springer upp för trappan för ett nytt åk så fort man kommit ned, då går det ändå att hålla värmen ok. När vi kom hem gav jag mig ut på ett tröskelpass. Gaah, motivationen till att slita ut mig var riktigt låg. Var egentligen mer sugen på soffan och marsipan men jag tog mig i kragen. Hoppade för att komma igång.

Torsdag Men känslan på marken, med grönt gräs och barmark, ja då blir man ändå lycklig.

Torsdag Och efteråt, då var det riktigt skönt. Som alltid. Till efterrätt blev det rehab och magstyrka.

Torsdag Och sen gjorde jag en massa glass.

Torsdag På fredagen blev det distans på morgonen. Mörkt och blött på gatan.

Fredag Inget pass att orda om. Hyggligt pigga ben och sen hem för att leverera in tidningen till de som precis vaknat.

Fredag På dagen träffade jag Pekka och gick igenom en massa grejer. Skulle egentligen gjort en test men vi sköt på det lite framåt. Kändes viktigare att prata och sen efteråt, fylld av ny energi och små aha-upplevelser, begav jag mig hemåt. På kvällen hade vi gäster och det är ändå det skönaste med att vara ledig. Att man liksom hinner allt. Hinner vara med familjen, springa och träffa kompisar. Det där underbara lugnet.

Lördagen innebar tuffare tag. Började med uppvärmning och därefter tröskelpass.

Lördag Ett riktigt bra pass blev det, hittade liksom rätt i löpningen och det kändes som att kroppen fick sig en liten skjuts framåt. Avslutade med en distansmil. Sen gick jag hem och tände den här lilla oljelyktan som jag är så nöjd med. Den kommer från Muji.

Lördag Man häller vatten och ett par droppar valfri olja där i skålen, själv har jag en från Mexiko som heter Tabaco, som jag älskar. Den dagen den tar slut måste jag nog åka till Tulum igen och köpa en ny. Sen går man runt i myskläder och njuter av doften och tillvaron, kanske lyssnar man på White Stripes.

Idag var det söndag och dags för långpass. Äntligen blå himmel!

SöndagSöndag Började med 18 km ute på Lidingö innan jag vände in mot stan och Djurgården. Benen var lite slitna efter veckan men jag lyckades ändå dra på någorlunda sista milen. Totalt 40 km och veckan landade på 175 km. Det blev jordgubbssmoothie så fort jag kom innanför dörren.

Söndag Nu väntar lunch och sen rehab, det gäller att spara det tråkigaste till sist. En sista grej: GOTT NYTT ÅR! Och tack för att ni hängt med mig här hela året och hejat och peppat. Vi ses 2014.

Den här veckan har varit fram och tillbaka. Den började i alla fall bra med fantastiskt lunchväder. Bara synd att jag hade glömt att packa ner strumpor. Tur då att man har resurser i sitt omklädningsskåp: sommarstrumpor fick komma fram.

Måndag Det blev en bra tur trots att benen var rätt stela och bedrövliga till en början.

MåndagMåndag Jag undrar alltid vad som finns i det här schizofrena lilla huset. Både läskigt och gulligt på samma gång.

MåndagMåndag Ja, här satt jag inte länge vill jag lova. Typ tio sekunder i något slags stretchförsök. Sen bara att springa in, duscha och äta präktig medhavd matlåda och jobba vidare. Jag har tänkt på att jag nästan aldrig skriver något om mitt jobb. Egentligen skulle jag kunna skriva en hel massa om det. Om hur kul, svårt, intressant, stressigt, spännande, omöjligt, fint och roligt det är varje dag. Ja, jag skulle kunna ha en egen blogg som bara handlade om jobbet faktiskt. Men nu är just den här bloggen en liten frizon för jobbet och därför så är jag ganska fåordig om den biten här och liksom snabbspolar jobbpartierna. Nu gör vi precis just det, smabbspolar fram till när jag skulle hem i mörkret.

Måndag Jag tog en runda ute på Djurgården. Det var riktigt kyligt – och mörkt. Jag såg knappt något och händerna blev iskalla trots vantarna. Det var lite segt där på slutet, känslan av att man springer i slowmotion. Men ändå kan jag gilla det där harvandet. När man tar nästa steg och nästa och nästa och nästa. Trots motståndet från kropp och väder.

Måndag Och då var det ju trevligt att jag hade fått mitt lilla pris från Vintermarathon i brevlådan när jag kom hem.

Måndag Det här med att vara veteran. Det känns som bra uppvärmning inför att bli pensionär längre fram, att man liksom vaggas in i åldern. Sen blev det tisdag!

Tisdag Jag var rätt seg även då när jag sprang till jobbet.

Tisdag Men jag hade det riktigt trevligt för mig själv i omklädningsrummet för jag hade jag stoppat ner smörgåsar och grejer i ryggsäcken. Kändes nästan som om jag gick i skolan igen!

TisdagTisdag Tröttheten satt i hela förmiddagen och jag tänkte att det skulle gå riktigt kasst på lunchpasset – som dessvärre var planerat att gå fort. Men jag drog på mig mina fodrade tights och gav mig av.

Tisdag Och det är verkligen lustigt det där med kroppen. Ofta när jag tänker att det kommer gå dåligt så går det rent av riktigt bra. Så var det idag. Just när känslan är med en, då blir man lycklig.

Tisdag Jag tackade för det och fortsatte med resten av livet. På onsdagen blev det inte kutande på morgonen för då skulle jag till Pekka och göra lite test och därför ha någorlunda utvilade ben.

Onsdag Jag hade en aningen seg känsla i kroppen så jag förvarnade Pekka om det innan jag hoppade upp på testcykeln. Men hör och häpna! Det blev mitt bästa resultat någonsin! Jag blev så jäkla glad. Tror att kroppen mått bra av att få backa bandet lite. Sen pratade vi om tiden framåt, mat, energi och allt möjligt viktigt. Otroligt skönt att ha en så grym och kunnig person att snacka med. Jag blir verkligen alltid så uppåt av att ses. Firade det bra testresultatet med spring på lunchen.

Onsdag Jag skulle egentligen sprungit mer senare på dagen men den dåliga känslan jag hade haft känning av, hade nu ökat på lite så istället för spring blev det apelsin- och ingefärsjox på kvällen.

OnsdagOnsdagOnsdag Det är svårt det här med förkylningskänningar, att veta hur man ska göra. Men på torsdagmorgonen kände jag mig ändå i form så när jag vaknade så det blev ett distanspass. Och tur var det för det var den finaste morgonen.

Torsdag Men sen blev det inget mer spring för vid lunch kände jag mig lite hängig igen. Först tänkte jag att jag nog bara var trött och skulle må bra av lite frisk luft och kutande. Eller? Så höll jag på att vela fram och tillbaka, tills jag kom på att det är just när jag håller på med det här velandet och undrandet som jag inte ska springa. Det är den bästa måttstocken dvs att jag inte riktigt vet. För när jag mår bra håller jag aldrig på sådär. Däremot hände det annat den dagen. T ex så släpptes nyheten att jag blir årets Guldäggsordförande. Detta känns otroligt flott, ett stort och ansvarsfullt uppdrag som jag ska göra mitt bästa av. På kvällen blev det bara den vanliga rehabben, apelsin, ingefära, vitlök och sömn.

På fredagen mådde jag tyvärr inte bättre utan sämre. Inget ont i halsen men var täppt och hängig. Jag menar, det var ju inte så svårt att räkna ut att jag skulle trilla dit till slut, när så gott som alla varit skruttiga hemma. Det är skillnaden när man har barn, man är ständigt utsatt för små bacelusker. Jag passade istället på att gå och ta om proverna för att kolla att mitt järnvärde gått upp. Och istället för matsäck i omklädningsrummet blev det frukost på stan. Sånt lyxade man kan ha för sig när man inte är ute och springer i morgonmörkret.

FredagFredag Därefter promenixade jag till jobbet, förbi Vasaparkens tomma fotbollsplan och öde löparbanor. Jag skulle säga att jag är aningen besatt av just övergivna idrottsplatser.

FredagFredagFredag På lördag var det dock slut på förkylningseländet och jag mådde bra igen. Halleluja! Man är inte så bra på att inte springa om man säger så. Det blev mösspremiär.

Lördag Och sen var det tolv helt underbara kilometer ut mot Hustegaholm.

LördagLördagSöndag Lustigt att för en gångs skull ha pigga ben! Jag liksom sparang utan att känna benen på ett högst egendomligt och ovanligt vis. Det bästa jag såg var en liten hund med en tomterock på sig. Efter brasa och lussebullar och allmänt soffhäng fick det bli en kvällsmil för att känna om de där pigga benen var kvar.

Lördag Och det var de! Det är ändå det bästa med att ha varit krasselmaja, att när man sen blir frisk, då finns det lite extra krut i en. Dock kan jag inte för mitt liv förstå varför man gör vita övergångsställen som är galet hala? År 2000 borde man väl ändå ha hittat en vit färg som är som sandpapper och ger bättre fäste istället för sämre? Sånt man funderar över när man ränner fram i lördagkvällen. Sen var det inte klokt när jag vaknade. Att det redan var första advent!

Söndag Det är när man känner att dagarna rinner iväg, som man inser att livet också går rätt fort. Sen gav jag mig iväg på långpass.

Söndag Idag sprang jag ut mot Stora Skuggan där det var fullt av TSM-grupper. Jag kan nästan bli lite folkskygg när det kommer hordar av löpare på en och samma gång. Dock var det trevligt för jag behövde stanna en kortis och stretcha och då dök Rolf, min trevliga bloggläsare, upp och sa hej. Sen kutade jag vidare. Rände runt hit och dit och avverkade kilometer efter kilometer. Min mage var tyvärr inte riktigt med på noterna idag, fick springa runt med ett irriterande magknip och jag blev nästan rädd att det var vinterkräksjuka på gång. Efter ett tag släppte det och jag kunde avsluta med en sväng runt Kyrkviken hemma på Lidingö. Så det blev ändå ett bra långpass och trots förkylning så blev det en helt ok vecka mängdmässigt sett. Ikväll blir det rehab och magstyrka och eventuellt kommer jag chocka benen med lite sen söndagsfart. Hej då alla människor! Vi hörs!

Sicken vecka! När den började trodde jag att jag på ett ungefär visste hur den skulle bli. Men icke! Hur som helst så var det en mörk start på veckan.

Måndag När jag sprang i min reflexjacka in mot stan fick jag tummen upp av en cyklist som ropade att jag var alldeles självlysande. Det verkade göra henne riktigt uppåt. Jag tackade och sprang ut mot Stora Skuggan med mitt lys. Där var det fint och lugnt och mina ben fick sig några extra kilometer till frukost.

MåndagMåndag När jag var klar fick jag en kaffe.

Måndag Förresten lurigt det här med mina järntabletter, när man ska ta dem och så. De ska intas på fastande mage, och dessutom så är kaffe och mjölk dåligt för järnupptagningen. Så nu sväljer jag tabletten så fort jag går upp så att jag kan dricka kaffe när jag sprungit klart. För utan koffein skulle livet vara rätt mycket tråkigare.

Måndag Sen blev det stretch och grön ögonskugga.

Måndag På kvällen blev det hemmarehab, ja det kör jag varje dag. Jag är faktiskt himla duktig om jag får säga det själv. På tisdagen fortsatte livet. Ja, fast det var snudd på att det inte gjorde det för regnet öste ner och det ledde till att jag knappt vaknade av vågskvalpet på väckarklockan. Till slut kom jag i alla fall upp och iväg med löparkläderna på mig.

Tisdag På Lidingöbron hade bara 50 cyklister trampat fram i regnet. Det blåste något förskräckligt, regnet gjorde ont i ansiktet, sån sprutt var det på det! 07.20 släcktes gatulamporna och jag var framme vid jobbet.

Tisdag Jag bytte om från blöt katt…

Tisdag … till torr människa.

Tisdag På lunchen körde jag dagens andra pass. Tröskel!

TisdagTisdag Det gick helt ok. Fortfarande lite seg känsla i kroppen men jag vet ju att det kan ta så mycket som ca 3-4 veckor, eller mer, innan man känner sig piggare då man haft låga blod- och järnvärden. Men jag kände mig ändå relativt stark och vid gott mod.

Tisdag När jag hämtat barnen på eftermiddagen så bakade vi pepparkakor och lyssnade på julmusik. Oj så mysigt det var! Man får fräsa på på alla cylindrar i dessa mörka tider. För ja, när jag vaknade på onsdagmorgonen var det lika mörkt som vanligt. Och dags för backpass!

Onsdag Förbi sovande hus och fotbollsplaner som gått i ide.

Onsdag Och sen blev det ett rejält backpass och döm av min förvåning men jag tyckte ändå att det var en lite, lite piggare känsla i kroppen. Inte så att jag trillade baklänges på något vis men ni vet, en nyansskillnad som jag tacksamt tog emot efter kämpiga veckor (eller rentav månader). Trött blev jag hur som helst men det är ju som det ska vara.

Onsdag Sen fick vi bråttom iväg men då tyckte jag att jag kom på en bra idé. Jag tog med mig gröten i bilen!

Onsdag På lunchen var jag hos sjukgymnasten och hon tyckte allt att jag gjort små framsteg. Ahh, tänkte jag, nu är jag klar! Men så var det såklart inte. Nu fick jag svårare övningar! Bara att kämpa vidare på kvällarna. När jag skulle springa hem från jobbet blev det ylletröjspremiär för det var rätt kyligt ute.

Onsdag Och ovanpå yllet blev det reflexjackan. Återigen fick jag glada tillrop från cyklister! Rätt stort det hela faktiskt för annars brukar det mest vara tjafs mellan mig och cyklister eftersom jag ibland lånar lite av deras cykelväg då det är för mycket folk på trottoaren. Och det gillar de inte trots att de har flera meter att cykla på, det oftast är helt tomt och jag inte sällan springer typ lika fort som de cyklar. Dessutom envisas de med att plinga på en när de närmar sig fastän man inte kutar på cykelvägen utan springer helt rakt framåt på sin egen sida av vägen. Men strunt i det nu. I och med reflexjackan verkar det som att jag har blivit vän med världens alla cykister och det känns ju trevligt. Stridsyxan är nedgrävd.

Onsdag Slut på den dagen. På torsdagen blev det inget spring på morgonen men däremot på lunchen. Var rätt osugen på att ge mig ut. Eller egentligen inte osugen på att ge mig ut men osugen på att plåga mig. Värmde upp och intalade mig själv att det är ok om jag bara springer lite distans. Det var fint ute och plötsligt kände jag kraften. Tröskelkraften!

Torsdag Så jag sprang över bron till Kungsholms Strand och sen satte jag iväg. Delade upp passet i två delar och idag var det en bättre känsla i kroppen. Tiden var också bättre men det viktigaste var ändå känslan. Blev riktigt uppåt! Men tro inte att jag tänker skratta på bilden för det.

Torsdag När jag sen skulle hem blev det ett andra pass. Bytte om från silverrock…

Torsdag … till silverjacka. Bara att fortsätta smöra för cyklisterna.

Torsdag Och återigen kändes kroppen uppåt och på rätt väg. Och när jag sprang där i mörkret så bara dök det upp i mitt huvud: Vintermarathon! Jag springer det! Jag som hade bestämt mig för att hoppa över det i och med höft, knä och mina risiga värden. Men nää, jag bara kände där och då att det skulle springas. Istället för att köra ett långpass i ensamhet på söndag så kunde jag ju springa Vintermaran på lördag? Det var verkligen en ny känsla. Jag som alltid förberett mig så inför mina marathonlopp. Och framförallt, trappat ned! Men bara den här veckan hade jag ju kört löpning alla dagar, rätt rejäla sträckor, tre dagar med dubbelpass varav tre hårda kvalitetspass. Och förra söndagen ett redigt långpass… Men skit i allt det, bestämde jag mig för. Jag bara gör det. För att det är kul. Dock insåg jag att det kanske kunde vara klokt att tokvila på fredagen. Så istället för löpning blev det frukost med efterföljande brioche för att ladda.

Fredag En grej som gjorde mig glad där på fredagen var att jag fick den här tavlan som jag beställt av Lars Fuhre, jag hade honom som lärare på Beckmans. Haha, jag älskar texten. Allt är ditt fel!

Fredag  Jaha. Sen var det då lördag och dags för ett tempopass …nej just det, ett marathon! Loppet startade klockan 10.00 så jag gick upp i ottan och gjorde Fattiga Riddare.

Lördag Bara Ali som höll mig sällskap. Han såg skeptisk på mig, tyckte nog att jag haft en ytterst bristfällig marathonuppladdning och borde stannat hemma.

Lördag Sen blev det en jäkla fart på mig. Har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Kläder bestämdes i sista minuten och jag klargjorde att ingen i familjen behövde stå och huttra utomhus för att hurra på mig. Jag gillade det helt odramatiska i det hela, att jag bara skulle ut och springa lite.

Lördag Fast Olle fick i alla fall skjutsa mig till Tennisstadion där man hämtade ut nummerlappen.

Lördag Det var sån skön känsla på hela tillställningen! Liksom litet och familjärt och det var mer en glad än nervös känsla i luften, som att alla såg loppet som något kul såhär på sluttampen av säsongen. Jag lämnade in både min kamera och telefon så nu blir det inga fler bilder vilket är lite synd för jag träffade så många roliga och trevliga människor. Staffan dök upp! Jag hade inte hängt med i att han skulle springa så det var kul. Och sen hälsade jag på en massa andra som jag inte träffat förut som duktiga Kajsa Berg och Frida Södermark. Och så var min granne Daiel Nilsson på plats, och ja, en massa fler. Det kändes lite märkligt hela grejen. Jag var inte alls nervös, mest bara nyfiken på vad kroppen skulle säga om ett andra marathon på sex veckor. Starten gick och vi var iväg! Och nu är det som alltid med mig och lopp, har väldigt svårt att minnas loppet efteråt. Men det jag vet är att det kändes bra i starten och jag hade ju inte alls funderat på hur jag skulle lägga mig tidsmässigt. Ena delen av mig ville fräsa på mer, den andra tyckte jag skulle sakta ner. Så jag körde något mellanting, det liksom bara blev som det blev. Väldigt länge låg jag i alla fall i en klunga bestående av en massa killar och mig. Banan var sex varv och det kan tyckas tjatigt men jag måste säga att jag gillade upplägget, lite nedräkning sådär. Bra bana också, inte platt utan lite lagom kuperad för att få variation. Jag fick också fina hejarop längs vägen, tack! Jag vill minnas att klungan luckrades upp runt 18 km och mot slutet låg jag tillsammans med en av killarna från den första klungan samt en annan kille. Jag hade inte en tanke på att försöka slå mitt personbästa idag, jag hade tvärtom lovat Pekka att inte bry mig om klockan utan gå på känslan. Se det som en kul grej och istället för klockan försöka hänga på någon som höll bra fart. Ja hmm, jag kunde inte helt skita i klockan men försökte lyssna på kroppen och följa känslan. Men det kändes bra så jag höll en stabil och jämn fart loppet igenom. Önskar jag kunde spurtat lite bättre sista 500 metrarna för där blev jag plötsligt omsprungen av Staffan, som dök upp från ingenstans! Så kan det gå men kul för honom för han satte PB, hurra! Själv kom jag på en tjusig andraplats av tjejerna med tiden 2:57:23, efter Kajsa Berg som sprang på 2:50:01. Mycket starkt av henne. Men jag blev vinnare i K35-klassen! Tjoho. Efter målgång så var det så himlans trevligt snack med en massa kul typer (grattis Johanna också!) och mitt i allt detta så blev jag så lycklig. För jag blev faktiskt lite stolt över mig själv som sprang trots den tunga känslan som förföljt mig, trots noll uppladdning med alldeles för många och hårda mil dagarna innan loppet, trots ett gnällande knä (jag påstår inte på något vis att det är rätt att springa med en skada) – att jag liksom vågade springa loppet trots att jag är ett kontrollfreak för detta måste vara de kassaste förberedelserna jag varit med om. En ny och bra upplevelse. Att det trots detta gick så pass bra tackar jag för, tredje maran sub3 – jag hade faktiskt varit nöjd med 3:10 idag också. Efter att ha sagt hejdå till Emil, Staffan och alla andra så spatserade jag mot Gärdet i regnet. Såg ut såhär:

Lördag Och vid Gärdet kom Olle och hämtade mig. Vid det laget frös jag ordentligt och fick en Stockholm Marathon 2012-déjà vu. Efter en sen lunch och världens längsta och varmaste dusch åkte jag och handlade och sen lagade jag spaghetti vongole som vi åt till middag.

Lördag Somnade trött och glad. När jag vaknade imorse kändes det märkligt att veckans långpass redan var avklarat. Istället gav jag mig ut på en lugn återhämtningsjogg efter frukosten.

Söndag Visst var jag lite stel men ändå har nog inte kroppen känts mer vanlig efter ett marathon.

Söndag Rätt intressant faktiskt med tanke på en ganska intensiv träningsvecka plus ett marathon. Totalt landade den på nästan 13 mil inklusive Vintermaran. Knät lite argare än innan men inte mycket. Aningen matt i skallen kände jag mig dock när jag joggade för som vanligt drack jag nog för dåligt, både under och efter loppet. Ikväll blir det rehab och sen startar en ny vecka. Fast den slutar nog inte med ett marathon. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu: blodpudding! Hej då!