Info

Posts tagged ball bridge

Humlan Den här veckan har jag börjat känna mig stark. Både psykiskt och fysiskt. Varje morgon har jag gått upp och kört antingen rörlighet och styrka eller rörlighet, magstyrka och chin-ups (alternativt pull-ups). Jag har inte precis skuttat upp av glädje när klockan ringt, nänä, men när jag väl legat där på mattan eller på en boll av något slag, så har det känts riktigt bra. Vissa övningar, som jag knappt kunde göra en endast av för ett par veckor sen, gör jag just nu 2×23 repetitioner av. Och då har jag insett: jag gillar känslan. Känslan av att vara stark och inte bara snabb. Jag är också nöjd med att naprapat-Johan låtit mig ta ett litet steg i taget. Som han sa första gången jag var hos honom, att det kanske inte känns så värst märkvärdigt i stunden med tio repetitioner men tänk att du gör styrkan 3-4 gånger i veckan och till sist så blir det en hel del receptioner i månaden när man slår ihop hela rasket, och dessutom lyckas göra fler och fler. Jag gillar det. Att inte hetsa, som jag annars är ganska väldigt bra på. Tror jag behöver det där vettiga just nu. Det är dock inte så att jag gått och blivit en ormmänniska, ni skulle förmodligen skratta om ni såg mig kämpa på med rörligheten. Men ändå, att jag är liiiite (läs gärna med Lidingö-i-uttal) rörligare och liiiite starkare jämfört med för fyra veckor sen, det gör att jag blivit mindre rädd om kroppen, på ett bra vis alltså. Förut kändes det som att jag skulle gå av om jag gjorde en oväntad rörelse t ex sprang ikapp med barnen. Nu kanske det bara säger knak, men utan att gå av, och det är ju ett steg i rätt riktning. Jaja, såhär har mina dagar varit denna vecka i juni:

Måndag På måndagen var jag fortfarande inte riktigt bra, kände mig hängig och halsen kändes ännu av. Men jag gjorde ändå den vanliga morgonproceduren med rörlighet och styrka och sen, kors i taket, så cyklade jag till jobbet! Till och med det var jag rädd för att göra veckorna innan Stockholm Marathon, liksom rädd för att börja med ett nytt moment när kroppen redan var ynklig. Men nu trampadejag fram där i den vackra morgonen, dock ej i lycrakläder.

Måndag Jag blev omcyklad av både den ena och den andra. Till och med av gamla tanter och farbröder! De hade uppenbarligen en väldans fart i påkarna. Men det gjorde mig inget. Jag var ju civilklädd och hade därmed lovat mig själv att inte tävla och bli svettig. Det är faktiskt väldigt skönt att bara bestämma sig för att man inte tävlar när man cyklar.

Måndag Jag älskar tunneln mellan Birger Jarlsgatan och Sveavägen, den har något overkligt över sig.

Måndag Jag cyklade så ordentligt där i tunneln men precis i slutet så blev det lite rörigt av massa folk så jag råkade komma över pyttelite på gångbanan i någon sekund – och jajamen, som ett brev på posten så var det en fotis som gnällde. ”Ni cyklar som dårar” liksom väste hon till mig. Det tyckte jag var en trist morgonattityd, särskilt då jag varken hade lycratights, flugsolglasögon eller mord i blicken, vilket inte är helt ovanligt när det gäller cyklister. Jag blev lite häpen av hennes usla morgonhumör, hon måste ju sett på mig att det inte alls var meningen att hamna fel där i en sekund. Men from som jag var denna måndagmorgon trampade jag bara helt sonika vidare med ett retligt leende på läpparna, ut genom tunneln och fortsatte sen gatan fram i det vackra vädret. Jahapp, sen knegades det på i en rasande fart. På hemvägen tog jag en liten omväg. Jag har nämligen länge velat ha en medicinboll och nu var det så dags. Hen fick skjuts hem på pakethållaren.

Måndag På tisdagsmorgonen vaknade jag med världens huvudvärk men bortsett från den så tyckte jag ändå att jag mådde bättre. Jag pallrade mig ner till arbetsrummet (som inte längre har en endast likhet med ett arbetsrum).

Tisdag Satt och hängde lite såhär en stund innan det blev ett medicinbollsprogram.

Tisdag Avslutade med pull-ups i serien 7+6+5. Pull-ups är jobbigare än chins, det är ren fakta. Gaaah!

Tisdag Trampade sen iväg mot jobbet.

Tisdag Men fick vända om tillbaka hem och byta kjol då det är omöjligt att cykla i korta, snäva kjolar. Amatörfasoner! På lunchen hade huvudvärken försvunnit och jag kände mig riktigt pigg. Det blev således en hederlig distansrunda, det kändes som evigheter sen jag sprang! Märkligt för det var som att det inte var mina ben som sprang. Som om styrkan (och kanske även tvångsvilan) jag malt på med hade gjort något med mina ben, kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad. Det var bara… annorlunda. Varmt var det också så jag fick skita i stadsvärdigheten och rulla upp linnet och springa såhär med uppfläkt mage (har endast problem med det inne i stan):

Tisdag Såg den här gubben ligga och svettas där i bilen.

Tisdag Kände lite samhörighet med honom. Vi hade ju samma färger på oss och lika muskliga ben (?!). Sen var det tillbaka till jobbet och fortsätta jobbracet. På kvällen cyklade jag hem genom en helt fantastisk Humlegård. Det var klassträffar i snobbstil dvs ingen grill med medhavda Hot dogs. Åh nejdå, det kom servitörer dragandes på stora trälådor med lyxmat till barnen och föräldrarna. Jag glodde så ögonen höll på att trilla ur skallen på mig men vågade inte stanna för att ta ett kort på lyxmajorna. Vid Husarviken kom jag på mig själv med att plinga på en fotis, trots att han gick så ordentligt och höll till höger. Just det där som jag brukar hatar när cyklister gör när jag springer! Men jag ville ju bara vara snäll så han inte vinglade till… Jag ni hör ju, jag har gått och blivit fullblodscyklist!

onsdagen smög jag återigen ner till min lilla rehabvrå när klockan ringde i ottan. Rörlighet, tortyr med marmorbollen och styrka.

Onsdag Och sen var det skolavslutning! Jag hade på mig en slags trollpackeklänning. Här står jag och tvivlar på att Olle ska lyckas ta ett kort på mig. Men det gick ju bra.

Onsdag Det var världens finaste avslutning med allt man kan tänka sig; blå himmel, sol, små barn som sjöng, dansade och spelade på minicellos och minifioler. Och det var jordgubbar, tårar, diplom och hela rasket. Därefter blev det att skynda till jobbet och fortsätta spurten som dessvärre inte är en kort spurt utan ett långpass i submaratonfart ända fram till semestern. Jobbade till sent och jaa, då hade det varit rätt skönt att sätta sig i en taxi och åka hem. Men det gjorde jag inte. Jag bytte om till spring!

Onsdag Tog tunneln ner till Karlberg där de satt upp lite sån här trevlig discobelysning.

Onsdag Jag kutade längs vattnet mot Stadshuset, såg tiggarna göra sig i ordning inför natten under broarna och blev sorgsen. Vidare längs Norr Mälarstrand och när jag sprang där så kände jag plötsligt att vänta nu… haltar jag inte lite mindre? Jo, jag tror att jag gjorde det. Haltade mindre alltså. Det var som att jag äntligen fick ett något sånär värdigt löpsteg igen och hittade en slags balans i kroppen. Vågade knappt tro att det var sant och det var samtidigt lite sorgligt för då gick det upp för mig hur länge jag sprungit utan att kroppen riktigt mått bra. Att jag nog haltat fram ovanligt mycket i nästan ett år (för jag haltar alltid lite, det är så jag är skapt). Sen återerövrade jag Västerbron. Jag har haft ett slags behov efter alla tre gånger jag sprungit Stockholm Marathon, att jag liksom måste springa på maragatorna igen inom en snar framtid. Så det kändes bra att fräsa över bron!

Onsdag Sen förbi Slussen och hemåt. Var tvungen att stanna en och en halv minut på Lidingöbron och bara glo litegrann.

Onsdag Stretchade en kortis och tänkte att jag skulle dra ner tempot de sista tre kilometrarna. Men precis då kom Fredrik Kronander ifatt mig, och då gick det ju inte att tjöta om nedjogg, så det slutade med trevligt sällskap, prat och tre snabbare avslutande kilometer. Så kan det gå. Sen var jag hemma och klockan hade hunnit bli ganska mycket.

Onsdag Rrrrrrring! Eller nä, så låter ju inte min väckarklocka. Dripp, dripp, dropp, dropp var det för jag hade den inställd på regn. Hur som helst så var det torsdagmorgon och jag hasade mig upp och nerför trappan. En grej som jag blivit helt beroende av är att ligga såhär på min långa rulle och stretcha/knäcka ut ryggen. Testa det! Önskar jag hade en sån här rulle med mig vart jag än gick så jag kunde knäcka ut mig själv titt som tätt.

Torsdag Och så lite medicinboll på det.

Torsdag Sen smög jag in i Rubens rum för det är där jag har min chin-ups-stång. Det såg så skönt ut där han låg och sommarlovssnusade.

Torsdag För mig var det inte lika skönt. Det blev chin-ups, vilket i för sig är skönare än pull-ups, men skönt är ändå helt fel ord i det här sammanhanget.

Torsdag Hade bra tryck i armarna trots den tidiga timmen och gjorde totalt 30 stycken.

Torsdag På lunchen lånade jag Olles cykel och trampade iväg i raketfart för att träffa en kär och rolig gammal vän som tog mig till ett grymt dumplingsställe jag inte varit på förut.

Torsdag På eftermiddagen var det sångfest på dagis med avslutande grillning i parken. Ja, vi körde vanliga Hot dogs här i radhusområdet, inga trälådor från Sturehof i sikte, som tur var. Jag tryckte i mig tre korvar på raken.

Torsdag Och sen var det äntligen dags att springa!

Torsdag Lite mulet till en början men sen blev det den perfekta torsdagskvällen. Ut mot Elfvik och tillbaka och återigen så kändes det som att kroppen faktiskt var med på noterna.

Torsdag Godmorgon! Nu har det blivit fredag även om det känns som måndag hela veckan här på bloggen i och med att jag gör exakt samma sak varje morgon. (Kom ihåg att ni fritt kan lämna bloggen precis när ni önskar, ni behöver inte tycka synd om mig för det, jag sliter på oavsett.) Precis, klockan ringde, jag stönade lite, stängde av regnet, gick raka vägen ut till badrummet, satte i linserna, drog på mig ett par shorts och sen nerför trappan för att rehabba. Här ser ni mig i full action!

Fredag Till frukost käkar jag exakt samma sak varje dag. Har stuvat om lite i menyn på sistone dock så just nu är det yoghurt med massa bär och nötter, två knäckebrödsmackor med varsitt ägg och kaviar på samt kaffe som gäller. Exakt varje dag ser det ut såhär (förutom på helgen då jag får olika infall):

Fredag På fredagen var det fullt upp med skjuts av barn så vi jobbade hemifrån för att hinna med allt. Det var snudd på vemodigt att vinka hejdå till Febe som skulle åka på läger för första gången. Jag lyckades i alla fall klämma in en bra springtur på den försenade lunchen.

Fredag Återigen en känsla av att kroppen kändes starkare och jag blev så galet glad. Förmodligen är det tack vare minskad mängd och rehab. Jag tror just att den kombon dvs rehab + ett löppass om dagen är just det som passar min kropp just nu. Känner mig rätt säker på att jag just nu får mer ut av det där enda löppasset jämfört med att köra dubbelt. Det kanske ändrar sig längre fram, det vet man inte, men i så fall ska det vara med en stark känsla. Jaha, sen tänkte jag ta en macka på eftermiddagen men det blev inget med det, som ni förstår.

Fredag På lördagen började jag med rörlighet och magstyrka. Man kan tycka att jag borde strunta i sånt när det ändå är lördag och allt. Men nu är det ju så att naprapat-Johan sagt att rörligheten skall göras varje dags, och då är det bäst att lyda. Vad gäller magstyrkan så är det väl nyhetens behag med medicinbollen så jag kämpade mer än gärna på med den ute på gräsmattan. Sen var det dags för restan av barnaskaran att lämna oss. Ruben och Uma skulle flyga på egen hand till Gotland där min mamma väntade på dem och det kändes stort när de rullade ut från kedjehuset med sina små kabinväskor, redo för den vida världen (Nåja, nu skulle de ju inte till Peru utan till Gotland, men ändå.). Dessutom blåste det väldigt ute vilket gjorde mig lite orolig. Då är det tur att Ruben är så vansinnigt intresserad av flygplan och kan så gott som allt om detta. Han var minsann inte orolig för lite vind och lovade att ta hand om Uma. Själv skulle jag ge mig ut på intervaller och det kändes snudd på lika stort eftersom jag inte kutar det så ofta. Men nu var det dags!

Lördag Uppjogg och sen drog jag igång det hela. Lite ovant och yvigt till en början men efter ett par intervaller började jag bli varm i kläderna. Det var jobbigt och jag började runt repetition sju förhandla med mig själv om att eventuellt minska antalet, för det var ju ändå första gången på länge och man ska var försiktig till en början… och nej! Nix, nix, nix! Nu gör du hela jädra rasket. Punkt. Så sa jag till mig själv där jag slet på grusstigen i blåsten. Jag lydde och var nöjd när jag joggade hemåt efteråt. Att jag sprang korta intervaller var egentligen rätt dumt då jag gissar att jag befinner mig i en slags grundträning men vet ni? Jag struntar i det. Just nu gör jag lite det jag tycker är kul och då kan det sluta med att jag har en massa 400-ingar innanför västen. När jag kom hem blev det oerhört bråttom för snart skulle ett stort gäng komma på lunch hos oss! Duschade och drog på mig denna skapelse:

Lördag Sen kunde jag inte hålla på att fota mig själv utan var tvungen att bidra med tusentals ting för att hinna. Det blev en otroligt trevlig eftermiddag med massa mat och drycker och roliga kompisar och plötsligt hade eftermiddagen blivit till kväll. Det var dock väldigt tomt i huset när alla hade gått, inte ett endaste litet barn i något rum.

söndagen vaknade jag… halv nio! Inte klokt vad vi sov länge. For upp som en raket för det fanns planer även för denna dag, och eftersom det var dags för långpass var jag tvungen att käka frukost i tid. Redan alldeles varmt ute.

Söndag Jag gjorde min rörlighet ute och Ali gjorde mig sällskap. Han älskar denna matta men var mer sugen på bus än stretch.

Söndag Och det var egentligen jag med. Men ska man till naprapaten på måndagen så gäller det att ligga i så man kan visa sina framsteg. När mackorna hade smält i magen så smorde jag in mig med solkräm, fyllde mina handflaskor och gav mig av på långpasset.

Söndag Bestämde mig för att springa ut på Djurgården så det gjorde jag. Förbi fiskarna på Lidingöbron, förbi Gärdet där det hölls på att riggas inför kvällens Kent-konsert, förbi promenixare och ovanligt få löpare, förbi ett typiskt Östermalmspar där killen satt på en bänk och såg lite hängig ut och precis när jag sprang förbi så reste han sig upp, sprang ett par meter in mot skogen och kräktes. Jag sprang vidare och funderade på om han var bakis eller kräksjuk och landade i att han var bakis. Sprang vidare så långt ut man kan komma innan jag vände om. Det var varmt och jag tvingades stanna vid Biskopsudden och fylla på min flaskor med vatten. Sen förbi samma saker igen (dock ej bakis-kille som nog gått hem och lagt sig) innan jag landade hemma, 30 km senare. Känslan då, i höft och allt? Jo jag vill nog påstå att jag inte hade ont. Lite känning efteråt men ändå inte på det där djupa viset som jag nästan lärt mig tycka är normalt. Jag vill tro att jag går mot ljusare tider. Känslan att kunna springa och lyfta sina ben på ett någorlunda normalt vis, det är en enorm skillnad. Tänker på alla sekunder och minuter jag tappat på att ha ont, och nästan lusten också för den delen, för det är inte kul att springa och känna sig kantig och skev. Nu får vi se hur det går framåt men har lovat mig själv att vara lite räddare om kroppen. Stretchade och sen var det dags att träffa ännu fler kompisar. De bor en bit från oss och jag var så galet sugen på kaffe så jag bestämde mig för att inviga våra nya termosmuggar. Alltså. Termosmuggar. Som jag hånat denna grej, ojojoj. Jag har hånat både själva muggen som grej samt människor som har såna, som går runt sådär käckt med dem på stan. Jag får panik av att se det hela, jag är ledsen men det bara är så. Så himla praktiskt. Alldeles för praktiskt. Och nu har jag alltså själv inhandlat ett par. Vill dock genast lova och svära här på bloggen att jag aldrig någonsin kommer gå runt med den på stan. Ser ni mig göra det så vet ni vad som gäller: bara ryck den ur näven på mig och kasta i närmsta papperskorg alternativt skäll ut mig. I alla fall, här är muggarna innan avfärd:

Söndag Obs! Vi tog alltså inte skateboarden utan bilen. Det är dock svårt att se tuff ut med en sån här praktisk mugg i handen men jag gjorde mitt bästa.

Söndag Sen var vi framme hos Anna och Linus. Den här människan alltså, ni ska veta hur mycket jag tycker om henne. Pluspoäng för att det ser ut som att jag drar världens roligaste skämt här som Anna tycker är fantastiskt (vilket jag alltså inte gjorde).

Söndag Vi fick massa goda grejer, bland annat dessa kakor som är goda redan från början – men blir ännu godare efter 30 km!

 

Söndag Jag blev oerhört inspirerad av Anna och Linus för de har börjat gå på lina. Hör ni?! Lina! Linus kunde traska fram på linan som att han var ute och gick på gatan, inga konstigheter alls.

Söndag Så nu måste vi skaffa en lina till sommaren och Gotland. Inser dock att det kommer ta årtionden innan jag kan gå lika löst och ledigt som Linus.

Jaha, det var min vecka. Inga galna stornyheter eller så, men för mig känns det ändå nytt. Jag har hittat tillbaka till något inom mig som liksom var försvunnet under vintern. En slags känsla och lust och jag vet inte riktigt vad… men något fint är det allt. Jag hoppas det fortsätter. Det vore roligt. Hej då alla, vi hörs snart igen! Men innan ni drar, lyssna på denna låt. Hur många gånger ni än kommer lyssna på den kommer ni ändå aldrig kunna slå mig, ha!

Lidingöbron Jo, här tar det slut. Lovar.

Berlin Dagarna efter ett marathon är alltid rätt märkliga. Det är som att tiden förändras. Redan efter ett par dagar känns det som att loppet var för en månad sen. Minst. När folk frågar en hur det gick så är det knappt att jag fattar vad de syftar på. Kanske är det för att man plötsligt slappnar av och för en stund blir som en vanlig människa – och att tanken på att man i relativt hög fart sprungit 42km med ens känns ganska avlägsen, ja snudd på omöjlig? Hur som helst så var inte helgen slut efter mitt marathon. På söndageftermiddagen var det ju dags för Febe att kuta. Och som hon kutade! Hon sprang 2310 meter på 10:22 och kom därmed på en 7:e plats i sin åldersklass och en 125:e plats totalt sett. Hon var trött men glad efteråt, ja ungefär så som man brukar känna efter ett marathon.

Minimaran Ruben sket i att springa. Han satsade istället helt och hållet på att få en kram av Isabellah (inklusive autograf).

Minimaran Efter detta så var helgen fortfarande inte slut. Nä för då packade Olle och jag väskorna, sa hej då till barnen och deras farmor och sen for vi iväg till Berlin. Vi skulle nämligen dit på två dagars workshop med resten av kreatörerna från vår byrå. Jag var riktigt trött när vi ganska sent kom fram till hotellet.

Berlin söndag Så den här skylten passade ju bra.

Berlin söndag Så det gjorde vi, checkade in alltså. Men innan jag fick sova så blev det en drink i baren. Ok då. Jag är en mes. Den var alkoholfri.

Berlin söndag Sen var det som att jag gick i sömnen till vårt rum.

Berlin söndag Vaknade av väckarklockan på måndagmorgonen. Insåg att vi hade utsikt utsikt ner mot Zoo och aporna från vårt fönster.

Måndag Jag hade såklart ställt klockan för att hinna med en springtur innan jobbdagen började.

MåndagMåndag Dagen till ära fick jag sällskap av Lennart! Man ser på benen vem som har sprungit mest… Dock ska jag tilläga att Lennart är riktigt snabb även om han har bleka ben.

Måndag Det var en galet fin morgon. Jag hade varnat Lennart för att han skulle få springa med norra Europas stelaste människa men det verkade ok med honom. Vi gav oss in i Tiergarten. Jag älskar denna park! ÄLSKAR, hör ni det?!

Måndag Det var på rätt stela ben jag tog mig fram och det fick räcka med en kort tur. Sen fick vi skynda oss att duscha för att hinna med frukosten. Stressen man känner när man får sån här god frukost, hur ska man hinna smaka allt? Det är omöjligt!

Måndag Ville man ha honung så fanns det förresten här:

Måndag Jaha, sen satt vi där hela gänget och mumsade i morgonsolen. Sämre kunde man ha det.

Måndag Därefter var det jobb hela dagen. Massa bra och intressanta diskussioner och jag insåg att det är en lyx att ha så roliga arbetskompisar. På vägen hem så hann vi förbi KaDeWe. Där köpte jag ingefärsgodis.

Måndag Sen svidade jag om till kvällen.

Måndag Och så gav vi oss ut i Berlinkvällen.

Måndag

Ska erkänna att jag var oerhört trött när jag vaknade på tisdagen efter alldeles för lite sömn och med ett relativt nysprunget marathon innanför västen. Men är man i Berlin så kan man inte ligga och lata sig, var bara tvungen att få springa i Tiergarten en sista gång. Lennart hängde med igen!

Tisdag Idag blev det en lite längre tur. Benen var mycket piggare än dagen innan men vi tog det ändå väldigt lugnt, det är det enda rätta efter ett marathon, om man nu ens springer (och det gör man ju om man är jag). Insåg för övrigt att det är ganska trevligt att springa ihop med någon, det är så sällan jag gör det. Vi snackade lopp, träning, mat och allt sånt jag inte så ofta har någon att snacka med det om. Och medan vi lufsade runt där på alla gångvägar som går hit och dit genom parken så började jag längta efter september och Berlin Marathon. Här står vi efter springet. Men visst har Lennarts ben blivit lite brunare?

Tisdag Dagen fortsatte sen med diskussioner och roliga gruppövningar. Här håller vi t ex på att bygga en Rube Goldberg-maskin. Vet ni inte vad det är? Kolla här och njut samtidigt av denna fantastiska låt.

Tisdag Kan informera om att alla fyra grupperna fick sina maskiner att funka. Helt otroligt proffsigt av oss. Mitt lag kom dessutom på en delad förstaplats! Fråga mig inte hur det gick till. Sent på tisdagkvällen åkte vi hem igen. Trötta men glada, och fullproppade av massa bra tankar.

Onsdagen invigde jag med en croissant. De har nämligen till min stora glädje börjat med det på Violon Dingue.

Onsdag Efter jobbet var jag hos naprapat-Johan och fick behandling samt lite nya övningar att roa mig med. Förhoppningen är att jag under sommaren ska lyckas med att bygga upp kroppen igen. Det är faktiskt rent förfärligt vad svag jag är i mina höfter så nu ska de få vad de förtjänar. Jag har insett att en hel del av de mil jag kutat nog snarare brutit ner min kropp istället för att bygga upp den. Tänkte ändra på det här framåt men det är inget man gör i en handvändning. Dels handlar det om att våga vila, våga trappa ner och till en början fokusera på rörlighet och styrka. Det kan hända att det gör att resultaten blir lidande inledningsvis men vill jag vidare och framåt på sikt (och det vill jag!) så har jag nog inget val. Det krävs en omstart av min kropp och nu har jag bestämt mig för att trycka på play. Det känns både läskigt och spännande. Har pratat en hel del med Kent i Spårvägen om detta, som har varit bra att bolla lite med. Jag sprang hur som helst hem från naprapatbesöket och benen började kännas ganska normala.

Onsdag På torsdagen klev jag upp, ner i shortsen och ut i garaget. Inte för en lång cykeltur utan bara för att bli varm innan det var dags för rörlighet och styrka. Jag fick börja med att gräva fram cykeln. Den var nämligen helt igenmurad av returpapper som vi bara slängt ut i garaget.

Torsdag Vissa är på träningsläger i fjärran länder, det här var min trevliga utsikt från sadeln.

Torsdag Sprang gjorde jag efter jobbet.

Torsdag Ut mot Djurgården där jag snurrade runt en kortis.

Torsdag Träffade den här stackaren. Kan inte låta bli att tycka det är så vackert med döda fåglar.

Torsdag 15 km senare var jag hemma.

Torsdag Då var jag duktig och körde magstyrka.

Torsdag Joahan har gett mig en ny övning som går ut på att man ligger på en hård baseball och masserar mot punkter i ljumsken. Rent fruktansvärt faktiskt. Men förutom att det plågeri så är det inte heller helt lätt att få tag på en superhård boll (tennisboll duger alltså inte, alldeles för mjuk). Blev riktigt uppåt då jag kom på att vi har en rund marmorboll hemma, som vi använder till absolut ingenting. Den har nu blivit ett tortyr-redskap!

Torsdag Jag var som tokig så efter magstyrka och tortyren blev det även chin-ups. Ska göra det minst varannan dag här framåt. Inte bara bra för armarna utan också för magen. Varannan gång kommer jag göra chin-ups och varannan gång blir det pull-ups. Åh hej!

Torsdag Efter detta var jag tvungen att gå runt i färgglada kläder för att muntra upp mig lite.

Torsdag Vi skulle nämligen åkt till Gotland på kvällen men pga massa jobb så var vi tvungen att ställa in det och stanna i stan. Det var lite trist för vi alla hade längtat så efter landet. Men som tur är är det snart sommarlov.

fredagen var det nationaldag och ledigt. Jag hade dock rossel och sjukdomsvibb i halsen när jag vaknade och vågade inte chansa på att springa. Istället firade vi dagen med en pizza till lunch. Det var små musslor och stark chili på min. Gaaah vad gott. Åt upp varenda smula.

Fredag Ursäkta min vänstra stortånagel här, den har helt gått bananas. Men det jag vill visa är inte den utan dessa små bruna sandaler.

Söndag Jag är lite nöjd för jag anser att jag gjort ett kap, hittade dem nämligen på Zaras barnavdelning. Det ni. Så. Nu tittar vi inte mer på den där nageln utan går vidare. Jo, jag var ju lite rosslig och kände mig småförkyld så idén var att istället för att springa passa på att gå till Friskis & Svettis och testa att köra lite crosstrainer. Tänker ju att jag framåt ska bli bättre på att köra alternativträning när benen är trötta men jag har aldrig någonsin stått på en crosstrainer så detta skulle bli premiären, dock en lugn sådan. Ville också uppdatera mig på läget på Friskis för att eventuellt skaffa kort där igen. Bytte om och traskade iväg.

Fredag Här är förresten ett fint hus nära där jag bor, det får mig att tänka på Köpenhamn.

Fredag Jag gick där i solen och kände mig plötsligt så vanlig. Som en vanlig människa som är på väg till gymmet för att träna lite, lyfta lite. I vanliga fall känner jag mig inte alls vanlig för det är inte vanligt att springa så mycket som jag gör, det är inte vanligt att rehabba så mycket som jag gör, det är inte vanligt att tortera sig själv med marmorbollar så mycket som jag gör. Det var rätt skönt att känna sig vanlig en liten stund. Men när jag väl var framme vid Friskis så stängde de precis, mitt framför näsan på mig! Sicken downer. Jag som hade försökt kolla öppettiderna, men uppenbarligen hade jag kikat fel. Det var bara att traska hem igen. Som en vanlig människa.

Fredag Det blev alltså ingen nationaldagscrosstrainer och det kanske var lika bra för kroppen var lite seg. Men inte seg nog för att slippa rörlighet och styrka.

Fredag Därefter skulle Olle träna. När han skulle springa iväg ner mot Grönsta så insåg jag att det nog är hans tur att köpa lite löparkläder.

Fredag På kvällen gjorde jag lite olika röror, som t ex den här med mango, avocado, lime och chili.

Fredag Och så grillade vi lax.

Fredag Efter detta så sluktade jag ett glas hett vatten inklusive honung och jättemycket riven ingefära, typ halva koppen. Trots detta så var halsen ändå inte med på noterna när jag vaknade på lördagen. Men jag tänkte, är det någon gång jag ska vila så är det nu. Istället bakade jag kakor.

Lördag Och vi kollade på när Ruben hade fotbollsmatch. Eller, alla kollade inte så noga.

Lördag Framåt kvällen så var det i alla fall dags att göra sånt som funkar trots att halsen kivas. Först ut var chin-ups. Jag har inte gjort chins på väldigt länge, ja inte förrän jag nu här i dagarna satt igång med det igen. Jag ska erkänna att jag tänkt att det kanske inte är bra att bygga en massa armmuskler när man ska bli snabb i löparskorna. Nu skiter jag i det. Dels för att jag gillar att vara stark och kunna hänga och slänga som en annan apa, dels för att det som sagt är bra för magen. Sen behöver man ju inte köra lika hårt som jag gjorde förut. Då brukade jag göra totalt 100 stycken varannan dag, uppdelat i serier. I alla fall, när jag gör chins så har jag en slags märklig känsla eller drömbild i skallen. Jag tänker att jag är en gammal gubbe (inga frågor, tack) som varje dag när han kliver upp river av ett gäng chins. Han är sådär senig och tärd och har massa ringar på fingrarna och rätt långt hår. Han är alltså stenhård! Så ok, jag tänker alltså att jag är han (inga frågor sa jag!). För att komma in i stämningen så körde jag i mina jeansshorts för det är det är sånt gubben i skallen har på sig, och samtidigt lyssnade jag på denna. Dock är det synd att man tappar styrkan så fort, gubbe eller ej. Det blev serien 7+7+6.

Lördag Därefter fortsatte jag med magstyrka, rörlighet och övrig styrka. Det är en massa övningar, totalt 24 stycken så detta tar sin lilla tid. Med chinsen inräknat så höll jag på i 1,5 timme med olika band, bollar och allmänt plågeri. Bara att hoppas att det ger något.

Söndag. Vaknade och svalde. Halsen lite bättre men fortfarande en sjukdomskänsla dvs inget spring. Så skönt att slippa blir stressad över det, det blir jag alltid annars när jag har en massa pass som jag missar. Nu tänker jag istället att det kanske rentav är bra för kroppen. Så istället packade vi ihop oss på momangen efter frukosten och brände iväg till Tom Tits i Södertälje. Jag gillar de där orden ovanför huvudena. Man skulle kunna byta ut ordet ”leka” mot ”springa”.

Söndag Vi har varit här flera gånger förut men aldrig på sommaren. Det är bra annars också men nu var det ju helt otroligt bra! Vi hade hur roligt som helst.

SöndagSöndag Den här vindmaskinen (som inte syns på bilden utan bara effekten av den) fick mig att tänka på Stockholm Marathon 2012.

Söndag Barnen var inne i en vattenbubbla.

Söndag Och jag passade på att göra lite stretchövningar. Det ser dock bättre ut när Galen Rupp gör det.

Söndag Jag blev dock lite glad när jag bad Olle testa den här grejen som jag absolut inte gör perfekt, jag vet.

Söndag Men han gjorde den ännu sämre! Äntligen var jag lite bättre än någon på rörlighet. I övrigt så gillade jag de här blomkrukorna.

Söndag Och containrar älskar jag alltid.

Söndag Vi åt matsäck som vi hade med oss och efter flera timmar åkte vi hemåt. På vägen svängde vi förbi Ikea och slog till på två såna här röda.

Söndag Jag skulles vilja påstå att dessa stolar är Ikeas bästa produkt någonsin. Hade hoppats på att halsen skulle vara redo för spring på eftermiddagen när jag kom hem, men nej. Däremot är den redo för samma program som igår så nu blir det chin-ups, magstyrka, rörlighet och styrka. Och imorgon, då bara måste det bli löpning. Jag är laddad som aldrig förr för vägen framåt nu när jag har rebootat mig själv.

Söndag Ajöss, vi hörs!

Träd i stan Det kändes som att det skulle vara vinter för evigt. Ja, där i januari så var det som att det var fysiskt omöjligt att det någonsin skulle kunna bli varmt ute igen. Men nu plötsligt så har man fått ränder av shortsen, det luktar hägg och syrén i kvarteret – och jag har börjat göra iskaffe! Men hörrni. Småfåglarna. De håller på att ta kål på mig. Jag förstår att de är överlyckliga över all fågelkärlek i luften, men jag kan inte sova. Hör ni det, ni måste sänka rösten utanför vårt sovrumsfönster! För jag vaknar för tidigt och kan inte somna om och det är inte alls bra för löpningen. Och när jag väl har lyckats somna om så ringer väckarklockan som jag, sen i vintras, haft inställd på fågelkvitter. Det har jag nu ändrat till hällregn. Jaja, man ska inte gnälla. Man vänjer sig som med allt annat. En sak jag dock inte tror att jag någonsin kan vänja mig vid är att inte äta godis. Det kan vara det svåraste jag vet. Den här veckan har jag lyckats med att inte äta något godis måndag, tisdag och onsdag. Sen sprack det. Detta godisförbud handlar endast om att det känns osunt för insidan av kroppen att äta färgämnen och socker vareviga dag. Nästa vecka ska jag försöka lyckas med att ha godisförbud fyra dagar. Återkommer med om hur det gått.

På den godisfria måndagen blev det inget spring på morgonen. Trots att kroppen kändes oförskämt pigg två dagar efter halvmaran. En helt annan känsla jämfört med känslan efter Women´s Health Halvmarathon. Jag var dock klok och sansad och sparade krafterna till kvällen. På lunchen köpte jag ett kilo kokos.

Måndag När jag kom hem från jobbet så var jag, tro´t om du vill, riktigt sugen på att plåga mig. En känsla jag saknat under lång tid. Det är ju helt normalt att känna lite ångest inför ett jobbigt pass, det hör ju till, men för mig har det känts på ett annat vis den här tiden då jag nog pushat kroppen för hårt. Då har känslan liksom haft en djupare ångestladdning. Men nu var det inte så utan benen var sugna på att pinna på.

Måndag Jag sprang ett tempopass ut mot Hustegaholm och det var en vacker kväll att plåga sig i. Kom hem och avslutade med rörlighet.

tisdagen startade jag inte heller med spring. Såg istället ut såhär med en kjol som prasslar på ett märkligt vis när man går:

Tisdag På lunchen däremot så klämde jag en mil och den gick i en rätt rask takt. Återigen blev jag glad över att kroppen var med på noterna och att få känna att saker och ting kanske ändå är på väg åt rätt håll (även om jag tycker det går för låååååångsamt).

Tisdag Efter att jag hade knegat klart och kommit hem så bytte jag om igen. Inte för ett mastodontpass utan för en kortare tur för att mjuka upp kroppen. Jag skulle nämligen göra dagens rörlighet samt styrketräna efteråt.

Tisdag Hade aningen känsla i mitt vänsterknä men inget alltför alarmerande.

Det blev onsdag och jag skulle sprungit på lunchen. Jag hade dock mycket att göra och kände hur tiden började rinna iväg. Bestämde mig för att skjuta på löpningen till kvällen. Kanske att jag skulle hunnit men det var tröskelintervaller på schemat och jag hatar att känna mig stressad när jag ska köra kvalitetspass. Så istället åt jag det här lasset på Brickan.

Onsdag Det var lite småruggigt när jag kom hem och nu önskade man allt att man hade kutat på lunchen. Men det var bara att ge sig ut! Schas iväg!

Onsdag Sprang 3×10 minuter. Känslan var bra även om jag ännu saknade trycket i steget och den där styrkan i benen. Och den riktigt bra farten. Snälla, kom tillbaka! Sen var det måndag-hela-veckan-känsla när jag återigen körde min rörlighet. Den här klassikern är en av övningarna jag gör.

Onsdag Inga konstigheter för en normal människa men jag är ju inte normal när det kommer till rörlighet. Ni ska veta hur ont det gjorde för mig i början!

Torsdag morgon och dags för en hederlig springtur till jobbet. Soligt var det också.

TorsdagTorsdag Åh det var så otroligt skönt att springa, liksom utan att behöva tänka och känna, sådär när kroppen sköter sig själv. Fick lite av en insikt där på Lidingöbron, kände att den där riktiga löparglädjen var tillbaka! Den har i för sig aldrig lämnat mig men när det går tungt och bakåt istället för lätt och framåt, ja då är det inte alltid en dans på rosor. Men nu gick det alltså lätt att springa och jag hade inte ont någonstans, och det är tusen gånger viktigare än exakt vilket resultat jag får på ett lopp (även om det också är viktigt för mig, ska inte låtsas som något annat).

Torsdag Framme!

Torsdag Nere i omklädningsrummet stretchade jag på golvet och insåg att jag hade råkat matcha naglarna med mina handvärmare. Proffsigt!

Torsdag Sen åt jag ägg med kaviar i öppet kontorslandskap. Vet inte hur populärt det var.

Torsdag Det jobbades på. Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet igen.

Torsdag Var beredd på att det skulle gå lite segt hemåt men nejdå, det gick riktigt bra! Om man ändå kunde fånga den där känslan och spara någonstans (typ i en sån där gammal svart filmburk man hade förr i tiden innan digitalkamerornas tid) och ta fram när det känns segt… Hemma blev det iskaffe. Tog två sekunder att dricka upp det.

Torsdag

fredagen sprang jag återigen till jobbet.

Fredag Tog en extrasväng och glodde en stund på motorvägen borta vid Naturhistoriska. Minns när jag sprang här i vintras om morgnarna och det var alldeles becksvart

Fredag Insåg att jag hade tappat mitt pannband på vägen. Det var synd, det hade behövts, det såg ut som att jag hade antenner på skallen.

Fredag Mötte några Canadagäss på vägen. De hade fått ungar. Ungarna var liksom alldeles neongröngula så jag var tvungen attt fota dem. Den där knasiga färgen syns dock lite dåligt men morsan och farsan väste till mig så jag vågade inte springa närmare än såhär.

Fredag Efter 15 km parkerade jag vid jobbet och gick och köpte en kaffe.

Fredag Tyckte de nyduschade, fräscha människorna i kaffekön glodde på mig. Kan ha varit för att jag hade världens svettigaste ryggsäcksrygg, insåg jag nere i omklädningsrummet.

Fredag  Dusch och sen fixade jag blå ögonlock. Det var ju ändå fredag.

Fredag Resten av dagen var det jobb och hejdå till två roliga jobbkompisar som skulle sluta. Och på kvällen hade vi gäster i kvällssolen. En mycket lyckad dag.

Det fina vädret var kvar när jag vaknade på lördagsmorgonen. Jag åt frukost i solen och återigen kände jag den där längtan efter att springa. När maten smält, och jag även hade hunnit vika galet mycket tvätt, så drog jag på mig springskorna och gav mig av.

Lördag Det blev uppjogg följt av ett tempopass som var uppdelat på tre block: 8+4+2 km. Förra året vid den här tiden sprang jag lite tuffare pass, nu har vi medvetet valt att korta ner för att inte pressa kroppen för hårt. Trots att jag inte riktigt lyckades komma ner i tiderna som jag ville så kändes passet bra, i alla fall bättre jämfört med för några veckor sen. Jag övar mig på att säga till mig själv, att det kommer ta lite tid och att det är helt ok. Jag önskar dock att jag hade en hare att springa med på de här passen. En robothare som jag kunde skruva upp och köra igång precis när det passade mig och som alltid var villig och pigg i benen. Hen skulle hålla de perfekta tiderna och aldrig snacka medan vi sprang. Vilken dröm det vore. Bäst av allt var att jag hittade fredagens tappade hårband när jag efteråt stannade för att stretcha vid en bänk. En snäll människa hade hängt upp det och sånt där måste vara ödet, att jag stannade precis just där för att stretcha, och därmed hittade det. När jag kom hem var jag sugen på att pusta ut i en solstol men de var redan tjingade.

P1290361 Kaffe? Jajamen.

P1290374  Efter lunchen tog vi en tur till stan. Vi åt glass på Brillo. För er i intresseklubben kan jag informera om att jag tog jordnöt och pistage.

P1290379 Sen struttade vi runt i ett sommarstockholm. Jag glodde lite på örhängen med det här gänget.

P1290393 På söndagen, ja idag, var det dags för långpass. 30 km stod på schemat, återigen lite kortare än det sista jag brukar köra två veckor innan ett marathon. Strax innan klockan tio gav jag mig iväg i det ljumma vädret.

Söndag Tog ett par steg men vände tillbaka för att ta på mig solbrillorna. De behövdes idag. Bestämde mig för att springa ut mot Djurgården. Vid lilla Djurgårdsbron var det full rulle. Det var någon slags veteranbilsfestival, fullt av allt från gamla brandbilar till bubblor och jag vet inte vad. Lite trevligt för det fanns rätt mycket att glo på medan man sprang. Flera Stockholm Marathon-grupper ute men annars ovanligt tomt på löpare, tycker jag. Mina steg kändes lätta, ibland fick jag bromsa mig från att springa på för fort. Ute vid Waldemarsudde vände jag tillbaka och på hemvägen fick jag lite skön vind i ansiktet för det var rätt varmt. Mina små handflaskor var helt länsade när jag tryckte av klockan på 30 km. Det blev en bra tur i lagom fart.

Söndag Vi drack hallonsaft i trädgården.

Söndag Jag får ännu lite ont i min högra höft efter de längre passen men fortsätter jag traggla på med hemmastyrkan så hoppas jag det ska bli bättre med tiden. Jo förresten, tänkte visa mina öron för er. Jag har nämligen ett nytt örhänge. Detta som hänger och dinglar:

Söndag Mycket nöjd med detta. Min utmaning är annars att hitta örhängen med enorm känsla men som ändå funkar att kuta med. Detta häng kan eventuellt funka men tror jag skippar det på maran om två veckor. Mitt andra öra ser ut såhär just nu med en tagg och fjäder längst ned.

Söndag Sist men inte minst. Förra söndagen, alltså dagen efter Women´s Health Halvmarathon, tog jag en återhämtningsjogg tillsammans med Febe i Grönstaskogen. Det var ett tag sen vi sprang tillsammans men nu tog vi oss fram där i skogen. Vi pratade inte om något speciellt och farten var det sådär med (förutom när Febe spurtade ifrån mig i backarna). Men att se hennes tofs guppa runt där framför mig, skogsdoften och att bara vara där med varandra, med skogen runt oss, ja det var det bästa på väldigt länge. Ni ser troligen bara en tjej som springer här på bilden, men jag ser en massa annat.

Febe Tack för idag, slut för idag.

Måndag Hej kära bloggläsare. Läste ni Adrian Moles hemliga dagbok när ni var små? Det gjorde jag. Så jäkla bra var de där böckerna. Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, kanske för det där ”kära” i början som känns lite dagboksaktigt. Det är i för sig mycket så jag ser på min blogg, som en springdagbok för mig själv. Sen att jag inte har ett litet hänglås med en ännu mindre nyckel till, det är en annan sak. Och tur är väl det för så mycket fina kommentarer och tankar jag får från er alla, det är helt otroligt. Blev oerhört påmind om detta nu i helgen när jag sprang Kungsholmen Runt. Flera stycken kom fram och pratade och jag fick massa hejarop längs banan. Tack! Kort och gott är det alltså en väldig tur att jag inte har någon liten nyckel (man slarvade dessutom alltid bort dem). Jaja, nu är det dags att summera veckan.

Jag vaknade och var förbaskat trött på måndagmorgonen. Hade sovit skraltigt. Jag stängde av klockan och gick ut i badrummet. Och sen gick jag och la mig igen. För att femton sekunder senare gå upp igen. När det är soligt och fint ute vet jag ju innerst att det är skönare att gå ut och springa en sväng jämfört med att sova en kvart längre. Ibland kan det bara ta en stund att inse det.

Måndag Jag tog det väldigt lugnt, det här var bara en jogg för att få igång kroppen och göra mina stretchövningar. Men ack så fint det var ute. Sol, blå himmel och dimmigt på ett sagoboksaktigt vis som fick mig att vilja bli ett med naturen. Inte genom att dö alltså, ånej. Det skulle skett på något annat vis, fråga mig inte hur. Det doftade hägg och jag mötte fem rådjur.

MåndagMåndag Det blev knappt en mil. Sen jobbades det på som vi vanliga människor gör. På kvällen när jag kom hem var det dags för ett tröskelpass. Jag var inte alls sugen på detta. Ändå stod jag plötsligt ute på gatan, redo att ge mig iväg.

Måndag Den här gamla tröjan brukar jag riva fram när jag känner att jag behöver en piska för att springa fort. Jag menar, man kan ju inte ha en tröja som säger ”FAST” och sen sega sig runt. Nänä, man får leva som man lär. Det blev en lång uppjogg följt av ett lite kortare tröskelpass. Jag kör numera inga spänsthopp, efter alla skador och skavanker får de vänta till längre fram, det sista jag vill nu är att dra på mig någon mer skit. Passet fick godkänt och efter det blev det styrka. För varje gång ökar jag antalet repetitioner och idag kändes det rätt rejält.

Tisdag eller mardi som fransmännen säger. Det låter ju mycket trevligare. Tyvärr hade jag inte haft en trevlig natt. Av någon anledning hade alla tre barnen smugit in till oss under natten, och jag kan bara inte sova då. Även om det är mysigt att vakna upp bredvid dem. Men jag gav mig av på en liten morgonjogg trots tröttheten.

Tisdag Termometern har bara visat 3-5 grader på morgnarna den här veckan men det har ändå varit helt ok när solen varit framme. Vilket gjort att man kan springa i t-shirt plus armvärmare. Det gillar jag. Inte mycket hände annars på joggingturen förutom att jag träffade an hare och en fasan. Men det här med att jogga lite kortare på morgonen, det är fina grejer. Nu när jag så smått börjat dra ner på mängden så ser jag verkligen på de här turerna på ett annat vis, de blir mer som en långsam och behaglig väckning för kroppen. Och så kommer man hem lite mjukare och gladare, redo att stretcha och joxa. Ute såg jag små kvarlevor från Lidingö Ultra.

Tisdag På lunchen blev det mer spring, ett tempopass!

Tisdag Jag hinner inte kuta så långt på lunchen, totalt med upp- och nedjoggen så landade jag på 12 km. Känslan var stabil. Jag gillar för övrigt H&M:s sportlinnen.

Tisdag Det här är ju inget för er killar/män/herrar men för oss av motsatt kön är detta plagg viktigt. Eller hmm, för mig är det inte jätteviktigt, jag har så att säga inget jättebehov av något enormt stöd, knappt något behov alls faktiskt. Trots detta så är känslan och materialet väldigt viktigt, tycker jag, och dessa linnen är (för mig) mycket sköna och bra. Och billiga! Nog om detta plagg. Resten av onsdagen härjade jag vidare på jobbet och när jag kom hem för att laga mat till barnen så kom jag på att vi hade lite rester som jag kanske kunde trolla ihop något av till barnen. Ja, tills jag tog av plasten på skålen som stått längst upp i kylskåpet. Ett par dagar för länge. Eller snarare en vecka för länge. Jesus! Gurkorna hade blivit till lurviga djur.

Tisdag Rätt snygga faktiskt. Men någon gurka fick inte barnen.

Efter detta kom en onsdagsmorgon. Och jag startade den med en jogg.

Onsdag Idag var inte vädret lika lockande.

Onsdag Trots detta så träffade människordjuret (jag) följande djur: två harar, ett rådjur och en fasan. Samt denna replika av en häger.

Onsdag Tillbaka hemma stretchade jag höfterna och tyckte nog allt att det stramade aaaaningen mindre i höger höft. Framsteg! Inget jättekliv på något vis men varenda myrsteg applåderar jag när det kommer till mig och höger höft. Ett andra pass blev det hem från jobbet. Jag såg ungefär lika glåmig ut som vädret var.

Onsdag På vägen hem ringde det plötsligt från dagis, jag svarade men hann bara höra ”Hej, det är Britt” innan samtalet bröts. Min telefon dör nämligen så fort det är lite kyligt ute, oerhört opraktiskt. Hmm. Storasyrran borde redan ha hämtat lillasyrran på dagis vid det här laget, så varför ringde de nu? Tänk om något hade gått fel, hade hänt? Jag har livlig fantasi så jag fick spurta på sista tre kilometrarna eftersom jag redan målat upp både det ena och det andra i skallen. Väl framme så hade storrasyrran hämtat lillasyrran och fröken hade bara velat veta hur vi skulle göra med en lovdag. Puh. Undrar om man kan hyra in dagispersonal när man ska springa intervaller och tröskelpass? Avslutade dagen med styrka och gaah, tåhävningarna tog rejält på vaderna. Insåg att detta fick bli sista styrkepasset innan helgens halvmarathon om jag skulle hinna få pigga vader till dess.

torsdagen blev det bara ett litet kort morgonpass med några fartstegringar.

Torsdag Som tur var började vaderna kännas lite bättre. På väg hem hämtade jag min nummerlapp på Runner´s Store. Jag blir alltid glad när jag är där, de är så trevliga och jag studsade glatt hemåt med min plastpåse.

Natten mellan torsdag och fredag sov jag något makalöst kasst pga en dröm. Det finns inget tråkigare än att höra folks drömmar, de gör om inte annat så att man somnar, så jag ska hålla mig kort: jag drömde att jag kom för sent till lördagens lopp (som nu plötsligt var i Visby istället). I drömmen var det som att jag insåg att jag skulle komma försent men ändå såsade runt hemma, jag drog benen efter mig på ett sjukt frustrerande sätt för den som drömde (jag själv). Till sist kom jag till starten, som ju redan gått eftersom jag såsat så förbaskat. Men då visade det sig att man fick starta när man ville (märkligt lopp). Trots detta fick jag inte ändan ur vagnen… och där tog det slut. Sorry, det blev 391 tecken totalt det där, på tok för mycket för en dröm som inte ens hade ett tydligt slut. Hur som helst, riktigt trött gav jag mig därmed ut på en sista liten tur på fredagmorgonen.

Fredag Det enda djur jag såg var en daggmask.

Fredag Jag hoppades att det inte var ett förebud om min fart på lördagens lopp. Senare på dagen träffade jag Pekka. Det var väldigt skönt. Mycket tankar har åkt omkring i min skalle den senaste tiden och nu kunde vi äntligen prata om allt och vägen framåt. Det är verkligen en annan sak att ses och prata än att sms:a och ringas. Vi enades om att jag skulle springa de kommande loppen som planerat men utan att känna någon tidshets eller press. Låta kroppen återhämta sig lite och sen framåt ändra på mitt upplägg för att undvika skador och på sikt kunna springa snabbare. Jag ser fram emot att springa Stockholm Marathon men mitt mål kommer endast att göra det med en bra och stabil känsla.

Jaha, men hur var då känslan på fredagskvällen innan loppet? Jo tack, den var ok ändå. Mina sista turer hade i för sig känts rätt sega, men så är det ju alltid innan ett lopp. Vaderna var återställda och jag kände att det skulle bli roligt att springa. Jag hade ingen tro på att närma mig mitt pers vilket kanske var dumt. Man måste ju tro! Men jag visste ju hur det var ställt, även om jag börjat lätta lite så har jag under en längre tid sprungit mer än min kropp kunnat hantera. Så det är så att säga en liten resa för att få upp ordentlig kraft i kroppen igen, men jag ser fram emot att göra den. Jag somnade i bra tid och sov bra.

Lördagen började enligt följande: regnet piskade mot rutan och Uma, som låg i vår säng, vaknade, vände sig mot mig och frågade: Varför har du gula tänder? En initial uppförsbacke att jobba med, så att säga. (Men helt ärligt, de är väl inte så gula va? Högst normal kulör, skulle jag själv vilja påstå. Jag kunde inte släppa det utan fick resten av familjen att betygsätta färgen på tänderna. De fick klart godkänt.) Jag gick upp och ute var det väldigt grått.

Lördag  Jag tog fram ägg.

Lördag Och gjorde min klassiska loppfrukost: Fattiga riddare!

Lördag Sen såsade jag runt där hemma, dock med oerhörd koll på klockan för att inte plötsligt befinna mig i mardrömmen igen. Kände lite på temperaturen och bestämde mig för att det fick bli linne och armvärmare. Var rätt uppåt, så uppåt att jag blev suddig på bild.

Lördag Olle skjutsade mig in till stan och The Libertines hängde med.

Lördag Men sen var jag ensam. Jag hade nämligen rått min lilla hejarklack att åka till badhuset och bli blöta istället för att bli det av att stå och heja på mig i regnet. Jag kom precis i tid för att se andra starten av 10-kilometersloppet.

Lördag

I Rålambshovsparken var det blött.

Lördag Jag gick på toa dit kön var ovanligt kort. Jag träffade Henric och sen smög jag in här under och drog på min nummerlapp. Det kändes nästan som en obskyr verksamhet som pågick här.

Lördag På med snabbdojorna.

Lördag Därefter gick jag runt som en osalig ande som man brukar göra innan ett lopp. Men jag träffade en massa trevligt folk t ex Tobias (som sedan satte pers med 1:21:40!) och roliga bloggläsare som hejade. Stod och huttrade i regnet, osugen på att dra av mig överdragskläderna. Men när jag väl gjorde slag i saken och började värma upp så kändes det bra. Träffade Mikaela som vann loppet förra året och vi önskade varandra lycka till. Sen stod vi där på startlinjen, alla i sina snabbaste skor, och plötsligt var vi iväg! Full fart framåt, alltid för fort i starten men jag lyckades sansa mig och hittade raskt in i ett lagom tempo på ca 3:58 min/km. Vi sprang. Och vi sprang. Väntade på att det skulle kännas tungt men det kändes bra. En kille från Fredrikshof (jag kollade i resultatlistan och tror du heter Magnus Engström) passerade mig efter en bit och sa ”Kom igen Tove!” Jag låg sen nästan hela loppet i hans rygg (hoppas ok) och var tacksam över att inte behöva ligga så ensam som jag gjorde på Women´s Health Halvmarathon för ett par veckor sen. Plötsligt har tio kilometer gått och min klocka visar att jag fortfarande håller 3:58 min/km. För en stund tänker jag att vadsjutton, tänk om jag slår förra årets tid?! Mot alla odds?! Jag tycker att jag håller konstant fart men tappar uppenbarligen en del på andra varvet. Klockan visar 4:02 min/km mot slutet, vilket ändå känns helt ok. Under hela loppet så får jag höra alltifrån att jag är första dam till andra dam, men jag vet att jag är tredje dam. När det bara är tre kilometer kvar blir jag dock omsprungen av en tjej. Jag blir lite paff och lyckas inte ta igen det utan det är bara att räcka fram näven åt henne och tredjeplatsen. Kommer i mål som 4:a och tiden 1:26:32. En minut bättre än loppet för två veckor sen men två och en halv minut sämre än mitt pers. Blev förvånad då klockan visade en snittfart på 4:02 fast det egentligen var 4:05 min/km. Måste lära mig att skita i klockan helt. Absolut inte nöjd med denna tid, men inte heller så besviken. Jag får springa vidare (lite mindre) och hoppas att min plan framåt kommer innebära bättre tider på sikt. I mål gratulerar jag Mikaela som helt fantastiskt sprang in på en förstaplats och tiden 1:19:40! Förutom en duktig löperska är hon en otroligt trevlig människa, det har jag förstått av de tre gångerna vi träffats. Här är hon:

Lördag Själv fick jag en massa fina ord från bloggläsare och en vindjacka. Ni får se den inom kort på bloggen om detta skitväder håller i sig! Olle var snäll och hämtade upp mig men han ångrade sig bittert när det visade sig att Tekniska Högskolan skulle genomföra sin såkallade ”quarneval” och hade blockerat hela stan så vi fick tråckla oss hem. Obligatorisk uppvisning av medaljen när jag kom hem.

Lördag Och fastän jag fick en skruttig tid så var det helt okej ändå. För att kroppen inte alls kändes påverkad som efter förra halvmaran då jag haltade hem med rejält ont i höger höft. Nu kände jag också av höften men inte alls på samma vis. När jag kom i mål var jag såklart trött, hade nog inte kunnat springa så mycket fortare, men tänkte däremot när jag korsade mållinjen, att jag gärna kunde fortsatt att springa längre. Det är ett gott tecken. Avslutningsvis så är Kungsholmen Runt ett riktigt roligt lopp, tredje gången jag springer det. Inget att klaga på, inte ens vädret såhär i efterhand.

På kvällen åkte vi in till stan hela familjen, för att äta middag på Nero. Vi brukar inte göra det efter halvmarathon men den här gången blev det så.

Lördag Carpaccio till förrätt.

Lördag Och en rejäl biff med spenat till huvudrätt.

Lördag Järn så det räcker och blir över med andra ord.

Idag, söndag, mår kroppen oförskämt bra men det blir inget långpass utan en återhämtningsjogg, stretch och lite styrka. Vi hörs och tack igen alla ni som hejade på mig i lördags. Det är ni som gör att jag inte skaffar ett litet lås till bloggen. Vi ses på Stockholm Marathon!

Kungsholmen Runt 2014 Och den här bilden har jag inte tagit själv utan det har John gjort. Det tycker jag han gjorde bra, inte hans fel att vi alla ser svettiga och plågade ut. Hej.

Women´s Health Halvmarathon Det här har varit en vecka fylld av både det ena och det andra. Först ut var måndagen och då var vi lediga. Det var soligt och jag startade dagen med en kortare distanstur.

Måndag Och gröt.

Måndag Sen drog vi till Skansen, på barnens begäran. Jag blev så otroligt sugen på att gosa in mig hos lemurerna. De där svansarna alltså.

Måndag Hej på dig. Förlåt om jag väckte dig.

Måndag Vi hälsade även på mitt värsta djur, alla kategorier.

Måndag Herregud vad jag hatar krokodiler. Just att de ligger sådär blickstilla, som att de vore döda, men så vet man att de bara på en sekund kan bli fullständigt livsfarliga. Då har jag lättare för ormar. Jag klappade till och med den här figuren. Han heter Snoddas. Efternamn okänt.

Måndag Efter detta djurcrescendo så blev det magstyrka hemma. Hemma fast ute.

Måndag Och sen var det dags att ge mig ut på en lite längre distanstur.

Måndag Jag sprang ut till Elfvik och tillbaka och kände mig stark och pigg i benen. En känsla jag älskar. Och önskar jag kände oftare nuförtiden. Jag avslutade dagen med chin-ups i serien 10+6+4. På tisdagen blev det ingen löpning förrän på lunchen. På med räserskorna.

Tisdag Jag sprang ett tröskelpass längs Kungsholms Strand. Delade upp det på två block. Åt ena hållet gick det för långsamt men jag skyllde lite på motvinden. På vägen tillbaka gick det i alla fall bättre, men inte heller då så snabbt som det kanske borde. Jobbigt var det hur som helst. Foten var på fortsatt bra humör men istället började nu min högra höft (återigen) jämra sig. Jag märker det tydligt när det ska gå undan, hur liksom höften bromsar och gör att högerbenet hänger efter. Tydligt att kroppen försökte säga mig något. Men jag är ju rätt kass på att lyssna så när jag kom hem och hade fått en paket-avi i brevlådan så bytte jag såklart ändå om, drog på mig ryggsäcken och sprang till posten.

Tisdag Det var längesen jag ärende-sprang dvs sprang med ett ärende i sikte, som t ex att hämta ett paket. Men just ärende-springa gillar jag verkligen, och medan jag sprang mot centrum mindes jag hur jag sprang och handlade kors och tvärs när vi var i Mexiko förra julen. Ibland hade jag mat i ryggan, ibland målade dödskallar i porslin. Det var tider det. Vad var det i paketet då? Jo de här försenade födelsedagsdojorna. Regnbågsdojor!

Tisdag Ja, inte till att springa i utan mer att gå runt och studsa i rent allmänt, extra bra då man har en öm häl, tänker jag. På onsdagen var jag uppe tidigt. Kolla grannens fina träd som redan slagit ut fast det bara är april.

Onsdag Jag tog vägen ut mot Ekholmsnäs, förbi Lidingöloppsstarten. Det var stilla och vackert.

Onsdag Som vanligt gröt därefter.

Onsdag På lunchen var det dags för ännu ett distanspass. Mycket folk rände fram längs vattnet, precis som jag. Och som vanligt en massa människor som tycker att tre barnvagnar i bredd på en smal väg är en toppenidé. Jag är inte riktigt redo att hålla med.

Onsdag Stretchade litegrann efteråt och när jag stod där insåg jag att jag bara måste fixa kroppen på ett eller annat vis, om den ska hålla.

Onsdag Men det fick bli längre fram i veckan för på onsdagskvällen var det dags för Guldäggsgala! Jag bytte om och promenerade från jobbet mot Stockholm Waterfront.

Onsdag Det var en helt fantastisk kväll, en perfekt kalaskväll. Stan badade i sol.

Onsdag Eftersom jag varit juryordförande för hela balunsen i år så var jag tidigt på plats. Så tidigt att jag kunde ta ett kort på mig själv i min läderklänning helt ensam på toaletten. Såhär såg jag ut.

Onsdag Första gången på kanske ett år (!), förmodligen mer, som jag hade skor med klack och då var de inte ens höga. Det blev en riktigt bra kväll, jag skrattade hur mycket som helst och träffade massa gamla och nya kompisar och vår byrå vann sex silverägg. Kom hem sent och insåg att jag är helt kass på det nuförtiden, att vara ute sent alltså. Jag blir så himla trött av det. Trots att jag inte druckit en droppe alkohol så kände jag mig alldeles bakis när jag, efter knappt fyra timmars sömn, vaknade på torsdagmorgonen. Men jag hoppade i löparkläderna och sprang till jobbet.

Torsdag Kroppen var förvånansvärt ok med att kuta trots tröttheten. Förmodligen var det känslan av att springa genom en solig morgonstad som gjorde susen och fick mig att glömma hur trött och sliten jag egentligen var. På lunchen tog det emot att byta om, särskilt när ett gäng skulle dra till Pizza Hatt och äta. Roboten i mig fick träda in och tvingade mig ner i katakomberna för att byta om. Som tur var fick jag lite pepp av Sevilla Marathon-linnet

Torsdag Jag skulle kört ett tempopass men jag kände att det skulle bli svårt med så lite energi. Jag ville dock ändå köra någon form av kvalité så istället blev det backintervaller en bit bortom Pampas Marina. Varken hann eller ville köra alltför många så det landade på sju stycken. Lång och ganska rask nedjogg och nu ångrade jag mig inte att jag gett mig ut. Piggare än innan var jag tillbaka där jag började.

Torsdag Nu kunde man ju tänkt att jag skulle hem och vila raka vägen efter jobbet. Men nej då, jag hade sedan länge tackat ja till att snacka lite innan en middag, som tidningen Resumé höll för sina kunder. Det var dock väldigt trevligt och det var ingen lång historia utan mer ett roligt samtal. Det var flott för jag fick en fin bok som present efteråt. Ojoj, här har jag mycket att lära.

Torsdag Synd bara att jag inte fick den innan ”Köttis” hann dö.

Torsdag På fredagmorgonen var det som att tröttheten från torsdagen kom ikapp mig. Jag hoppade över morgonpasset men inte gröten.

Fredag Därefter blev det en croissant i bilen. Kan vara bland det bästa jag vet: när Olle och jag sitter i bilen på väg till ett möte och äter croissanter och dricker kaffe.

Fredag Som avslut på fredagen var det dags att sköta om kroppen. Jag hade fått tips från Kent i Spårvägen på en naprapat för att få lite övningar för höften. Så jag gick dit. Johan, som naprapaten heter, började med att filma mig när jag sprang och sen tittade vi tillsammans på hela rasket. Ojoj. Ojojoj. Jag har en del att göra. Jag orkar inte gå in på allt men kort kan man bara konstatera att jag är väldigt svag i vissa partier, vilket gör att jag inte kan utnyttja farten när jag springer utan snarare bromsar upp. Lite som att elda för kråkorna att träna hårt men ändå inte kunna utnyttja träningen fullt ut. Det är verkligen så det har känts på sistone; kantigt och skevt och liksom som att farten bromsas – inte pga dålig kondition (de värdena är bättre än någonsin) utan pga stelhet. Johan testade min styrka på en massa vis och jag fick svart på vitt att jag verkligen behöver köra rörlighet och styrka, om jag ska kunna springa fort(are) framöver. Och förmodligen om jag ska kunna springa överhuvudtaget på lång sikt. Sen knäckte han kroppen lite här och där så att det i alla fall för stunden kändes lite bättre i höften. Och så bokade vi upp en tid då jag ska få ett program att köra framåt.

Innan jag hade klivit in hos Johan hade jag upptäckt ett mail som påminde om att det imorgon, lördag, var dags för Women´s Health Halvmarathon här i stan. Jag hade ju hört talas om detta lopp men inte känt att det var aktuellt då jag egentligen skulle sprungit den nya halvmaran i Visby för ett par veckor sen. Nu blev det ju inte så då jag var skadad. Nu insåg jag dock att jag hade ett långt tempopass på schemat på lördagen och jag brukar springa ut mot Djurgården så… varför inte lika gärna kuta loppet? Eller rättare sagt: jag var typ tvungen att kuta loppet om jag ville springa på förmiddagen i de krokarna. Jag ringde genast och kollade, jodå, det var bara att komma och göra en direktanmälan på plats på lördagen. Kändes hastigt och lustigt och otroligt oförberett men jag bestämde mig i alla fall för att springa, självklart som ett träningspass då det inte funnits någon som helst uppladdning. Torsdagens backintervaller kunde jag varit utan om man säger så, ja och en hel del andra pass också. Därmed bestämde jag mig för att ta fredagen som en hel vilodag och tog tunnelbanan hem från naprapaten.

Natten till lördagens sov jag som en prinsessa eller drottning eller dylikt. Gick upp vid halv åtta, gjorde fattiga riddare och läste om Robyn. Starten för loppet var kl 11:00. En helt optimal tid, enligt mig.

Lördag Sen blev det lite bråttom för Ruben hade fotbollsmatch och Olle skulle släppa av mig vid Gärdet på vägen dit. Så jag rände runt hemma och försökte komma på vad jag brukar ha med mig när det är lopp. Det är lustigt när man bestämmer sig för ett lopp bara sådär spontant, jag har bara gjort det en gång förut, och det är som att all nervositet går upp i rök. Man håller inte på att hetsar upp sig och blir sådär sur och ilsk, som man lätt blir när det gäller. Till sist hade jag packat ihop mig och fått på mig tävlingskläderna och vi styrde kosan mot Gärdet.

Lördag Nummerlappsutdelningen var i huset bakom Tekniska Muséet och där såg det ut som det brukar på nummerlappsutdelningar. Jag blev glad över att det inte var en massa skönhetsprylar igång, som typ att få naglarna fixade, bara för att det var ett tjejlopp. Sånt gör mig arg.

LördagLördag Jag träffade Kent en kortis som kom med mycket bra tips framåt vad gäller min träning. Sen spanade jag in bansträckningen för den hade jag noll koll på.

Lördag Jag fick min namnlösa nummerlapp och två röda pluppar som betydde att jag skulle stå bland tävlingsklassen. Kände mig dock osäker på om jag hade där att göra idag.

Lördag Därefter gick jag runt i solen och insåg att det här skulle bli mitt första tjejlopp någonsin.

Lördag Var på toaletten flera gånger för magen var lite tjafsig. Velade om jag skulle springa i solglasögon eller ej men till sist blev det så.

Lördag Lämnade in kläderna och började värma upp. Sprang bara en kilometer och kände mig rätt seg. Sen var det uppställning. Hälsade på några jag kände igen och sen sa det pang! Vi var iväg. Ett gäng rusade på fort, jag hängde inte på dem men sprang ändå första kilometern snabbare än jag borde. Min tanke var… ja, vad var min tanke?! Jag hade ju ingen! La mig därför strax över 4:00-fart men kände snart att det inte var tempot för dagen. Inte i 21 kilometer. Jag påminde mig om att det var ett träningspass men fastän jag gjorde det så blev jag ändå lite knäckt över att det kändes tungt redan från start. Foten bråkade inte men runt fyra kilometer började jag känna av höften. Efteråt fick jag höra av flera att jag haltat men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid gör det litegrann när jag springer. Sån är jag. Fast inte såhär mycket. I alla fall, jag sprang på. Fullt av folk vid Gröna Lund, först trodde jag de var hejarklack men tyvärr stod de i kön och trånade efter sockervadd och annat medan en annan kämpade på i solen. Vid sju kilometer övervägde jag att bryta och blev lite ledsen över bara tanken. Det är jobbigt att strida mot skallen när det är 14 kilometer kvar. Men så igen, påminde mig om att det var ett träningspass. Jag har bara sprungit tre halvmarathon tidigare och har alltid tyckt att det är en väldigt behaglig distans. Men så kändes det inte nu. Men det var nog inte distansen utan en blandning av en trött kropp efter en vecka med rätt hård träning, inklusive festande och för lite sömn, samt att banan, enligt mig, var ganska kuperad. Inte djävulusiska backar men ändå tillräckligt många för att inte vara lättsprungen. Jämfört med Kungsholmen Runt så vill jag påstå att denna bana är jobbigare. Hur som helst så sprang jag på. Saknade plötsligt killarna, det var så ensamt och springa, jag saknade känslan av tävling och draghjälp. Jag tror det var runt 11 km som en tjej ”äntligen” kom ifatt mig. Hon låg sen stadigt i min rygg hela vägen. Jag var hela tiden beredd på att hon skulle passera mig, önskade det nästan för att få en rygg att ta fäste på. Men vid 20 km märkte jag att mitt avstånd till henne ökade, jag drog på och sprang in på en 10:e plats på tiden 1:27:23. Ingen bra tid alls, tre och en halv minut över mitt pers. Jag tror jag kanske kunde sprungit aningen fortare sista fem kilometrarna om jag sluppit dra själv hela vägen, för sista kilometern kände jag mig ganska kraftfull. Men jag bortförklarar inte tiden, det här är vad min kropp klarade just idag. Fast som alltid när man kör ett spontanlopp så undrar man vad man skulle sprungit på om man inte klämt så många mil och hårda pass dagarna innan. Nu hoppas jag att Kungsholmen Runt går lite bättre även om jag har svårt att tro att jag kommer kunna springa lika fort som förra året, med tanke på höften och kroppen rent generellt. Det är en lite frustrerande känsla att veta att man kapacitetsmässigt är i god form och då pratar jag om konditionen, men att kroppen i övrigt är lite svag och skruttig. Jaja, bortsett från min personliga erfarenhet så var det i alla fall ett kul lopp, väldigt bra arrangerat, vacker bana (om än lite för kuperad) och en peppande publik. Förutom detta så fick jag flera hej från bloggläsare – så kul med människor som hälsar! Hoppas det gick bra för er som sprang. Efter detta träningspass så fick jag dessutom massage, jag bad om att endast få på min högra skinka för den var det mest synd om. Tyckte dock även synd om killen som fick massera på mina genomsvettiga tights men sånt är livet. Efter knådandet satte jag mig mitt på Gärdet och njöt av att ha kutat ett halvmarathon i någorlunda hyfsad fart.

Lördag Jag traskade mot Lidingö för att möta upp Olle som skulle hämta upp mig. Man känner sig aldrig så malplacé som efter ett lopp mitt i stan, med nummerlapp och kort linne mitt bland allt vanligt fölk.

Lördag Sen hade jag tur för det var min mammas födelsedag så vi var bjudna på tårt- och bullkalas! Tralala!

LördagLördag Sånt som muntrar upp en sliten löpare. Söndag och jag sov så länge jag kunde vilket var till exakt 07:10. Gick upp, gnällde på min höft som molade lite. Dessutom hade jag fått skavsår under vänsterfoten av mina formgjutna inlägg. Visste att det var en chansning att springa fort med dem i värmen men kände inte att jag hade något val efter allt krångel med kroppen. Som tur var hade det inte riktigt hunnit bli en blåsa men ett stort område var riktigt ömt. Så det var allmänt gnäll på mig här på morgonen, ni vet när man ska böja sig ner för att plocka upp något och man liksom utstöter ett ”ahhhhh” bara av att böja sig. Sen gick vi hela familjen och kikade på när Uma spelade fotboll. Ett kortare långpass var planerat men jag ville låta kroppen återhämta sig lite mer så det var perfekt att bara få sitta i solen och dricka kaffe.

Söndag Inte förrän vid två på eftermiddagen fyllde jag vattenflaskorna och bytte om till långpass.

SöndagSöndag Gav mig av. Hade bestämt mig för att känna in kroppen, både vad gällde tempo och längd. Var jag för sliten skulle jag bryta. Jag sprang in mot stan och kände mig allmänt stel men efter några kilometer kom jag in i flåset och kroppen mjuknade. Förbi Gärdet och ut mot Djurgården. Där var det proppfullt av glassätande och soldyrkande människor. Ett helt annat Djurgården än det jag vanligtvis ser när jag är ute och ränner tidigt på helgerna. Sprang längre ut. Kroppen ville. Längst ut. Där vände jag tillbaka även om jag kunde sprungit längre. Tänkte jag skulle försöka vara lite klok ändå. Totalt 28 km. Hemma tog jag en sån här:

Söndag Och Febe gjorde en iskaffe till mig.

Söndag Avslutningsvis: jag har insett en del den här helgen. Att jag inte kan fortsätta springa såhär mycket. Eller kan kan jag väl. Men vill jag bli bättre så kan jag det nog inte. Endast två års träning gör en inte redo för så mycket som 17-22 mil vecka efter vecka, hur mycket man än vill. Det funkar ett tag men inte för alltid. Som Kent sa till mig i lördags, jag behöver lite tålamod. Det värsta är att jag har så förbaskat ont av den varan, är det någon som kan sälja lite till mig? Men jag får göra mitt bästa och backa lite och vara tålmodig. Det kommer troligen innebära sämre tider, i alla fall till en början. Men på sikt förhoppningsvis bättre. Oavsett måste jag nog det, om jag ska hålla. Inte bara fysiskt utan även mentalt. För det är även jobbigt rent mentalt att springa när det känns skevt. Just nu tror jag min kropp behöver mer kärlek och inte fler mil. Men det är lättare sagt än gjort när man gärna springer för jämnan. Stay tuned! Kolla här då allra sist:

Lördag Den här bilden från lördagens lopp har inte jag tagit utan denna man. Jag tyckte den var fin och jag gillar styrkan i oss alla tjejer. Ajöss.

Gotland Om förra veckan var lite deppig så har den här veckan varit mycket bättre. Min häl bråkade inledningsvis och fortfarande har jag inte kunnat träna som vanligt. Men det har ändå gått åt rätt håll vilket jag är oändligt tacksam för. Jag har försökt koppla bort att Stockholm Marathon inte ligger så långt bort i tiden, det är bara stressande att tänka på, och istället har jag fokuserat på att få fotjäkeln bra. Sen att det är trist, och definitivt kommer få konsekvenser för loppet, att jag inte kunnat träna som jag borde här i april, ja sånt är livet. Just nu är jag bara glad om jag kommer kunna springa Stockholmsmaran men det känns lovande i och med att foten blivit bättre. Men jag tar inte ut något i förskott, man blir ödmjuk på ett helt annat sätt när man blir skadad. Innan jag börjar rabbla veckan så är det några saker jag vill snacka om.

1. Hannibal, ”Köttis”, har dött. Jag talar om vår köttätande växt. Hans levnadsmånad var mellan 16 mars och 14 april. Ja, det är ju inte ens en månad, stackaren. (Nu struntar vi i att han föddes innan vi köpte honom på Plantagen). Vår familj är därmed bevisat värdelös på att ta hand om växter. Jag trodde det bara var jag och Olle men nej, vi är lika kassa hela bunten.

2. Vi har köpt en radio.

Transistorradio Eller en transistorradio som Olle envisas med att kalla den. ”Sätter du på transistorn, Tove?” Det är hur som helst väldigt trevligt. Vi slår på den på morgnarna och kvällarna och lite här och där och låter P1 mala på i bakgrunden. Nu bävar vi dock för att Febe ska upptäcka Rix Megapol eller någon liknande kanal. Det är ju det gammeldagsa vi vill åt.

3. Jag har börjat använda mina formgjutna inlägg.

Inlägg Jag har två stycken: ett basic-par (till vänster) som är rätt klumpiga och så ett par fräsigare räser-par som är tunnare och lättare (till höger). Jag brukar dra fram dem när något krånglar i kroppen och jag tycker faktiskt de fungerar bra då, som lite extra stöd och hjälp. Nu när foten bråkat har jag lagt i dem i dojorna och tycker att det har hjälpt. Ska bli bättre på att ha dem på mina långpass framöver.

4. På tal om mina formgjutna inlägg så kommer de från Runner´s Store. Där jag för övrigt köpte ett par solglasögon i veckan. De kommer från X-Kross. Jag är mycket nöjd med dessa även om jag ser ut som en jättefluga i dem.

X-Kross by SZIOLS

5. En helt annan sak jag gillar är obskyra tuggummigubbar likt detta par som jag stötte ihop med i veckan.

Tuggummigubbar Man hittar dem oftast styvmoderligt placerade i närheten av entrén till mataffärer. Lyckas man upptäcka dem blir man dock alltid lite glad.

6. Till sist slänger jag helt sonika fram ett bra… handdukstips! Det var ni inte beredda på. Men det kan ju vara så att någon av er behöver en ny handduk efter att ni kutat. Knata i så fall iväg till Zara Home. Där hittade jag de här två små, men fina, handdukarna.

Zara Home Sådär, då är ni uppvärmda inför min vecka. Pang!

Måndagen började i garaget. Det kändes rätt motigt att börja veckan där istället för att ge mig ut i friska luften. Men när jag väl satt där på cykeln så insåg jag tre grejer. För det första att kroppen tycker det är rätt skönt att cykla på morgonen. Det är liksom lite snällare och mjukare. För det andra är det lättare att lyssna på snack-poddar när man cyklar, i alla fall tycker jag det. Och för det tredje att det är lätt att få upp pulsen på cykel. Så det var ju bra och positivt tänkt av mig. Synd bara att man blir så överdrivet svettig.

Måndag Efter detta så blev det magstyrka. Rak- och sidoplanka, raka och sneda sit-ups, danish specials och ball bridge. Ali verkar inte alls bry sig om sin mage.

Måndag På lunchen, på väg tillbaka från ett möte, åkte jag och Olle förbi Biltema. Grejen var att vi skulle åka till Gotland över påsk och det fanns inte en chans att få plats med motionscykeln i bilen. Jag ville nämligen inte montera ner den för jag vet att jag aldrig skulle lyckas få ihop joxet igen. Dessutom var tanken på att inte få motionera utomhus på Gotland fruktansvärd. Så fruktansvärd att jag bestämt mig för att köpa en mountainbike att fräsa runt på, utifall att det inte skulle funka att springa med foten. När jag la fram detta förslag till Olle så blev han lite arg, han såg inte alls det briljanta i det. Han tyckte istället det var lite väl hetsigt och impulsivt och absolut, han hade såklart helt rätt. Nu ska det dock tiläggas att Olle inte bestämmer enväldigt över vår ekonomi. Men det gör (tyvärr) inte jag heller. Och det har ju blivit en del löparskor, klockor, löparresor, naprapatbesök etc osv de senaste två åren. Jag ligger liksom inte på plus där om man säger så. Men ändå. Jag var tvungen att fixa en cykel, det bara var så. Jag kollade på Blocket, men hittade inget. Och nu var det ju bråttom, på onsdag skulle det bära av! Olle sa till sist: Biltema. Köp den där i så fall. Jag vet, jag vet. Ni proffscyklister gapskrattar nu men förstå mig (och Olle!): jag hoppades ju innerst inne att jag aldrig ens skulle behöva använda cykeln. Då kan man inte köpa en hoj för 10 000 kr, inte heller för 5000 kr. Så jag åkte helt enkelt till Biltema och Olle var snäll och hängde med mig även om han tyckte hela upptåget i grunden var en usel och överilad idé. Väl på plats blev jag osäker på tumstorleken så jag ringde min löparkollega Micke, som också är en jätteduktig cyklist. Jag försökte mörka var jag befann mig men fick till slut erkänna att jag ringde från… ehh… nja, inte riktigt en cykelbutik… ehh… Biltema. Japp, jag ska köpa en cykel här på Biltema, jajamen, så är det. Han höll på att börja grina och kunde inte tro sina öron, bad att jag skulle vänta lite så skulle han hjälpa mig att leta upp något mycket bättre till samma pris, gammal cyklist som han är. Men nix, det var akutläge och hojen skulle köpas bums, så mot hans inrådan blev jag därmed ägare till en Biltema-hoj. Han har sagt att han på inget vis tar ansvar för min säkerhet.

Måndag På kvällen var planen att test en kort jogg. Jag ville ha mjukt underlag och sprang ner till Lidingöloppet utan att nudda asfalt en enda gång på vägen. Kan sett intressant ut.

Måndag Jag tog 4-kilometersslingan, den kändes lagom som en test. Det var ändå rätt ok medan jag sprang, trots att jag haltade lite.

Måndag Men efteråt. Då gjorde det riktigt ont i hälen och jag linkade hemåt. Aj.

Måndag Tisdag, men det kändes som måndag, för starten var identisk.

Tisdag På med Värvet och upp på cykeln. Idag lyssnade jag på Bröderna Luuk medan jag trampade mig svettig.

Tisdag Därefter återigen magstyrka och sen iväg till jobbet. Samma visa även på kvällen. Lite lätt spring.

Tisdag Än en gång ner till Lidingöloppet.

Tisdag Känslan var ungefär densamma; det gick att springa men det var ansträngande, fast ändå utan att göra riktigt ont. Förrän jag stannade. Men ganska snabbt försvann det onda igen.

Tisdag Avslutade kvällen med chin-ups, serien blev rätt så modest 8+6+6.

Tur man inte har problem med rutiner för på onsdagsmorgonen var det samma visa. I med linserna, på med träningskläderna och ner i garaget och trampa, trampa.

Onsdag Magstyrka, dusch och sen t-banan till jobbet. Längesen jag åkte tunnelbana.

Onsdag Gillar förresten vår nya fina neonskylt på jobbet.

Onsdag På lunchen var det slut på daltandet och dags att återigen låta foten smaka asfalt. Ner till omklädningsrummet.

Onsdag Av med alla halsband.

Onsdag Egentligen skulle jag vilja springa med alla smycken, det känns tomt utan dem, men de väger ändå en del. När jag blir riktigt gammal och skiter i tiderna, då! Ut i det underbara vädret. Det blev en vanlig lunchrunda, inget rasande tempo, för det vågade jag mig inte på. Förbi Pampas Marina, vidare längs vattnet och sen tillbaka igen.

Onsdag Faktiskt så tyckte jag att foten var lite bättre, men det var knappt så att jag vågade tänka det. Absolut inte i sin vanliga form men lite, lite, lite bättre. Kanske. Förhoppningsvis.

Onsdag På kvällen var det dags att ta färjan till Gotland. Men först gjorde jag kycklingspett och hemmagjord jordnötssås.

Onsdag Allvarligt. Såsen. Den blev riktigt bra, som på restaurang! Trots att jag glömde ha i både citronen och saltet.

Onsdag Jag gjorde efter det här receptet för alla er jordnötssåsälskare (Obs! Jag hoppade helt över vattnet. Med flit alltså.). Sen drog vi, och Biltemahojen i sin stora låda, till färjan.

Onsdag Skärtorsdag och jag vaknade efter endast fyra timmars sömn i vår säng på Gotland. Det finns inget bättre, att vakna på Gotland alltså, jag hade gärna sovit några fler timmar. Men å andra sidan, tre små fantastiska människor slår John Blund med hästlängder. Solen sken.

TorsdagTorsdag Min pappa stod redo med verktygslådan och skruvade ihop cykeln till mig. Här har ni honom, min egen materialare.

Torsdag Jag trampade genast iväg på en liten sväng. Jag är ju definitivt inget cykelproffs men jag tyckte verkligen inte att cykeln var så pjåkig. Det var lika vackert som vanligt.

Torsdag Sen drog vi alla ner till stenstranden. Där kunde man slumra en stund.

Torsdag Efter lunchen åkte vi till Prästgården. Där var det väldigt påskigt.

Torsdag Alla barn fick leta efter ägg i trädgården.

TorsdagTorsdagTorsdag Hittade man alla färgerna fick man ett eget ägg.

Torsdag Efter detta så var det dags att springa. Idag var min plan att testa en lite längre tur på 15 km.

Torsdag Ner längs vattnet. Jag höll på att spricka av lycka. Att. Kunna. Springa. Just. Här.

TorsdagTorsdag Upp på vägen en bit och det kändes som sommar att springa på de här vägarna igen. Jag har sprungit in så mycket sommarminnen i dem, både jobbiga och härliga sådana.

Torsdag Tillbaka hemma. Jag inspekterade trädet som fallit i stormen.

Torsdag Foten kändes som tur var bättre än trädet såg ut, och jag började våga hoppas på riktigt att den var på bättringsvägen.

Långfredag. Jag vågade mig ännu inte på två pass så vi började återigen dagen på stenstranden. Men på eftermiddagen drog jag på mig springkläderna.

Fredag Var lite nervös för planen var att testa lite fart med foten. Ner till havet där jag började med att värma upp. Första dagarna på Gotland slås jag alltid av hur knöggligt och svårsprunget det är på vissa bitar längs vattnet, sen vänjer man sig vid det och tycker inte det är några konstigheter alls.

Fredag Jag satte av i full fart. Eller nja, det var ganska rejäl motvind och dessutom var jag livrädd för att vricka en fot, så jag sprang nog lite mesigt av den anledningen också. Pausade en minut på mitten för att stämma av med foten. Men den var tyst som muren så jag tolkade det som ett ok och sprang vidare. Nu lite lättare utan motvinden. Klar!

Fredag Avslutade med lång nedjogg. Det var verkligen inte var mitt bästa pass någonsin, kroppen kändes rätt skev och stel när jag ökade farten men ändå, jag gnäller inte så länge det går åt rätt håll. Innan vi åkte trodde jag ju knappt jag skulle kunna springa ett endaste steg på Gotland, och då spelar sekunder hit och dit inte längre någon roll. På kvällen bjöd syrran på japanska snacks som hon köpt när hon och Nils var i Tokyo. Det går nästan inte att slakta såna här fina förpackningar men det gjorde vi ändå.

Fredag Och sen var det lördag och påskafton. Och min födelsedag! 39 jordsnurr hade jag plötsligt snurrat upp i. Jag hade önskat mig att få springa direkt när jag vaknade så det fick jag. Både för familjen och foten.

Lördag Åh herregud. Vilken morgon. Vilken födelsedagsmorgon. Det var som sommar ute fastän jag bara är ett simpelt aprilbarn.

LördagLördag 10 km och sen hem till firande av mig själv. Det såg nästan ut som att jag kom till Thailand med alla fina blommor. Och de fina korten får jag spara och titta på någon dag då jag känner mig värdelös.

Lördag Sen fortsatte härligheterna på stranden. Det sprangs ruskigt fort.

Lördag Och Febe och Ruben badade!

Lördag På lunchen drog vi hela gänget till Hamra Krog och åt världens godaste olivbröd och jordärtskockssoppa. Finns icke bilder på detta då jag hade fullt upp med att vräka i mig maten pga massiv hunger.

Lördag Senare på eftermiddagen var det dags för ett andra pass för första gången på länge.

Lördag Det blev ytterligare ett distanspass, ett progressivt sådant, mer än så vågade jag mig inte på. Dubbla pass var bara det en utmaning för foten. Och jaaaa! Det funkade. Var lite trött i foten på kvällen men jag hade inte ont eller så. Vi avslutade kvällen med brakmiddag som min mamma fixat. Bäst var ramslökmajonnäsen som vi fick till lammet. Det hade visat sig att vår trädgård var full av just ramslök, som för övrigt smakar som en blandning av gräslök och vitlök, så detta hade hon plockat och gjort en mästerlig majonnäs av. Själv bjöd jag på tårta efter maten. När jag la mig på kudden på kvällen så konstaterade jag att detta kan ha varit min bästa födelsedag någonsin: Firande med hela familjen, 2 x spring, ett älskat Gotland, roliga presenter, världens bästa väder och god lunch och god middag. Så lyckat det kan bli.

Söndag och hemfärd. Men innan dess var det dags för långpass. Klev upp vid sextiden och tryckte i mig ett par mackor, gick och la mig igen och sen gav jag mig iväg vid halv åtta.

Söndag Shorts och t-shirt. Snälla, låt det fortsätta såhär. Jag kan omöjligt dra på mig långa tights igen förrän tidigast i oktober, benen har nämligen vant sig vid den här glassiga tillvaron nu. Vågade inte riktigt på mig ett mastodontpass ännu utan bestämde mig för att 30 km var lagom och bra. Jag tog min vanliga långrunda men vände tillbaka halvvägs istället för att runda hela Hoburgen. Den här rundan är väldans vacker, underlaget är otroligt varierande så det blir aldrig långtråkigt. Ett parti springer man genom skogen och på vägen tillbaka, när jag skuttade fram över stenar och rötter likt en annan hare, så tänkte jag precis på just det, att det gäller att hålla tungan rätt i mun när man till vardags är en äkta asfaltsnötare – och precis då snubblade jag såklart över en jäkla jätterot. Föll hårt pladask framåt, men måste haft någon beskyddare med mig i skogen för jag klarade mig utan en skråma. Ändå blev jag riktigt förbannad och svor högt ett flertal gånger innan jag rände vidare. Det är för övrigt väldigt skönt att svära högt i skogen, man borde göra det oftare. Totalt 30 km. Foten verkade acceptera även detta, dock måste jag ta tag i min högra höft för den har länge känts trött och tenderar att ”släpa efter” när jag springer långt. Om den var i skick tror jag det skulle gå fortare. Nog om det tråkiga. På eftermiddagen blev det glass i Visby hamn.

Söndag Jag körde hasselnöt och den gammeldagsa smaken romrussin. Men så är jag 39 år också, kom ihåg det.

Söndag Och nu sitter vi på färjan på väg hem till det vanliga livet. Jag håller tummarna för att foten fortsätter vara på glatt humör framåt.

Gotland Hoppas ni inte somnade av alla bilder och ord. Ajöss, vi hörs!

Tulpan Oooh sicken ledsam vecka. Knappt något spring alls. Förra söndagen slutade ju med ett avbrutet långpass och redan då kände jag att det här förmodligen inte skulle vara över på bara en dag. Mycket riktigt. På måndagen kände jag av höften och haltade till och med. Men det var inte bara jag som var nedstämd, även vädret var deppigt, som att det speglade min sinnesstämning så öste regnet ner. Åkte förbi Violon Dingue på väg till jobbet och köpte en god macka.

Måndag Men inte ens det muntrade upp, i vanliga fall funkar förvånansvärt enkla knep på mig. Ahh jag kände mig så ledsen och tidsbegreppet var ju redan då skevt. Bara vetskapen om att det inte skulle bli någon löpning där på måndagen, gjorde att det kändes som att jag inte sprungit på en vecka. Jag inser att det är naivt att tro att man ska kunna springa sig igenom livet utan att någonsin bli skadad, jag inser det rent intellektuellt alltså. Rent känslomässigt verkar det vara svårare att få in det och acceptera det. Hur som. Det blev tisdag. Morgonen började med att vi upptäckte ett rådjur i trädgården. Dålig inzoomad bild kommer här, men ni ser ju den vita rumpan.

Tisdag Hen stod och mumsade på vår kompost medan vi mumsade på mackor. På lunchen var det dags för en liten testjogg. Sånt där är man alltid lite nervös för. Men det var bara att byta om och få det svart på vitt.

TisdagTisdag Jag gav mig av. Höften kändes ändå ok. Inte alls helt bra men på bättringsvägen. Men efter några kilometer kände jag: hälen. Den jävla hälen. Det var ju där det onda startat från allra första början. Och häleländet gjorde nog att jag sprang på ett onaturligt vis – och därmed belastade höften fel. Och så fick jag ont i höften istället. Jag åt antiinflammatoriska tabletter i förra veckan och det var lite lurendrejeri för då försvann ju smärtan i hälen. Dock högst tillfälligt för nu på tisdagen, utan tabletter i kroppen, var den således tillbaka. Jag var klok och joggade tillbaka.

Hoppet är det sista som lämnar människan så på onsdagsmorgonen gav jag mig ut på en kort jogg igen.

Onsdag Tog det lugnt men kände mig svag. Högerbenet var tungt och jag kände återigen av hälen. Inte så farligt ändå så planen var att ge mig ut på en lite längre tur efter jobbet då kroppen förhoppningsvis skulle kännas piggare. Så det gjorde jag. Här ser jag väldigt glad ut, vilket är totalt missvisande för sinnesstämningen inom mig där och då. Kolla bara:

Onsdag För saken är ju att jag inte alls var glad. Det var redan onsdag kväll, och på lördagen var tanken att jag skulle springa den nya halvmaran i Visby: Nordic Classic Running. Jag anmälde mig för att bra tag sen och såg fram emot att på fredag kväll flyga till Gotland, på lördagen springa ett halvmarathon som ett bra träningspass, inget annat, och sen flyga hem på söndagen igen. Ett par dagar innan man, förhoppningsvis, ska springa ett lopp i relativt hög hastighet, då vill man inte ha skit med ena foten. Därför var jag ju såklart inte glad. Jag sprang i alla fall ut mot Elfvik.

OnsdagOnsdag Vände tillbaka efter fem kilometer, och även om jag vägrade inse det då, så var den turen ett bra bevis på att jag inte skulle kuta något halvmarathon. Löpsteget var inte det jag önskade att det skulle vara. Jag hade redan fått acceptera att jag inte på något vis skulle hinna få upp någon vidare fart inför loppet men det var ok, det var trots allt ett träningslopp. Men att halta runt 21 km, det är liksom ingen poäng med det överhuvudtaget. Men som sagt, hoppet är det sista som lämnar människan så än så länge var jag inställd på att springa loppet. På torsdagen blev det inget morgonspring. Jag startade istället morgonen med att ha på mig en ny klänning/kaftan/särk. Kände mig som Ebbot i Soundtrck Of Our Lives. Det kändes bra.

Torsdag På lunchen var det dags för 10 km lätt distans. Vädret var fantastiskt och jag intalade mig själv att min kropp också var det. Jag sprang runt och ropade (tyst) till mig själv: Benet är hundra! Hälen mår ju bättre än någonsin! Vilken kraft i steget!

Torsdag Men det var ju bara lur. Det kändes inte alls bra.

Torsdag Definitivt inte den där känslan man vill ha ett par dagar innan ett lopp. Ojoj, långt därifrån. Jag haltade upp på kontoret och ringde Pekka. Han lät inte alltför hoppfull och vi konstaterade att loppet i sig ju inte var viktigt, men däremot att få ordning på fotskrället. Han tyckte jag skulle klippa till ett hemmagjort skumgummiinlägg och testa att jogga med. Funkade det utan att det gjorde ont när jag sprang, ja då kanske jag skulle kunna springa loppet. Så jag gick på skumgummijakt på jobbet. Det är inte klokt vad svårt det ska vara att hitta saker just när man behöver dem. I vanliga fall ser man ju skumgummi både här och där, det bara ligger och dräller överallt och man blir irriterad över att det ser skräpigt ut, men nu är det alldeles tomt. När jag frågade i receptionen så berättade de att de preciiiiis slängt tre säckar fulla av skumgummi! Gaaaah. Till sist fick jag fatt på en liten bit nere hos datakillen och bar den i mina händer som att den vore guld. Jag såg även till att avboka mitt hotell i Visby. Det är ingen rusning på hotellrum vid den här tiden på året så och om jag mot förmodan skulle starta på lördagen så skulle det ordna sig ändå. När jag kom hem klipptes och pysslades det och sen gav jag mig av.

Torsdag Jag joggade bara kort, var ju tvungen att spara de små krafterna till lördagen. Och kanske för att jag just sprang så kort så kändes det faktiskt ganska lovande. Såhär såg förresten den högteknologiska anordningen ut (titta nu inte på min torra häl, ok?!).

Torsdag Efter detta så gjorde jag magstyrka. Det är i alla fall något bra med den här skiten, att jag tränat magen ordentligt varje dag. Och sen packade jag. Planen var att jogga kort på fredagsmorgonen och om det kändes bra då, ja då skulle jag dra till Gotland. På kvällen gjorde jag laxbiffar och som tur var lyckades jag hålla ihop dem. Det var jag verkligen värd.

Torsdag Tidigt där på fredagen blev det alltså en jogg, med mitt skumgummiinlägg på foten.

Fredag Men aj. Nää, det funkade inte. Haltade ledsen hemåt, ja jag grinade faktiskt en skvätt. Det handlade egentligen inte om lördagens lopp utan om att jag hatar fotont, just för att jag hösten 2012 hade problem med plantar fascist och att det tog sån tid. Hur som helst så var det bara att packa upp väskan och glömma Visby. Pratade återigen med Pekka och vi gjorde upp en liten plan. En lugn helg, ingen löpning förrän eventuellt en test på söndagen. På väg hem från jobbet körde vi förbi mina föräldrar och lånade cykeln, som vi precis hade lämnat tillbaka. In med den i garaget.

Fredag På lördagen vaknade jag med en jäkla energi. Men får man inte kuta så får man använda den till annat vettigt. Först åkte vi in till stan.

Lördag Vi fixade olika pryttlar som block, målarfärger och annat som alltid måste finnas hemma. Sen åt vi lunch på Nero. Vissa satt ute.

Lördag Det gjorde inte vi.

Lördag Min grej nuförtiden är att jag beställer kaffet före maten. Vilket ofta resulterar i att jag dricker kaffe till maten. Det är godare än man kan tro.

Lördag Efter detta åkte vi hem i det fina vädret. Jag försökte förtränga Visby och halvmaran. Istället tog jag itu med trädgården, tänkte att jag kan passa på att göra allt det där jag annars aldrig hinner. Detta gjorde jag:

1. Jag borstade ut sand på trädgårdsplattorna för att täppa igen alla små hålrum.

Lördag Det är egentligen helt okej att borsta ut sanden, ganska kul om jag ska vara ärlig. Desto tråkigare är det att borsta bort och ta upp all sand som blir över.

2. Jag och barnen tvättade trädgårdstolarna.

LördagLördag Väldigt tjusiga blev de.

LördagLördag

 

3. Sen tog jag itu med Umas ärvda cykel. Hon hatar nämligen färgen rosa över allt annat så syrrans gamla cykel var inte att tänka på i detta skick.

Lördag Men vi hade ju fixat guldfärg i stan!

Lördag Så snart hade vi en nöjd cykelägare (Obs! Jag kan läsa och vet att det står för Indoor use på burken. Men hon på Panduro sa det skulle funka. Punkt.)

Lördag Alla, inklusive jag själv, blev oerhört avundsjuka på Uma. Det verkar som att alla vill ha guldcyklar.

 

4. Har man väl börjat spraya så är det omöjligt att sluta så vi körde på och gjorde Rubens tejphållare till guldtacka.

Lördag Som tur var tog färgen slut sen.

5. Därefter var det dags att ta itu med mig själv, magen närmare bestämt. Det är verkligen synd om den som alltid får ta skiten när foten strular.

Lördag Det var fint att ligga där på utomhuspremiären.

Lördag

 

 

6. Jaha, sen gjorde jag glass.

Lördag Pistage.

Lördag  Och choklad. Efter detta fix hann jag även med en del annat. Faktiskt inte klokt vad man hinner när man inte får springa.

Efter lördagen blev det söndag. Dagen började med frukost och sen vinkade vi hejdå till barnen som skulle åka med mina föräldrar till Gotland. Lite avis var man allt. Själv bytte jag om och drog in i garaget. På med musik och upp på cykeln. Den här inspirerande utsikten lär jag få leva med framöver.

Söndag Jag trampade på ett bra tag där inne. Fan vad jag hatar att cykla men jag tänker att det gör mig mentalt stark eller nå´t.

Söndag Sen blev det magstyrka och chin-ups. För ett år sen kunde jag göra tjugo chins på raken, nu är jag inte riktigt lika stark men ganska stark ändå. Snart kanske jag gör tjugo igen.

Söndag Sen sa jag till Olle att vi måste åla in till stan och göra mysiga grejer så att jag förtränger att jag inte får springa långpass. Så det gjorde vi. Vi strosade runt som om vi vore utomlands och drack både kaffe och åt lunch som ena riktiga gottemajor.

Söndag Foten då? Tja, jag känner tyvärr att den blir lite varm när jag går mycket = inflammation. När jag hade plantar fascist sprang jag mig igenom det hela, vilket förmodligen gjorde att det tog sin lilla tid att få foten bra. Dock gör jag det gärna tio gånger om så länge det går att springa. För även om det gjorde ont då så blev det ofta lite bättre när foten väl var varm (sen att det gjorde vansinnigt ont efteråt struntade jag i). Nu har problemet varit att det gör så satans ont och inte släpper när jag springer. Lite senare ikväll ska jag testa en kort tur på bandet och så får vi se vad fot och höft säger.

Men även om detta är otroligt frustrerande för mig så vet jag att det till slut går över och då jävlar. Jag tänker som så att kroppen kanske är smart och medvetet gjort detta så att jag verkligen ska få känna springsuget. När vi knatade runt på stan idag och det blåste i håret så kändes det för en sekund som att jag sprang och jag höll på att bli tokig av springabstinens. Jaja, vi ser hur det går i nästa vecka. Men till dess att foten är på banan så harvar jag på med cykeln, magen och chin-ups. Håll tummarna för mig, och spring lite för mig. Hej då!

Ali

Askrikehamnen Lustigt det är att tänka på tiden ibland, inte sådär ”oj vad tiden går” utan verkligen gå in i tiden och inse att det faktiskt är livet som pågår alla de där dagarna, de som annars lätt bara rusar förbi en och sorteras in under vardag. Oftast är man så djupt inne i den där vardagen att livet bara tuffar på utan att man tänker på det – och tur är i för sig det, för att gå runt och vara filosofisk för jämnan är ganska påfrestande. I alla fall tycker jag det. Men idag när jag skulle summera senaste veckan så kändes det plötslig stort. En vecka. Sju dagar. 168 timmar av liv som pågått. Mitt liv. På något vis kändes det plötsligt mäktigt, inte mäktigt som att jag går runt och tror att jag ska trilla av pinn hux flux, utan mer för att… livet är mäktigt. Varje dag är mäktig om man tänker på att det är en liten del av hela livet. Vare sig det är fyllt av barn i pyamaser, backintervaller, matteläxor, presentationer eller annat trevligt. Ja ni hör ju vilket flum det är i skallen på mig, nu börjar jag snart skriva Carpe Diem! och annan skit så låt oss lämna detta ämne nu genast och istället titta på veckan ur ett mer krasst perspektiv, typ vad jag gjorde och åt. Såhär då: På måndagen vaknade jag och var så trött. Insåg att det bästa jag kunde göra vad att låta kroppen få lite vila så det blev ingen morgonlöpning utan istället macka och kaffe.

Måndag Efter jobbet blev det dock spring. Nu var jag riktigt laddad. Dessutom var det inte bara vanligt spring för på vägen hem skulle jag bli fotograferad av Dagens Industri för en intervju som de gjort med mig. Jag och Oskar, fotografen, hade stämt träff i Värtan. Jag rände på rätt ordentligt från jobbet för att komma i tid. Sprang förbi Stadion där det var fullt av tröjor och halsdukar uppsatta på staketet till minne av Djurgårdssupporten som blev ihjälslagen.

Måndag Väl framme i Värtan var det ingen fotograf i sikte. Jag stod och väntade en stund, joggade fram och tillbaka för att hålla värmen men såg ingen Oskar någonstans. Däremot såg jag de här stackars brillorna.

Måndag Minuterna gick och till råga på allt dog min mobil, den gör gärna det när det är mindre än tio grader kallt ute och/eller då man verkligen behöver den. Så jag kunde inte ringa och kolla var han höll hus. När en halvtimme passerat sprang jag bort mot bron och där! Där stod han ju. Vid en annan oljecistern än den jag stått vid. Värtan är lite lurig. Hur som helst så var det ju tur att vi hittade varandra så det kunde bli lite bilder. Synd bara att jag stått och huttrat och fått röd näsa lagom till att man ska vara med i tidningen.

Måndag Det sattes upp ljus och sen fick jag hoppa på märkliga vis för att fastna på bild. Vi hade väldigt trevligt på den lilla gräsplätten mitt bland Ropstentrafiken .

Måndag När vi var klara fortsatte jag hemåt.

Måndag Jag lämnade av ryggan och fortsatte ner till hamnen där jag skulle köra ett backpass. Det såg ut som vilken sommardag som helst.

Måndag Det var inte mycket att orda om utan bara att sätta fart.

Måndag Det var som vanligt kul att springa backe. Det är något visst med just backintervaller. Men på slutet kändes det som att jag skulle gå samma öde till mötes som den här bilen, så trött var jag.

Måndag Jag hängde vid vattnet en stund.

MåndagMåndag Sen fick jag skynda mig hem till middag och varm dusch.

Tisdagen kom och jag var uppe tidigt. I och med tidsomställningen får man leva med att det återigen är lite mörkare på morgnarna nu ett tag.

Tisdag P1280033 Gatlamporna släcktes 05.50. Jag sprang och funderade på att jag innan jag ger mig ut ofta tänker att jag bara ska springa sisådär 7 km, men väl ute är det snudd på omöjligt för mig att springa mindre än en mil. I tanken vore det ibland skönt med en kortare jogg men ändå så bara går det inte, som att jag inte kan räkna passet om det är mindre än 10 km och dessutom föredrar jag jämna tiotal. Därmed blev det en mil där på tisdagsmorgonen. Sen hann jag även med att lämna blodprov på väg till jobbet, som vanligt för att kolla mina järnvärden. Håller tummarna för att de ska vara bra även om jag har en känsla av att jag egentligen behöver fortsätta käka järntabletter. Men det här med att gå till provmottagningar, det ska man i största möjliga mån undvika. Det satt en hel drös människor i väntrummet och hostade och nös. Jag var nära att ställa mig utanför men rädd för att missa mitt nummer fick jag istället snällt sitta kvar och begrava näsa och mun långt ner i halsduken som en annan Michael Jackson. Återstår att se om jag ligger däckad i förkylning om en vecka eller så. På kvällen blev det ett tröskelpass i fantastiskt väder. Lyx att kunna springa fartpass utomhus på kvällarna, efter jobbet, nu när det är ljust så länge. Det är som att man inte fattar hur man överlevde på vintern.

Tisdag Jag hade en bra känsla passet igenom även om jag hade velat komma ner lite i tid. Onsdagmorgon och återigen morgonspring.

Onsdag För att vinna lite tid, och därmed kunna sova lite längre, hade jag kunnat springa till jobbet men när det är såhär fina morgnar så är det något som drar mig ut mot Elfvik. Sprang där och kände för att väcka hela världen så att de kunde se den fina soluppgången.

OnsdagOnsdag Efter duschen fick jag bråttom och därmed blev det gröt i bilen. Jag är faktiskt mycket nöjd med detta påfund: gröt i mugg. (Obs! Olle körde.)

Onsdag På lunchen hände det roliga grejer. Jag träffade Johan, en av mina bästa vänner, och vi konstaterade att det var på tok för längesen vi sågs. Vi gick till Gro på Sankt Eriksgatan där jag konstigt nog aldrig varit tidigare, trots att det ligger nära jobbet.

Onsdag Ojoj. Maten! Så himla gott.

Onsdag Sen gick Johan och beställde efterrätt till oss. Det är Johan som står upp och ser pillimarisk ut men kolla killarna som sitter vid borden! De där tre måste synkat klädseln på morgonen. Okej, vi kör rosa skjorta och grå kavaj, klart slut, hej.

Onsdag Efterrätten har ni här. Allt detta en vanlig onsdag på Sankt Eriksgatan!

Onsdag Sen att jag fick tre fina fotoböcker av Johan, som han och Henrik ger ut på sitt fantastiska förlag Livraison, det var precis vad mina ögon behövde. De kan nämligen inte bara livnära sig på lycramaterial, gångbanor och fin natur. Konst och känsla behövs också. Japp, jag fick en påse lyxakrits också.

Onsdag Sen jobbade jag på och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om.

Onsdag Jag hade tur för min mamma hade hämtat barnen vilket betydde att jag och Olle kunde gå samtidigt från jobbet – vilket i sin tur betydde att Olle kunde ta mina grejer. Jag kunde alltså springa ryggsäckslös. Det passade bra då jag skulle avverka ett rejält tempopass, och det sista man behöver då är en massa tyngd på ryggen. Värmde upp i 4,5 kilometer, lika långt som det var att ta sig till Gärdesfältet. Där satte jag fart. Men grrrr! Märkte genast att det var något fanskap med min vänstra häl. Jag stannade inte men kände att det påverkade löpsteget, och därmed farten. Avverkade hela passet men var lite moloken när jag kom hem. Jag gillar inte fötter som krånglar. Jag hatar det rent ut sagt. Här står jag full av hälhat.

Onsdag Hemma så blev det lite knärehab, eller rättare sagt knäprehab. När man får skavanker så blir man genast lite duktigare på att sköta sig. Det blev även magstyrka, något som jag slarvat med på sistone. Saken är att jag märkt att jag just slarvat, med en stark mage får man bättre hållning, så är det bara. Summerade onsdagen till 30,5 km.

torsdagen bestämde jag mig för att låta hälen vila lite. Det passade även bra eftersom jag försöker med konststycket att springa lite mindre några veckor framöver. Detta i hopp om en piggare kropp på fartpassen. Så istället för soluppgång i naturen blev det gröt och Runner´s World.

Torsdag Men på kvällen fick jag springa.

Torsdag Känslan i hälen var på det vis att den inte kändes till en början men kom sen smygandes efter några kilometer. Värst var det att springa nedför på asfalt så därför undvek jag just detta och njöt av detta vackra istället.

TorsdagTorsdag Sen var det slut på torsdagen.

fredagen vaknade jag med lite träningsvärk i magen. Sånt gillar vi. Jag körde ett tempopass på lunchen.

Fredag Det var det ultimata fredagsvädret!

Fredag Precis här satte jag igång att plåga mig.

Fredag Var lite rädd för vad hälen skulle tycka om saken men som det verkar så föredrar den när jag springer fort och kommer upp bättre på framfoten. Så det gick helt ok. Det kändes fantastiskt att fräsa fram i vårsolen även om jag fick väja hit och dit för alla promenixare. På sista blocket, när jag hade en kilometer kvar, hörde jag flås och steg närma sig bakifrån. Vägrade vända på huvudet men misstänkte att det var en kille som jag mött tidigare och som också verkade ruscha fram och tillbaka. Hur som helst så ökade jag farten en aning, var beredd på att bli omsprungen, han flåsade på bakom mig. Sakta men säkert tyckte jag mig höra att avståndet mellan oss ökade och när jag bara hade hundra meter kvar så hörde jag hur han stannade. Ah! Alltid en seger att inte bli omsprungen! Efter detta tänkte jag på att jag förmodligen skulle utvecklas en hel del om jag tränade med andra ibland, man får fasiken upp bättre fart när man är jagad eller jagar. Får se om jag kan synka mitt liv med Spårvägenträningarna framöver. Nöjd med passet stretchade jag lite, väldigt lite skall erkännas.

Fredag Sen tog jag kort på mig själv i solen för att kunna titta på utifall det blir snöstorm eller annat väderskit här framöver.

Fredag När jag joggade tillbaka mot kontoret så såg jag plötsligt en tjej som tog av sig tröjan mitt på trottoaren – och hon hade bara bh och trosor på sig! Vad är detta för tokeri, hann jag tänka, innan jag såg fotografen. Tycker dock det var lika mycket tokeri för det. Såklart tog jag kort på dem, dock inte så nära för jag var för feg. Klick!

Fredag På fredagkvällen drog jag ut på stan, dansade och drack vin och drinkar. Ehh, nä. Tvärtom. Det blev återigen prehab och magstyrka hemma till den här fantastiska låten. Jag har bestämt mig för att magen här framöver ska få vara med på en jäkla resa.

FredagFredag På lördagen sov jag tills jag vaknade. Inte så länge i för sig, jag verkar inte kunna sova längre än till 06.45 nuförtiden. Olle brassade iväg för att köpa Dagens Industri för det var idag intervjun med mig skulle dyka upp! Och det gjorde den sannerligen – på framsidan och sen fyra sidor! Det var till att sms:a mamma och pappa på direkten.

LördagLördag Märklig känsla att se sig själv i tidningen men jag tyckte det blev en bra artikel. När maten smält var det återigen dags för ett tempopass, idag det längsta på veckan. Inte helt ultimat att det blev två tempopass på raken men inte mycket att göra åt saken. Kollade temperaturen och bestämde mig för t-shirt och armvärmare. Och kolla på bilden, ser ni att det är små knoppar på grenarna i förgrunden? Våren ÄR här.

Lördag Värmde upp och sen in mot stan. Men det var blåsigt! Irriterande! Kämpade på i motvinden men det var rätt kärvt. Inte bara pga vinden utan för att benen var lite tunga. Funderade ett tag på att bryta men slog bort tankarna och tänkte att alltid ger det väl något att slåss mot vind och sig själv. Så det var precis vad jag gjorde. 23,5 km senare var jag tillbaka hemma. Då blev det juice.

Lördag Och ett lass lördagsblodpudding. Olle är så larvig när jag äter blodpudding, han kan inte ens vända dem i stekpannan för han tycker det är så äckligt. Själv tycker jag det är riktigt gott. Särskilt med ett ton lingonsylt till.

Lördag Sen vek jag och katterna tvätt.

Söndag

Söndag och långpass. De senaste veckorna har jag kört två pass på söndagarna, ett längre på 35-40 km och sen en kortare på eftermiddagen så att jag kommit upp i totalt 46-50 km på söndagen. Idag var tanken att göra tvärtom och börja med en kortare tur.

Söndag Jag hade dock inte riktigt bestämt mig för hur kort den skulle vara men jag satte iväg in mot stan. Stegen kändes ganska tunga, gårdagens tempopass satt ännu kvar i benen. Det är vid såna tillfällen jag kan önska att jag sprang på heltid och kunde portionera ut mina pass bättre. Det där med återhämtning är jag inte alltid så bra på och nu när jag haft strul med järnvärdena har just den biten blivit sämre. Hälen kändes under kontroll, den gjorde i alla fall inte ont medan jag sprang. Däremot dök det upp en jobbig känsla i höger höft. Grrrr, alltid är det något!

Söndag Medan jag kutade började jag räkna och insåg att det skulle bli rätt bråttom med allt som skulle hinnas med under dagen. Jag hade varit lite väl optimistisk med tiden där på morgonen och dessutom kändes höften av mer och mer. Fortsatte ännu en bit men insåg att det bara var dumt, särskilt att springa fort vilket jag behövde för att hinna hem i tid. Bestämde mig därför för att avbryta passet och ta en längre tur på eftermiddagen. Vem kom och hämtade mig då om inte Olle? Denna snälla (och roliga!) människa. Kände mig som en lyxhustru som blev hemkörd efter sitt träningspass. Tillbaka hemma blev det full sprutt med att steka pannkakor. Medan jag gjorde detta passade jag även på att köra magstyrka. Älskar när jag lyckas med såna här kombos. Drog på mig en keps för att jag kände för det.

SöndagSöndag Vad som också är bra med en sån här kombo är att det blir ett väldans fokus på att göra övningarna effektivt för annars bränns pannkakorna vid.

Söndag När detta var klart så var det ner med pannkakorna i väskan och tjong iväg till Hässelby där den här lilla människan, med desto större shorts, hade basketmatch.

SöndagSöndag Tillbaka hemma på Lidingö gjorde jag ett nytt försök.

Söndag Återigen sprang jag in mot stan. Men jag kände direkt att höften inte ville. Jag brukar inte lyssna på skavanker men det här gjorde så pass ont att till och med jag fattade att jag förmodligen bara skulle förvärra det hela rejält. Så efter några kilometer fick jag vände hemåt. Fan så arg jag var!

Söndag Men ändå. Jag har lovat mig själv att lyssna på kroppen ibland. Och just nu har jag inte lust att förvärra något. Dessutom påminde jag mig om att jag fick ett kort långpass igår, och flera bra pass i veckan. Men det här med återhämtning måste jag fixa bättre framöver för kroppen verkar inte riktigt palla det som huvudet vill att den ska. Och ja, jag vet, man kan ju springa lite mindre. Det är bara så jäklans trist. Ok. Hej då!

Den här veckan har känts lite sådär insiktsfull. Eller nja, inte så att jag tänkt en massa geniala nydanande tankar men små grejer har gått upp för mig och slutligen landat i skallen. En sån grej är maten som jag snackade om i förra veckan. Den här veckan har jag haft med mig matlåda till jobbet nästan varje dag, och därmed ätit riktigt ordentligt och bra. Mycket bönor och linser har det blivit. Vilken skillnad! Jag har känt en helt annan energi när jag kutat och jag inser att detta är något jag borde insett för länge sedan. Träna, äta och sova. Det funkar liksom inte när man slarvar med en bit, även om man måste vara snäll mot sig själv och inse att det ibland är övermäktigt att lyckas perfekt med alla bitar samtidigt som man har ett liv i övrigt att sköta. Min syster och mamma var på mig redan i somras på Gotland när jag kastade i mig filmjölk till lunchen… Så ok, jag erkänner. Ni hade rätt. Jag borde tänkt mer på maten.

En annan sån där liten insikt fick jag en dag när jag sprang hem från jobbet. När andningen och stegen plötsligt var i perfekt harmoni. Då kände jag att allt det här jag håller på med, kutandet, det är ju inte bara en sport. Det är en konstform! Och jag fantiserade vidare om hur jag ska nöta vidare i konstens tecken tills jag blir jättegammal. Förfina och förbättra (sen att man kommer se ut som en stel skyltdocka som springer, det är en annan sak). Men insikten var alltså att det liksom är det det handlar om, inte bara en massa minuter och sekunder hit och dit. Nu gillar jag ju i för sig det här med minuter och sekunder också, jag gillar att tävla mot mig själv. Men det var ändå som att jag fick ett lugn i mig och blev påmind om glädjen som måste finnas där för att man ska nöta vidare.

Mitt knä börjar bli lite bättre, tror jag. Hoppas det är min dagliga rehab som gjort resultat, för det är så trist att det bara måste ge något. Och denna gång ska jag inte lägga av just då utan ordentligt nöta vidare. Stretchen däremot. Ja, den kämpar jag också på med men tycker inte att jag blir ett dyft mjukare.

Två saker till innan jag dundrar igenom veckan. Jag har hittat den perfekta gummisnodden. Bara en sån sak! Såhär ser den ut, typ som en bläckfiskring.

Tisdag Det kanske är det där bläckfiskaktiga som känns så snällt mot håret. Den kommer dock inte från havet utan från & Other Stories.

Måndag Och jo, en annan sak. När ni skriver trevliga frågor och kommentarer så kan det ta ett tag innan jag svarar. Jag hänger nämligen bara vid bloggen en stund på söndagen. Om jag försöker mig på att kila in på bloggen någon annan dag, och barnen kommer på mig, då får jag genast skäll och det gastas saker som ”Men du har lovat att bara skriva en gång i veckan!”. Så nu vet ni. Jag svarar alltså men det kan ta en liten stund. Jahapp, såhär var veckan i övrigt:

Måndag Jag startade upp måndagen med en ullkavaj på mig. Ni kanske vet det där H&M-samarbetet med Isabel Marant? Som folk gått man ur huse för? Det gjorde inte jag. Men! Jag gick förbi H&M förra helgen och då hängde den här lilla ullkavajen kvar – på barnavdelningen. I storlek 152. Satt som en smäck. Sen att Isabel Marant hade en vision om att den egentligen skulle vara lite over size och hängig struntar jag i. Så detta var jag nöjd med där på måndagen. Spring utan ullkavaj blev det på lunchen. Vanlig distans.

Måndag Det var väldigt blåsigt och ordinärt.

Måndag När jag skulle hem blev det lite mer spring.

Måndag Hittade min pappa vid brevlådan hemma men det var knappt så jag såg honom, så mörkt var det.

Måndag Efter förra veckans mörkerspring var jag sugen på att springa så mycket som möjligt i dagsljus denna vecka. Så det blev lunchspring igen där på tisdagen.

Tisdag Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass som var precis så plågsamt som det ska vara. Därefter tillbaka till jobbet och en massa jobb.

TisdagTisdag Och tada, här har ni den – matlådan! Det är massa olika lager med grejer. Tusen gånger bättre än fil och sushi.

Tisdag För när jag sen skulle springa hem i novembermörkret så var det med en jäkla energi!

Tisdag För övrigt första gången på länge som jag hade musik i öronen. Jag har liksom varit så trött på all musik, allt ljud. Men nu kändes som att jag flög fram med detta i öronen, även om klockan inte riktigt visat att jag gjort det. Skitsamma, känslan var på topp!

Tisdag Tidigt på onsdagmorgonen gav jag mig ut i mörkret igen. Blev oerhört förvånad när jag sprang förbi fotbollsplanen och såg en tjej som höll på att göra utfallssteg. Var sugen på att ta kort på henne men det hade jag inte tid med, och hon hade säkert undrat vad jag höll på med. Men det hör inte till vanligheterna att se någon annan uppe och skutta, förutom taxichaufförer och en och annan trött hundägare. I alla fall. Backen gick bra även om det var rätt halt på sina ställen. En lurig årstid det här, i alla fall såhär tidigt på morgonen. Halt med vanliga skor men på tok för mycket överkurs att springa med dobbskor. Efter backen var benen trötta och jag begav mig hemåt.

Onsdag Blev lite stressigt så det blev gröt och kaffe i bilen igen.

Onsdag Fast fasiken vad sakta man får köra när man inte har något lock!

Onsdag På lunchen blev det en rask distansmil.

Onsdag Jag såg ett sånt där military-gäng. En storvuxen man stod och gastade på en stackars grupp som bar bildäck fram och tillbaka. Ja, det måste ju så klart varit frivilligt, men jag kan ändå inte undgå att börja fundera över vad som är så kul med bära däck under det att en arg man vrålar åt en. Absolut att pepp kan ge extra kraft och vilja, men denna typ av träning känns för mig som att mot betalning syssla med sånt man normalt sett brukar göra i sibiriska straffkolonier. Nog om det, starka blev de säkert.

På torsdagen var det så väldans grått ute. Lyckades uppbåda inre krafter och bytte om till lunchspring.

TorsdagTorsdag Ner till det grå vattnet.

Torsdag Där det blev ett tröskelpass som var riktigt jobbigt – särskilt eftersom jag förutom att plåga mig själv, dessutom behövde parera alla vattenpölar. För egen del kan jag gärna plaska rätt fram i dem men det känns aningen oartigt att skvätta ner alla oskyldiga promenixare. Uteduschen kändes hur som helst malplacé den här regniga dagen.

Torsdag På kvällen bar det av hemåt.

Torsdag Regnigt och riktigt blåsigt var det. Men väldigt juligt i alla fönster så det var fint. Kan bli så imponerad av alla som orkar sätta upp tusentals ljusslingor och pryttlar. Snart ska ju allt ner igen! På Lidingöbron hade 305 cyklister tagit sig över bron mot ön.

Torsdag Återigen, en helt annan energi på eftermiddagen tack vare medhavd lunchlåda. Dock tror jag att det även är järntabletterna som börjar verkar.

Och sen kom fredagen som blev en så himla bra dag. Jag startade upp den med morgondistans.

Fredag Bara 23 cyklister hade cyklat in mot stan.

Fredag Efter dusch och frukost så blev det en helt fantastisk föreläsning på jobbet av Gudrun Schyman. Så otroligt kunnig och inspirerande var hon. Föreläsningen handlade om jämställdhet och man fick sig en hel del att tänka på. Här ser ni mig bakifrån då jag försöker krama ur lite extra kunskap.

Fredag Sen fortsatte dagen med en stor presentation och känslan efteråt, när det gått bra och man är sådär trött i skallen och det är fredag och man ska hem för att ha släktmiddag, ja den känslan är oslagbar! Glad i hågen rände jag hemåt.

FredagFredag Och med start här på fredagkvällen så har sen helgen varit ett enda stort firande. Febe fyllde nämligen 10 år nu på söndagen så först var det släktfirande på fredagen. Och på lördagkvällen firade vi lite till i förskott. Men först sprang jag på morgonen.

Lördag Först en lång uppjogg för att trötta ut både benen och skallen innan jag avslutade med ett tröskelpass. Åh, det var jobbigt. Endast skönt efteråt. Då åkte jag in med Febe till stan. Jag behövde köpa ett lager nya yllstrumpor. Nu kommer man ju bo i dessa fram till… april?

Lördag Sen på kvällen firade vi Febe i förskott (igen) på Nero. Här är mitt gäng:

Lördag Efter alla linser och bönor i veckan var det dags för ett rejält köttlass.

Lördag Satan så gott det var. Jag drack sån här öl till.

Lördag Efter detta drog vi hem och jag stekta tusen pannkakor samtidigt som jag rehabbade och rullade runt på min foam roller på köksgolvet. Några pannkakor blev därmed lite brända men överlag gick det hela bra. Pannkakorna behövdes nämligen till idag, söndag. För idag fyllde vår fina Febe tio år! Nä, det går inte att fatta. Tio år. Hon som alldeles nyss hade storlek 56 i kläder och bara var en liten plutt. Efter brakfrukosten så skulle Febe iväg med några kompisar och det var ju lite bra för då behövde jag inte ha dåligt samvete över att jag drog iväg på ett långpass. Minus två grader visade termometern vilket betyder att jag med mina förfrusna fingrar fick dra fram skidvantar.

Söndag Det ser ju lite lustigt ut men jag blir galen av att kuta med iskalla, kritvita fingrar. Då får man hellre se ut såhär.

Söndag Sprang först in mot stan och sen ända ut till Biskopsudden. Sån underbar dag! Alldeles vindstilla. Trodde jag. När jag vände insåg jag att det blåste rejält och jag fick kämpa på för att hålla tempot. Tog en extrasväng ut till Stora Skuggan innan jag slutligen sprang över bron och hemåt igen. Det var premiär för vintertights men trots detta så tycker jag att jag blir stel av kylan. Inser också att jag har ett klent förråd av just vintertights. Det kommer behöva utökas om jag inte ska tvätta dygnet runt. Ah, det är dyrt att hålla på att kuta mycket. Nä, nu avslutar jag detta med en bild på en brosch som jag fick av tio-åringen här i veckan.

Söndag Sånt som inte kan köpas för pengar. Sista grejen då för er som ännu är vakna: Jag har fått en startplats till Berlin Marathon 2014! Yeay!!! Ok. Vi hörs. Hej.

Den här veckan har gått i matens tecken. Jag snackade lite med min ultragranne Daniel Nilsson, precis där innan starten på Vintermarathon. Vi kom in på mat och hur mycket man äter. Han tyckte mina portioner på bloggen brukade såg små ut. Ve och fasa! Jag försäkrade honom om att jag verkligen inte äter några små dockportioner för det gör jag verkligen inte (men jag lägger ju inte heller upp alla gånger jag tar om till exempel). Men efter järnbristen har jag dock själv funderat över om jag, trots rejäla portioner, verkligen får i mig tillräckligt med näring med tanke på hur mycket jag kutar. Ibland vet jag med mig att jag slarvar, t ex de dagar jag hetsar och äter filmmjölk till lunch. Det händer, sånt är livet. Men efter vårt treminutersprat innan startskottet så har jag verkligen försökt skärpa till mig ytterligare och äta ordentligt och näringsrikt. Och nej nej, jag följer ingen speciell diet på något vis, det skulle aldrig falla mig in, utan jag äter exakt allt. Dock försöker jag rent allmänt dra ner på köttet och äta mer fisk än tidigare. Men som Daniel sa, det är vanligt att man just ersätter kött med fisk rakt av… och så blir det lite för lite mat. Ett annat tips jag fick från min gamla kollega Jonas, allmänt skidtokig och fd VD för Vasaloppet, är att äta mycket bönor. Så det blir mitt mission för nästa vecka: införskaffa och lägga till bönor till maten. Att jag dessutom läst att många afrikanske löpare käkar just mycket bönor gör bara mitt bön-pepp starkare.

Förutom tankar på mat så har veckan bestått av mycket jobb. Lägg därtill ett sjukt barn. Inte favoritkombon men på något vänster så löser det sig alltid – trots att mina föräldrar varit bortresta. Bara att harva på bäst man kan och springa där emellan. Dock är det en fördel att jobba ihop med sin man när man har sjuka barn. För då kan man sitta hemma men ändå få lika mycket (eller mer) gjort. Håll i hatten, nu drar jag vad jag haft för mig. Som vanligt en massa bilder som inte på något vis är nödvändiga. Men det är sånt man får stå ut med om man läser mig blogg. Voilà:

Måndag Måndagen var ju en väldans trevlig dag. Alla var ännu friska och krya, solen sken och jag vågade mig på min första hela mil efter Vintermaran. Lite stel till en start och inget tempo att tala om, men ändå stor skillnad jämfört med efter Berlin. Fast då körde jag ju full sprutt och sprang också fem minuter fortare. Där ser man vad några minuter gör för skillnad för kroppen. Fint var det i alla fall där på måndagslunchen och jag kunde inte låta bli att spurta på och springa om en tjej en bit framför mig. Som också verkade ha lite tävlingsnerv i sig för därefter flåsade hon mig i nacken innan våra vägar skildes åt. Obs! Jag oomsprungen!

MåndagMåndag På tisdagen var det sjukstuga hemma men jag körde mitt morgonpass som planerat. Det var allmänt mörkt och regnigt och inte mycket att orda om.

Tisdag Tur det fanns en febervarm son att värma sig hos efteråt. Nu är det bara en tidsfråga innan jag själv trillar dit med feber och halsont. Sen jobbades det hela dagen och när jag återigen skulle ge mig ut på spring var det mörkt – igen.

Tisdag Kände mig som något slags nattdjur som bara kröp fram efter mörkrets inbrott. På onsdagen kände jag därför ett starkt behov av att få springa när det var ljust så det blev ett lunchpass ute på Lidingö då det fortfarande var sjukt hemma.

Onsdag Det kändes nästan som att sommaren var tillbaka!

OnsdagOnsdag Såhär smart ser jag förresten ut när jag springer:

Onsdag Har alltid den minen när jag kutar och tar kort på mig själv – och då gör jag ändå mitt allra bästa för att se smart ut. Jaja, ut mot Elfvik och hästarna som passade in i sommaridyllen (minus deras mysiga täcken).

OnsdagOnsdagOnsdag Sicken bra grej det är att kuta. För hjärnan! Massa ny energi till att jobba vidare samt torka snor. När mörkret lagt sig tänkte jag först hoppa över kvällens distans. Men så fick jag syn på min gamla keps och då vaknade nattdjuret till liv igen!

OnsdagOnsdag Nu var det som att kroppen kunde tänka sig att springa (lite) fort(are) igen. Så det gjorde jag. Riktigt skönt att ränna fram och känna höstflåset, kall underbar luft i lungorna. Hela vägen tänkte jag dock på vitlöksbröd. Var så jäkla sugen på det. Så jag fixade det så fort jag kom hem. In i ugnen på den där grillfunktionen. Men att jag aldrig lär mig hur fort det går när man sätter den på högsta sprutt. Jag fastnade i någon tidningsartikel och plötsligt känner jag en doft, vänder mig om och ser hur det BOLMAR svart rök ur ugnen. Helvete! Jag fick springa ut och sätta plåten på avkylning i trädgården. Brandlarmet pep i 10 minuter. Så jäkla sorgligt det hela, fattar ni hur sugen jag var på just detta?! Fast såna här brända rackare äter man inte ostraffat.

Onsdag På torsdagen blev det hederlig morgondistans.

Torsdag När jag når Lidingöbron i mörkret tänker jag alltid på introt till Bron som, om ni mot förmodan missat, måste se.

Torsdag Idag förlängde jag rutten och sprang ut mot Stora Skuggan. Där såg jag fem rådjur och två kaniner. Tog en sväng på Vintermarathon-banan.

Torsdag En riktigt bra tur blev det trots diverse gnäll och stök från min mage. Dessa järntabletter… Ehh, nog om det, tror jag.

Torsdag När jag sprungit till jobbet försöker jag ofta göra plankan, rak och sidoplanka. För jag får ont i fötterna om jag gör det utan dojor på, och kommer oftast på att jag borde göra den när jag redan tagit av mig skorna hemma. Men här i omklädningsrummet går det inte att göra så mycket annat än att stretcha, dricka kaffe och planka. Och duscha.

Torsdag På lunchen åkte jag hem till Ruben som äntligen började piggna på sig. Vi åt blodpudding med lingonsylt, eller om det kanske var tvärtom.

Torsdag Och drack apelsinjuice (Hör på denna löparlycka: jag hittade apelsiner för 5 kr/kg i centrum häromdagen!)

Torsdag På fredagen körde jag två pass. Först morgondistans när det var svart.

Fredag Jag såg en stackars övergiven kundvagn vid Lidingöbron. Sen blev det lunchdistans när det var grått.

Fredag Skön känsla i kroppen, som att den började bli redo för lite tuffare pass igen. Men jag höll mig och lät kroppen nöta vidare i ett lagom tempo.

Fredag Och jo förresten, kolla här vad fina grejer som illustratören Dennis Eriksson ritat på våra fönster och väggar på jobbet! Strutsar, tvättställningar och en massa annat snyggt. Och ännu snyggare är det när det är mörkt ute.

FredagFredagFredag Fast jag undrar var alla träningskläder på tvättställningen tagit vägen? Alla tusen små strumpor och funktionströjor? Sen blev det i alla fall helg. På lördagen var det bara att hoppa upp tidigt. Inte för att springa men för att skjutsa Febe till basketmatcher. Vi hamnade här:

LördagLördag Åh jag älskar att kolla på basket. Duktiga var de, första matchen förlorade de dock men den andra vann de! Och jag var också duktig för jag hade minsann tagit med mig mat (dock ej bönor) som jag proppade i mig i bilen i pausen mellan matcherna.

Lördag Nej men visst, inte bästa maten men bättre än en tom macka och till efterrätt blev det både tomat och apelsiner. Gäller att planera för när jag kom hem var det dags för spring!

Lördag Kändes bra på den långa uppjoggen ut mot Ekholmsnäs.

Lördag Men ändå velade jag lite om jag skulle köra det jag planerat eller ej för visst var väl benen ändå lite sega va? Kanske bättre att ta det lite lugnt? Ta dig samman! sa jag till mig själv. Så det gjorde jag och det blev den planerade tröskeln. Här gick starten för den enda deltagaren:

Lördag Det var väl inte så farligt, tänkte jag, när jag väl var igång. Och det var det faktiskt inte. Visst märks det i kroppen att man kutat ett marathon för en vecka sen men ändå, hyggligt fort gick det ändå och framförallt inte den där avgrundströtta känslan jag hade efter Berlin. Kort paus här ute.

Lördag Vacker eftermiddag men inte fick jag stå och njuta länge inte. Bara att kämpa vidare!

Lördag Riktigt nöjd efteråt att jag tog mig i kragen och körde på.

Lördag Jag fick dessutom ett sånt trevligt hej av en bloggläsare när jag var klar! Samt värsta bra peppen från en dam som var ute och promenerade och som jag spurtade förbi på tröskeln. Äldre damer vet minsann hur man ska peppa! Sen blev det sköna nedjoggskilometer innan jag sprang hem och drack detta:

Lördag Och så var jag Bror Duktig och drog fram hela rehabarsenalen.

Lördag Även magstyrka hann jag med. Vågar knappt säga det men kanske, kanske att mitt knä blivit liiiite bättre. Och idag, söndag, sprang jag ett kortare långpass direkt när jag vaknat.

Söndag Kameran lämnade jag hemma. Körde första milen av Lidingöloppet för att sedan fortsätta längst ut mot Elfvik. Herregud, vädret! Helt fantastiskt. Nästan så man lurades att tro att det var mars och inte november. Däremot blåste det rejält. Ute vid Elfvik var det någon slags seglartävling och det gick undan i en jäklans fart. Sen sprang jag hem till familjen och frukost. Och nu ska vi lira basket. Vi hörs om en vecka. Adieu!