Info

Posts tagged Adizero Boston

Dimman Den här veckan har verkligen känts som semester. Det är samma visa varje år; det tar ett tag för kroppen att inse att det är ledigt – trots avsaknaden av väckarklocka och trots att man bara klär på den bikini och jeansshorts vareviga dag. Ändå så går det inte riktigt in. Men till slut så fattar den alltså och plötsligt är man tusen procent avslappnad, nästan för avslappnad. Ja jag blev så avslappnad och semestrig att jag var nära att skita i att skriva det här inlägget. Men ordentlig som jag är så skrev jag såklart det till sist ändå. För från löpningen är det ju inte precis sommarlovsledigt, tvärtom. Jag passar på att springa så mycket det går och även denna vecka landade på drygt 16 mil. En bra grej är att huvudet inte alls bråkat något med mig denna vecka utan den har lydigt sett till att benen sprungit fort när jag sagt åt den att göra det, att säga till benen alltså. Detta trots värmen och fukten. Ja herregud, fukten! Det har varit galet. Vet inte hur ni haft det i övriga Sverige men här på Gotland var vi uppe i 100% luftfuktighet vilket gjorde att vi mot slutet av veckan, när det blev mer normala fuktförhållanden, insåg att vi varit ”utomlands” i flera veckor, ja så har det känts, så fuktigt har det varit. På måndagen var det just otroligt fuktigt men tack och lov var det ändå lite moln på himlen när vi vaknade. Vi bestämde oss därför för att åka till Kneippbyn i Visby. Där har de ett vattenland och när det är lite molnigt så är det färre människor där vilket man givetvis gillar. Vi drog med oss två av kusinerna och hängde på låset när de öppnade klockan tio. Sen när folk började välla in strax efter lunch så var vi färdigbadade och och istället i full färd med att käka hamburgare. Att barnen delvis fått bada i ösregn och med åska runt knuten gjorde inget alls, man blir ju som bekant ändå blöt när man badar. Här är gänget:

Måndag När vi kom hem var det strålande väder igen och jag gav mig ut på en längre distansrunda.

Måndag I nya Boston!

Måndag Det var dags för skobyte både vad gäller mina Boston och Adios. Bra är dock att sonen har samma skostorlek som jag så han har nu övertagit mina gamla som ju ändå fortfarande går att springa i. Han är extra nöjd med Adiosen som jag sprungit två marathon i för i hans värld är jag typ världsmästare på löpning. Och ett par gamla skor från en världsmästare är inte fy skam, haha. Jag kutade hur som helst förbi kossor och annat somrigt. Jag gillar att kossor jämt verkar ha käkat glosylta.

Måndag Jag var helt genomblöt när jag kom hem, sol och fukt i kombination har ju den effekten.

Måndag Sen blev det chin-ups.

Måndag Och lite olika hopp.

Måndag Och styrketräning med Ali.

Måndag Måndag Jo, just det. Ett tips om ni är i närheten av Visby. Åk till Toftalagret, det gjorde vi där på hemvägen från Kneippbyn. Affären ser inte mycket ut för världen från utsidan men där inne finns en massa kul små pryttlar.

Måndag Måndag Måndag Måndag Ok, ett till gotlandstips när jag ändå är igång. Nära Toftalagret så ligger Berså, ett litet café med en piratbåt utanför.

Måndag Måndag Dock hade de ett av mina absolut värsta ord på en hylla:

Måndag Jag gillar alltså att göra det, dricka kaffe och äta bullar och så, men jag vägrar använda just detta ord. Trots dessa fyra stora bokstäver så gillade jag stället; de var hur trevliga som helst och hade jättegoda kakor (och jag satt med ryggen mot ordet). Även här kunde man handla lite om man var på det humöret. Det var inte jag. Eller rättare sagt, plånboken var inte det efter Köpenhamnsresan.

Måndag Slut på måndagen. Det blev tisdag och jag vaknade till världens dimma. Kändes som jag var med i en film.

Tisdag Men det var jag inte. Däremot var det en väldigt vacker morgonjogg.

Tisadg Jag såg små kaniner exakt överallt men de är omöjliga att fånga på bild. Så fort jag kom hem så var dimman puts väck, solen hade trängt bort den så vi drog till stranden. Den här boken håller jag på med just nu:

Tisdag Köpte den förra sommaren men då blev det inget av. Ska erkänna att det går rätt segt nu med. På eftermiddagen var det dags för tuffare tag.

Tisdag Jag vill köra om passet som jag brutit i förra veckan när jag sprang med Nils. Denna gång blev det på egen hand eftersom Nils var ute och flängde. Och jo, en liten förklaring till varför passet gick så segt förra gången och varför jag plötsligt grinade en skvätt mitt där på grusvägen. Förklaringen kommer här: MENS. Jajamen. Så enkelt var det visade det sig dagen efter. För övrigt är just det ordet ett av mina andra hatord och har alltid varit. Hela mitt liv har jag istället sagt ”Det”. På söndagen fick jag alltså Det och det är ju så för oss av det kvinnliga könet, att detta kan påverka både prestationen och humöret även om det såklart är olika för alla (och kan vara olika från gång till gång). Men mitt humör påverkade det uppenbarligen där på lördagen. Jag blev så glad att det bara var just Det för det betydde ju att jag inte var på väg ner i en svacka eller så. Nog om detta och tillbaka till passet. Jag gick in med inställningen att jag skulle hitta en bra fart som var tuff men också att jag skulle få med mig en bra känsla framåt, jag ville känna mig bra. Det var rätt taktik, liksom lagom press vilket gjorde att det var kul – och då går det oftast bra. Sista kilometern gick i riktigt bra fart. Sen på kvällen var det trevligt för då lämnade vi hela storfamiljen och så cyklade Olle och jag ensamma till Hamra Krog för att äta middag. Tramp tramp.

Tisdag Tisdag Jag tycker Olle är stilig på den här bilden.

Tisdag Vi startade upp det hela med varsitt glas mousserande vin. Jag var så törstig efter passet att jag svepte det och blev alldeles snurrig, det är ju så sällan jag dricker nuförtiden. Sen kom maten som för övrigt också var stilig. Och mycket god!

Tisdag Tisdag Tisdag När vi sedan rullade hemåt på cyklarna så var det så vackert ute. Solen var gigantisk där den var på väg ner bakom fälten. Svårt att göra den rättvisa med en liten pocketkamera så tänk er att det var tusen gånger vackrare än det är på denna bild.

Tisdag Vi cyklade förbi den här skylten som passade bra just denna kväll.

Tisdag Vi såg för övrigt även en räv som smög över vägen med en kanin i munnen. För den stackars kaninen var det nog inte en lika magisk kväll.

Godmorgon! Onsdag! Inget att orda om utan bara iväg på morgonjogg.

Onsdag Under mina nio km såg jag en 60-årig man i knälånga hudfärgade shorts, tre husbilar där det ännu sovdes i två av dem och i den tredje satt det ett 50-årigt par och åt frukost mittemot varandra (Vad de åt? Omöjligt att se tyvärr.). Jag såg även en man i jeansshorts och bar överkropp som var ute och gick med sin hund (Ras? Berner sennen.). Sist men inte minst såg jag en röd bil (Märke? Mazda.). Sen såg jag inget mer. På eftermiddagen gav jag mig av på ännu ett distanspass.

Onsdag Till min stora glädje så var det faktiskt några moln på himlen när jag gav mig av!

Onsdag De hade tyvärr inte någon vidare effekt utan det var precis som vanligt: väldigt varmt och väldigt fuktigt. Jag var tvungen att stanna i en minut mitt i passet och lyssna på tystnaden. Sånt jag bara måste göra ibland.

Onsdag När jag hade ett par kilometer kvar såg jag en man springa framför mig längs havet. Han såg oerhört medtagen ut och hasade sig fram snarare än att springa. När jag närmade mig såg jag att det var Olle!

Onsdag När jag kom ikapp honom sluddrade han något om att jag ”lurat” honom att springa 13 km istället för de 9 som han tänkt. Sanningen var att han innan han gav sig ut frågat mig hur lång en sträcka var, men sagt fel sträcka, och nu fick han betala priset där längs den solstekta vägen. Hur som helst försökte jag ge honom några uppmuntrande ord, men han verkade helst avstängd så jag lämnade honom åt sitt öde. Själv såg jag ut såhär när jag kom hem. Vindögd?

Onsdag Olle kom sen också men var helt slut efter pärsen. För egen del så fortsatte jag gottemajandet från gårdagen för nu var det nämligen dags för ett andra restaurangbesök, denna gång med min mamma och syrra. Vi drog till Hablingbo Crêperie. Där var det lika fint som vanligt.

Onsdag Vi åt Moules Frites.Onsdag Nej jag petar inte tänderna utan äter en pommes frites på ett fågelaktigt vis.

Onsdag Och så crêpe till efterrätt.

Onsdag Sen tackade vi för oss.

Onsdag Vi körde hem i skymningen och satt bara och sa saker som Vad fint det är, Åh!, Herregud så vackert osv etc.

På torsdagen vaknade jag och var otroligt trött. Det hade varit åska och blixtar hela natten mellan onsdagen och torsdagen. Jag vet inte vad som hänt, jag brukade ju aldrig vara rädd för åska, men det är som att det känns så mycket närmare här. Hela sovrummet lystes upp gång på gång av blixtarna så det blev inte så värst mycket sömn. Jag lät därför benen vila på morgonen och sparade istället på krutet till mitt sista pass med Nils, de skulle nämligen åka hem dagen efter. På seneftermiddagen var det så dags för oss att kuta iväg. Gick runt en stund med Ali först, man bara lägger honom på axeln och så hänger han där som en apkatt.

Torsdag Ali fick dock inte hänga med. Vi värmde upp i 5 km och sen körde vi enkilometersintervaller. Här är Nils innan vi brakade igång med dem. Han står och försöker förhandla sig till mer pausvila, tror jag.

Torsdag Trots att det var varmt så var det enorm skillnad på luften idag. Plötsligt var det vanlig sommar och det gick att andas. Och det är rätt skönt att kunna andas lite när man ska springa fort.

Torsdag Sista repetitionen gick riktigt bra och jag fick lov att ta ett nöjdkort på oss efteråt.

Torsdag Sen badade vi innan vi drog hem och åt laxbiffar.

Torsdag  Jaha, då har vi kommit till fredagen för er som ännu är vakna. Jag sprang iväg medan alla sov. Tur man själv inte har enormt stort sömnbehov.

Fredag Fredag Efter löpningen så hjulades det på stranden.

Fredag Dock inte jag, jag kan inte på något vis hjula eller göra andra gympakonster. Jag satt istället och tänkte på att det är omöjligt att förstå hur det ska kunna bli vinter när det är såhär varmt och fint. Fast plötsligt så sitter man där i långkalsingar och täckjacka. När de andra skulle äta lunch så körde jag ett andra distanspass.

Fredag Sprang förbi den här träskon som legat där hela sommaren. Det är alltid kul att se ensamma skor för man får liksom genast många tankar i skallen.

Fredag Varför duscha när man kan bada i havet?

Fredag Sen blev det glass, bad och mackkastning vid Hoburgen. Det var faktiskt lite skönt att åka bil dit istället för att springa för en gångs skull.

Fredag Fredag Vi gick ner i en bunker och upp igen.

Fredag Och jag såg som vanligt ett dött stackars djur.

Fredag När jag kollade upp helgens kommande väder såg det ut som att söndagen skulle bli några grader varmare än lördagen så jag bestämde mig för att köra långpasset på lördagen istället. Smög upp 05.30 och åt frukost och sen iväg strax innan sju.

Lördag Idag körde jag en annan rutt; först längs havet bort till Austre och tillbaka, sen vidare till Vamlingbo där jag fortsatte ett par kilometer förbi kyrkan innan jag vände tillbaka hemåt. Benen var på gott humör, allra gladast var de den sista milen då de väl vaknat till liv ordentligt. Det var ju ändå rätt tidigt. Totalt 30 km. Kom precis hem då gänget skulle ner till stranden. Här ser ni dem på väg upp i gummibåten med dagens gäst: ett kexpaket.

Lördag På eftermiddagen blev vädret (äntligen) lite skruttigt. Jag skulle ut på en återhämtningsjogg även om jag redan kände mig väldigt återhämtad. Fick sällskap av Febe och Ruben! Det är för övrigt såhär man ska se ut på sina bloggbilder, uppenbarligen bara jag som inte fattat grejen:

Lördag Det var Febe som skötte kameran när vi sprang. Precis när vi kutade över det öppna månlandskapet borta vid småraukarna började det åska. Just en sån där öppen plats man inte vill vara på när det åskar så vi pinnade på!

Lördag Lördag Lördag Ruben blev rätt trött efter en bit, här minns jag att jag försöker berätta för honom hur man ska andas. (Även om det ser ut som att jag praktiserar sporten ”gång”.)

Lördag Sista spurten!

Lördag Lämnade av barnen hemma och sprang ytterligare en bit innan det var dags för styrketräning. Olle och Febe hade målat en skylt i huset där jag håller till när det är dåligt väder. Det luktade väldigt mycket färg, förmodligen inte alls ett hälsosamt ställe att styrketräna på men ute öste regnet ner så det var bara att köra.

Lördag Dessutom låg jag med näsan väldigt nära kattlådan vilket inte heller var en så trevlig lukt.

Lördag Lördag Avslutade med 30 chin-ups.

Lördag På söndagen, ja idag alltså, sov jag istället för att springa på morgonen. Sen slappade vi på stranden. Just det här såg så fruktansvärt skönt ut, slummer i sanden.

Söndag Jag hade egentligen tänkt vänta med springet till eftermiddagen i och med att det var så varmt. Men det är något som jag bara inte klarar av med att skjuta upp jobbiga grejer, och nu var det ett sånt där jobbigt tröskelpass på schemat. Lika bra att få det överstökat så framåt lunch bytte jag om. Precis innan jag skulle gå hittade jag en död kanin gömd precis vid mina rehab-prylar. Trevligt. Våra katter som i vanliga fall är rätt mesiga av sig, blir värsta jägarna här nere.

Söndag Sen gav jag mig i alla fall av.

Söndag Fem km uppjogg och sen var det då alltså dags för tröskelintervaller. Har varit ett väldans tröskande sista tiden måste jag säga. I alla fall så var det varmt ute, klockan var prick 12.00 när jag satte fart på grusvägen. Som tur var fläktade det lite. Jag vill dock påstå att jag blivit härdad av alla de fuktiga veckorna, för även om det var riktigt varmt nu så tyckte jag att det funkade bra. Sista biten spurtade jag på asfaltsvägen, då blev det riktigt bra fjong i fötterna. Klar!

Söndag Och så en närbild på människan. Vad ni inte ser här då håret är uppsatt, är att jag fått ett helt vitt, sprött trollhår. Det är bästa tecknet på att semestern snart är slut.

Söndag Jaha, sen joggade jag ner och såg den här mitt på vägen.

P1330848 Det blev såklart ett dopp i ett underbart hav.

Söndag När jag låg där i plurret fick jag ett sånt gigantiskt lyckorus, började skratta högt likt en tok. Tänk att ett tröskelpass och ett hav i kombination kan ha den effekten på en. När jag kom hem hade Olle och barnen gjort klart skylten som vi tänkte sätta upp ute vid vägen. Tydligt och bra budskap:

Söndag Synd bara att Ruben doppade hela håret när de blandade färgen.

Söndag Men i för sig, han såg ju ungefär ut som jag brukar göra. Enda skillnaden är att jag köpt dyra färgbalsam istället för vattenfast färg. Sen blev det i alla fall stranden igen för mig och barnen. Jag hade fått Filter som jag låg och läste.

Söndag Solen var sådär lagom varm, liksom snäll. Jag kände mig trött och nöjd i benen, det blåste lite och barnen hade kul i vågorna. Jag hade gärna fryst livet just där och då, om det hade varit möjligt. Hoppas ni också har det bra med spring, liv och annat. Vi hörs!

Söndag Ajöss.

Om jag inte minns fel så slutade jag förra inlägget med ” Ahh, det blir inte bättre än såhär.” Och sen ett litet ”Adieu”. Det visade sig att jag inte kunde haft mer fel vad gäller att ha det bra. Däremot var mitt adieu mitt i prick, för det var så att säga vad jag gjorde, sa ajöss. Vaknade nämligen på natten mellan söndag och måndag av att Ruben kom in till oss och sa att han mådde illa. Vet inte varför men jag minns att Olle och jag tittade på varandra där i mörkret och skakade så smått på våra huvuden. Inte så att vi är onda eller misstror vår lilla son så det måste varit önsketänkande: ”Låt det inte vara, låt det inte vara…” Ja, vi vet alla vad vi syftade på. VINTERKRÄKSJUKAN. Eller numera i folkmun kallad kräkis. Tio minuter senare låg sonen vid toalettstolen och där låg han kvar så gott som hela natten. Eller nä, han låg i sängen med huvudet utanför, ovanför hinken. Vi delade på oss så jag gick in till Uma. Jag mådde märkligt men tänkte att det bara var inbillning. Sov ryckigt ända fram till morgonen då jag vinglade upp och in till Olle för att säga att jag nog fick skjuta på morgonpasset och började yra om hur och när jag skulle få till dagens pass. 20 minuter senare låg jag själv vid toaletten. Både jag och Ruben var helt däckade hela måndagen. Jag minns knappt något mer än febriga drömmar, obekväma kuddar, en öm kropp och alldeles för höga ljud. Jo jag minns att jag tänkte på löpning ett par gånger och det var nästan som att bara tanken fick mig att kräkas igen. Då har det gått långt kan jag säga men tanken på att röra mig framåt, hoppa och skutta – det var bara för mycket där jag låg svettig och eländig. Vi hade dock en trogen katt vid vår sida hela dagen. Olle tog kort på de tre bundsförvanterna inkl. kräkhinken (och ja, jag har en märklig nypa i håret på ena bilden samt har min braxa hasat ner på den andra, men lev med det!).

MåndagMåndag Vi sov exakt hela måndagen. Min mamma kom på att det kunde vara den där fördelsedagsskaldjursplatån vi åt på lördagen. Jag fick nämligen smaka ett ostron av Ruben och Olle fick också ett och faktum är att han också kände sig lite kymig på måndagen. Men inte alls i närheten av mig och Ruben som det var vansinnigt synd om. På tisdagen mådde vi lite bättre. Ja, vi mådde i alla fall inte illa längre. Jag lyckades faktiskt med konststycket att steka lite pannkakor för det var det enda Ruben kunde tänka sig att äta.

Tisdag I övrigt hasade vi mest runt mellan olika sovplatser och var allmänt bedrövliga, både Ruben och jag. Jag lyckades svara på några mail här och där men det var ungefär så långt energin räckte. I min fantasi såg jag framför mig hur jag framåt kvällen kanske kunde springa en lätt mil och få lite frisk luft. Men jag pratade med Pekka som, som vanligt, kom med kloka råd. Att träna för tidigt och kanske få någon skit som inte släpper på månader, nä det kändes ju oerhört korkat. Dessutom var jag inte alls i form för att springa på riktigt, det var ju bara i fantasin jag hade studsat gatan fram.

På onsdagen började jag känna mig aningen bättre. Nu gick det att vrida på huvudet utan att bli yr och jag kunde svara (någorlunda) sammanhängande på mail igen och orkade även tömma tvättmaskinen (har sagt det förr men det är mitt bästa test för att se hur jag mår, just att böja sig och dra ur saker). Jag mailade med mina springkompisar på jobbet, Lennart och Micke, och de undrade hur många löparskor jag har. Så jag fick räkna in dem, ett alldeles lagom projekt den dagen. 15 stycken.

Onsdag Jag skulle vilja påstå att alla används till och från förutom 3-4 stycken. Detta skoältande fick en ju sugen på att springa både långt och fort, men Pekka hade sagt att det var lätt löpning tidigast torsdag. Så jag lydde och drack en kaffe istället. Också ett friskhetstecken att vara sugen på det igen.

Onsdag Och så målade jag naglarna för att muntra upp mig.

Onsdag Sen så äntligen kom torsdagen. En frisk torsdag. När man vaknar, ruskar på huvudet och inte trillar ihop i en krasselhög. Den känslan går inte av för hackor. Och jag som var lite trött på mörkret där i förra veckan, sicket larv! Nu skuttade jag (nåja) gladeligen upp ur sängen, ner i kläderna och iväg med ryggan.

Torsdag Men allvarligt, mina ben. Insåg hur fruktansvärt sällan jag springer med pigga ben. Man glömmer helt bort hur det känns. För er som också glömt så känns det liksom som att man inte har några ben överhuvudtaget, man bara svävar fram. Nu gick det inte på något vis fort men det var ändå en svävande känsla. Jag mindes Pekkas förmaning och dessutom så kände jag i magtrakterna att det inte på något vis var aktuellt med en räserstart. Det kunde slutat mycket illa. Så i lugn och ro sprang jag min vanliga runda in mot stan. När man legat däckad i sängen i så gott som tre dagar så blir man sådär from mot sin omgivning. Nu var det ju så mörkt att ingen såg mitt ansikte, men hade de gjort det så hade de sett en likblek men väldigt leendes människa. Jag insåg också att de här tvångsavbrotten nog kan vara bra, de gör att man får längta efter löpningen och inte bara ta den för givet. Sen att jag blir hetsig och sur när jag inte får träna, och tänker att jag kommer att tappa allt jag någonsin tränat upp, ja det är bara så jag är – trots att jag vet att det inte stämmer. Jag försöker även få mig själv att inse att det är rätt larvigt att tro att man ska gå genom livet utan att drabbas av det. Och så länge det handlar om något så enkelt som kräksjuka, ja då får man vara oändligt tacksam. Särskilt nu då jag vet flera som går igenom en oerhört tung period. I omklädningsrummet var allt som vanligt.

Torsdag Sen satt jag i alla fall där och njöt av vara frisk och dricka kaffe igen.

Torsdag Efter duschen på med vanliga kläder. Den här jackan får mig alltid att känna det som att jag borde haft en given plats på Beatles Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club-skivomslag.

Torsdag På lunchen blev det ytterligare ett distanspass och även om jag fortfarande medvetet tog det lugnt så kände jag att kroppen började piggna på sig ordentligt.

Torsdag Och sen på torsdagkvällen var jag ute och rände på stan, ja inte springandes alltså även om det mycket väl kunde varit så. Jag var på AG och åt mängder av kött i trevligt jobbsällskap. Kom inte hem så sent men kunde ändå inte somna så det blev alldeles för lite sömn den natten. Jag hade inte haft problem att gå ut och springa på fredagmorgonen men lite klok får man vara ibland. Dessutom var det julavslutning på skolan så det var mysigt att ta det lugnt hemma med gänget och sedan traska tillsammans till skolan. Men på lunchen hann jag med att få lite frisk luft och dessutom lite av lyxvaran dagsljus. Jag hade en del frustration som behövde komma ut. Att få springa då, det finns faktiskt inget bättre.

FredagFredag Det var skönt för jag kunde hålla ett bra tempo utan att känna mig ansträngd. Jag kommer aldrig sluta förvånas över hur olika det kan kännas från dag till dag, särskilt tydligt har det varit under den här perioden då jag haft problem med blod- och järnvärdet. På fredageftermiddagen sprang jag hemåt i skymningen.

Fredag Trots att lunchpasset inte var så värst långt bort så var det ändå lätt att få upp en hyfsad fart. Ungefär mitt på Odengatan gick det plötsligt upp för mig, att nu är det jullov! Hade musik i öronen och som alltid började bästa låten precis vid Lidingöbron. Få alltid en lyckochock när det händer.

Fredag Ruben kom gående när jag var framme vid huset. I hans födelsedagsoverall som sitter på 24/7. Förstår inte när vi ska lyckas tvätta den.

Fredag Även denna kväll var vi borta på galej, hos kompisar i stan och som vanligt får man stansug av kombinationen mysig lägenhet mitt i stan och jul. Jag drack till och med lite champagne, det var länge sen.

På lördagen var det äntligen dags för lite fart. Vädret var oerhört deppigt. Med andra ord helt perfekt för ångestladdad löpning.

Lördag Uppjogg och spänsthopp och därefter tröskel. Sen en mil ovanpå det. Totalt 20 km. När jag kom hem öppnade jag ett kuvert jag fått redan på fredagen men inte hunnit öppna. Aha, denna var det!

Lördag Den ska bli mycket intressant att läsa! Det svåraste kommer dock bli att hitta tiden till att läsa, men det som då är bra, är att den känns lätt att bara dyka in i när man får en stund över. Den är full av massa bra fakta blandat, tips på pass varvat med korta intervjuer. Och med ett skönt och rakt språk. Jag skulle säga att det är en väldigt bra julklapp till alla som gillar att springa. Men då detta är ett tips i senaste laget, så kan man ju tänka att många troligen skulle bli ännu gladare över en nyårsklapp? Ja, istället för ytterligare en klapp som riskerar att drunkna under granen den 24:e. Olle som är av den intellektuella sorten kommer dock bli så trött på mig nu när jag inte ens läser vanliga böcker längre. Hur bra denna bok än är så kommer han aldrig förstå tjusningen med att ligga och läsa om hur man kan springa. Därför var jag listig där på lördageftermiddagen och maskerade boken i ett fodral från en bok av ett helt annat slag.

Lördag Jag såg allt att Olle tittade välvilligt mot mig där jag bakom mitt Sartre-omslag låg och läste om  Kjell-Erik Ståhl och pangtusingar.  Hur som. Efter min läspaus så var det dags att göra julsnask. Först ut var kola.

Lördag Och sen marsipan. Tur jag har små barnarbetare hemma som tycker det är kul att ploppa ut mandlar ur sitt skal.

Lördag Vi gjorde dubbel sats på en gång. Man är ju rutinerad. Alla möjliga grejer blev det, allt från marsipankorvar till fredstecken. Någon gång inbillar jag mig att ska jag tatuera fredstecknet på min arm, men så länge får jag väl jobba med marsipan.

Lördag Efter allt socker blev det fullt rehabprogram och magstyrka. Jag har ett gäng övningar att göra så det tar sitt lilla tag. Bäst är ändå att jag nästan alltid får sällskap av barnen som gillar när hopprepet, hantlarna och gummibandet kommer fram.

Idag var det söndag och dags för långpass. För att hinna göra mer än bara springa den här dagen, innebar det att jag satte klockan på sex för att äta frukost, smälta maten och kunna ge mig av tidigt. Strax efter åtta stod jag redo på gatan. Fasiken vad mörkt det var. Och duggigt.

Söndag Hade klurat lite på dagens pass och bestämt mig för att börja med sista milen på Lidingöloppet och därefter byta skogen mot asfalt och bege mig in mot stan och Djurgården. Så fick det bli. Det var lite mörkt till en början men undan för undan ljusnade det i skogen. Lyxigt att kunna springa i terräng såhär ett par dagar innan julafton, utan snö och is att bekymra sig över. Det var alldeles tomt i spåret, mötte bara ett enda promenerande par. När sista milen var avverkad styrde jag kosan in mot stan. Då insåg jag att det blåste väldans mycket. Hade motvind så gott som hela vägen ut mot Djurgården. Där var det också ovanligt lugnt men ett par tappra löpargrupper såg jag. Nu började himlen spricka upp ordentligt. Jag sprang ut mot Waldemarsudde där jag vände och tog samma väg tillbaka. Det var så vackert när jag sprang över Gärdesfältet med solen i ansiktet. Precis som det vore den första vårdagen. Totalt 36 km.

Söndag Lunch och därefter var det dags för lite kultur. I dessa konsumtionstider gäller det att se till att barnen får omges av lite konst som motvikt. Vi åkte till Fotografiska Museet.

Söndag Där var det flera fina utställningar. Vi började med Elliott Erwitt.

SöndagSöndag Och sen blev det Paolo Roversi.

Söndag Barnen tyckte det var snuskigt för det var en del bröst och nakna rumpor. Man kan nog säga att vi avverkade den utställningen på tre minuter. Tyvärr. Jag tyckte för övrigt om den där väggen som satt utanför, där man skulle skriva sin innersta hemlighet på en post-it-lapp och sätta upp. Jag kunde stått och läst alla lappar i en evighet. Men det fick jag inte för barnen men några hemligheter jag hann läsa var: Jag är egentligen ett svin / Jag är en shopaholic / Jag är olyckligt kär / Jag ljuger flera gånger om dagen.

Söndag Sen var det dags för Jill Greenberg.

Söndag Ungefär såhär såg förresten våra barn ut när vi sa att vi skulle till Fotografiska imorse:

Söndag Ja som ni förstår är det inte deras favoritmuseum. Dock mitt. Men djuren gillade de verkligen.

Söndag Här är Uma och en isbjörn.

Söndag Sen satt vi och njöt av utsikten i caféet. Jag åt en lussebulle.

Söndag Sen åkte gänget hem.

Söndag Själv hade jag ett långpass till att avverka och blev kvar i stan. Första stoppet var Nespresso-affären. Herregud, så lurade vi är allihop som står där och ska köpa kapslar. Jag fick stå och vänta i 100 nummer! Till slut var det min tur och då var jag så svettig och frustrerad att jag köpte upp hela butiken i rent vredesmod. Men nu behöver jag inte gå dit på ett halvår i alla fall.

Söndag Sen hade jag några fler små ärenden men som ni vet så finns det inga små ärenden två dagar innan julafton. Man vill köpa typ en tändsticksask. Det tar en halvtimme. Minst. Snabbast gick det på Löplabbet där jag köpte energidrickor. Bra jobbat, Löplabbet, det tackar jag för. Till sist var jag hemma och fick äntligen sätta mig ner och dricka en kaffe och äta lite marsipan. Nu väntar 4 km på löpband som lite uppvärmning för att köra rehab. Då kommer veckan landa på 10 mil. Lite skralt men så går det när man haft kräkis. Nu är det bara att hoppas på att nästa vecka blir fridfull, frisk och full av spring. Dock är det alltid som lurigast på loven. Då gäller det att trixa för att få ihop sina mil utan att familjen ska behöva vänta på en för att göra saker ihop. Jag har som regel att de bara ska märka av ett av mina pass, de dagar jag springer två. Och bara man är redo att gå upp i ottan så brukar det lösa sig. Sist men inte minst: GOD JUL!

Söndag Hej.

Torsdag Blir ofta sugen på att springa i garage. Det är så rakt. Och ingen snö. Men det är inte därför jag står här. Det är för att jag langade in mina miljarder väskor i bilen efter jobbet och åkte med Olle en bit på vägen hem. Hoppade av vid korsningen Odengatan/Valhallavägen och sprang resten av biten. Jag hade såklart gärna sprungit hela vägen men tänkte att lite försiktigt skulle vi ju ta det, eller hur? Men sen sprang jag och ahh… sån frid i kroppen. Visst, trist med snön och lite moddigt men vet ni, det gör inget. Så länge jag får springa så skiter jag i vädret. Dessutom lyssnade jag på denna låt och blev lycklig och sorgsen på samma gång, en av mina favoritmixkänslor.

Fick trevligt sällskap av grannen på cykel sista biten. Hemma! 7,5 km att lägga till dagens distans. Min snälla mamma hade inte bara lagat mat till oss utan köpt den här fina disktrasan. Men frågan är hur man ska kunna skita ner den?

Torsdag Voff. Men inte nog med det! Mina nya snygga efterlängtade Boston kom idag.

Torsdag Sådärja, lilla fot. Det var min krya-på-dig-present till dig. Nu inväntar vi även de gula Adiosen. Nu´rå? Dricker grönt te och sen lite magstyrka. Ajöss.

Satte på White Stripes och sen upp i chin-upsstången. Idag fick det vara nog med trötta armar. Dundrade på med 100 chin-ups i följande serie:

Lördag Jaha, sen blev det en massa magövningar; raka situps på bollen, Danish specials på bollen, sneda situps på golvet, plankan, sidoplanka, arm- och benlyft på bollen och sen en hel del nya övningar. Bland annat denna ni vet när man hänger i stången och fäller upp benen.

Lördag Alltså, testa detta. Det var längesen jag gjorde det. Ganska jobbigt om man säger så, särskilt om man försöker få upp benen högt och samtidigt har kontrollerad kropp. När jag gjorde denna övning blev jag plötsligt sugen på Brutalbänken på Bosön. Får nog dra dit någon dag här snart.

Tyvärr ingen löpning idag. Lika bra att vila helt en dag till, imorgon kanske en liten lätt tur. Jag fullkomligt hatar att inte få springa. Jag blir alldeles trött och hängig, och faktiskt på ganska dåligt humör. En vilodag är helt ok och något man måste lära sig att kunna njuta av. Men sen… bedrövligt. Som tur var hade jag massa annat att stå i. Som t ex att fira Uma i efterskott. Hon fick bland annat denna fina kakform i 4-årspresent.

Lördag Hon beställde tigerkaka (absolut på topp fem världens bästa kaka, eller hur?), så det gjorde vi! Jag gillar att formen är av plast och ändå funkar i ugnen – modernt!

Lördag I övrigt så har jag granskat mina löparskor. Denna nya skada tror jag ju har uppkommit genom att jag försökt skydda foten från min gamla skada, och därmed omedvetet ändrat löpsteg och landat mer på ytterkanten av min vänsterfot. Och jajamen, när jag granskade dojorna, både mina Boston och Adios, så syntes det att det var mer slitet på vänsterfotens ytterkant än högerfotens.

Lördag Och så närbilder för den intresserade.

LördagLördag Ser ni? På de högra bilderna (som ju är min vänstersko), så ser man att det är mer slitet på ytterkanten. Räknade lite och misstänker att jag sprungit mer än 100 mil i båda dojorna vid det här laget – trots att de fortfarande känns nya! Borde alltså beställt nya långt tidigare men men, jag är fortfarande lite ovan vid att jag sliter skor så fort. Förr då köpte jag ett par nya löparskor om året! Inser också att man bör vara särskilt uppmärksam efter en skada. Men nu så har jag i alla fall beställt nya. Tills de dyker upp hoppas jag foten mår bättre. Ahh, tänk när jag får kuta vägen fram i dessa:

Lördag Nu då? Rårakor! Med löjrom!

Det här med skor är svårt när man har den här inflammationen i foten. Det finns liksom två skolor här: en som förordar uppbyggda skor och formgjutna sulor. Och så andra skolan som förordar minimalistiska skor. Såhär tänker jag:

Till vardags så tänker jag att jag har de skor som känns sköna. Jag har testgått flera mil hemma i olika skor och idag har jag på mig mina nya Nike Free 3.0. De går ju lite emot teorin att jag behöver stöd i fotvalvet (pronerar en aning på vänster fot) men jag tänker ändå, att känns det bra så är det bra. Och dessa kommer jag inte springa i utan ha till vardags.

 Jag har även ett par nya Adidas Supernova Glide som ser ut såhär:

Supernovan är skorna jag typ ”alltid” sprungit i innan jag började köra mer med Adizero Boston, Adizero Adios och Nike Lunaracer. Även om Supernovan är lite mer uppbyggd så är de väldigt sköna så jag tänker mig att jag kommer ha dessa till vardags en del, även om jag inte tycker de är så snygga. Men allt sånt skiter jag fullständigt i just nu.

Sen när jag kommer igång med löpningen igen så kommer jag köra en del av mina distanspass med dem också. Som någon klok sa till mig; det är ju inte alla dagar man känner sig superstark och tänker på hållning och löpsteg, och då kan det vara bra att köra med lite mer uppbyggda skor. Men sen måste jag ändå säga att jag älskar att springa i mina Lunaracers och Adiosen, jag får helt enkelt pröva mig fram när jag väl kan kuta igen.

Det jag dock tycker är märkligt är att jag kan gilla att gå i två ganska motsatta typer av skor, som Supernovan och Nike Free, och tycker ingen av dem är skönare än den andra, de är bara olika. De formgjutna sulorna jag skaffat tycker jag inte om att gå runt med men det kanske bara är ovana. Nu testar jag mig fram.

Men hörrni, nog om skor. Den här fredagen. Vädret. Hur mycket skulle jag inte ge för att springa ett långpass idag? Vi har finaste utsikten här på jobbet som gör en extra sugen.

 Men nä, jag kom tyvärr inte hit i springkläder idag. Istället såg jag ut såhär:

 Den här gula tröjan är den som luddar något så förfärligt. Jag får ha en säkerhetszon runt mig på 2,5 meter.

 Skönt med nya skor! Såklart man måste springa hem. Idag var ryggsäcken helt fullproppad med dator, kläder – och kanelbullar. Jag vill dock genast tillägga att jag egentligen är motståndare till kanelbulledagen och liknande jox. Kan vi inte bara äta bullar, geléhjärtan etc när vi vill? Jaja, idag gick jag dock på kommersen då jag klev in på ett bageri för att köpa kaffe och den där kanelbullelukten slog emot mig. Det var bara att slå till på fem stycken. Således låg de också nedproppade överst i ryggsäcken. Vet inte om det var de nya skorna, att jag var sent ute till dagishämtningen eller om det bara var benen som började på sugna på lite tempo men jag höll helt ok fart på de tio kilometrarna hem. För att vara fyra dagar efter ett marathon.

 Ja här står jag. Tillbaka där dagen började för precis tio timmar sen. Fast nu med kanelbullar i ryggan.

 Idag morgonlöpning till jobbet – skönt att vara tillbaka i rutinerna. Särskilt nu när det hostas som aldrig förr på kollektivtrafiken. Min sjukdomsnoja har dock lagt sig en aning nu när Berlin är avverkat men kommer med 100% säkerhet ta fart igen inför NY. Och ju mindre kollektivtrafik, desto bättre.

Det mesta av veckan kommer gå i lugn distansfart för att inte utmana kroppen alltför mycket. Idag kände jag mig rätt mycket som vanligt igen. Tempot finns inte där riktigt, eller rättare sagt: jag försökte inte ens dra upp tempot. Jag väntar med det nåhra dagar till. Ute var det i alla fall helt vanlig höst, duggregn och färgglada löv som man vill kratta ihop till en hög och lägga sig mitt bland. Men det gjorde jag inte utan jag sprang raka vägen till jobbet för jag hade ett tidigt möte.

 När jag öppnade dörren till omklädningsrummet så kändes det som att det var så länge sen jag var där, fast det är det ju inte alls egentligen. Men ni vet, man kan få en sån känsla när man varit iväg och det hänt en massa sen sist. Men det var precis som vanligt där inne. T ex den här handdukshögen som jag bara inte kan förstå hur den har skapats. Vem vill ha sin handduk liggandes där underst liksom?

 Dusch och sen såg jag plötsligt ut såhär:

 Idag kom dessutom mina nya Adizero Boston. Nu ska de nötas in, förhoppningsvis redan idag!

 

Galet! Fick sova ända till 08.30 idag. Kan vara så att det är…åtta år sen sist (eller snarare nio eftersom jag sov så risigt under första graviditeten). Nästan helt groggy av så mycket sömn. Gick upp och lagade frukost till hela gänget, själv åt jag en gigantisk portion havregrynsgröt med lingonsylt för idag var det dags för långpass. Medan jag smälte maten for jag runt som ett skållat troll (älskar detta uttryck!) här hemma; kastade i tvätt i maskinen, vek Himalayaberget av ren tvätt, bytte lakan, satte på diskmaskinen, tömde gamla blomvaser, tömde kattlådan, bar upp tusentals leksaker till barnens rum….tur man har bra kondition. Efter att ha varit Bror Duktig hela förmiddagen så var det äntligen dags att ge sig ut och springa. Hade fått ett otroligt snyggt hemmagjort svettarmband av dottern (se ovan) som jag såklart tog på mig. Ja, rundan som följde var inga överraskningar; till Koltorp och sedan hela Lidingöloppet. Var så sugen på att känna skogsstig under fötterna efter rivierans hårda asfalt. Kändes bra, första längre passet efter maran då kroppen börjar kännas ungefär som vanligt igen. Fortfarande lite seg, benen aningen stumma och så den där lite irriterande molande känslan i högerbenet från igår. Men jag kände mig ändå mer kraftfull. Jaa, vad mer? Det duggade på. Det var öde i spåret. Mina hörlurar krånglade och min mobil fick frispel och började pipa och låta. Jag sket i all teknik och sprang bara med mitt eget flås och skogen. Det duggade ännu mer. Jag harvade vidare. Ja, ungefär så. Det var en helt ok runda, bra långdistanstempo. Men lite trist var det idag, det var det faktiskt. Totalt 33 km.

Nöjd med att jag inte tog mina sprillans nya Kinvara. Lidingöloppet tenderar att skita ner alla mina snygga skor. När jag skulle springa Stockholm Marathon så förvånades jag över allas rena skor. Herregud, har ni inte sprungit något? Eller hur gör folk? Springer i ett par och sen köper identiska till loppet som de bara tränar med när det är fint väder?

Blev så hungrig på sluttampen. Slet upp frysen när jag kom hem och tog fram frysta jordgubbar som jag mixade med vaniljyoghurt. Bästa grejen när man vill få i sig något akut.

Sen dusch och sprut med denna parfym som jag köpte i London när jag var där sist. Ah, så snygg denna flaska är. Kommer från Le Labo och de är världens bästa present. Man väljer sin doft och sedan får man sin egen unika etikett, på den här står det Tove+Olle. Men man kan ju skriva ”Marathon completed”, ”Lycka till”, ”Du är bäst, ingen protest” eller vad man nu känner för.

Nu lägger jag mig nog här en liten stund.

Ok, jag var tvungen att göra det här. Det är så mycket snack om vikter på skor så nu blev jag nyfiken på vad mina 39:or faktiskt väger. Jag har tre par löparskor, alla Adidas (och då räknar jag inte med mina Icebugs som jag kör med på vintern). Så har det varit länge, jag har ganska smala fötter och tycker att just Adidas passar mig bra.

1. Adizero Adios 2, 191 gram. Har inte sprungit långt i dem än men betyget jag kan ge efter kortturen idag är mycket bra! Lätta utan att kännas ostadiga och väldigt bra grepp. Passade fint i Lidingöloppsspåret. Ska köra intervaller, backträning och kortare lopp med dem framöver men maran får vänta. Känner mig lite som Spindelmannen i dem med mönstret på ovansidan. Annars måste jag säga att herrmodellen är snyggare men den vågade jag inte köpa då jag tänkte att den kanske är mindre smal. Jag har hört att en del som haft Adios1 är missnöjda med tvåan men då jag inte har något att jämföra med så kan jag bara säga bravo.

2. Adizero Boston, 243 gram. Dessa köpte jag nyligen för att just börja vänja fötterna vid lättare och mindre uppbyggda skor. De är väldigt sköna, känns snabba även om de är aningen mer uppbyggda än Adiosen. Sprang Premiärmilen på 42:12 i dem. Ska nog bli min mängdträningssko på sikt när jag byggt upp fotmuskulaturen lite mer. Just nu kör jag max 15 km i dem.

3. Supernova Glide, 268 gram. Min trogna gamla sko som jag nyligen ”köpte om”. Levererade på Kungsholmen Runt med tiden 1:31:21 och har hängt med på alla långpass senaste tiden. Har inget att klaga på men visst är det inte samma lätta känsla som på Adiosen. Jag ska helt klart springa Stockholm Marathon i dem. Lite synd dock att jag råkade springa genom ett kärr med dem när de var helt nya så nu ser de ut som skit. För övrigt kan man väl säga att de just ser rätt trista ut. Lite mer färg hade inte skadat. Men jag ska inte klaga på er.