Info

Posts from the Tillsammans Category

Holmhällar Jaha ni. Då sitter man här med bara några timmar kvar på semestern. Imorgon börjar vardagen igen. Men det känns faktiskt bra, jag börjar nämligen tröttna på att endast klura över vilken glass jag ska välja samt att glida runt i shorts. Jag är även trött på att se andra i shorts! Tycker det är hög tid att vi alla drar på oss varsitt par jeans. Dock är det alltid lite vemodigt att inte få hänga med barnen non stop, det blir man ju bortskämd med när man är ledig. Och så är det vemodigt att inte vara kvar på Gotland. Jag saknar den där ön så fort bilen rullar av färjan i Nynäshamn. Men sånt är livet. Hur som helst så är jag väldigt nöjd med sommaren. Och nöjd med sommarens träning! Våren var, som jag redan tjatat en del om, rätt tung för mig. Träningen bet inte riktigt och jag fick problem med min höft. Men jag sprang på och liksom vande mig vid att halta och ha ont. Efter att ha haltat mig igenom Womens´ Helath Halvmarathon så insåg jag dock att jag var tvungen att ta itu med kroppen. Jag drog ner rejält på löpningen och började parallellt att rehabba. Det var en rätt seg period, särskilt i och med att Stockholm Marathon närmade sig med stormsteg. Men jag rehabbade på så gott jag kunde och sprang sen loppet på 2:58:21 – dock inte med den starka känsla som jag önskar att jag hade haft. När semestern sen började och jag kom ner till Gotland, så var det som att bitarna äntligen började falla på plats. Höften kändes lite bättre och jag hade både ork och vilja igen. Det gjorde mig riktigt satans glad kan jag säga! Jag ökade upp antalet mil per vecka men försökte vara noga med att hela tiden känna efter så att det inte bara blev ett ”milsamlande” som gjorde mer skada än nytta. Bortsett från att ha varit sjuk några dagar i början av semestern så fick jag fem riktigt bra träningsveckor. Jag är ännu inte riktigt i den form jag var för ett år sedan men det känns ändå som att det går åt rätt håll. Mot slutet av denna vecka började tyvärr höften trilskas igen men jag hoppas jag kan hålla det under kontroll och träna på som planerat mot Berlin, som ju är mitt nästa mål. Efter Stockholm Marathon var jag faktiskt osäker på om det ens var rimligt att tro att jag skulle kunna springa Berlin. Nu känns det absolut rimligt men jag försöker se loppet på ett lustfyllt vis, ja mer som ett lopp på vägen. Att tro att jag ska persa känns bara dumt (även om hoppet alltid finns där såklart) för jag vet att jag har en bit kvar till den där riktigt starka känslan. Men sen vet man aldrig, det är ändå några veckor kvar och saker kan ändras och hoppet är det sista som lämnar människan och hela det där snacket. Jaja, vi lär återkomma till Berlin. Så länge river jag av min sista semestervecka. Måndagen började jag med en morgonjogg på gotländska stigar.

Måndag Det var så himlans fint ute. Fukten var dock tillbaka. Så fort man klev utanför dörren blev man klibbig.

Måndag Måndag När jag kom hem åt jag gröt. Fiberberikad havregrynsgröt med hallon, det är min melodi.

Måndag Sen blev det såklart stranden. Jag hade lyxat till det och köpt chokladbollar till alla! Gissa om jag blev populär.

Måndag Trots att det var varmt så rev jag av dagens andra distanspass runt lunch.

Måndag Det blev en bra runda där sista tredjedelen gick i riktigt bra fart. Men när jag väl stannade så var det som att jag inte hade kunnat kuta en endaste meter till, var bara tvungen att få kasta mig i havet på momangen.

Måndag Och det är just vad jag gör här.

Måndag Höll på att fastna för gott där i vattnet.

Måndag Till slut kom jag på att jag har en familj att ta hand om också, så då fick jag ruska av mig vattnet och jogga hemåt. Skylten var klar och uppsatt vid vägen.

Måndag Här kommer jag!

Måndag Hämtade upp hela gänget och cyklade tillbaka till stranden och la mig i blöt igen. Det var liksom där man hörde hemma en dag som denna.

Måndag Efter detta badande så blev det kärvare. Då påbörjade jag nämligen en rejäl storstädning av huset där jag dammsög varenda list och vrå. Det var ganska många lister och vrår, och väldigt varmt, så jag var helt slut på kvällen efter städningen i kombination med allt spring och bad. Till råga på allt så sov jag riktigt dåligt där på natten. Tror det berodde på att jag åt ett kilo vitlök till middag. På tisdagen var det hur som helst lite mulet på morgonen så jag städade vidare och passade sen på att springa ett tempopass på förmiddagen.

Tisdag Passet bestod av en lång uppjogg följt av tempoblock på 5km + 7,5km + 2,5 km. Det var varmt och kvavt när jag rusade fram längs vägarna. Till en början kändes det lite tungt, men jag tycker alltid det är så första biten innan kroppen fattat att det är såhär det kommer vara nu. Sen när den väl insett att det bara är att acceptera läget så går det lättare. Lyckades hålla rätt bra fart och höjde farten successivt på varje block. Jag jämförde efteråt med ett liknande pass förra sommaren. Jag var lite starkare då men som första tempopass så fick det ändå klart godkänt. Sen fortsatte dagen som de flesta andra semesterdagar, nämligen på stranden.

Tisdag När jag kom hem var dags för styrketräning. Det känns ju som att man hoppar jättehögt. Fattar inte hur det inte kan synas på bilderna, jag var ju flera meter upp i luften, jag lovar!

TisdagTisdag Tisdag Och så blev det chin-ups.

TIsdag Sen fick jag en teckning av Uma. Ni ser det ju självklart men det föreställer alltså en tiger. Jag gillar särskilt mönstret.

Tisdag Nu var det onsdag. Redan innan morgonjoggen var jag helt färdig.

Onsdag Sömnen hade nämligen återigen varit bristfällig. Först kunde jag omöjligt somna på tisdagkvällen för jag var hungrig. Till sist gick jag upp och åt några mackor. La mig igen och precis när jag skulle somna började det åska och blixtra. Barnen blev rädda och kom upp till vår säng och det var allmänt rörigt. Till sist låg jag och äldsta dottern kvar i vår säng. Hon somnade till sist men jag blev – återigen! – hungrig. Ignorerade det men magen kurrade och kurrade och vägrade sluta så till sist fick jag gå upp och äta lite till. Tillbaka till sängen – och så äntligen slockande jag. Det blev bara några få timmars sömn men fastän jag var trött där på morgonen så ville jag springa. Dagen efter skulle vi nämligen åka hem till Stockholm och jag ville inte missa mina sista fina turer.

Onsdag Onsdag Tillbaka hemma blev det mycket av den här varan. Kaffe alltså.

Onsdag Sen tog vi en cykeltur till Holmhällar. Jag var nästan illamående av trötthet där jag satt på cykeln och tyckte fruktansvärt synd om mig själv.

Onsdag Det klättrades.

Onsdag Och sen åt vi glass. Jag tryckte i mig en Tip Top och blev i alla fall lite piggare. Det var precis vad jag behövde bli inför dagens andra pass.

Onsdag Det blev ett distanspass och dagen slutade på tre mil.

Torsdag och hemfärd.

Torsdag Torsdag När vi kommit till Stockholm och körde genom stan fick jag en märklig känsla av att livet bara varit på paus. Det var som att vi inte ens varit borta! Då är det bra att ha en blogg så att man har bildbevis att visa upp för sig själv på att man har varit det, bortrest alltså. Så fort vi hade packat upp drog jag på mig springkläderna.

Torsdag Jag hade egentligen tänkt köra ett tröskelpass men benen var så tunga och trötta så jag bestämde mig för att skjuta på det till dagen efter. Det blev en distansrunda istället. Otroligt vilken skillnad det var på fukten här hemma! Även om det var varmt här också så var det inte i närheten av sådär fuktigt som på Gotland. Bara man tog ett löpsteg där så rann det svett längs magen. Lättare att andas här vilket var skönt. Sen sov jag så otroligt skönt på natten och vaknade till en fredag. Jag åt yoghurt till frukost.

Fredag Och vi gjorde äppeljuice på äpplen från trädgården.

Fredag Därefter var det så dags för det uppskjutna tröskelpasset.

Fredag Jag var ganska tidigt ute och hade vägarna för mig själv. Värmde upp och sen blev det fart fram och tillbaka länga Kyrkviken. Första repetitionerna gick tyngre än väntat men på sista kändes det bättre och jag avslutade med en god känsla. Och med att ta ett tjuvdopp från en privat brygga. Ha! Hem till iskaffe.

Fredag Och mangosmoothie.

Fredag Sen hade vi stadsärenden så det blev även en yoghurtglass i stan.

Fredag Febe hade fått nya springskor så när vi kom hem var vi såklart tvungna att provspringa dem. Eller, hon provsprang dem och jag fick hänga med i mina skor. Se så glada vi ser ut!

Fredag Vi sprang ner till Grönstaskogen.

Fredag Där luktade det skogigt och gott.

Fredag Efteråt blev det chin-ups för mig.

Fredag Jag kör numera nästan alltid 30 stycken.

Fredag På kvällen gjorde jag vitlöksbröd. Jag tycker det är så gott att göra det på såna där tacosbröd.

Fredag Tyvärr så kände jag av höften på kvällen och blev lite illa till mods. Kanske inte så konstigt i och med att jag sprungit en del mil de senaste veckorna men jag tycker ändå att jag tagit det försiktigt. Jag stretchade och höll tummarna för att det bara var något litet trams. På lördagen gick jag upp klockan fem för att äta frukost. Ibland är det så att jag undrar hur det är ställt i skallen på mig själv som gör sånt frivilligt sista helgen på ledigheten. Men saken var att jag ville köra långpasset redan på lördagen och jag hade sett att det skulle bli ganska varmt. Därför blev det som det blev och jag gav mig av hemifrån när klockan slog sju.

Lördag Hade en tanke om att först ränna runt på Lidingö och därefter sätta av in mot stan. Men det var så fint här ute så istället sprang jag till Koltorp där jag körde första milen på Lidingöloppsspåret. Därefter sprang jag ut till Elfvik och runt där en sväng innan jag vände tillbaka. Jag stannade kort ett par gånger för att stretcha höften och känna efter hur den mådde. Och faktiskt så gnällde den inte så jag kunde köra på som planerat. Som avslutning sprang jag raka spåret ner till Askrikehamnen där jag hoppade i vattnet som en annan triatlet (ja förutom att jag höll för näsan när jag hoppade i samt endast flöt runt i vattnet). Otroligt skönt. Totalt blev det 36,5 km. Det blev inte mitt snabbaste långpass då en hel del av kilometrarna var rätt kuperade och dessutom måste jag säga att benen föredrar att springa lite senare på dagen. Sen fick jag i alla fall en iskaffe.

Lördag Och vi drog återigen och badade. På ett vis är jag rejält trött på att bada nu, eller jag är framförallt trött på att packa den där jäkla badväskan. Men ändå så bara måste man när man vet att man snart sitter instängd på ett kontor igen.

Lördag Lördag Sen var jag duktig och styrketränade.

Lördag Om det inte vore för den satans höften hade jag nog haft svårt att motivera mig ibland för det finns roliga saker än att styrketräna. Men nu vet jag att jag måste för att kunna springa och hålla mig någorlunda hel. Sen blev det dock roligare för då var det dags för kräftkalas hos mina föräldrar!

Lördag Lördag Och det var inte bara kräftor som var på plats utan även min pappa som precis kommit hem från sin segling till de brittiska öarna.

Lördag Han seglade iväg samma dag som jag sprang Stockholm Marathon och det var ju ett tag sen nu så det var kul. Min mamma hade fixat så himla trevligt och gott.

Lördag Jag åt mest kräftor av alla, med Ruben hack i häl.

Lördag Och så fanns det Västebottenpaj och massa annat gott.

Lördag Somnade glad -och proppmätt. Idag, söndag, sov jag länge på morgonen vilket jag behövde. Nu på eftermiddagen var det nämligen dags för enkilometersintervaller.

Söndag För övrigt har jag nu helt släppt det här med att inte kuta i sportlinne här hemma. Förr tyckte jag det kändes lite fel, fråga mig inte varför. Men efter denna långa varma sommar har man ju gått och blivit någon slags naturmänniska som trivs i så lite kläder som möjligt och därmed kommer jag köra kort linne så länge det går. Punkt. Jaha, det blev i alla fall en lång uppvärmning och sen ut mot Hustegaholm där jag körde igång med intervallerna. Vädret var helt perfekt; halvsoligt med enstaka moln som gav skugga och temperaturen var precis lagom. Inget att skylla på med andra ord. Betade av första kilometern. Gaah, gick ju för långsamt! Helskotta. På det igen. Nästa gick enligt plan. Bra! Jag hade lite motvind åt ena hållet och därför gick intervallerna åt det hållet hela tiden aningen för långsamt. Å andra sidan gick de åt andra hållet lite för fort. Inser dock jag att jag skulle behöva få upp lite mer fart i benen men det verkar vara just fart som höften reagerar på så det är lite lurigt det hela. Med nedjogg så landade passet på 19 km och och veckans dos blev därmed 17 mil. Bra avslutning på semestern! Nu dags att packa jobbväskan inför morgondagen, stoppa undan shortsen och damma av jeansen. Och planera nästa veckas löpning. Det är ju lyxen med sommaren; att man hinner allt utan någon större planering. Ok hörrni, det var allt från mig. Hej då.

Holmhällar Slut på sommaren!

Dimman Den här veckan har verkligen känts som semester. Det är samma visa varje år; det tar ett tag för kroppen att inse att det är ledigt – trots avsaknaden av väckarklocka och trots att man bara klär på den bikini och jeansshorts vareviga dag. Ändå så går det inte riktigt in. Men till slut så fattar den alltså och plötsligt är man tusen procent avslappnad, nästan för avslappnad. Ja jag blev så avslappnad och semestrig att jag var nära att skita i att skriva det här inlägget. Men ordentlig som jag är så skrev jag såklart det till sist ändå. För från löpningen är det ju inte precis sommarlovsledigt, tvärtom. Jag passar på att springa så mycket det går och även denna vecka landade på drygt 16 mil. En bra grej är att huvudet inte alls bråkat något med mig denna vecka utan den har lydigt sett till att benen sprungit fort när jag sagt åt den att göra det, att säga till benen alltså. Detta trots värmen och fukten. Ja herregud, fukten! Det har varit galet. Vet inte hur ni haft det i övriga Sverige men här på Gotland var vi uppe i 100% luftfuktighet vilket gjorde att vi mot slutet av veckan, när det blev mer normala fuktförhållanden, insåg att vi varit ”utomlands” i flera veckor, ja så har det känts, så fuktigt har det varit. På måndagen var det just otroligt fuktigt men tack och lov var det ändå lite moln på himlen när vi vaknade. Vi bestämde oss därför för att åka till Kneippbyn i Visby. Där har de ett vattenland och när det är lite molnigt så är det färre människor där vilket man givetvis gillar. Vi drog med oss två av kusinerna och hängde på låset när de öppnade klockan tio. Sen när folk började välla in strax efter lunch så var vi färdigbadade och och istället i full färd med att käka hamburgare. Att barnen delvis fått bada i ösregn och med åska runt knuten gjorde inget alls, man blir ju som bekant ändå blöt när man badar. Här är gänget:

Måndag När vi kom hem var det strålande väder igen och jag gav mig ut på en längre distansrunda.

Måndag I nya Boston!

Måndag Det var dags för skobyte både vad gäller mina Boston och Adios. Bra är dock att sonen har samma skostorlek som jag så han har nu övertagit mina gamla som ju ändå fortfarande går att springa i. Han är extra nöjd med Adiosen som jag sprungit två marathon i för i hans värld är jag typ världsmästare på löpning. Och ett par gamla skor från en världsmästare är inte fy skam, haha. Jag kutade hur som helst förbi kossor och annat somrigt. Jag gillar att kossor jämt verkar ha käkat glosylta.

Måndag Jag var helt genomblöt när jag kom hem, sol och fukt i kombination har ju den effekten.

Måndag Sen blev det chin-ups.

Måndag Och lite olika hopp.

Måndag Och styrketräning med Ali.

Måndag Måndag Jo, just det. Ett tips om ni är i närheten av Visby. Åk till Toftalagret, det gjorde vi där på hemvägen från Kneippbyn. Affären ser inte mycket ut för världen från utsidan men där inne finns en massa kul små pryttlar.

Måndag Måndag Måndag Måndag Ok, ett till gotlandstips när jag ändå är igång. Nära Toftalagret så ligger Berså, ett litet café med en piratbåt utanför.

Måndag Måndag Dock hade de ett av mina absolut värsta ord på en hylla:

Måndag Jag gillar alltså att göra det, dricka kaffe och äta bullar och så, men jag vägrar använda just detta ord. Trots dessa fyra stora bokstäver så gillade jag stället; de var hur trevliga som helst och hade jättegoda kakor (och jag satt med ryggen mot ordet). Även här kunde man handla lite om man var på det humöret. Det var inte jag. Eller rättare sagt, plånboken var inte det efter Köpenhamnsresan.

Måndag Slut på måndagen. Det blev tisdag och jag vaknade till världens dimma. Kändes som jag var med i en film.

Tisdag Men det var jag inte. Däremot var det en väldigt vacker morgonjogg.

Tisadg Jag såg små kaniner exakt överallt men de är omöjliga att fånga på bild. Så fort jag kom hem så var dimman puts väck, solen hade trängt bort den så vi drog till stranden. Den här boken håller jag på med just nu:

Tisdag Köpte den förra sommaren men då blev det inget av. Ska erkänna att det går rätt segt nu med. På eftermiddagen var det dags för tuffare tag.

Tisdag Jag vill köra om passet som jag brutit i förra veckan när jag sprang med Nils. Denna gång blev det på egen hand eftersom Nils var ute och flängde. Och jo, en liten förklaring till varför passet gick så segt förra gången och varför jag plötsligt grinade en skvätt mitt där på grusvägen. Förklaringen kommer här: MENS. Jajamen. Så enkelt var det visade det sig dagen efter. För övrigt är just det ordet ett av mina andra hatord och har alltid varit. Hela mitt liv har jag istället sagt ”Det”. På söndagen fick jag alltså Det och det är ju så för oss av det kvinnliga könet, att detta kan påverka både prestationen och humöret även om det såklart är olika för alla (och kan vara olika från gång till gång). Men mitt humör påverkade det uppenbarligen där på lördagen. Jag blev så glad att det bara var just Det för det betydde ju att jag inte var på väg ner i en svacka eller så. Nog om detta och tillbaka till passet. Jag gick in med inställningen att jag skulle hitta en bra fart som var tuff men också att jag skulle få med mig en bra känsla framåt, jag ville känna mig bra. Det var rätt taktik, liksom lagom press vilket gjorde att det var kul – och då går det oftast bra. Sista kilometern gick i riktigt bra fart. Sen på kvällen var det trevligt för då lämnade vi hela storfamiljen och så cyklade Olle och jag ensamma till Hamra Krog för att äta middag. Tramp tramp.

Tisdag Tisdag Jag tycker Olle är stilig på den här bilden.

Tisdag Vi startade upp det hela med varsitt glas mousserande vin. Jag var så törstig efter passet att jag svepte det och blev alldeles snurrig, det är ju så sällan jag dricker nuförtiden. Sen kom maten som för övrigt också var stilig. Och mycket god!

Tisdag Tisdag Tisdag När vi sedan rullade hemåt på cyklarna så var det så vackert ute. Solen var gigantisk där den var på väg ner bakom fälten. Svårt att göra den rättvisa med en liten pocketkamera så tänk er att det var tusen gånger vackrare än det är på denna bild.

Tisdag Vi cyklade förbi den här skylten som passade bra just denna kväll.

Tisdag Vi såg för övrigt även en räv som smög över vägen med en kanin i munnen. För den stackars kaninen var det nog inte en lika magisk kväll.

Godmorgon! Onsdag! Inget att orda om utan bara iväg på morgonjogg.

Onsdag Under mina nio km såg jag en 60-årig man i knälånga hudfärgade shorts, tre husbilar där det ännu sovdes i två av dem och i den tredje satt det ett 50-årigt par och åt frukost mittemot varandra (Vad de åt? Omöjligt att se tyvärr.). Jag såg även en man i jeansshorts och bar överkropp som var ute och gick med sin hund (Ras? Berner sennen.). Sist men inte minst såg jag en röd bil (Märke? Mazda.). Sen såg jag inget mer. På eftermiddagen gav jag mig av på ännu ett distanspass.

Onsdag Till min stora glädje så var det faktiskt några moln på himlen när jag gav mig av!

Onsdag De hade tyvärr inte någon vidare effekt utan det var precis som vanligt: väldigt varmt och väldigt fuktigt. Jag var tvungen att stanna i en minut mitt i passet och lyssna på tystnaden. Sånt jag bara måste göra ibland.

Onsdag När jag hade ett par kilometer kvar såg jag en man springa framför mig längs havet. Han såg oerhört medtagen ut och hasade sig fram snarare än att springa. När jag närmade mig såg jag att det var Olle!

Onsdag När jag kom ikapp honom sluddrade han något om att jag ”lurat” honom att springa 13 km istället för de 9 som han tänkt. Sanningen var att han innan han gav sig ut frågat mig hur lång en sträcka var, men sagt fel sträcka, och nu fick han betala priset där längs den solstekta vägen. Hur som helst försökte jag ge honom några uppmuntrande ord, men han verkade helst avstängd så jag lämnade honom åt sitt öde. Själv såg jag ut såhär när jag kom hem. Vindögd?

Onsdag Olle kom sen också men var helt slut efter pärsen. För egen del så fortsatte jag gottemajandet från gårdagen för nu var det nämligen dags för ett andra restaurangbesök, denna gång med min mamma och syrra. Vi drog till Hablingbo Crêperie. Där var det lika fint som vanligt.

Onsdag Vi åt Moules Frites.Onsdag Nej jag petar inte tänderna utan äter en pommes frites på ett fågelaktigt vis.

Onsdag Och så crêpe till efterrätt.

Onsdag Sen tackade vi för oss.

Onsdag Vi körde hem i skymningen och satt bara och sa saker som Vad fint det är, Åh!, Herregud så vackert osv etc.

På torsdagen vaknade jag och var otroligt trött. Det hade varit åska och blixtar hela natten mellan onsdagen och torsdagen. Jag vet inte vad som hänt, jag brukade ju aldrig vara rädd för åska, men det är som att det känns så mycket närmare här. Hela sovrummet lystes upp gång på gång av blixtarna så det blev inte så värst mycket sömn. Jag lät därför benen vila på morgonen och sparade istället på krutet till mitt sista pass med Nils, de skulle nämligen åka hem dagen efter. På seneftermiddagen var det så dags för oss att kuta iväg. Gick runt en stund med Ali först, man bara lägger honom på axeln och så hänger han där som en apkatt.

Torsdag Ali fick dock inte hänga med. Vi värmde upp i 5 km och sen körde vi enkilometersintervaller. Här är Nils innan vi brakade igång med dem. Han står och försöker förhandla sig till mer pausvila, tror jag.

Torsdag Trots att det var varmt så var det enorm skillnad på luften idag. Plötsligt var det vanlig sommar och det gick att andas. Och det är rätt skönt att kunna andas lite när man ska springa fort.

Torsdag Sista repetitionen gick riktigt bra och jag fick lov att ta ett nöjdkort på oss efteråt.

Torsdag Sen badade vi innan vi drog hem och åt laxbiffar.

Torsdag  Jaha, då har vi kommit till fredagen för er som ännu är vakna. Jag sprang iväg medan alla sov. Tur man själv inte har enormt stort sömnbehov.

Fredag Fredag Efter löpningen så hjulades det på stranden.

Fredag Dock inte jag, jag kan inte på något vis hjula eller göra andra gympakonster. Jag satt istället och tänkte på att det är omöjligt att förstå hur det ska kunna bli vinter när det är såhär varmt och fint. Fast plötsligt så sitter man där i långkalsingar och täckjacka. När de andra skulle äta lunch så körde jag ett andra distanspass.

Fredag Sprang förbi den här träskon som legat där hela sommaren. Det är alltid kul att se ensamma skor för man får liksom genast många tankar i skallen.

Fredag Varför duscha när man kan bada i havet?

Fredag Sen blev det glass, bad och mackkastning vid Hoburgen. Det var faktiskt lite skönt att åka bil dit istället för att springa för en gångs skull.

Fredag Fredag Vi gick ner i en bunker och upp igen.

Fredag Och jag såg som vanligt ett dött stackars djur.

Fredag När jag kollade upp helgens kommande väder såg det ut som att söndagen skulle bli några grader varmare än lördagen så jag bestämde mig för att köra långpasset på lördagen istället. Smög upp 05.30 och åt frukost och sen iväg strax innan sju.

Lördag Idag körde jag en annan rutt; först längs havet bort till Austre och tillbaka, sen vidare till Vamlingbo där jag fortsatte ett par kilometer förbi kyrkan innan jag vände tillbaka hemåt. Benen var på gott humör, allra gladast var de den sista milen då de väl vaknat till liv ordentligt. Det var ju ändå rätt tidigt. Totalt 30 km. Kom precis hem då gänget skulle ner till stranden. Här ser ni dem på väg upp i gummibåten med dagens gäst: ett kexpaket.

Lördag På eftermiddagen blev vädret (äntligen) lite skruttigt. Jag skulle ut på en återhämtningsjogg även om jag redan kände mig väldigt återhämtad. Fick sällskap av Febe och Ruben! Det är för övrigt såhär man ska se ut på sina bloggbilder, uppenbarligen bara jag som inte fattat grejen:

Lördag Det var Febe som skötte kameran när vi sprang. Precis när vi kutade över det öppna månlandskapet borta vid småraukarna började det åska. Just en sån där öppen plats man inte vill vara på när det åskar så vi pinnade på!

Lördag Lördag Lördag Ruben blev rätt trött efter en bit, här minns jag att jag försöker berätta för honom hur man ska andas. (Även om det ser ut som att jag praktiserar sporten ”gång”.)

Lördag Sista spurten!

Lördag Lämnade av barnen hemma och sprang ytterligare en bit innan det var dags för styrketräning. Olle och Febe hade målat en skylt i huset där jag håller till när det är dåligt väder. Det luktade väldigt mycket färg, förmodligen inte alls ett hälsosamt ställe att styrketräna på men ute öste regnet ner så det var bara att köra.

Lördag Dessutom låg jag med näsan väldigt nära kattlådan vilket inte heller var en så trevlig lukt.

Lördag Lördag Avslutade med 30 chin-ups.

Lördag På söndagen, ja idag alltså, sov jag istället för att springa på morgonen. Sen slappade vi på stranden. Just det här såg så fruktansvärt skönt ut, slummer i sanden.

Söndag Jag hade egentligen tänkt vänta med springet till eftermiddagen i och med att det var så varmt. Men det är något som jag bara inte klarar av med att skjuta upp jobbiga grejer, och nu var det ett sånt där jobbigt tröskelpass på schemat. Lika bra att få det överstökat så framåt lunch bytte jag om. Precis innan jag skulle gå hittade jag en död kanin gömd precis vid mina rehab-prylar. Trevligt. Våra katter som i vanliga fall är rätt mesiga av sig, blir värsta jägarna här nere.

Söndag Sen gav jag mig i alla fall av.

Söndag Fem km uppjogg och sen var det då alltså dags för tröskelintervaller. Har varit ett väldans tröskande sista tiden måste jag säga. I alla fall så var det varmt ute, klockan var prick 12.00 när jag satte fart på grusvägen. Som tur var fläktade det lite. Jag vill dock påstå att jag blivit härdad av alla de fuktiga veckorna, för även om det var riktigt varmt nu så tyckte jag att det funkade bra. Sista biten spurtade jag på asfaltsvägen, då blev det riktigt bra fjong i fötterna. Klar!

Söndag Och så en närbild på människan. Vad ni inte ser här då håret är uppsatt, är att jag fått ett helt vitt, sprött trollhår. Det är bästa tecknet på att semestern snart är slut.

Söndag Jaha, sen joggade jag ner och såg den här mitt på vägen.

P1330848 Det blev såklart ett dopp i ett underbart hav.

Söndag När jag låg där i plurret fick jag ett sånt gigantiskt lyckorus, började skratta högt likt en tok. Tänk att ett tröskelpass och ett hav i kombination kan ha den effekten på en. När jag kom hem hade Olle och barnen gjort klart skylten som vi tänkte sätta upp ute vid vägen. Tydligt och bra budskap:

Söndag Synd bara att Ruben doppade hela håret när de blandade färgen.

Söndag Men i för sig, han såg ju ungefär ut som jag brukar göra. Enda skillnaden är att jag köpt dyra färgbalsam istället för vattenfast färg. Sen blev det i alla fall stranden igen för mig och barnen. Jag hade fått Filter som jag låg och läste.

Söndag Solen var sådär lagom varm, liksom snäll. Jag kände mig trött och nöjd i benen, det blåste lite och barnen hade kul i vågorna. Jag hade gärna fryst livet just där och då, om det hade varit möjligt. Hoppas ni också har det bra med spring, liv och annat. Vi hörs!

Söndag Ajöss.

Manet Jorå. Jag blev frisk till slut. Men det var en jäkla segdragen grej jag fick med halsont och ett himla hostande. Ovanpå detta en envis huvudvärk som vägrade ge med sig. De tre dagarna jag vilade helt kändes (som vanligt) som en evighet. Och för varje dag kom mitt planerade millopp närmare…

måndagen var det alltså fortfarande helvila som gällde. Det var regnigt och grått. Men väldigt vackert ute. Vi klättrade på raukarna.

Måndag Måndag Och passade på att dra till Visby i regnkläder.

Måndag Där åt vi som vanligt crêpes på det här stället.

Måndag Sen kollade vi på lite gammalt visbybråte. Jag gillar när det växer grönt på gamla byggnader, då blir det väldigt fint. Kolla bara:

Måndag Vi spatserade runt där i stan. Fast det var lite segt för jag kände mig rätt hängig. Men när man har barn så kan man liksom aldrig vara 100% sjuk så det var bara att knata på och vara positiv. Här var det en fin vägg:

Måndag En bra grej är för övrigt caféer där barnen kan hänga och slänga medan man själv dricker sitt kaffe i, förhoppningsvis, lugn och ro.

MåndagMåndag När vi kom hem så hade min mamma köpt en växt som heter Rosengeranium som säga vara hälsobringande. Det är sånt man gillar att ha runt sig när man är skruttig. Jag stod väldigt nära den och bad den att bjussa på lite hälsa.

Måndag Jo! Jag köpte två grejer i Visby.

Första grejen: Ett av mina favoritgodis, nämligen flygande tefat.

Måndag Jag älskar de här små tefaten som förutom att vara väldigt snygga smälter ljuvligt i munnen. Synd att de ska vara så svåra att få tag på. Jag köpte 20 stycken (ville egentligen köpa hundra men vågade inte). Jag sa till barnen att de självklart skulle få smaka. Det fick de inte. Jag åt upp allihop på några minuter.

Andra grejen: En ansiktsmask från ett indiskt märke som heter Khadi (katten hade vi redan hemma).

Måndag Jag är inte så mycket för såna här masker och jox men jag tyckte burken var så snygg så jag får väl testa att kleta på det någon gång.

Jaha, sen var det tisdag och vädret hade snäppt upp sig. Det hade dock inte jag själv. Jag hade sovit fruktansvärt dålig natten till tisdagen; lyckades inte somna förrän vid halv ett och vaknade vid fyra och kunde inte somna om. En eländig hosta hade jag också som förmodligen väckte hela huset. Halsen gjorde inte längre ont men jag kände mig ännu hängig och huvudet var inte som det borde vara. Vi startade dagen på stranden. Jag försökte ge mig på Palme-boken.

Tisdag Men nää. Det gick inte. Den är säkert jättebra men jag hade inte biografi-viljan inom mig. Det får bli en annan gång. På kvällen skulle i alla fall Olle ut och springa och jag tänkte att jag skulle testa att jogga lätt. Torsdagens lopp närmade sig ju med stormsteg så jag ville prova på hur några lätta kilometer kändes. Vi gav oss av.

Tisdag Tisdag Det var inget fel på vädret och naturen men de lätta kilometrarna kändes inte så lätta.

Tisdag Kroppen var långt ifrån loppsugen. Halsontet var självklart borta vid det här laget, annars hade jag aldrig gett mig ut (tack till Pekka som verkligen fått mig att inse när man inte bör träna). När jag sprang hade jag ingen huvudvärk men ändå en svag och halvsvajig känsla i kroppen.

Tisdag Men än hade jag inte gett upp tankarna om loppet.

På onsdagsmorgonen kände jag mig liiite bättre så jag gav jag mig ut på nytt för en morgonjogg.

Onsdag Jag tog det väldigt lugnt och tyckte det var aningen bättre än gårdagen, kanske på väg att bli frisk. Vid lunch gav jag mig ut igen, skam den som ger sig!

Onsdag Nu var tanken att testa några kilometer i högra fart för att se hur det kändes.

Onsdag Men jag testade det inte ens, det var så tydligt att kroppen inte var sugen på fart. Långt därifrån. Distans kändes dock helt ok. Jag sprang förbi vajande sädesfält.

Onsdag Och mitt i det fina låg plötsligt en död liten kanin på vägen. Aj. Stackars plutt.

Onsdag Det är vid såna tillfällen man får vara glad över att man själv bara är lite småkrasslig. Sen fortsatte det fina.

Onsdag Det blev en bra dagsdos där på onsdagen men tankarna på loppet la jag ner helt och hållet nu. Det kändes för riskabelt att springa ett lopp i hög fart då man inte ens hunnit ha en enda dag med riktigt bra och ”vanlig” känsla i kroppen. Det är stor skillnad på att springa lätt distans och snabbdistans.

Men! Här sitter jag och håller er på halster! Ni undrar ju såklart hur det står till med min högra stortånagel! Den här bilden är den mest smickrande bilden jag har av den just nu.

Onsdag Jaha, som ni ser så har jag nu tappat halva nageln. Det är inte alls snyggt och jag borde väl rycka loss hela skiten men just att slita loss naglar är inte riktigt min grej. Jag lovar att hålla er uppdaterade om utvecklingen. I alla fall. Efter onsdagens löpning åkte vi och badade i Burgsvik. Inte jag för det kändes som att utmana sjukdomsödet. Men barnen fräste på i vattnet.

Onsdag Det finns ett gammalt hopptorn där som ser rätt gammaldags ut, eller ”vintage” kanske man ska säga?

Onsdag Det avskräckte dock inte Febe som tillsammans med Olle är modigast i hela familjen när det kommer till vatten. Hon är min idol på detta område!

Onsdag Onsdag Onsdag Onsdag Onsdag Sen hängde vi lite på Guldkaggen.

Onsdag Onsdag Jag och Ruben drack alkoholfria mojitos

Onsdag Jag satt där som en annan stekig spännbult – det var dock väldigt varmt vill jag inflika! Jag ser verkligen inte sympatisk ut här, jag vet. Men det är inte därför jag lägger upp denna bild utan det är för att den förevigar sekunden innan Olle slår ihjäl en fluga på sitt ben, ja ni ser den svarta lilla pricken? Såna bilder gillar jag; när man tagit en bild och först efteråt upptäcker något som man inte såg när den togs.

Onsdag På kvällen var jag dock inte alls lika morsk som på bilden. Då var den anskrämliga huvudvärken tillbaka. Hela den här sjukan var just så, att man i någon minut trodde att man ändå var helt ok, för att i nästa gå och lägga sig med dunkande huvud.

Men hörrni. Sen blev det då torsdag. Dagen för Viruddenloppet. Skallen gjorde lite ont när jag gav mig av på en morgontur men det släppte efter en stund.

Torsdag Det blev strandhäng och fredsmärkeverkstad.

Torsdag Eftersom jag inte skulle springa loppet så kunde jag lika gärna klämma ett till pass runt lunch. Ingen fart nu heller utan bara distans.

Torsdag Torsdag Och nu minsann! Mot slutet av passet började jag så smått känna mig som vanligt. När jag stannade klockan och summerade dagen till 25 km så funderade jag ett tag på om jag ändå skulle springa på kvällen. Loppet startade inte förrän halv åtta på kvällen men lite nesligt att ha 25 km i benen redan vid start? Styrketränade lite.

Torsdag Och hepp, så var huvudvärken tillbaka. Trots detta så hade jag världens ångest på vägen till loppet. Övriga familjen skulle nämligen kuta, så jag satt där i bilen och klurade på hur det skulle vara att springa i jeansshorts och huvudvärk. Gud vad jag ältade! Ska jag, ska jag inte? Ska jag, ska jag inte? I vanliga fall hade det varit självklart för mig att inte springa men just det här loppet gillar jag, och så vann jag det förra året vilket gjorde mig lite extra sugen. Men att riskera något allvarligt för att millopps skull, som jag inte ens tränat för, nä där går ändå gränsen för dumheter. Vi åt varsin hamburgare när vi kom fram.

Torsdag Och hämtade nummerlapparna till Febe, Uma, Ida och Ruben som skulle springa barnloppen. Kolla Idas klädsel, helt klart överlägsen. Särskilt med de röda solbrillorna till. Där har man att lära!

Torsdag Observera gärna att Ruben fått låna mina Adios. Han var oerhört nöjd med detta. Nils och Olle skulle också kuta!

Torsdag Uma var först ut. Jösses så hon kämpade. Kan helt ärligt varit topp tio det gölligaste jag sett, Olle och jag höll på att skratta oss fördärvade. Här ger hon järnet innan mållinjen.

Torsdag Sen var det dags för resten av barngänget.

Torsdag Febe satte en jäkla fart och tog ledningen på direkten. Jag trodde aldrig hon skulle orka hålla det tempot hela vägen. Här ser ni henne älga fram, på väg att varva en stackare i gult.

Torsdag Killen bakom låg dock och lurade i vassen och slog henne på mållinjen, trots att hon inte tappade fart. Så hon blev alltså 2:a i loppet men bästa tjej! Bravo! Ruben var också otroligt stark och kom in på en femteplats! Vet dock inte varför han ser så moloken ut här.

Torsdag Och sen var det då dags för milloppet och jag höll på att börja grina över att jag inte skulle springa. Helt perfekt väder, helt perfekt publik. Och hade det inte varit för sjukan så hade jag nog känt mig i helt ok form. De satte av medan vi hejade på. Nils mål var att komma under 39 minuter. Och jajamen, det fixade han!

Torsdag Jag höll på att skrämma slag på några damer när jag skrek JAAAAA! när han korsade mållinjen. Han fick sluttiden 38:51! Olle var också duktig. Han har ju knappt tränat något alls och bestämde sig samma dag för att springa. Han sprang på drygt 47 minuter. Heja!

Torsdag Ja det var ju en kul kväll men jag höll ändå på att bli galen av att titta på. Kommer nog aldrig någonsin följa med igen om jag inte springer själv, sån är jag. Bästa dam vann på drygt 41 minuter… Ältade non stop hela vägen hem som en annan galning. Borde jag sprungit och hit och dit. Hade dock världens huvudvärk när jag kom hem och rosslig hals så jag vet ju att det var rätt beslut.

Och min ångest över loppet släppte helt på fredagen. För då vaknade jag och kände genast att, ja just det, såhär är det att känna sig frisk. Ingen huvudvärk när jag hostade, inget illamående över tanken på att springa fort. Äntligen! Därmed var det dags för ett hårdare pass efter all jogg och distans. Tröskeldags!

Fredag Jag fick ge mig av själv eftersom Nils bara satt och gottade sig med sin sub39-tid. Extra lång uppjogg för att verkligen känna att jag var frisk och sen sprang jag in här:

Fredag Och satte igång med tröskelpasset. Trots att det var jobbigt njöt jag av att kunna ta i! Det är enda fördelen med att ha varit sjuk, att man får ny pepp till ångestpassen. Kort vila och på det igen!

Fredag När det hela var avklarat la jag mig som vanligt ner på marken. Det kanske inte syns här men ni ska veta att min blå hårfärg nu liksom gått och blivit grön. Det ser rätt märkligt ut faktiskt, lite som att jag legat för länge i gammalt diskvatten. Dock bra att det matchade springlinnet, alltid något!

Fredag Jo, när jag låg där och pustade och glodde på trädtopparna så insåg jag att det är en rätt unik känsla ändå.

Fredag Ja alltså den underbara känslan efter att man tagit ut sig totalt. Den går liksom inte att få på annat vis. Tur är väl det för annars hade man nog inte orkat traggla på med de svinjobbiga passen. Efter detta filosoferande på hög nivå sprang jag ner till havet.

Fredag Låt det aldrig bli höst!

Fredag Uppfylld av att vara frisk fortsatte jag med diverse hopp i trädgården.

Fredag Och rev av ett gäng chin-ups!

Fredag Efter middagen drog vi ut i sommarkvällen för att se på en trollkarlsföreställning i Hablingbo. Innan det var dags var vi ju tvungna att kika på Åsa Lindströms fina grejer (lovar, nu blir det inga fler länkar i detta inlägg).

Fredag Syrran älskar hennes muggar. Här står hon och klurar på vilken hon ska köpa.

Fredag Det finns nämligen en del att välja på.

Fredag Sen var det i alla fall dags för trolleriet!

Fredag Åh! Föreställningen var så bra! Fin dekor och scenografi! Känslan var maximal.

Fredag Fredag Och kvällen var galet vacker. Här står jag efteråt och ser präktig ut i en slags spetskjol och funderar på om jag ska sadla om till trollkarl.

Fredag Vi var tvungna att avsluta kvällen med en efterrättscrêpe.

FredagFredagFredag Ljuset var som att det kom från en annan planet. Eller nja, åtminstone från Grekland eller något.

Fredag Här har ni min crêpe! Innan den försvann ner i tarmsystemet.

Fredag Somnade rätt sent och sov otroligt dåligt. Det måste vara värmen som stör min sömn. Hade ställt klockan på 06.00 på lördagsmorgonen för det var dags för långpass. Trött smög jag upp och åt lite frukost. Strax innan halv åtta gav jag mig av. Vätskebälte på!

Lördag Ojoj, redan varmt fastän det var så tidigt. Tog min långa tur längs vattnet bort till Hoburgen. Här sprang mina fötter:

LördagLördagLördagLördag När klockan visade på 22 km var jag framme vid Hoburgen. Var tvungen att stanna en kortis och dricka. Inte en endaste bil mötte jag på hela vägen och bara en endaste homo sapiens.

Lördag Fortsatte vägen fram och höll på att spricka av 1) värmeslag och 2) av att det var så himlans vackert.

Lördag Insåg dock att jag borde tagit mina handflaskor också, hade för lite dricka med mig och det var mer än en mil kvar. Det fick bli ett till litet stopp även om det tar emot att stanna mitt i ett långpass. Men läget var bada eller dö. Då valde jag att bada. Här är jag efteråt. Även om det inte syns så kände jag mig som en ny människa.

Lördag Sen harvade jag vidare i hettan och jag insågs att doppet gjort gott för nu pinnade benen på och det gick snabbare än tidigare. Trots detta var det en kamp de sista kilometrarna. Jag var så törstig och varm och det enda jag kunde tänka på var havet. Till sist stannade jag klockan på 36 km. Då var jag precis framme vid stranden där hela familjen höll hus.

Lördag Låg i vattnet som en annan säl och fick livet åter.

Lördag Efter lunchen åkte vi till Hamra och drejade.

Lördag Lördag Lördag Och sen badade vi igen.

Lördag Det var en sagolik eftermiddag.

Lördag Lördag Innan middagen skulle Olle springa en tur. Jag tänkte det kunde passa med en återhämtningsjogg så jag hängde med.

Lördag Olle ville dock ta en lite längre tur men det var inte jag så sugen på efter mitt långpass så vi skildes åt.

Lördag Vid stranden hittade jag istället Nils som också hade kutat. Vi joggade hem tillsammans sista biten och enades om att det var uppåt väggarna varmt.

Lördag Söndag!

Söndag Jag hade planer på ett tröskelpass men kände ganska snabbt att det inte var en bra idé då benen var lite trötta efter grådagens långkörare och dessförinnan fredagens tröskelpass. Bättre att ta det säkra före det osäkra så det blev en bra distansrunda istället. Försökte hitta så mycket skugga som möjligt då det var varmt.

Söndag Avslutade passet här.

Söndag När man ligger såhär i vattnet, ja då känns livet ganska så komplett.

Söndag Trots att veckan började med nästan två dagars helvila så lyckades jag ändå komma upp i 13 mil, det är jag nöjd med. Nu hoppas jag få vara frisk och kunna fortsätta enligt plan med träningen. Bäst av allt just nu är ändå att löpningen känns så kul. Förmodligen är det för att jag, förutom att ha förmånen att springa i fantastisk natur, har möjlighet att vila och inte behöver klämma in alla pass mellan allt annat som också ska hinnas med i vardagen. Det gör ganska så stor skillnad för mig mentalt. Och än är semestern inte slut! Hörrni, hoppas ni har det bra. Vi hörs om en vecka!

Söndag Här säger jag hej då under vattnet. Hej då.

Träd i stan Det kändes som att det skulle vara vinter för evigt. Ja, där i januari så var det som att det var fysiskt omöjligt att det någonsin skulle kunna bli varmt ute igen. Men nu plötsligt så har man fått ränder av shortsen, det luktar hägg och syrén i kvarteret – och jag har börjat göra iskaffe! Men hörrni. Småfåglarna. De håller på att ta kål på mig. Jag förstår att de är överlyckliga över all fågelkärlek i luften, men jag kan inte sova. Hör ni det, ni måste sänka rösten utanför vårt sovrumsfönster! För jag vaknar för tidigt och kan inte somna om och det är inte alls bra för löpningen. Och när jag väl har lyckats somna om så ringer väckarklockan som jag, sen i vintras, haft inställd på fågelkvitter. Det har jag nu ändrat till hällregn. Jaja, man ska inte gnälla. Man vänjer sig som med allt annat. En sak jag dock inte tror att jag någonsin kan vänja mig vid är att inte äta godis. Det kan vara det svåraste jag vet. Den här veckan har jag lyckats med att inte äta något godis måndag, tisdag och onsdag. Sen sprack det. Detta godisförbud handlar endast om att det känns osunt för insidan av kroppen att äta färgämnen och socker vareviga dag. Nästa vecka ska jag försöka lyckas med att ha godisförbud fyra dagar. Återkommer med om hur det gått.

På den godisfria måndagen blev det inget spring på morgonen. Trots att kroppen kändes oförskämt pigg två dagar efter halvmaran. En helt annan känsla jämfört med känslan efter Women´s Health Halvmarathon. Jag var dock klok och sansad och sparade krafterna till kvällen. På lunchen köpte jag ett kilo kokos.

Måndag När jag kom hem från jobbet så var jag, tro´t om du vill, riktigt sugen på att plåga mig. En känsla jag saknat under lång tid. Det är ju helt normalt att känna lite ångest inför ett jobbigt pass, det hör ju till, men för mig har det känts på ett annat vis den här tiden då jag nog pushat kroppen för hårt. Då har känslan liksom haft en djupare ångestladdning. Men nu var det inte så utan benen var sugna på att pinna på.

Måndag Jag sprang ett tempopass ut mot Hustegaholm och det var en vacker kväll att plåga sig i. Kom hem och avslutade med rörlighet.

tisdagen startade jag inte heller med spring. Såg istället ut såhär med en kjol som prasslar på ett märkligt vis när man går:

Tisdag På lunchen däremot så klämde jag en mil och den gick i en rätt rask takt. Återigen blev jag glad över att kroppen var med på noterna och att få känna att saker och ting kanske ändå är på väg åt rätt håll (även om jag tycker det går för låååååångsamt).

Tisdag Efter att jag hade knegat klart och kommit hem så bytte jag om igen. Inte för ett mastodontpass utan för en kortare tur för att mjuka upp kroppen. Jag skulle nämligen göra dagens rörlighet samt styrketräna efteråt.

Tisdag Hade aningen känsla i mitt vänsterknä men inget alltför alarmerande.

Det blev onsdag och jag skulle sprungit på lunchen. Jag hade dock mycket att göra och kände hur tiden började rinna iväg. Bestämde mig för att skjuta på löpningen till kvällen. Kanske att jag skulle hunnit men det var tröskelintervaller på schemat och jag hatar att känna mig stressad när jag ska köra kvalitetspass. Så istället åt jag det här lasset på Brickan.

Onsdag Det var lite småruggigt när jag kom hem och nu önskade man allt att man hade kutat på lunchen. Men det var bara att ge sig ut! Schas iväg!

Onsdag Sprang 3×10 minuter. Känslan var bra även om jag ännu saknade trycket i steget och den där styrkan i benen. Och den riktigt bra farten. Snälla, kom tillbaka! Sen var det måndag-hela-veckan-känsla när jag återigen körde min rörlighet. Den här klassikern är en av övningarna jag gör.

Onsdag Inga konstigheter för en normal människa men jag är ju inte normal när det kommer till rörlighet. Ni ska veta hur ont det gjorde för mig i början!

Torsdag morgon och dags för en hederlig springtur till jobbet. Soligt var det också.

TorsdagTorsdag Åh det var så otroligt skönt att springa, liksom utan att behöva tänka och känna, sådär när kroppen sköter sig själv. Fick lite av en insikt där på Lidingöbron, kände att den där riktiga löparglädjen var tillbaka! Den har i för sig aldrig lämnat mig men när det går tungt och bakåt istället för lätt och framåt, ja då är det inte alltid en dans på rosor. Men nu gick det alltså lätt att springa och jag hade inte ont någonstans, och det är tusen gånger viktigare än exakt vilket resultat jag får på ett lopp (även om det också är viktigt för mig, ska inte låtsas som något annat).

Torsdag Framme!

Torsdag Nere i omklädningsrummet stretchade jag på golvet och insåg att jag hade råkat matcha naglarna med mina handvärmare. Proffsigt!

Torsdag Sen åt jag ägg med kaviar i öppet kontorslandskap. Vet inte hur populärt det var.

Torsdag Det jobbades på. Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet igen.

Torsdag Var beredd på att det skulle gå lite segt hemåt men nejdå, det gick riktigt bra! Om man ändå kunde fånga den där känslan och spara någonstans (typ i en sån där gammal svart filmburk man hade förr i tiden innan digitalkamerornas tid) och ta fram när det känns segt… Hemma blev det iskaffe. Tog två sekunder att dricka upp det.

Torsdag

fredagen sprang jag återigen till jobbet.

Fredag Tog en extrasväng och glodde en stund på motorvägen borta vid Naturhistoriska. Minns när jag sprang här i vintras om morgnarna och det var alldeles becksvart

Fredag Insåg att jag hade tappat mitt pannband på vägen. Det var synd, det hade behövts, det såg ut som att jag hade antenner på skallen.

Fredag Mötte några Canadagäss på vägen. De hade fått ungar. Ungarna var liksom alldeles neongröngula så jag var tvungen attt fota dem. Den där knasiga färgen syns dock lite dåligt men morsan och farsan väste till mig så jag vågade inte springa närmare än såhär.

Fredag Efter 15 km parkerade jag vid jobbet och gick och köpte en kaffe.

Fredag Tyckte de nyduschade, fräscha människorna i kaffekön glodde på mig. Kan ha varit för att jag hade världens svettigaste ryggsäcksrygg, insåg jag nere i omklädningsrummet.

Fredag  Dusch och sen fixade jag blå ögonlock. Det var ju ändå fredag.

Fredag Resten av dagen var det jobb och hejdå till två roliga jobbkompisar som skulle sluta. Och på kvällen hade vi gäster i kvällssolen. En mycket lyckad dag.

Det fina vädret var kvar när jag vaknade på lördagsmorgonen. Jag åt frukost i solen och återigen kände jag den där längtan efter att springa. När maten smält, och jag även hade hunnit vika galet mycket tvätt, så drog jag på mig springskorna och gav mig av.

Lördag Det blev uppjogg följt av ett tempopass som var uppdelat på tre block: 8+4+2 km. Förra året vid den här tiden sprang jag lite tuffare pass, nu har vi medvetet valt att korta ner för att inte pressa kroppen för hårt. Trots att jag inte riktigt lyckades komma ner i tiderna som jag ville så kändes passet bra, i alla fall bättre jämfört med för några veckor sen. Jag övar mig på att säga till mig själv, att det kommer ta lite tid och att det är helt ok. Jag önskar dock att jag hade en hare att springa med på de här passen. En robothare som jag kunde skruva upp och köra igång precis när det passade mig och som alltid var villig och pigg i benen. Hen skulle hålla de perfekta tiderna och aldrig snacka medan vi sprang. Vilken dröm det vore. Bäst av allt var att jag hittade fredagens tappade hårband när jag efteråt stannade för att stretcha vid en bänk. En snäll människa hade hängt upp det och sånt där måste vara ödet, att jag stannade precis just där för att stretcha, och därmed hittade det. När jag kom hem var jag sugen på att pusta ut i en solstol men de var redan tjingade.

P1290361 Kaffe? Jajamen.

P1290374  Efter lunchen tog vi en tur till stan. Vi åt glass på Brillo. För er i intresseklubben kan jag informera om att jag tog jordnöt och pistage.

P1290379 Sen struttade vi runt i ett sommarstockholm. Jag glodde lite på örhängen med det här gänget.

P1290393 På söndagen, ja idag, var det dags för långpass. 30 km stod på schemat, återigen lite kortare än det sista jag brukar köra två veckor innan ett marathon. Strax innan klockan tio gav jag mig iväg i det ljumma vädret.

Söndag Tog ett par steg men vände tillbaka för att ta på mig solbrillorna. De behövdes idag. Bestämde mig för att springa ut mot Djurgården. Vid lilla Djurgårdsbron var det full rulle. Det var någon slags veteranbilsfestival, fullt av allt från gamla brandbilar till bubblor och jag vet inte vad. Lite trevligt för det fanns rätt mycket att glo på medan man sprang. Flera Stockholm Marathon-grupper ute men annars ovanligt tomt på löpare, tycker jag. Mina steg kändes lätta, ibland fick jag bromsa mig från att springa på för fort. Ute vid Waldemarsudde vände jag tillbaka och på hemvägen fick jag lite skön vind i ansiktet för det var rätt varmt. Mina små handflaskor var helt länsade när jag tryckte av klockan på 30 km. Det blev en bra tur i lagom fart.

Söndag Vi drack hallonsaft i trädgården.

Söndag Jag får ännu lite ont i min högra höft efter de längre passen men fortsätter jag traggla på med hemmastyrkan så hoppas jag det ska bli bättre med tiden. Jo förresten, tänkte visa mina öron för er. Jag har nämligen ett nytt örhänge. Detta som hänger och dinglar:

Söndag Mycket nöjd med detta. Min utmaning är annars att hitta örhängen med enorm känsla men som ändå funkar att kuta med. Detta häng kan eventuellt funka men tror jag skippar det på maran om två veckor. Mitt andra öra ser ut såhär just nu med en tagg och fjäder längst ned.

Söndag Sist men inte minst. Förra söndagen, alltså dagen efter Women´s Health Halvmarathon, tog jag en återhämtningsjogg tillsammans med Febe i Grönstaskogen. Det var ett tag sen vi sprang tillsammans men nu tog vi oss fram där i skogen. Vi pratade inte om något speciellt och farten var det sådär med (förutom när Febe spurtade ifrån mig i backarna). Men att se hennes tofs guppa runt där framför mig, skogsdoften och att bara vara där med varandra, med skogen runt oss, ja det var det bästa på väldigt länge. Ni ser troligen bara en tjej som springer här på bilden, men jag ser en massa annat.

Febe Tack för idag, slut för idag.

Åh sån trevlig dag! Kändes faktiskt smått fantastisk att träffa massa vänner igen, efter att ha haft en relativt asocial period sista tiden innan Stockholm Marathon. Roligt att träffa alla igen och uppdateras på det ena och det andra. Och så fick vi en massa fina presenter, ja förutom själva gästerna alltså. Champagne och kolor och fina blommor som gör mig alldeles lycklig, och som jag sitter och luktar på likt tjuren Ferdinand i detta nu.

LördagLördag Och barnen fick de finaste chokladkakorna jag någonsin sett.

Lördag Hade jag fått bestämma hade de aldrig fått äta upp dem. Men nu var det ju inte jag som bestämde och de var således uppätna efter 15 minuter. Men det här med att ses över en lunch. Det är verkligen det bästa, särskilt nu när alla ens vänner har fått barn. Då är lunch lite enklare än middag, och om det dessutom är fint väder som idag så kan alla barnen vara ute i trädgården på grönbete. Kort och gott så blev jag uppåt av det hela. När lunchen var slut framåt kvällen så var det väldans fint ute. Jag hade inte tänkte springa mer idag men blev sugen på en tur med Febe.

Lördag Vi sprang tre kilometer tillsammans i den fina kvällen.

Lördag Sen hem tillsammans och därefter sprang jag lite till. Bort till en backe där jag körde lite övningar. På nedjoggen förbi kyrkogården.

Lördag Totalt 12,5 km. Såna här dagar, då kan man inte annat än vara glad och tacksam. Merci.

Lördag Idag var det ett rejält tempopass på schemat: 10km+10 km med 1-2 minuters vila mellan blocken. Gick upp och åt frukost och gav mig av ett par timmar efteråt. Började med uppjogg. Satan i gatan, kände av lite håll och var nästan redo att springa hem för att smälta maten lite till. Men sen tog sig kroppen samman och det kändes bra. Efter 2,5 km var det dags att starta om klockan… och sätta fart! Vädret kunde inte varit bättre. Sprang i strålande sol in mot stan. Tycker det är sån skillnad att springa mina tempopass då jag hunnit äta och vakna till liv ordentligt. Tänk om man alltid fick träna på sina favorittider… I alla fall, kroppen kändes stark idag och jag såg på klockan att jag höll tempot bra. Planen var egentligen en kort vila mellan de två 10 kilometersblocken men då klockan pep 10 km i höjd med lilla Djurgårdsbron och visade på tiden 40:31 så kände jag att äsch, jag springer på. Tillbaka samma väg. Efter en stund insåg jag att det ju gick väldigt bra idag och tänk om jag kunde slå mitt eget halvmarathonrekord? Ställde in mig på att springa lite längre än planerat om allt kändes bra. Och när klockan visade på 20 km och tiden 1:21:06 så var det ju självklart att spurta vidare. Det är galet men jag kan typ aldrig lära mig exakt hur långt ett halvmarathon är, blandar alltid ihop de där sista metrarna så för säkerhets skull sprang jag tills klockan visade 21,2 km. Och tiden visade 1:25:56! Ha! Där slog jag mig själv med 4 minuter och tre sekunder! (Och sprang 102 meter för långt insåg jag sen när jag kom hem och googlade halvmarathon som ju är 21,098 meter och kan jag stoppa in det i skallen nu en gång för alla?) Jag stannade och pustade ut en liten stund… och började gråta. Japp, jag grät lite i kanske en halv minut, mitt på en förortsgångväg. Inget hulkande alltså men några små tårar. Jag fick liksom en så stark känsla i kroppen. Att oavsett hur det går med alla lopp så var det så skönt att känna att all träning gett resultat, det kändes liksom lite mäktigt. Eller så var det mitt gamla jag som grät för att det blev besegrat.

Lördag Totalt med upp- och nedjogg blev det 24,7 km. Fanns bara en sak att göra när jag kom hem. Fira med en smoothie.

Lördag

I solen.

Lördag Sen hade vi ärenden i stan. Men vi hann med att gå på Nero också.

LördagLördag Kroppen blev glad över lite kolhydrater.

Lördag Och min favoritchoklad!

Lördag Sen for vi runt på stan och fixade grejer. När man har tre barn i släptåg tar det sin lilla stund men till slut var vi klara. Puh. Uma har tjatat på mig jättelänge om att ta en springtur så det var bara att dra på sig springkläderna igen när vi kom hem. Bara för att vi sprang i vintras så tycker Uma att hennes tomtedräkt är lika med hennes springkläder. Vi tog bilen fram till Lidingöbron som nu blivit favoritsträckan.

Lördag Febe sprang iväg på egen hand medan jag och tomten tog det lite lugnare. Man måste ju titta på havet och spårvagnsrälsen också. Plötsligt kom Febe spurtandes tillbaka i räserfart.

LördagLördag Men tomten var lurig. När man minst anade spurtande hon iväg i full galopp.

Lördag För att plötsligt stanna. Jag insåg att tomten hade fattat detta med intervallträning. Långt blev det inte för tomten och mig, ca 1 km. Men fint var det.

Lördag Jag önskar jag kunde uppbringa sån här pepp på bilder men det går bara inte. Jag har aldrig varit bra på att skrika och tjoa när jag tränat eller tävlat, det faller sig inte alls naturligt för mig, jag är alldeles för stel. Men inom mig är jag riktigt nöjd med dagens tempopass. Yeay! ropar jag lite halvhögt.

Lördag Jag springer nästan alltid själv. Men så ofta jag får springer jag med det här fina gänget. Det var ett tag sen nu för det har varit så mycket sjukdomar och skrot. Men nu var det äntligen dags.

Lördag Nya dojorna på mig. Vi tog bilen en bit.

Lördag Ruben har nämligen så länge velat springa över Lidingöbron men det är ju en bit dit. Så vi körde någon kilometer och parkerade en bit från bron. Och sen, sen sprang vi! Såhär fint var det, en kväll som gjord för brolöpning.

LördagLördagLördag Över bron och sen ner en bit längs vattnet, så långt man kunde springa.

Lördag Och så tillbaka. Febe var rackarns snabb. Vi inspekterade även lidingötågsrälsen.

Lördag Totalt 3 km.

Lördag Definitivt några av mina bästa kilometer någonsin. God natt.

En fin grej är att komma hem från jobbet, ganska sent, men ändå i ok tid så man själv och äldsta dottern hinner byta om till springkläder. Och sen ger man sig ut och springer 3,3 km tillsammans.

Söndag Inte fort utan lagom, vilket passade mina ben perfekt efter förmiddagsturen. Vi pratspringer i mörkret, vi spanar på kvarteret och plötsligt där och då, är löpningen som allra bäst.

Söndag God natt.

Vi har haft en liten tradition de senaste åren. Det är att på hösten åka till Häringe Slott och dricka te och kalasa på alla tänkbara former av scones, kakor och små eleganta trekantiga mackor tillsammans med hela stora familjen. Entrén till slottsägorna är mycket värdig:

 Jag hittade en slottskatt.

 Förutom att dricka te, äta scones och kakor kan man spatsera runt och låtsas att man bor där.

 Och sen kan man åka hem till sitt radhus igen och tänka att det ju ändå är skönt att man inte behöver någon trädgårdsmästare och husa. När vi kom hem så bytte jag och Febe om.

 Vi joggade ner till Grönsta och sprang 1,7-kilometersslingan. Febe tyckte det var lite läskigt i mörkret men jag påminde henne om att hon har en chin-ups-morsa som kan tjonga till ordentligt om det behövs.

 Bra små samtal i mörkret.

 Sprang hem med Febe och sen gav jag mig ut på fyra små till kilometer. Det var sån känsla i kvällen!

 Hem till hårtvätt, rosa balsam och min nya regnrock som jag är så nöjd med.

 Tralala, vi får hoppas på mycket regn framöver.

 Idag: testjogg! Har haft helvila i fyra dagar, ja egentligen fem dagar, då min sista springtur i tisdags knappt kan räknas då jag pga smärta fick gå större delen av vägen. Kändes helt underbart att få snöra på sig springskor igen! Stoppade ner mina formgjutna inlägg i mina gamla trotjänare Adidas Supernova Glide, ja modellen är en trotjänare men just detta par är splitternya. Och sen gav jag mig av, med mig hade jag Febe. Vi joggade ner till Grönsta. Sprang försiktigt uppför Grönstabacken, jag var beredd på ett hugg i foten men nej. Kändes ok.

 Vi joggade vidare. Så skönt med mjukt underlag! Jag insåg att jag kutat non stop på hård asfalt i tre månaders tid. Ska nog ändra på det här framöver om foten blir frisk, då blir det lättare med kuperat igen. Tanken idag var inte att springa långt på något vis, bara tre km som test. Jag känner av foten litegrann när jag springer men inte ont, jag bara känner att den är lite svagare. Men ändå, det känns lovande! Snart så.

 En sån här liten jogg är inte alls fel, särskilt inte när man har så trevligt sällskap!