Info

Posts from the Sjukgymnast Category

Januarisnö Den här veckan har varit lite av ett skämt. Ett tag undrade jag faktiskt om jag, utan min vetskap, färdats i någon slags tidsmaskin. Ja, och därmed åldrats 30 år över en natt. Men nej. Jag såg ut som vanligt när jag tittade mig i spegeln. Insåg att det nog bara var lite av en otursvecka och att kroppen behövde få jämra sig lite. Således har det varit ett väldigt smörjande och masserande av kroppen med olika krämer och oljor, allt för att skjutsa in lite extra kärlek i den. Och sen mot slutet så verkade det få fäste för plötsligt släppte en del värk och jag hittade mig själv igen och kunde brassa på bra mot slutet av veckan. Men jaja, vi tar det från början.

Måndag På måndagen var vi ännu lediga. Vi var duktiga och väckte barnen i bra tid för att så smått börja få in dem i rutinerna igen. Vi åt frukost… och sen gick vi och la oss igen hela bunten! Så bra gick det med den saken. Själv kände jag mig som en zombie men när jag fått slumra lite extra tog jag mig samman och gav mig ut på ett distanspass.

Måndag Grått och lite dimmigt. Den där piriformisen kändes faktiskt knappt alls nu. Men dessvärre hade jag lyckats sträcka mig i ryggen istället. Jag trodde först det hade hänt på långpasset dagen innan men insåg i efterhand att det nog måste hänt när jag gjorde pull-ups på lördagen. Som tur var påverkade sträckningen inte löpningen något nämnvärt, men ni vet hur det är när kroppen inte känns hundra. Då blir det bara ett staplande av kilometer utan flyt och känsla.

Måndag På eftermiddagen gick jag på bio med våra två yngsta barn medan Olle tog med sig Febe och såg Hobbit 2. Jag drog därmed nitlotten, ja vad gäller film alltså. Jag fick istället se denna:

MåndagMåndag Men jag hade ju världens bästa sällskap och fick dessutom popcorn av mig själv, så jag ska inte klaga. När jag kom hem sprang jag några fler kilometer på bandet.

Måndag Och sen blev det rehab. På tisdagen började det vanliga jobblivet igen. Alltid lite ångestfyllt innan, man blir ju folkskygg på kuppen när man får vara ledig såhär länge. Men när jag väl kom till jobbet så var det såklart kul – och skönt att få använda huvudet igen. Det som var mindre bra var att sitta ner. När jag skulle resa mig upp gjorde ryggen så sablans ont och om jag råkade vrida mig hastigt för att t ex hälsa på någon så gjorde det också ont. På lunchen var det i alla fall dags för ett pass med lite fart. Regnigt.

TisdagTisdag Jag värmde upp och sen satte jag fart. Bara efter en halv kilometer högg det till i rumpan i den där pririformisen. Liksom högg och strålade ner i benet. Jag fortsatte springa, om än märkligt, men plötsligt så… tjong! Fick en plötslig smärta i vaden på samma ben. Stannade till och funderade på att lägga ner helt. Men blev så förbannad så jag avslutade passet som planerat, om än i sänkt fart och med ont här och där.

Tisdag Ah jag var så bedrövad efteråt. Först har det varit det där knät, som nu äntligen blivit bra efter rehab och jox. Sen kom ryggsträckningen. Och nu så började piriformisen bråka, den som egentligen bara spökat när jag inte springer. Ja den har i för sig gjort att jag känt mig stel och inte kunnat ta ut steget ordentligt. Men om den nu skulle börja bråka ännu mer när jag springer? Och så sen vaden ovanpå det! Tre saker för mycket, enligt mig. Vaden kändes liksom öm och tankar om stressfrakturer började virvla runt i skallen på mig. Det var helt enkelt där och då som jag började misstänka det där med tidskapseln. Trots detta så sprang jag hem från jobbet. Kanske inte det smartaste draget men sån är jag och nej, ni behöver inte kommentera detta, tack på förhand. Det enda glädjande var att jag hade min nya ryggsäck på mig.

TisdagTisdag En ganska mörk och eländig tur blev det hem – förutom ryggan som satt som en smäck och var oerhört skön. Piriformisen gjorde dock inte alls ont på det där huggande sättet så det var skönt. Och ryggen gjorde inte mer ont av att jag sprang, och vaden var ok. Just då. Jag hade dock ont i den när jag kom hem och den var rejält öm på natten. Jag var nämligen helt besatt av dess tillstånd och vaknade tusen gånger under natten och klämde på den. Då den fortfarande gjorde ont på onsdagmorgonen, både när jag tryckte och gick, så beslöt jag mig för att – håll i hatten – ta en vilodag. Jag är ju inte helt från vettet, ska ni veta. Innerst inne hade jag ett svagt minne av att jag hade haft ont i en muskel på ovansidan av foten redan i förra veckan, och i så fall gick det ju att hoppas på att detta bara var en liten muskelinflammation. Men man vet aldrig. Sms:ade med Pekka som sa till mig att ta det lugnt och på lunchen gick jag till sjukgymnasten som jag hade tid bokad hos sen länge. Märkligt hur det känns att vila när man är van vid att nästan alltid springa. En sak är om man tar en planerad vilodag. Då kan man njuta av att bara få ta det lugnt och göra annt. Men såna här vilodagar är det värsta jag vet. Så förstå min glädje när jag vaknade på torsdagmorgonen och vaden var bra! Halleluja. Väntade dock med spring till lunchen.

Torsdag Tröskelpass. Värmde upp och körde igång. Rädd för att återigen känna det där hugget men inget kom. Sprang på rätt bra men utan att pressa kroppen för hårt. Åh, det kändes bra! Inget ont. Efter någon kilometer sprang jag förbi en liten svart hund som började skälla och springa jämsides. Matten ropade på hunden, som uppenbarligen hette Bertil. Berti! Bertiiil! Nu kommer du tillbaka! BEEEERTIL! Men Bertil hade inte alls lust att stanna utan hängde kvar skällandes bredvid mig. Och jag hade ingen lust att stanna bara för att han skulle stanna. Spring, spring, skäll, skäll. Nu ska ni veta att jag älskar hundar men till slut fick jag nog och skrek ”Jävla hund!”. Det måste sårat Bertil för då slutade han skälla på mina ben och lommade tillbaka till sin matte.

TorsdagTorsdag Inte världens snabbaste pass men sånt spelar ingen roll när man haft en jämrande kropp som plötsligt tystnar. Kroppen kändes så bra att jag återigen drog på mig springkläderna efter jobbet.

Torsdag I skymningen sprang jag mot dagis och hela kroppen var så jäkla lycklig. Tänk vilken skillnad det är när både huvud och kropp vill samma sak. När jag kom hem gjorde jag laxburgare till middag.

Torsdag Det var efter det här receptet som min syrra bjöd på när vi var på Gotland (fast utan bröd). Jag gjorde precis som hon och de blev goda, fast inte alls lika fina som hennes för mina höll liksom inte ihop. Och kvalar därmed inte in för att kallas burgare utan det blev istället en slags god laxröra. Senare på kvällen såg det ut såhär hemma hos oss, som en motvikt till den hälsosamma laxen.

Torsdag Observera det som ligger där på tallriken, en av mina absoluta favoritgrejer: Budapestbakelse! Och massa te. På fredagen vaknade jag och det hade snöat ute.

Fredag Fast nu regnade det. Tog ett par steg och blev omedelbart dyblöt om fötterna. Hela vägen till Ropsten sprang i decimetertjock modd och för varje steg blev mina fötter kallare och kallare. Jag var nära att vända om och skjuta på passet till senare men nu när jag redan var blöt kunde jag ju lika gärna fortsätta. Klafs, klafs. Efter Ropsten blev det aningen bättre. Men framme i Lill-Jansskogen, där jag hade tänkt köra ett backpass, var det bedrövligt igen. Backen var inte alls i skick så jag hoppade det hela och det blev ett rent distanspass istället. Eller snarare ett lätt distanspass om jag ska vara ärlig.

Lördag Kom så tidigt till omklädningsrummet att det ännu inte gick att komma in. Av någon anledning öppnar kodlåset först kl 07:07. Vad gör man då om man är så tidig? Jo man städar omklädninsgrummet. Det var nämligen ingen som gjort det sen ett par månader innan jul. Vet inte varför just detta rum lämnas ostädat halvårsvis men jag hade hur som helst tröttnat på att titta på denna (och ja, jag hade förmodligen till ca 50% fyllt upp den på egen hand).

Fredag Jag hade packat med mig några påsar så efter en stund hade jag sopat golvet, tömt påsen på toaletten och denna som nu såg ut såhär istället:

Fredag Sen blev det en otroligt lång och varm dusch och mina tår kom tillbaka till verkligheten igen. På fredagseftermiddagen var det egentligen inte jag som skulle hämta barnen men det blev ändrat så i sista minuten fick jag rycka ut och kuta hem i rask takt. Jag hann fånga det sista dagsljuset och lyssnade på grym musik på vägen. Bästa fredagskänslan jag vet!

Fredag Lördagen kom. Och det var vitt vitt, vitt ute.

Lördag Hade fart på schemat men insåg att det skulle bli svårt ute. Men jag började med att värma upp utomhus för det finns inget så trist som att springa långsamt på band. Jag blev uppenbarligen röd om näsan på direkten.

Lördag Jag hade gärna sprungit intervaller på Bosön men mina fötter gillar tyvärr inte den doserade banan där. Men det kanske är en vanesak. Istället sprang jag ut till Långängen.

Lördag Och sen tillbaka hem till löpbandet. Av med kläderna och på med snabbdojor, kortbrallor och musik. Och sen fräste jag på. Gaah, jobbigt där i slutet! Som tur var kom den här låten precis då jag behövde lite pepp som mest, Jack White kan man alltid lita på. Vad gäller min form så inser jag att jag var rätt stark vid den här tiden förra året, när jag jämför lite tider. Men om bara min kropp kommer upp i alla värden så är jag optmistisk framåt. Tanken på att slå mig själv i vår är frestande men vi får se hur det blir med den saken. Jag är ödmjuk inför det. I vilket fall så var det väldigt skönt att påminna mig själv om hur skönt det är att kuta i shorts och linne. Och med Jack White. Totalt med upp- och nedjoggen blev det 21 fina kilometer.

Lördag Efter springet fixade jag rosa hår och sen åkte vi ut till Elfvik.

LördagLördag Mitt (grå)rosa hår kommer här. Samt dubbel leopard.

Lördag Det var trevligt för jag fick en chokladboll.

Lördag Och vi sa hej till snälla hästar.

LördagLördag Idag på söndagmorgonen fick jag gå upp i ottan och äta frukost. Termometern visade minus tio grader så jag smörjde in ansiktet med den här.

Söndag Runt halv nio gav jag mig av.

Söndag Vid Lidingöbron visade mätaren att endast sex små cyklar tagit sig över bron i riktning mot stan och vid färjeterminalen i Värtan hade någon båt ännu inte anlänt så där var det också lugnt. Bara massa taxibilar på kö. Ibland (absolut inte alltid) känner man sig som en vinnare när man är ute såhär tidigt på morgonen. Jag fick uppleva världens finaste soluppgång, och det där lugnet som ligger över Gärdesfältet innan alla tusentals promenixare och löpare erövrar det. Efter ett tag molnen över himlen men det kändes ändå ljust och härligt i och med snön. Jag sprang min vanliga stadstur och intog stadsdel för stadsdel. När jag skulle dricka lite precis efter att ha sprungit Stadsgården fram så insåg jag att det var lättare sagt än gjort. Mina små flaskor hade såklart förfrusit så jag tvingades stanna till men lyckades efter bitande och hackande göra ett litet hål i isen. Men det kom knappt ut något så sen sket jag i att dricka något mer. Hade släpat runt på dem helt i onödan men man kan ju se dem som en liten extra vikt om man vill vara positiv. Springet kändes bra, inget knorr från kroppen – förutom just efter att jag hade stannat till för att dricka. Finns inget värre än att sätta fart efter ett stopp, då är jag stelast i världen. Jag sprang om en man vid Årstaviken och han verkade inte gilla det för då minsann skulle han springa precis lika fort som jag. Eller, han försökte springa fortare. Men det kunde han glömma, jag pinnade på i ett stabilt tempo och efter någon kilometer hörde jag inte hans klapprande steg bakom mig längre. Jag sprang även om en man som jag trodde skulle dö. Han hostade något förfärligt och flåsade som att det var hans sista minuter i livet. Jag hoppas det gick bra för honom. Själv höjde jag tempot successivt genom passet och förutom ett jäkla snorande så kändes det rätt bra. Jag hade goda förhoppningar om sista milen. Första halvan gick bra men sen de sista fem så fick jag en jäkla motvind som motståndare och på Lidingöbron skulle jag klassa det hela som ett skämt. Ett vindskämt. Att det var 0 (noll) cyklister som hade cyklat i riktning mot Lidingö hade jag full förståelse för i och med att jag på allvar trodde jag skulle tappa näsan där pga förfrysning. När jag stannade klockan på 40 km kändes det rätt skönt att inte springa mer. När jag kom innanför dörren fick jag värsta nysattacken och den har inte slutat än. Jag tog saltvattenskölj i näsan och så ColdZyme-spray ovanpå det. Nu får vi hålla tummarna för att inte kroppen sviker mig igen och går och blir förkyld. För det förtjänar jag inte. Veckan kan summeras som en märklig vecka som gick från kollaps till rätt bra känsla. Mängden blev lite mindre än planerat men absolut inte något att skämmas över. I övrigt så kikar jag i min nya kokbok en del.

Grön Mat Kan vara så att jag äntligen har hittat en bra vegetarisk kokbok där man faktiskt tycker att saker och ting låter gott. Sen ska man bara orka göra recepten också. Återkommer när jag gjort det. Nu till det mest intressanta som jag därför valde att spara till sist: Jag har stoppat in örhängen i alla mina hål i öronen (sex stycken). Ibland har jag perioder då jag tänker att jag ska springa utan någon extra vikt och då (nej jag skämtar inte) tar jag ut alla örhängen utom två som jag aldrig tar ur. Men det är ju för trist ändå! Så präktigt så klockarna stannar. Så nu är det full uppsättning och jag springer runt med dödskallar och kors och hela faderuttan och de hänger och dinglar och är nog egentligen rätt störande. Men de är å andra sidan en bra motvikt till alla goretex-material och präktiga vätskebälten.

Örhängen Det var allt från mig. Hoppas ni mår fint och springer och trivs med livet. Vi hörs om en vecka! Ajöss.

Det är bra att ha en blogg för det gör att man måste minnas och fundera över tiden som rullar på. Utan bloggen hade senaste veckan bara passerat och lagts till handlingarna som en vecka i december. Men nu är jag med blogg och har därmed lagt mina tankar på lager för att ha något att skriva om. Veckans stora insikt har varit hur mycket tid och just tankar jag lägger på min löpning, i olika former. Det var när jag låg med min foam roller på vardagsrumsgolvet en kväll i veckan, som det plötsligt gick upp för mig: jag lägger sjukligt mycket tid på min löpning! Jag skulle säga att jag lägger all min ”fria” tid på just detta, just nu. Den där tiden då någon annan ser på en film, bakar, surfar bort en hel kväll, ja då håller jag på med något löparorienterat. Det betyder inte att jag springer hela tiden för det kan man ju rent fysiskt inte göra. Men jag packar väskor med springkläder, jag packar upp väskor med svettiga springkläder, jag stoppar in i tvättmaskinen, hänger upp alla springkläder på torkställningen eftersom jag inte vågar torktumla ens den minsta springstrumpan. Jag stretchar, jag rehabbar, jag köper redskap för att kunna rehabba, jag läser om skomodeller och styrkeövningar, jag läser andras springbloggar, jag masserar vaderna, jag gör matlådor för att hinna springa på lunchen, jag springer på lunchen, jag springer till jobbet, jag springer hem från jobbet, jag springer hem från restaurangen, jag går upp tidigare på helgen för att hinna springa utan att familjen märker det, jag funderar över pass och räknar kilometertider, jag anmäler mig till lopp, jag träffar Pekka, sms:ar med Pekka, går till Marlin och visar att jag gör rehab-framsteg, jag ältar och undrar om livet ska vara såhär för att i nästa sekund älska det och tycka allt det här är självklart. Jag skriver på bloggen och gör en massa fler saker som allesammans i slutändan bara handlar om en enda sak: att springa. Ja det är ju galet när jag läser det komprimerat såhär. Men ändå är det självklart just här och nu. Det är som ett öppet mål för att få kritik, jag vet. Vill du verkligen ha ett sånt där liv?, Hur hinner du med familjen, vänner?, Det kan inte vara kul, det låter fruktansvärt., Är det någon form av besatthet?, Du måste ju fånga livet, inte bara springa. Men saken är att jag hinner det jag vill hinna. Barnen, familjen och jobbet. Jag hinner med vänner men självklart inte lika spontant som förut. Men vet ni? Det är såhär just nu. Det är det här jag vill fånga i livet just nu. Men jag lovar att ifrågasätta det emellanåt och hur länge det varar vet jag inte, och funderar inte så mycket över det heller. Bara ibland när jag ligger och foamrollar en vardagkväll i december. Puuh. Så. Då fick jag det ur mig. Nu kikar vi på veckan.

Måndag Måndagen börjar med tidig distans in till jobbet.

MåndagMåndag Ibland kan måndagstillvaron kännas lite väl kärv när den startar i ett kalt omklädningsrum. Men då drar jag fram min silvernecessär!

Måndag Där jag har alla mina färgglada pryttlar som muntrar upp tillvaron.

Måndag Och sen sprutar jag på mig för mycket Sunday Cologne och håller tummarna för att jag inte ska stöta ihop med nåogn allergiker i hissen.

Måndag Och nejnej, jag är inte sponsrad. Det verkar vara uppe på tapeten för många bloggare, detta ämne. För egen del skulle det inte falla mig in att prata för någon produkt om jag inte samtidigt skrev att jag fått den. Hur som helst så får jag nästan ingenting ändå så det är inget problem om man säger så. I alla fall så springer jag lite mer på lunchen. Värmer upp och sen kutar jag några varv på enkilometersslingan vid Karlberg. Tomt var det här:

MåndagMåndag Tisdag morgon är jag rätt seg och sängen är sådär varm och mysig och jag har en liten figur bredvid mig. Men jag kopplar på roboten inom mig, går upp och ger mig iväg.

Tisdag När jag väl var igång så var sängen ett minne blott och det kändes bra. Det gick dock inte fort, det gick långsamt. Men det spelade ingen roll, jag sparade benen till lunchen för då var det dags för ett hårdare pass. Hade läst att det skulle komma is och snö så jag kände mig riktigt peppad över att kunna ge mig ut på barmark.

Tisdag Hetsade fram längs Kungsholms Strand och sen känslan efteråt när ruschen i kroppen lagt sig: magisk.

Tisdag Tillbaka till jobbet.

Tisdag Tisdagen blev lång för på eftermiddagen hade vi julpyssel för alla barn på jobbet. Jag skulle vilja påstå att det är årets höjdpunkt för våra barn, det blir alltid succé! Ja, ni förstår ju själva varför när det ser ut såhär på alla bord:

TisdagTisdag Desto kärvare blev det när vi kom hem. Då väntade nämligen ett av livets absolut tråkigaste sysslor: avfrosta kylskåpshelvetet. Men innan dess var jag tvungen att äta en Pizza Maffioso för att orka med avfrostningsprojektet rent mentalt.

Tisdag Det måste vara något vajsing med vårt kylskåp för det kräver detta ingrepp emellanåt, men nu var det i för sig allt bra längesen. Jag skulle vilja påstå att det såg ut som en knarkarkvart i vårt kylskåp. Jag tömde det på all mat som jag satte ut i trädgården, men de här två pryttlarna gick inte att få ut för de hade nämligen blivit infrysta och satt fast.

Tisdag För er info så tog det ett helt dygn för all is att smälta. Jag diskade varenda hylla, varenda liten pryl och skurade hela kylskåpet som dessutom hade haft en sur mjölksjö i botten där på sluttampen. Det blev som nytt!

Onsdag Efter detta mandomsprov så var det lika bra att köra på med de tuffa tagen på onsdagmorgonen.

Onsdag Jag sprang backintervaller i mörkret. Längre bort höll en military training-grupp mig sällskap, deras tjoanden och rop när de gjorde hopp och sit-ups var riktigt trevligt där i mörkret. Själv sprang jag bara upp och ner, upp och ner, upp och ner.

Onsdag Jag blev riktigt trött av det hela. Kaffet i omklädningsrummet var galet efterlängtad.

Onsdag Jag låg såhär en stund och låtsades att jag var någon slags igelkott.

Onsdag På lunchen var jag hos Marlin, min sjukgymnast. Jag visade att jag gjorde lite framsteg och så fick jag några fler övningar. När hon sedan hjälpte mig att stretcha ut höftböjaren så höll jag på att tappa öronen när hon sa att jag nästan var som en vanlig människa! Äntligen! Firade det hela med kanske världens godaste lunch: lax kimchi!

Onsdag Torsdag morgon. Distans.

Torsdag 3 grader och 34 cyklister som cyklat över bron in mot stan. En fin morgon.

Torsdag Men som att vädret ville sätta mig på prov, så drog det ihop sig till riktigt ruskväder lagom till att jag skulle köra ett fartpass. Halvlockande när jag kikade ut genom fönstret.

Torsdag Men så lätt går det inte. Bytte om och gav mig ut!

Torsdag Hoppade lite och höll på. Fasiken så blött det var!

Torsdag Sen kutade jag så fort det gick samtidigt som jag behövde parera pölar och en del hala partier. Dock var det en stor fördel att färre människor var sugna på att promenixa och gå med tre barnvagnar i bredd. Tada! Klar!

Torsdag Sen blev det matlåda i byggarbetarstorlek och massa jobb. Jag köpte fler hantlar på vägen hem till de nya övningarna som Marlin gett mig.

Torsdag Nej, jag är starkare än såhär. Men de här är inte till för att träna armarna utan balansen. Snart måste jag skaffa bättre förvaring till alla rehab- och styrkeprylar. De är just nu överallt.

Fredag Var riktigt trött på fredagmorgonen för det blev sent jobb på torsdagkvällen eller tja, natten. Ahh, det är mycket som ska bli klart till jul, ni vet hur det är. Men milen till jobbet väckte liv i mig och märkligt nog var benen piggare än de brukar vara på morgonen. Man kanske ska börja sova mindre?

Fredag Den här gamla låten som jag älskar piggade också upp mig.

Fredag När jag skulle hem på kvällen bytte jag om från detta…

Fredag … till detta.

Fredag Sen gav jag mig av hemåt i mörkret och blåsten.

FredagFredag Sen blev det fredagkväll med Flaming Hot ostbågar. Varning! Köp inte dessa! De är beroendeframkallande från första näven. På lördagen värmde jag upp inför dagens pass med att åka till Ikea tidigt på morgonen. Vi köpte 900 stycken ljus. Ej ett skämt. 900. När vi kom hem var det bara att masa sig ut. Kallt!

Lördag Fick faktiskt gå in och byta jacka. På fötterna var jag dock redo med nya Ice Bugs!

Lördag Har gått upp en storlek från förra året men detta var inte självklart att det skulle bli bra. Den gamla storleken var liksom aningen för trång men dessa var aningen för stora. Men när jag väl började springa så kände jag att det här blir bra. Efter uppvärmningen så var planen ett progressivt tempopass men allvarligt, det var svårt att få upp exakt rätt fart i blåsten och på underlaget. På Lidingöbron så blåste min tofs rätt ut och snoret likaså och jag fick nästan andnöd av vinden i ansiktet. Men jag slet på och jag tror att farten blev godkänd med tanke på förhållandena. Dock grämde det mig att jag inte riktigt kunde bränna på så jag bestämde mig för att köra sista tredjedelen av passet på bandet hemma. Snabbt in, av med blöta tröjan och på med andra dojor och upp på bandet. Även om det inte är lika jobbigt att springa på band så blev det en riktigt bra avslutning.

Lördag Veckan avslutades med ett långpass nu på söndagförmiddagen. Minus tio grader och inte alla som var sugna på att gå ut.

Söndag Men jag smörjde in mig med den här i ansiktet.

Söndag Och sen gav jag mig av.

Söndag Började med en runda på Lidingö innan jag sprang in mot stan. Husarviken och sen en lån sväng i Stora Skuggan. Jag hade ice bugs på fötterna och det kändes rätt, förutom på vissa ställen där det var barmark och jag klapprade fram. Vackert och kallt ute, kände att benen var lite trötta efter gårdagens rätt rejäla pass och de hade gärna tackat för sig runt 25 km. Men jag malde på. Tillbaka mot Lidingö och förvånande nog hade 0 cyklister passerat över bron in mot stan. Jag stannade klockan på exakt 40 km utanför huset. Det här blev en riktigt bra löparvecka som landade på 165 km, sakta men säkert klättrar jag upp i antal mil. Avslutar med en bild på mina nya skor (såklart Boston och Adios) som jag slog till på när jag var inne på Runner´s Store här i veckan. Egentligen skulle jag bara lämna in min Garmin på lagning, den har nämligen bråkat en hel del på sista tiden. Jag har stått ut med både det ena och det andra, bara för att jag älskar den så mycket, men nu fick det vara nog. När jag var där slog jag till på två dojor till priset av ett för de rear ju ut allt på sin gamla butik. Jag behöver nämligen snart byta dojor för de jag springer i har nött många mil, men nu får vi väl se när det blir av med tanke på vädret.

Lördag Nä, hörrni. Nu får det räcka för den här veckan. Nu ska vi iväg på glöggkalas. Vi ses!

Söndag Punkt.

Sicken vecka! När den började trodde jag att jag på ett ungefär visste hur den skulle bli. Men icke! Hur som helst så var det en mörk start på veckan.

Måndag När jag sprang i min reflexjacka in mot stan fick jag tummen upp av en cyklist som ropade att jag var alldeles självlysande. Det verkade göra henne riktigt uppåt. Jag tackade och sprang ut mot Stora Skuggan med mitt lys. Där var det fint och lugnt och mina ben fick sig några extra kilometer till frukost.

MåndagMåndag När jag var klar fick jag en kaffe.

Måndag Förresten lurigt det här med mina järntabletter, när man ska ta dem och så. De ska intas på fastande mage, och dessutom så är kaffe och mjölk dåligt för järnupptagningen. Så nu sväljer jag tabletten så fort jag går upp så att jag kan dricka kaffe när jag sprungit klart. För utan koffein skulle livet vara rätt mycket tråkigare.

Måndag Sen blev det stretch och grön ögonskugga.

Måndag På kvällen blev det hemmarehab, ja det kör jag varje dag. Jag är faktiskt himla duktig om jag får säga det själv. På tisdagen fortsatte livet. Ja, fast det var snudd på att det inte gjorde det för regnet öste ner och det ledde till att jag knappt vaknade av vågskvalpet på väckarklockan. Till slut kom jag i alla fall upp och iväg med löparkläderna på mig.

Tisdag På Lidingöbron hade bara 50 cyklister trampat fram i regnet. Det blåste något förskräckligt, regnet gjorde ont i ansiktet, sån sprutt var det på det! 07.20 släcktes gatulamporna och jag var framme vid jobbet.

Tisdag Jag bytte om från blöt katt…

Tisdag … till torr människa.

Tisdag På lunchen körde jag dagens andra pass. Tröskel!

TisdagTisdag Det gick helt ok. Fortfarande lite seg känsla i kroppen men jag vet ju att det kan ta så mycket som ca 3-4 veckor, eller mer, innan man känner sig piggare då man haft låga blod- och järnvärden. Men jag kände mig ändå relativt stark och vid gott mod.

Tisdag När jag hämtat barnen på eftermiddagen så bakade vi pepparkakor och lyssnade på julmusik. Oj så mysigt det var! Man får fräsa på på alla cylindrar i dessa mörka tider. För ja, när jag vaknade på onsdagmorgonen var det lika mörkt som vanligt. Och dags för backpass!

Onsdag Förbi sovande hus och fotbollsplaner som gått i ide.

Onsdag Och sen blev det ett rejält backpass och döm av min förvåning men jag tyckte ändå att det var en lite, lite piggare känsla i kroppen. Inte så att jag trillade baklänges på något vis men ni vet, en nyansskillnad som jag tacksamt tog emot efter kämpiga veckor (eller rentav månader). Trött blev jag hur som helst men det är ju som det ska vara.

Onsdag Sen fick vi bråttom iväg men då tyckte jag att jag kom på en bra idé. Jag tog med mig gröten i bilen!

Onsdag På lunchen var jag hos sjukgymnasten och hon tyckte allt att jag gjort små framsteg. Ahh, tänkte jag, nu är jag klar! Men så var det såklart inte. Nu fick jag svårare övningar! Bara att kämpa vidare på kvällarna. När jag skulle springa hem från jobbet blev det ylletröjspremiär för det var rätt kyligt ute.

Onsdag Och ovanpå yllet blev det reflexjackan. Återigen fick jag glada tillrop från cyklister! Rätt stort det hela faktiskt för annars brukar det mest vara tjafs mellan mig och cyklister eftersom jag ibland lånar lite av deras cykelväg då det är för mycket folk på trottoaren. Och det gillar de inte trots att de har flera meter att cykla på, det oftast är helt tomt och jag inte sällan springer typ lika fort som de cyklar. Dessutom envisas de med att plinga på en när de närmar sig fastän man inte kutar på cykelvägen utan springer helt rakt framåt på sin egen sida av vägen. Men strunt i det nu. I och med reflexjackan verkar det som att jag har blivit vän med världens alla cykister och det känns ju trevligt. Stridsyxan är nedgrävd.

Onsdag Slut på den dagen. På torsdagen blev det inget spring på morgonen men däremot på lunchen. Var rätt osugen på att ge mig ut. Eller egentligen inte osugen på att ge mig ut men osugen på att plåga mig. Värmde upp och intalade mig själv att det är ok om jag bara springer lite distans. Det var fint ute och plötsligt kände jag kraften. Tröskelkraften!

Torsdag Så jag sprang över bron till Kungsholms Strand och sen satte jag iväg. Delade upp passet i två delar och idag var det en bättre känsla i kroppen. Tiden var också bättre men det viktigaste var ändå känslan. Blev riktigt uppåt! Men tro inte att jag tänker skratta på bilden för det.

Torsdag När jag sen skulle hem blev det ett andra pass. Bytte om från silverrock…

Torsdag … till silverjacka. Bara att fortsätta smöra för cyklisterna.

Torsdag Och återigen kändes kroppen uppåt och på rätt väg. Och när jag sprang där i mörkret så bara dök det upp i mitt huvud: Vintermarathon! Jag springer det! Jag som hade bestämt mig för att hoppa över det i och med höft, knä och mina risiga värden. Men nää, jag bara kände där och då att det skulle springas. Istället för att köra ett långpass i ensamhet på söndag så kunde jag ju springa Vintermaran på lördag? Det var verkligen en ny känsla. Jag som alltid förberett mig så inför mina marathonlopp. Och framförallt, trappat ned! Men bara den här veckan hade jag ju kört löpning alla dagar, rätt rejäla sträckor, tre dagar med dubbelpass varav tre hårda kvalitetspass. Och förra söndagen ett redigt långpass… Men skit i allt det, bestämde jag mig för. Jag bara gör det. För att det är kul. Dock insåg jag att det kanske kunde vara klokt att tokvila på fredagen. Så istället för löpning blev det frukost med efterföljande brioche för att ladda.

Fredag En grej som gjorde mig glad där på fredagen var att jag fick den här tavlan som jag beställt av Lars Fuhre, jag hade honom som lärare på Beckmans. Haha, jag älskar texten. Allt är ditt fel!

Fredag  Jaha. Sen var det då lördag och dags för ett tempopass …nej just det, ett marathon! Loppet startade klockan 10.00 så jag gick upp i ottan och gjorde Fattiga Riddare.

Lördag Bara Ali som höll mig sällskap. Han såg skeptisk på mig, tyckte nog att jag haft en ytterst bristfällig marathonuppladdning och borde stannat hemma.

Lördag Sen blev det en jäkla fart på mig. Har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Kläder bestämdes i sista minuten och jag klargjorde att ingen i familjen behövde stå och huttra utomhus för att hurra på mig. Jag gillade det helt odramatiska i det hela, att jag bara skulle ut och springa lite.

Lördag Fast Olle fick i alla fall skjutsa mig till Tennisstadion där man hämtade ut nummerlappen.

Lördag Det var sån skön känsla på hela tillställningen! Liksom litet och familjärt och det var mer en glad än nervös känsla i luften, som att alla såg loppet som något kul såhär på sluttampen av säsongen. Jag lämnade in både min kamera och telefon så nu blir det inga fler bilder vilket är lite synd för jag träffade så många roliga och trevliga människor. Staffan dök upp! Jag hade inte hängt med i att han skulle springa så det var kul. Och sen hälsade jag på en massa andra som jag inte träffat förut som duktiga Kajsa Berg och Frida Södermark. Och så var min granne Daiel Nilsson på plats, och ja, en massa fler. Det kändes lite märkligt hela grejen. Jag var inte alls nervös, mest bara nyfiken på vad kroppen skulle säga om ett andra marathon på sex veckor. Starten gick och vi var iväg! Och nu är det som alltid med mig och lopp, har väldigt svårt att minnas loppet efteråt. Men det jag vet är att det kändes bra i starten och jag hade ju inte alls funderat på hur jag skulle lägga mig tidsmässigt. Ena delen av mig ville fräsa på mer, den andra tyckte jag skulle sakta ner. Så jag körde något mellanting, det liksom bara blev som det blev. Väldigt länge låg jag i alla fall i en klunga bestående av en massa killar och mig. Banan var sex varv och det kan tyckas tjatigt men jag måste säga att jag gillade upplägget, lite nedräkning sådär. Bra bana också, inte platt utan lite lagom kuperad för att få variation. Jag fick också fina hejarop längs vägen, tack! Jag vill minnas att klungan luckrades upp runt 18 km och mot slutet låg jag tillsammans med en av killarna från den första klungan samt en annan kille. Jag hade inte en tanke på att försöka slå mitt personbästa idag, jag hade tvärtom lovat Pekka att inte bry mig om klockan utan gå på känslan. Se det som en kul grej och istället för klockan försöka hänga på någon som höll bra fart. Ja hmm, jag kunde inte helt skita i klockan men försökte lyssna på kroppen och följa känslan. Men det kändes bra så jag höll en stabil och jämn fart loppet igenom. Önskar jag kunde spurtat lite bättre sista 500 metrarna för där blev jag plötsligt omsprungen av Staffan, som dök upp från ingenstans! Så kan det gå men kul för honom för han satte PB, hurra! Själv kom jag på en tjusig andraplats av tjejerna med tiden 2:57:23, efter Kajsa Berg som sprang på 2:50:01. Mycket starkt av henne. Men jag blev vinnare i K35-klassen! Tjoho. Efter målgång så var det så himlans trevligt snack med en massa kul typer (grattis Johanna också!) och mitt i allt detta så blev jag så lycklig. För jag blev faktiskt lite stolt över mig själv som sprang trots den tunga känslan som förföljt mig, trots noll uppladdning med alldeles för många och hårda mil dagarna innan loppet, trots ett gnällande knä (jag påstår inte på något vis att det är rätt att springa med en skada) – att jag liksom vågade springa loppet trots att jag är ett kontrollfreak för detta måste vara de kassaste förberedelserna jag varit med om. En ny och bra upplevelse. Att det trots detta gick så pass bra tackar jag för, tredje maran sub3 – jag hade faktiskt varit nöjd med 3:10 idag också. Efter att ha sagt hejdå till Emil, Staffan och alla andra så spatserade jag mot Gärdet i regnet. Såg ut såhär:

Lördag Och vid Gärdet kom Olle och hämtade mig. Vid det laget frös jag ordentligt och fick en Stockholm Marathon 2012-déjà vu. Efter en sen lunch och världens längsta och varmaste dusch åkte jag och handlade och sen lagade jag spaghetti vongole som vi åt till middag.

Lördag Somnade trött och glad. När jag vaknade imorse kändes det märkligt att veckans långpass redan var avklarat. Istället gav jag mig ut på en lugn återhämtningsjogg efter frukosten.

Söndag Visst var jag lite stel men ändå har nog inte kroppen känts mer vanlig efter ett marathon.

Söndag Rätt intressant faktiskt med tanke på en ganska intensiv träningsvecka plus ett marathon. Totalt landade den på nästan 13 mil inklusive Vintermaran. Knät lite argare än innan men inte mycket. Aningen matt i skallen kände jag mig dock när jag joggade för som vanligt drack jag nog för dåligt, både under och efter loppet. Ikväll blir det rehab och sen startar en ny vecka. Fast den slutar nog inte med ett marathon. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu: blodpudding! Hej då!

Det har känts som en lång vecka. Både i vad jag har hunnit med men också för att känslan i löpningen har pendlat, från det ena till det andra. Därför blir det ett ganska långt inlägg. Hoppas ni inte somnar på vägen!

Veckan började med en sista mil på spansk mark. Uppe tidigt. Kolsvart ute men samtidigt ljummet och skönt i luften. Förmodligen sista gången under 2013 som jag kutade i shorts och linne. Ja, förutsatt att inte någon får för sig att bjuda mig på en resa till solen, men den chansen känns rätt liten.

Måndag Sen raka spåret till flygplatsen där vi också sprang runt. Fast nu på jakt efter några små presenter till barnen. Tur det finns godis. Vet ni? Jag har blivit mindre flygrädd sen jag började springa. Ingen aning om vad det beror på men det är bara att tacka och ta emot. Jag kan sitta där i flygstolen och bara slappna av.

Måndag Plötsligt var vi ovanför Sverige!

Måndag Och därefter fortsatte veckan på hemmaplan. Jag körde tröskelpass på en lunch.

Tisdag Men ahh vad det gick segt. Benen var så tunga, så tung. Minns inte när jag kände så senast. Riktigt deppigt. Hoppades på bättre känsla på vägen hem.

TisdagTisdag Tog en extrasväng ut på Djurgården för att väcka liv i benen men nähä. Det hjälpte inte. Fortfarande den där tunga, sega känslan.

Tisdag Tur då att man har en snäll mamma som först hämtat barnen och som sen sparat ärtsoppa och pannkakor till en. På en tisdag. Sånt livar upp en moloken löpare med blyben.

Tisdag Sen fortsatte veckan, ja de brukar göra det. Nu var det onsdag. Jag sms:ade med Pekka på dagen, berättade om den där tunga känslan i kroppen och att jag inte riktigt fick till det på de hårdare passen. Vi bestämde att jag skulle dra ner på mängden och farten ett litet tag, men också att jag skulle ta lite prover senare i veckan för att kolla status på kroppen. Men hörrni, det här med att dra ner på löpningen, både fart och mängd. Jag förstår ju helt logiskt att det är rätt och bra, jag är ju inte korkad. Men det är svårt. Det är ju inte bara så att jag tränar för att springa lopp. Jag springer numera för att jag kan. För att jag hellre tar mig fram springandes än åker buss och tunnelbana, och dessutom inte gillar att cykla. För att jag har blivit beroende av frisk luft och nylontights. För att alla tankar känns lite enklare efter att jag sprungit. Men visst visst, ibland behöver kroppen få vila. Jag förstår det. I alla fall lite. Det har också tagit mig en stund att bearbeta den senaste tiden. Att inse hur jäkla hårt jag tränade från Stockholm Marathon och fram till Berlin. Det blev liksom så normalt att jag glömde bort hur tuffa träningsveckor jag staplade på varandra. 22 mil, 23 mil – inga konstigheter alls. Inte så märkligt att kroppen måste få ta det lite lugnt och pusta ut emellanåt. Jag mailade även med Kent i Spårvägen som kom med bra råd. Saken är att jag har haft en del småskavanker som jag skitit i. Jag har bara kutat på. Kent tyckte att jag skulle gå till en sjukgymnast för att kolla höft och knä. För att bygga upp kroppen igen. Så det gjorde jag där på onsdag lunch, gick till en sjukgymnast. Och herregud så bra det var! Äntligen få fokusera på problemen som jag så länge snudd på nonchalerat. Tidigare har jag mest försökt lösa det för stunden men nu fick jag styrke- och stretchövningar att köra på med hemma. Kändes skönt när jag gick därifrån med en liten uppbyggnadsplan. Firade det med att äta lunch på ki-mama.

Onsdag Och att springa hemåt efter jobbet.

OnsdagOnsdagOnsdagOnsdag Så fort jag kom hem blev det magstyrka och sen alla övningar som jag fått. Det tar tid att pyssla om kroppen, men det finns tyvärr inga genvägar, så nu ska det få ta tid. Vaknade morgonen därpå med träningsvärk! När hände det senast? Tydligt tecken på att jag behöver de där styrkeövningarna. In mot stan med mina små präktiga lampor.

Torsdag Och herregud vad präktiga mina byxor ser ut här. Kolla:

Torsdag Vet inte varför jag i hela fridens namn stoppat in tröjan sådär i tightsen som ett annat dagisbarn. Men det var väl skönt när jag sprang, antar jag.

Trots den tunga känslan där första halvan av veckan så sprang jag på. Inte fullt lika mycket för det hade jag ju lovat att jag inte skulle. Men på torsdag lunch kunde jag inte hålla mig. Solen drog ut mig.

TorsdagTorsdag Jag bestämde mig för att inte försöka bestämma över kroppen. Den skulle få springa precis så som den ville och jag skulle inte stressa den eller anmärka på den. Kopplade således bort hjärnan (och gps-klockan) och bara sprang i det fina vädret.

TorsdagTorsdagTorsdag På kvällen var jag med syrran och mina föräldrar och såg min kusin Lisas nya film. Jag missade premiären men nu var det äntligen dags! Fast först åt vi på det dära Vigårda. Mycket gott. (Även om det ser ut som bajs i hamburgaren. Lugn, det är bara pulled pork.)

Torsdag Sen mot bion och Hotell!

TorsdagTorsdag Och nu är jag ju såklart partisk, men strunt i det där att hon är min kusin och allt, för det här är en fruktansvärt bra film som ni bara måste se. Jag blev helt tagen av den. För allt är nämligen bra: historien, regin, dialogen, skådespelarna, stylingen, miljöerna, humorn, känslorna… rubbet! Se den. Bara gör det.

Morgonen därpå var jag och lämnade de där blodprovet. Jag hade blivit tillsagd att jag varken skulle springa eller stressa på morgonen innan provtagningen. Det gick inget vidare. För precis innan vi skulle ge oss av så skulle jag bara ta in en gryta som stått ute över natten, och vad händer när jag öppnar trädgårdsdörrarna? Jorå, en talgoxe flyger in i huset! But why?? Jag gillar fåglar, i natur eller bur, men inte lösa i ett radhus precis innan man ska lämna blodprov och vara lugn och harmonisk. Jag blev som förbytt, som jag alltid blir när det flyger in fåglar i huset. Jag kunde bara springa runt och gasta ”Olle! Olle! Ta ut fågeln! Fågeln! Nu!”. Han lyckades till slut vifta ut den genom takfönstret men vid det laget var stressnivån ganska förhöjd, så vi får se hur det går med det där provet. Det lär väl se ut som att jag sprungit ett ultramarathon på 20 mil eller något. Sen på lunchen var det dags för spring och vet ni vad, jag hade fått tillbaka mina gamla vanliga ben!

Fredag Sicken jäkla lycka!Äntligen kände jag mig som mig själv igen. Folk skriver ofta att de springer runt och ler för att de älskar så att springa, och jag kan inte låta bli att tro att de oftast ljuger. Eller så springer de för sakta. För jag älskar också att springa men att skratta och le medan jag ränner runt känns ganska långt bort. Men idag gjorde jag det! För att de där sega benen dragit någon annanstans!

FredagFredag Tänker alltid att jag borde sätta mig på den här bänken någon gång.

Fredag Men idag var det bara att glömma, gäller att pinna på när benen är med på noterna igen!

Fredag Tänkte efteråt att det här kanske bara var ett engångsfall men nejdå, det var samma sak på vägen hem. Känslan var tillbaka lagom till helgen!

Fredag Och sen i helgen sprang jag vidare. Fast först var jag inne i stan för att påbörja inköpen till den mest intensiva tiden på året, nämligen november-februari. Våra tre barn fyller år i november, december och januari – exakt fjorton dagar mellan alla födelsedagarna. Lägg sen julen ovanpå på det. Och inte långt därefter, i början av februari, ja då är det dags för Olles födelsedag också. Det blev således ett rejält styrketräningspass för armarna när jag drog fram med tusen kassar i stan (och blev glad över att hej på H&M av en bloggläsare!). När jag kom hem genomsvettig var det bara att svetta vidare. Det blev distans, följt av en kortare tröskel.

Lördag Inte riktigt samma klipp i steget som för någon månad sen men milsvid skillnad jämfört med början av veckan. Firade det hela med att fixa orangea hår.

Lördag Och idag har jag sprungit långpass. Klev ut genom våra bladlösa syrénbuskar.

SöndagSöndag Det blev en kuperad Lidingörunda, delvis i Lidingöloppsspåret men mestadels på asfalt på ön. Älskar den här tiden på året då man bara kan kuta, utan vatten och jox med sig. Fast solen dök fram och det blev rätt varmt där på slutet så jag ångrade nästan att jag inte släpat med mig lite vatten. Totalt 33 km. När jag kom hem mosade jag apelsiner som jag hällde ner tillsammans med yoghurt i glassmaskinen. När jag hade stretchat klart var geggan klar. Den blev god!

Söndag Trots att jag dragit ner på mängden så blev det ändå en stabil vecka, med lite fler mil än jag egentligen tänkt. Men gladast är jag över att känna ro i kroppen, över att ha hittat känslan igen och att jag varje dag kört min styrka. Det känns redan lite bättre i kroppen men det kan såklart vara önsketänkande. Jag hade en tanke om att springa Stockholm Vintermarathon, inte som en satsning utan som ett bra träningspass, men troligen hoppar jag det och fortsätter med min uppbyggnad.

 

Söndag Så. Hoppas ni inte fått eksem i ögonen av alla bilder. Vi hörs om en vecka! Hej.