Info

Posts from the Reklam Category

Manet Jorå. Jag blev frisk till slut. Men det var en jäkla segdragen grej jag fick med halsont och ett himla hostande. Ovanpå detta en envis huvudvärk som vägrade ge med sig. De tre dagarna jag vilade helt kändes (som vanligt) som en evighet. Och för varje dag kom mitt planerade millopp närmare…

måndagen var det alltså fortfarande helvila som gällde. Det var regnigt och grått. Men väldigt vackert ute. Vi klättrade på raukarna.

Måndag Måndag Och passade på att dra till Visby i regnkläder.

Måndag Där åt vi som vanligt crêpes på det här stället.

Måndag Sen kollade vi på lite gammalt visbybråte. Jag gillar när det växer grönt på gamla byggnader, då blir det väldigt fint. Kolla bara:

Måndag Vi spatserade runt där i stan. Fast det var lite segt för jag kände mig rätt hängig. Men när man har barn så kan man liksom aldrig vara 100% sjuk så det var bara att knata på och vara positiv. Här var det en fin vägg:

Måndag En bra grej är för övrigt caféer där barnen kan hänga och slänga medan man själv dricker sitt kaffe i, förhoppningsvis, lugn och ro.

MåndagMåndag När vi kom hem så hade min mamma köpt en växt som heter Rosengeranium som säga vara hälsobringande. Det är sånt man gillar att ha runt sig när man är skruttig. Jag stod väldigt nära den och bad den att bjussa på lite hälsa.

Måndag Jo! Jag köpte två grejer i Visby.

Första grejen: Ett av mina favoritgodis, nämligen flygande tefat.

Måndag Jag älskar de här små tefaten som förutom att vara väldigt snygga smälter ljuvligt i munnen. Synd att de ska vara så svåra att få tag på. Jag köpte 20 stycken (ville egentligen köpa hundra men vågade inte). Jag sa till barnen att de självklart skulle få smaka. Det fick de inte. Jag åt upp allihop på några minuter.

Andra grejen: En ansiktsmask från ett indiskt märke som heter Khadi (katten hade vi redan hemma).

Måndag Jag är inte så mycket för såna här masker och jox men jag tyckte burken var så snygg så jag får väl testa att kleta på det någon gång.

Jaha, sen var det tisdag och vädret hade snäppt upp sig. Det hade dock inte jag själv. Jag hade sovit fruktansvärt dålig natten till tisdagen; lyckades inte somna förrän vid halv ett och vaknade vid fyra och kunde inte somna om. En eländig hosta hade jag också som förmodligen väckte hela huset. Halsen gjorde inte längre ont men jag kände mig ännu hängig och huvudet var inte som det borde vara. Vi startade dagen på stranden. Jag försökte ge mig på Palme-boken.

Tisdag Men nää. Det gick inte. Den är säkert jättebra men jag hade inte biografi-viljan inom mig. Det får bli en annan gång. På kvällen skulle i alla fall Olle ut och springa och jag tänkte att jag skulle testa att jogga lätt. Torsdagens lopp närmade sig ju med stormsteg så jag ville prova på hur några lätta kilometer kändes. Vi gav oss av.

Tisdag Tisdag Det var inget fel på vädret och naturen men de lätta kilometrarna kändes inte så lätta.

Tisdag Kroppen var långt ifrån loppsugen. Halsontet var självklart borta vid det här laget, annars hade jag aldrig gett mig ut (tack till Pekka som verkligen fått mig att inse när man inte bör träna). När jag sprang hade jag ingen huvudvärk men ändå en svag och halvsvajig känsla i kroppen.

Tisdag Men än hade jag inte gett upp tankarna om loppet.

På onsdagsmorgonen kände jag mig liiite bättre så jag gav jag mig ut på nytt för en morgonjogg.

Onsdag Jag tog det väldigt lugnt och tyckte det var aningen bättre än gårdagen, kanske på väg att bli frisk. Vid lunch gav jag mig ut igen, skam den som ger sig!

Onsdag Nu var tanken att testa några kilometer i högra fart för att se hur det kändes.

Onsdag Men jag testade det inte ens, det var så tydligt att kroppen inte var sugen på fart. Långt därifrån. Distans kändes dock helt ok. Jag sprang förbi vajande sädesfält.

Onsdag Och mitt i det fina låg plötsligt en död liten kanin på vägen. Aj. Stackars plutt.

Onsdag Det är vid såna tillfällen man får vara glad över att man själv bara är lite småkrasslig. Sen fortsatte det fina.

Onsdag Det blev en bra dagsdos där på onsdagen men tankarna på loppet la jag ner helt och hållet nu. Det kändes för riskabelt att springa ett lopp i hög fart då man inte ens hunnit ha en enda dag med riktigt bra och ”vanlig” känsla i kroppen. Det är stor skillnad på att springa lätt distans och snabbdistans.

Men! Här sitter jag och håller er på halster! Ni undrar ju såklart hur det står till med min högra stortånagel! Den här bilden är den mest smickrande bilden jag har av den just nu.

Onsdag Jaha, som ni ser så har jag nu tappat halva nageln. Det är inte alls snyggt och jag borde väl rycka loss hela skiten men just att slita loss naglar är inte riktigt min grej. Jag lovar att hålla er uppdaterade om utvecklingen. I alla fall. Efter onsdagens löpning åkte vi och badade i Burgsvik. Inte jag för det kändes som att utmana sjukdomsödet. Men barnen fräste på i vattnet.

Onsdag Det finns ett gammalt hopptorn där som ser rätt gammaldags ut, eller ”vintage” kanske man ska säga?

Onsdag Det avskräckte dock inte Febe som tillsammans med Olle är modigast i hela familjen när det kommer till vatten. Hon är min idol på detta område!

Onsdag Onsdag Onsdag Onsdag Onsdag Sen hängde vi lite på Guldkaggen.

Onsdag Onsdag Jag och Ruben drack alkoholfria mojitos

Onsdag Jag satt där som en annan stekig spännbult – det var dock väldigt varmt vill jag inflika! Jag ser verkligen inte sympatisk ut här, jag vet. Men det är inte därför jag lägger upp denna bild utan det är för att den förevigar sekunden innan Olle slår ihjäl en fluga på sitt ben, ja ni ser den svarta lilla pricken? Såna bilder gillar jag; när man tagit en bild och först efteråt upptäcker något som man inte såg när den togs.

Onsdag På kvällen var jag dock inte alls lika morsk som på bilden. Då var den anskrämliga huvudvärken tillbaka. Hela den här sjukan var just så, att man i någon minut trodde att man ändå var helt ok, för att i nästa gå och lägga sig med dunkande huvud.

Men hörrni. Sen blev det då torsdag. Dagen för Viruddenloppet. Skallen gjorde lite ont när jag gav mig av på en morgontur men det släppte efter en stund.

Torsdag Det blev strandhäng och fredsmärkeverkstad.

Torsdag Eftersom jag inte skulle springa loppet så kunde jag lika gärna klämma ett till pass runt lunch. Ingen fart nu heller utan bara distans.

Torsdag Torsdag Och nu minsann! Mot slutet av passet började jag så smått känna mig som vanligt. När jag stannade klockan och summerade dagen till 25 km så funderade jag ett tag på om jag ändå skulle springa på kvällen. Loppet startade inte förrän halv åtta på kvällen men lite nesligt att ha 25 km i benen redan vid start? Styrketränade lite.

Torsdag Och hepp, så var huvudvärken tillbaka. Trots detta så hade jag världens ångest på vägen till loppet. Övriga familjen skulle nämligen kuta, så jag satt där i bilen och klurade på hur det skulle vara att springa i jeansshorts och huvudvärk. Gud vad jag ältade! Ska jag, ska jag inte? Ska jag, ska jag inte? I vanliga fall hade det varit självklart för mig att inte springa men just det här loppet gillar jag, och så vann jag det förra året vilket gjorde mig lite extra sugen. Men att riskera något allvarligt för att millopps skull, som jag inte ens tränat för, nä där går ändå gränsen för dumheter. Vi åt varsin hamburgare när vi kom fram.

Torsdag Och hämtade nummerlapparna till Febe, Uma, Ida och Ruben som skulle springa barnloppen. Kolla Idas klädsel, helt klart överlägsen. Särskilt med de röda solbrillorna till. Där har man att lära!

Torsdag Observera gärna att Ruben fått låna mina Adios. Han var oerhört nöjd med detta. Nils och Olle skulle också kuta!

Torsdag Uma var först ut. Jösses så hon kämpade. Kan helt ärligt varit topp tio det gölligaste jag sett, Olle och jag höll på att skratta oss fördärvade. Här ger hon järnet innan mållinjen.

Torsdag Sen var det dags för resten av barngänget.

Torsdag Febe satte en jäkla fart och tog ledningen på direkten. Jag trodde aldrig hon skulle orka hålla det tempot hela vägen. Här ser ni henne älga fram, på väg att varva en stackare i gult.

Torsdag Killen bakom låg dock och lurade i vassen och slog henne på mållinjen, trots att hon inte tappade fart. Så hon blev alltså 2:a i loppet men bästa tjej! Bravo! Ruben var också otroligt stark och kom in på en femteplats! Vet dock inte varför han ser så moloken ut här.

Torsdag Och sen var det då dags för milloppet och jag höll på att börja grina över att jag inte skulle springa. Helt perfekt väder, helt perfekt publik. Och hade det inte varit för sjukan så hade jag nog känt mig i helt ok form. De satte av medan vi hejade på. Nils mål var att komma under 39 minuter. Och jajamen, det fixade han!

Torsdag Jag höll på att skrämma slag på några damer när jag skrek JAAAAA! när han korsade mållinjen. Han fick sluttiden 38:51! Olle var också duktig. Han har ju knappt tränat något alls och bestämde sig samma dag för att springa. Han sprang på drygt 47 minuter. Heja!

Torsdag Ja det var ju en kul kväll men jag höll ändå på att bli galen av att titta på. Kommer nog aldrig någonsin följa med igen om jag inte springer själv, sån är jag. Bästa dam vann på drygt 41 minuter… Ältade non stop hela vägen hem som en annan galning. Borde jag sprungit och hit och dit. Hade dock världens huvudvärk när jag kom hem och rosslig hals så jag vet ju att det var rätt beslut.

Och min ångest över loppet släppte helt på fredagen. För då vaknade jag och kände genast att, ja just det, såhär är det att känna sig frisk. Ingen huvudvärk när jag hostade, inget illamående över tanken på att springa fort. Äntligen! Därmed var det dags för ett hårdare pass efter all jogg och distans. Tröskeldags!

Fredag Jag fick ge mig av själv eftersom Nils bara satt och gottade sig med sin sub39-tid. Extra lång uppjogg för att verkligen känna att jag var frisk och sen sprang jag in här:

Fredag Och satte igång med tröskelpasset. Trots att det var jobbigt njöt jag av att kunna ta i! Det är enda fördelen med att ha varit sjuk, att man får ny pepp till ångestpassen. Kort vila och på det igen!

Fredag När det hela var avklarat la jag mig som vanligt ner på marken. Det kanske inte syns här men ni ska veta att min blå hårfärg nu liksom gått och blivit grön. Det ser rätt märkligt ut faktiskt, lite som att jag legat för länge i gammalt diskvatten. Dock bra att det matchade springlinnet, alltid något!

Fredag Jo, när jag låg där och pustade och glodde på trädtopparna så insåg jag att det är en rätt unik känsla ändå.

Fredag Ja alltså den underbara känslan efter att man tagit ut sig totalt. Den går liksom inte att få på annat vis. Tur är väl det för annars hade man nog inte orkat traggla på med de svinjobbiga passen. Efter detta filosoferande på hög nivå sprang jag ner till havet.

Fredag Låt det aldrig bli höst!

Fredag Uppfylld av att vara frisk fortsatte jag med diverse hopp i trädgården.

Fredag Och rev av ett gäng chin-ups!

Fredag Efter middagen drog vi ut i sommarkvällen för att se på en trollkarlsföreställning i Hablingbo. Innan det var dags var vi ju tvungna att kika på Åsa Lindströms fina grejer (lovar, nu blir det inga fler länkar i detta inlägg).

Fredag Syrran älskar hennes muggar. Här står hon och klurar på vilken hon ska köpa.

Fredag Det finns nämligen en del att välja på.

Fredag Sen var det i alla fall dags för trolleriet!

Fredag Åh! Föreställningen var så bra! Fin dekor och scenografi! Känslan var maximal.

Fredag Fredag Och kvällen var galet vacker. Här står jag efteråt och ser präktig ut i en slags spetskjol och funderar på om jag ska sadla om till trollkarl.

Fredag Vi var tvungna att avsluta kvällen med en efterrättscrêpe.

FredagFredagFredag Ljuset var som att det kom från en annan planet. Eller nja, åtminstone från Grekland eller något.

Fredag Här har ni min crêpe! Innan den försvann ner i tarmsystemet.

Fredag Somnade rätt sent och sov otroligt dåligt. Det måste vara värmen som stör min sömn. Hade ställt klockan på 06.00 på lördagsmorgonen för det var dags för långpass. Trött smög jag upp och åt lite frukost. Strax innan halv åtta gav jag mig av. Vätskebälte på!

Lördag Ojoj, redan varmt fastän det var så tidigt. Tog min långa tur längs vattnet bort till Hoburgen. Här sprang mina fötter:

LördagLördagLördagLördag När klockan visade på 22 km var jag framme vid Hoburgen. Var tvungen att stanna en kortis och dricka. Inte en endaste bil mötte jag på hela vägen och bara en endaste homo sapiens.

Lördag Fortsatte vägen fram och höll på att spricka av 1) värmeslag och 2) av att det var så himlans vackert.

Lördag Insåg dock att jag borde tagit mina handflaskor också, hade för lite dricka med mig och det var mer än en mil kvar. Det fick bli ett till litet stopp även om det tar emot att stanna mitt i ett långpass. Men läget var bada eller dö. Då valde jag att bada. Här är jag efteråt. Även om det inte syns så kände jag mig som en ny människa.

Lördag Sen harvade jag vidare i hettan och jag insågs att doppet gjort gott för nu pinnade benen på och det gick snabbare än tidigare. Trots detta var det en kamp de sista kilometrarna. Jag var så törstig och varm och det enda jag kunde tänka på var havet. Till sist stannade jag klockan på 36 km. Då var jag precis framme vid stranden där hela familjen höll hus.

Lördag Låg i vattnet som en annan säl och fick livet åter.

Lördag Efter lunchen åkte vi till Hamra och drejade.

Lördag Lördag Lördag Och sen badade vi igen.

Lördag Det var en sagolik eftermiddag.

Lördag Lördag Innan middagen skulle Olle springa en tur. Jag tänkte det kunde passa med en återhämtningsjogg så jag hängde med.

Lördag Olle ville dock ta en lite längre tur men det var inte jag så sugen på efter mitt långpass så vi skildes åt.

Lördag Vid stranden hittade jag istället Nils som också hade kutat. Vi joggade hem tillsammans sista biten och enades om att det var uppåt väggarna varmt.

Lördag Söndag!

Söndag Jag hade planer på ett tröskelpass men kände ganska snabbt att det inte var en bra idé då benen var lite trötta efter grådagens långkörare och dessförinnan fredagens tröskelpass. Bättre att ta det säkra före det osäkra så det blev en bra distansrunda istället. Försökte hitta så mycket skugga som möjligt då det var varmt.

Söndag Avslutade passet här.

Söndag När man ligger såhär i vattnet, ja då känns livet ganska så komplett.

Söndag Trots att veckan började med nästan två dagars helvila så lyckades jag ändå komma upp i 13 mil, det är jag nöjd med. Nu hoppas jag få vara frisk och kunna fortsätta enligt plan med träningen. Bäst av allt just nu är ändå att löpningen känns så kul. Förmodligen är det för att jag, förutom att ha förmånen att springa i fantastisk natur, har möjlighet att vila och inte behöver klämma in alla pass mellan allt annat som också ska hinnas med i vardagen. Det gör ganska så stor skillnad för mig mentalt. Och än är semestern inte slut! Hörrni, hoppas ni har det bra. Vi hörs om en vecka!

Söndag Här säger jag hej då under vattnet. Hej då.

Idag har varit en dag späckad med fredagskänsla. Först har jag suttit på café och jobbat med denna fantastiska människa.

Fredag Dvs Olle. Det var extra trevligt för han hade en liten näsduk i fickan som matchade bakgrunden, och det var ju flott. Sen åt jag för en gångs skull lunch med alla mina roliga jobbkompisar, det var verkligen länge sen. Jag åt röding med vit sparris och hollandaisesås.

Fredag Och sen när jag skulle springa hem efter jobbet så hade jag en ny fin t-shirt att ta på mig.

Fredag Det är inte vilken t-shirt som helst. På den står Stop Female Death In Advertising och är en del av Lisa Hågebys examensarbete på Beckmans. Ett mycket bra och viktigt projekt som ni kan läsa mer om här.

Fredag Jag har haft lite träningsvärk i benen idag och kan inte för mitt liv förstå var den kommer ifrån. Funderade på att hoppa över löpningen hem men jag vet att inget brukar vara bättre för (mina) trötta ben än en lugn mil. Så fick det alltså bli. Genom sommarstaden, förbi uteserveringar och fredagspeppade människor. Plötsligt var jag på Lidingö.

FredagFredag Och benen kändes lättare och mjukare nu. Den här veckan kommer som vanligt att landa på en hel del mil, för att i nästa så smått trappa ner. Och sen sista veckan innan Stockholm Marathon blir det såklart ännu lite lättare.

FredagFredag Totalt 10 km i 4:50 min/km. Och när jag kom hem hade vi fått Lidingö Tidning i brevlådan och vem hittade jag där i om inte mig själv!

Fredag Det var min snälla bloggläsare Elina som tipsade en journalist om min blogg. Lite märkligt att jag fick vara med på just Kultur och Nöje men det passar i för sig mig själv bra då jag tycker det är så roligt att springa. Jaja, en fin fredag har det varit. Det är bara att tacka. Och alla ni som ska springa i Götet imorgon: LYCKA TILL! Jag tar hand om Stockholms gator så länge.

När man är i Cannes så tittar man på världens bästa reklam. Idag tittade jag närmare på print och utomhusreklam och givetvis höll jag lite extra utkik för reklam som hade med löpning att göra på ett eller annat vis. Det här såg jag idag:

Den här annonsen måste det vara en löpare som ligger bakom. Jag älskar den! (Annonsen alltså, inte copywritern.)

 

Just det, den här Adidas-kampanjen från 2011. Kan inte bestämma mig för vad jag tycker om den, bra eller lite löjlig? Kanske både och. Men lite kul är den allt.

Tack Emi som påminde mig om denna fantastiska Adidas-kampanj. Byrån Leagas Delaney låg bakom kampanjen som gick mellan 1998-2000. Adidas ville öka sin trovärdighet inom löpning och strategin gick ut på att visa att man verkligen förstod de seriösa löparna. Nu är ju löpning ganska poppis men runt 2000 var de inbitna löparna en ganska liten grupp som inte blev speciellt uppmärksammade i medierna. Sean Ehringer, CD på reklambyrån Leagas Delaney, säger såhär i en intervju jag hittade: ‘‘[adidas] wanted to do a brand focus campaign that gave them some running credentials, and the way we decided to do that was to let runners know that we understand them . . . Runners have their own kind of weird way of doing things, so there’s a lot of things to talk about there.” Han fortsätter: ”Most people who run run silently on their own for their own reasons, and nobody even knows they exist.’’

Att visa de riktiga löparna att man verkligen hajar hur det är, det är en mycket bra tanke. Att dessutom göra det såhär bra, ja det är bara att lyfta på hatten. Och för alla som inte förstår något alls, ja det är precis så det ska vara enligt Ehringer: ‘The unusual thing about [the campaign] was we were really very literal about it. I think it was pretty courageous to do ads that were so honest about really talking to runners that a lot of people wouldn’t even know what you were talking about.”

OK, här kommer en massa annonser ur serien, det är bara att njuta:


I väntan på att kunna springa igen bläddrar jag vidare bland gamla bilder. Den här är något extra. Jag älskar det sorglösa och rekorderliga uttrycket på dem. Och så börjar man fundera på vem som är snabbast. Jag skulle satsa mina pengar på han längst till höger.