Info

Posts from the Naprapat Category

Fredag Hej ni som läser min blogg. Nu är det som så att det här blir min sista inlägg. Nu kursiverade jag det som att det vore världens jättegrej. Det är det ju såklart inte. Det finns miljontals saker som är tusen gånger viktigare och större. Och dessutom finns det tusen miljoner andra löparbloggar kvar inom internets väggar. Men just min kommer inte vara aktiv längre, även om själva bloggen kommer ligga kvar. Vem vet, jag kanske väcker liv i den igen längre fram. Hur som helst, som jag skrev om tidigare, så har jag funderat på det här ett tag. Att lägga ner bloggen alltså. Och så har den känslan vuxit allteftersom. Varför? Tja, det är lite olika anledningar. En av dem är att jag vill ha löpningen för mig själv ett tag. Jag vill fortsätta springa en massa och långt. Och allra helst bli ännu bättre. Men jag vill göra det bara för mig själv. Vara lite hemlig. Det ska dock omedelbart sägas att det varit väldigt kul med bloggen. Oh ja! En massa bra grejer har kommit av den. Förutom alla fantastiska hejarop jag fått av er alla, både när det gått bra och mindre bra, så har jag även bekantat mig med människor som jag inte hade gjort annars. Jag har lärt mig en massa också, faktiskt. Men nu är det dags för ett nytt kapitel. Jag kände det så tydligt på dagens långpass när jag sprang i den friska luften och hade White Stripes i öronen och jag låtsades som att jag var i London. Känslan bara föll på plats: jag vill vara i offmode. Gå tillbaka till kärnan. Springa. Bara springa (ok då, och styrketräna och rehabba också). Jag behöver just nu stänga av mig själv och känner även för att stänga av andra, hur bra och intressanta bloggar och forum det än finns! Många av er kommer jag nog träffa ändå, kanske på något roligt lopp eller annanstans. Kanske när jag flåsar fram på något tröskelpass? Fast i så fall får ni ha förståelse för om jag inte lyckas med att heja medan jag flåsar, ok? Fast riktigt än är det inte dags att säga hej då. Först måste jag ju gå igenom den senaste veckan.

måndags var jag präktig och började morgonen med rörlighet och styrka. Älskar att Ali alltid håller mig sällskap. Han sitter där bakom medicinbollen och lurar.

Måndag Tittut.

Måndag Sen blev det lite hopp för att väcka resten av familjen.

Måndag Därefter full fart på jobbet. När det var dags att ge mig av hemåt bytte jag om till spring.

Måndag Ruben hade klassträff som jag skulle på så jag hade en tid att passa. Det var bra för det satte fart på benen!

Måndag Sen ringde klockan och det var tisdag. Återigen rörlighet och styrka. Brukar ligga och glo på mina medaljer för att påminna mig om varför jag överhuvudtaget ligger där på golvet och harvar klockan halv sex på morgonen.

Tisdag Vad gäller mina moprgonjoggar så har jag för tillfället dragit ner på dem. Jag tycker inte alltid det känns som att de ger så mycket i och med att jag är så stel när jag vaknar. Dessutom så kraftsamlar jag just nu hellre till de viktigare passen. Ett sånt kraftpass var det dags för efter jobbet. Då var det dags för backpass. Jag sprang hem från jobbet som uppvärmning.

Tisdag Längs Husarviken.

Tisdag När jag nådde Lidingöbron kom värsta störtregnet över mig.

Tisdag Och jag fick en fin regnbåge på köpet.

Tisdag Dock var jag genomblöt när jag väl skulle köra igång med det riktiga passet så jag skyndade mig in för att byta kläder. Och sen fort iväg igen! Var bara tvungen att stå och hålla mig på huvudet en stund innan.

Tisdag Jag var rätt hungrig vid det här laget, det är utmaningen med att springa kvalitetspassen på kvällen. Men jag sprang i alla fall iväg till min backe. Så fort jag kört igång så kände jag hur mycket jag behöver de här backarna efter min platta sommartillvaro. Upp och ner, upp och ner, upp och ner, ja sådär höll jag på. Jag blev trött på ett helt nytt sätt som kändes både obehagligt jobbigt och fruktansvärt skönt.

På onsdagen lyckades jag få till en lunchmil.

Onsdag Det var grått när jag gav mig av.

Onsdag Men det sket benen i, de kändes starka och jag blev rätt uppåt av det hela. Det duggade skönt. Kameran blev blöt så efteråt såg jag ut såhär.

Onsdag Eller kanske snarare såhär.

Onsdag Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var längesen vi sågs men självklart hade vi hörts av under sommaren. Nu var det dock dags att snacka igenom mina sista veckor inför Berlin.

Onsdag Vi lade upp ett schema som känns både lagom, utmanande och kul – hur nu en sån mix är möjlig. Galet egentligen att jag redan nu kan se fram emot de riktigt jobbiga passen för de är ju ofta allt annat än sköna (åtminstone inte medan man utför dem). Nu är det bara att hålla tummarna för att kroppen kommer vara med på noterna de sista veckorna. Som vanligt är även utmaningen att få till alla pass samtidigt som man har tre barn och ett jobb att sköta. Men det brukar funka på ett eller annat vis så länge men är ok med att inte göra så mycket mer än att jobba, springa och vara med familjen. Dock kommer jag skippa loppen innan Berlin som jag först planerade att springa. Tjejmilen kommer jag hoppa över då jag vill få till ett viktigt träningspass istället, och Stockholm Halvmarathon var egentligen aldrig del av min ursprungliga plan. Nu har jag definitivt bestämt mig för att stå över då det ligger för nära inpå Berlin. Riskera att skada mig då har jag ingen lust med även om en halvmara hade varit kul. Efter träffen med Pekka så lubbade jag glatt hemåt. Känslan av att känna sig stark just på distanspassen är jag tacksam över. När man flyter fram och kilometrarna tickar förbi utan att man tänker på det. Sen var jag hemma och så var den onsdagen slut.

Onsdag På torsdagen gav jag mig återigen ner i omklädningsrummet på lunchen. Här har ni det, mitt kära skåp. Just det, bra, för nu blev jag själv påmind om att jag måste ta med mig en ny handduk.

Torsdag I alla fall. Jag joggade ner till Karlberg och över på andra sidan, stretchade lite (mest för att skjuta på det jobbiga i ett par minuter till). Och sen satte jag fart. Tröskelfart!

Torsdag Men så jobbigt det var. Har mest kört tröskelintervaller på sommaren men nu körde jag ett längre parti i ett svep. Puuuuh.

Torsdag Vad grymt det är när man lyckas få till pass på lunchen. Också att få den där timmen frisk luft och rensa skallen, det bara älskar jag. Efter sommaren, efter att ha varit utomhus non stop om dagarna, då är man verkligen beroende av naturen och luften. Det trodde jag aldrig, att jag skulle bli en hurtig friskluftsmänniska, men se det var vad jag blev.

Torsdag Sen förstår ni, sen köpte jag med mig mat från Brickan. Massa grönsaker och bönor, kyckling och så pannkakor med sylt och grädde till efterrätt. En hederlig byggjobbarlunch, precis vad jag behövde.

Torsdag På kvällen sprang jag hem från jobbet.

Torsdag Osäker på hur kroppen skulle kännas efter tröskellunchen men den kändes bra.

Torsdag På fredagen gick jag upp redan kvart över fem. Ångrade mig så smått att jag bokat en så tidig tid med naprapatjohan… men samtidigt så himla bra att han har såna tidiga tider. Det passar mitt liv. Det var lite kyligt ute så jag drog på mig armvärmare. Och satte på musik.

Fredag Sen sprang jag på morgonstela ben in mot stan.

Fredag Förvånas alltid över hur många löpare det är ute om morgnarna längs Norr Mälarstrand, det måste vara den morgonpiggaste stadsdelen vad gäller löpare. Framme hos Johan så fick jag hoppa upp på bandet och springa fort medan han filmade mig. Sen kikade vi på det och jämförde med tidigare filmer. Även om jag har en massa att jobba med vad gäller min kropp, så är det ändå mycket bättre och stabilare än när jag var hos honom första gången. Efter detta så fixade han lite med mina stela höfter och sen fick jag ryggmassage. Höll på att somna. Men hepp, sen var det bara att dra på sig springskorna igen och kuta iväg mot jobbet. Där blev det dusch och ägg i omklädningsrummet.

Fredag Det var allt spring för den dagen. Fick dock ett ryck precis innan jag skulle somna sent på fredagskvällen. Ett styrketräninsgryck runt elvasnåret. Men sen fick det vara nog med kroppsarbete.

Hej lördag. Ahh så skönt det var att få sova utan att klockan ringde. Åt frukost i lugn och ro och sen bytte jag lakan i alla sängar, dammsög hela huset och tvättade toaletterna. Med andra ord var jag rejält uppvärmd när jag gav mig ut för att springa.

Lördag Idag var det återigen dags för backintervaller. Såg dock till att kuta 8 km innan jag körde igång. Planen var att köra ett par fler repetitioner än sist och verkligen få till ett bra pass. När jag var på väg uppför backen för andra gången så fick jag en hälsning och hejarop från en cyklist som cyklade om mig i backen. Det var trevligt att bli igenkänd, det svåra är dock att man själv aldrig riktigt hinner se vem det är som hejar på en när det gäller cyklister, de svischar ju förbi och har dessutom hjälm och glasögon på sig. Men jaja, vem du än var så: hej och tack! Du ropade dock också att du tyckte det såg lite skevt ut? Det var ju kanske inte lika trevligt – men dock sant! Det kändes som att jag hade en sträckning i ena skinkan där i början av backpasset, hade samma känsla innan Midnattsloppet faktiskt. Men efter halva passet försvann det helt, som tur var. Hade bra kraft i backarna och jag tror faktiskt det blev ett av de bättre backpassen för i år. Men satan vad jobbigt det var för mina ben. Och hjärtat också för den delen! Lång nedjogg efteråt och därefter hem till apelsinjuice. Jag längtar dock till att apelsinerna börjar smaka som apelsiner igen, för just nu är de tyvärr inte lika goda som de ser ut.

Lördag Bäst av allt var att få gå och äta tårta hos syrran sen. Ida fyllde nämligen sex år. Det här var barnens tårta men jag tog självklart av både den…

Lördag … och av de vuxnas pärontårta.

Lördag Vi hade köpt en kattjacka till Ida. Jag gillar det här galna mönstret, hade kunnat tänka mig att ha en själv faktiskt.

Lördag Resten av lördagen fick benen vila. Sen blev det söndag. Frukost, ja tack.

Söndag Och sen dags för långpass.

Söndag Ett himlans perfekt springväder! Jag älskar den här höstkänslan, lite kyligt och soligt. Började med att springa 15 km ute på Lidingö. Mycket folk som tränar inför Lidingöloppet nu. Därefter sprang jag in mot stan men svängde höger efter bron och sprang längs Husarviken, ut mot Stora Skuggan, förbi Naturhistoriska och så vidare. Sen tillbaka hemåt. Stängde av klockan på 35 km utanför huset. Ett riktigt skönt och stabilt pass idag, bra fart hela vägen där den sista milen var den snabbaste.

I övrigt ska jag tillägga att vår glassmaskin vaknat till liv. Glass är minst lika gott på hösten som sommaren.

JordgubbChoklad Och sen vill jag slå ett slag för de här kexen. Man kan t ex köpa dem i ostaffären på Lidingö där de för övrigt är väldigt snälla. Och har god ost!

Kex Ja som ni märker fyller jag på med en massa grejer för att slippa avsluta det här sista inlägget. Men nu har jag inga fler glass- eller kexbilder så här tar det strax slut. Bara några sista ord.

Tack för att ni hängt med mig ända hit. Jag har fått så otroligt mycket pepp från er ska ni veta! Både här och på lopp. Jag kommer springa vidare, hoppas ni också gör det. Vi kanske ses ute i spåret eller på något lopp någonstans. Och snälla, håll tummarna för mig i Berlin. Jag hoppas på ett bra lopp med en riktigt bra känsla. Just nu känns det som att det kan bli möjligt men mycket kan förstås hända på fem veckor. Sen om tiden dessutom också blir bra så blir ingen gladare än jag. Men känslan. Den är det viktigaste.

Söndag Hej då! Vi ses!

Rålambshovsparken Hej alla trevliga människor. Vill börja med att svära på att jag inte skrev att jag övervägde att sluta med bloggen i förra inlägget, bara för att få uppmuntrade tillrop (även om det självklart kan vara frestande ibland när man känner sig lite nere). Nänä, jag övervägde det verkligen på allvar. Men jag överväger i för sig en massa grejer titt som tätt, som t ex att aldrig mer köpa kläder (!), aldrig mer äta godis (!) och andra omöjliga ting. Hur som helst, jag fick en massa uppmuntrande tillrop från flera av er när jag nämnde mina tankar, och jag blev lite rörd över att det faktiskt finns de som bryr sig om att jag knattrar och fotar och springer. Just att ibland få känna att någon läser ens ord, det är fint. Även om det ska tilläggas att min grundinställning med bloggen är att jag ska göra det för min egen skull och inte för någon annan. Inte heller för att framställa mig och mitt liv på ett visst vis för att det ska verka som att jag är en alltigenom lycklig människa. För såna vet vi ju alla inte existerar någonstans (även om vissa verkar trivas med att måla upp den bilden), men visst det där är svårt. Vare sig man vill eller inte så skapar man ju en bild av sig själv utåt, och den rymmer oftast givetvis inte hela sanningen. För att man kanske inte heller vill visa upp hela sanningen för hela världen (full förståeligt), men man får försöka tänka på sånt där tycker jag. Men det fina med att ha en blogg är ju verkligen att få kontakt med roliga människor som oftast delar samma intresse som man själv. Och dessutom så funkar bloggen som en bra träningsdagbok för mig själv där jag faktiskt ibland, dock ej så ofta, går tillbaka för att läsa hur träningen gick. Kort och gott: jag springer och bloggar vidare! Och tack för att ni brydde er.

Men hörrni! Nu är det sommarlov. I alla fall för mig. Jag har faktiskt haft blandade känslor inför sommaren. Jag har längtat efter att få hänga med familjen och bara skrota runt. Tills jag insåg att jag förra sommaren gjorde allt annat än skrotade runt. Förra årets fem gotlandsveckor var som ett intensivt träningsläger för min del där jag snittade 22-23 mil/vecka i min ensamhet. Och veckorna innan och efter var också de mängdtunga med sisådär ca 18-20 mil. Så ja. Det var mycket löpning och mindre skrotande. För när man har familj och tre barn, så funkar det ju inte att springa och sen bara lata sig. Nej, tiden då man inte springer ska man handla mat, laga mat, göra roliga utflykter, bada och sen de vanliga tingen som att tvätta och städa (obs! Olle hjälper också till med detta ska tilläggas). Men i och med detta så blev det väldigt mycket förra sommaren, hur fantastisk inramning det än var på det hela. Det var under den här tiden som jag började bli nedtränad. När jag kom hem och borde haft fulladdade batterier, och Berlin Marathon började närma sig, minns jag att jag kände mig helt slut, både kroppsligt och mentalt. Motsatsen till hur man vill känna när man lagt ner sin själ i något och ett marathon närmar sig med stormsteg. Trots att jag lättade upp så var det som att jag inte riktigt hittade tillbaka till känslan. Och har inte gjort det förrän typ…ja nu. De senaste veckorna. Trots detta gjorde jag, i mina ögon, ett bra lopp i Berlin och satte nytt PB med tiden 2:52:54. Men det var med en tung känsla och ibland undrar jag om jag kanske hade sprungit bättre om jag vågat vila mer på sommaren. Och även om jag inte hade gjort det, sprungit bättre i Berlin alltså, så kanske jag ändå inte hade upplevt en så tung höst, vinter och vår som blev fortsättningen. Summa summarum, jag har haft blandade känslor inför semestern för jag vet att det finns tid att träna massor och jag är bra på det, att harva på utan att ifrågasätta. Samtidigt så åt löpningen upp min förra sommar. Jag tror knappt att jag sov ut en endaste morgon! Ni hör. Det var galet. Den här sommaren har jag en annan inställning. Den kanske inte tar mig lika långt, det vet jag inte. Eller så gör den det. Vi får se, det spelar inte så stor roll. Just nu är löpningen väldigt rolig och då gäller det att vårda den känslan och inte utnyttja den till max med resultat att man kommer hem och är helt genomslut i både kropp och själ. Det är inte värt de där minuterna och ett nytt PB, om man tappar lusten ett år framåt. Håller tummarna för att jag ska lyckas med kombom hård träning och mycket vila detta år!

Nix, nu tar vi det från början. Veckan alltså. För den började inte med semester. Den började nämligen med en helt vanlig jobbmåndag. Men innan jag drog till jobbet så var jag Bror Duktig, drog ner i mitt lilla rehabrum och gjorde mina rörlighetsövningar.

Måndag Och styrka.

Måndag Efter knogande hela dagen så var det dags att springa från jobbet till naprapat-Johan.

Måndag I garaget på jobbet så märktes det att många redan gått på semester, det var glest mellan bilarna.

Måndag Hos Johan fick jag dels nya styrkeövningar inför sommaren och så hjälpte han mig att mjuka upp höften. Den är inte alls hundra än men det är en enorm skillnad. Förr, efter att jag suttit ner och reste mig upp, så haltade jag alltid till lite. Jag har blivit så van vid att ha ont att jag fortfarande gör så, tills jag inser att det inte gör ont på samma vis och att jag egentligen inte behöver halta till. Däremot känner jag fortfarande den där tröttheten i höger höft när jag springer längre pass. Så det var skönt för höften att få lite Johan-hjälp. Därefter sprang jag hemåt med bra klipp i steget.

Måndag Jag såg återigen canadagässfamiljen i Värtan. Kan inte förstå att de tycker det är mysigt att hänga just där med långtradare och färjor. Men i för sig, folk undrar väl varför jag springer där också. Men jag gillar ju långtradarna och färjorna.

Måndag På tisdagen ringde klockan 05.20. Tycker mentalt det är sån skillnad mellan att gå upp tjugo över fem jämfört med t ex tjugo i sex. Men jag krälade i alla fall upp och ner i de framlagda löparkläderna.

Tisdag Hejade på fåglarna. Man ser det inte på bilden men förutom canadagässen så var ett gäng änder på plats. De stod och sov på sånt där roligt fågelvis; ni vet, de står med bara ena benet i marken och det andra instoppat under sig, och ansiktet vinklat bakåt med bädden nedkörd bland fjädrarna. Det ser så himla obekvämt men samtidigt mysigt ut.

Tisdag Tanken var att köra lång backe men jag var rätt osugen när jag gav mig av. När jag väl var framme så hade jag dock lyckats arbeta upp ett bra backsug. Nu jäklar ska backen få! tänkte jag. Passa dig gamla backe! (Den är åtminstone äldre än jag).

Tisdag Jag skulle köra tio repetitioner. Jag kan ibland tycka det blir så rörigt att hålla ordning på alla siffror i skallen, det gör att jag tappar fokus från att hålla farten… var det sju eller sex jag hade kvar? Därför brukar jag ha lite olika trix för mig och idag körde jag blomvarianten. La upp tio prästkragar och sen drog jag igång.

Tisdag Lite segt till en början men sen var det som att tröttheten försvann och jag rände upp och ner med bra fart och backen fick passa sig och efter varje avslutad repetition så kastade jag iväg en blomma åt fanders. Till sist var det bara en ynka prästkrage kvar.

Tisdag Och sen var det plötsligt noll kvar.

Tisdag Snabbt hem för att åka till jobbet. På lunchen köpte jag sushi på det galet bra Itamae Izakaya på Odengatan.

Tisdag Det kan ta lite tid att få maten men när man väl äter den så är all väntan förlåten.

Tisdag På kvällen vågade jag mig faktiskt ut på ett till pass. I nya leopardshorts!

Tisdag Ok då, här kommer de även i närbild för er som är leopardtokiga. Informerar på klassiskt bloggvis att de är från Adidas.

Tisdag I alla fall. Tog en sväng i Lidingöloppsspåret och det var alldeles tyst och skogsmagiskt. Sen blev det pull-ups!

Tisdag Avslutade med lite rörlighet och magstyrka.

Onsdagen började jag ungefär på samma vis som jag avslutade dagen innan. Jag sprang alltså en sväng I Grönstaskogen. Men först knöt jag brallorna.

OnsdagOnsdag Efter skogsturen packade jag ner glitternagellack i väskan.

Onsdag Och så målade jag naglarna så fort jag kom till jobbet. Det är enda sättet för mig att inte direkt sabba naglarna när jag målat dem; att just göra det vid skrivbordet och sen sitta prick still som en staty. Tur bara att jag inte har allergikerkollegor runt mig.

Onsdag På lunchen var det sol och dags att springa en mil.

Onsdag Innan:

Onsdag Och efter:

Onsdag På onsdagskvällen skulle jag iväg på jobbmiddag. Men vet ni vad jag hann med innan? Jo, ta hål i örat! Ett till! Det är alltså den där ploppen som är det nya hålet, ”conch-piercing” som det kallas. Mycket nöjd med detta.

Onsdag Och sen var jag alltså ute på stan på kvällen. Fotade Svampen som blev en suddig svamp trots att jag bara druckit lite vin.

Onsdag På torsdagen var jag uppe och hoppade tidigt igen. Gav mig av hemifrån strax efter halv sex.

Torsdag Jag skulle till naprapat-Johan en sista gång innan jag emigrerade till Gotland. Herrejisses, vilken morgon det var.

Torsdag Solen. De tomma gatorna. Och mina fötter.

Torsdag Den utställningen har vi sett!

Torsdag Inte mycket att säga om denna fantastiska morgon. Knäppte bilder i farten och kände mig mallig över vår huvudstad, ja nästan som om det vore jag som ägde den.

Torsdag Torsdag Torsdag Torsdag Sen var jag framme i Rålambshovsparken.

Torsdag Torsdag Såg en pappa och, gissar jag, hans son. De skatade där tillsammans, observera att det var innan sju på morgonen vilket tyder på ambition, och det hela såg så urbant och fint ut. Jag var tvungen att fråga om jag fick fota dem. Och det fick jag. Klick.

Torsdag Själv gjorde jag lite armhävningar då jag var lite tidig.

Torsdag Sen var det dags att gå in till Johan.

Torsdag Han jobbade igenom höften ordentligt och sen fick jag ryggmassage som faktiskt var skön även om det inte var en Sturebadsvariant. Men man är inte bortskämd med att naprapatbesök kan vara sköna, om man säger så. Kutade därefter till jobbet, drack kaffe och käkade ett ägg i omklädningsrummet.

Torsdag På torsdagkvällen var jag rätt trött. Först tänkte jag hoppa över kvällens pass och ta vila men det är något med mig och oplanerade vilodagar som bara inte funkar. Jag har så svårt att njuta av dem och då går man miste om grejen (även om jaja, jag fattar att man ibland får tvinga sig till oplanerade vilodagar). Däremot om jag har planerat in vila, då funkar det bra och jag kan njuta av att inte ta ett endaste löpsteg. Förutom detta så var jag också sugen på att springa lite backe en sista gång innan Gotland i och med att jag knappt har en endaste kulle där. Så efter velande gav jag mig ut. På med pannband!

Torsdag När jag kom fram till backen hade de klippt gräset och alla blommor var borta.

Torsdag Men lite längre bort hittade jag några som jag kunde rada upp till räknehjälp. Idag körde jag dock en lightvariant som ni ser.

Torsdag Och så drog jag igång. Jag mot backen! Eller nä, för efter första repetitionen upptäckte jag en snigel på väg över gångbanan. Han hade kommit nästan halvvägs och jag tänkte att jag skulle kunna ha hen som riktmärke, se vem av oss som blev klar först så att säga. Jag mot snigeln!

Torsdag Tävlingen var inledd. Jag hade bra krut i benen, det kändes skönt att springa på pigga ben och inte sådär morgontrötta. Men snigeln verkade också vara i form och krälade/slingrade/slemmade sig fram i ganska bra fart. På slutet var det riktigt spännande! När jag joggade ner efter sista repetitionen så var jag så gott som säker på att snigeln hade en bit kvar och att jag skulle kamma hem segern. Men närå, han hade plötsligt växlat upp. Kolla!

Torsdag Vi måste korsat våra respektive ”mållinjer” exakt samtidigt och därmed blev det oavgjort!

Sen blev det fredag och jag började med min rörlighet.

Fredag Och diverse andra konster.

Fredag Fredag Sen jobbades det in i det sista tills jag till sist insåg: NU ÄR DET SEMESTER! Olle spruttade iväg till Småland för att hämta upp barnen och för att sen på söndag ta färjan från Oskarshamn. Själv skulle jag åka ner med min mamma och katterna direkt från Nynäshamn på lördagen, vilket innebar en fredagkväll i min ensamhet. Därför bestämde jag mig för att tidigarelägga veckans långpass. Lite segt att springa det med ryggsäck på ryggen men sånt är livet. Det var riktigt varmt och jag försökte spänna fast små vattenflaskor på ryggan.

Fredag Men de trillade av efter tio steg så jag fick langa ner dem i ryggsäcken. Sen gav jag mig ut i sommarkvällen. Bort till Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och så över Västerbron. Sen sprang jag runt söder där det var riktig sommarlovskänsla. Folk badade och åt glass. Och kysstes som aldrig förr! Själv svettades jag vidare med den varma och rätt tunga ryggsäcken på ryggen. Kom fram vid färjorna vid Stadsgården. Där stannade jag till lite kort för att dricka energidricka och vatten. Jösses så törstig jag var! Sen vidare längs Skeppsbron. På Strandvägen fick jag zickzacka som en tok för att parera alla glada turister. Efter 30 km stannade jag klockan utanför huset.

Fredag Sen gjorde jag både iskaffe (med vaniljglass i!) samt jordgubbsvatten.

Fredag Därefter var det bara att packa ihop sig inför morgondagen. Ali och Kuba satt non stop vid väskorna (och stundtals även i). De verkade vara oroliga för att bli kvarlämnade.

Fredag Och sen! Sen var det lördag och klockan ringde redan kl 04.15. Herregud, hade bara sovit i fyra timmar men det är sånt som knappt känns när man vet att man ska iväg till något härligt. Mot färjan med min mamma (och katterna). Mamma hade på mammavis med sig kaffe och smörgåsar och vi hade det riktigt mysigt där i bilen. Väl på färjan gick jag upp på däck. Solen lyste och håret blåste och havet luktade hav och himlen var blå och havet var också blått och huvudet var tomt och kroppen lugn. Då insåg jag att nu, nu är det äntligen sommarlov!

Lördag När jag stod där såg jag en segelbåt och tänkte på min pappa som nu kommit fram till Färöarna på sin seglats.

Lördag Vid lunch var vi äntligen framme vid huset. Som jag längtat hit. Ali och Kuba träffade Selma, syrrans katt, och de verkade också nöjda med att ha sommarlov.

Lördag Efter lunchen cyklade vi ner till stranden. Jag har skaffat en ryggsäck eftersom jag numera hojar runt på min Biltema-mountainbike utan pakethållare.

Lördag Och sen känslan av att ligga där på en handduk i sanden för första gången på semestern. Då njuter man i fulla drag om man säger så. Sen fick det vara nog med den typen av njutning. Dags att ge mig av på ett löppass och njuta av landskapet.

Lördag Tog rundan där jag numera kan varenda sväng, varenda sten. Temperaturen var perfekt, varmt men ändå lite skön vind som svalkade.

Lördag Benen var pigga så jag fortsatte lite längre än jag först planerat. Efter en mil vände jag hemåt igen.

Lördag Stannade till vid raukarna och glodde en stund. Tänk att ögonen aldrig kan vänja sig vid det här vackra, som att de blir lika chockade varje dag över att det är så fint.

Lördag En bra tur på 19 km.

Och så var det söndag. Vaknade och hade sovit så fruktansvärt skönt. Tänk att en god natts sömn kan vara som värsta lyxen. Ni vet när man sover djupt hela natten, vaknar till framåt morgonen helt kort, bara för att på en sekund slumra om på nytt, och temperaturen i rummet är sådär perfekt och täcket så skönt. Aaaahhhhh. Sen blev det frukost och raka vägen ner till stranden. Sand mellan tårna är även det lyx, särskilt för att par utnötta löparfötter som inte alls ser lika trevliga ut på undersidan som på ovansidan.

Söndag Och sen att bara ligga och dega på det här viset och det enda man hör är havet.

Söndag Framåt lunch väntade ett tröskelpass.

Söndag Jag tog Nils med mig!

Söndag Lång uppjogg och det var så kul att ha sällskap. Mycket springsnack blev det. Sen stannade vi vid den här figuren och nollställde klockorna. Mu.

Söndag Och så drog vi igång! Idag sprang vi inte på vårt vanliga ställe vid vattnet utan på en grusväg som visade sig vara mycket bättre. Vid havet är det galet vackert men lätt att snubbla, ett under egentligen att ingen stukat någon fot där. Här var det bättre. Vi körde tre block och det kändes kontrollerat hela vägen, både andningen och benen. Sista blocket gick fortast och jag blev så glad över den medgörliga känslan i kroppen! Och glad över att ha Nils att plåga mig tillsammans med. Här står vi efteråt och försöker vara så snygga det går när man dryper av svett. Nils har en väldigt tuff min, måste jag säga.

Söndag Efter detta blev det nedjogg och därefter lite stretch och diverse styrkeövningar i trädgården. Jag hade syrrans barn som medgymmare.

Söndag Efter lunchen åkte jag och min mamma och gjorde Razzle Dazzle-premiär! Jag älskar det där stället.

SöndagSöndagSöndag Och sen äntligen kom Olle och barnen. Ni kan inte fatta hur mycket jag längtat efter att vara tillsammans hela gänget och ha sommarlov ihop. Eller jo, det kan ni nog. Ni har förmodligen längtat precis lika mycket efter era sommarlovsgäng, hur de än ser ut. Det blev givetvis bad.

Söndag Och det obligatoriska hålgrävandet.

Söndag Tja, som ni hör är livet just nu rätt trevligt. Jag ser så himla mycket fram emot en sommar med alla jag gillar. Och jag ser fram emot att springa för att jag gillar det, inte för att jag måste. Ok, tre sista grejer innan ni ska få återgå till ert:

1. Jag har köpt ny hårfärg. Vanligtvis kör jag bara med olika färgade balsam men nu ska jag testa dessa två. Inte samtidigt dock. Har tagit med den blå färgen till Gotland och ska köra i den inom kort. Återkommer med bild. Kan sluta hur som helst.

Crazy Color

2. Häromkvällen fastnade jag framför en dokumentär om hundar. Ali hoppade genast upp bredvid mig i soffan och tittade sen på hela avsnittet tillsammans med mig. Det tyckte jag såg rätt kul ut.

Katt tittar på hund

3. Den här Charlotte Gainsbourg-låten (som egentligen är en Jimi Hendrix-låt). Lyssna på den. Ni kommer inte ångra er.

Det var allt jag hade att rapportera för denna vecka. Njut av sommaren och stegen. Det ska jag.

Söndag Punkt.

Karlberg Tycker det har varit en rätt märklig vecka. Det blir ju det när man är van vid att vara fem i en familj men plötsligt bara är två. Ja, plus katterna då. Men ändå. Bara två stycken människor i ett hus som brukar rymma många fler. Det blir lite ödsligt och tomt. Man inser att den där vardagen, den som man kan bli tokig på emellanåt, den är allt bra ändå. När alla är hemma och yoghurtförpackningarna tar slut i ett nafs och det ligger ensamma strumpor överallt som man blir irriterad på och man bråkar och gastar och kramas och pussas och tvättar och skojar och tjatar och borstar tänder och tvättar hår och handlar mat och handlar ännu mer mat och gör allt annat som görs då man är en familj. Och man inser att just det där kaoset, som är det vanliga livet, det är rätt fantastiskt. Men jag vet ju att barnen har det hur sommarlovsbra som helst utan väckarklockor och tidiga morgnar och istället springer de barbenta med kusinerna på Gotland. Vi två som är kvar hemma får därmed stå ut lite till. Och kanske är det rentav bra för oss alla att få längta efter det där vanliga.

I övrigt så har jag tänkt på löpningen. Det är ju så lätt i efterhand, när man fått en skavank, att tänka att det var ju dumt. Alltså, att det var dumt att man sprang så mycket. Och så går man runt och klandrar sig själv för det och är sådär jobbigt efterklok. Men näääää. Jag vägrar göra det. För att kunna vara efterklok så måste man ju gjort något först. Jag har aldrig varit så mycket för att göra saker på ett lagom vis. Jag tycker det är rätt trist faktiskt. Jag gillar att dra på och se vad som händer och testar man aldrig sina gränser, så vet man ju aldrig heller var gränsen går. Ibland måste man helt enkelt våga prova och testa. Ibland funkar det, ibland inte. Så med detta sagt har jag försonats med mig själv och blickar endast framåt och ser det andra som bra erfarenheter att dra fram när det passar.

Nä, nu tror jag att jag rabblar igenom veckan. Jag börjar med måndagen. Tja, då var jag uppe med tuppen och gjorde rörlighet och styrka.

Måndag Och sen tog jag tunnelbanan till jobbet.

Måndag Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Det hade visst varit fest där nere.

Måndag Knäppte på mig ryggan och joggade till naprapat-Johan (och för er som undrar vad han heter i efternamn så heter han Lind. Johan Lind. Naprapat-Johan.)

P1300539Måndag I Rålambshovsparken var det fullt fräs som vanligt med löpargrupper, uppträdanden och skateare.

Måndag Framme hos Johan visade jag lite av mina framsteg och sa som det var, att det kändes aningen bättre i kroppen. Tjong! Då fick jag ett nytt program att bita i, med svårare övningar! Så kan det gå. Johan filmade mig även när jag sprang på band och gav mig lite olika saker att tänka på. Sen jämförde vi filmen med den första filmen som Johan hade på mig, från första gången jag kom till honom för drygt en månad sen. Då hade jag väldigt ont i höften och det ser verkligen inte bra ut när jag springer. Nu såg det åtminstone lite bättre ut så det var ju bra. Sen sprang jag hemåt. Mötte en löpare med årets Stockholm Marathon-tröja på sig och jag ville gasta till honom att jag minsann också har årets, och fjolårets också för den delen, i och med att jag hade 2012-tröjan på mig. Men det gjorde jag inte utan sprang istället och tänkte på allt som Johan sagt att jag skulle tänka på och kände mig som värsta raketen när jag sprang genom stan. (Observera att det står kände mig.) Stannade klockan vid min gamla skola som nu var sommarlovsövergiven.

Måndag Jag gick runt och hejade lite på allt.

Måndag Hej stjärt.

Måndag Och här ett klassiskt klotter.

Måndag Och här står jag och i den tomma rampen. Gäller att passa på när det inte är några läskiga ungdomar i den.

Måndag Och precis när jag kom hem började det regna.

Måndag På tisdagen var det raka vägen ner och göra rörlighet och magstyrka. Försöker förstå de nya övningarna.

Tisdag Och sen blev det chin-ups!

Tisdag Därefter trampade jag iväg till jobbet i mina små indianskor.

Tisdag Det är inte många skor som kvalificerar sig för mina springfötter men dessa är ett par gamla godingar som är riktigt sköna. På lunchen bytte jag om och joggade ner till Karlberg.

Tisdag På fötterna hade jag Adiosen för det var dags för intervaller.

Tisdag Bara att köra igång!

Tisdag Hade först tänkt att bara köra joggvila men för att överleva la jag in kort ståvila på ett par ställen. Här står jag och vilar en minut innan jag kastade in kameran bland buskarna igen.

Tisdag Rände vidare varv efter varv efter varv efter varv efter… Till sist var jag klar. Det kändes i benen att jag var det om man säger så. Nöjd med att sista intervallen gick snabbast!

Tisdag Jag är lite ovan vid att köra korta intervaller på det här viset, det hör nämligen inte till vanligheterna, men jag har gjort det ett par gånger nu sista tiden mest för att jag känt för det. Har behövt lite nytt för skallen.

Tisdag Det var den tisdagen. Jo, en grej till (som jag vet att jag visat förut). Det är den här sov-sprayen.

Tisdag  Det låter ju som en rätt knasig sak men den innehåller bland annat lavendel och kamomill och man sprutar den alltså på huvudkudden (jajamen). Jag gillar doften och inbillar mig att den fungerar. (Eller så gillar jag bara att ha massa ritualer för mig. Det kan vara så.) Nu har jag i alla fall även börjat ta den här lilla prylen i förpackningen bredvid som även den ska hjälpa en att slappna av. Den är som en miniroll-on som man rullar på t ex vristerna. Själv brukar jag rulla den lite på tinningarna också. Är ni intresserade av denna mini-roll-on-flaska så kan ni läsa om den här och nej, jag är inte sponsrad av Thisworks även om jag önskar att jag vore det. Det skulle nämligen göra mitt liv billigare.

Sen var det onsdag. Och jag var så trött, så trött. Det är otroligt intensivt på jobbet och det märks såklart allra mest när jag vaknar på morgonen. Tur då att jag börjar med rörligheten för även om jag stretchar och grejar och det inte alls är skönt, så är det trots allt ett någorlunda ok sätt att vakna till liv på. Man får i alla fall ligga på mattan precis i början. Tills det är dags för styrkan. Höll på att somna sittandes.

Onsdag På onsdagslunchen var det dags för löpning.

Onsdag Det blev en riktigt bra mil där jag försökte tänka på naprapat-Johans ord. Kände mig stark där jag klapprade fram längs vattnet bortom Pampas Marina. Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var ett tag sen sist i och med Stockholm Marathon och återhämtningsveckor. Vi snackade om senaste tiden och han kollade min höft. Vi hade diskuterat ifall vi skulle röntga den men efter att han kikat på den så tyckte han vi skulle avvakta då det med största sannolikhet är en muskel som strular. Sen gjorde vi upp en plan framåt som känns vettig och balanserad – och kul! Bara hoppas nu att jag får ha en bra sommar utan avbrott och att höften låter mig träna på. Efter detta promenerade jag Sveavägen fram i sommarsolen. Utanför en mataffär stod en vagn full av hoppressade kartonger. Rätt snyggt och jag tänkte på en massa annat som vore fint att pressa ihop, typ alla mina löparskor.

Onsdag Och åh! Sen kom det bästa på hela veckan för Febe kom hem från sitt basketläger och vi hade en kväll med henne innan  hon skulle flyga vidare till Gotland. Här är hon. Den efterlängtade!

Onsdag Det är lustigt med läger. Det är som att barnen blir två år äldre på kuppen. Vi åt pizza och sen kramade jag henne non stop tills hon åkte igen.

Torsdag. Nu orkade inte ens Ali titta på mig när jag körde mmorgonproceduren. Jag håller med, lite tjatigt är det allt.

Torsdag Det blev även pull-ups. Kuba var dock engagerad.

Torsdag Följande serie blev det:

Torsdag Sen blev det jobb och jag velade fram och tillbaka hela förmiddagen huruvida jag skulle kuta på lunchen eller kvällen. Men när klockan slog tolv och det var alldeles mörkt och regnigt utanför fönstret så bestämde jag mig för att köra på kvällen, särskilt då jag hade packat för tunna kläder. Och när jag kan träna på kvällen så är det egentligen skönare för då behöver jag inte stressa. Istället för spring blev det därmed goda köttbullar på lunchen.

Torsdag Men sen kom ju kvällen och den mörka himlen hade försvunnit… men gaaaah! Så osugen jag var på att plåga mig. Jag väntade in i det längsta och höll på. Men till sist så var det bara att ge mig av.

Torsdag Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass. Det var ett tag sen nu vilket betyder att det var riktigt jobbigt! Dessutom så märkte jag att benen var lite trötta efter all styrketräning, för trots att jag bara använder min egen kroppsvikt så biter den uppenbarligen.

Fredag och midsommarafton! Men utan några barn hemma. Så. Himla. Konstigt. Saken var att vi egentligen skulle åka till Gotland hela gänget för ett par helger sen men det blev ju inställt pga jobb. När vi då försökte boka biljetter till midsommarhelgen istället så var såklart alla redan slut. Vilket betydde att vi fick stanna hemma, Olle och jag. Barnen gick det dock ingen nöd på, de hade det hur bra som helst där nere med min mamma, syster och deras kusiner. Själv startade jag upp dagen med ett distanspass.

Fredag Sprang ut mot Elfvik, förbi folk som kämpade med en midsommarstång och det hördes klirr från trädgårdar där folk höll på att duka. Tillbaka hemma efter 20 km blev det smoothie.

Fredag Och sen satte vi oss i bilen och åkte mot Sigtuna. Varför det? Ja, varför inte? Vi var barnlösa och sugna på att hitta på något kul. Vi var ju i Sigtuna nyligen och tyckte det var en perfekt utflykt och dessutom hade vi nu slagit på stort och bokat hotell. Vi lyssnade på The Cure. Herregud, istället för att åka till Sigtuna åkte jag tjugo år tillbaka i tiden. Kanske därför jag tog en sån här bild likt en annan tonåring.

Fredag Vi stannade till vid Steninge Slott på vägen. Träden var sådär slottsfina.

Fredag Och slottet var precis lagom stort. Alla mina rehabgrejer skulle nog kunna rymmas på övervåningen.

Fredag Här står jag och ser ut som att jag vore fem år.

Fredag Trädgården var oändlig och det var som en märklig, trolsk stämning när vi vandrade runt.

Fredag Hej människodjur.

Fredag Faktiskt lite så jag känner mig när jag springer och det går fort och jag känner mig stark (bortsett från brösten då). Ja och här står Olle med sin excentriska scarf. Att vandra runt bland historiska saker är verkligen bland det bästa han vet så han var riktigt nöjd.

Fredag Efter detta så åkte vi till hotellet.

Fredag Ojojoj. Sen drack vi te och åt nybakade scones som nog var de godaste jag någonsin ätit.

Fredag Vi satt där i lugn och ro som två pensionärer. Därefter drog vi upp på rummet och läste. Den här håller jag på med just nu. Inte så förtjust i den än tyvärr.

Fredag Hepp, då var det dags för middag!

Fredag Jag tog en alkoholfri öl till att börja med men jag måste säga att detta var att ta i. Namnet alltså, eller payoffen. FUN. Nä, en alkoholfri öl kan vara god men ”fun” är det inte, det kan vi enas om.

Fredag Till maten drack jag dock ett glas vin – för första gången på evigheter! Det har liksom bara blivit så, jag har inte varit sugen på det så länge jag kan minnas. Och dessutom har alltid ett viktigt träningspass hägrat runt hörnet. Men nu drack jag alltså, det var rätt gott ändå, och det blev så att säga riktigt ”fun”. Ibland var vi tvungna att göra små pauser i snacket för att ta upp mobilerna och titta på gölliga kort på barnen innan vi fortsatte pladdra. Jo, kolla den här fina efterrätten:

Fredag Vi somnade och vaknade till en lördag i Sigtuna. Jag smög upp och gav mig ut. Aldrig i livet att jag missar att springa på ny mark!

Lördag Sigtunaborna är kända för att vara stolta över sin strandpromenad och jag förstod varför.

LördagLördag Jag hittade en löparbana där jag drog av några varv.

Lördag Och gjorde några armhävningar. Men det gjorde ont i händerna.

Lördag Sen joggade jag tillbaka till hotellet.

Lördag Duschade och väckte Olle. Sen åt vi frukost och hade det allmänt jättebra.

Lördag Fast sen fick det räcka med Sigtuna. Full fart mot Stockholm! När vi kom hem var det soligt och fint och jag drog fram alla rehab/prehab-prylar.

Lördag Men istället för att använda alla prylarna så somnade jag. Vaknade till då och då men det var omöjligt att vakna till liv. Det är som att jag har en massa trötthet i mig som kräver att få komma ut. Jag måste bara härda och spurta två veckor till innan det är semester, får ta små slumrar fram till dess. När jag till sist tog mig samman och satte mig upp var det dags att ta tag i skiten. Gjorde bland annat detta:

Lördag Och detta:

Lördag Både Olle och jag skulle springa på eftermiddagen. Båda hade djup ångest inför sina pass. Olle tycker att det ofta går så kasst när han springer sina rundor men jag har kommit på vad han gör fel. Han värmer nämligen aldrig upp utan rusar på från första sekund vilket betyder att han får mjölksyra på direkten. Så nu fick han uppvärmningsinstruktioner av mig innan han gav sig av. Och sen gav jag mig av själv.

Lördag För egen del stod det tröskelpass på schemat och idag körde jag lite längre än sist. Ut förbi Hustegaholm och vidare. Jag får alltid en sån konstig känsla av mixen av att det är jättevackert ute men att man samtidigt gör något jobbigt. Det blir liksom en hemsk men ändå härlig känsla av det. Jobbigt? Ja. Jättejobbigt? Ja. Men jag kände mig ändå lite starkare än förra gången. Kom hem och var nöjd och Olle också för uppvärmningen hade visst gjort susen för honom. Sen tänkte jag att det fick räcka för idag. Men då jag kom upp på övervåningen såg jag den här stången glo på mig.

Lördag Så det var bara att svinga sig upp.

Lördag Bra, gör du en anteckning är du snäll?

Lördag Sen började jag packa inför Gotland även om det är två veckor dit. Längtar man så gör man.

Lördag Idag gick jag upp tidigt för att äta frukost tidigt för att springa tidigt för att hinna göra andra grejer innan det blev för sent.

Söndag Ett par timmar senare gav jag mig av på långpass.

Söndag Det var söndagstomt ute. Jag bestämde mig för en dittenochdattenrunda dvs springa lite kors och tvärs. Således började jag med att springa bort till Lidingöloppsstarten men fortsatte uppe på stora vägen, vidare förbi Ekholmsnäs och ännu en bit. Där vände jag tillbaka och sprang sedan in mot stan. Efter Lidingöbron drog det ihop sig och började blåsa rejält. Vidare längs Husarviken, tog sen Fiskartorpsvägen bort till Frescati och förbi Naturhistoriska Muséet, rundade så att jag återigen var vid Stora Skuggan. Där drack jag en energidryck, mest för jag var sugen på det, och vände tillbaka. Nu blev det plötsligt ett riktigt skitväder, det blev mörkt, himlen öppnade sig och regnet öste ner. Några stackare med barnvagn försökte ta skydd under ett träd men själv studsade jag fram och tyckte inte det minsta synd om mig själv. Jag hade nämligen sms:at med min pappa på morgonen som efter fem strapatsrika dygn har seglat från Tjörn till Shetlandsöarna. Det hade blåst 24 m/s (stormvind), så hårt att vindgivaren i masttoppen hade lossnat. Men idag hade de slutligen kommit fram till Shetlandsöarna och det hade varit blå himmel, strålande morgonsol och blankt vatten. Med detta i åtanke var det bara att fräsa på i ösregnet för några 24 m/s var det ju inte tal om. Stannade klockan på 31 km.

Söndag Sen hem för att göra mangosmoothie.

Söndag Och där var nästan veckan slut. Hoppas ni alla mår bra och är friska och springer som den där statyn på Steninge Slott med guldvingarna på ryggen. Det hoppas även jag få göra här i veckan trots att höften fortsätter smågnälla lite. Men det löser sig för det har jag bestämt, bara att rehabba vidare. Äsch, nu lyssnar vi på en annan fantastisk låt av Soko och tittar upp i träden tillsammans.

Söndag Vi ses.

Humlan Den här veckan har jag börjat känna mig stark. Både psykiskt och fysiskt. Varje morgon har jag gått upp och kört antingen rörlighet och styrka eller rörlighet, magstyrka och chin-ups (alternativt pull-ups). Jag har inte precis skuttat upp av glädje när klockan ringt, nänä, men när jag väl legat där på mattan eller på en boll av något slag, så har det känts riktigt bra. Vissa övningar, som jag knappt kunde göra en endast av för ett par veckor sen, gör jag just nu 2×23 repetitioner av. Och då har jag insett: jag gillar känslan. Känslan av att vara stark och inte bara snabb. Jag är också nöjd med att naprapat-Johan låtit mig ta ett litet steg i taget. Som han sa första gången jag var hos honom, att det kanske inte känns så värst märkvärdigt i stunden med tio repetitioner men tänk att du gör styrkan 3-4 gånger i veckan och till sist så blir det en hel del receptioner i månaden när man slår ihop hela rasket, och dessutom lyckas göra fler och fler. Jag gillar det. Att inte hetsa, som jag annars är ganska väldigt bra på. Tror jag behöver det där vettiga just nu. Det är dock inte så att jag gått och blivit en ormmänniska, ni skulle förmodligen skratta om ni såg mig kämpa på med rörligheten. Men ändå, att jag är liiiite (läs gärna med Lidingö-i-uttal) rörligare och liiiite starkare jämfört med för fyra veckor sen, det gör att jag blivit mindre rädd om kroppen, på ett bra vis alltså. Förut kändes det som att jag skulle gå av om jag gjorde en oväntad rörelse t ex sprang ikapp med barnen. Nu kanske det bara säger knak, men utan att gå av, och det är ju ett steg i rätt riktning. Jaja, såhär har mina dagar varit denna vecka i juni:

Måndag På måndagen var jag fortfarande inte riktigt bra, kände mig hängig och halsen kändes ännu av. Men jag gjorde ändå den vanliga morgonproceduren med rörlighet och styrka och sen, kors i taket, så cyklade jag till jobbet! Till och med det var jag rädd för att göra veckorna innan Stockholm Marathon, liksom rädd för att börja med ett nytt moment när kroppen redan var ynklig. Men nu trampadejag fram där i den vackra morgonen, dock ej i lycrakläder.

Måndag Jag blev omcyklad av både den ena och den andra. Till och med av gamla tanter och farbröder! De hade uppenbarligen en väldans fart i påkarna. Men det gjorde mig inget. Jag var ju civilklädd och hade därmed lovat mig själv att inte tävla och bli svettig. Det är faktiskt väldigt skönt att bara bestämma sig för att man inte tävlar när man cyklar.

Måndag Jag älskar tunneln mellan Birger Jarlsgatan och Sveavägen, den har något overkligt över sig.

Måndag Jag cyklade så ordentligt där i tunneln men precis i slutet så blev det lite rörigt av massa folk så jag råkade komma över pyttelite på gångbanan i någon sekund – och jajamen, som ett brev på posten så var det en fotis som gnällde. ”Ni cyklar som dårar” liksom väste hon till mig. Det tyckte jag var en trist morgonattityd, särskilt då jag varken hade lycratights, flugsolglasögon eller mord i blicken, vilket inte är helt ovanligt när det gäller cyklister. Jag blev lite häpen av hennes usla morgonhumör, hon måste ju sett på mig att det inte alls var meningen att hamna fel där i en sekund. Men from som jag var denna måndagmorgon trampade jag bara helt sonika vidare med ett retligt leende på läpparna, ut genom tunneln och fortsatte sen gatan fram i det vackra vädret. Jahapp, sen knegades det på i en rasande fart. På hemvägen tog jag en liten omväg. Jag har nämligen länge velat ha en medicinboll och nu var det så dags. Hen fick skjuts hem på pakethållaren.

Måndag På tisdagsmorgonen vaknade jag med världens huvudvärk men bortsett från den så tyckte jag ändå att jag mådde bättre. Jag pallrade mig ner till arbetsrummet (som inte längre har en endast likhet med ett arbetsrum).

Tisdag Satt och hängde lite såhär en stund innan det blev ett medicinbollsprogram.

Tisdag Avslutade med pull-ups i serien 7+6+5. Pull-ups är jobbigare än chins, det är ren fakta. Gaaah!

Tisdag Trampade sen iväg mot jobbet.

Tisdag Men fick vända om tillbaka hem och byta kjol då det är omöjligt att cykla i korta, snäva kjolar. Amatörfasoner! På lunchen hade huvudvärken försvunnit och jag kände mig riktigt pigg. Det blev således en hederlig distansrunda, det kändes som evigheter sen jag sprang! Märkligt för det var som att det inte var mina ben som sprang. Som om styrkan (och kanske även tvångsvilan) jag malt på med hade gjort något med mina ben, kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad. Det var bara… annorlunda. Varmt var det också så jag fick skita i stadsvärdigheten och rulla upp linnet och springa såhär med uppfläkt mage (har endast problem med det inne i stan):

Tisdag Såg den här gubben ligga och svettas där i bilen.

Tisdag Kände lite samhörighet med honom. Vi hade ju samma färger på oss och lika muskliga ben (?!). Sen var det tillbaka till jobbet och fortsätta jobbracet. På kvällen cyklade jag hem genom en helt fantastisk Humlegård. Det var klassträffar i snobbstil dvs ingen grill med medhavda Hot dogs. Åh nejdå, det kom servitörer dragandes på stora trälådor med lyxmat till barnen och föräldrarna. Jag glodde så ögonen höll på att trilla ur skallen på mig men vågade inte stanna för att ta ett kort på lyxmajorna. Vid Husarviken kom jag på mig själv med att plinga på en fotis, trots att han gick så ordentligt och höll till höger. Just det där som jag brukar hatar när cyklister gör när jag springer! Men jag ville ju bara vara snäll så han inte vinglade till… Jag ni hör ju, jag har gått och blivit fullblodscyklist!

onsdagen smög jag återigen ner till min lilla rehabvrå när klockan ringde i ottan. Rörlighet, tortyr med marmorbollen och styrka.

Onsdag Och sen var det skolavslutning! Jag hade på mig en slags trollpackeklänning. Här står jag och tvivlar på att Olle ska lyckas ta ett kort på mig. Men det gick ju bra.

Onsdag Det var världens finaste avslutning med allt man kan tänka sig; blå himmel, sol, små barn som sjöng, dansade och spelade på minicellos och minifioler. Och det var jordgubbar, tårar, diplom och hela rasket. Därefter blev det att skynda till jobbet och fortsätta spurten som dessvärre inte är en kort spurt utan ett långpass i submaratonfart ända fram till semestern. Jobbade till sent och jaa, då hade det varit rätt skönt att sätta sig i en taxi och åka hem. Men det gjorde jag inte. Jag bytte om till spring!

Onsdag Tog tunneln ner till Karlberg där de satt upp lite sån här trevlig discobelysning.

Onsdag Jag kutade längs vattnet mot Stadshuset, såg tiggarna göra sig i ordning inför natten under broarna och blev sorgsen. Vidare längs Norr Mälarstrand och när jag sprang där så kände jag plötsligt att vänta nu… haltar jag inte lite mindre? Jo, jag tror att jag gjorde det. Haltade mindre alltså. Det var som att jag äntligen fick ett något sånär värdigt löpsteg igen och hittade en slags balans i kroppen. Vågade knappt tro att det var sant och det var samtidigt lite sorgligt för då gick det upp för mig hur länge jag sprungit utan att kroppen riktigt mått bra. Att jag nog haltat fram ovanligt mycket i nästan ett år (för jag haltar alltid lite, det är så jag är skapt). Sen återerövrade jag Västerbron. Jag har haft ett slags behov efter alla tre gånger jag sprungit Stockholm Marathon, att jag liksom måste springa på maragatorna igen inom en snar framtid. Så det kändes bra att fräsa över bron!

Onsdag Sen förbi Slussen och hemåt. Var tvungen att stanna en och en halv minut på Lidingöbron och bara glo litegrann.

Onsdag Stretchade en kortis och tänkte att jag skulle dra ner tempot de sista tre kilometrarna. Men precis då kom Fredrik Kronander ifatt mig, och då gick det ju inte att tjöta om nedjogg, så det slutade med trevligt sällskap, prat och tre snabbare avslutande kilometer. Så kan det gå. Sen var jag hemma och klockan hade hunnit bli ganska mycket.

Onsdag Rrrrrrring! Eller nä, så låter ju inte min väckarklocka. Dripp, dripp, dropp, dropp var det för jag hade den inställd på regn. Hur som helst så var det torsdagmorgon och jag hasade mig upp och nerför trappan. En grej som jag blivit helt beroende av är att ligga såhär på min långa rulle och stretcha/knäcka ut ryggen. Testa det! Önskar jag hade en sån här rulle med mig vart jag än gick så jag kunde knäcka ut mig själv titt som tätt.

Torsdag Och så lite medicinboll på det.

Torsdag Sen smög jag in i Rubens rum för det är där jag har min chin-ups-stång. Det såg så skönt ut där han låg och sommarlovssnusade.

Torsdag För mig var det inte lika skönt. Det blev chin-ups, vilket i för sig är skönare än pull-ups, men skönt är ändå helt fel ord i det här sammanhanget.

Torsdag Hade bra tryck i armarna trots den tidiga timmen och gjorde totalt 30 stycken.

Torsdag På lunchen lånade jag Olles cykel och trampade iväg i raketfart för att träffa en kär och rolig gammal vän som tog mig till ett grymt dumplingsställe jag inte varit på förut.

Torsdag På eftermiddagen var det sångfest på dagis med avslutande grillning i parken. Ja, vi körde vanliga Hot dogs här i radhusområdet, inga trälådor från Sturehof i sikte, som tur var. Jag tryckte i mig tre korvar på raken.

Torsdag Och sen var det äntligen dags att springa!

Torsdag Lite mulet till en början men sen blev det den perfekta torsdagskvällen. Ut mot Elfvik och tillbaka och återigen så kändes det som att kroppen faktiskt var med på noterna.

Torsdag Godmorgon! Nu har det blivit fredag även om det känns som måndag hela veckan här på bloggen i och med att jag gör exakt samma sak varje morgon. (Kom ihåg att ni fritt kan lämna bloggen precis när ni önskar, ni behöver inte tycka synd om mig för det, jag sliter på oavsett.) Precis, klockan ringde, jag stönade lite, stängde av regnet, gick raka vägen ut till badrummet, satte i linserna, drog på mig ett par shorts och sen nerför trappan för att rehabba. Här ser ni mig i full action!

Fredag Till frukost käkar jag exakt samma sak varje dag. Har stuvat om lite i menyn på sistone dock så just nu är det yoghurt med massa bär och nötter, två knäckebrödsmackor med varsitt ägg och kaviar på samt kaffe som gäller. Exakt varje dag ser det ut såhär (förutom på helgen då jag får olika infall):

Fredag På fredagen var det fullt upp med skjuts av barn så vi jobbade hemifrån för att hinna med allt. Det var snudd på vemodigt att vinka hejdå till Febe som skulle åka på läger för första gången. Jag lyckades i alla fall klämma in en bra springtur på den försenade lunchen.

Fredag Återigen en känsla av att kroppen kändes starkare och jag blev så galet glad. Förmodligen är det tack vare minskad mängd och rehab. Jag tror just att den kombon dvs rehab + ett löppass om dagen är just det som passar min kropp just nu. Känner mig rätt säker på att jag just nu får mer ut av det där enda löppasset jämfört med att köra dubbelt. Det kanske ändrar sig längre fram, det vet man inte, men i så fall ska det vara med en stark känsla. Jaha, sen tänkte jag ta en macka på eftermiddagen men det blev inget med det, som ni förstår.

Fredag På lördagen började jag med rörlighet och magstyrka. Man kan tycka att jag borde strunta i sånt när det ändå är lördag och allt. Men nu är det ju så att naprapat-Johan sagt att rörligheten skall göras varje dags, och då är det bäst att lyda. Vad gäller magstyrkan så är det väl nyhetens behag med medicinbollen så jag kämpade mer än gärna på med den ute på gräsmattan. Sen var det dags för restan av barnaskaran att lämna oss. Ruben och Uma skulle flyga på egen hand till Gotland där min mamma väntade på dem och det kändes stort när de rullade ut från kedjehuset med sina små kabinväskor, redo för den vida världen (Nåja, nu skulle de ju inte till Peru utan till Gotland, men ändå.). Dessutom blåste det väldigt ute vilket gjorde mig lite orolig. Då är det tur att Ruben är så vansinnigt intresserad av flygplan och kan så gott som allt om detta. Han var minsann inte orolig för lite vind och lovade att ta hand om Uma. Själv skulle jag ge mig ut på intervaller och det kändes snudd på lika stort eftersom jag inte kutar det så ofta. Men nu var det dags!

Lördag Uppjogg och sen drog jag igång det hela. Lite ovant och yvigt till en början men efter ett par intervaller började jag bli varm i kläderna. Det var jobbigt och jag började runt repetition sju förhandla med mig själv om att eventuellt minska antalet, för det var ju ändå första gången på länge och man ska var försiktig till en början… och nej! Nix, nix, nix! Nu gör du hela jädra rasket. Punkt. Så sa jag till mig själv där jag slet på grusstigen i blåsten. Jag lydde och var nöjd när jag joggade hemåt efteråt. Att jag sprang korta intervaller var egentligen rätt dumt då jag gissar att jag befinner mig i en slags grundträning men vet ni? Jag struntar i det. Just nu gör jag lite det jag tycker är kul och då kan det sluta med att jag har en massa 400-ingar innanför västen. När jag kom hem blev det oerhört bråttom för snart skulle ett stort gäng komma på lunch hos oss! Duschade och drog på mig denna skapelse:

Lördag Sen kunde jag inte hålla på att fota mig själv utan var tvungen att bidra med tusentals ting för att hinna. Det blev en otroligt trevlig eftermiddag med massa mat och drycker och roliga kompisar och plötsligt hade eftermiddagen blivit till kväll. Det var dock väldigt tomt i huset när alla hade gått, inte ett endaste litet barn i något rum.

söndagen vaknade jag… halv nio! Inte klokt vad vi sov länge. For upp som en raket för det fanns planer även för denna dag, och eftersom det var dags för långpass var jag tvungen att käka frukost i tid. Redan alldeles varmt ute.

Söndag Jag gjorde min rörlighet ute och Ali gjorde mig sällskap. Han älskar denna matta men var mer sugen på bus än stretch.

Söndag Och det var egentligen jag med. Men ska man till naprapaten på måndagen så gäller det att ligga i så man kan visa sina framsteg. När mackorna hade smält i magen så smorde jag in mig med solkräm, fyllde mina handflaskor och gav mig av på långpasset.

Söndag Bestämde mig för att springa ut på Djurgården så det gjorde jag. Förbi fiskarna på Lidingöbron, förbi Gärdet där det hölls på att riggas inför kvällens Kent-konsert, förbi promenixare och ovanligt få löpare, förbi ett typiskt Östermalmspar där killen satt på en bänk och såg lite hängig ut och precis när jag sprang förbi så reste han sig upp, sprang ett par meter in mot skogen och kräktes. Jag sprang vidare och funderade på om han var bakis eller kräksjuk och landade i att han var bakis. Sprang vidare så långt ut man kan komma innan jag vände om. Det var varmt och jag tvingades stanna vid Biskopsudden och fylla på min flaskor med vatten. Sen förbi samma saker igen (dock ej bakis-kille som nog gått hem och lagt sig) innan jag landade hemma, 30 km senare. Känslan då, i höft och allt? Jo jag vill nog påstå att jag inte hade ont. Lite känning efteråt men ändå inte på det där djupa viset som jag nästan lärt mig tycka är normalt. Jag vill tro att jag går mot ljusare tider. Känslan att kunna springa och lyfta sina ben på ett någorlunda normalt vis, det är en enorm skillnad. Tänker på alla sekunder och minuter jag tappat på att ha ont, och nästan lusten också för den delen, för det är inte kul att springa och känna sig kantig och skev. Nu får vi se hur det går framåt men har lovat mig själv att vara lite räddare om kroppen. Stretchade och sen var det dags att träffa ännu fler kompisar. De bor en bit från oss och jag var så galet sugen på kaffe så jag bestämde mig för att inviga våra nya termosmuggar. Alltså. Termosmuggar. Som jag hånat denna grej, ojojoj. Jag har hånat både själva muggen som grej samt människor som har såna, som går runt sådär käckt med dem på stan. Jag får panik av att se det hela, jag är ledsen men det bara är så. Så himla praktiskt. Alldeles för praktiskt. Och nu har jag alltså själv inhandlat ett par. Vill dock genast lova och svära här på bloggen att jag aldrig någonsin kommer gå runt med den på stan. Ser ni mig göra det så vet ni vad som gäller: bara ryck den ur näven på mig och kasta i närmsta papperskorg alternativt skäll ut mig. I alla fall, här är muggarna innan avfärd:

Söndag Obs! Vi tog alltså inte skateboarden utan bilen. Det är dock svårt att se tuff ut med en sån här praktisk mugg i handen men jag gjorde mitt bästa.

Söndag Sen var vi framme hos Anna och Linus. Den här människan alltså, ni ska veta hur mycket jag tycker om henne. Pluspoäng för att det ser ut som att jag drar världens roligaste skämt här som Anna tycker är fantastiskt (vilket jag alltså inte gjorde).

Söndag Vi fick massa goda grejer, bland annat dessa kakor som är goda redan från början – men blir ännu godare efter 30 km!

 

Söndag Jag blev oerhört inspirerad av Anna och Linus för de har börjat gå på lina. Hör ni?! Lina! Linus kunde traska fram på linan som att han var ute och gick på gatan, inga konstigheter alls.

Söndag Så nu måste vi skaffa en lina till sommaren och Gotland. Inser dock att det kommer ta årtionden innan jag kan gå lika löst och ledigt som Linus.

Jaha, det var min vecka. Inga galna stornyheter eller så, men för mig känns det ändå nytt. Jag har hittat tillbaka till något inom mig som liksom var försvunnet under vintern. En slags känsla och lust och jag vet inte riktigt vad… men något fint är det allt. Jag hoppas det fortsätter. Det vore roligt. Hej då alla, vi hörs snart igen! Men innan ni drar, lyssna på denna låt. Hur många gånger ni än kommer lyssna på den kommer ni ändå aldrig kunna slå mig, ha!

Lidingöbron Jo, här tar det slut. Lovar.

Berlin Dagarna efter ett marathon är alltid rätt märkliga. Det är som att tiden förändras. Redan efter ett par dagar känns det som att loppet var för en månad sen. Minst. När folk frågar en hur det gick så är det knappt att jag fattar vad de syftar på. Kanske är det för att man plötsligt slappnar av och för en stund blir som en vanlig människa – och att tanken på att man i relativt hög fart sprungit 42km med ens känns ganska avlägsen, ja snudd på omöjlig? Hur som helst så var inte helgen slut efter mitt marathon. På söndageftermiddagen var det ju dags för Febe att kuta. Och som hon kutade! Hon sprang 2310 meter på 10:22 och kom därmed på en 7:e plats i sin åldersklass och en 125:e plats totalt sett. Hon var trött men glad efteråt, ja ungefär så som man brukar känna efter ett marathon.

Minimaran Ruben sket i att springa. Han satsade istället helt och hållet på att få en kram av Isabellah (inklusive autograf).

Minimaran Efter detta så var helgen fortfarande inte slut. Nä för då packade Olle och jag väskorna, sa hej då till barnen och deras farmor och sen for vi iväg till Berlin. Vi skulle nämligen dit på två dagars workshop med resten av kreatörerna från vår byrå. Jag var riktigt trött när vi ganska sent kom fram till hotellet.

Berlin söndag Så den här skylten passade ju bra.

Berlin söndag Så det gjorde vi, checkade in alltså. Men innan jag fick sova så blev det en drink i baren. Ok då. Jag är en mes. Den var alkoholfri.

Berlin söndag Sen var det som att jag gick i sömnen till vårt rum.

Berlin söndag Vaknade av väckarklockan på måndagmorgonen. Insåg att vi hade utsikt utsikt ner mot Zoo och aporna från vårt fönster.

Måndag Jag hade såklart ställt klockan för att hinna med en springtur innan jobbdagen började.

MåndagMåndag Dagen till ära fick jag sällskap av Lennart! Man ser på benen vem som har sprungit mest… Dock ska jag tilläga att Lennart är riktigt snabb även om han har bleka ben.

Måndag Det var en galet fin morgon. Jag hade varnat Lennart för att han skulle få springa med norra Europas stelaste människa men det verkade ok med honom. Vi gav oss in i Tiergarten. Jag älskar denna park! ÄLSKAR, hör ni det?!

Måndag Det var på rätt stela ben jag tog mig fram och det fick räcka med en kort tur. Sen fick vi skynda oss att duscha för att hinna med frukosten. Stressen man känner när man får sån här god frukost, hur ska man hinna smaka allt? Det är omöjligt!

Måndag Ville man ha honung så fanns det förresten här:

Måndag Jaha, sen satt vi där hela gänget och mumsade i morgonsolen. Sämre kunde man ha det.

Måndag Därefter var det jobb hela dagen. Massa bra och intressanta diskussioner och jag insåg att det är en lyx att ha så roliga arbetskompisar. På vägen hem så hann vi förbi KaDeWe. Där köpte jag ingefärsgodis.

Måndag Sen svidade jag om till kvällen.

Måndag Och så gav vi oss ut i Berlinkvällen.

Måndag

Ska erkänna att jag var oerhört trött när jag vaknade på tisdagen efter alldeles för lite sömn och med ett relativt nysprunget marathon innanför västen. Men är man i Berlin så kan man inte ligga och lata sig, var bara tvungen att få springa i Tiergarten en sista gång. Lennart hängde med igen!

Tisdag Idag blev det en lite längre tur. Benen var mycket piggare än dagen innan men vi tog det ändå väldigt lugnt, det är det enda rätta efter ett marathon, om man nu ens springer (och det gör man ju om man är jag). Insåg för övrigt att det är ganska trevligt att springa ihop med någon, det är så sällan jag gör det. Vi snackade lopp, träning, mat och allt sånt jag inte så ofta har någon att snacka med det om. Och medan vi lufsade runt där på alla gångvägar som går hit och dit genom parken så började jag längta efter september och Berlin Marathon. Här står vi efter springet. Men visst har Lennarts ben blivit lite brunare?

Tisdag Dagen fortsatte sen med diskussioner och roliga gruppövningar. Här håller vi t ex på att bygga en Rube Goldberg-maskin. Vet ni inte vad det är? Kolla här och njut samtidigt av denna fantastiska låt.

Tisdag Kan informera om att alla fyra grupperna fick sina maskiner att funka. Helt otroligt proffsigt av oss. Mitt lag kom dessutom på en delad förstaplats! Fråga mig inte hur det gick till. Sent på tisdagkvällen åkte vi hem igen. Trötta men glada, och fullproppade av massa bra tankar.

Onsdagen invigde jag med en croissant. De har nämligen till min stora glädje börjat med det på Violon Dingue.

Onsdag Efter jobbet var jag hos naprapat-Johan och fick behandling samt lite nya övningar att roa mig med. Förhoppningen är att jag under sommaren ska lyckas med att bygga upp kroppen igen. Det är faktiskt rent förfärligt vad svag jag är i mina höfter så nu ska de få vad de förtjänar. Jag har insett att en hel del av de mil jag kutat nog snarare brutit ner min kropp istället för att bygga upp den. Tänkte ändra på det här framåt men det är inget man gör i en handvändning. Dels handlar det om att våga vila, våga trappa ner och till en början fokusera på rörlighet och styrka. Det kan hända att det gör att resultaten blir lidande inledningsvis men vill jag vidare och framåt på sikt (och det vill jag!) så har jag nog inget val. Det krävs en omstart av min kropp och nu har jag bestämt mig för att trycka på play. Det känns både läskigt och spännande. Har pratat en hel del med Kent i Spårvägen om detta, som har varit bra att bolla lite med. Jag sprang hur som helst hem från naprapatbesöket och benen började kännas ganska normala.

Onsdag På torsdagen klev jag upp, ner i shortsen och ut i garaget. Inte för en lång cykeltur utan bara för att bli varm innan det var dags för rörlighet och styrka. Jag fick börja med att gräva fram cykeln. Den var nämligen helt igenmurad av returpapper som vi bara slängt ut i garaget.

Torsdag Vissa är på träningsläger i fjärran länder, det här var min trevliga utsikt från sadeln.

Torsdag Sprang gjorde jag efter jobbet.

Torsdag Ut mot Djurgården där jag snurrade runt en kortis.

Torsdag Träffade den här stackaren. Kan inte låta bli att tycka det är så vackert med döda fåglar.

Torsdag 15 km senare var jag hemma.

Torsdag Då var jag duktig och körde magstyrka.

Torsdag Joahan har gett mig en ny övning som går ut på att man ligger på en hård baseball och masserar mot punkter i ljumsken. Rent fruktansvärt faktiskt. Men förutom att det plågeri så är det inte heller helt lätt att få tag på en superhård boll (tennisboll duger alltså inte, alldeles för mjuk). Blev riktigt uppåt då jag kom på att vi har en rund marmorboll hemma, som vi använder till absolut ingenting. Den har nu blivit ett tortyr-redskap!

Torsdag Jag var som tokig så efter magstyrka och tortyren blev det även chin-ups. Ska göra det minst varannan dag här framåt. Inte bara bra för armarna utan också för magen. Varannan gång kommer jag göra chin-ups och varannan gång blir det pull-ups. Åh hej!

Torsdag Efter detta var jag tvungen att gå runt i färgglada kläder för att muntra upp mig lite.

Torsdag Vi skulle nämligen åkt till Gotland på kvällen men pga massa jobb så var vi tvungen att ställa in det och stanna i stan. Det var lite trist för vi alla hade längtat så efter landet. Men som tur är är det snart sommarlov.

fredagen var det nationaldag och ledigt. Jag hade dock rossel och sjukdomsvibb i halsen när jag vaknade och vågade inte chansa på att springa. Istället firade vi dagen med en pizza till lunch. Det var små musslor och stark chili på min. Gaaah vad gott. Åt upp varenda smula.

Fredag Ursäkta min vänstra stortånagel här, den har helt gått bananas. Men det jag vill visa är inte den utan dessa små bruna sandaler.

Söndag Jag är lite nöjd för jag anser att jag gjort ett kap, hittade dem nämligen på Zaras barnavdelning. Det ni. Så. Nu tittar vi inte mer på den där nageln utan går vidare. Jo, jag var ju lite rosslig och kände mig småförkyld så idén var att istället för att springa passa på att gå till Friskis & Svettis och testa att köra lite crosstrainer. Tänker ju att jag framåt ska bli bättre på att köra alternativträning när benen är trötta men jag har aldrig någonsin stått på en crosstrainer så detta skulle bli premiären, dock en lugn sådan. Ville också uppdatera mig på läget på Friskis för att eventuellt skaffa kort där igen. Bytte om och traskade iväg.

Fredag Här är förresten ett fint hus nära där jag bor, det får mig att tänka på Köpenhamn.

Fredag Jag gick där i solen och kände mig plötsligt så vanlig. Som en vanlig människa som är på väg till gymmet för att träna lite, lyfta lite. I vanliga fall känner jag mig inte alls vanlig för det är inte vanligt att springa så mycket som jag gör, det är inte vanligt att rehabba så mycket som jag gör, det är inte vanligt att tortera sig själv med marmorbollar så mycket som jag gör. Det var rätt skönt att känna sig vanlig en liten stund. Men när jag väl var framme vid Friskis så stängde de precis, mitt framför näsan på mig! Sicken downer. Jag som hade försökt kolla öppettiderna, men uppenbarligen hade jag kikat fel. Det var bara att traska hem igen. Som en vanlig människa.

Fredag Det blev alltså ingen nationaldagscrosstrainer och det kanske var lika bra för kroppen var lite seg. Men inte seg nog för att slippa rörlighet och styrka.

Fredag Därefter skulle Olle träna. När han skulle springa iväg ner mot Grönsta så insåg jag att det nog är hans tur att köpa lite löparkläder.

Fredag På kvällen gjorde jag lite olika röror, som t ex den här med mango, avocado, lime och chili.

Fredag Och så grillade vi lax.

Fredag Efter detta så sluktade jag ett glas hett vatten inklusive honung och jättemycket riven ingefära, typ halva koppen. Trots detta så var halsen ändå inte med på noterna när jag vaknade på lördagen. Men jag tänkte, är det någon gång jag ska vila så är det nu. Istället bakade jag kakor.

Lördag Och vi kollade på när Ruben hade fotbollsmatch. Eller, alla kollade inte så noga.

Lördag Framåt kvällen så var det i alla fall dags att göra sånt som funkar trots att halsen kivas. Först ut var chin-ups. Jag har inte gjort chins på väldigt länge, ja inte förrän jag nu här i dagarna satt igång med det igen. Jag ska erkänna att jag tänkt att det kanske inte är bra att bygga en massa armmuskler när man ska bli snabb i löparskorna. Nu skiter jag i det. Dels för att jag gillar att vara stark och kunna hänga och slänga som en annan apa, dels för att det som sagt är bra för magen. Sen behöver man ju inte köra lika hårt som jag gjorde förut. Då brukade jag göra totalt 100 stycken varannan dag, uppdelat i serier. I alla fall, när jag gör chins så har jag en slags märklig känsla eller drömbild i skallen. Jag tänker att jag är en gammal gubbe (inga frågor, tack) som varje dag när han kliver upp river av ett gäng chins. Han är sådär senig och tärd och har massa ringar på fingrarna och rätt långt hår. Han är alltså stenhård! Så ok, jag tänker alltså att jag är han (inga frågor sa jag!). För att komma in i stämningen så körde jag i mina jeansshorts för det är det är sånt gubben i skallen har på sig, och samtidigt lyssnade jag på denna. Dock är det synd att man tappar styrkan så fort, gubbe eller ej. Det blev serien 7+7+6.

Lördag Därefter fortsatte jag med magstyrka, rörlighet och övrig styrka. Det är en massa övningar, totalt 24 stycken så detta tar sin lilla tid. Med chinsen inräknat så höll jag på i 1,5 timme med olika band, bollar och allmänt plågeri. Bara att hoppas att det ger något.

Söndag. Vaknade och svalde. Halsen lite bättre men fortfarande en sjukdomskänsla dvs inget spring. Så skönt att slippa blir stressad över det, det blir jag alltid annars när jag har en massa pass som jag missar. Nu tänker jag istället att det kanske rentav är bra för kroppen. Så istället packade vi ihop oss på momangen efter frukosten och brände iväg till Tom Tits i Södertälje. Jag gillar de där orden ovanför huvudena. Man skulle kunna byta ut ordet ”leka” mot ”springa”.

Söndag Vi har varit här flera gånger förut men aldrig på sommaren. Det är bra annars också men nu var det ju helt otroligt bra! Vi hade hur roligt som helst.

SöndagSöndag Den här vindmaskinen (som inte syns på bilden utan bara effekten av den) fick mig att tänka på Stockholm Marathon 2012.

Söndag Barnen var inne i en vattenbubbla.

Söndag Och jag passade på att göra lite stretchövningar. Det ser dock bättre ut när Galen Rupp gör det.

Söndag Jag blev dock lite glad när jag bad Olle testa den här grejen som jag absolut inte gör perfekt, jag vet.

Söndag Men han gjorde den ännu sämre! Äntligen var jag lite bättre än någon på rörlighet. I övrigt så gillade jag de här blomkrukorna.

Söndag Och containrar älskar jag alltid.

Söndag Vi åt matsäck som vi hade med oss och efter flera timmar åkte vi hemåt. På vägen svängde vi förbi Ikea och slog till på två såna här röda.

Söndag Jag skulles vilja påstå att dessa stolar är Ikeas bästa produkt någonsin. Hade hoppats på att halsen skulle vara redo för spring på eftermiddagen när jag kom hem, men nej. Däremot är den redo för samma program som igår så nu blir det chin-ups, magstyrka, rörlighet och styrka. Och imorgon, då bara måste det bli löpning. Jag är laddad som aldrig förr för vägen framåt nu när jag har rebootat mig själv.

Söndag Ajöss, vi hörs!

Lördag Igår sprang jag Stockholm Marathon! Startade kl 12.00 på Lidingövägen och sprang i mål på stadion kl 14:58:21. En tid på 2:58:21 vilket betydde en 12:e plats på SM i Marathon och totalt en 20:e plats. Det betydde också att det var fjärde gången jag sprang sub3. Vad gäller tiden så är jag både nöjd och inte nöjd. Inte nöjd för att det var två minuter och tjugo sekunder sämre än förra året. Men nöjd för att jag genomförde loppet på ett kontrollerat vis och sprang under tre timmar trots att hela våren har varit tung. Det är tungt att gå bakåt istället för framåt och ha en jämrande höft som sätter käppar i hjulet. Hur som helst så är det alltid en seger att genomföra ett marathon! Det har jag insett nu när jag sprungit i alla fall några stycken. Så mycket kan hända och gå fel och vips är all träning åt fanders. Men det mäktigast av allt med marathon är nog ändå precis innan starten, när man står där tillsammans och vet att 42 195 meter väntar oss alla. Egentligen är man omgiven av konkurrenter men det känns inte så. I marathon tävlar man alltid mot sig själv; sin egen förmåga, sin uthållighet, snabbhet och styrka. Och sitt psyke. Så känner i alla fall jag; det är du mot dig själv även om det såklart är kul med en bra placering. Övriga löpare ser jag nästan bara som en peppmassa, en enda stor hejarklack. Fastän jag såklart är fullt medveten om att de hejar på sig själva och inte mig. Det gör inget, huvudsaken är att vi betar av de där metrarna tillsammans. Men jag ska berätta lite mer sen. Jag har nämligen ett tvångsmässigt behov av att ta veckan i ordning så ni får antingen scrolla ner och strunta i tjötet här innan, eller bida er tid och lyssna på de andra dagarna först. Ok, här kommer den, min Stockholm Marathon-vecka år 2014!

Det var måndag. På lunchen bytte jag om och gav mig av på en mil i solen. Jag kände mig stark och glad och det var varmt och skönt.

Måndag När jag körde hem från jobbet så var det som att någon knäppte med fingrarna för plötsligt var det varma vädret borta. Istället kom det kall vind och moln. På kvällen var jag och handlade i affären. När jag hade betalt och skulle packa ner varorna fick jag inte upp plastpåsen. Jag gnuggade och gnuggade med fingrarna. Nix. Gick inte. Vanliga människor slickar då lite på sitt ena finger för att få fäste mot plastet men det är sånt jag numera inte gör för att undvika baciller, istället brukar jag få stå där och pilla och pilla i evigheter. Men nu råkade jag ändå göra det! Slicka på fingret alltså. Insåg det precis i samma stund som tungan nuddade fingret och genast började jag backtracka allt jag petat på sen jag sist tvättade händerna. Panik! Maratonpanik! Tänk att gå och bli sjuk lagom till Stockholm Marathon pga en förbannad plastpåse. Gjorde mitt bästa för att glömma incidenten, drog hem och fixade en nötburk med diverse goda nötter istället.

Måndag Ännu ett knep för att få mig att inte sukta efter snask. Tanken är att jag då istället ska öppna denna burk och tänka ”Men åh vad gott med lite nötter”. Det går sådär. Men vill nog ändå påstå att det blir lite lättare och lättare att stå emot godisdemonen inom mig. Kvällen slutade med att jag nös. Förmodligen var det den där nysen som gjorde att jag sov kasst hela natten. Jag drömde att jag var jätteförkyld, vaknade och var täppt, somnade om, drömde vidare om förkylningar, vaknade och var ännu mer täppt och sådär höll jag på. Psykiska problem? Nejdå, det bara maratonvecka. I alla fall så vaknade jag till sist där på tisdagen och var inte alls täppt. Konstigt, måste inbillat mig allt. Uma var däremot förkyld men så är det att marathonträna och ha tre barn; det blir som det blir. Det går ju inte att leva ens en vecka utan barnpussar. På morgonen började jag kolhydrattömningen. Som alltid blir jag förvånad över hur mycket saker som innehåller kolhydrater, sånt man inte tänker på annars. Just att inte kunna ta en frukt när man är småhungrig, det är ju dumt. Dagen innehöll två presentationer så spring blev det inte förrän på kvällen. Det var då dags för mitt sista kvalitetspass innan loppet. Vår syrénbuske har för övrigt vuxit så mycket att brevlådan försvunnit någonstans långt inuti den så jag tvingas numera hålla upp grenarna för att ta kort.

Tisdag Det blev ett kortare tempopass följt av ett gäng intervaller. Kände mig lite småmatt men hoppades att det var kolhydrattömningen och inte en förkylning på väg. På onsdagen var jag uppe med tuppen pga logistik. Logistik pga att jag undviker t-banan sista dagarna innan ett viktigt lopp vilket innebär att jag måste ta bilen till och från jobbet. Det är rätt krångligt när man inte bara kan springa kors och tvärs. Jag drog i alla fall på mig löparkläderna men istället för att springa så satte jag mig alltså i bilen och körde till jobbet. Redan kl 06.00 klev jag in på kontoret men lämnade bara av mina grejer och drog sen ut i det vackra vädret för att springa.

Onsdag Det blev en mil. Från S:t Eriksplan, förbi Karlberg, längs Kungsholms Strand, förbi Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och in i Rålambshovsparken där jag snurrade runt några varv för att klockan skulle stanna på 10 km. Ropade till Västerbron att vi ses snart, passa dig! Den ser för övrigt larvigt ofarlig ut på håll.

OnsdagOnsdag  Landade hos Johan, naprapaten. Det blev en genomkörare av kroppen inför lördag. Sen sprang jag tillbaka mot jobbet och genade här. Gillar den här genisen, trappan som leder från Sankt Eriksgatan till Atlasgatan. .

Onsdag Dusch och gaah så hungrig jag var sen. Kolhydrathungrig! Jag hade en dubbelmacka med mig som jag slukade i mötet som jag satte mig i prick kl 09.00. Hann bara fota påsen som blev kvar.

Onsdag Och så plötsligt var det torsdag och vi var lediga. Nu hade jag sovit något gudomligt skönt. Säkert för att jag bytt lakan på onsdagskvällen, det gör alltid susen. Runt lunch gjorde vi en tur till söder och åt på Nytorget 6.

Torsdag Detta åt jag.

Torsdag När vi kom hem joggade jag en kort sväng.

Torsdag Jogg får en alltid att känna sig tung och seg och så även denna gång. Där och då kan man bara inte fatta hur man ska kunna springa 42 km i hög fart! Här poserar jag lite i mina Sevilla-kläder. Braxorna är i minsta laget så man får springa och känna sig som en annan jag vet inte vad, men det är faktiskt inte mitt fel att spanjorerna har förvandlat small till extra extra small.

Torsdag Efter joggandet så blev det rörlighet och därefter åkte jag till Östermalms IP för att hämta ut nummerlappen. Där var det marathonpreppat.

TorsdagTorsdag På kvällen blev det spaghetti carbonara.

fredagen var det så grått och regnigt det kan bli. Kanske var det det som gjort att jag sovit så bra. Somnade klockan 22.30 på kvällen och vaknade 08.15! Helt otroligt vilken supersömn. Skönt för nu visste jag att jag hade två nätters bra sömn innanför västen ifall sista natten skulle bli orolig. När regnet lugnat sig efter lunchen så blev det en kort jogg.

Fredag Sprang och tänkte på att allt är som vackrast ute nu när det är marathondags.

Fredag Sen ställde jag mig bara såhär rätt och slätt på gatan en stund.

Fredag Var tvungen att stå så och andas några sekunder för det är något speciellt med det där sista passet innan en mara. Liksom sista gången i ett par löparskor innan det verkligen gäller. Sen bakade jag och Uma en tigerkaka.

Fredag Resten av eftermiddagen blev det marathonfix; sätta fast chip på skon, märka vattenflaskorna till vätskelangningen, ladda klockan, raka benen (inte för att vara snygg utan minska luftmotståndet!), dricka vatten, måla naglarna (för att vara snygg), planera morgondagen, packa väskan och jadajada. Pirret började komma men också en irritation. Det hör till, jag är alltid irriterad och trist dagen innan ett marathon. Numera tar familjen det med ro när jag går runt och svarar korthugget på allt och ger order hit och dit. På kvällen stekte jag pannkakor för att se till att mina små fans skulle ha något att äta där på lördagen medan de väntade på mig att få se mig.

Fredag Lyckades lägga mig i bra tid och somnade efter inte alltför lång stund.

Vaknade glad på lördagen. Äntligen dags! Exakt vad kroppen skulle fixa tidsmässigt hade jag ingen aning om och kanske var det just det som gjorde att jag kunde gå in i det hela på ett annat vis, inte ångestfyllt utan bara glädjefyllt. Jag skulle göra mitt bästa helt enkelt, springa smart och hålla tummarna för att det räckte åtminstone en bit. Jag åt fattiga riddare, fyllde flaskorna med vatten och sportdryck, bytte om och sen var det dags att ge mig av till Spårvägens klubblokal för att lämna av flaskorna. Olle skjutsade mig en bit. Här står jag med mina flaskor och ser glad ut.

Lördag Promerade Lidingövägen fram. Öde.

Lördag Ner till klubblokalen. Lämnade av flaskorna till Kent och gänget. Hälsade på Daniel Woldu ordentligt för första gången som visade sig vara en helt otroligt snäll och trevlig människa, ja förutom att han är väldigt snabb. Sen gick vi mot Stadion. Inne i omklädningsrummet blev jag plötsligt så trött. Kunde inte sluta gäspa. Måste ha sovit för mycket senast nätterna! Man ska vara försiktig med för mycket sömn. I alla fall så satt jag och glodde lite på Isabellah Andersson och alla andra som pysslade med chip på skorna och annat. Runt kl 11.20 gav jag mig ut för att värma upp. Strax innan starten träffade jag två trevliga typer; Karima och Mikaela. Lite snack och sen var det dags att ge sig ut på Lidingövägen. Åh denna känsla! Denna fantastiska känsla som Lidingövägen fylls av en gång om året. Jag älskar den. Sprang lite fram och tillbaka för att inte stelna till i duggregnet. Och sen kl 12.00 så var vi iväg! Hade verkligen bestämt mig för att ta det lugnt i början. Det var svårt men det gick. Nu i efterhand så inser jag att jag kanske tog det lite väl lugnt (eftersom min klocka alltid ljuger för mig). Men det var nog ändå klokt. Men hallå, måste säga det nu på direkten: Hejaropen jag fick! Ändå från start till mål. Från kompisar och bloggläsare. Så fruktansvärt fint, önskar att jag hunnit tacka er alla medan jag sprang. Försökte vifta till tack och göra tummen upp men det var inte alltid jag hann. Hur som helst, jag hörde er alla! Tack. Ni anar inte vilken lyx det är med så mycket hejande, det enda luriga är att man nästan inbillar sig att man leder loppet! Men ok, loppet då. Första milen går alltid i ett nafs, så även idag. Minns faktiskt inte mycket av den. Lennart tog ett kort på mig här på Norr Mälarstrand.

Lördag Efter första milen tänkte jag att tar det lugnt lite till och sprang vidare i samma tempo. Tillbaka på Valhallavägen, såg min mamma som hejade och blev glad och sen min fina kompis Johan innan vi svängde ut mot Djurgården. Förra året fick jag en dipp här, både fysiskt och mentalt, men i år var jag bättre förberedd. Dels hade jag krafter kvar på ett annat vis idag, dels hade jag förberett mig bättre för Djurgårdsrutten. Ställt in mig på att det är en ganska bra bit man kutar runt där ute och att det är rätt trist. Vi passerade halvmaran och nu insåg jag att jag låg lite bakom fjolårets tid. Märkligt ändå. Min klocka visade att jag höll samma snittfart med enda skillnaden att jag sprungit jämnare det här året. Skitsamma, bara att springa vidare och för övrigt visste jag innerst inne att jag inte var riktigt lika stark i år. Men hoppet är det sista som lämnar människan eller hur?! Hela Djurgårdspartiet kändes som att det gick rätt fort och jag märkte att jag började plocka placeringar (ja totalt sett alltså, såg inte skymten av någon tjej). Plötsligt så var vi ute på Strandvägen igen. Nu tycker jag loppet är som roligast, skönt att vara av med Djurgården. Men visst, nu är det även som jobbigast men det kändes liksom inte så, kanske tack vare att jag hållit igen. Så ok: sista milen! Just det, måste säga det också (ursäkta att jag skriver lika hattigt som en gammal senil onkel men så är det efter ett marathon): jag fick exemplarisk langningshjälp från världens bästa spårvägare. Otroligt proffsigt och förutom dryck fick jag alltid lite pepp. Oerhört tacksam över detta. Redan på Skeppsbron la jag märke till en kille som sprang utan tröja och honom kom jag att springa strax bakom och jämsides med resten av loppet. Han visade sig vara helt grym, peppade mig hela vägen in mot mål. Vi passerade Slussen, vidare på Söder Mälarstrand och så sista besöket på Västerbron. Här har jag kraft, det går lätt! Vi kämpade Torsgatan upp där Olle och barnen hejade på mig för andra gången, jag passerade en tjej, yeay! Odengatan, kämpa, inte långt kvar nu! Tur jag har killen utan tröja som peppar och står i. Min klocka visade oerhört trevliga tider nu och jag trodde nog fortfarande här att jag eventuellt skulle lyckas springa aningen bättre än förra året. Vi öste på och jag kände mig stark. Stockholm är mitt! Sen var det plötsligt bara en kilometer kvar och det kändes nästan snopet. Hur kan något som är så långt plötsligt strax vara över? Alltså, inte för att jag hade något emot det ska tilläggas. Spurtade om ännu en tjej precis innan Stadion och sen in på arenan. Fasiken, hade jag bara haft några meter till så hade jag fixat ännu en placering! Men jag kommer som sagt in på en 12:e plats i SM och 20:e plats totalt sett. Det är godkänt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helnöjd men tiden är väl ganska rimlig med tanke på kroppen. Eller egentligen så är tiden rätt bra om man ser på mina halvmaratider i vår. Den stora boven är min högra höft. Men jag ger inte upp, ska få fason på den, så är det bara. Sen gratulerade jag Mikaela som sprungit på en fantastisk tid, 2:49:34 och så Staffan som gjorde ett grymt lopp! Och Tobias! Ja jag hejade på en massa fler innan jag drog in i omklädningsrummet. Fick hjälp att ta ett kort på Karima, mig och Mikaela. Klick!

Lördag Sen traskade jag hemåt mot Lidingö. Gick och tänkte på den helt otroliga hejarklacken jag hade längs hela banan. Galet! Så otroligt fint. Det var ni som gjorde att första milen försvann i ett nafs, att Djurgården gick lätt, att Västerbron var en barnlek och att jag kände mig stark på slutet. Tusen tack. Ni är helt otroliga. Hoppas ni läser detta lilla ynkliga tack även om det är just ynkligt i jämförelse med era skrik och hejarop. Olle hämtade upp mig på stället där han hämtat upp mig de senaste två åren och så åkte vi hem. Jag stretchade och duschade och sen åkte vi till Nero och åt maratonmiddag.

Lördag Somnade rätt sent, så mycket i skallen. Ni vet ältandet; tog jag verkligen ut mig? Kunde jag sprungit bättre? Saken var att jag inte var så himla trött när jag kom i mål, tror jag disponerade loppet väldigt bra. Benen var stumma, absolut, som de blir efter 42 km, men jag hade ändå ganska bra med ork kvar. För mycket? Jag minns den känslan från mitt allra första Stockholm marathon 2012, att jag kom i mål och mådde ganska bra, just för att jag hade sprungit klokt. Men den där balansen är så himla svår på ett så långt lopp. Att ge exakt allt man har men ändå inte bränna sig. Att vara klok men inte för klok. Det är verkligen en konst!

Idag, söndag, vaknade jag klockan 04.50 och kunde inte somna om. Så jag drog på mig springkläderna och gav mig ut i den fantastiska morgonen.

Söndag Promenixade ner till Grönsta och in i skogen. Började jogga och det var skönt med det mjuka underlaget nu. Kroppen var som väntat rätt stel och jag hade aningen känning i vänster knä så jag tog det verkligen lugnt, joggade och gick om vartannat. Men att vara där helt ensam i skogen och få smälta lite av gårdagen, det var precis vad jag behövde.

SöndagSöndag Erkände för mig själv där bland träden och hackspettens hackande att jag var rätt besviken ändå. Även om jag visste hur det var ställt med kroppen så hoppades jag nog innerst inne att en klok öppning ändå skulle kunna leda till någon sekund bättre än förra året. Men nix. Inte i år. Men men, bara att springa vidare även om jag ska fundera lite på hur jag ska lägga upp träningen framöver.

Söndag Nu blir det rörlighet och frukost och efter lunchen ska jag återvända till Östermalms IP där Febe ska springa minimaran. Då blir det äntligen min tur att heja! Själv längtar jag redan efter nästa lopp, jag hoppas jag hinner få lite ordning på höft och kropp till dess. Såg den här skylten vid Kyrkviken häromdagen när jag sprang och tyckte den passade rätt bra just nu.

Fredag So beat this. Jajamen, jag hoppas det. Lite längre fram! Vi hörs om en vecka. Ajöss kära bloggläsare och tack igen.

Efter Milspåret Hej! Här dyker jag upp igen, som en annan söndagsbilaga. Tänkte först avhandla det ni alla gått och undrat över hela veckan, nämligen Hur har det gått med godiset?! Jo, jag ska be att få tala om att jag lyckats med att inte äta varken godis eller glass, måndag och tisdag och onsdag OCH torsdag. Rekord! Och där på fredagen var jag, galet nog, knappt ens sugen på godis. Men någon måtta får det ju vara på renlevnadslivet så då proppade jag i mig både godis och glass bara för att. Mitt mål är alltså inte på något vis att sluta med dessa underbara ting utan bara få lite balans på det hela. Egentligen tycker jag att det optimala vore att äta snask och skit två dagar i veckan men vi får se hur det blir med den saken. I övrigt så har jag tänkt. Inga genitankar tyvärr men lite såna där insiktstankar. Som t ex att jag faktiskt bara är en vanlig motionär. En helt vanlig motionärsmänniska. Inte för att jag trott något annat men ändå. Obs! En viktig sak: Detta betyder inte att man inte kan ha höga mål för det. Men däremot betyder det att man faktiskt gör detta för att det är kul. Eller nja, det är verkligen inte alltid kul att träna, alla pass kan absolut inte vara kul om man vill bli bra. Men grundkänslan måste vara det, själva utgångsläget måste vara positivt laddat och ett val man gör – och väljer att göra om och om igen. Dvs ingen tvingar mig till detta, varken att springa långt eller snabbt, jag springer inte för att tjäna mitt levebröd eller bli sponsrad eller vad nu elitlöpare kan tänkas drömma om. Happ. Så var det med den saken. Jag har insett att jag måste påminna mig om detta ibland för annars kan jag sväva iväg och inbilla mig att allt står och faller med om löpningen är på topp eller inte. Okej, nu drar jag igenom denna vecka. Vecka 21 och året är 2014. Varning för massa text och bilder om helt oviktiga saker. Håll i er!

Måndagen började med höftjämmer. I vanliga fall hade jag sprungit ändå. Men nu har jag ju gått och blivit like förståndig här på sistone så jag gjorde tvärtom. Jag sprang ingenting. Det var lika bra för om jag haltar till vardags när jag springer (ja, det händer typ på varje lopp att någon frågar om jag har ont när jag inte ens har det!) så hade jag definitivt haltat ännu mer nu. Istället hämtade jag på lunchen ut nummerlappen till torsdagens Milspår och åt lunch här:

Måndag På det här stället äter man sånt här:

Måndag Ser kanske inte så mycket ut för världen på bild, men i munnen är det galet gott och man vill beställa trippla portioner men det hinner man inte för man måste tillbaka och jobba och kan inte sitta och äta mexikansk mat hela eftermiddagen. På kvällen passade jag på att göra magstyrka och rörlighet. Ibland läser jag lite nyheter i pauserna.

Måndag

tisdagen kändes höften lite bättre. Men morgonen startade inte med löpning för det utan med ett besök hos naprapat-Johan. Promenixade genom Rålambshovsparken.

Tisdag Jag som är förortsbo kan bli så fascinerad över alla dessa tusentals styrke- och löpargrupper som huserar i stadens parker om morgnarna. Hur många såna här grupper finns det? Det känns som att varannan stockholmare har sin lilla grupp de kutar med.

Tisdag Hos Johan fick jag börja med att springa på band. Fort! Jättefort! Alldeles för fort för att vara klockan halv åtta på morgonen. Men sånt är livet när man ska få ordning på kroppen. Efter detta fick jag demonstrera mina framsteg på rörlighets- och styrkefronten. På vissa av övningarna fick jag godkänt, på andra fick jag ytterligare instruktioner och bakläxa. Kort och gott så är det nu tydligt att det egentligen är min vänstra höft som är svag och eländig. Det gör att min högra höft får ta en massa skit som den inte bett om, och därmed blir väldigt trött. Den jobbar ju dubbelt för att hjälpa vänsterkompisen! Och därmed gnäller och jämrar den sig ibland vilket är helt rimligt och förståeligt. När Johan filmade min löpning så ser man att jag egentligen är rätt stabil i mitt högra ben medan mitt vänstra fladdrar och beter sig. Bara att kämpa på med styrkan med andra ord. Efter dessa visdomsord så behandlade Johan höften så den kändes ännu lite bättre när jag gick därifrån. Och på lunchen när jag sprang så kändes det faktiskt helt ok.

Tisdag Min plan var ju att springa Milspåret på torsdagen så jag ville inte ta ut mig för mycket utan det blev uppjogg och därefter 5×1 km i maratonfart (vad det nu är just nu?!). Borde sprungit dem i milfart (vad det nu är just nu?!) men vågade inte utmana högerhöften alltför mycket.

onsdagen köpte jag en macka på vägen till jobbet. Stockholms godaste macka, enligt mig.

Onsdag Det enda sattyget är de här svarta fröna, som i för sig är goda, men de fastnar exakt överallt i mina tänder. Förr hade jag tandtråd på jobbet men den är slut så nu får jag gå in på toan och pilla bort fröna med hjälp av hörnen på ett A4-papper. Nog om det, vi går vidare. På lunchen fick det bli en mil som sista uppladdning inför torsdagens lopp. Ute var det otroligt varmt!

Onsdag Jag sprang bort förbi Pampas Marina och vidare. Sen tillbaka.

Onsdag Slogs av hur grönt allt blivit helt plötsligt.

OnsdagOnsdag Fullt av gottemajor låg och solade nere vid kanalen. Alltid samma frågor i mitt huvud: Vad jobbar de med? Hur hinner de ligga här med tidning och kaffe på en handduk? Eller jobbar de inte alls? Arbetslösa? Eller jobbar de natt? Vad för nattjobb har de? Eller komplediga? Pensionärer? Gaah, frågorna tar aldrig slut! Men milen gör det. För snart var jag tillbaka vid jobbet och benen kändes faktiskt rätt pålitliga inför morgondagen.

OnsdagOnsdag Gillar förresten mitt nya linne med svetthål. Fast svetten verkar tyvärr inte ta sig ut genom hålen som ni ser.

Onsdag Sen på kvällen var vi på Febes och Lidingö Basket sommaravslutning.

Onsdag Det var en sån underbar kväll. En sån där kväll när livet känns så enkelt och sorglöst. Vi kikade när det spelades lite match utomhus.

Onsdag Och sen var det prisutdelning. Och gissa vem som vann lagets Svettdroppe? Jo, det ska jag tala om… Febe! Yiiieeeyay! Längst till vänster står den lilla kämpen med sin svettdroppe-statyett.

Onsdag Sen var det slut på basketkvällen.

Onsdag Torsdag! Va? redan? Springa ett millopp? Jomenvisst. Det är faktiskt något skönt just med Milspåret, att det är sådär kl 19 på kvällen en helt vanlig dag. Jag gillar det. Dessutom var det perfekt för i mitt träningsschema hade jag 10 km tempo och vad kunde då vara bättre än ett millopp? Det betydde dock att jag behövde äta lite bra mat på lunchen. Därför hade jag med mig matlåda med spaghetti och köttfärssås. Klämde den i solen medan jag höll på att svettas ihjäl.

Torsdag Runt halv fyra fyllde jag på med filmjölk.

Torsdag Och vid fem gick jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Fixade dojorna (alltid otroligt nervös för att jag ska klistra fast såna här tidtagningsgrejer fel).

Torsdag Bestämde mig för att springa i kort linne, det var ju det enda raka i den här värmen. Även om magen var (är) kritvit. Bra dock att ljuset i omklädningsrummet gör den alldeles brun.

Torsdag Olle skjutsade mig till Djurgården. Jag köpte en vattenflaska på vägen. När jag hoppade ur bilen och sa hejdå sa Olle sitt nya favorituttryck: Tröck te! Det han säger är alltså Tryck till. Ja det är ju lätt att säga för den som i sakta mak rullar hemåt i en luftkonditionerad bil. Men ändå, jag var sugen på att springa och sugen på att tröck te. Sen visste jag inte, med tanke på svagheten i kroppen senaste tiden, hur mycket jag skulle kunna tröcka te. Det skulle visa sig. Väl på plats insåg jag att jag hade glömt vattenflaskan i bilen så det var bara att köpa en ny och sen sätta sig och begrunda livet i solen.

Torsdag Tog ett nöjdkort på mig själv. Såhär ser såna ut:

Torsdag Satt och funderade på saker som att det var mitt 6:e millopp någonsin. Att jag borde springa fler millopp. Sen träffade jag min fd jobbkompis Jenny som var glad och peppad och sen träffade jag Andreas för första gången i verkliga livet. Det var ju väldigt trevligt! Sen var det uppvärmning. Blev nästan 3 km och benen kändes väl sådär ok. Har aldrig någonsin känt ett par överpigga ben på en uppvärmning så det är inget som får mig ur balans längre, man får tänka att det bara är att tvinga igång dem. Sedan dags för start och i målfållan blev jag velig som vanligt. Allra längst fram stod några tjejer som jag gissade att jag sprang ungefär lika fort som, och en bit framför mig stod några som jag visste jag var snabbare än. Men ändå har jag så svårt för att tränga mig eller kliva förbi alla och ställa mig allra längst fram. För jag vet ju att en hel del av killarna som i så fall hamnar bakom mig springer fortare, och är det då inte bättre att de står före? På ett marathon är det annorlunda, tycker jag. Där bör de snabbaste tjejerna och killarna stå för man har ändå så god tid på sig. Men på ett millopp tänker jag att det blir bättre flyt om man ställer sig efter sin förmåga? Hur man nu ska veta det i för sig, går ju inte att fråga alla om deras pb i år tre minuter innan start. Jaja, jag är ju en solklar amatör i sammanhanget så bara informera mig om vad som är rätt och hur sjutton man gör. Hur som helst, hejade på Staffan i startfållan och tjong, vi var iväg! Det rusades på och var lite trångt, men ändå stor skillnad jämfört med när jag sprang loppet för två år sedan. Då gick nämligen starten på ett annat ställe och efter det loppet lovade jag mig själv att aldrig springa Milspåret igen, tyckte det var alldeles för trångt och rörigt och folk som puttades som tokar. Nu var det också mycket folk men hanterbart på ett helt annat vis. Efter ett par kilometer passerade jag en tjej och inte långt därefter en till. Och en till. Därefter såg jag inga fler tjejer utan var omgiven av killar hela loppet. Min klocka visade på ett 3:50-tempo till en början men jag saktade ner lite och sen visade den 3:55. Nu har jag dock lärt mig att inte blint lite på klockan utan försökte gå på känslan. Milspåret är en väldigt vacker bana men det spelar ju noll roll om man har som ambition att kuta någorlunda fort. Man ser ju liksom inget då. Dessutom så banan rätt kuperad (jo det är den) vilket kändes i benen. Jag tänkte Tröck te, tröck te! och gjorde så gott jag kunde. Vid varvningen tog jag ett glas vatten men fick inte i mig ett dyft i farten så fick fortsätta vara torr i munnen. Någon ropade Häll det över huvudet! och det skulle man såklart gjort om man var smart. Det var inte jag. Men vi pinnade på och plötsligt var det bara två kilometer kvar. Snitttempot på klockan visade 3:55 min/km så jag hade lite vaga tankar om att fixa perset (mot alla odds). Men när jag kom upp till det som jag trodde var mål och såg tiden 39 minuter insåg jag att det redan var kört. Men som sagt, detta var alltså inte målet utan man skulle kuta lite till så i mål gick jag på 39:47 och det räckte till en 4:e plats. Inte nöjd över tiden men liksom ändå nöjd med mig själv. Många hade haft ett jobbigt lopp men det hade faktiskt inte jag. Eller missförstå mig rätt, jobbigt var det. Jättejobbigt. Men ändå helt ok. Och här och nu, just idag, var det detta min kraft räckte till. Sen om ett par grader hit eller dit hade kapat några sekunder, ja kanske. Några färre backar hade definitivt gjort det. Men annars kändes loppet ok och gick nog ungefär som jag trott det skulle (fast jag egentligen inte hade någon aning hur det skulle gå). Efter detta så blev det mer prat med Staffan och en hel del andra trevliga människor som jag inte träffat förr. Precis när jag skulle springa hemåt så hörde jag mitt namn ropas upp för prisutdelningen. Kammade hem ett presentkort på 300 kr på Runner´s Store, det var bra. Sen joggade jag hem mot Lidingö. Kvällen. Gick inte av för hackor.

TorsdagTorsdagTorsdagTorsdagTorsdag Jag höll däremot på att gå av för hackor ungefär en kilometer hemifrån. Plötsligt kände jag mig helt snurrig, lite sådör som man kan känna sig när det är ett par kilometer kvar av ett marathonlopp. Insåg att klockan började närma sig nio och att kroppen inte hade ätit något ordentligt på länge. var så galet hungrig! Riktigt skönt att stanna utanför dörren och summera dagen till totalt 20 km med lopp och allt.

Torsdag Åt och somnade sen som en klubbad säl.

fredagen blev det grötfrukost, Filter och Löparkalendern.

Fredag Och tunnelbana till jobbet – trots att jag är livrädd för att bli sjuk nu.

Fredag Och en sojalatte och nejnej, jag har absolut inte slutat dricka mjölk utan bara blivit en opålitlig mes som inte kan bestämma sig och därmed kör vanlig mjölk ibland och soja ibland. Jag svettades trots att klockan bara var halv åtta.

Fredag På lunchen svettades jag ännu mer för då sprang jag en mil i hettan. Det såg skönare ut att paddla runt på såna här än att springa. Men det går inte att hålla på att ha det skönt när man tränar inför ett marathon.

Fredag Sen tog jag, för ovanlighetens skull, ett kort på mig själv och om ni undrar vad sjutton jag skrattar åt så håller jag på att förklara för en tjej att det inte alls gör något att hon syns i bild.

Fredag Var rätt skönt att krypa ner i den svala underjorden sen.

Fredag När jag gav mig hem vid halv sex så var det fortfarande lika varmt.

Fredag Stan var som galen av fredagskänsla och överallt blev jag frestad av människor med kalla drycker i händerna på diverse uteserveringar. Men jag malde hemåt och benen var verkligen i bra skick trots torsdagens lopp. Sånt gillar vi. Hemma!

Fredag

lördagen började jag inte med springskor på fötterna utan sandaler.

Lördag Olle hade planerat en utflykt till Sigtuna så efter att ha skjutsat Ruben till mina föräldrar (han skulle nämligen på egen begäran vara med och sjösätta deras båt med dem) så gav vi oss andra iväg. Vid halv tio var vi framme i den lilla staden.

Lördag Vi började med bad. Eller. De andra gjorde det.

Lördag Jag började med kaffe.

Lördag Efter strandhänget så traskade vi runt i staden. Den var liten och göllig.

LördagLördag Och sen åt vi lunch på Hotellet. Här tvingar jag gänget att vända sig och vara med på kort. De är rätt trötta på det.

Lördag Maten var jättegod men allra godast var brödet som man fick innan. Jag ska visa er. Kolla det här lilla minibrödet.

Lördag Tur att jag kom jag på att fota det innan sista tuggen var slut. Det var helt ärligt det godaste bröd jag nåååågonsin ätit. Och sen den här lilla minilimpan. Jösses.

Lördag Oerhört nöjda med detta, kommer aldrig glömma detta bröd.

Lördag Sen hem igen och så fort jag kom innanför dörren var det bara att byta om, och sen ge sig ut genom dörren igen och iväg på ett tempopass.

Lördag Tyckte inte värmen var så farlig ändå, det fläktade en del när jag sprang in mot stan. Men på sista tempoblocket så kände jag att det visst var jättevarmt och bad till olika gudar och ting att vädret skulle vara schysst och kyla ner sig till nästa lördag. Genomsvettig när jag kom hem, låg såhär och svalnade som en annan bakplåt i skuggan.

Lördag Söndagmorgon. Natten till idag var riktigt dålig. Det var fest i kvarteret igår och det spelades hög musik vilket jag egentligen gillar. Jag gillar att det är lite drag fastän man bor i förorten. Men det måste vara åldern för jag kunde bara inte somna. Känslan var att det stod en högtalare precis bredvid mitt öra. Drog mig för att stänga alla fönster för det var ju så varmt. Till sist gjorde jag det ändå för att få tystnad men ändå: klarvaken (fast egentligen trött). Läste, lyssnade på somna-appen och till sist, alldeles för sent, lyckades jag somna. Vaknade därmed rätt trött. Ville dock springa innan det blev varmt så jag gav mig av vid sju på mitt sista korta långpass inför Stockholm Marathon. Möttes av en nyutslagen syrénbuske utanför dörren.

SöndagSöndag Längs Kyrkviken ut mot Elfvik. Redan varmt. Puh. Det kändes som sommarlov i luften.

Söndag Gillar den här skylten, som att vi är löpardjur som man ska respektera i trafiken.

Söndag Vidare genom det gröna, fina.

Söndag Ibland påminner jag mig själv om hur lyxigt det är att 1) kunna springa och 2) få springa här det är så vackert.

Söndag Jag såg en fin räv som traskade på gångvägen framför mig, med en sån där riktigt yvig, röd svans. Motsatsen till skabbräv. Sen såg jag en hare som jag hoppades skulle klara sig från räven. Och sist men inte minst såg jag en kille (människa) som gick i bara strumplästen och såg allmänt trött ut. Han kanske hade glömt dojorna på musikfesten från igår natt. Själv sprang jag hem till frukost utomhus.

Söndag Jaha ni, nu var det slut på veckans roman. Vi hörs om en vecka – och då vet vi hur Stockholm Marathon gick! Mina tankar inför loppet är att försöka göra ett stabilt och kontrollerat lopp. Kroppen är inte lika stark som förra året så jag är ödmjuk inför tiden. Jag hoppas kunna springa under tre timmar, men vi får se om jag lyckas. Bäst av allt är ändå att jag verkligen ser fram emot att springa. Det ska bli kul! Riktigt kul! Stockholm Marathon är hemmaplan och stämningen på loppet är något speciellt. Jag hoppas nu att vi alla får vara friska och starka och så ses vi på startlinjen. Och ni som inte ska springa, snälla kom och heja. Ni ska veta hur mycket det betyder för oss som ska ta oss igenom 42 kilometer. Vi är er evigt tacksamma. Vi ses!

Uma Hej då.

Elfvik Nja. Jag tog i lite där i rubriken. Jag rentav ljög er rätt upp i ansiktet! Men det är ju sånt man kan roa sig med när man har sin egna blogg. Jag är varken smidig som en katt (än) eller stark som en ilsken isbjörn (än). Men det går framåt så kanske om ett par månader eller så. Och det tack vare naprapat-Johan som gett mig övningar som jag roar mig med varje dag. Eller rättare sagt: varje dag gör jag rörlighetsövningar och varannan dag gör jag styrkeövningar. Förutom detta så har jag dragit ner på mängden rejält, främst genom att inte springa dubbelpass. Det är trist, jag gillar ju att springa dubbelt, men jag tror det är så kroppen vill ha det just nu. Jo, jag vill också passa på att tacka för alla fina och kloka kommentarer. Tack! Bara så ni vet: jag svarar alltid på kommentarerna men det kan ta sin lilla tid. Det är inte så att jag inte bryr mig för det gör jag såklart. Jag har bara lite ont om tid. Hur som helst så är det trevligt att få fina kommentarer just när man behöver dem som mest dvs när allt inte går som på räls. Då är det extra trevligt att ha en blogg.

Måndagen började med att jag sprang till naprapatbesöket.

Måndag Jag hade dock varit lite väl optimistiskt så jag fick spurta rejält sista biten genom Rålambshovsparken. Jag kom fram en minut i halv åtta, precis i tid! Då gick Johan igenom alla mina övningar och det var sorgligt att se hur svag och vinglig jag var. Det enda som var bra med det är att det är lätt att göra framsteg så man till slut blir den där katt-isbjörnen. När jag var klar så sprang jag vidare till jobbet där det blev dusch och frukost. Resten av dagen jobbade jag, mestadels i den här ställningen som nog inte hade fått naprapatgodkänt (nix, jag har inget jättesår på benet, det är något jox på linsen).

Måndag På kvällen blev  det lite cykel och alla övningarna.

tisdagen vaknade jag och hade halsont. Inte mycket men liksom en klump i halsen som kändes när jag svalde. Är det något jag är försiktig med så är det att träna när jag känner av halsen. Då blir jag plötsligt jätteordentlig. Så istället för springa blev det att dra fram juicearsenalen.

Tisdag Och sen åkte jag till jobbet iklädd min såkallade trollkarlsrock som jag är väldigt nöjd med.

Tisdag På lunchen åt jag fina dumplings.

Tisdag Som tur var blev det snart onsdag och halsen var bra! Ibland lönar det sig att vila. Istället för morgonjogg blev det lite trampande i garaget.

Onsdag Inte så jättelänge men jag såg till att bli bra uppvärmd för att sen göra mina rörlighets- och styrkeövningar. På eftermiddagen vinkade jag av barnen på Centralen. De skulle åka själva till Göteborg för första gången, så det var rätt stort det hela. Och sorgligt. Fastän de bara skulle vara borta några dagar så hade jag glansiga ögon där jag stod på perrongen och tittade på dem genom fönstret.

Onsdag Nu satt de där alldeles duktiga och förväntansfulla. Liksom stora och små på samma gång. Herregud, jag hade kunnat hulka rätt ut men lyckades bita ihop och sansa mig. När tåget började rulla, och vi hade kastat massa slängpussar till varandra, så sprang jag med en bit längs perrongen. Som på film. Sen var de borta i horisonten. På kvällen blev det löpning.

Onsdag Jag kände för att chocka kroppen med något jag inte brukar köra så det blev 800-metersintervaller i kvällssolen. Kände mig rätt stel till en början och tiderna hade inte fått någon att trillat av pinn, men sista intervallen gick fortast och jag kände mig trots allt nöjd.

torsdagen var det samma morgonvisa: ner till cykeln i garaget.

Torsdag Jag lyssnade på Värvet och Markus Krunegård. Det var ett bra snack.

Torsdag Efter detta så skulle man ju egentligen varit ledig och demonstrerat eftersom det var 1 maj. Men jag och Olle hade massor av jobb, och det var därför barnen hade rullat iväg till farmor och farfar i Götet. Själva gjorde vi kaffe och satte igång att jobba med kommunikation istället för demonstration.

Torsdag Vi hade trevligt sällskap. Katterna gillar alltid när man sitter hemma och jobbar, de är ena sällskapssjuka rackare.

Torsdag Senare på eftermiddagen tog vi en paus och jag bytte om.

Torsdag Det blev en riktigt bra tur ut till Elfvik. Det var kyligt men vackert. Jag avslutade turen nere i hamnen. Där blåste det och jag kände att jag levde. Vind brukar ha den effekten på mig.

Torsdag Hem till magstyrka i trädgården.

Torsdag Men dagen var inte slut där. Jag och Olle fick ett infall och plötsligt satt vi i bilen på väg in till stan för att äta middag. Jag hade rött läppstift för första gången på evigheter. Tittut.

Torsdag Och här står jag nu och det hade blivit fredag. Fördelen med att sitta hemma och jobba är att man kan bestämma över sina tider själv så på förmiddagen gav jag mig ut på ett tempopass.

Fredag Det var ett klassiskt 3×5 km-pass och jag rände in mot stan. Men vad det blåste! Det satte lite käppar i hjulen för mig men jag slet på så gott jag kunde. Lyckades tappa hårbandet i vinden. Jag undrar faktiskt hur många hårband jag tappat på just mina tempopass när jag kutar från Lidingö ut mot Djurgården, det har blivit några stycken. När jag var tillbaka hemma så blev det rörlighet och kanske, kanske att jag tyckte att det kändes lite, lite lättare. Sen var tanken att jag skulle göra kokostoppar. Fråga mig inte vad som gick fel men det blev en enda stor kokosåker av det hela. Olle tyckte det var väldigt kul. Jag bytte strategi och sa att jag hade gjort kokosflarn.

Fredag På kvällen kom mina föräldrar på middag. Och efter bilden på kokosåkern känner jag nu ett behov av att visa att jag inte är helt förlorad i köket. Därför får ni nu stå ut med två matbilder (och nu struntar vi i att det är typ världens lättaste grejer att laga). Se så fint!

FredagFredag Sen kom lördagen. Då brukar jag inte köra långpass men i och med att jag skulle spendera söndagen på kontoret så fick jag ändra om i schemat. Efter frukosten fyllde jag handflaskorna med samma dryck som de ska köra på Stockholm Marathon.

Lördag Och gav mig av.

Lördag Gårdagens tempopass satt kvar lite i benen men ändå kändes det helt ok. Jag sprang in mot stan för idag var det dags för den långa rundan på 40 km. Vid bensinmacken, precis innan Lidingöbron, så såg jag plötsligt ett band av löpare komma springandes från Islingehållet ner mot gångbanan. Våra vägar flöt ihop och plötsligt befann jag mig i raddan av löpare, som en i gänget. När vi passerade en funktionär passade jag på att fråga vad det var för lopp – men hon svarade att hon inte visste! Goddag i yxskaft, tänkte jag. Sen när det visade sig att det var Lidingö Ultra så insåg jag att hon måste trott att jag undrade över vilken av distanserna som de sprang, eftersom man kan springa antingen 10, 26 eller 52 km. I alla fall, jag sprang där i riktning mot Lidingöbron och kom upp jämsides en tjej. Som då plötsligt sa ”Heja Tove!”. Men så trevligt, en bloggläsare som kände igen mig! Det var även hon som informerade mig om vad det var för lopp. Det borde jag ju vetat som bor på Lidingö och allt. Hur som helst, om du läser det här, du trevliga prick, så hoppas det gick bra för dig, du såg stark ut! (För övrigt var även Olle ute och sprang där på lördagen. Han skulle springa en mil men råkade helt ovetandes springa in på Lidingö Ultras 50-kilometersbana, bara några kilometer innan mål. Dessutom hamnade han i täten så folk längs banan hejade nåt våldsamt och skrek ”Härligt! Vilken insats!” när han kom lufsande. Han fick också några märkliga blickar från dem som sprang om honom, de undrade väl vad det var för gök som plötsligt var med och aspirerade på medaljerna i Lidingö Ultra. Olle själv tyckte dock att det var en härlig upplevelse med all denna uppmuntran och sa att han skulle göra om det nästa år.) Själv sprang jag i alla fall ut mot Djurgården (tappade inte hårbandet, det gör jag bara på tempopassen), och sen vidare genom stan, runt hela Söder och så tillbaka hemåt. Totalt 40 km. Tjong! Gav mig själv en mangosmoothie efteråt.

Lördag Kändes bra att ha fått till ett rejält långpass, det var ett tag sen nu efter skador och lopp. Därefter in i mitt lilla kyffe där jag var duktig och körde rörlighetsövningarna. Men det här rummet alltså. Det är förlorat. Det blir bara fler och fler skumgummirullar, yogamattor, vikter och gummiband där inne… Ja förutom alla löparskor, jackor, vattenflaskor, hårband….

Lördag Lite senare på dagen var det dags att köra styrkeövningarna. De tar egentligen inte så lång tid men ändå är det lite segt att dra igång och bara få det gjort. Särskilt när man redan tycker att man varit duktig som kutat fyra mil. Mitt trick då är att dra på mig en leopardoutfit. Funkar alltid. Här gör jag ingen övning utan står bara och leopardposerar.

Lördag Idag, söndag, var alltså vikt för jobb på kontoret. Men jag hann med en morgonjogg innan vi åkte in.

Söndag Idag var det dags för Lidingöloppet MTB i mina hoods så jag värmde upp banan åt cyklisterna. Söta triangelgubbar höll mig sällskap.

Söndag När jag sprang där, på aningen stela vader efter gårdagens 40 asfaltskilometer, så blev jag påmind om hur mycket jag älskar att springa på morgonen. Det är tusen gånger bättre än att cykla i garaget.

SöndagSöndag På slutet av passet började det dyka upp cyklister som värmde upp så då passade det bra att bege sig hemåt till rörlighetsövningar och frukost. Sen var det bara att åka till jobbet.

Söndag Alltid lite segt att dra in på ett kontor när solen skiner. Men då är det bra att jobba i ett glashus!

Söndag Ikväll blir det ett till pass för idag får jag köra dubbelpass har jag bestämt. Trots en sjukdag och mindre mängd än vanligt blev det ändå en rätt anständig vecka rent milmässigt sett. Känslan i kroppen då? Tja, jag är inte riktigt där jag önskar att jag var men så länge jag är hel och känner att kroppen byggs upp istället för tvärtom så är jag nöjd. Jag gör mitt bästa för att ha det där som kallas tålamod. Stockholm Marathon närmar sig med stormsteg och i en drömvärld hade jag känt mig starkare än förra året. Men efter en lång period med dåliga blodvärden, en skadad fot och höftkrångel så är jag faktiskt bara glad om jag får stå på startlinjen och känna mig någorlunda stark. Får jag det, så ska det hur som helst bli roligt att springa och göra sitt bästa!

Sist men inte minst, tre grejor:

1. Sugrör från Granit.

Lördag Hur fina är de inte? Får man dricka öl med sugrör? Jag tänker i alla fall göra det i sommar.

2. Finsk lakrits.

Lördag Tyvärr är det inte bara jag som har upptäckt de här påsarna. Jag gillar de med citron eller mint i allra mest men dessvärre verkar resten av Lidingös befolkning göra detsamma. Och nix, jag tänker inte avslöja vilken Ica jag köpt dem på.

3. Mandelmjölk.

Lördag Gud vad det snackas om mjölk, att vi dricker för mycket osv etc. Är det verkligen så? Jag önskar det fanns en expert som man kunde lite på, som visste sanningen om detta. Hur som helst så blev jag lite nojig av allt mjölksnack så jag köpte sån här mandelmjölk. Det borde inte kallas mandelmjölk för det finns ju inget som påminner om mjölk. Kanske är det en vanesak men när jag tog det i kaffet var jag tvungen att hälla ut hela koppen. Så tills den där experten, som är 100% tillförlitlig, dyker upp, så dricker jag vidare av den vanliga komjölken. Om inte någon av er kloka bloggläsare kan övertyga mig om att jag borde vänja mig vid mandeldrycken.

DDB Ajöss.

Women´s Health Halvmarathon Det här har varit en vecka fylld av både det ena och det andra. Först ut var måndagen och då var vi lediga. Det var soligt och jag startade dagen med en kortare distanstur.

Måndag Och gröt.

Måndag Sen drog vi till Skansen, på barnens begäran. Jag blev så otroligt sugen på att gosa in mig hos lemurerna. De där svansarna alltså.

Måndag Hej på dig. Förlåt om jag väckte dig.

Måndag Vi hälsade även på mitt värsta djur, alla kategorier.

Måndag Herregud vad jag hatar krokodiler. Just att de ligger sådär blickstilla, som att de vore döda, men så vet man att de bara på en sekund kan bli fullständigt livsfarliga. Då har jag lättare för ormar. Jag klappade till och med den här figuren. Han heter Snoddas. Efternamn okänt.

Måndag Efter detta djurcrescendo så blev det magstyrka hemma. Hemma fast ute.

Måndag Och sen var det dags att ge mig ut på en lite längre distanstur.

Måndag Jag sprang ut till Elfvik och tillbaka och kände mig stark och pigg i benen. En känsla jag älskar. Och önskar jag kände oftare nuförtiden. Jag avslutade dagen med chin-ups i serien 10+6+4. På tisdagen blev det ingen löpning förrän på lunchen. På med räserskorna.

Tisdag Jag sprang ett tröskelpass längs Kungsholms Strand. Delade upp det på två block. Åt ena hållet gick det för långsamt men jag skyllde lite på motvinden. På vägen tillbaka gick det i alla fall bättre, men inte heller då så snabbt som det kanske borde. Jobbigt var det hur som helst. Foten var på fortsatt bra humör men istället började nu min högra höft (återigen) jämra sig. Jag märker det tydligt när det ska gå undan, hur liksom höften bromsar och gör att högerbenet hänger efter. Tydligt att kroppen försökte säga mig något. Men jag är ju rätt kass på att lyssna så när jag kom hem och hade fått en paket-avi i brevlådan så bytte jag såklart ändå om, drog på mig ryggsäcken och sprang till posten.

Tisdag Det var längesen jag ärende-sprang dvs sprang med ett ärende i sikte, som t ex att hämta ett paket. Men just ärende-springa gillar jag verkligen, och medan jag sprang mot centrum mindes jag hur jag sprang och handlade kors och tvärs när vi var i Mexiko förra julen. Ibland hade jag mat i ryggan, ibland målade dödskallar i porslin. Det var tider det. Vad var det i paketet då? Jo de här försenade födelsedagsdojorna. Regnbågsdojor!

Tisdag Ja, inte till att springa i utan mer att gå runt och studsa i rent allmänt, extra bra då man har en öm häl, tänker jag. På onsdagen var jag uppe tidigt. Kolla grannens fina träd som redan slagit ut fast det bara är april.

Onsdag Jag tog vägen ut mot Ekholmsnäs, förbi Lidingöloppsstarten. Det var stilla och vackert.

Onsdag Som vanligt gröt därefter.

Onsdag På lunchen var det dags för ännu ett distanspass. Mycket folk rände fram längs vattnet, precis som jag. Och som vanligt en massa människor som tycker att tre barnvagnar i bredd på en smal väg är en toppenidé. Jag är inte riktigt redo att hålla med.

Onsdag Stretchade litegrann efteråt och när jag stod där insåg jag att jag bara måste fixa kroppen på ett eller annat vis, om den ska hålla.

Onsdag Men det fick bli längre fram i veckan för på onsdagskvällen var det dags för Guldäggsgala! Jag bytte om och promenerade från jobbet mot Stockholm Waterfront.

Onsdag Det var en helt fantastisk kväll, en perfekt kalaskväll. Stan badade i sol.

Onsdag Eftersom jag varit juryordförande för hela balunsen i år så var jag tidigt på plats. Så tidigt att jag kunde ta ett kort på mig själv i min läderklänning helt ensam på toaletten. Såhär såg jag ut.

Onsdag Första gången på kanske ett år (!), förmodligen mer, som jag hade skor med klack och då var de inte ens höga. Det blev en riktigt bra kväll, jag skrattade hur mycket som helst och träffade massa gamla och nya kompisar och vår byrå vann sex silverägg. Kom hem sent och insåg att jag är helt kass på det nuförtiden, att vara ute sent alltså. Jag blir så himla trött av det. Trots att jag inte druckit en droppe alkohol så kände jag mig alldeles bakis när jag, efter knappt fyra timmars sömn, vaknade på torsdagmorgonen. Men jag hoppade i löparkläderna och sprang till jobbet.

Torsdag Kroppen var förvånansvärt ok med att kuta trots tröttheten. Förmodligen var det känslan av att springa genom en solig morgonstad som gjorde susen och fick mig att glömma hur trött och sliten jag egentligen var. På lunchen tog det emot att byta om, särskilt när ett gäng skulle dra till Pizza Hatt och äta. Roboten i mig fick träda in och tvingade mig ner i katakomberna för att byta om. Som tur var fick jag lite pepp av Sevilla Marathon-linnet

Torsdag Jag skulle kört ett tempopass men jag kände att det skulle bli svårt med så lite energi. Jag ville dock ändå köra någon form av kvalité så istället blev det backintervaller en bit bortom Pampas Marina. Varken hann eller ville köra alltför många så det landade på sju stycken. Lång och ganska rask nedjogg och nu ångrade jag mig inte att jag gett mig ut. Piggare än innan var jag tillbaka där jag började.

Torsdag Nu kunde man ju tänkt att jag skulle hem och vila raka vägen efter jobbet. Men nej då, jag hade sedan länge tackat ja till att snacka lite innan en middag, som tidningen Resumé höll för sina kunder. Det var dock väldigt trevligt och det var ingen lång historia utan mer ett roligt samtal. Det var flott för jag fick en fin bok som present efteråt. Ojoj, här har jag mycket att lära.

Torsdag Synd bara att jag inte fick den innan ”Köttis” hann dö.

Torsdag På fredagmorgonen var det som att tröttheten från torsdagen kom ikapp mig. Jag hoppade över morgonpasset men inte gröten.

Fredag Därefter blev det en croissant i bilen. Kan vara bland det bästa jag vet: när Olle och jag sitter i bilen på väg till ett möte och äter croissanter och dricker kaffe.

Fredag Som avslut på fredagen var det dags att sköta om kroppen. Jag hade fått tips från Kent i Spårvägen på en naprapat för att få lite övningar för höften. Så jag gick dit. Johan, som naprapaten heter, började med att filma mig när jag sprang och sen tittade vi tillsammans på hela rasket. Ojoj. Ojojoj. Jag har en del att göra. Jag orkar inte gå in på allt men kort kan man bara konstatera att jag är väldigt svag i vissa partier, vilket gör att jag inte kan utnyttja farten när jag springer utan snarare bromsar upp. Lite som att elda för kråkorna att träna hårt men ändå inte kunna utnyttja träningen fullt ut. Det är verkligen så det har känts på sistone; kantigt och skevt och liksom som att farten bromsas – inte pga dålig kondition (de värdena är bättre än någonsin) utan pga stelhet. Johan testade min styrka på en massa vis och jag fick svart på vitt att jag verkligen behöver köra rörlighet och styrka, om jag ska kunna springa fort(are) framöver. Och förmodligen om jag ska kunna springa överhuvudtaget på lång sikt. Sen knäckte han kroppen lite här och där så att det i alla fall för stunden kändes lite bättre i höften. Och så bokade vi upp en tid då jag ska få ett program att köra framåt.

Innan jag hade klivit in hos Johan hade jag upptäckt ett mail som påminde om att det imorgon, lördag, var dags för Women´s Health Halvmarathon här i stan. Jag hade ju hört talas om detta lopp men inte känt att det var aktuellt då jag egentligen skulle sprungit den nya halvmaran i Visby för ett par veckor sen. Nu blev det ju inte så då jag var skadad. Nu insåg jag dock att jag hade ett långt tempopass på schemat på lördagen och jag brukar springa ut mot Djurgården så… varför inte lika gärna kuta loppet? Eller rättare sagt: jag var typ tvungen att kuta loppet om jag ville springa på förmiddagen i de krokarna. Jag ringde genast och kollade, jodå, det var bara att komma och göra en direktanmälan på plats på lördagen. Kändes hastigt och lustigt och otroligt oförberett men jag bestämde mig i alla fall för att springa, självklart som ett träningspass då det inte funnits någon som helst uppladdning. Torsdagens backintervaller kunde jag varit utan om man säger så, ja och en hel del andra pass också. Därmed bestämde jag mig för att ta fredagen som en hel vilodag och tog tunnelbanan hem från naprapaten.

Natten till lördagens sov jag som en prinsessa eller drottning eller dylikt. Gick upp vid halv åtta, gjorde fattiga riddare och läste om Robyn. Starten för loppet var kl 11:00. En helt optimal tid, enligt mig.

Lördag Sen blev det lite bråttom för Ruben hade fotbollsmatch och Olle skulle släppa av mig vid Gärdet på vägen dit. Så jag rände runt hemma och försökte komma på vad jag brukar ha med mig när det är lopp. Det är lustigt när man bestämmer sig för ett lopp bara sådär spontant, jag har bara gjort det en gång förut, och det är som att all nervositet går upp i rök. Man håller inte på att hetsar upp sig och blir sådär sur och ilsk, som man lätt blir när det gäller. Till sist hade jag packat ihop mig och fått på mig tävlingskläderna och vi styrde kosan mot Gärdet.

Lördag Nummerlappsutdelningen var i huset bakom Tekniska Muséet och där såg det ut som det brukar på nummerlappsutdelningar. Jag blev glad över att det inte var en massa skönhetsprylar igång, som typ att få naglarna fixade, bara för att det var ett tjejlopp. Sånt gör mig arg.

LördagLördag Jag träffade Kent en kortis som kom med mycket bra tips framåt vad gäller min träning. Sen spanade jag in bansträckningen för den hade jag noll koll på.

Lördag Jag fick min namnlösa nummerlapp och två röda pluppar som betydde att jag skulle stå bland tävlingsklassen. Kände mig dock osäker på om jag hade där att göra idag.

Lördag Därefter gick jag runt i solen och insåg att det här skulle bli mitt första tjejlopp någonsin.

Lördag Var på toaletten flera gånger för magen var lite tjafsig. Velade om jag skulle springa i solglasögon eller ej men till sist blev det så.

Lördag Lämnade in kläderna och började värma upp. Sprang bara en kilometer och kände mig rätt seg. Sen var det uppställning. Hälsade på några jag kände igen och sen sa det pang! Vi var iväg. Ett gäng rusade på fort, jag hängde inte på dem men sprang ändå första kilometern snabbare än jag borde. Min tanke var… ja, vad var min tanke?! Jag hade ju ingen! La mig därför strax över 4:00-fart men kände snart att det inte var tempot för dagen. Inte i 21 kilometer. Jag påminde mig om att det var ett träningspass men fastän jag gjorde det så blev jag ändå lite knäckt över att det kändes tungt redan från start. Foten bråkade inte men runt fyra kilometer började jag känna av höften. Efteråt fick jag höra av flera att jag haltat men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid gör det litegrann när jag springer. Sån är jag. Fast inte såhär mycket. I alla fall, jag sprang på. Fullt av folk vid Gröna Lund, först trodde jag de var hejarklack men tyvärr stod de i kön och trånade efter sockervadd och annat medan en annan kämpade på i solen. Vid sju kilometer övervägde jag att bryta och blev lite ledsen över bara tanken. Det är jobbigt att strida mot skallen när det är 14 kilometer kvar. Men så igen, påminde mig om att det var ett träningspass. Jag har bara sprungit tre halvmarathon tidigare och har alltid tyckt att det är en väldigt behaglig distans. Men så kändes det inte nu. Men det var nog inte distansen utan en blandning av en trött kropp efter en vecka med rätt hård träning, inklusive festande och för lite sömn, samt att banan, enligt mig, var ganska kuperad. Inte djävulusiska backar men ändå tillräckligt många för att inte vara lättsprungen. Jämfört med Kungsholmen Runt så vill jag påstå att denna bana är jobbigare. Hur som helst så sprang jag på. Saknade plötsligt killarna, det var så ensamt och springa, jag saknade känslan av tävling och draghjälp. Jag tror det var runt 11 km som en tjej ”äntligen” kom ifatt mig. Hon låg sen stadigt i min rygg hela vägen. Jag var hela tiden beredd på att hon skulle passera mig, önskade det nästan för att få en rygg att ta fäste på. Men vid 20 km märkte jag att mitt avstånd till henne ökade, jag drog på och sprang in på en 10:e plats på tiden 1:27:23. Ingen bra tid alls, tre och en halv minut över mitt pers. Jag tror jag kanske kunde sprungit aningen fortare sista fem kilometrarna om jag sluppit dra själv hela vägen, för sista kilometern kände jag mig ganska kraftfull. Men jag bortförklarar inte tiden, det här är vad min kropp klarade just idag. Fast som alltid när man kör ett spontanlopp så undrar man vad man skulle sprungit på om man inte klämt så många mil och hårda pass dagarna innan. Nu hoppas jag att Kungsholmen Runt går lite bättre även om jag har svårt att tro att jag kommer kunna springa lika fort som förra året, med tanke på höften och kroppen rent generellt. Det är en lite frustrerande känsla att veta att man kapacitetsmässigt är i god form och då pratar jag om konditionen, men att kroppen i övrigt är lite svag och skruttig. Jaja, bortsett från min personliga erfarenhet så var det i alla fall ett kul lopp, väldigt bra arrangerat, vacker bana (om än lite för kuperad) och en peppande publik. Förutom detta så fick jag flera hej från bloggläsare – så kul med människor som hälsar! Hoppas det gick bra för er som sprang. Efter detta träningspass så fick jag dessutom massage, jag bad om att endast få på min högra skinka för den var det mest synd om. Tyckte dock även synd om killen som fick massera på mina genomsvettiga tights men sånt är livet. Efter knådandet satte jag mig mitt på Gärdet och njöt av att ha kutat ett halvmarathon i någorlunda hyfsad fart.

Lördag Jag traskade mot Lidingö för att möta upp Olle som skulle hämta upp mig. Man känner sig aldrig så malplacé som efter ett lopp mitt i stan, med nummerlapp och kort linne mitt bland allt vanligt fölk.

Lördag Sen hade jag tur för det var min mammas födelsedag så vi var bjudna på tårt- och bullkalas! Tralala!

LördagLördag Sånt som muntrar upp en sliten löpare. Söndag och jag sov så länge jag kunde vilket var till exakt 07:10. Gick upp, gnällde på min höft som molade lite. Dessutom hade jag fått skavsår under vänsterfoten av mina formgjutna inlägg. Visste att det var en chansning att springa fort med dem i värmen men kände inte att jag hade något val efter allt krångel med kroppen. Som tur var hade det inte riktigt hunnit bli en blåsa men ett stort område var riktigt ömt. Så det var allmänt gnäll på mig här på morgonen, ni vet när man ska böja sig ner för att plocka upp något och man liksom utstöter ett ”ahhhhh” bara av att böja sig. Sen gick vi hela familjen och kikade på när Uma spelade fotboll. Ett kortare långpass var planerat men jag ville låta kroppen återhämta sig lite mer så det var perfekt att bara få sitta i solen och dricka kaffe.

Söndag Inte förrän vid två på eftermiddagen fyllde jag vattenflaskorna och bytte om till långpass.

SöndagSöndag Gav mig av. Hade bestämt mig för att känna in kroppen, både vad gällde tempo och längd. Var jag för sliten skulle jag bryta. Jag sprang in mot stan och kände mig allmänt stel men efter några kilometer kom jag in i flåset och kroppen mjuknade. Förbi Gärdet och ut mot Djurgården. Där var det proppfullt av glassätande och soldyrkande människor. Ett helt annat Djurgården än det jag vanligtvis ser när jag är ute och ränner tidigt på helgerna. Sprang längre ut. Kroppen ville. Längst ut. Där vände jag tillbaka även om jag kunde sprungit längre. Tänkte jag skulle försöka vara lite klok ändå. Totalt 28 km. Hemma tog jag en sån här:

Söndag Och Febe gjorde en iskaffe till mig.

Söndag Avslutningsvis: jag har insett en del den här helgen. Att jag inte kan fortsätta springa såhär mycket. Eller kan kan jag väl. Men vill jag bli bättre så kan jag det nog inte. Endast två års träning gör en inte redo för så mycket som 17-22 mil vecka efter vecka, hur mycket man än vill. Det funkar ett tag men inte för alltid. Som Kent sa till mig i lördags, jag behöver lite tålamod. Det värsta är att jag har så förbaskat ont av den varan, är det någon som kan sälja lite till mig? Men jag får göra mitt bästa och backa lite och vara tålmodig. Det kommer troligen innebära sämre tider, i alla fall till en början. Men på sikt förhoppningsvis bättre. Oavsett måste jag nog det, om jag ska hålla. Inte bara fysiskt utan även mentalt. För det är även jobbigt rent mentalt att springa när det känns skevt. Just nu tror jag min kropp behöver mer kärlek och inte fler mil. Men det är lättare sagt än gjort när man gärna springer för jämnan. Stay tuned! Kolla här då allra sist:

Lördag Den här bilden från lördagens lopp har inte jag tagit utan denna man. Jag tyckte den var fin och jag gillar styrkan i oss alla tjejer. Ajöss.

Torsdag Upp i mörkret för en sista mil på svensk mark. En lugn mil.

Torsdag Har jobbat sent så gott som varje kväll den här veckan, men trots detta kände jag mig pigg imorse. Jag tror det är tävlingsvibben som börjar vakna till liv så smått för herregud, nu längtar jag! Kan det inte vara söndag snart, åtminstone på lördag så kan det väl ändå vara söndag? Så länge fick jag i alla fall njuta av den här fina milen där det om ett par dagar kommer trampa fram tusentals människor. En liten favoritutsikt jag har är precis här.

Torsdag Men riktigt så långt når inte Lidingöloppslöparna, de svänger av ca en halv kilometer tidigare.

Torsdag Totalt 10 km. Intressant det här med färre kolhydrater, det gör mig faktiskt mindre sötsugen vilket är bra. Men jag skulle aldrig klara av sån där kost när man inte käkar det, jag älskar kolhydrater! Särskilt i gröt som jag åt när jag kom hem för då var dags att fylla på igen.

Torsdag Efter det fixade jag något slags orange hår. Tyckte det kunde vara marathonfärgen den här gången. Grått plus orange!

Torsdag Efter detta begav jag mig till naprapat-Niklas. Här, inklämt mellan ett café och en bio, håller han hus.

Torsdag Och kolla vad rejält klädd jag är! Så himla ordentlig, bara långkalsongerna som saknas.

Torsdag I alla fall så var det tredje och sista gången hos Niklas innan Berlin. Han blev väldigt uppåt när jag hoppade upp på britsen för idag var jag inte sned utan benen lika långa! Hans korrigering från förra gången hade alltså ”hållit” ända tills idag. Det var ett framsteg, förstod jag. Men så har jag ju inte sprungit så mycket de senaste dagarna heller vilket kan spela in. Därefter följde den vanliga behandlingen som känns… ja den känns väldigt mycket om man säger så. Lustigt hur olika smärta kan vara. Den här som jag nu utsätts för är liksom sådär molande, strålande – hemsk! Men ändå helt underbar för igår när jag sprang så kände jag mig så lätt, tror det har med denna tortyr att göra. Kort och gott: Niklas har gjort ett väldigt bra jobb med denna överstela kropp, så bra man kan på bara några futtiga dagar. Sen ni, sen åkte jag hem och jobbade hemifrån. Idag klarade jag bara inte av sitta i ett hav av host och nys och dessutom gick det utmärkt att vara modern och jobba via datorn.

Jag har även packat klart. I handbaggaget kommer söndagens utstyrslar ligga. Antingen kör jag geting-style, typ såhär. Gula linnet tar jag om det känns för kallt med kort.

Torsdag Eller så kör jag Spårvägen-style, även om det inte är ett måste på lopp utomlands. Samma här, långt linne om det är kyligt.

Torsdag Får se vad jag väljer. Även armvärmare är nedpackade samt ett par fula vantar som jag kan kasta iväg i farten om det är kallt vid starten. Förutom detta har en massa annat packats ner som toastbröd, snask och grönt lime-te. Och så det här joxet.

Torsdag Olle däremot, han har inte så mycket packning. Han ska ju bara vara turist och hejare. Men den här boken tyckte han passade resan.

Torsdag Nix, nu återstår en massa annat fix. Det är en del att styra upp när man ska lämna tre barn hemma (ja inte ensamma, med sin mormor och morfar, men ändå). Annars hoppas jag att vi hörs från Berlin, jag brukar kunna snoka upp lite internet. Däremot så brukar det inte alltid funka att svara på era kommentarer. Så tro inte att jag är otrevlig i så fall. Hej så länge!