Info

Posts from the Lopp Category

Canadagäss Hej vardagen. Då var jag igång med dig igen. En jäklans rivstart blev det. Inskolning för yngsta dottern, flera dagars fotografering och en massa mer grejer på jobbet såklart. Vad gäller inskolning så skulle det kunna vara intressant även för oss vuxna. Injobbning. De första tre dagarna skulle man vara där ett par timmar om dagen, heja lite trevande på varandra, kolla så att mailen funkar, kanske ha en lite samling där alla fick berätta om sommaren. Efter någon dag kanske man lite löst skulle börja prata om de pågående projekten – men helt utan krav och inga deadlines. Mot slutet av veckan skulle det trappas upp för att till nästkommande vecka vara redo för en full jobbdag. Men äsch, lika bra att kasta sig in i det. Det är kul att vara igång med allt igen. Jag ser också fram emot hösten på en massa vis, både jobbmässigt och privatmässigt. Det är ju dessutom den bästa årstiden. I för sig, ju äldre jag blir, desto mer konkurrens får hösten av sommaren. Men ändå. Det är något visst med hösten; människor är påklädda, lugnar ner sig, tänder ljus och brasor och får springa med frisk luft i lungorna. Nä ni, nu ska jag berätta om mig första jobbvecka. Här kommer den:

måndagen sprang jag inte på morgonen. Istället såg jag ut såhär.

Måndag Jag följde med Uma till inskolningen. Hon ska nämligen börja i förskoleklass! Hon som just lärde sig sitta. Tycker för övrigt att den här mojängen är rätt bra där den hänger på skolgården.

Måndag Ibland skulle man kanske göra så med löpningen, bara snurra fram vad man ska springa för något pass just den dagen. I alla fall, efter att jag hängt i plugget med Uma så räddade min mamma oss genom att ta hand om Uma resten av dagen så att jag kunde jobba. Min mamma räddar oss väldigt ofta ska ni veta. Det är jag oändligt tacksam för och något jag ska komma ihåg den dagen vi själva får barnbarn. På kvällen var det äntligen dags för ett distanspass.

Måndag Måndag Måndag Jag sprang och sprang och ville faktiskt nästan inte sluta.

Måndag Men det gjorde jag efter 20 km. Då la jag mig på rullen hemma och stretchade ut ryggen.

Måndag Sen lagade jag räk- och fiskbiffar enligt det här receptet.

Måndag Måndag De blev goda. Lite som lyxfiskbullar. Testa!

tisdagen var jag trött när jag vaknade. Struntade i morgonjoggen och sparade benen till kvällen. Kom hem efter en hel dags fotografering och var extremt osugen på att kuta. Dessutom var jag hungrig efter att ha ätt en bristfällig lunch à la raw food style. God var den men alldeles för lite. Tryckte därför i mig en sån där hälsobar, väntade lite och sen tvingade jag mig iväg.

Tisdag På uppvärmningen var det nästa att jag började skratta. Ett redigt tröskelpass väntade nämligen men benen var såååå tunga. Haha, skulle jag springa fort? Med de här benen?! Ett skämt! Men se, där hade jag fel. Efter 7 km uppjogg så startade jag om klockan och satte av. Passet var uppdelat på tre block och det gick riktigt bra! Blev rädd att jag sprungit för hårt i och med att jag bestämt mig för att kuta Midnattsloppet på lördag. Men vad gäller de här milloppen så ser jag de endast som träning, så de får gå som de går. Den ordinarie träningen kommer först. Sen hem till mjölk med frysta hallon i.

Tisdag Och en rejäl middag. Dvs inte à la raw food style. Efter duschen så drog jag på mig myskläder. Just nu är de här mina favoriter: ett par flera år gamla urtvättade leopardtights och en tigertröja.

Tisdag Det är ju ofta mycket fokus på löparkläderna men jag vill påstå att de efterföljande myskläderna är nog så viktiga! Finns inget bättre än att trött i kroppen dra på sig mjuka, snälla kläder. Även detaljerna är viktiga, som t ex att tightsen/braxorna enkelt går att kavla upp ifall man ska massera vaderna. Här har många tights faljerat kan jag säga.

Jaha. Onsdag och nu blev det morgonjogg.

Onsdag Först en bit i Grönstaskogen och sen några asfaltskilometer.

Onsdag Onsdag Sen fortsatte dagen och min fotografering. När jobbdagen var slut befann jag mig i Solna. Hade förberett och packat ner springkläderna i ryggan så jag kutade hem därifrån. Här står jag och kollar upp min rutt.

Onsdag Och då kan jag ju passa på att visa mitt mobilskal.

Onsdag Jorå, sen sprang jag från Solna, förbi Hagaparken, Sveavägen fram och så Valhallavägen fram till Gärdet.

Onsdag Tog en liten extrasväng för att få till några fler kilometer. Ute på Gärdet såg jag en… gångare! Dem ser man typ annars bara på TV när det är något mästerskap. Men här var alltså en livs levande gångare. Tur jag hade kameran med mig.

Onsdag Jämt när jag ser folk som praktiserar sporten gång så a) tycker jag att det ser så obeskrivligt oskönt ut att gå sådär med vickande höfter b) blir jag så nyfiken på varför de valde just den sporten. Nog om det. Det blev en kort sväng ute på Djurgården och sen hemåt genom Värtan.

Onsdag När jag kom passerat Talinnfärjorna så insåg jag att det var ett bra tag sen jag sprang där i och med semestern. Det hade hänt en massa grejer i bygget som pågår, man kunde inte alls springa som vanligt och jag blev genast orolig för mina tempopass som jag brukar köra här igenom. Nu var det krångligt.

Onsdag Vid Ropsten var det slut på löpningen för där hade jag nämligen min cykel parkerad. Trampade vidare genom kvällen.

Onsdag Hemma!

Onsdag Avrundade kvällen med chin-ups och sen var det god natt.

torsdagen var jag ute tidigt igen för att riva av en mil.

Torsdag Eller nja, inte riva av utan snarare jogga av. På väg ner mot Kyrkviken hörde jag plötsligt fåglar väsnas. Ovanför mig flög ett gäng sådär fint i sträck efter varandra. Vad vackert, tänkte jag, se nu flyger flyttfåglarna till varmare breddgrader. Tio sekunder senare landade fågelgänget precis bredvid mig. Det var ett stort gäng gnälliga canadagäss som (tyvärr) inte alls tänkte flytta någonstans. Istället bajsade de vidare i den vackra morgonen. För det var verkligen vackert.

Torsdag När jag kom hem stod ett rådjur på baksidan av vårt hus och käkade på en buske. Här spanar vi in varandra.

Torsdag Själv käkade jag gröt när jag kom hem.

Torsdag Jo, hörrni. Jag har ett chokladtips. Nämligen detta:

Torsdag Hittade chokladen på Cajsa Warg. Det innebär att den är dyr för där är allt dyrt. Jag inbillar mig dock att den är lite nyttig, ja för att vara choklad. Om det stämmer så är det ju bra för den är faktiskt även väldigt god. Observera att jag nu pratar om Cherry/Chili-smaken, den andra kan jag inte gå i god för än. Jag vill alltså inte få några klagomål skickade till mig från folk som känner sig lurade på konfekten (kunde inte låta bli).

fredagen drog jag på mig springkläderna efter jobbet. Det blev inget långt pass utan jag körde bara en liten lätt jogg eftersom Midnattsloppet väntade dagen (kvällen) efter.

Fredag Dagen innan hade jag ju bara joggat en mil, så nu tänkte jag att det skulle spritta i benen av uppdämd energi och att jag skulle flyga fram! Men jag lyfte aldrig från marken. Kände mig rätt tung och benen var sega men efter några fartstegringar så kändes det i alla fall något bättre. För övrigt så hatar jag att vila inför lopp, blir alltid på dåligt humör av det. Dessutom får jag alltid ont av att vila. Min höft började jämra sig på kvällen och jag blev så förbaskat trött på den i och med att den nu faktiskt hade fått vila nästan en hel dag!

Men så kom den där lördagen och loppet. Märklig känsla att gå och dra hela dagen innan ett lopp. Men det var i för sig rätt bra för jag hann till exempel titta lite på damernas EM-mara. Jösses de här två tjejerna blev man rätt inspirerad av:

Lördag (Och grattis till våra svenska tjejer som alla gjorde grymma lopp!). Jag hann även sortera en stor hög med jätteviktiga papper som bara legat i ett hörn och drällt. Till sist var ändå klockan strax efter sju och det var dags att så smått börja bege sig hemifrån. Det var varmt så jag hade bestämt mig för att springa i kort linne.

Lördag I magen hade jag spaghetti och köttfärssås och jag kände mig väl ganska så uppåt. Jag fick skjuts till Ropsten.

Lördag Tog tunnelbanan och klev av vid Zinkensdamms. Redan ganska mycket folk vid idrottsplatsen och det såg ut att bli en riktigt fin löparkväll med klar himmel och helt vindstilla.

Lördag Ännu inga köer till toaletterna vilket var skönt. Hade alla de här för mig själv!

Lördag Jag hämtade ut min nummerlapp och skrotade runt ett tag. Ville att klockan skulle bli 21.20 någon gång så att vi skulle få starta. Irrade runt och höll på att inte hitta till kädinlämningen, trots att den var precis runt hörnet. Men jag hittade den till sist, lämnade in mina prylar och började sen värma upp. Framme vid startfållan träffade jag Andreas vilket var väldans trevligt. Vi snackade lite om skador och det omöjliga i att ta det lugnt fastän man kanske borde samt enades om att mintglass är fruktansvärt gott. Sen plötsligt var det bara några minuter kvar till start… pang! Så var vi iväg. Det blev en jäkla rusning men jag höll mig lugn. Kanske lite för lugn tänker jag nu såhär i efterhand. Jag hade velat kring hur jag skulle inleda, visste att stigningen upp mot Sofia kyrka skulle börja runt tre km så på ett vis ville jag ju springa på så att jag hade tid tillgodo i backen (backarna), men å andra sidan inte vara för trött till backen… I alla fall så fegade jag nog lite för mycket där i början men så är det när man inte sprungit ett lopp tidigare. När jag väl försökte öka så var det svårt för det var så mycket folk och jag blev inklämd och hade svårt att köra på. Men men, vi kutade på och visst var backen jobbig upp till Sofia men ändå ok. Benen såklart lite trötta efter detta men jag körde på och farten kändes bra. Försökte kika på klockan men det var rätt svårt att se något i mörkret. Jo, på tal om mörkret så var det faktiskt en grej jag tänkte på innan loppet. Jag ser nämligen otroligt dåligt i mörker, har alltid gjort det. Ibland om Olle släcker lampan i sovrummet på kvällen, och jag råkar befinna mig längre bort och ska ta mig till sängen, så kan det bli oerhört komiska scener. Jag trevar mig fram med utsträckta händer och går rätt in i väggar och garderober pga mitt kassa mörkerseende. Olle trodde typ att jag skämtade i början när vi precis blivit tillsammans. Med detta sagt så hade jag all anledning att oroa mig för mörkret på Midnattsloppet! Nu var det såklart gatubelysning och så men ändå tyckte jag det var lite lurigt och höll på att snubbla ett par gånger. I alla fall. Jag rände som sagt vidare ned från Sofia kyrka med en bra och kontrollerad känsla. Det kändes som att loppet gick så himla fort, ja alltså att kilometrarna avverkades fort. Tror det berodde på att det hände så mycket längs banan med musik, grym publik och fina ljus. Väldigt bra ordnat det hela! Dessutom är banan lite knixig till sin karaktär med många girar. Mot slutet kom sen nästa backe: Mosebacke. Måste säga att jag nästan tyckte den backen var jobbigare men det kanske berodde på att den kom just mot slutet av loppet. (Mitt i backen kom jag dessutom på att jag bara sprungit på helt platt underlag hela sommaren – ej optimalt!). Vid Mosebacke stod i alla fall Olle och barnen och vinkade till mig och nu insåg jag att det bara var en kort bit kvar. För kort! Det var liksom nu jag började få upp tempot och viljan och kunde ta mig förbi och framåt lite bättre. Jag ökade och passerade rätt många här. Spurtade på bra på upploppet – men ändå räckte det bara till tiden 40:28 och en 25:e placering. Buhu på ett vis men jag var faktiskt nöjd ändå. Jag vill nog påstå att Midnattsloppet är en tuffare bana än exempelvis Milspåret där jag fick en bättre tid (som i för sig var kass men ändå). Men varför jag var nöjd var för känslan i kroppen. Kände mig starkare på det här loppet för höften protesterade inte. Hade väldigt ont i båda ljumskarna precis när jag kom i mål men efter att jag promenixat och hämtat mina grejer så släppte det, som tur var. Summerar det hela till ett mycket roligt och bra träningslopp där jag nog borde kört på lite hårdare i början. Samt haft bättre mörkerseende. Får fixa det till nästa år. Vad gäller att köra på så måste jag helt enkelt bli bättre på det, det är liksom ingen bra grej att vara bättre på att ta ut sig på träning än tävling. Och att vakna till liv runt 8 km på ett millopp är i senaste laget om man säger så. Kort och gott så behöver jag nog helt enkelt bli snabbare på milen. Kanske ett bra projekt för vintern. När jag kom hem på kvällen insåg jag att jag bara druckit kaffe hela dagen innan loppet samt inte drack på någon vätskestation under själva loppet. Hällde därmed i mig massa vatten och gick sen och la mig. Sov rätt knackigt och vaknade till en söndag. Jag hade tänkt att jag skulle vara helt slut men kroppen var oväntat ok. Eller det kanske inte var så oväntat i och med att loppet inte gick så himla fort. Så från att ha tänkt att dagens långpass skulle äga rum på seneftermiddagen så gav jag mig ut direkt efter att frukosten smält i magen. Febe hade bakat grahamsbullar så det var de som låg i min mage.

Lördag Runt tio var jag redo för att kuta dagens fyramilapass.

Lördag Idag sprang jag raka vägen in mot stan. Var sugen på mer stad efter gårdagkvällens lopp. Efter en mil mötte jag mina kära vänner Johan och Hannah så jag var bara tvungen att stanna (Det gör jag för övrigt oerhört sällan, stannar när jag träffar någon jag känner.). Vi hade inte setts på länge så vi pratade en kortis innan jag kutade vidare. Väldigt tomt på löpare idag och jag kom på att de flesta nog satt och tittade på herrarnas EM-mara. Själv sprang jag runt hela Djurgården, förbi Skansen och sen bakvägen förbi Gröna Lund och Vasamuséet. Därefter Skeppsbron och runt Söder där det inte syntes ett endaste spår av Midnattsloppet. Söder Mälarstrand och sen hemåt igen. Totalt 40 km.

Veckan summeras till 132 kilometer, en ok mängd i och med loppet. Tanken är nog att försöka springa några fler lite kortare lopp framåt, för att det är kul och bra träning. Men gör man det så behöver man ha något system för det. Så numera har jag anammat A, B, C-metoden från Kent i Spårvägen. A-loppen är de lopp jag satsar träningen mot och trappar ned och förbereder mig för. B-loppen fungerar som ett träningslopp men där man ändå lättar ett par dagar innan för att ha någorlunda utvilade ben. C-loppen är istället för ett träningspass men som man inte ändrar något som helst i schemat inför. Middnattsloppet blev väl ett B-lopp i och med att jag joggade lätt två dagar innan. Och egentligen är det nog bara mina marathonlopp som jag behandlar som A-lopp. Jaja, det var en bra vecka och nu springer vi vidare!

Värtan Hej.

Lördag Igår sprang jag Stockholm Marathon! Startade kl 12.00 på Lidingövägen och sprang i mål på stadion kl 14:58:21. En tid på 2:58:21 vilket betydde en 12:e plats på SM i Marathon och totalt en 20:e plats. Det betydde också att det var fjärde gången jag sprang sub3. Vad gäller tiden så är jag både nöjd och inte nöjd. Inte nöjd för att det var två minuter och tjugo sekunder sämre än förra året. Men nöjd för att jag genomförde loppet på ett kontrollerat vis och sprang under tre timmar trots att hela våren har varit tung. Det är tungt att gå bakåt istället för framåt och ha en jämrande höft som sätter käppar i hjulet. Hur som helst så är det alltid en seger att genomföra ett marathon! Det har jag insett nu när jag sprungit i alla fall några stycken. Så mycket kan hända och gå fel och vips är all träning åt fanders. Men det mäktigast av allt med marathon är nog ändå precis innan starten, när man står där tillsammans och vet att 42 195 meter väntar oss alla. Egentligen är man omgiven av konkurrenter men det känns inte så. I marathon tävlar man alltid mot sig själv; sin egen förmåga, sin uthållighet, snabbhet och styrka. Och sitt psyke. Så känner i alla fall jag; det är du mot dig själv även om det såklart är kul med en bra placering. Övriga löpare ser jag nästan bara som en peppmassa, en enda stor hejarklack. Fastän jag såklart är fullt medveten om att de hejar på sig själva och inte mig. Det gör inget, huvudsaken är att vi betar av de där metrarna tillsammans. Men jag ska berätta lite mer sen. Jag har nämligen ett tvångsmässigt behov av att ta veckan i ordning så ni får antingen scrolla ner och strunta i tjötet här innan, eller bida er tid och lyssna på de andra dagarna först. Ok, här kommer den, min Stockholm Marathon-vecka år 2014!

Det var måndag. På lunchen bytte jag om och gav mig av på en mil i solen. Jag kände mig stark och glad och det var varmt och skönt.

Måndag När jag körde hem från jobbet så var det som att någon knäppte med fingrarna för plötsligt var det varma vädret borta. Istället kom det kall vind och moln. På kvällen var jag och handlade i affären. När jag hade betalt och skulle packa ner varorna fick jag inte upp plastpåsen. Jag gnuggade och gnuggade med fingrarna. Nix. Gick inte. Vanliga människor slickar då lite på sitt ena finger för att få fäste mot plastet men det är sånt jag numera inte gör för att undvika baciller, istället brukar jag få stå där och pilla och pilla i evigheter. Men nu råkade jag ändå göra det! Slicka på fingret alltså. Insåg det precis i samma stund som tungan nuddade fingret och genast började jag backtracka allt jag petat på sen jag sist tvättade händerna. Panik! Maratonpanik! Tänk att gå och bli sjuk lagom till Stockholm Marathon pga en förbannad plastpåse. Gjorde mitt bästa för att glömma incidenten, drog hem och fixade en nötburk med diverse goda nötter istället.

Måndag Ännu ett knep för att få mig att inte sukta efter snask. Tanken är att jag då istället ska öppna denna burk och tänka ”Men åh vad gott med lite nötter”. Det går sådär. Men vill nog ändå påstå att det blir lite lättare och lättare att stå emot godisdemonen inom mig. Kvällen slutade med att jag nös. Förmodligen var det den där nysen som gjorde att jag sov kasst hela natten. Jag drömde att jag var jätteförkyld, vaknade och var täppt, somnade om, drömde vidare om förkylningar, vaknade och var ännu mer täppt och sådär höll jag på. Psykiska problem? Nejdå, det bara maratonvecka. I alla fall så vaknade jag till sist där på tisdagen och var inte alls täppt. Konstigt, måste inbillat mig allt. Uma var däremot förkyld men så är det att marathonträna och ha tre barn; det blir som det blir. Det går ju inte att leva ens en vecka utan barnpussar. På morgonen började jag kolhydrattömningen. Som alltid blir jag förvånad över hur mycket saker som innehåller kolhydrater, sånt man inte tänker på annars. Just att inte kunna ta en frukt när man är småhungrig, det är ju dumt. Dagen innehöll två presentationer så spring blev det inte förrän på kvällen. Det var då dags för mitt sista kvalitetspass innan loppet. Vår syrénbuske har för övrigt vuxit så mycket att brevlådan försvunnit någonstans långt inuti den så jag tvingas numera hålla upp grenarna för att ta kort.

Tisdag Det blev ett kortare tempopass följt av ett gäng intervaller. Kände mig lite småmatt men hoppades att det var kolhydrattömningen och inte en förkylning på väg. På onsdagen var jag uppe med tuppen pga logistik. Logistik pga att jag undviker t-banan sista dagarna innan ett viktigt lopp vilket innebär att jag måste ta bilen till och från jobbet. Det är rätt krångligt när man inte bara kan springa kors och tvärs. Jag drog i alla fall på mig löparkläderna men istället för att springa så satte jag mig alltså i bilen och körde till jobbet. Redan kl 06.00 klev jag in på kontoret men lämnade bara av mina grejer och drog sen ut i det vackra vädret för att springa.

Onsdag Det blev en mil. Från S:t Eriksplan, förbi Karlberg, längs Kungsholms Strand, förbi Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och in i Rålambshovsparken där jag snurrade runt några varv för att klockan skulle stanna på 10 km. Ropade till Västerbron att vi ses snart, passa dig! Den ser för övrigt larvigt ofarlig ut på håll.

OnsdagOnsdag  Landade hos Johan, naprapaten. Det blev en genomkörare av kroppen inför lördag. Sen sprang jag tillbaka mot jobbet och genade här. Gillar den här genisen, trappan som leder från Sankt Eriksgatan till Atlasgatan. .

Onsdag Dusch och gaah så hungrig jag var sen. Kolhydrathungrig! Jag hade en dubbelmacka med mig som jag slukade i mötet som jag satte mig i prick kl 09.00. Hann bara fota påsen som blev kvar.

Onsdag Och så plötsligt var det torsdag och vi var lediga. Nu hade jag sovit något gudomligt skönt. Säkert för att jag bytt lakan på onsdagskvällen, det gör alltid susen. Runt lunch gjorde vi en tur till söder och åt på Nytorget 6.

Torsdag Detta åt jag.

Torsdag När vi kom hem joggade jag en kort sväng.

Torsdag Jogg får en alltid att känna sig tung och seg och så även denna gång. Där och då kan man bara inte fatta hur man ska kunna springa 42 km i hög fart! Här poserar jag lite i mina Sevilla-kläder. Braxorna är i minsta laget så man får springa och känna sig som en annan jag vet inte vad, men det är faktiskt inte mitt fel att spanjorerna har förvandlat small till extra extra small.

Torsdag Efter joggandet så blev det rörlighet och därefter åkte jag till Östermalms IP för att hämta ut nummerlappen. Där var det marathonpreppat.

TorsdagTorsdag På kvällen blev det spaghetti carbonara.

fredagen var det så grått och regnigt det kan bli. Kanske var det det som gjort att jag sovit så bra. Somnade klockan 22.30 på kvällen och vaknade 08.15! Helt otroligt vilken supersömn. Skönt för nu visste jag att jag hade två nätters bra sömn innanför västen ifall sista natten skulle bli orolig. När regnet lugnat sig efter lunchen så blev det en kort jogg.

Fredag Sprang och tänkte på att allt är som vackrast ute nu när det är marathondags.

Fredag Sen ställde jag mig bara såhär rätt och slätt på gatan en stund.

Fredag Var tvungen att stå så och andas några sekunder för det är något speciellt med det där sista passet innan en mara. Liksom sista gången i ett par löparskor innan det verkligen gäller. Sen bakade jag och Uma en tigerkaka.

Fredag Resten av eftermiddagen blev det marathonfix; sätta fast chip på skon, märka vattenflaskorna till vätskelangningen, ladda klockan, raka benen (inte för att vara snygg utan minska luftmotståndet!), dricka vatten, måla naglarna (för att vara snygg), planera morgondagen, packa väskan och jadajada. Pirret började komma men också en irritation. Det hör till, jag är alltid irriterad och trist dagen innan ett marathon. Numera tar familjen det med ro när jag går runt och svarar korthugget på allt och ger order hit och dit. På kvällen stekte jag pannkakor för att se till att mina små fans skulle ha något att äta där på lördagen medan de väntade på mig att få se mig.

Fredag Lyckades lägga mig i bra tid och somnade efter inte alltför lång stund.

Vaknade glad på lördagen. Äntligen dags! Exakt vad kroppen skulle fixa tidsmässigt hade jag ingen aning om och kanske var det just det som gjorde att jag kunde gå in i det hela på ett annat vis, inte ångestfyllt utan bara glädjefyllt. Jag skulle göra mitt bästa helt enkelt, springa smart och hålla tummarna för att det räckte åtminstone en bit. Jag åt fattiga riddare, fyllde flaskorna med vatten och sportdryck, bytte om och sen var det dags att ge mig av till Spårvägens klubblokal för att lämna av flaskorna. Olle skjutsade mig en bit. Här står jag med mina flaskor och ser glad ut.

Lördag Promerade Lidingövägen fram. Öde.

Lördag Ner till klubblokalen. Lämnade av flaskorna till Kent och gänget. Hälsade på Daniel Woldu ordentligt för första gången som visade sig vara en helt otroligt snäll och trevlig människa, ja förutom att han är väldigt snabb. Sen gick vi mot Stadion. Inne i omklädningsrummet blev jag plötsligt så trött. Kunde inte sluta gäspa. Måste ha sovit för mycket senast nätterna! Man ska vara försiktig med för mycket sömn. I alla fall så satt jag och glodde lite på Isabellah Andersson och alla andra som pysslade med chip på skorna och annat. Runt kl 11.20 gav jag mig ut för att värma upp. Strax innan starten träffade jag två trevliga typer; Karima och Mikaela. Lite snack och sen var det dags att ge sig ut på Lidingövägen. Åh denna känsla! Denna fantastiska känsla som Lidingövägen fylls av en gång om året. Jag älskar den. Sprang lite fram och tillbaka för att inte stelna till i duggregnet. Och sen kl 12.00 så var vi iväg! Hade verkligen bestämt mig för att ta det lugnt i början. Det var svårt men det gick. Nu i efterhand så inser jag att jag kanske tog det lite väl lugnt (eftersom min klocka alltid ljuger för mig). Men det var nog ändå klokt. Men hallå, måste säga det nu på direkten: Hejaropen jag fick! Ändå från start till mål. Från kompisar och bloggläsare. Så fruktansvärt fint, önskar att jag hunnit tacka er alla medan jag sprang. Försökte vifta till tack och göra tummen upp men det var inte alltid jag hann. Hur som helst, jag hörde er alla! Tack. Ni anar inte vilken lyx det är med så mycket hejande, det enda luriga är att man nästan inbillar sig att man leder loppet! Men ok, loppet då. Första milen går alltid i ett nafs, så även idag. Minns faktiskt inte mycket av den. Lennart tog ett kort på mig här på Norr Mälarstrand.

Lördag Efter första milen tänkte jag att tar det lugnt lite till och sprang vidare i samma tempo. Tillbaka på Valhallavägen, såg min mamma som hejade och blev glad och sen min fina kompis Johan innan vi svängde ut mot Djurgården. Förra året fick jag en dipp här, både fysiskt och mentalt, men i år var jag bättre förberedd. Dels hade jag krafter kvar på ett annat vis idag, dels hade jag förberett mig bättre för Djurgårdsrutten. Ställt in mig på att det är en ganska bra bit man kutar runt där ute och att det är rätt trist. Vi passerade halvmaran och nu insåg jag att jag låg lite bakom fjolårets tid. Märkligt ändå. Min klocka visade att jag höll samma snittfart med enda skillnaden att jag sprungit jämnare det här året. Skitsamma, bara att springa vidare och för övrigt visste jag innerst inne att jag inte var riktigt lika stark i år. Men hoppet är det sista som lämnar människan eller hur?! Hela Djurgårdspartiet kändes som att det gick rätt fort och jag märkte att jag började plocka placeringar (ja totalt sett alltså, såg inte skymten av någon tjej). Plötsligt så var vi ute på Strandvägen igen. Nu tycker jag loppet är som roligast, skönt att vara av med Djurgården. Men visst, nu är det även som jobbigast men det kändes liksom inte så, kanske tack vare att jag hållit igen. Så ok: sista milen! Just det, måste säga det också (ursäkta att jag skriver lika hattigt som en gammal senil onkel men så är det efter ett marathon): jag fick exemplarisk langningshjälp från världens bästa spårvägare. Otroligt proffsigt och förutom dryck fick jag alltid lite pepp. Oerhört tacksam över detta. Redan på Skeppsbron la jag märke till en kille som sprang utan tröja och honom kom jag att springa strax bakom och jämsides med resten av loppet. Han visade sig vara helt grym, peppade mig hela vägen in mot mål. Vi passerade Slussen, vidare på Söder Mälarstrand och så sista besöket på Västerbron. Här har jag kraft, det går lätt! Vi kämpade Torsgatan upp där Olle och barnen hejade på mig för andra gången, jag passerade en tjej, yeay! Odengatan, kämpa, inte långt kvar nu! Tur jag har killen utan tröja som peppar och står i. Min klocka visade oerhört trevliga tider nu och jag trodde nog fortfarande här att jag eventuellt skulle lyckas springa aningen bättre än förra året. Vi öste på och jag kände mig stark. Stockholm är mitt! Sen var det plötsligt bara en kilometer kvar och det kändes nästan snopet. Hur kan något som är så långt plötsligt strax vara över? Alltså, inte för att jag hade något emot det ska tilläggas. Spurtade om ännu en tjej precis innan Stadion och sen in på arenan. Fasiken, hade jag bara haft några meter till så hade jag fixat ännu en placering! Men jag kommer som sagt in på en 12:e plats i SM och 20:e plats totalt sett. Det är godkänt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helnöjd men tiden är väl ganska rimlig med tanke på kroppen. Eller egentligen så är tiden rätt bra om man ser på mina halvmaratider i vår. Den stora boven är min högra höft. Men jag ger inte upp, ska få fason på den, så är det bara. Sen gratulerade jag Mikaela som sprungit på en fantastisk tid, 2:49:34 och så Staffan som gjorde ett grymt lopp! Och Tobias! Ja jag hejade på en massa fler innan jag drog in i omklädningsrummet. Fick hjälp att ta ett kort på Karima, mig och Mikaela. Klick!

Lördag Sen traskade jag hemåt mot Lidingö. Gick och tänkte på den helt otroliga hejarklacken jag hade längs hela banan. Galet! Så otroligt fint. Det var ni som gjorde att första milen försvann i ett nafs, att Djurgården gick lätt, att Västerbron var en barnlek och att jag kände mig stark på slutet. Tusen tack. Ni är helt otroliga. Hoppas ni läser detta lilla ynkliga tack även om det är just ynkligt i jämförelse med era skrik och hejarop. Olle hämtade upp mig på stället där han hämtat upp mig de senaste två åren och så åkte vi hem. Jag stretchade och duschade och sen åkte vi till Nero och åt maratonmiddag.

Lördag Somnade rätt sent, så mycket i skallen. Ni vet ältandet; tog jag verkligen ut mig? Kunde jag sprungit bättre? Saken var att jag inte var så himla trött när jag kom i mål, tror jag disponerade loppet väldigt bra. Benen var stumma, absolut, som de blir efter 42 km, men jag hade ändå ganska bra med ork kvar. För mycket? Jag minns den känslan från mitt allra första Stockholm marathon 2012, att jag kom i mål och mådde ganska bra, just för att jag hade sprungit klokt. Men den där balansen är så himla svår på ett så långt lopp. Att ge exakt allt man har men ändå inte bränna sig. Att vara klok men inte för klok. Det är verkligen en konst!

Idag, söndag, vaknade jag klockan 04.50 och kunde inte somna om. Så jag drog på mig springkläderna och gav mig ut i den fantastiska morgonen.

Söndag Promenixade ner till Grönsta och in i skogen. Började jogga och det var skönt med det mjuka underlaget nu. Kroppen var som väntat rätt stel och jag hade aningen känning i vänster knä så jag tog det verkligen lugnt, joggade och gick om vartannat. Men att vara där helt ensam i skogen och få smälta lite av gårdagen, det var precis vad jag behövde.

SöndagSöndag Erkände för mig själv där bland träden och hackspettens hackande att jag var rätt besviken ändå. Även om jag visste hur det var ställt med kroppen så hoppades jag nog innerst inne att en klok öppning ändå skulle kunna leda till någon sekund bättre än förra året. Men nix. Inte i år. Men men, bara att springa vidare även om jag ska fundera lite på hur jag ska lägga upp träningen framöver.

Söndag Nu blir det rörlighet och frukost och efter lunchen ska jag återvända till Östermalms IP där Febe ska springa minimaran. Då blir det äntligen min tur att heja! Själv längtar jag redan efter nästa lopp, jag hoppas jag hinner få lite ordning på höft och kropp till dess. Såg den här skylten vid Kyrkviken häromdagen när jag sprang och tyckte den passade rätt bra just nu.

Fredag So beat this. Jajamen, jag hoppas det. Lite längre fram! Vi hörs om en vecka. Ajöss kära bloggläsare och tack igen.

Efter Milspåret Hej! Här dyker jag upp igen, som en annan söndagsbilaga. Tänkte först avhandla det ni alla gått och undrat över hela veckan, nämligen Hur har det gått med godiset?! Jo, jag ska be att få tala om att jag lyckats med att inte äta varken godis eller glass, måndag och tisdag och onsdag OCH torsdag. Rekord! Och där på fredagen var jag, galet nog, knappt ens sugen på godis. Men någon måtta får det ju vara på renlevnadslivet så då proppade jag i mig både godis och glass bara för att. Mitt mål är alltså inte på något vis att sluta med dessa underbara ting utan bara få lite balans på det hela. Egentligen tycker jag att det optimala vore att äta snask och skit två dagar i veckan men vi får se hur det blir med den saken. I övrigt så har jag tänkt. Inga genitankar tyvärr men lite såna där insiktstankar. Som t ex att jag faktiskt bara är en vanlig motionär. En helt vanlig motionärsmänniska. Inte för att jag trott något annat men ändå. Obs! En viktig sak: Detta betyder inte att man inte kan ha höga mål för det. Men däremot betyder det att man faktiskt gör detta för att det är kul. Eller nja, det är verkligen inte alltid kul att träna, alla pass kan absolut inte vara kul om man vill bli bra. Men grundkänslan måste vara det, själva utgångsläget måste vara positivt laddat och ett val man gör – och väljer att göra om och om igen. Dvs ingen tvingar mig till detta, varken att springa långt eller snabbt, jag springer inte för att tjäna mitt levebröd eller bli sponsrad eller vad nu elitlöpare kan tänkas drömma om. Happ. Så var det med den saken. Jag har insett att jag måste påminna mig om detta ibland för annars kan jag sväva iväg och inbilla mig att allt står och faller med om löpningen är på topp eller inte. Okej, nu drar jag igenom denna vecka. Vecka 21 och året är 2014. Varning för massa text och bilder om helt oviktiga saker. Håll i er!

Måndagen började med höftjämmer. I vanliga fall hade jag sprungit ändå. Men nu har jag ju gått och blivit like förståndig här på sistone så jag gjorde tvärtom. Jag sprang ingenting. Det var lika bra för om jag haltar till vardags när jag springer (ja, det händer typ på varje lopp att någon frågar om jag har ont när jag inte ens har det!) så hade jag definitivt haltat ännu mer nu. Istället hämtade jag på lunchen ut nummerlappen till torsdagens Milspår och åt lunch här:

Måndag På det här stället äter man sånt här:

Måndag Ser kanske inte så mycket ut för världen på bild, men i munnen är det galet gott och man vill beställa trippla portioner men det hinner man inte för man måste tillbaka och jobba och kan inte sitta och äta mexikansk mat hela eftermiddagen. På kvällen passade jag på att göra magstyrka och rörlighet. Ibland läser jag lite nyheter i pauserna.

Måndag

tisdagen kändes höften lite bättre. Men morgonen startade inte med löpning för det utan med ett besök hos naprapat-Johan. Promenixade genom Rålambshovsparken.

Tisdag Jag som är förortsbo kan bli så fascinerad över alla dessa tusentals styrke- och löpargrupper som huserar i stadens parker om morgnarna. Hur många såna här grupper finns det? Det känns som att varannan stockholmare har sin lilla grupp de kutar med.

Tisdag Hos Johan fick jag börja med att springa på band. Fort! Jättefort! Alldeles för fort för att vara klockan halv åtta på morgonen. Men sånt är livet när man ska få ordning på kroppen. Efter detta fick jag demonstrera mina framsteg på rörlighets- och styrkefronten. På vissa av övningarna fick jag godkänt, på andra fick jag ytterligare instruktioner och bakläxa. Kort och gott så är det nu tydligt att det egentligen är min vänstra höft som är svag och eländig. Det gör att min högra höft får ta en massa skit som den inte bett om, och därmed blir väldigt trött. Den jobbar ju dubbelt för att hjälpa vänsterkompisen! Och därmed gnäller och jämrar den sig ibland vilket är helt rimligt och förståeligt. När Johan filmade min löpning så ser man att jag egentligen är rätt stabil i mitt högra ben medan mitt vänstra fladdrar och beter sig. Bara att kämpa på med styrkan med andra ord. Efter dessa visdomsord så behandlade Johan höften så den kändes ännu lite bättre när jag gick därifrån. Och på lunchen när jag sprang så kändes det faktiskt helt ok.

Tisdag Min plan var ju att springa Milspåret på torsdagen så jag ville inte ta ut mig för mycket utan det blev uppjogg och därefter 5×1 km i maratonfart (vad det nu är just nu?!). Borde sprungit dem i milfart (vad det nu är just nu?!) men vågade inte utmana högerhöften alltför mycket.

onsdagen köpte jag en macka på vägen till jobbet. Stockholms godaste macka, enligt mig.

Onsdag Det enda sattyget är de här svarta fröna, som i för sig är goda, men de fastnar exakt överallt i mina tänder. Förr hade jag tandtråd på jobbet men den är slut så nu får jag gå in på toan och pilla bort fröna med hjälp av hörnen på ett A4-papper. Nog om det, vi går vidare. På lunchen fick det bli en mil som sista uppladdning inför torsdagens lopp. Ute var det otroligt varmt!

Onsdag Jag sprang bort förbi Pampas Marina och vidare. Sen tillbaka.

Onsdag Slogs av hur grönt allt blivit helt plötsligt.

OnsdagOnsdag Fullt av gottemajor låg och solade nere vid kanalen. Alltid samma frågor i mitt huvud: Vad jobbar de med? Hur hinner de ligga här med tidning och kaffe på en handduk? Eller jobbar de inte alls? Arbetslösa? Eller jobbar de natt? Vad för nattjobb har de? Eller komplediga? Pensionärer? Gaah, frågorna tar aldrig slut! Men milen gör det. För snart var jag tillbaka vid jobbet och benen kändes faktiskt rätt pålitliga inför morgondagen.

OnsdagOnsdag Gillar förresten mitt nya linne med svetthål. Fast svetten verkar tyvärr inte ta sig ut genom hålen som ni ser.

Onsdag Sen på kvällen var vi på Febes och Lidingö Basket sommaravslutning.

Onsdag Det var en sån underbar kväll. En sån där kväll när livet känns så enkelt och sorglöst. Vi kikade när det spelades lite match utomhus.

Onsdag Och sen var det prisutdelning. Och gissa vem som vann lagets Svettdroppe? Jo, det ska jag tala om… Febe! Yiiieeeyay! Längst till vänster står den lilla kämpen med sin svettdroppe-statyett.

Onsdag Sen var det slut på basketkvällen.

Onsdag Torsdag! Va? redan? Springa ett millopp? Jomenvisst. Det är faktiskt något skönt just med Milspåret, att det är sådär kl 19 på kvällen en helt vanlig dag. Jag gillar det. Dessutom var det perfekt för i mitt träningsschema hade jag 10 km tempo och vad kunde då vara bättre än ett millopp? Det betydde dock att jag behövde äta lite bra mat på lunchen. Därför hade jag med mig matlåda med spaghetti och köttfärssås. Klämde den i solen medan jag höll på att svettas ihjäl.

Torsdag Runt halv fyra fyllde jag på med filmjölk.

Torsdag Och vid fem gick jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Fixade dojorna (alltid otroligt nervös för att jag ska klistra fast såna här tidtagningsgrejer fel).

Torsdag Bestämde mig för att springa i kort linne, det var ju det enda raka i den här värmen. Även om magen var (är) kritvit. Bra dock att ljuset i omklädningsrummet gör den alldeles brun.

Torsdag Olle skjutsade mig till Djurgården. Jag köpte en vattenflaska på vägen. När jag hoppade ur bilen och sa hejdå sa Olle sitt nya favorituttryck: Tröck te! Det han säger är alltså Tryck till. Ja det är ju lätt att säga för den som i sakta mak rullar hemåt i en luftkonditionerad bil. Men ändå, jag var sugen på att springa och sugen på att tröck te. Sen visste jag inte, med tanke på svagheten i kroppen senaste tiden, hur mycket jag skulle kunna tröcka te. Det skulle visa sig. Väl på plats insåg jag att jag hade glömt vattenflaskan i bilen så det var bara att köpa en ny och sen sätta sig och begrunda livet i solen.

Torsdag Tog ett nöjdkort på mig själv. Såhär ser såna ut:

Torsdag Satt och funderade på saker som att det var mitt 6:e millopp någonsin. Att jag borde springa fler millopp. Sen träffade jag min fd jobbkompis Jenny som var glad och peppad och sen träffade jag Andreas för första gången i verkliga livet. Det var ju väldigt trevligt! Sen var det uppvärmning. Blev nästan 3 km och benen kändes väl sådär ok. Har aldrig någonsin känt ett par överpigga ben på en uppvärmning så det är inget som får mig ur balans längre, man får tänka att det bara är att tvinga igång dem. Sedan dags för start och i målfållan blev jag velig som vanligt. Allra längst fram stod några tjejer som jag gissade att jag sprang ungefär lika fort som, och en bit framför mig stod några som jag visste jag var snabbare än. Men ändå har jag så svårt för att tränga mig eller kliva förbi alla och ställa mig allra längst fram. För jag vet ju att en hel del av killarna som i så fall hamnar bakom mig springer fortare, och är det då inte bättre att de står före? På ett marathon är det annorlunda, tycker jag. Där bör de snabbaste tjejerna och killarna stå för man har ändå så god tid på sig. Men på ett millopp tänker jag att det blir bättre flyt om man ställer sig efter sin förmåga? Hur man nu ska veta det i för sig, går ju inte att fråga alla om deras pb i år tre minuter innan start. Jaja, jag är ju en solklar amatör i sammanhanget så bara informera mig om vad som är rätt och hur sjutton man gör. Hur som helst, hejade på Staffan i startfållan och tjong, vi var iväg! Det rusades på och var lite trångt, men ändå stor skillnad jämfört med när jag sprang loppet för två år sedan. Då gick nämligen starten på ett annat ställe och efter det loppet lovade jag mig själv att aldrig springa Milspåret igen, tyckte det var alldeles för trångt och rörigt och folk som puttades som tokar. Nu var det också mycket folk men hanterbart på ett helt annat vis. Efter ett par kilometer passerade jag en tjej och inte långt därefter en till. Och en till. Därefter såg jag inga fler tjejer utan var omgiven av killar hela loppet. Min klocka visade på ett 3:50-tempo till en början men jag saktade ner lite och sen visade den 3:55. Nu har jag dock lärt mig att inte blint lite på klockan utan försökte gå på känslan. Milspåret är en väldigt vacker bana men det spelar ju noll roll om man har som ambition att kuta någorlunda fort. Man ser ju liksom inget då. Dessutom så banan rätt kuperad (jo det är den) vilket kändes i benen. Jag tänkte Tröck te, tröck te! och gjorde så gott jag kunde. Vid varvningen tog jag ett glas vatten men fick inte i mig ett dyft i farten så fick fortsätta vara torr i munnen. Någon ropade Häll det över huvudet! och det skulle man såklart gjort om man var smart. Det var inte jag. Men vi pinnade på och plötsligt var det bara två kilometer kvar. Snitttempot på klockan visade 3:55 min/km så jag hade lite vaga tankar om att fixa perset (mot alla odds). Men när jag kom upp till det som jag trodde var mål och såg tiden 39 minuter insåg jag att det redan var kört. Men som sagt, detta var alltså inte målet utan man skulle kuta lite till så i mål gick jag på 39:47 och det räckte till en 4:e plats. Inte nöjd över tiden men liksom ändå nöjd med mig själv. Många hade haft ett jobbigt lopp men det hade faktiskt inte jag. Eller missförstå mig rätt, jobbigt var det. Jättejobbigt. Men ändå helt ok. Och här och nu, just idag, var det detta min kraft räckte till. Sen om ett par grader hit eller dit hade kapat några sekunder, ja kanske. Några färre backar hade definitivt gjort det. Men annars kändes loppet ok och gick nog ungefär som jag trott det skulle (fast jag egentligen inte hade någon aning hur det skulle gå). Efter detta så blev det mer prat med Staffan och en hel del andra trevliga människor som jag inte träffat förr. Precis när jag skulle springa hemåt så hörde jag mitt namn ropas upp för prisutdelningen. Kammade hem ett presentkort på 300 kr på Runner´s Store, det var bra. Sen joggade jag hem mot Lidingö. Kvällen. Gick inte av för hackor.

TorsdagTorsdagTorsdagTorsdagTorsdag Jag höll däremot på att gå av för hackor ungefär en kilometer hemifrån. Plötsligt kände jag mig helt snurrig, lite sådör som man kan känna sig när det är ett par kilometer kvar av ett marathonlopp. Insåg att klockan började närma sig nio och att kroppen inte hade ätit något ordentligt på länge. var så galet hungrig! Riktigt skönt att stanna utanför dörren och summera dagen till totalt 20 km med lopp och allt.

Torsdag Åt och somnade sen som en klubbad säl.

fredagen blev det grötfrukost, Filter och Löparkalendern.

Fredag Och tunnelbana till jobbet – trots att jag är livrädd för att bli sjuk nu.

Fredag Och en sojalatte och nejnej, jag har absolut inte slutat dricka mjölk utan bara blivit en opålitlig mes som inte kan bestämma sig och därmed kör vanlig mjölk ibland och soja ibland. Jag svettades trots att klockan bara var halv åtta.

Fredag På lunchen svettades jag ännu mer för då sprang jag en mil i hettan. Det såg skönare ut att paddla runt på såna här än att springa. Men det går inte att hålla på att ha det skönt när man tränar inför ett marathon.

Fredag Sen tog jag, för ovanlighetens skull, ett kort på mig själv och om ni undrar vad sjutton jag skrattar åt så håller jag på att förklara för en tjej att det inte alls gör något att hon syns i bild.

Fredag Var rätt skönt att krypa ner i den svala underjorden sen.

Fredag När jag gav mig hem vid halv sex så var det fortfarande lika varmt.

Fredag Stan var som galen av fredagskänsla och överallt blev jag frestad av människor med kalla drycker i händerna på diverse uteserveringar. Men jag malde hemåt och benen var verkligen i bra skick trots torsdagens lopp. Sånt gillar vi. Hemma!

Fredag

lördagen började jag inte med springskor på fötterna utan sandaler.

Lördag Olle hade planerat en utflykt till Sigtuna så efter att ha skjutsat Ruben till mina föräldrar (han skulle nämligen på egen begäran vara med och sjösätta deras båt med dem) så gav vi oss andra iväg. Vid halv tio var vi framme i den lilla staden.

Lördag Vi började med bad. Eller. De andra gjorde det.

Lördag Jag började med kaffe.

Lördag Efter strandhänget så traskade vi runt i staden. Den var liten och göllig.

LördagLördag Och sen åt vi lunch på Hotellet. Här tvingar jag gänget att vända sig och vara med på kort. De är rätt trötta på det.

Lördag Maten var jättegod men allra godast var brödet som man fick innan. Jag ska visa er. Kolla det här lilla minibrödet.

Lördag Tur att jag kom jag på att fota det innan sista tuggen var slut. Det var helt ärligt det godaste bröd jag nåååågonsin ätit. Och sen den här lilla minilimpan. Jösses.

Lördag Oerhört nöjda med detta, kommer aldrig glömma detta bröd.

Lördag Sen hem igen och så fort jag kom innanför dörren var det bara att byta om, och sen ge sig ut genom dörren igen och iväg på ett tempopass.

Lördag Tyckte inte värmen var så farlig ändå, det fläktade en del när jag sprang in mot stan. Men på sista tempoblocket så kände jag att det visst var jättevarmt och bad till olika gudar och ting att vädret skulle vara schysst och kyla ner sig till nästa lördag. Genomsvettig när jag kom hem, låg såhär och svalnade som en annan bakplåt i skuggan.

Lördag Söndagmorgon. Natten till idag var riktigt dålig. Det var fest i kvarteret igår och det spelades hög musik vilket jag egentligen gillar. Jag gillar att det är lite drag fastän man bor i förorten. Men det måste vara åldern för jag kunde bara inte somna. Känslan var att det stod en högtalare precis bredvid mitt öra. Drog mig för att stänga alla fönster för det var ju så varmt. Till sist gjorde jag det ändå för att få tystnad men ändå: klarvaken (fast egentligen trött). Läste, lyssnade på somna-appen och till sist, alldeles för sent, lyckades jag somna. Vaknade därmed rätt trött. Ville dock springa innan det blev varmt så jag gav mig av vid sju på mitt sista korta långpass inför Stockholm Marathon. Möttes av en nyutslagen syrénbuske utanför dörren.

SöndagSöndag Längs Kyrkviken ut mot Elfvik. Redan varmt. Puh. Det kändes som sommarlov i luften.

Söndag Gillar den här skylten, som att vi är löpardjur som man ska respektera i trafiken.

Söndag Vidare genom det gröna, fina.

Söndag Ibland påminner jag mig själv om hur lyxigt det är att 1) kunna springa och 2) få springa här det är så vackert.

Söndag Jag såg en fin räv som traskade på gångvägen framför mig, med en sån där riktigt yvig, röd svans. Motsatsen till skabbräv. Sen såg jag en hare som jag hoppades skulle klara sig från räven. Och sist men inte minst såg jag en kille (människa) som gick i bara strumplästen och såg allmänt trött ut. Han kanske hade glömt dojorna på musikfesten från igår natt. Själv sprang jag hem till frukost utomhus.

Söndag Jaha ni, nu var det slut på veckans roman. Vi hörs om en vecka – och då vet vi hur Stockholm Marathon gick! Mina tankar inför loppet är att försöka göra ett stabilt och kontrollerat lopp. Kroppen är inte lika stark som förra året så jag är ödmjuk inför tiden. Jag hoppas kunna springa under tre timmar, men vi får se om jag lyckas. Bäst av allt är ändå att jag verkligen ser fram emot att springa. Det ska bli kul! Riktigt kul! Stockholm Marathon är hemmaplan och stämningen på loppet är något speciellt. Jag hoppas nu att vi alla får vara friska och starka och så ses vi på startlinjen. Och ni som inte ska springa, snälla kom och heja. Ni ska veta hur mycket det betyder för oss som ska ta oss igenom 42 kilometer. Vi är er evigt tacksamma. Vi ses!

Uma Hej då.

Måndag Hej kära bloggläsare. Läste ni Adrian Moles hemliga dagbok när ni var små? Det gjorde jag. Så jäkla bra var de där böckerna. Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, kanske för det där ”kära” i början som känns lite dagboksaktigt. Det är i för sig mycket så jag ser på min blogg, som en springdagbok för mig själv. Sen att jag inte har ett litet hänglås med en ännu mindre nyckel till, det är en annan sak. Och tur är väl det för så mycket fina kommentarer och tankar jag får från er alla, det är helt otroligt. Blev oerhört påmind om detta nu i helgen när jag sprang Kungsholmen Runt. Flera stycken kom fram och pratade och jag fick massa hejarop längs banan. Tack! Kort och gott är det alltså en väldig tur att jag inte har någon liten nyckel (man slarvade dessutom alltid bort dem). Jaja, nu är det dags att summera veckan.

Jag vaknade och var förbaskat trött på måndagmorgonen. Hade sovit skraltigt. Jag stängde av klockan och gick ut i badrummet. Och sen gick jag och la mig igen. För att femton sekunder senare gå upp igen. När det är soligt och fint ute vet jag ju innerst att det är skönare att gå ut och springa en sväng jämfört med att sova en kvart längre. Ibland kan det bara ta en stund att inse det.

Måndag Jag tog det väldigt lugnt, det här var bara en jogg för att få igång kroppen och göra mina stretchövningar. Men ack så fint det var ute. Sol, blå himmel och dimmigt på ett sagoboksaktigt vis som fick mig att vilja bli ett med naturen. Inte genom att dö alltså, ånej. Det skulle skett på något annat vis, fråga mig inte hur. Det doftade hägg och jag mötte fem rådjur.

MåndagMåndag Det blev knappt en mil. Sen jobbades det på som vi vanliga människor gör. På kvällen när jag kom hem var det dags för ett tröskelpass. Jag var inte alls sugen på detta. Ändå stod jag plötsligt ute på gatan, redo att ge mig iväg.

Måndag Den här gamla tröjan brukar jag riva fram när jag känner att jag behöver en piska för att springa fort. Jag menar, man kan ju inte ha en tröja som säger ”FAST” och sen sega sig runt. Nänä, man får leva som man lär. Det blev en lång uppjogg följt av ett lite kortare tröskelpass. Jag kör numera inga spänsthopp, efter alla skador och skavanker får de vänta till längre fram, det sista jag vill nu är att dra på mig någon mer skit. Passet fick godkänt och efter det blev det styrka. För varje gång ökar jag antalet repetitioner och idag kändes det rätt rejält.

Tisdag eller mardi som fransmännen säger. Det låter ju mycket trevligare. Tyvärr hade jag inte haft en trevlig natt. Av någon anledning hade alla tre barnen smugit in till oss under natten, och jag kan bara inte sova då. Även om det är mysigt att vakna upp bredvid dem. Men jag gav mig av på en liten morgonjogg trots tröttheten.

Tisdag Termometern har bara visat 3-5 grader på morgnarna den här veckan men det har ändå varit helt ok när solen varit framme. Vilket gjort att man kan springa i t-shirt plus armvärmare. Det gillar jag. Inte mycket hände annars på joggingturen förutom att jag träffade an hare och en fasan. Men det här med att jogga lite kortare på morgonen, det är fina grejer. Nu när jag så smått börjat dra ner på mängden så ser jag verkligen på de här turerna på ett annat vis, de blir mer som en långsam och behaglig väckning för kroppen. Och så kommer man hem lite mjukare och gladare, redo att stretcha och joxa. Ute såg jag små kvarlevor från Lidingö Ultra.

Tisdag På lunchen blev det mer spring, ett tempopass!

Tisdag Jag hinner inte kuta så långt på lunchen, totalt med upp- och nedjoggen så landade jag på 12 km. Känslan var stabil. Jag gillar för övrigt H&M:s sportlinnen.

Tisdag Det här är ju inget för er killar/män/herrar men för oss av motsatt kön är detta plagg viktigt. Eller hmm, för mig är det inte jätteviktigt, jag har så att säga inget jättebehov av något enormt stöd, knappt något behov alls faktiskt. Trots detta så är känslan och materialet väldigt viktigt, tycker jag, och dessa linnen är (för mig) mycket sköna och bra. Och billiga! Nog om detta plagg. Resten av onsdagen härjade jag vidare på jobbet och när jag kom hem för att laga mat till barnen så kom jag på att vi hade lite rester som jag kanske kunde trolla ihop något av till barnen. Ja, tills jag tog av plasten på skålen som stått längst upp i kylskåpet. Ett par dagar för länge. Eller snarare en vecka för länge. Jesus! Gurkorna hade blivit till lurviga djur.

Tisdag Rätt snygga faktiskt. Men någon gurka fick inte barnen.

Efter detta kom en onsdagsmorgon. Och jag startade den med en jogg.

Onsdag Idag var inte vädret lika lockande.

Onsdag Trots detta så träffade människordjuret (jag) följande djur: två harar, ett rådjur och en fasan. Samt denna replika av en häger.

Onsdag Tillbaka hemma stretchade jag höfterna och tyckte nog allt att det stramade aaaaningen mindre i höger höft. Framsteg! Inget jättekliv på något vis men varenda myrsteg applåderar jag när det kommer till mig och höger höft. Ett andra pass blev det hem från jobbet. Jag såg ungefär lika glåmig ut som vädret var.

Onsdag På vägen hem ringde det plötsligt från dagis, jag svarade men hann bara höra ”Hej, det är Britt” innan samtalet bröts. Min telefon dör nämligen så fort det är lite kyligt ute, oerhört opraktiskt. Hmm. Storasyrran borde redan ha hämtat lillasyrran på dagis vid det här laget, så varför ringde de nu? Tänk om något hade gått fel, hade hänt? Jag har livlig fantasi så jag fick spurta på sista tre kilometrarna eftersom jag redan målat upp både det ena och det andra i skallen. Väl framme så hade storrasyrran hämtat lillasyrran och fröken hade bara velat veta hur vi skulle göra med en lovdag. Puh. Undrar om man kan hyra in dagispersonal när man ska springa intervaller och tröskelpass? Avslutade dagen med styrka och gaah, tåhävningarna tog rejält på vaderna. Insåg att detta fick bli sista styrkepasset innan helgens halvmarathon om jag skulle hinna få pigga vader till dess.

torsdagen blev det bara ett litet kort morgonpass med några fartstegringar.

Torsdag Som tur var började vaderna kännas lite bättre. På väg hem hämtade jag min nummerlapp på Runner´s Store. Jag blir alltid glad när jag är där, de är så trevliga och jag studsade glatt hemåt med min plastpåse.

Natten mellan torsdag och fredag sov jag något makalöst kasst pga en dröm. Det finns inget tråkigare än att höra folks drömmar, de gör om inte annat så att man somnar, så jag ska hålla mig kort: jag drömde att jag kom för sent till lördagens lopp (som nu plötsligt var i Visby istället). I drömmen var det som att jag insåg att jag skulle komma försent men ändå såsade runt hemma, jag drog benen efter mig på ett sjukt frustrerande sätt för den som drömde (jag själv). Till sist kom jag till starten, som ju redan gått eftersom jag såsat så förbaskat. Men då visade det sig att man fick starta när man ville (märkligt lopp). Trots detta fick jag inte ändan ur vagnen… och där tog det slut. Sorry, det blev 391 tecken totalt det där, på tok för mycket för en dröm som inte ens hade ett tydligt slut. Hur som helst, riktigt trött gav jag mig därmed ut på en sista liten tur på fredagmorgonen.

Fredag Det enda djur jag såg var en daggmask.

Fredag Jag hoppades att det inte var ett förebud om min fart på lördagens lopp. Senare på dagen träffade jag Pekka. Det var väldigt skönt. Mycket tankar har åkt omkring i min skalle den senaste tiden och nu kunde vi äntligen prata om allt och vägen framåt. Det är verkligen en annan sak att ses och prata än att sms:a och ringas. Vi enades om att jag skulle springa de kommande loppen som planerat men utan att känna någon tidshets eller press. Låta kroppen återhämta sig lite och sen framåt ändra på mitt upplägg för att undvika skador och på sikt kunna springa snabbare. Jag ser fram emot att springa Stockholm Marathon men mitt mål kommer endast att göra det med en bra och stabil känsla.

Jaha, men hur var då känslan på fredagskvällen innan loppet? Jo tack, den var ok ändå. Mina sista turer hade i för sig känts rätt sega, men så är det ju alltid innan ett lopp. Vaderna var återställda och jag kände att det skulle bli roligt att springa. Jag hade ingen tro på att närma mig mitt pers vilket kanske var dumt. Man måste ju tro! Men jag visste ju hur det var ställt, även om jag börjat lätta lite så har jag under en längre tid sprungit mer än min kropp kunnat hantera. Så det är så att säga en liten resa för att få upp ordentlig kraft i kroppen igen, men jag ser fram emot att göra den. Jag somnade i bra tid och sov bra.

Lördagen började enligt följande: regnet piskade mot rutan och Uma, som låg i vår säng, vaknade, vände sig mot mig och frågade: Varför har du gula tänder? En initial uppförsbacke att jobba med, så att säga. (Men helt ärligt, de är väl inte så gula va? Högst normal kulör, skulle jag själv vilja påstå. Jag kunde inte släppa det utan fick resten av familjen att betygsätta färgen på tänderna. De fick klart godkänt.) Jag gick upp och ute var det väldigt grått.

Lördag  Jag tog fram ägg.

Lördag Och gjorde min klassiska loppfrukost: Fattiga riddare!

Lördag Sen såsade jag runt där hemma, dock med oerhörd koll på klockan för att inte plötsligt befinna mig i mardrömmen igen. Kände lite på temperaturen och bestämde mig för att det fick bli linne och armvärmare. Var rätt uppåt, så uppåt att jag blev suddig på bild.

Lördag Olle skjutsade mig in till stan och The Libertines hängde med.

Lördag Men sen var jag ensam. Jag hade nämligen rått min lilla hejarklack att åka till badhuset och bli blöta istället för att bli det av att stå och heja på mig i regnet. Jag kom precis i tid för att se andra starten av 10-kilometersloppet.

Lördag

I Rålambshovsparken var det blött.

Lördag Jag gick på toa dit kön var ovanligt kort. Jag träffade Henric och sen smög jag in här under och drog på min nummerlapp. Det kändes nästan som en obskyr verksamhet som pågick här.

Lördag På med snabbdojorna.

Lördag Därefter gick jag runt som en osalig ande som man brukar göra innan ett lopp. Men jag träffade en massa trevligt folk t ex Tobias (som sedan satte pers med 1:21:40!) och roliga bloggläsare som hejade. Stod och huttrade i regnet, osugen på att dra av mig överdragskläderna. Men när jag väl gjorde slag i saken och började värma upp så kändes det bra. Träffade Mikaela som vann loppet förra året och vi önskade varandra lycka till. Sen stod vi där på startlinjen, alla i sina snabbaste skor, och plötsligt var vi iväg! Full fart framåt, alltid för fort i starten men jag lyckades sansa mig och hittade raskt in i ett lagom tempo på ca 3:58 min/km. Vi sprang. Och vi sprang. Väntade på att det skulle kännas tungt men det kändes bra. En kille från Fredrikshof (jag kollade i resultatlistan och tror du heter Magnus Engström) passerade mig efter en bit och sa ”Kom igen Tove!” Jag låg sen nästan hela loppet i hans rygg (hoppas ok) och var tacksam över att inte behöva ligga så ensam som jag gjorde på Women´s Health Halvmarathon för ett par veckor sen. Plötsligt har tio kilometer gått och min klocka visar att jag fortfarande håller 3:58 min/km. För en stund tänker jag att vadsjutton, tänk om jag slår förra årets tid?! Mot alla odds?! Jag tycker att jag håller konstant fart men tappar uppenbarligen en del på andra varvet. Klockan visar 4:02 min/km mot slutet, vilket ändå känns helt ok. Under hela loppet så får jag höra alltifrån att jag är första dam till andra dam, men jag vet att jag är tredje dam. När det bara är tre kilometer kvar blir jag dock omsprungen av en tjej. Jag blir lite paff och lyckas inte ta igen det utan det är bara att räcka fram näven åt henne och tredjeplatsen. Kommer i mål som 4:a och tiden 1:26:32. En minut bättre än loppet för två veckor sen men två och en halv minut sämre än mitt pers. Blev förvånad då klockan visade en snittfart på 4:02 fast det egentligen var 4:05 min/km. Måste lära mig att skita i klockan helt. Absolut inte nöjd med denna tid, men inte heller så besviken. Jag får springa vidare (lite mindre) och hoppas att min plan framåt kommer innebära bättre tider på sikt. I mål gratulerar jag Mikaela som helt fantastiskt sprang in på en förstaplats och tiden 1:19:40! Förutom en duktig löperska är hon en otroligt trevlig människa, det har jag förstått av de tre gångerna vi träffats. Här är hon:

Lördag Själv fick jag en massa fina ord från bloggläsare och en vindjacka. Ni får se den inom kort på bloggen om detta skitväder håller i sig! Olle var snäll och hämtade upp mig men han ångrade sig bittert när det visade sig att Tekniska Högskolan skulle genomföra sin såkallade ”quarneval” och hade blockerat hela stan så vi fick tråckla oss hem. Obligatorisk uppvisning av medaljen när jag kom hem.

Lördag Och fastän jag fick en skruttig tid så var det helt okej ändå. För att kroppen inte alls kändes påverkad som efter förra halvmaran då jag haltade hem med rejält ont i höger höft. Nu kände jag också av höften men inte alls på samma vis. När jag kom i mål var jag såklart trött, hade nog inte kunnat springa så mycket fortare, men tänkte däremot när jag korsade mållinjen, att jag gärna kunde fortsatt att springa längre. Det är ett gott tecken. Avslutningsvis så är Kungsholmen Runt ett riktigt roligt lopp, tredje gången jag springer det. Inget att klaga på, inte ens vädret såhär i efterhand.

På kvällen åkte vi in till stan hela familjen, för att äta middag på Nero. Vi brukar inte göra det efter halvmarathon men den här gången blev det så.

Lördag Carpaccio till förrätt.

Lördag Och en rejäl biff med spenat till huvudrätt.

Lördag Järn så det räcker och blir över med andra ord.

Idag, söndag, mår kroppen oförskämt bra men det blir inget långpass utan en återhämtningsjogg, stretch och lite styrka. Vi hörs och tack igen alla ni som hejade på mig i lördags. Det är ni som gör att jag inte skaffar ett litet lås till bloggen. Vi ses på Stockholm Marathon!

Kungsholmen Runt 2014 Och den här bilden har jag inte tagit själv utan det har John gjort. Det tycker jag han gjorde bra, inte hans fel att vi alla ser svettiga och plågade ut. Hej.

Women´s Health Halvmarathon Det här har varit en vecka fylld av både det ena och det andra. Först ut var måndagen och då var vi lediga. Det var soligt och jag startade dagen med en kortare distanstur.

Måndag Och gröt.

Måndag Sen drog vi till Skansen, på barnens begäran. Jag blev så otroligt sugen på att gosa in mig hos lemurerna. De där svansarna alltså.

Måndag Hej på dig. Förlåt om jag väckte dig.

Måndag Vi hälsade även på mitt värsta djur, alla kategorier.

Måndag Herregud vad jag hatar krokodiler. Just att de ligger sådär blickstilla, som att de vore döda, men så vet man att de bara på en sekund kan bli fullständigt livsfarliga. Då har jag lättare för ormar. Jag klappade till och med den här figuren. Han heter Snoddas. Efternamn okänt.

Måndag Efter detta djurcrescendo så blev det magstyrka hemma. Hemma fast ute.

Måndag Och sen var det dags att ge mig ut på en lite längre distanstur.

Måndag Jag sprang ut till Elfvik och tillbaka och kände mig stark och pigg i benen. En känsla jag älskar. Och önskar jag kände oftare nuförtiden. Jag avslutade dagen med chin-ups i serien 10+6+4. På tisdagen blev det ingen löpning förrän på lunchen. På med räserskorna.

Tisdag Jag sprang ett tröskelpass längs Kungsholms Strand. Delade upp det på två block. Åt ena hållet gick det för långsamt men jag skyllde lite på motvinden. På vägen tillbaka gick det i alla fall bättre, men inte heller då så snabbt som det kanske borde. Jobbigt var det hur som helst. Foten var på fortsatt bra humör men istället började nu min högra höft (återigen) jämra sig. Jag märker det tydligt när det ska gå undan, hur liksom höften bromsar och gör att högerbenet hänger efter. Tydligt att kroppen försökte säga mig något. Men jag är ju rätt kass på att lyssna så när jag kom hem och hade fått en paket-avi i brevlådan så bytte jag såklart ändå om, drog på mig ryggsäcken och sprang till posten.

Tisdag Det var längesen jag ärende-sprang dvs sprang med ett ärende i sikte, som t ex att hämta ett paket. Men just ärende-springa gillar jag verkligen, och medan jag sprang mot centrum mindes jag hur jag sprang och handlade kors och tvärs när vi var i Mexiko förra julen. Ibland hade jag mat i ryggan, ibland målade dödskallar i porslin. Det var tider det. Vad var det i paketet då? Jo de här försenade födelsedagsdojorna. Regnbågsdojor!

Tisdag Ja, inte till att springa i utan mer att gå runt och studsa i rent allmänt, extra bra då man har en öm häl, tänker jag. På onsdagen var jag uppe tidigt. Kolla grannens fina träd som redan slagit ut fast det bara är april.

Onsdag Jag tog vägen ut mot Ekholmsnäs, förbi Lidingöloppsstarten. Det var stilla och vackert.

Onsdag Som vanligt gröt därefter.

Onsdag På lunchen var det dags för ännu ett distanspass. Mycket folk rände fram längs vattnet, precis som jag. Och som vanligt en massa människor som tycker att tre barnvagnar i bredd på en smal väg är en toppenidé. Jag är inte riktigt redo att hålla med.

Onsdag Stretchade litegrann efteråt och när jag stod där insåg jag att jag bara måste fixa kroppen på ett eller annat vis, om den ska hålla.

Onsdag Men det fick bli längre fram i veckan för på onsdagskvällen var det dags för Guldäggsgala! Jag bytte om och promenerade från jobbet mot Stockholm Waterfront.

Onsdag Det var en helt fantastisk kväll, en perfekt kalaskväll. Stan badade i sol.

Onsdag Eftersom jag varit juryordförande för hela balunsen i år så var jag tidigt på plats. Så tidigt att jag kunde ta ett kort på mig själv i min läderklänning helt ensam på toaletten. Såhär såg jag ut.

Onsdag Första gången på kanske ett år (!), förmodligen mer, som jag hade skor med klack och då var de inte ens höga. Det blev en riktigt bra kväll, jag skrattade hur mycket som helst och träffade massa gamla och nya kompisar och vår byrå vann sex silverägg. Kom hem sent och insåg att jag är helt kass på det nuförtiden, att vara ute sent alltså. Jag blir så himla trött av det. Trots att jag inte druckit en droppe alkohol så kände jag mig alldeles bakis när jag, efter knappt fyra timmars sömn, vaknade på torsdagmorgonen. Men jag hoppade i löparkläderna och sprang till jobbet.

Torsdag Kroppen var förvånansvärt ok med att kuta trots tröttheten. Förmodligen var det känslan av att springa genom en solig morgonstad som gjorde susen och fick mig att glömma hur trött och sliten jag egentligen var. På lunchen tog det emot att byta om, särskilt när ett gäng skulle dra till Pizza Hatt och äta. Roboten i mig fick träda in och tvingade mig ner i katakomberna för att byta om. Som tur var fick jag lite pepp av Sevilla Marathon-linnet

Torsdag Jag skulle kört ett tempopass men jag kände att det skulle bli svårt med så lite energi. Jag ville dock ändå köra någon form av kvalité så istället blev det backintervaller en bit bortom Pampas Marina. Varken hann eller ville köra alltför många så det landade på sju stycken. Lång och ganska rask nedjogg och nu ångrade jag mig inte att jag gett mig ut. Piggare än innan var jag tillbaka där jag började.

Torsdag Nu kunde man ju tänkt att jag skulle hem och vila raka vägen efter jobbet. Men nej då, jag hade sedan länge tackat ja till att snacka lite innan en middag, som tidningen Resumé höll för sina kunder. Det var dock väldigt trevligt och det var ingen lång historia utan mer ett roligt samtal. Det var flott för jag fick en fin bok som present efteråt. Ojoj, här har jag mycket att lära.

Torsdag Synd bara att jag inte fick den innan ”Köttis” hann dö.

Torsdag På fredagmorgonen var det som att tröttheten från torsdagen kom ikapp mig. Jag hoppade över morgonpasset men inte gröten.

Fredag Därefter blev det en croissant i bilen. Kan vara bland det bästa jag vet: när Olle och jag sitter i bilen på väg till ett möte och äter croissanter och dricker kaffe.

Fredag Som avslut på fredagen var det dags att sköta om kroppen. Jag hade fått tips från Kent i Spårvägen på en naprapat för att få lite övningar för höften. Så jag gick dit. Johan, som naprapaten heter, började med att filma mig när jag sprang och sen tittade vi tillsammans på hela rasket. Ojoj. Ojojoj. Jag har en del att göra. Jag orkar inte gå in på allt men kort kan man bara konstatera att jag är väldigt svag i vissa partier, vilket gör att jag inte kan utnyttja farten när jag springer utan snarare bromsar upp. Lite som att elda för kråkorna att träna hårt men ändå inte kunna utnyttja träningen fullt ut. Det är verkligen så det har känts på sistone; kantigt och skevt och liksom som att farten bromsas – inte pga dålig kondition (de värdena är bättre än någonsin) utan pga stelhet. Johan testade min styrka på en massa vis och jag fick svart på vitt att jag verkligen behöver köra rörlighet och styrka, om jag ska kunna springa fort(are) framöver. Och förmodligen om jag ska kunna springa överhuvudtaget på lång sikt. Sen knäckte han kroppen lite här och där så att det i alla fall för stunden kändes lite bättre i höften. Och så bokade vi upp en tid då jag ska få ett program att köra framåt.

Innan jag hade klivit in hos Johan hade jag upptäckt ett mail som påminde om att det imorgon, lördag, var dags för Women´s Health Halvmarathon här i stan. Jag hade ju hört talas om detta lopp men inte känt att det var aktuellt då jag egentligen skulle sprungit den nya halvmaran i Visby för ett par veckor sen. Nu blev det ju inte så då jag var skadad. Nu insåg jag dock att jag hade ett långt tempopass på schemat på lördagen och jag brukar springa ut mot Djurgården så… varför inte lika gärna kuta loppet? Eller rättare sagt: jag var typ tvungen att kuta loppet om jag ville springa på förmiddagen i de krokarna. Jag ringde genast och kollade, jodå, det var bara att komma och göra en direktanmälan på plats på lördagen. Kändes hastigt och lustigt och otroligt oförberett men jag bestämde mig i alla fall för att springa, självklart som ett träningspass då det inte funnits någon som helst uppladdning. Torsdagens backintervaller kunde jag varit utan om man säger så, ja och en hel del andra pass också. Därmed bestämde jag mig för att ta fredagen som en hel vilodag och tog tunnelbanan hem från naprapaten.

Natten till lördagens sov jag som en prinsessa eller drottning eller dylikt. Gick upp vid halv åtta, gjorde fattiga riddare och läste om Robyn. Starten för loppet var kl 11:00. En helt optimal tid, enligt mig.

Lördag Sen blev det lite bråttom för Ruben hade fotbollsmatch och Olle skulle släppa av mig vid Gärdet på vägen dit. Så jag rände runt hemma och försökte komma på vad jag brukar ha med mig när det är lopp. Det är lustigt när man bestämmer sig för ett lopp bara sådär spontant, jag har bara gjort det en gång förut, och det är som att all nervositet går upp i rök. Man håller inte på att hetsar upp sig och blir sådär sur och ilsk, som man lätt blir när det gäller. Till sist hade jag packat ihop mig och fått på mig tävlingskläderna och vi styrde kosan mot Gärdet.

Lördag Nummerlappsutdelningen var i huset bakom Tekniska Muséet och där såg det ut som det brukar på nummerlappsutdelningar. Jag blev glad över att det inte var en massa skönhetsprylar igång, som typ att få naglarna fixade, bara för att det var ett tjejlopp. Sånt gör mig arg.

LördagLördag Jag träffade Kent en kortis som kom med mycket bra tips framåt vad gäller min träning. Sen spanade jag in bansträckningen för den hade jag noll koll på.

Lördag Jag fick min namnlösa nummerlapp och två röda pluppar som betydde att jag skulle stå bland tävlingsklassen. Kände mig dock osäker på om jag hade där att göra idag.

Lördag Därefter gick jag runt i solen och insåg att det här skulle bli mitt första tjejlopp någonsin.

Lördag Var på toaletten flera gånger för magen var lite tjafsig. Velade om jag skulle springa i solglasögon eller ej men till sist blev det så.

Lördag Lämnade in kläderna och började värma upp. Sprang bara en kilometer och kände mig rätt seg. Sen var det uppställning. Hälsade på några jag kände igen och sen sa det pang! Vi var iväg. Ett gäng rusade på fort, jag hängde inte på dem men sprang ändå första kilometern snabbare än jag borde. Min tanke var… ja, vad var min tanke?! Jag hade ju ingen! La mig därför strax över 4:00-fart men kände snart att det inte var tempot för dagen. Inte i 21 kilometer. Jag påminde mig om att det var ett träningspass men fastän jag gjorde det så blev jag ändå lite knäckt över att det kändes tungt redan från start. Foten bråkade inte men runt fyra kilometer började jag känna av höften. Efteråt fick jag höra av flera att jag haltat men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid gör det litegrann när jag springer. Sån är jag. Fast inte såhär mycket. I alla fall, jag sprang på. Fullt av folk vid Gröna Lund, först trodde jag de var hejarklack men tyvärr stod de i kön och trånade efter sockervadd och annat medan en annan kämpade på i solen. Vid sju kilometer övervägde jag att bryta och blev lite ledsen över bara tanken. Det är jobbigt att strida mot skallen när det är 14 kilometer kvar. Men så igen, påminde mig om att det var ett träningspass. Jag har bara sprungit tre halvmarathon tidigare och har alltid tyckt att det är en väldigt behaglig distans. Men så kändes det inte nu. Men det var nog inte distansen utan en blandning av en trött kropp efter en vecka med rätt hård träning, inklusive festande och för lite sömn, samt att banan, enligt mig, var ganska kuperad. Inte djävulusiska backar men ändå tillräckligt många för att inte vara lättsprungen. Jämfört med Kungsholmen Runt så vill jag påstå att denna bana är jobbigare. Hur som helst så sprang jag på. Saknade plötsligt killarna, det var så ensamt och springa, jag saknade känslan av tävling och draghjälp. Jag tror det var runt 11 km som en tjej ”äntligen” kom ifatt mig. Hon låg sen stadigt i min rygg hela vägen. Jag var hela tiden beredd på att hon skulle passera mig, önskade det nästan för att få en rygg att ta fäste på. Men vid 20 km märkte jag att mitt avstånd till henne ökade, jag drog på och sprang in på en 10:e plats på tiden 1:27:23. Ingen bra tid alls, tre och en halv minut över mitt pers. Jag tror jag kanske kunde sprungit aningen fortare sista fem kilometrarna om jag sluppit dra själv hela vägen, för sista kilometern kände jag mig ganska kraftfull. Men jag bortförklarar inte tiden, det här är vad min kropp klarade just idag. Fast som alltid när man kör ett spontanlopp så undrar man vad man skulle sprungit på om man inte klämt så många mil och hårda pass dagarna innan. Nu hoppas jag att Kungsholmen Runt går lite bättre även om jag har svårt att tro att jag kommer kunna springa lika fort som förra året, med tanke på höften och kroppen rent generellt. Det är en lite frustrerande känsla att veta att man kapacitetsmässigt är i god form och då pratar jag om konditionen, men att kroppen i övrigt är lite svag och skruttig. Jaja, bortsett från min personliga erfarenhet så var det i alla fall ett kul lopp, väldigt bra arrangerat, vacker bana (om än lite för kuperad) och en peppande publik. Förutom detta så fick jag flera hej från bloggläsare – så kul med människor som hälsar! Hoppas det gick bra för er som sprang. Efter detta träningspass så fick jag dessutom massage, jag bad om att endast få på min högra skinka för den var det mest synd om. Tyckte dock även synd om killen som fick massera på mina genomsvettiga tights men sånt är livet. Efter knådandet satte jag mig mitt på Gärdet och njöt av att ha kutat ett halvmarathon i någorlunda hyfsad fart.

Lördag Jag traskade mot Lidingö för att möta upp Olle som skulle hämta upp mig. Man känner sig aldrig så malplacé som efter ett lopp mitt i stan, med nummerlapp och kort linne mitt bland allt vanligt fölk.

Lördag Sen hade jag tur för det var min mammas födelsedag så vi var bjudna på tårt- och bullkalas! Tralala!

LördagLördag Sånt som muntrar upp en sliten löpare. Söndag och jag sov så länge jag kunde vilket var till exakt 07:10. Gick upp, gnällde på min höft som molade lite. Dessutom hade jag fått skavsår under vänsterfoten av mina formgjutna inlägg. Visste att det var en chansning att springa fort med dem i värmen men kände inte att jag hade något val efter allt krångel med kroppen. Som tur var hade det inte riktigt hunnit bli en blåsa men ett stort område var riktigt ömt. Så det var allmänt gnäll på mig här på morgonen, ni vet när man ska böja sig ner för att plocka upp något och man liksom utstöter ett ”ahhhhh” bara av att böja sig. Sen gick vi hela familjen och kikade på när Uma spelade fotboll. Ett kortare långpass var planerat men jag ville låta kroppen återhämta sig lite mer så det var perfekt att bara få sitta i solen och dricka kaffe.

Söndag Inte förrän vid två på eftermiddagen fyllde jag vattenflaskorna och bytte om till långpass.

SöndagSöndag Gav mig av. Hade bestämt mig för att känna in kroppen, både vad gällde tempo och längd. Var jag för sliten skulle jag bryta. Jag sprang in mot stan och kände mig allmänt stel men efter några kilometer kom jag in i flåset och kroppen mjuknade. Förbi Gärdet och ut mot Djurgården. Där var det proppfullt av glassätande och soldyrkande människor. Ett helt annat Djurgården än det jag vanligtvis ser när jag är ute och ränner tidigt på helgerna. Sprang längre ut. Kroppen ville. Längst ut. Där vände jag tillbaka även om jag kunde sprungit längre. Tänkte jag skulle försöka vara lite klok ändå. Totalt 28 km. Hemma tog jag en sån här:

Söndag Och Febe gjorde en iskaffe till mig.

Söndag Avslutningsvis: jag har insett en del den här helgen. Att jag inte kan fortsätta springa såhär mycket. Eller kan kan jag väl. Men vill jag bli bättre så kan jag det nog inte. Endast två års träning gör en inte redo för så mycket som 17-22 mil vecka efter vecka, hur mycket man än vill. Det funkar ett tag men inte för alltid. Som Kent sa till mig i lördags, jag behöver lite tålamod. Det värsta är att jag har så förbaskat ont av den varan, är det någon som kan sälja lite till mig? Men jag får göra mitt bästa och backa lite och vara tålmodig. Det kommer troligen innebära sämre tider, i alla fall till en början. Men på sikt förhoppningsvis bättre. Oavsett måste jag nog det, om jag ska hålla. Inte bara fysiskt utan även mentalt. För det är även jobbigt rent mentalt att springa när det känns skevt. Just nu tror jag min kropp behöver mer kärlek och inte fler mil. Men det är lättare sagt än gjort när man gärna springer för jämnan. Stay tuned! Kolla här då allra sist:

Lördag Den här bilden från lördagens lopp har inte jag tagit utan denna man. Jag tyckte den var fin och jag gillar styrkan i oss alla tjejer. Ajöss.

Sevilla Ja herregud, vilken vecka! Från ett snöigt Stockholm till ett soligt Sevilla. Ja precis, jag drog till Spanien. Och idag kutade jag Sevilla marathon! Jag har varit lite hemlig med detta men vem har sagt att man måste berätta allt bara för att man har en blogg? Inte jag i alla fall. Jag anmälde mig redan i höstas till Sevilla för att ha ett kul träningslopp men pga den sega känslan jag dragits med, har jag inte riktigt vetat hur jag ska göra. Men så var det ju det där med träningslopp, det var ju liksom hela grejen. Så jag bestämde mig: det är klart att jag ska springa! Om inte annat så är det skönare att kuta 42 195 meter i shorts än fordrade tights. Ni får ursäkta men jag drar ändå av hela veckan innan vi landar i Sevilla.

Måndag På måndagen sprang jag en mil på lunchen. Jag passade på att testa mina nya Adios som skulle få följa med till Spanien.

Måndag Jag hittade ett öga på marken. Måste säga att det var väldigt observant av mig.

Måndag Skorna kändes för övrigt bra, mina fötter har aldrig gnällt över ett par nya Adios. Dessutom var det ju blå himmel ute så det fanns inget att klaga på.

Måndag Där på måndagen startade jag även upp min juicefestival för att hålla mig frisk. Har nog aldrig varit så omgiven av host och nys och skit som denna vecka så det var bara att hälla i ett kilo ingefära i varje glas juice.

Måndag På tisdagmorgonen körde jag ett tempopass. Morgonen gick inte av för hackor.

TisdagTisdagTisdag Farten var väl sådär men jag hoppades att det berodde på den tidiga timman. Just då kändes tanken på att springa ett helt marathon – fort – ganska långt bort. Men man ska aldrig tänka för mycket på sånt tidiga morgnar, det har jag lärt mig. På kvällen gjorde jag laxburgare och detta var första gången jag fick dem att hålla ihop så det hela var väldigt lyckat. Jag frågade Olle säkert sju gånger om det inte var gott (fast att han redan sagt det). Bara för att få ännu mer beröm.

Tisdag Ledsen men måste även sticka in detta:

Tisdag Har ni inte ätit den här chokladen så går ni genast och köper den. Såvida ni hittar den vill säga. Jag har nämligen bunkrat upp ett lager.

På onsdagen åt jag en vanlig frukost och sen började jag med kolhydrattömning dvs inga kolhydrater under hela dagen. Det kan låta lätt som en plätt men när man väl kör igång så inser man hur mycket kolhydrater man ändå äter under en dag. I alla fall jag. På lunchen bytte jag om och gav mig ut.

Onsdag Ner till Kungsholms Strand där jag för ovanlighetens skull sprang korta intervaller.

Onsdag En äldre man gick förbi när jag precis stod och pustade ut och frågade om jag körde 70/20. ”Det gjorde vi alltid förr” sa han och vi kunde konstatera att inte mycket hade hänt sen dess – förutom att man numera har lycramaterial på sig medan man springer.

Onsdag Sen ringde skolan och meddelade att Ruben hade trillat och landat rätt på ögonbrynet när de åkte skridskor. Aj. Aj. Aj. Det var ok med honom men ögat hade börjat svullna upp. När jag kom hem hade jag fått mig en egen lite boxare.

Onsdag På torsdagen vaknade jag och det var jul igen.

Torsdag Jädra onödigt kan man tycka. Men samtidigt ganska så vackert.

TorsdagTorsdag Det ska erkännas att jag gottade mig lite eftersom jag visste att jag snart hur som helst skulle flyga ifrån snön. Passande nog var det en lätt mil på schemat, den avslutande fasen i kolhydrattömningen. Stackars fotbollsmålet som trott att det blivit vår, och nu detta.

Torsdag Sen hem och äntligen äta hederliga kolhydrater igen!

TorsdagTorsdag Under natten hade boxaren blivit värre.

Torsdag Torsdagen gick och så var det fredag och avresedag – men inte förrän på eftermiddagen. Jag packade ner racekläderna. När man ska springa på utländsk mark så kan man kosta på sig att vara lite Sverige-ig. Så jag bestämde mig för det här linnet från H&M:s OS-kollektion.

Fredag Och sen jobbade jag och det kändes helt overkligt att jag skulle åka iväg efter lunch. Bara sådär! Men iväg kom jag. På Arlanda gick jag in på toan och drog på mig stödstrumporna. Jag flyger ingenstans längre utan dem på mig, det gäller att vara rädd om ben och fötter när man ska plåga dem i 42 km. Kolla vad proffsigt, jag hade tagit på mig jeans med blixtlås så det bara var att dra på strumporna!

Fredag Sen åt jag en hamburgare och satt och stressade upp mig över att jag skulle ha så ont om tid att byta flyg i Barcelona. Jag googlade som en tok och lyckades i alla fall ta reda på att det förmodligen var samma terminal.

Fredag Och det var det som tur var. Och tur var det för det var precis att jag hann och jag tackade gudarna för att jag bara hade handbaggage. Så kort och gott så gick resan som på räls och plötsligt var jag i Spanien, incheckad och klar och uppe på mitt hotellrum. Rutinerat tog jag ett kort på rummet innan jag hann stöka till det.

Fredag Och badrummet.

Fredag Det fanns allt en löpare kunde önska sig. Till och med en bidé.

Fredag Men jag kan bara inte få in i mitt huvud vem som vill använda i en bidé? Jag menar, ett kallt fotbad kunde vara något men vem vill ha sina fötter där… när någon haft sin stjärt där? Och vem vill ha sin stjärt där? Sånt man hinner fundera på när man är ensam på ett hotellrum. Hur som helst så sov jag skönt. Det var helt perfekt konsistens på kudden, sånt är jag väldigt känslig för. Visst, jag sov lite ryckigt men slumrade ändå om så till slut hade jag nog skrapat ihop sju timmars sömn. Jag gick upp när det började ljusna ute och gav mig iväg på en morgonjogg i parken nära hotellet.

LördagLördagLördagLördag Jag joggade runt, njöt av utomlandsdoften, apelsinträden och och jag gjorde några fartökningar i min ensamhet. Solen var på väg upp och fåglarna kvittrade på spanska och då, då kom det: lyckoruset. Och det var ett annat slags rus än det vanliga, liksom större. Jag kände att hur loppet än går så är det ju det här som är grejen: åka iväg och bara springa. Strunt i tiden (nåja) och bara springa. Inte ladda som tusan och berätta för alla, utan bara springa i min ensamhet. Ledsen men efter den här känslan kan det hända att jag aldrig någonsin mer i förväg kommer berätta vad för lopp jag planerar att springa.

Lördag Efter duschen blev det frukost. Oh så trevligt.

Lördag Jag borde inte lägga upp nästa bild eftersom barnan kanske läser. Och jag har ju sagt att det inte är någon märkvärdig resa alls och inget märkvärdigt hotell heller. Men nu har vi nog olika syn på vad som är ett märkvärdigt hotell. Hade de sett frukostens chokladfontän så hade de nog klassat hotellet annorlunda än jag. Förlåt.

Lördag Sen låste jag in löpardojorna i kassaskåpet och drog till mässan för att hämta ut nummerlappen.

LördagLördag Det hela gick fort och smidigt och jag såg bara massa spanska män som skulle springa. Men hallå, en annan grej. Jag vet inte vad det är med mig och packning. Jag hade ju sett på vädret att det var rätt varmt här nere och jag borde ju således tagit med en lämplig skinnjacka. Men nej då, jag hade istället en alldeles för varm leopardkappa med mig. Och eftersom den var just för varm fick jag lämna den på hotellrummet. Istället knatade jag nu runt i en munktröja. Som var för kall. Således tvingades jag (detta händer alltså varje gång jag reser söderut) köpa en stickad tröja. Som tur var hade Zara rea så jag hittade denna enorma tröja för 100 spänn. Tyckte jag såg lite spanskt bohemisk ut.

Lördag Sen promenixade jag runt i stan. Det var helt underbart. Extra bra var det att gå förbi den här kända katedralen där en lång kö av människor ringlade sig fram, för att få gå in. Men just att bara gå förbi och strunta i katedralen, kan vara en av de bästa känslorna som finns. Hej då…

Lördag Jag hade dock glömt packa ner vaselin att ha under armarna på loppet så det fick jag köpa. Inget Klövervaselin utan den spanska versionen som såg ut såhär.

Lördag Jag hittade ett café där jag slog mig ner och gottade mig i solen. Se så fridfull jag ser ut. Ingen kan se att huvudet är fullt av maratontankar.

Lördag Jag beställde en varm macka som var riktigt äcklig och sen blev jag rädd för att bränna mig i solen så jag gick vidare genom stan.

LördagLördagLördag Jag köpte några små presenter till barnen (hur nu de ska få plats i handbaggaget) och en nyckelring till mig själv (som definitivt kommer få plats).

Lördag Sen var jag bara tvungen att sätta mig ner igen och njuta av sommaren.

LördagLördag Och precis då ringde Febe. Och jag blev tvungen att säga som det var: Ja. Jag sitter på en utomhusservering. Ja. Det är så varmt att man kan ha t-shirt i solen. Ja. Jag sitter bara och gottar mig med en kaffe och bok, gör inget vettigt alls. Ja. Staden är vacker. Ja, ja, ja. Men hon var som vanligt snäll och lovade mig, trots denna orättvisa, att hålla tummarna för mig på söndagmorgonen. Just dagen före ett lopp, den är alltid svår. Vad man ska äta, vad man ska göra? Det är t ex lätt hänt att man går för mycket om man är utomlands. När jag lämnade caféet och plötsligt kände att fötterna började bli trötta av alla steg och sol, då ställde jag om till snigelfart. Därmed tog det ett tag innan jag närmade mig hotellet. Myrsteg över bron. Där vid floden var det full aktivitet.

LördagLördagSöndag Sen var jag framme. Nu såg jag lite bättre hur hotellet såg ut.

Lördag Uppe på rummet öppnade jag påsen från nummerlappsutdelningen. Otroligt generöst, man hade fått både linne och shorts!

Lördag Sen la jag mig på sängen, vilade fötterna och testade mina nya ”Ray Bans” som jag köpt på stan för fem euro. Kändes bra.

Lördag Sen prövade jag morgondagens outfit.

Lördag Jaha, sen var det bara att vila och vänta på att hotellet skulle öppna sin maratonmiddag. Det skedde inte förrän kl 20.30 – på tok för sent för mig! Jag åt därmed i rask takt och sprang sedan upp till rummet medan spanjorerna mumsade vidare i lugn och ro. Jag sov helt ok och när jag öppnade ögonen så var det då äntligen maratondagen. En så overklig känsla. Jag visste verkligen inte hur loppet skulle gå. Som jag skrev inledningsvis så har vintern varit tung. Ändå sedan Berlin har det varit tungt pga mina blod- och järnvärden. Men jag har kämpat på så gott jag kunnat men det har varit svårt då återhämtningen inte varit vad den brukar, och därmed har jag fått ta det aningen lugnare. Och ni vet hur det är, vissa pass vill man gärna genomföra innan ett marathon – och alla har ”sina” såna pass. Har man det så har man liksom något slags självförtroende där under nummerlappen. Den här gången hade jag inte gjort det. Visst har jag genomfört hårda pass men nästan alla fartpassen har varit på band och dessutom har jag inte kört så långa tempopass som jag brukar, kraften har inte riktigt funnits där. Viljan har inte saknats utan det har varit tydligt att kroppen verkligen velat annat. För att fatta mig kort: det kändes spännande när jag slog upp ögonen där imorse. Man kan väl säga att det kändes ungefär som det här utropstecknet, som jag upptäckte i gatan när jag tog en kvällspromenad igår kväll för att reka vägen till starten.

Söndag Jag klev upp kvart över fem och hängde på låset till frukosten som öppnade för alla löpare kl 06.00. Drack kaffe och juice och åt mackor och croissanter. Strax efter sju började jag traska till Olympiaarenen i morgonmörkret.

Söndag Det var där man skulle lämna in kläderna (och senare förhoppningsvis går i mål). Jag var tidigt på plats. Sån är jag.

Söndag Jag hann med att spana in själva arenan.

Söndag Oj så mycket män det var runt omkring mig. Glada spanska män som tog gruppfoton och smorde in sig med tigerbalsam non stop. Det var rätt kyligt ute så jag behöll överdragskläderna på så långt som möjligt men när jag väl slet av dem och började hacka tänder bestämde jag mig för att springa med armvärmare. Det var ca 10 minuters promenad bort till själva starten. Jag joggade dit men var rätt dåligt uppvärmd när jag klev in i fållan för löpare mellan 2:45-3:00. Jag kutade runt där inne så gott det gick för att hålla värmen men nu började solen värma (redan!) så kroppen började kännas skön. Det var enormt pepp av speakern, tyvärr fattade jag inte ett jota. Starten gick och ganska snabbt kom jag in i rätt takt, ja vad som nu var rätt takt?! För det hade jag ju ingen aning om. Bestämde mig för att ligga runt 4:05-fart och lyckades få en plats i en jämn bra klunga. Solen sken på oss och man kände att det skulle bli varmt. Men där och då var temperaturen perfekt. Stundtals lite motvind men inget att orda om. Banan påminde mig faktiskt stundtals om Berlin, de stora breda gatorna och på en hel del ställen bra med publik. Jag kände att det nog var aningen till att spänna bågen med 4:05-tempo men varför inte? Första milen gick bra. Sen var vi uppe i 15 km och det är alltid så skönt. Jag älskar faktiskt just 15 km-markeringen, en tredjedel avverkad! Då passade jag på att dricka halva energidrickan jag hade i min fula midjeväska. Överallt hörde man Venga! Vamos! Och var man tjej som jag (tant?) så fick man dessutom höra vackra ord av påhejande tjejer som t ex Fiona! Fint va? La chica! Ett tag sprang vi över kullerstenar. Det gillade jag inte och som tur var var det inte långvarigt. Så gott som hela loppet är det fyra killar som jag hela tiden håller på koll på. Ena stunden ligger jag före dem, i nästa är de före mig. Vi springer väldigt jämt. Undet hela loppet ser jag endast två tjejer och dem passerar jag. Vid 27 km tappar jag plötsligt modet och säkert lite fart. Tankar på att bryta dyker upp men mitt kloka jag hånskrattar åt förslaget. Bryta ett träningslopp? Som faktiskt går bra? Varför det? Mitt dumma jag svarar att någon gång ska man väl få bryta? Bara kliva av och gå hem genom stan. Jag tystar dem bägge och bestämmer att jag ska ha den där jäkla medaljen. Såklart. Loppet flyter på och vid 32,5 km uppstår en mäktig känsla för då rundar man Plaza de Espana och vi får enorm påhejning av publiken. Bara en mil kvar nu. Som att springa hemifrån och till jobbet! Jag springer på så bra jag kan och även om jag tappar en del fart jämfört med första halvan så passerar jag ändå en hel del killar. Härligt Tove! Vi sprang genom stan nu, precis där jag gick igår. Över bron till ”min” sida och sista fyra kilometerna gick förbi mitt hotell och sen genom parken. Två kvar. Käääämpa! Jag sprang om den ena killen som hållit jämnt tempo med mig men som lämnade mig runt 32 km. Kändes bra. En kilometer kvar! Framme vid stadion sprang man liksom in i arenan underifrån och kom ut på banan som en jävla superstjärna! Peppen var total! Jag hann tänka att stadion var så skruttigt fin innan jag såg klockan och jaa, kämpa, jag skulle ta mig tusen in under 2:55! I mål! Fick massa fina ord av handskakningar av snälla killar som jag skymtat genom loppet. Sen fick vi medalj, vatten, apelsiner och massa annat. Jag pustade ut och njöt av känslan en stund i gräset. Såhär såg jag ut då.

Söndag Sen spatserade jag hemåt.

SöndagSöndag Ja men hittar man såna här fina väggar är det väl klart att man måste ta ett till kort på sig själv?!

Söndag Nu var det extra skönt att hotellet låg nära. Berömde de här rackarna medan jag gick.

Söndag Särskilt högerbenet för det fick kämpa på slutet. Det är något sattyg med det och liksom släpar efter när jag blir trött. Får väl ta tag i det. Kom in på rummet. Olle ringde så fort jag satte på telefonen och mina föräldrar hade sms:at att jag kom sexa! Flott. Tiden blev 2:54:39 och det känns faktiskt underbart att än en gång springa sub 2:55. Känner mig så tacksam med tanke på hur allt har känts. Så tungt, så tungt. Duschade länge och sen blev det genast en promenad tillbaka in till stan. Jag var hungrig och bestämde mig för…

Söndag … just det, tapas! De rekommenderade mig att börja med två stycken så jag beställde tre. Glömde fota den sista som var godast. Misstaget var dock att jag råkade ta tre rätter som alla var friterade.

SöndagSöndag Sen haltade jag vidare genom stan på ett typiskt postmarathonvis. Efter en kaffe i solen så kände jag att jag kanske borde gå tillbaka. Passade dock på att gå in i en liten kinesisk mataffär och köpte godis och konstiga små grejer till barnen. Jag vet inte men jag är inte alls säker på att Ruben kommer bli glad för den här… termometern?

Söndag Tur jag var vid mina sinnens fulla bruk igår och köpte några fler små saker. Jag passade på att gå ner till floden. Där verkar man gilla att fiska och klottra.

SöndagSöndag Och nu kära läsare sitter jag här på sängen och trycker på Publicera inlägg. Efter detta mastodontinlägg och mastodontdag ska jag ta itu med en bok och följande:

Söndag Obs! Medaljen inte är gjord av choklad utan av äkta billig metall. Nu säger jag ajöss från Spanien, imorgon bär det av hemåt igen. Vad som händer framöver vet jag inte riktigt, ska smälta och tänka. Hoppas ni alla mår bra!

Söndag P.S. På tal om denna lilla fot så såg jag ingen barfotalöpare under hela loppet. Man brukar ju alltid se minst en sådan på varje marathon, oftast är det en kille i långt hår och fladdriga trekvartsbyxor av linnematerial. Däremot så hörde jag klapprande steg bakom mig precis i början av loppet. Japp, en kille i typ Spartacus-sandaler som förmodligen blivit inspirerad av Born to Run. Jag la på ett kol och sen hörde jag inte klapprandet mer. Hej.

Den här veckan har känts lite sådär insiktsfull. Eller nja, inte så att jag tänkt en massa geniala nydanande tankar men små grejer har gått upp för mig och slutligen landat i skallen. En sån grej är maten som jag snackade om i förra veckan. Den här veckan har jag haft med mig matlåda till jobbet nästan varje dag, och därmed ätit riktigt ordentligt och bra. Mycket bönor och linser har det blivit. Vilken skillnad! Jag har känt en helt annan energi när jag kutat och jag inser att detta är något jag borde insett för länge sedan. Träna, äta och sova. Det funkar liksom inte när man slarvar med en bit, även om man måste vara snäll mot sig själv och inse att det ibland är övermäktigt att lyckas perfekt med alla bitar samtidigt som man har ett liv i övrigt att sköta. Min syster och mamma var på mig redan i somras på Gotland när jag kastade i mig filmjölk till lunchen… Så ok, jag erkänner. Ni hade rätt. Jag borde tänkt mer på maten.

En annan sån där liten insikt fick jag en dag när jag sprang hem från jobbet. När andningen och stegen plötsligt var i perfekt harmoni. Då kände jag att allt det här jag håller på med, kutandet, det är ju inte bara en sport. Det är en konstform! Och jag fantiserade vidare om hur jag ska nöta vidare i konstens tecken tills jag blir jättegammal. Förfina och förbättra (sen att man kommer se ut som en stel skyltdocka som springer, det är en annan sak). Men insikten var alltså att det liksom är det det handlar om, inte bara en massa minuter och sekunder hit och dit. Nu gillar jag ju i för sig det här med minuter och sekunder också, jag gillar att tävla mot mig själv. Men det var ändå som att jag fick ett lugn i mig och blev påmind om glädjen som måste finnas där för att man ska nöta vidare.

Mitt knä börjar bli lite bättre, tror jag. Hoppas det är min dagliga rehab som gjort resultat, för det är så trist att det bara måste ge något. Och denna gång ska jag inte lägga av just då utan ordentligt nöta vidare. Stretchen däremot. Ja, den kämpar jag också på med men tycker inte att jag blir ett dyft mjukare.

Två saker till innan jag dundrar igenom veckan. Jag har hittat den perfekta gummisnodden. Bara en sån sak! Såhär ser den ut, typ som en bläckfiskring.

Tisdag Det kanske är det där bläckfiskaktiga som känns så snällt mot håret. Den kommer dock inte från havet utan från & Other Stories.

Måndag Och jo, en annan sak. När ni skriver trevliga frågor och kommentarer så kan det ta ett tag innan jag svarar. Jag hänger nämligen bara vid bloggen en stund på söndagen. Om jag försöker mig på att kila in på bloggen någon annan dag, och barnen kommer på mig, då får jag genast skäll och det gastas saker som ”Men du har lovat att bara skriva en gång i veckan!”. Så nu vet ni. Jag svarar alltså men det kan ta en liten stund. Jahapp, såhär var veckan i övrigt:

Måndag Jag startade upp måndagen med en ullkavaj på mig. Ni kanske vet det där H&M-samarbetet med Isabel Marant? Som folk gått man ur huse för? Det gjorde inte jag. Men! Jag gick förbi H&M förra helgen och då hängde den här lilla ullkavajen kvar – på barnavdelningen. I storlek 152. Satt som en smäck. Sen att Isabel Marant hade en vision om att den egentligen skulle vara lite over size och hängig struntar jag i. Så detta var jag nöjd med där på måndagen. Spring utan ullkavaj blev det på lunchen. Vanlig distans.

Måndag Det var väldigt blåsigt och ordinärt.

Måndag När jag skulle hem blev det lite mer spring.

Måndag Hittade min pappa vid brevlådan hemma men det var knappt så jag såg honom, så mörkt var det.

Måndag Efter förra veckans mörkerspring var jag sugen på att springa så mycket som möjligt i dagsljus denna vecka. Så det blev lunchspring igen där på tisdagen.

Tisdag Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass som var precis så plågsamt som det ska vara. Därefter tillbaka till jobbet och en massa jobb.

TisdagTisdag Och tada, här har ni den – matlådan! Det är massa olika lager med grejer. Tusen gånger bättre än fil och sushi.

Tisdag För när jag sen skulle springa hem i novembermörkret så var det med en jäkla energi!

Tisdag För övrigt första gången på länge som jag hade musik i öronen. Jag har liksom varit så trött på all musik, allt ljud. Men nu kändes som att jag flög fram med detta i öronen, även om klockan inte riktigt visat att jag gjort det. Skitsamma, känslan var på topp!

Tisdag Tidigt på onsdagmorgonen gav jag mig ut i mörkret igen. Blev oerhört förvånad när jag sprang förbi fotbollsplanen och såg en tjej som höll på att göra utfallssteg. Var sugen på att ta kort på henne men det hade jag inte tid med, och hon hade säkert undrat vad jag höll på med. Men det hör inte till vanligheterna att se någon annan uppe och skutta, förutom taxichaufförer och en och annan trött hundägare. I alla fall. Backen gick bra även om det var rätt halt på sina ställen. En lurig årstid det här, i alla fall såhär tidigt på morgonen. Halt med vanliga skor men på tok för mycket överkurs att springa med dobbskor. Efter backen var benen trötta och jag begav mig hemåt.

Onsdag Blev lite stressigt så det blev gröt och kaffe i bilen igen.

Onsdag Fast fasiken vad sakta man får köra när man inte har något lock!

Onsdag På lunchen blev det en rask distansmil.

Onsdag Jag såg ett sånt där military-gäng. En storvuxen man stod och gastade på en stackars grupp som bar bildäck fram och tillbaka. Ja, det måste ju så klart varit frivilligt, men jag kan ändå inte undgå att börja fundera över vad som är så kul med bära däck under det att en arg man vrålar åt en. Absolut att pepp kan ge extra kraft och vilja, men denna typ av träning känns för mig som att mot betalning syssla med sånt man normalt sett brukar göra i sibiriska straffkolonier. Nog om det, starka blev de säkert.

På torsdagen var det så väldans grått ute. Lyckades uppbåda inre krafter och bytte om till lunchspring.

TorsdagTorsdag Ner till det grå vattnet.

Torsdag Där det blev ett tröskelpass som var riktigt jobbigt – särskilt eftersom jag förutom att plåga mig själv, dessutom behövde parera alla vattenpölar. För egen del kan jag gärna plaska rätt fram i dem men det känns aningen oartigt att skvätta ner alla oskyldiga promenixare. Uteduschen kändes hur som helst malplacé den här regniga dagen.

Torsdag På kvällen bar det av hemåt.

Torsdag Regnigt och riktigt blåsigt var det. Men väldigt juligt i alla fönster så det var fint. Kan bli så imponerad av alla som orkar sätta upp tusentals ljusslingor och pryttlar. Snart ska ju allt ner igen! På Lidingöbron hade 305 cyklister tagit sig över bron mot ön.

Torsdag Återigen, en helt annan energi på eftermiddagen tack vare medhavd lunchlåda. Dock tror jag att det även är järntabletterna som börjar verkar.

Och sen kom fredagen som blev en så himla bra dag. Jag startade upp den med morgondistans.

Fredag Bara 23 cyklister hade cyklat in mot stan.

Fredag Efter dusch och frukost så blev det en helt fantastisk föreläsning på jobbet av Gudrun Schyman. Så otroligt kunnig och inspirerande var hon. Föreläsningen handlade om jämställdhet och man fick sig en hel del att tänka på. Här ser ni mig bakifrån då jag försöker krama ur lite extra kunskap.

Fredag Sen fortsatte dagen med en stor presentation och känslan efteråt, när det gått bra och man är sådär trött i skallen och det är fredag och man ska hem för att ha släktmiddag, ja den känslan är oslagbar! Glad i hågen rände jag hemåt.

FredagFredag Och med start här på fredagkvällen så har sen helgen varit ett enda stort firande. Febe fyllde nämligen 10 år nu på söndagen så först var det släktfirande på fredagen. Och på lördagkvällen firade vi lite till i förskott. Men först sprang jag på morgonen.

Lördag Först en lång uppjogg för att trötta ut både benen och skallen innan jag avslutade med ett tröskelpass. Åh, det var jobbigt. Endast skönt efteråt. Då åkte jag in med Febe till stan. Jag behövde köpa ett lager nya yllstrumpor. Nu kommer man ju bo i dessa fram till… april?

Lördag Sen på kvällen firade vi Febe i förskott (igen) på Nero. Här är mitt gäng:

Lördag Efter alla linser och bönor i veckan var det dags för ett rejält köttlass.

Lördag Satan så gott det var. Jag drack sån här öl till.

Lördag Efter detta drog vi hem och jag stekta tusen pannkakor samtidigt som jag rehabbade och rullade runt på min foam roller på köksgolvet. Några pannkakor blev därmed lite brända men överlag gick det hela bra. Pannkakorna behövdes nämligen till idag, söndag. För idag fyllde vår fina Febe tio år! Nä, det går inte att fatta. Tio år. Hon som alldeles nyss hade storlek 56 i kläder och bara var en liten plutt. Efter brakfrukosten så skulle Febe iväg med några kompisar och det var ju lite bra för då behövde jag inte ha dåligt samvete över att jag drog iväg på ett långpass. Minus två grader visade termometern vilket betyder att jag med mina förfrusna fingrar fick dra fram skidvantar.

Söndag Det ser ju lite lustigt ut men jag blir galen av att kuta med iskalla, kritvita fingrar. Då får man hellre se ut såhär.

Söndag Sprang först in mot stan och sen ända ut till Biskopsudden. Sån underbar dag! Alldeles vindstilla. Trodde jag. När jag vände insåg jag att det blåste rejält och jag fick kämpa på för att hålla tempot. Tog en extrasväng ut till Stora Skuggan innan jag slutligen sprang över bron och hemåt igen. Det var premiär för vintertights men trots detta så tycker jag att jag blir stel av kylan. Inser också att jag har ett klent förråd av just vintertights. Det kommer behöva utökas om jag inte ska tvätta dygnet runt. Ah, det är dyrt att hålla på att kuta mycket. Nä, nu avslutar jag detta med en bild på en brosch som jag fick av tio-åringen här i veckan.

Söndag Sånt som inte kan köpas för pengar. Sista grejen då för er som ännu är vakna: Jag har fått en startplats till Berlin Marathon 2014! Yeay!!! Ok. Vi hörs. Hej.

Sicken vecka! När den började trodde jag att jag på ett ungefär visste hur den skulle bli. Men icke! Hur som helst så var det en mörk start på veckan.

Måndag När jag sprang i min reflexjacka in mot stan fick jag tummen upp av en cyklist som ropade att jag var alldeles självlysande. Det verkade göra henne riktigt uppåt. Jag tackade och sprang ut mot Stora Skuggan med mitt lys. Där var det fint och lugnt och mina ben fick sig några extra kilometer till frukost.

MåndagMåndag När jag var klar fick jag en kaffe.

Måndag Förresten lurigt det här med mina järntabletter, när man ska ta dem och så. De ska intas på fastande mage, och dessutom så är kaffe och mjölk dåligt för järnupptagningen. Så nu sväljer jag tabletten så fort jag går upp så att jag kan dricka kaffe när jag sprungit klart. För utan koffein skulle livet vara rätt mycket tråkigare.

Måndag Sen blev det stretch och grön ögonskugga.

Måndag På kvällen blev det hemmarehab, ja det kör jag varje dag. Jag är faktiskt himla duktig om jag får säga det själv. På tisdagen fortsatte livet. Ja, fast det var snudd på att det inte gjorde det för regnet öste ner och det ledde till att jag knappt vaknade av vågskvalpet på väckarklockan. Till slut kom jag i alla fall upp och iväg med löparkläderna på mig.

Tisdag På Lidingöbron hade bara 50 cyklister trampat fram i regnet. Det blåste något förskräckligt, regnet gjorde ont i ansiktet, sån sprutt var det på det! 07.20 släcktes gatulamporna och jag var framme vid jobbet.

Tisdag Jag bytte om från blöt katt…

Tisdag … till torr människa.

Tisdag På lunchen körde jag dagens andra pass. Tröskel!

TisdagTisdag Det gick helt ok. Fortfarande lite seg känsla i kroppen men jag vet ju att det kan ta så mycket som ca 3-4 veckor, eller mer, innan man känner sig piggare då man haft låga blod- och järnvärden. Men jag kände mig ändå relativt stark och vid gott mod.

Tisdag När jag hämtat barnen på eftermiddagen så bakade vi pepparkakor och lyssnade på julmusik. Oj så mysigt det var! Man får fräsa på på alla cylindrar i dessa mörka tider. För ja, när jag vaknade på onsdagmorgonen var det lika mörkt som vanligt. Och dags för backpass!

Onsdag Förbi sovande hus och fotbollsplaner som gått i ide.

Onsdag Och sen blev det ett rejält backpass och döm av min förvåning men jag tyckte ändå att det var en lite, lite piggare känsla i kroppen. Inte så att jag trillade baklänges på något vis men ni vet, en nyansskillnad som jag tacksamt tog emot efter kämpiga veckor (eller rentav månader). Trött blev jag hur som helst men det är ju som det ska vara.

Onsdag Sen fick vi bråttom iväg men då tyckte jag att jag kom på en bra idé. Jag tog med mig gröten i bilen!

Onsdag På lunchen var jag hos sjukgymnasten och hon tyckte allt att jag gjort små framsteg. Ahh, tänkte jag, nu är jag klar! Men så var det såklart inte. Nu fick jag svårare övningar! Bara att kämpa vidare på kvällarna. När jag skulle springa hem från jobbet blev det ylletröjspremiär för det var rätt kyligt ute.

Onsdag Och ovanpå yllet blev det reflexjackan. Återigen fick jag glada tillrop från cyklister! Rätt stort det hela faktiskt för annars brukar det mest vara tjafs mellan mig och cyklister eftersom jag ibland lånar lite av deras cykelväg då det är för mycket folk på trottoaren. Och det gillar de inte trots att de har flera meter att cykla på, det oftast är helt tomt och jag inte sällan springer typ lika fort som de cyklar. Dessutom envisas de med att plinga på en när de närmar sig fastän man inte kutar på cykelvägen utan springer helt rakt framåt på sin egen sida av vägen. Men strunt i det nu. I och med reflexjackan verkar det som att jag har blivit vän med världens alla cykister och det känns ju trevligt. Stridsyxan är nedgrävd.

Onsdag Slut på den dagen. På torsdagen blev det inget spring på morgonen men däremot på lunchen. Var rätt osugen på att ge mig ut. Eller egentligen inte osugen på att ge mig ut men osugen på att plåga mig. Värmde upp och intalade mig själv att det är ok om jag bara springer lite distans. Det var fint ute och plötsligt kände jag kraften. Tröskelkraften!

Torsdag Så jag sprang över bron till Kungsholms Strand och sen satte jag iväg. Delade upp passet i två delar och idag var det en bättre känsla i kroppen. Tiden var också bättre men det viktigaste var ändå känslan. Blev riktigt uppåt! Men tro inte att jag tänker skratta på bilden för det.

Torsdag När jag sen skulle hem blev det ett andra pass. Bytte om från silverrock…

Torsdag … till silverjacka. Bara att fortsätta smöra för cyklisterna.

Torsdag Och återigen kändes kroppen uppåt och på rätt väg. Och när jag sprang där i mörkret så bara dök det upp i mitt huvud: Vintermarathon! Jag springer det! Jag som hade bestämt mig för att hoppa över det i och med höft, knä och mina risiga värden. Men nää, jag bara kände där och då att det skulle springas. Istället för att köra ett långpass i ensamhet på söndag så kunde jag ju springa Vintermaran på lördag? Det var verkligen en ny känsla. Jag som alltid förberett mig så inför mina marathonlopp. Och framförallt, trappat ned! Men bara den här veckan hade jag ju kört löpning alla dagar, rätt rejäla sträckor, tre dagar med dubbelpass varav tre hårda kvalitetspass. Och förra söndagen ett redigt långpass… Men skit i allt det, bestämde jag mig för. Jag bara gör det. För att det är kul. Dock insåg jag att det kanske kunde vara klokt att tokvila på fredagen. Så istället för löpning blev det frukost med efterföljande brioche för att ladda.

Fredag En grej som gjorde mig glad där på fredagen var att jag fick den här tavlan som jag beställt av Lars Fuhre, jag hade honom som lärare på Beckmans. Haha, jag älskar texten. Allt är ditt fel!

Fredag  Jaha. Sen var det då lördag och dags för ett tempopass …nej just det, ett marathon! Loppet startade klockan 10.00 så jag gick upp i ottan och gjorde Fattiga Riddare.

Lördag Bara Ali som höll mig sällskap. Han såg skeptisk på mig, tyckte nog att jag haft en ytterst bristfällig marathonuppladdning och borde stannat hemma.

Lördag Sen blev det en jäkla fart på mig. Har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Kläder bestämdes i sista minuten och jag klargjorde att ingen i familjen behövde stå och huttra utomhus för att hurra på mig. Jag gillade det helt odramatiska i det hela, att jag bara skulle ut och springa lite.

Lördag Fast Olle fick i alla fall skjutsa mig till Tennisstadion där man hämtade ut nummerlappen.

Lördag Det var sån skön känsla på hela tillställningen! Liksom litet och familjärt och det var mer en glad än nervös känsla i luften, som att alla såg loppet som något kul såhär på sluttampen av säsongen. Jag lämnade in både min kamera och telefon så nu blir det inga fler bilder vilket är lite synd för jag träffade så många roliga och trevliga människor. Staffan dök upp! Jag hade inte hängt med i att han skulle springa så det var kul. Och sen hälsade jag på en massa andra som jag inte träffat förut som duktiga Kajsa Berg och Frida Södermark. Och så var min granne Daiel Nilsson på plats, och ja, en massa fler. Det kändes lite märkligt hela grejen. Jag var inte alls nervös, mest bara nyfiken på vad kroppen skulle säga om ett andra marathon på sex veckor. Starten gick och vi var iväg! Och nu är det som alltid med mig och lopp, har väldigt svårt att minnas loppet efteråt. Men det jag vet är att det kändes bra i starten och jag hade ju inte alls funderat på hur jag skulle lägga mig tidsmässigt. Ena delen av mig ville fräsa på mer, den andra tyckte jag skulle sakta ner. Så jag körde något mellanting, det liksom bara blev som det blev. Väldigt länge låg jag i alla fall i en klunga bestående av en massa killar och mig. Banan var sex varv och det kan tyckas tjatigt men jag måste säga att jag gillade upplägget, lite nedräkning sådär. Bra bana också, inte platt utan lite lagom kuperad för att få variation. Jag fick också fina hejarop längs vägen, tack! Jag vill minnas att klungan luckrades upp runt 18 km och mot slutet låg jag tillsammans med en av killarna från den första klungan samt en annan kille. Jag hade inte en tanke på att försöka slå mitt personbästa idag, jag hade tvärtom lovat Pekka att inte bry mig om klockan utan gå på känslan. Se det som en kul grej och istället för klockan försöka hänga på någon som höll bra fart. Ja hmm, jag kunde inte helt skita i klockan men försökte lyssna på kroppen och följa känslan. Men det kändes bra så jag höll en stabil och jämn fart loppet igenom. Önskar jag kunde spurtat lite bättre sista 500 metrarna för där blev jag plötsligt omsprungen av Staffan, som dök upp från ingenstans! Så kan det gå men kul för honom för han satte PB, hurra! Själv kom jag på en tjusig andraplats av tjejerna med tiden 2:57:23, efter Kajsa Berg som sprang på 2:50:01. Mycket starkt av henne. Men jag blev vinnare i K35-klassen! Tjoho. Efter målgång så var det så himlans trevligt snack med en massa kul typer (grattis Johanna också!) och mitt i allt detta så blev jag så lycklig. För jag blev faktiskt lite stolt över mig själv som sprang trots den tunga känslan som förföljt mig, trots noll uppladdning med alldeles för många och hårda mil dagarna innan loppet, trots ett gnällande knä (jag påstår inte på något vis att det är rätt att springa med en skada) – att jag liksom vågade springa loppet trots att jag är ett kontrollfreak för detta måste vara de kassaste förberedelserna jag varit med om. En ny och bra upplevelse. Att det trots detta gick så pass bra tackar jag för, tredje maran sub3 – jag hade faktiskt varit nöjd med 3:10 idag också. Efter att ha sagt hejdå till Emil, Staffan och alla andra så spatserade jag mot Gärdet i regnet. Såg ut såhär:

Lördag Och vid Gärdet kom Olle och hämtade mig. Vid det laget frös jag ordentligt och fick en Stockholm Marathon 2012-déjà vu. Efter en sen lunch och världens längsta och varmaste dusch åkte jag och handlade och sen lagade jag spaghetti vongole som vi åt till middag.

Lördag Somnade trött och glad. När jag vaknade imorse kändes det märkligt att veckans långpass redan var avklarat. Istället gav jag mig ut på en lugn återhämtningsjogg efter frukosten.

Söndag Visst var jag lite stel men ändå har nog inte kroppen känts mer vanlig efter ett marathon.

Söndag Rätt intressant faktiskt med tanke på en ganska intensiv träningsvecka plus ett marathon. Totalt landade den på nästan 13 mil inklusive Vintermaran. Knät lite argare än innan men inte mycket. Aningen matt i skallen kände jag mig dock när jag joggade för som vanligt drack jag nog för dåligt, både under och efter loppet. Ikväll blir det rehab och sen startar en ny vecka. Fast den slutar nog inte med ett marathon. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu: blodpudding! Hej då!

Tänk att en dag kan kännas så lång. Nästan oändlig. För att inte ta saker i fel ordning så tar jag det från början och jag varnar redan nu för många bilder och massa text. Då kör vi!

Jag hade ställt klockan på 04:50. Jag vaknade ett par gånger innan dess, men trots att jag sov aningen oroligt så måste jag ändå säga att jag fick en god natts sömn. Har aldrig sovit så bra inför ett marathon. Snudd på att jag var orolig över att jag inte var nervös! I alla fall så klev jag rakt från sängen ner i mina jeans och en tröja, i med linser och sen raka vägen till frukosten. Otroligt proffsigt att de öppnade redan klockan fem för alla löpare! Men jag såg inte så många.

Söndag Jag åt plättar och crêpes och baguette och en massa gott. Sen drog jag upp till badrummet och förvandlade mig från denna trötta vålnad…

Söndag … till en lite piggare löpare!

Söndag Sen pysslade jag med en massa grejer så tyst jag kunde för Olle sov ännu. Fortfarande inte nervös vilket var märkligt och nytt. Måste varit den där No worries-skylten från igår! Det enda som störde mig lite var magen. Jag var liksom aningen öm i den och gick på toa två gånger. Men sen var klockan tjugo över sju och det var dags att så smått börja ge mig av till starten.

Söndag Sa hej då till en trött Olle som jag inte skulle se igen förrän vid 21 km, då han skulle räcka en energigel till mig. Det var planen, vid 21 och 38 km för de punkterna låg nära varandra på kartan. Såhär fint var det ute idag igen.

Söndag Jag stannade till vid judiska minnesmonumentet på vägen. Lite vemodigt.

Söndag Ska tillägga att jag hade mina jättetumvantar på mig på väg till starten. Riktigt nöjd med detta, såg ingen annan löpare med den stylen men så skönt att inte frysa. Vad gäller att hitta starten var det som jag trott, inte precis något att oroa sig över!

Söndag Så fort jag kom fram ställde jag mig i kö till toa, visste jag behövde gå en gång till med denna mage. Lång kö, precis som det ska vara med andra ord.

Söndag Till slut var jag klar med toabestyren och då hade klockan hunnit bli rätt mycket. Snabbt av med kläderna och på med den gula plastpåsen. Rätt kyligt i luften men jag bestämde mig för att springa i kort linne, var bra uppvärmd av alla ordentliga kläder jag haft på mig innan.

Söndag Lämnade in alla kläder utom en t-shirt som jag behöll på och bestämt mig innan för att lämna vid starten. Kort uppvärmning, bara en kilometer, innan jag sprang in i startfålla C. Där var det fullt av folk. Pang! Gula ballonger släpptes upp och vi var iväg! Precis när jag kom över startlinjen så fick jag sånt lyckorus att jag började grina lite. För att jag var frisk och sprang! Att allt jag tränat för inte var förgäves, jag har oroat mig så för just det. Men det är ingen bra kombo att kuta och grina samtidigt, jag fick typ en jättekonstig flåsig andning direkt, så jag sa till mig själv att skärpa mig. Vidare i den fina morgonen. Trångt var det. Var det verkligen såhär trångt förra året? Det gjorde i för sig inget, var nästan bara bra för min plan var att inte springa på för fort i början. Blir dock alltid så förvånad över löpare som redan vid 7 km andas jätteflåsigt, som att de redan är slut! Sprang förbi en sån kille som kämpade och flåsade högt. Eller så hade han också bara lyckogrinat lite? Första 10 km gick i ett nafs – uppvärmningen klar! Jag har rent allmänt rätt svårt för att redogöra för lopp i efterhand, jag minns liksom inte vad som hände var. Men en sak som hände var att jag passerade en tjej och sedan råkade jag liksom korsa hennes väg lite dumt så hon blev sur och skulle på franska läxa upp mig. Sånt orkar jag bara inte med, det händer ju hela tiden lite sånt, så jag bara höll rak min och kutade vidare. Då blev hon sur och skulle lägga in en liten spurt. Javisst, varsågod, tänkte jag. Så hon låg där sur och spurtade på framför mig medan jag lurade som gäddan i vassen. Och sen någon kilometer senare sprang jag om henne, tyvärr glömde jag ropa Au revoir! Nästa grej jag minns är att jag runt 20,5 km börjar spana efter Olle som ska langa energigelen. När jag når 21 km så borde jag verkligen se honom, han skulle stå på min högersida men jag såg ingen Olle. Detta tog lite energi för jag låg ju längst till höger för att se honom vilket gjorde att jag tog en aning ”omväg” en bit. När jag insåg att jag förmodligen hade passerat honom och inte skulle få någon gel fick psyket en liten knäck. Jag älskar att dricka den där gelen och hade sparat mig lite för den! Skitsamma, bara att kuta vidare så inte fransyskan passerar mig igen! Efteråt berättade Olle att han stått vid 21 km och glott som besatt för att upptäcka mig, men att en dansk gumma nödvändigtvis skulle veva med en stor dannebrog framför ansiktet på honom.  Lustigt det här med marathon. När jag sagt att jag ska kuta Berlin så är ju standardrepliken att Jamen, det blir ju kul och lätt för Berlin är ju så platt eller hur?! Ja, det är rätt platt. Inga stora backar. Men lätt? Nä. För det är fortfarande ett marathon, och det är inte lätt. Det är fortfarande 42,195 meter som ska kutas, och ska det gå lite fort så är det inte lätt, bara fakta. Jag hade nästan själv lyckats förtränga detta men runt halva loppet blev jag påmind om det. Hade gärna sprungit på lite fortare här men jag jag vågade inte riktigt. Höll istället en rätt stadig fart. Vid varje vätskekontroll var det rätt stökigt och där tappade jag lite fart. Kände dessutom att jag behövde dricka då jag missat energigelen. Ovanpå detta så blåste det stundtals en del. Ingen galen blåst men ändå så pass mycket att jag tyckte den sänkte farten lite. Så jag fortsatte springa rätt klokt. Plötsligt har vi sprungit 35 km! Redan efter halva loppet så märker jag att jag börjar passera rätt mycket folk, både en del tjejer och desto fler män. Och runt 35 km så är det rätt tydligt för nu börjar många krokna men jag känner att jag har rätt bra krafter kvar. Vid 38 km så står Olle där, och även om det inte är långt kvar nu så blir jag så glad över den där gelen! Och att se honom! Pinnar vidare. 40 km. Bara två km kvar! Känns som att loppet gått så fort! Det är snart slut! Här dyker en snäll kille upp. Han verkar bli glad över att se en tjej och peppar mig att hänga på honom men han har lite mer spurt i benen än jag men han är ändå värsta bra draghjälpen. Som alltid blir jag lite lurad när vi närmar oss mål. Brandenburger Tor dyker upp och jag får för mig att det är målet men nej just det, samma miss som förra året, det är en bit kvar! Gaaaah, kääääämpa! Tjong! I mål! Först lite besviken då jag bara ser min bruttotid. Får medaljen, fina grattis och jag tackar den snälla dragkillen. Hämtar upp mina grejer och ringer Olle som berättar min nettotid 2:52:54 och då känner jag mig glad och nöjd. Jag vet inte, jag är alltid lite missnöjd när jag kommer i mål. Som att jag alltid tänker att jag kunde gjort bättre, mer? Men saken är att den här gången när jag sprang, så tänkte jag precis på det och sa till mig själv: ”Nu springer jag så bra jag kan här och nu. Det ska jag påminna mig själv om sen.” Så det gjorde jag. Jag sprang så bra jag kunde! Och med tanke på höften som faktiskt bråkade en hel del redan i somras, och gjorde att jag fick lägga ner mina styrke- och spänstövningar så kan jag bara vara glad. Och sen knät. Som bråkat massa sista uppladdningsveckorna, och som förutom det fysiska faktiskt påverkat mig psykiskt inför loppet. Efter lite sms med Pekka så var jag uppåt igen! Nytt PB! Mer än sju minuter snabbare än Berlin förra året! Jag är jätteglad att jag sprang tre minuter snabbare än Stockholm i år, för jag har nu förstått hur mycket som krävs för att kapa minuter. Hur som helst. Sen gick jag tillbaka till hotellet och pussade lite på Olle och medaljen.

Söndag Duschade och mumsade på lite grejer och sen, sen behövde jag se och känna något annat än löpning så vi drog på museum. Först blev det nya Nationalgalleriet. Snyggt!

Söndag På den här kaffehusvagnen utanför såg jag den perfekta reklamraden för kaffe och som liksom även passade in på dagens marathonlöpning:

Söndag Därinne såg vi roliga grejer. Som de här:

Söndag Den här stjärten var bra!

Söndag Och hela fina byggnaden av Mies van der Rohe.

Söndag Gillar att allt var så tyskt stramt. Som toaskylten och garderobsbrickorna.

SöndagSöndag Efter detta blev det glass för mig och öl för Olle.

Söndag Sen var det dags för nästa museum. Nu blev det Historiska Muséet.

Söndag Där kunde man se hela Tysklands historia från romartiden till nu. Men vi tittade mest på den moderna delen från 1900-talet och framåt. Och såklart grät man av allt sorgligt som hänt. Vi var tvungna att smälta det hela med en öl.

Söndag Obs! Alkoholfri! Annars hade jag varit full i två veckor framåt. Sen bytte Olle om till middagen. Stiligt!

Söndag Och vi drog till den här restaurangen i Kreuzberg.

Söndag Där åt vi massa god asiatisk mat och snyggt för ögonen var det också.

SöndagSöndagSöndag Sen åkte vi hem till hotellet och här sitter jag nu i lobbyn. Sicken lång dag! Känns som frukosten imorse är en evighet sen. Sprang jag idag? Känns som två veckor sen. Det enda som gör att jag vet att det var idag, är att jag är lite stel i mitt vänstra lår. Men knät har galet nog inte gnällt! Inte än i alla fall. Nu ska jag dra upp till rummet och läsa och äta smågodis. Men först vill jag säga en sak som egentligen inte borde hamna längst ner, men nu blev det så för jag liksom spar det bästa till sist: TACK FÖR ALLT! För allt pepp innan och för alla grattis. Jag blir så glad och rörd långt in. Och hoppas alla ni andra som sprang idag är glada och mår bra. Sov gott från Berlin.

Och så var det söndag igen. Den här veckan har till 90% bestått av bad, glass och löpning. Men även släktbesök, myspysklädsinköp och lite annat. Och så ett millopp mitt i allt! Men jag gör som förra veckan och tar det dag för dag.

Och jo, beträffande mitt förra inlägg så blev Olle högröd i ansiktet när han såg att den enorma husfasad som Olle och Nils likt trälar håller på att skrapa ren från färg förekommer på flera bilder, detta utan att trälandet kommenterats med ett enda ord. Så här kommer lite rättmätigt beröm. I timmar har de kisande stått och skrapat i hettan och fått färgdamm i håret och stickor i fingrarna. Förutom detta har de även sågat och röjt i skogen. Olle har nämligen läst att skogsarbete är den effektivaste träning som finns efter hård löpning. Så nu håller han på och pratar om detta som ”Träningen som ger mer” eftersom skogsjobbet är en nyttig syssla samtidigt som det är träning. Till skillnad från min löpning då alltså.

En sista grej: nätet är bedrövligt idag, därför tvingas det bli lite färre bilder än vanligt för annars dör jag här vid pumphuset. Och just det, av någon anledning funkar det ofta inte att svara på era kommentarer när jag är här på Gotland. Ibland går det men oftast inte. Bara så ni vet och inte tror jag är allmänt dryg.

Måndag

MåndagMåndag Förbi morgontrötta kossor malde jag fram. Totalt 15 km.

Efter frukosten cyklade vi till stranden. Det är verkligen måndag-hela-veckan-känsla: vi gör exakt samma sak på förmiddagen varje dag om det är fint väder. Men jag gillar det. Just det är verkligen semester för mig. Har inget som helst behov av fart och fläkt.

MåndagMåndag På eftermiddagen var det mer distans under den blå himlen.

MåndagMåndag Åh… önskar jag kunde plocka blommor utan att behöva stanna. Totalt 21 km. Avslutade med ett dopp på mitt hemliga ställe som visst inte var så hemligt längre för nu låg några andra där. Men i alla fall, rakt ner i plurret hoppade jag, springskorna tog jag dock av.

Måndag När jag låg här och poserade trillade min kamera ner i vattnet. Jag hade ju fått skynda mig att ställa upp den på en sten för att sen slänga mig ner i vattnet för att hinna se harmonisk ut – och då ställde jag den väl lite ostadigt, allt för konstens skull. Plupp så låg kameran på botten. Tur den är stöt- och vattentålig. När jag kom hem så hade Olles föräldrar kommit på besök från Småland!

Tisdag

Måndag Sen blev det tisdagmorgon och det var sådan höstkänsla i luften; liksom sådär svalt och friskt och plötsligt blev jag påmind om hösten, hur underbart det är att springa då när allt är sådär klart och perfekt. Jag kom också att tänka på Berlin Marathon! Två och en halv månad kvar bara. Totalt 10 km. Sen stranden med hela tjocka släkten och nu var höstkänslan som bortblåst. Riktigt varmt var det.

Måndag På vägen hem trillade jag med Uma på cykeln. Jag hade lastat den helt full med handdukar, badkläder, kaffe, saft, frukt, kakor, solkrämer, hinkar, spadar och tusen grejer till för jag vill gärna vara macho och visa att jag kan cykla med hur mycket som helst (som att någon skulle bry sig) – och plötsligt vinglade vi till och föll. Som tur var rätt långsamt. Uma klarade sig lyckligtvis utan en skråma (tur för morsan med machobehov). Själv fick jag ett litet skrap som inte såg så mycket ut för världen men jag blev rätt öm även om det inte syns. Såhär:

Måndag Hade ju annars varit typiskt att skada sig rejält på något sånt vis. Som han ishockeyspelaren som skar gurka, tappade kniven som landade på foten så han skadade en sena. Och fick lägga ner hockeykarriären. Ja, nu har ju inte jag precis en sån löparkarriär men ändå. Sen åkte vi till Körsbärsgården med Olles föräldrar. Vi åt dock inte körsbär utan glass.

Måndag Och så tittade på den fina utställningen med bland annat den här fina blå kålen:

Tisdag Tog en 15-minuterstupplup när vi kom hem och sen, sen var det dags för tempoooooo!

Tisdag Uppjogg och sedan tre block bestående av fem km. Mitt stackars lilla knä fick kämpa på. En hel del motvind stundtals men tiderna landade ändå helt ok. Avrundade passet med lång nedjogg. Totalt 23 km. Denna långa dag avslutades med middag på Grå Gåsen. Alldeles soligt och varmt ute och god mat och alla glada och… tack.

Onsdag

Tidigt på onsdag morgon bestämmer jag mig plötsligt för att kuta Viruddenloppet. Trots noll förberedelser och inte någon som helst uppladdning. Jag anmälde mig egentligen till loppet redan i våras men bestämde mig sen långt innan vi åkte till Gotland för att inte springa. Ville inte bryta av en träningsvecka med uppladdning. Det är tack vare Olle som tycker att det vore kul att åka och kolla, som jag ändrar mig och tur var det. För plötsligt när jag väl bestämmer mig för att springa så känns det liksom så skönt. Skönt att inte alltid hålla på att förbereda sig till max, kul att bara kuta på så gott man kan – och få ett riktigt bra träningspass på köpet! Men jag bestämmer mig också för just det: att se det som ett träningspass och därmed hålla kvar vid onsdagens två pass. Dock möblerar jag om så att tröskelpasset görs direkt på morgonen och lägger distansen på eftermiddagen. Det är redan varmt ute när Nils och jag ger oss av runt halv sju. På det viset är det skönt att få det hårda passet avklarat redan på morgonen för man vet att det kommer bli varmt. Vi värmer upp och springer sedan i fullt fräs längs havet. Idag behöver jag inte ta en skogspaus utan magen håller hela vägen. Jag slår Nils med ca 200 meter. Då ser man såhär självgod ut efteråt.

Onsdag Obs! Titta nu gärna någon minut extra på väggen som Olle och Nils kämpat med där i bakgrunden. Totalt 11 km. Och så bad på det.

Onsdag På eftermiddagen skrapade Olle vidare.

Onsdag Oj vad jag berömde honom. Sen gömde jag mig bakom en buske och gjorde magövningar.

Onsdag Jag har verkligen slarvat med magstyrkan på sista tiden. Under all kritik. Det blir lätt så när jag skrapar så mycket på huset, ursäkta, springer mycket. Man hinner inte allt, bara att inse.

Men herregud vilket späckat schema det var där på onsdagen för sen åkte vi till Prästgården och drack kaffe. Och tittade på massa fina blommor som jag önskade att jag kunde kopiera in till vår trädgård. När de andra hoppade in i bilen så sprang jag hemåt i värmen.

Onsdag Totalt 10,5 km. Avrundade passet med ett gäng från den här burken.

Onsdag Jag har blivit så jäkla saltsugen sen jag kom till Gotland, måste bero på att jag svettas så mycket. Det har mest blivit saltlakrits som botemedel dock. Kanske inte bäst i världen men gott.

Torsdag

Och sen plötsligt var det loppdag! Känns oerhört märkligt i och med att jag sprang så pass hårt och långt senast igår. Och att de senaste veckorna bestått av så många mil. Hela dagen går dock utan att jag tänker på loppet. Vi är bland annat nere i hamnen på Sjöräddningens Dag där barnen får hänga i en helikopter.

Torsdag Loppet går inte av stapeln förrän klockan 19:30 vilket är perfekt. Dels för att det är riktigt varmt på dagen men också för att benen hinner vila upp sig några fler timmar. Jag äter ett rejäl lass spaghetti vid tretiden. Och runt halv sex ger vi oss av hemifrån. Loppet äger rum i När, ca 45 minuters bilfärd nerifrån Sudret.

Torsdag Vi lyssnar på massa bra musik på vägen (ja kanske förutom Umas val ”Hästen Plopp”) och det är världens underbaraste kväll. Så otroligt vackert ute. Känns som vi ska åka på picknick fast det egentligen är raka motsatsen, ja i alla fall för min del.

Torsdag Jag blir glad när vi kommer fram. Några dansande fjortisar visar vägen in för bilarna och det är världens trevligaste stämning. Det känns sådär lokalt och fint. Nils ska också springa så det hela är väldigt spännande! Han hoppas springa under 40 minuter och jag hoppas på, ja jag vet faktiskt inte. Tänkte knappt på det innan starten. Var mest sugen på att kuta och visste inte alls vad benen skulle mäkta med efter de senaste veckornas tunga mängd, och gårdagens dubbelpass. Men under 40 bara måste jag.

Torsdag Jag värmer upp för mig själv i ett par kilometer och sen är det dags för start.

Torsdag Startskottet går. Ni ser mig där längst fram. Två tjejer rusar iväg i bra fart men jag tänker att jag ska ta det i min planerade takt. Nils och jag springer jämsides i början. Redan efter ett par kilometer passerar jag den ena tjejen men den andra kutar fortfarande en bit framför mig och hon ser sådär lätt och snabb ut. Vår egna lilla hejarklack passerar vi två gånger under tjo och tjim. Här springer jag förbi Ruben i randig tröja och ja, jag highfivar såklart. Taskigt vore det annars, gäller att behandla sin klack väl.

Torsdag Banan var beskriven som flack och lättsprungen men jag är inte riktigt redo att hålla med. Två gånger springer man över en åker och får kuta i traktorspår. Här är det rätt tungt och framförallt svårt att springa om folk och jag känner att farten sinkas här, tvingas fokusera på var jag sätter fötterna. Men ju längre vi springer desto mindre blir avståndet mellan mig och tjejen framför. Runt 4 km ligger jag precis i hennes rygg och sådär kutar vi på tills jag vid 6 km passerar henne. Känner mig rätt stark men är beredd på att när som helst bli omsprungen. Vända mig om vägrar jag. Jag pinnar på och när det bara är två km kvar ökar jag tempot. Jag pinnar på och springer i mål på 38:57 – på en förstaplats (av damerna)!

Torsdag Inte långt därefter, på tiden 39:39, kommer Nils!

TorsdagTorsdag Jo men det där får jag vara nöjd med ändå. 38:57, jag slog i alla fall mitt pb med hela sju sekunder! Sen kan jag inte låta bli att undra vad jag skulle kunna springa på om jag kört lite korta intervaller och vilat benen lite… men vad sjutton, jag tränar inte för milen men blev väldigt uppåt av det hela. Att stå högst upp på pallen är något alla borde få göra någon gång.

Torsdag Att jag dessutom vann en flygbiljett till Gotland och honung gjorde inte det hela sämre. Hon som kom tvåa var 22 år yngre än jag, haha, sånt gillar jag. Jaha ni, sen packade vi in oss i bilen och åkte hemåt i sommarkvällen, nöjda och glada.

Fredag

Då det blev lopp istället för långpass på torsdagen så blir det en hel del distans mot slutet av veckan. Ingen rast och ro dagen efter loppet med andra ord. Istället blir det ett långpass.

Fredag Det är så otroligt ljust här på Gotland så jag borde verkligen bli duktigare på att kuta i solglasögon för det är ju väldigt skönt när man väl gör det. Dagens långpass går inte i någon rekordfart men jag är glad över att ben och allt känns som vanligt. Det blir en fin tur ner till Hoburgen och jag känner mig faktiskt rätt duktig som klämmer ett långpass dagen efter loppet. Men sjutton, vilken vind det var ute! Havet helt fullt av vita gäss och jag får kämpa i motvind långa bitar. Men ändå, så skönt med vinden i ansiktet. Totalt 38,5 km i 4:54 min/km. Jag avslutar som vanligt med ett dopp och traskar hemåt genomblöt och känner mig som värsta duatleten. Haha, tur det inte syns hur kass jag är på att simma! Väl hemma får jag middag serverad av syrran och Nils. Vi kör tvådagarsblock där man i två dagar handlar mat, fixar lunch och frukost och sköter all disk – för att sedan i två dagar få slappa. Skönt att Olle och jag hade slappdag just idag. Jo just det. Jag hann även till Vamlingbolaget på dagen och köpte ett par brallor och en myspysjacka i plysch på rea. Kolla in 70-talslooken!

Fredag Det är mest barnen som har kläder därifrån men jesus, dessa material. Så otroligt sköna. Perfekta att gå runt i här hemma mellan mina löpturer! Jag tyckte att jag förtjänade dessa efter gårdagens millopp. Jag tänker att Mick Jagger hade varit grym i dessa.

Lördag

Lördag Börjar dagen med 9 km lätt distans. Rätt trött, har sovit lite risigt de senaste nätterna. Det har varit så kvavt och vårt täcke är för tjockt. Måste komma ihåg att skaffa ett tunnare till nästa sommar. Men ute är det som vanligt tyst och vackert.

Lördag En del folk ute vid havet. Eller haha, en del folk betyder alltså kanske tre stycken. Det är förvånansvärt öde jämt. Totalt 9 km. Sen har vi en av sommarens bästa dagar. Bara vår lilla familj på stranden där det inte är en kotte förutom vi. Det grävs och leks café, vi dricker kaffe och läser DN och jag önskar jag kunde frysa den där stunden. Dagen fortsatte med mjukglass på Hoburgen där vi satt och tittade på det blåsiga havet. Sen åkte till Fide Fajans och köpte ett par fina skålar. Efter alla dessa trevligheter tog jag mig samman och bytte om till ett tempopass.

Lördag På något vis så tycker jag ofta att man inte så jättesugen på en distans direkt efter ett lopp. Lite så var det idag när jag skulle kuta 10+10 km. Dessutom var det riktigt blåsigt ute. Först värme jag upp 3 km. Sen var det bara att öka. Men sicken vind! Helt ärligt?! Jag kutade på så gott jag kunde men det gick omöjligt att komma upp i en bra fart. Första 10:an landade på 4:16 min/km. På vägen tillbaka gick det bättre men ändå, vad är det med vind? Åt ena hållet totalt motvind och på tillbakavägen ingen medvind utan bara plus minus noll? Jaja, nöjd med att det var vindstilla åtminstone. Sista 10:an gick i 3:58 min/km och det fick bli godkänt idag, bara två dagar efter loppet och gårdagens långpass. Avslutade med bad i havet. Fattar inte hur jag ska klara mig utan det när vardagen börjar. 1 km nedjogg så totalt 24 km och dagens total 33 km.

Sen kan jag även visa er detta mästerverk:

Lördag Olle och Nils har nu kommit till nästa fas och målat fasaden med grundfärg! Applåder!

Söndag

Känns som att jag precis sprang ett långpass men idag var det dags igen. Allt blev ju som sagt förskjutet pga torsdagens lopp. Jag hade faktiskt tankar på att klämma ett långpass samma morgon som loppet, men där gick till och med min gräns. Jag klev därmed upp redan kl 06:00 imorse och tryckte i mig mackor och filmjölk i min ensamhet. Sen sov jag ytterligare någon timme innan jag gick upp och gjorde mig i ordning för spring.

Söndag En tråkig sak är dock att jag lyckats tappa mina springsolglasögon! Arrrgh! Så irriterande, så gott som oanvända. Dessutom snygga vilket inte hör till vanligheterna i sportsolglasögonvärlden. I alla fall. Jag hade noll fantasi så det blev en repris av fredagens pass som jag förlängde med ett par kilometer så att passet landade på prick 40 km. Helt ärligt så gillar jag också att springa samma rutt, särskilt på långpassen. Ju fler gånger jag kutar en runda, desto kortare känns den. Dessutom så är den fin min runda, varierande underlag och förhållandevis kuperad för att vara på Gotland. Jag hade lite trötta ben till en början men snart kom de igång och idag var det inte alls lika blåsigt. Däremot väldigt varmt. Vädret har verkligen varit helt otroligt här på Gotland, blå himmel för jämnan. När klockan visade 40 km var jag precis vid stenstranden så det var bara att kasta sig i som belöning. Totalt 40 km i 4:46 min/km.

Det var min vecka det. Den landade på 21,4 mil. Tacksam att kroppen orkar och är så glad att huvudet ryckt upp sig och njuter av löpningen i den här vackra omgivningen. Jag blev också uppåt av det där lilla loppet som påminde mig om det fina med en massa människor som springer och är glada. Pga det kassa internetutbudet är jag dock helt ouppdaterad på omvärlden men jag hoppas ni alla har det bra. Ajöss, hörs om en vecka! Nu ska jag lämna internet och pumphuset och spurta iväg (i bil) till Hamra Krog där vi ska äta detta:

Söndag Det känns alltid lite extremt när man ser det tillagas såhär men det är lika bra att se sanningen i vitögat. De där små söta lammen jag brukar springa förbi… ska jag nu äta. Men som sagt, sakta men säkert blir jag i alla fall lite mer vegetarisk. Hej då.