Info

Posts from the Läsning Category

Manet Jorå. Jag blev frisk till slut. Men det var en jäkla segdragen grej jag fick med halsont och ett himla hostande. Ovanpå detta en envis huvudvärk som vägrade ge med sig. De tre dagarna jag vilade helt kändes (som vanligt) som en evighet. Och för varje dag kom mitt planerade millopp närmare…

måndagen var det alltså fortfarande helvila som gällde. Det var regnigt och grått. Men väldigt vackert ute. Vi klättrade på raukarna.

Måndag Måndag Och passade på att dra till Visby i regnkläder.

Måndag Där åt vi som vanligt crêpes på det här stället.

Måndag Sen kollade vi på lite gammalt visbybråte. Jag gillar när det växer grönt på gamla byggnader, då blir det väldigt fint. Kolla bara:

Måndag Vi spatserade runt där i stan. Fast det var lite segt för jag kände mig rätt hängig. Men när man har barn så kan man liksom aldrig vara 100% sjuk så det var bara att knata på och vara positiv. Här var det en fin vägg:

Måndag En bra grej är för övrigt caféer där barnen kan hänga och slänga medan man själv dricker sitt kaffe i, förhoppningsvis, lugn och ro.

MåndagMåndag När vi kom hem så hade min mamma köpt en växt som heter Rosengeranium som säga vara hälsobringande. Det är sånt man gillar att ha runt sig när man är skruttig. Jag stod väldigt nära den och bad den att bjussa på lite hälsa.

Måndag Jo! Jag köpte två grejer i Visby.

Första grejen: Ett av mina favoritgodis, nämligen flygande tefat.

Måndag Jag älskar de här små tefaten som förutom att vara väldigt snygga smälter ljuvligt i munnen. Synd att de ska vara så svåra att få tag på. Jag köpte 20 stycken (ville egentligen köpa hundra men vågade inte). Jag sa till barnen att de självklart skulle få smaka. Det fick de inte. Jag åt upp allihop på några minuter.

Andra grejen: En ansiktsmask från ett indiskt märke som heter Khadi (katten hade vi redan hemma).

Måndag Jag är inte så mycket för såna här masker och jox men jag tyckte burken var så snygg så jag får väl testa att kleta på det någon gång.

Jaha, sen var det tisdag och vädret hade snäppt upp sig. Det hade dock inte jag själv. Jag hade sovit fruktansvärt dålig natten till tisdagen; lyckades inte somna förrän vid halv ett och vaknade vid fyra och kunde inte somna om. En eländig hosta hade jag också som förmodligen väckte hela huset. Halsen gjorde inte längre ont men jag kände mig ännu hängig och huvudet var inte som det borde vara. Vi startade dagen på stranden. Jag försökte ge mig på Palme-boken.

Tisdag Men nää. Det gick inte. Den är säkert jättebra men jag hade inte biografi-viljan inom mig. Det får bli en annan gång. På kvällen skulle i alla fall Olle ut och springa och jag tänkte att jag skulle testa att jogga lätt. Torsdagens lopp närmade sig ju med stormsteg så jag ville prova på hur några lätta kilometer kändes. Vi gav oss av.

Tisdag Tisdag Det var inget fel på vädret och naturen men de lätta kilometrarna kändes inte så lätta.

Tisdag Kroppen var långt ifrån loppsugen. Halsontet var självklart borta vid det här laget, annars hade jag aldrig gett mig ut (tack till Pekka som verkligen fått mig att inse när man inte bör träna). När jag sprang hade jag ingen huvudvärk men ändå en svag och halvsvajig känsla i kroppen.

Tisdag Men än hade jag inte gett upp tankarna om loppet.

På onsdagsmorgonen kände jag mig liiite bättre så jag gav jag mig ut på nytt för en morgonjogg.

Onsdag Jag tog det väldigt lugnt och tyckte det var aningen bättre än gårdagen, kanske på väg att bli frisk. Vid lunch gav jag mig ut igen, skam den som ger sig!

Onsdag Nu var tanken att testa några kilometer i högra fart för att se hur det kändes.

Onsdag Men jag testade det inte ens, det var så tydligt att kroppen inte var sugen på fart. Långt därifrån. Distans kändes dock helt ok. Jag sprang förbi vajande sädesfält.

Onsdag Och mitt i det fina låg plötsligt en död liten kanin på vägen. Aj. Stackars plutt.

Onsdag Det är vid såna tillfällen man får vara glad över att man själv bara är lite småkrasslig. Sen fortsatte det fina.

Onsdag Det blev en bra dagsdos där på onsdagen men tankarna på loppet la jag ner helt och hållet nu. Det kändes för riskabelt att springa ett lopp i hög fart då man inte ens hunnit ha en enda dag med riktigt bra och ”vanlig” känsla i kroppen. Det är stor skillnad på att springa lätt distans och snabbdistans.

Men! Här sitter jag och håller er på halster! Ni undrar ju såklart hur det står till med min högra stortånagel! Den här bilden är den mest smickrande bilden jag har av den just nu.

Onsdag Jaha, som ni ser så har jag nu tappat halva nageln. Det är inte alls snyggt och jag borde väl rycka loss hela skiten men just att slita loss naglar är inte riktigt min grej. Jag lovar att hålla er uppdaterade om utvecklingen. I alla fall. Efter onsdagens löpning åkte vi och badade i Burgsvik. Inte jag för det kändes som att utmana sjukdomsödet. Men barnen fräste på i vattnet.

Onsdag Det finns ett gammalt hopptorn där som ser rätt gammaldags ut, eller ”vintage” kanske man ska säga?

Onsdag Det avskräckte dock inte Febe som tillsammans med Olle är modigast i hela familjen när det kommer till vatten. Hon är min idol på detta område!

Onsdag Onsdag Onsdag Onsdag Onsdag Sen hängde vi lite på Guldkaggen.

Onsdag Onsdag Jag och Ruben drack alkoholfria mojitos

Onsdag Jag satt där som en annan stekig spännbult – det var dock väldigt varmt vill jag inflika! Jag ser verkligen inte sympatisk ut här, jag vet. Men det är inte därför jag lägger upp denna bild utan det är för att den förevigar sekunden innan Olle slår ihjäl en fluga på sitt ben, ja ni ser den svarta lilla pricken? Såna bilder gillar jag; när man tagit en bild och först efteråt upptäcker något som man inte såg när den togs.

Onsdag På kvällen var jag dock inte alls lika morsk som på bilden. Då var den anskrämliga huvudvärken tillbaka. Hela den här sjukan var just så, att man i någon minut trodde att man ändå var helt ok, för att i nästa gå och lägga sig med dunkande huvud.

Men hörrni. Sen blev det då torsdag. Dagen för Viruddenloppet. Skallen gjorde lite ont när jag gav mig av på en morgontur men det släppte efter en stund.

Torsdag Det blev strandhäng och fredsmärkeverkstad.

Torsdag Eftersom jag inte skulle springa loppet så kunde jag lika gärna klämma ett till pass runt lunch. Ingen fart nu heller utan bara distans.

Torsdag Torsdag Och nu minsann! Mot slutet av passet började jag så smått känna mig som vanligt. När jag stannade klockan och summerade dagen till 25 km så funderade jag ett tag på om jag ändå skulle springa på kvällen. Loppet startade inte förrän halv åtta på kvällen men lite nesligt att ha 25 km i benen redan vid start? Styrketränade lite.

Torsdag Och hepp, så var huvudvärken tillbaka. Trots detta så hade jag världens ångest på vägen till loppet. Övriga familjen skulle nämligen kuta, så jag satt där i bilen och klurade på hur det skulle vara att springa i jeansshorts och huvudvärk. Gud vad jag ältade! Ska jag, ska jag inte? Ska jag, ska jag inte? I vanliga fall hade det varit självklart för mig att inte springa men just det här loppet gillar jag, och så vann jag det förra året vilket gjorde mig lite extra sugen. Men att riskera något allvarligt för att millopps skull, som jag inte ens tränat för, nä där går ändå gränsen för dumheter. Vi åt varsin hamburgare när vi kom fram.

Torsdag Och hämtade nummerlapparna till Febe, Uma, Ida och Ruben som skulle springa barnloppen. Kolla Idas klädsel, helt klart överlägsen. Särskilt med de röda solbrillorna till. Där har man att lära!

Torsdag Observera gärna att Ruben fått låna mina Adios. Han var oerhört nöjd med detta. Nils och Olle skulle också kuta!

Torsdag Uma var först ut. Jösses så hon kämpade. Kan helt ärligt varit topp tio det gölligaste jag sett, Olle och jag höll på att skratta oss fördärvade. Här ger hon järnet innan mållinjen.

Torsdag Sen var det dags för resten av barngänget.

Torsdag Febe satte en jäkla fart och tog ledningen på direkten. Jag trodde aldrig hon skulle orka hålla det tempot hela vägen. Här ser ni henne älga fram, på väg att varva en stackare i gult.

Torsdag Killen bakom låg dock och lurade i vassen och slog henne på mållinjen, trots att hon inte tappade fart. Så hon blev alltså 2:a i loppet men bästa tjej! Bravo! Ruben var också otroligt stark och kom in på en femteplats! Vet dock inte varför han ser så moloken ut här.

Torsdag Och sen var det då dags för milloppet och jag höll på att börja grina över att jag inte skulle springa. Helt perfekt väder, helt perfekt publik. Och hade det inte varit för sjukan så hade jag nog känt mig i helt ok form. De satte av medan vi hejade på. Nils mål var att komma under 39 minuter. Och jajamen, det fixade han!

Torsdag Jag höll på att skrämma slag på några damer när jag skrek JAAAAA! när han korsade mållinjen. Han fick sluttiden 38:51! Olle var också duktig. Han har ju knappt tränat något alls och bestämde sig samma dag för att springa. Han sprang på drygt 47 minuter. Heja!

Torsdag Ja det var ju en kul kväll men jag höll ändå på att bli galen av att titta på. Kommer nog aldrig någonsin följa med igen om jag inte springer själv, sån är jag. Bästa dam vann på drygt 41 minuter… Ältade non stop hela vägen hem som en annan galning. Borde jag sprungit och hit och dit. Hade dock världens huvudvärk när jag kom hem och rosslig hals så jag vet ju att det var rätt beslut.

Och min ångest över loppet släppte helt på fredagen. För då vaknade jag och kände genast att, ja just det, såhär är det att känna sig frisk. Ingen huvudvärk när jag hostade, inget illamående över tanken på att springa fort. Äntligen! Därmed var det dags för ett hårdare pass efter all jogg och distans. Tröskeldags!

Fredag Jag fick ge mig av själv eftersom Nils bara satt och gottade sig med sin sub39-tid. Extra lång uppjogg för att verkligen känna att jag var frisk och sen sprang jag in här:

Fredag Och satte igång med tröskelpasset. Trots att det var jobbigt njöt jag av att kunna ta i! Det är enda fördelen med att ha varit sjuk, att man får ny pepp till ångestpassen. Kort vila och på det igen!

Fredag När det hela var avklarat la jag mig som vanligt ner på marken. Det kanske inte syns här men ni ska veta att min blå hårfärg nu liksom gått och blivit grön. Det ser rätt märkligt ut faktiskt, lite som att jag legat för länge i gammalt diskvatten. Dock bra att det matchade springlinnet, alltid något!

Fredag Jo, när jag låg där och pustade och glodde på trädtopparna så insåg jag att det är en rätt unik känsla ändå.

Fredag Ja alltså den underbara känslan efter att man tagit ut sig totalt. Den går liksom inte att få på annat vis. Tur är väl det för annars hade man nog inte orkat traggla på med de svinjobbiga passen. Efter detta filosoferande på hög nivå sprang jag ner till havet.

Fredag Låt det aldrig bli höst!

Fredag Uppfylld av att vara frisk fortsatte jag med diverse hopp i trädgården.

Fredag Och rev av ett gäng chin-ups!

Fredag Efter middagen drog vi ut i sommarkvällen för att se på en trollkarlsföreställning i Hablingbo. Innan det var dags var vi ju tvungna att kika på Åsa Lindströms fina grejer (lovar, nu blir det inga fler länkar i detta inlägg).

Fredag Syrran älskar hennes muggar. Här står hon och klurar på vilken hon ska köpa.

Fredag Det finns nämligen en del att välja på.

Fredag Sen var det i alla fall dags för trolleriet!

Fredag Åh! Föreställningen var så bra! Fin dekor och scenografi! Känslan var maximal.

Fredag Fredag Och kvällen var galet vacker. Här står jag efteråt och ser präktig ut i en slags spetskjol och funderar på om jag ska sadla om till trollkarl.

Fredag Vi var tvungna att avsluta kvällen med en efterrättscrêpe.

FredagFredagFredag Ljuset var som att det kom från en annan planet. Eller nja, åtminstone från Grekland eller något.

Fredag Här har ni min crêpe! Innan den försvann ner i tarmsystemet.

Fredag Somnade rätt sent och sov otroligt dåligt. Det måste vara värmen som stör min sömn. Hade ställt klockan på 06.00 på lördagsmorgonen för det var dags för långpass. Trött smög jag upp och åt lite frukost. Strax innan halv åtta gav jag mig av. Vätskebälte på!

Lördag Ojoj, redan varmt fastän det var så tidigt. Tog min långa tur längs vattnet bort till Hoburgen. Här sprang mina fötter:

LördagLördagLördagLördag När klockan visade på 22 km var jag framme vid Hoburgen. Var tvungen att stanna en kortis och dricka. Inte en endaste bil mötte jag på hela vägen och bara en endaste homo sapiens.

Lördag Fortsatte vägen fram och höll på att spricka av 1) värmeslag och 2) av att det var så himlans vackert.

Lördag Insåg dock att jag borde tagit mina handflaskor också, hade för lite dricka med mig och det var mer än en mil kvar. Det fick bli ett till litet stopp även om det tar emot att stanna mitt i ett långpass. Men läget var bada eller dö. Då valde jag att bada. Här är jag efteråt. Även om det inte syns så kände jag mig som en ny människa.

Lördag Sen harvade jag vidare i hettan och jag insågs att doppet gjort gott för nu pinnade benen på och det gick snabbare än tidigare. Trots detta var det en kamp de sista kilometrarna. Jag var så törstig och varm och det enda jag kunde tänka på var havet. Till sist stannade jag klockan på 36 km. Då var jag precis framme vid stranden där hela familjen höll hus.

Lördag Låg i vattnet som en annan säl och fick livet åter.

Lördag Efter lunchen åkte vi till Hamra och drejade.

Lördag Lördag Lördag Och sen badade vi igen.

Lördag Det var en sagolik eftermiddag.

Lördag Lördag Innan middagen skulle Olle springa en tur. Jag tänkte det kunde passa med en återhämtningsjogg så jag hängde med.

Lördag Olle ville dock ta en lite längre tur men det var inte jag så sugen på efter mitt långpass så vi skildes åt.

Lördag Vid stranden hittade jag istället Nils som också hade kutat. Vi joggade hem tillsammans sista biten och enades om att det var uppåt väggarna varmt.

Lördag Söndag!

Söndag Jag hade planer på ett tröskelpass men kände ganska snabbt att det inte var en bra idé då benen var lite trötta efter grådagens långkörare och dessförinnan fredagens tröskelpass. Bättre att ta det säkra före det osäkra så det blev en bra distansrunda istället. Försökte hitta så mycket skugga som möjligt då det var varmt.

Söndag Avslutade passet här.

Söndag När man ligger såhär i vattnet, ja då känns livet ganska så komplett.

Söndag Trots att veckan började med nästan två dagars helvila så lyckades jag ändå komma upp i 13 mil, det är jag nöjd med. Nu hoppas jag få vara frisk och kunna fortsätta enligt plan med träningen. Bäst av allt just nu är ändå att löpningen känns så kul. Förmodligen är det för att jag, förutom att ha förmånen att springa i fantastisk natur, har möjlighet att vila och inte behöver klämma in alla pass mellan allt annat som också ska hinnas med i vardagen. Det gör ganska så stor skillnad för mig mentalt. Och än är semestern inte slut! Hörrni, hoppas ni har det bra. Vi hörs om en vecka!

Söndag Här säger jag hej då under vattnet. Hej då.

Om jag inte minns fel så slutade jag förra inlägget med ” Ahh, det blir inte bättre än såhär.” Och sen ett litet ”Adieu”. Det visade sig att jag inte kunde haft mer fel vad gäller att ha det bra. Däremot var mitt adieu mitt i prick, för det var så att säga vad jag gjorde, sa ajöss. Vaknade nämligen på natten mellan söndag och måndag av att Ruben kom in till oss och sa att han mådde illa. Vet inte varför men jag minns att Olle och jag tittade på varandra där i mörkret och skakade så smått på våra huvuden. Inte så att vi är onda eller misstror vår lilla son så det måste varit önsketänkande: ”Låt det inte vara, låt det inte vara…” Ja, vi vet alla vad vi syftade på. VINTERKRÄKSJUKAN. Eller numera i folkmun kallad kräkis. Tio minuter senare låg sonen vid toalettstolen och där låg han kvar så gott som hela natten. Eller nä, han låg i sängen med huvudet utanför, ovanför hinken. Vi delade på oss så jag gick in till Uma. Jag mådde märkligt men tänkte att det bara var inbillning. Sov ryckigt ända fram till morgonen då jag vinglade upp och in till Olle för att säga att jag nog fick skjuta på morgonpasset och började yra om hur och när jag skulle få till dagens pass. 20 minuter senare låg jag själv vid toaletten. Både jag och Ruben var helt däckade hela måndagen. Jag minns knappt något mer än febriga drömmar, obekväma kuddar, en öm kropp och alldeles för höga ljud. Jo jag minns att jag tänkte på löpning ett par gånger och det var nästan som att bara tanken fick mig att kräkas igen. Då har det gått långt kan jag säga men tanken på att röra mig framåt, hoppa och skutta – det var bara för mycket där jag låg svettig och eländig. Vi hade dock en trogen katt vid vår sida hela dagen. Olle tog kort på de tre bundsförvanterna inkl. kräkhinken (och ja, jag har en märklig nypa i håret på ena bilden samt har min braxa hasat ner på den andra, men lev med det!).

MåndagMåndag Vi sov exakt hela måndagen. Min mamma kom på att det kunde vara den där fördelsedagsskaldjursplatån vi åt på lördagen. Jag fick nämligen smaka ett ostron av Ruben och Olle fick också ett och faktum är att han också kände sig lite kymig på måndagen. Men inte alls i närheten av mig och Ruben som det var vansinnigt synd om. På tisdagen mådde vi lite bättre. Ja, vi mådde i alla fall inte illa längre. Jag lyckades faktiskt med konststycket att steka lite pannkakor för det var det enda Ruben kunde tänka sig att äta.

Tisdag I övrigt hasade vi mest runt mellan olika sovplatser och var allmänt bedrövliga, både Ruben och jag. Jag lyckades svara på några mail här och där men det var ungefär så långt energin räckte. I min fantasi såg jag framför mig hur jag framåt kvällen kanske kunde springa en lätt mil och få lite frisk luft. Men jag pratade med Pekka som, som vanligt, kom med kloka råd. Att träna för tidigt och kanske få någon skit som inte släpper på månader, nä det kändes ju oerhört korkat. Dessutom var jag inte alls i form för att springa på riktigt, det var ju bara i fantasin jag hade studsat gatan fram.

På onsdagen började jag känna mig aningen bättre. Nu gick det att vrida på huvudet utan att bli yr och jag kunde svara (någorlunda) sammanhängande på mail igen och orkade även tömma tvättmaskinen (har sagt det förr men det är mitt bästa test för att se hur jag mår, just att böja sig och dra ur saker). Jag mailade med mina springkompisar på jobbet, Lennart och Micke, och de undrade hur många löparskor jag har. Så jag fick räkna in dem, ett alldeles lagom projekt den dagen. 15 stycken.

Onsdag Jag skulle vilja påstå att alla används till och från förutom 3-4 stycken. Detta skoältande fick en ju sugen på att springa både långt och fort, men Pekka hade sagt att det var lätt löpning tidigast torsdag. Så jag lydde och drack en kaffe istället. Också ett friskhetstecken att vara sugen på det igen.

Onsdag Och så målade jag naglarna för att muntra upp mig.

Onsdag Sen så äntligen kom torsdagen. En frisk torsdag. När man vaknar, ruskar på huvudet och inte trillar ihop i en krasselhög. Den känslan går inte av för hackor. Och jag som var lite trött på mörkret där i förra veckan, sicket larv! Nu skuttade jag (nåja) gladeligen upp ur sängen, ner i kläderna och iväg med ryggan.

Torsdag Men allvarligt, mina ben. Insåg hur fruktansvärt sällan jag springer med pigga ben. Man glömmer helt bort hur det känns. För er som också glömt så känns det liksom som att man inte har några ben överhuvudtaget, man bara svävar fram. Nu gick det inte på något vis fort men det var ändå en svävande känsla. Jag mindes Pekkas förmaning och dessutom så kände jag i magtrakterna att det inte på något vis var aktuellt med en räserstart. Det kunde slutat mycket illa. Så i lugn och ro sprang jag min vanliga runda in mot stan. När man legat däckad i sängen i så gott som tre dagar så blir man sådär from mot sin omgivning. Nu var det ju så mörkt att ingen såg mitt ansikte, men hade de gjort det så hade de sett en likblek men väldigt leendes människa. Jag insåg också att de här tvångsavbrotten nog kan vara bra, de gör att man får längta efter löpningen och inte bara ta den för givet. Sen att jag blir hetsig och sur när jag inte får träna, och tänker att jag kommer att tappa allt jag någonsin tränat upp, ja det är bara så jag är – trots att jag vet att det inte stämmer. Jag försöker även få mig själv att inse att det är rätt larvigt att tro att man ska gå genom livet utan att drabbas av det. Och så länge det handlar om något så enkelt som kräksjuka, ja då får man vara oändligt tacksam. Särskilt nu då jag vet flera som går igenom en oerhört tung period. I omklädningsrummet var allt som vanligt.

Torsdag Sen satt jag i alla fall där och njöt av vara frisk och dricka kaffe igen.

Torsdag Efter duschen på med vanliga kläder. Den här jackan får mig alltid att känna det som att jag borde haft en given plats på Beatles Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club-skivomslag.

Torsdag På lunchen blev det ytterligare ett distanspass och även om jag fortfarande medvetet tog det lugnt så kände jag att kroppen började piggna på sig ordentligt.

Torsdag Och sen på torsdagkvällen var jag ute och rände på stan, ja inte springandes alltså även om det mycket väl kunde varit så. Jag var på AG och åt mängder av kött i trevligt jobbsällskap. Kom inte hem så sent men kunde ändå inte somna så det blev alldeles för lite sömn den natten. Jag hade inte haft problem att gå ut och springa på fredagmorgonen men lite klok får man vara ibland. Dessutom var det julavslutning på skolan så det var mysigt att ta det lugnt hemma med gänget och sedan traska tillsammans till skolan. Men på lunchen hann jag med att få lite frisk luft och dessutom lite av lyxvaran dagsljus. Jag hade en del frustration som behövde komma ut. Att få springa då, det finns faktiskt inget bättre.

FredagFredag Det var skönt för jag kunde hålla ett bra tempo utan att känna mig ansträngd. Jag kommer aldrig sluta förvånas över hur olika det kan kännas från dag till dag, särskilt tydligt har det varit under den här perioden då jag haft problem med blod- och järnvärdet. På fredageftermiddagen sprang jag hemåt i skymningen.

Fredag Trots att lunchpasset inte var så värst långt bort så var det ändå lätt att få upp en hyfsad fart. Ungefär mitt på Odengatan gick det plötsligt upp för mig, att nu är det jullov! Hade musik i öronen och som alltid började bästa låten precis vid Lidingöbron. Få alltid en lyckochock när det händer.

Fredag Ruben kom gående när jag var framme vid huset. I hans födelsedagsoverall som sitter på 24/7. Förstår inte när vi ska lyckas tvätta den.

Fredag Även denna kväll var vi borta på galej, hos kompisar i stan och som vanligt får man stansug av kombinationen mysig lägenhet mitt i stan och jul. Jag drack till och med lite champagne, det var länge sen.

På lördagen var det äntligen dags för lite fart. Vädret var oerhört deppigt. Med andra ord helt perfekt för ångestladdad löpning.

Lördag Uppjogg och spänsthopp och därefter tröskel. Sen en mil ovanpå det. Totalt 20 km. När jag kom hem öppnade jag ett kuvert jag fått redan på fredagen men inte hunnit öppna. Aha, denna var det!

Lördag Den ska bli mycket intressant att läsa! Det svåraste kommer dock bli att hitta tiden till att läsa, men det som då är bra, är att den känns lätt att bara dyka in i när man får en stund över. Den är full av massa bra fakta blandat, tips på pass varvat med korta intervjuer. Och med ett skönt och rakt språk. Jag skulle säga att det är en väldigt bra julklapp till alla som gillar att springa. Men då detta är ett tips i senaste laget, så kan man ju tänka att många troligen skulle bli ännu gladare över en nyårsklapp? Ja, istället för ytterligare en klapp som riskerar att drunkna under granen den 24:e. Olle som är av den intellektuella sorten kommer dock bli så trött på mig nu när jag inte ens läser vanliga böcker längre. Hur bra denna bok än är så kommer han aldrig förstå tjusningen med att ligga och läsa om hur man kan springa. Därför var jag listig där på lördageftermiddagen och maskerade boken i ett fodral från en bok av ett helt annat slag.

Lördag Jag såg allt att Olle tittade välvilligt mot mig där jag bakom mitt Sartre-omslag låg och läste om  Kjell-Erik Ståhl och pangtusingar.  Hur som. Efter min läspaus så var det dags att göra julsnask. Först ut var kola.

Lördag Och sen marsipan. Tur jag har små barnarbetare hemma som tycker det är kul att ploppa ut mandlar ur sitt skal.

Lördag Vi gjorde dubbel sats på en gång. Man är ju rutinerad. Alla möjliga grejer blev det, allt från marsipankorvar till fredstecken. Någon gång inbillar jag mig att ska jag tatuera fredstecknet på min arm, men så länge får jag väl jobba med marsipan.

Lördag Efter allt socker blev det fullt rehabprogram och magstyrka. Jag har ett gäng övningar att göra så det tar sitt lilla tag. Bäst är ändå att jag nästan alltid får sällskap av barnen som gillar när hopprepet, hantlarna och gummibandet kommer fram.

Idag var det söndag och dags för långpass. För att hinna göra mer än bara springa den här dagen, innebar det att jag satte klockan på sex för att äta frukost, smälta maten och kunna ge mig av tidigt. Strax efter åtta stod jag redo på gatan. Fasiken vad mörkt det var. Och duggigt.

Söndag Hade klurat lite på dagens pass och bestämt mig för att börja med sista milen på Lidingöloppet och därefter byta skogen mot asfalt och bege mig in mot stan och Djurgården. Så fick det bli. Det var lite mörkt till en början men undan för undan ljusnade det i skogen. Lyxigt att kunna springa i terräng såhär ett par dagar innan julafton, utan snö och is att bekymra sig över. Det var alldeles tomt i spåret, mötte bara ett enda promenerande par. När sista milen var avverkad styrde jag kosan in mot stan. Då insåg jag att det blåste väldans mycket. Hade motvind så gott som hela vägen ut mot Djurgården. Där var det också ovanligt lugnt men ett par tappra löpargrupper såg jag. Nu började himlen spricka upp ordentligt. Jag sprang ut mot Waldemarsudde där jag vände och tog samma väg tillbaka. Det var så vackert när jag sprang över Gärdesfältet med solen i ansiktet. Precis som det vore den första vårdagen. Totalt 36 km.

Söndag Lunch och därefter var det dags för lite kultur. I dessa konsumtionstider gäller det att se till att barnen får omges av lite konst som motvikt. Vi åkte till Fotografiska Museet.

Söndag Där var det flera fina utställningar. Vi började med Elliott Erwitt.

SöndagSöndag Och sen blev det Paolo Roversi.

Söndag Barnen tyckte det var snuskigt för det var en del bröst och nakna rumpor. Man kan nog säga att vi avverkade den utställningen på tre minuter. Tyvärr. Jag tyckte för övrigt om den där väggen som satt utanför, där man skulle skriva sin innersta hemlighet på en post-it-lapp och sätta upp. Jag kunde stått och läst alla lappar i en evighet. Men det fick jag inte för barnen men några hemligheter jag hann läsa var: Jag är egentligen ett svin / Jag är en shopaholic / Jag är olyckligt kär / Jag ljuger flera gånger om dagen.

Söndag Sen var det dags för Jill Greenberg.

Söndag Ungefär såhär såg förresten våra barn ut när vi sa att vi skulle till Fotografiska imorse:

Söndag Ja som ni förstår är det inte deras favoritmuseum. Dock mitt. Men djuren gillade de verkligen.

Söndag Här är Uma och en isbjörn.

Söndag Sen satt vi och njöt av utsikten i caféet. Jag åt en lussebulle.

Söndag Sen åkte gänget hem.

Söndag Själv hade jag ett långpass till att avverka och blev kvar i stan. Första stoppet var Nespresso-affären. Herregud, så lurade vi är allihop som står där och ska köpa kapslar. Jag fick stå och vänta i 100 nummer! Till slut var det min tur och då var jag så svettig och frustrerad att jag köpte upp hela butiken i rent vredesmod. Men nu behöver jag inte gå dit på ett halvår i alla fall.

Söndag Sen hade jag några fler små ärenden men som ni vet så finns det inga små ärenden två dagar innan julafton. Man vill köpa typ en tändsticksask. Det tar en halvtimme. Minst. Snabbast gick det på Löplabbet där jag köpte energidrickor. Bra jobbat, Löplabbet, det tackar jag för. Till sist var jag hemma och fick äntligen sätta mig ner och dricka en kaffe och äta lite marsipan. Nu väntar 4 km på löpband som lite uppvärmning för att köra rehab. Då kommer veckan landa på 10 mil. Lite skralt men så går det när man haft kräkis. Nu är det bara att hoppas på att nästa vecka blir fridfull, frisk och full av spring. Dock är det alltid som lurigast på loven. Då gäller det att trixa för att få ihop sina mil utan att familjen ska behöva vänta på en för att göra saker ihop. Jag har som regel att de bara ska märka av ett av mina pass, de dagar jag springer två. Och bara man är redo att gå upp i ottan så brukar det lösa sig. Sist men inte minst: GOD JUL!

Söndag Hej.

  Längesen jag hade mitt guldlinne. Det är liksom rätt hårt och inte vidare bra att kuta i. Men perfekt för chin-ups! Gjorde 60 stycken chins (i serien ovan) för att inviga fredagkvällen. Därefter hemmastyrka med gymbollen. Idag kom även denna i brevlådan som en snäll bloggläsare tipsade mig om:

 Den blir till att lusläsa. Jag får dock gömma den för Olle inne i någon tidning för han tycker jag blivit totalt besatt av mina fötter.