Info

Humlan Den här veckan har jag börjat känna mig stark. Både psykiskt och fysiskt. Varje morgon har jag gått upp och kört antingen rörlighet och styrka eller rörlighet, magstyrka och chin-ups (alternativt pull-ups). Jag har inte precis skuttat upp av glädje när klockan ringt, nänä, men när jag väl legat där på mattan eller på en boll av något slag, så har det känts riktigt bra. Vissa övningar, som jag knappt kunde göra en endast av för ett par veckor sen, gör jag just nu 2×23 repetitioner av. Och då har jag insett: jag gillar känslan. Känslan av att vara stark och inte bara snabb. Jag är också nöjd med att naprapat-Johan låtit mig ta ett litet steg i taget. Som han sa första gången jag var hos honom, att det kanske inte känns så värst märkvärdigt i stunden med tio repetitioner men tänk att du gör styrkan 3-4 gånger i veckan och till sist så blir det en hel del receptioner i månaden när man slår ihop hela rasket, och dessutom lyckas göra fler och fler. Jag gillar det. Att inte hetsa, som jag annars är ganska väldigt bra på. Tror jag behöver det där vettiga just nu. Det är dock inte så att jag gått och blivit en ormmänniska, ni skulle förmodligen skratta om ni såg mig kämpa på med rörligheten. Men ändå, att jag är liiiite (läs gärna med Lidingö-i-uttal) rörligare och liiiite starkare jämfört med för fyra veckor sen, det gör att jag blivit mindre rädd om kroppen, på ett bra vis alltså. Förut kändes det som att jag skulle gå av om jag gjorde en oväntad rörelse t ex sprang ikapp med barnen. Nu kanske det bara säger knak, men utan att gå av, och det är ju ett steg i rätt riktning. Jaja, såhär har mina dagar varit denna vecka i juni:

Måndag På måndagen var jag fortfarande inte riktigt bra, kände mig hängig och halsen kändes ännu av. Men jag gjorde ändå den vanliga morgonproceduren med rörlighet och styrka och sen, kors i taket, så cyklade jag till jobbet! Till och med det var jag rädd för att göra veckorna innan Stockholm Marathon, liksom rädd för att börja med ett nytt moment när kroppen redan var ynklig. Men nu trampadejag fram där i den vackra morgonen, dock ej i lycrakläder.

Måndag Jag blev omcyklad av både den ena och den andra. Till och med av gamla tanter och farbröder! De hade uppenbarligen en väldans fart i påkarna. Men det gjorde mig inget. Jag var ju civilklädd och hade därmed lovat mig själv att inte tävla och bli svettig. Det är faktiskt väldigt skönt att bara bestämma sig för att man inte tävlar när man cyklar.

Måndag Jag älskar tunneln mellan Birger Jarlsgatan och Sveavägen, den har något overkligt över sig.

Måndag Jag cyklade så ordentligt där i tunneln men precis i slutet så blev det lite rörigt av massa folk så jag råkade komma över pyttelite på gångbanan i någon sekund – och jajamen, som ett brev på posten så var det en fotis som gnällde. ”Ni cyklar som dårar” liksom väste hon till mig. Det tyckte jag var en trist morgonattityd, särskilt då jag varken hade lycratights, flugsolglasögon eller mord i blicken, vilket inte är helt ovanligt när det gäller cyklister. Jag blev lite häpen av hennes usla morgonhumör, hon måste ju sett på mig att det inte alls var meningen att hamna fel där i en sekund. Men from som jag var denna måndagmorgon trampade jag bara helt sonika vidare med ett retligt leende på läpparna, ut genom tunneln och fortsatte sen gatan fram i det vackra vädret. Jahapp, sen knegades det på i en rasande fart. På hemvägen tog jag en liten omväg. Jag har nämligen länge velat ha en medicinboll och nu var det så dags. Hen fick skjuts hem på pakethållaren.

Måndag På tisdagsmorgonen vaknade jag med världens huvudvärk men bortsett från den så tyckte jag ändå att jag mådde bättre. Jag pallrade mig ner till arbetsrummet (som inte längre har en endast likhet med ett arbetsrum).

Tisdag Satt och hängde lite såhär en stund innan det blev ett medicinbollsprogram.

Tisdag Avslutade med pull-ups i serien 7+6+5. Pull-ups är jobbigare än chins, det är ren fakta. Gaaah!

Tisdag Trampade sen iväg mot jobbet.

Tisdag Men fick vända om tillbaka hem och byta kjol då det är omöjligt att cykla i korta, snäva kjolar. Amatörfasoner! På lunchen hade huvudvärken försvunnit och jag kände mig riktigt pigg. Det blev således en hederlig distansrunda, det kändes som evigheter sen jag sprang! Märkligt för det var som att det inte var mina ben som sprang. Som om styrkan (och kanske även tvångsvilan) jag malt på med hade gjort något med mina ben, kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad. Det var bara… annorlunda. Varmt var det också så jag fick skita i stadsvärdigheten och rulla upp linnet och springa såhär med uppfläkt mage (har endast problem med det inne i stan):

Tisdag Såg den här gubben ligga och svettas där i bilen.

Tisdag Kände lite samhörighet med honom. Vi hade ju samma färger på oss och lika muskliga ben (?!). Sen var det tillbaka till jobbet och fortsätta jobbracet. På kvällen cyklade jag hem genom en helt fantastisk Humlegård. Det var klassträffar i snobbstil dvs ingen grill med medhavda Hot dogs. Åh nejdå, det kom servitörer dragandes på stora trälådor med lyxmat till barnen och föräldrarna. Jag glodde så ögonen höll på att trilla ur skallen på mig men vågade inte stanna för att ta ett kort på lyxmajorna. Vid Husarviken kom jag på mig själv med att plinga på en fotis, trots att han gick så ordentligt och höll till höger. Just det där som jag brukar hatar när cyklister gör när jag springer! Men jag ville ju bara vara snäll så han inte vinglade till… Jag ni hör ju, jag har gått och blivit fullblodscyklist!

onsdagen smög jag återigen ner till min lilla rehabvrå när klockan ringde i ottan. Rörlighet, tortyr med marmorbollen och styrka.

Onsdag Och sen var det skolavslutning! Jag hade på mig en slags trollpackeklänning. Här står jag och tvivlar på att Olle ska lyckas ta ett kort på mig. Men det gick ju bra.

Onsdag Det var världens finaste avslutning med allt man kan tänka sig; blå himmel, sol, små barn som sjöng, dansade och spelade på minicellos och minifioler. Och det var jordgubbar, tårar, diplom och hela rasket. Därefter blev det att skynda till jobbet och fortsätta spurten som dessvärre inte är en kort spurt utan ett långpass i submaratonfart ända fram till semestern. Jobbade till sent och jaa, då hade det varit rätt skönt att sätta sig i en taxi och åka hem. Men det gjorde jag inte. Jag bytte om till spring!

Onsdag Tog tunneln ner till Karlberg där de satt upp lite sån här trevlig discobelysning.

Onsdag Jag kutade längs vattnet mot Stadshuset, såg tiggarna göra sig i ordning inför natten under broarna och blev sorgsen. Vidare längs Norr Mälarstrand och när jag sprang där så kände jag plötsligt att vänta nu… haltar jag inte lite mindre? Jo, jag tror att jag gjorde det. Haltade mindre alltså. Det var som att jag äntligen fick ett något sånär värdigt löpsteg igen och hittade en slags balans i kroppen. Vågade knappt tro att det var sant och det var samtidigt lite sorgligt för då gick det upp för mig hur länge jag sprungit utan att kroppen riktigt mått bra. Att jag nog haltat fram ovanligt mycket i nästan ett år (för jag haltar alltid lite, det är så jag är skapt). Sen återerövrade jag Västerbron. Jag har haft ett slags behov efter alla tre gånger jag sprungit Stockholm Marathon, att jag liksom måste springa på maragatorna igen inom en snar framtid. Så det kändes bra att fräsa över bron!

Onsdag Sen förbi Slussen och hemåt. Var tvungen att stanna en och en halv minut på Lidingöbron och bara glo litegrann.

Onsdag Stretchade en kortis och tänkte att jag skulle dra ner tempot de sista tre kilometrarna. Men precis då kom Fredrik Kronander ifatt mig, och då gick det ju inte att tjöta om nedjogg, så det slutade med trevligt sällskap, prat och tre snabbare avslutande kilometer. Så kan det gå. Sen var jag hemma och klockan hade hunnit bli ganska mycket.

Onsdag Rrrrrrring! Eller nä, så låter ju inte min väckarklocka. Dripp, dripp, dropp, dropp var det för jag hade den inställd på regn. Hur som helst så var det torsdagmorgon och jag hasade mig upp och nerför trappan. En grej som jag blivit helt beroende av är att ligga såhär på min långa rulle och stretcha/knäcka ut ryggen. Testa det! Önskar jag hade en sån här rulle med mig vart jag än gick så jag kunde knäcka ut mig själv titt som tätt.

Torsdag Och så lite medicinboll på det.

Torsdag Sen smög jag in i Rubens rum för det är där jag har min chin-ups-stång. Det såg så skönt ut där han låg och sommarlovssnusade.

Torsdag För mig var det inte lika skönt. Det blev chin-ups, vilket i för sig är skönare än pull-ups, men skönt är ändå helt fel ord i det här sammanhanget.

Torsdag Hade bra tryck i armarna trots den tidiga timmen och gjorde totalt 30 stycken.

Torsdag På lunchen lånade jag Olles cykel och trampade iväg i raketfart för att träffa en kär och rolig gammal vän som tog mig till ett grymt dumplingsställe jag inte varit på förut.

Torsdag På eftermiddagen var det sångfest på dagis med avslutande grillning i parken. Ja, vi körde vanliga Hot dogs här i radhusområdet, inga trälådor från Sturehof i sikte, som tur var. Jag tryckte i mig tre korvar på raken.

Torsdag Och sen var det äntligen dags att springa!

Torsdag Lite mulet till en början men sen blev det den perfekta torsdagskvällen. Ut mot Elfvik och tillbaka och återigen så kändes det som att kroppen faktiskt var med på noterna.

Torsdag Godmorgon! Nu har det blivit fredag även om det känns som måndag hela veckan här på bloggen i och med att jag gör exakt samma sak varje morgon. (Kom ihåg att ni fritt kan lämna bloggen precis när ni önskar, ni behöver inte tycka synd om mig för det, jag sliter på oavsett.) Precis, klockan ringde, jag stönade lite, stängde av regnet, gick raka vägen ut till badrummet, satte i linserna, drog på mig ett par shorts och sen nerför trappan för att rehabba. Här ser ni mig i full action!

Fredag Till frukost käkar jag exakt samma sak varje dag. Har stuvat om lite i menyn på sistone dock så just nu är det yoghurt med massa bär och nötter, två knäckebrödsmackor med varsitt ägg och kaviar på samt kaffe som gäller. Exakt varje dag ser det ut såhär (förutom på helgen då jag får olika infall):

Fredag På fredagen var det fullt upp med skjuts av barn så vi jobbade hemifrån för att hinna med allt. Det var snudd på vemodigt att vinka hejdå till Febe som skulle åka på läger för första gången. Jag lyckades i alla fall klämma in en bra springtur på den försenade lunchen.

Fredag Återigen en känsla av att kroppen kändes starkare och jag blev så galet glad. Förmodligen är det tack vare minskad mängd och rehab. Jag tror just att den kombon dvs rehab + ett löppass om dagen är just det som passar min kropp just nu. Känner mig rätt säker på att jag just nu får mer ut av det där enda löppasset jämfört med att köra dubbelt. Det kanske ändrar sig längre fram, det vet man inte, men i så fall ska det vara med en stark känsla. Jaha, sen tänkte jag ta en macka på eftermiddagen men det blev inget med det, som ni förstår.

Fredag På lördagen började jag med rörlighet och magstyrka. Man kan tycka att jag borde strunta i sånt när det ändå är lördag och allt. Men nu är det ju så att naprapat-Johan sagt att rörligheten skall göras varje dags, och då är det bäst att lyda. Vad gäller magstyrkan så är det väl nyhetens behag med medicinbollen så jag kämpade mer än gärna på med den ute på gräsmattan. Sen var det dags för restan av barnaskaran att lämna oss. Ruben och Uma skulle flyga på egen hand till Gotland där min mamma väntade på dem och det kändes stort när de rullade ut från kedjehuset med sina små kabinväskor, redo för den vida världen (Nåja, nu skulle de ju inte till Peru utan till Gotland, men ändå.). Dessutom blåste det väldigt ute vilket gjorde mig lite orolig. Då är det tur att Ruben är så vansinnigt intresserad av flygplan och kan så gott som allt om detta. Han var minsann inte orolig för lite vind och lovade att ta hand om Uma. Själv skulle jag ge mig ut på intervaller och det kändes snudd på lika stort eftersom jag inte kutar det så ofta. Men nu var det dags!

Lördag Uppjogg och sen drog jag igång det hela. Lite ovant och yvigt till en början men efter ett par intervaller började jag bli varm i kläderna. Det var jobbigt och jag började runt repetition sju förhandla med mig själv om att eventuellt minska antalet, för det var ju ändå första gången på länge och man ska var försiktig till en början… och nej! Nix, nix, nix! Nu gör du hela jädra rasket. Punkt. Så sa jag till mig själv där jag slet på grusstigen i blåsten. Jag lydde och var nöjd när jag joggade hemåt efteråt. Att jag sprang korta intervaller var egentligen rätt dumt då jag gissar att jag befinner mig i en slags grundträning men vet ni? Jag struntar i det. Just nu gör jag lite det jag tycker är kul och då kan det sluta med att jag har en massa 400-ingar innanför västen. När jag kom hem blev det oerhört bråttom för snart skulle ett stort gäng komma på lunch hos oss! Duschade och drog på mig denna skapelse:

Lördag Sen kunde jag inte hålla på att fota mig själv utan var tvungen att bidra med tusentals ting för att hinna. Det blev en otroligt trevlig eftermiddag med massa mat och drycker och roliga kompisar och plötsligt hade eftermiddagen blivit till kväll. Det var dock väldigt tomt i huset när alla hade gått, inte ett endaste litet barn i något rum.

söndagen vaknade jag… halv nio! Inte klokt vad vi sov länge. For upp som en raket för det fanns planer även för denna dag, och eftersom det var dags för långpass var jag tvungen att käka frukost i tid. Redan alldeles varmt ute.

Söndag Jag gjorde min rörlighet ute och Ali gjorde mig sällskap. Han älskar denna matta men var mer sugen på bus än stretch.

Söndag Och det var egentligen jag med. Men ska man till naprapaten på måndagen så gäller det att ligga i så man kan visa sina framsteg. När mackorna hade smält i magen så smorde jag in mig med solkräm, fyllde mina handflaskor och gav mig av på långpasset.

Söndag Bestämde mig för att springa ut på Djurgården så det gjorde jag. Förbi fiskarna på Lidingöbron, förbi Gärdet där det hölls på att riggas inför kvällens Kent-konsert, förbi promenixare och ovanligt få löpare, förbi ett typiskt Östermalmspar där killen satt på en bänk och såg lite hängig ut och precis när jag sprang förbi så reste han sig upp, sprang ett par meter in mot skogen och kräktes. Jag sprang vidare och funderade på om han var bakis eller kräksjuk och landade i att han var bakis. Sprang vidare så långt ut man kan komma innan jag vände om. Det var varmt och jag tvingades stanna vid Biskopsudden och fylla på min flaskor med vatten. Sen förbi samma saker igen (dock ej bakis-kille som nog gått hem och lagt sig) innan jag landade hemma, 30 km senare. Känslan då, i höft och allt? Jo jag vill nog påstå att jag inte hade ont. Lite känning efteråt men ändå inte på det där djupa viset som jag nästan lärt mig tycka är normalt. Jag vill tro att jag går mot ljusare tider. Känslan att kunna springa och lyfta sina ben på ett någorlunda normalt vis, det är en enorm skillnad. Tänker på alla sekunder och minuter jag tappat på att ha ont, och nästan lusten också för den delen, för det är inte kul att springa och känna sig kantig och skev. Nu får vi se hur det går framåt men har lovat mig själv att vara lite räddare om kroppen. Stretchade och sen var det dags att träffa ännu fler kompisar. De bor en bit från oss och jag var så galet sugen på kaffe så jag bestämde mig för att inviga våra nya termosmuggar. Alltså. Termosmuggar. Som jag hånat denna grej, ojojoj. Jag har hånat både själva muggen som grej samt människor som har såna, som går runt sådär käckt med dem på stan. Jag får panik av att se det hela, jag är ledsen men det bara är så. Så himla praktiskt. Alldeles för praktiskt. Och nu har jag alltså själv inhandlat ett par. Vill dock genast lova och svära här på bloggen att jag aldrig någonsin kommer gå runt med den på stan. Ser ni mig göra det så vet ni vad som gäller: bara ryck den ur näven på mig och kasta i närmsta papperskorg alternativt skäll ut mig. I alla fall, här är muggarna innan avfärd:

Söndag Obs! Vi tog alltså inte skateboarden utan bilen. Det är dock svårt att se tuff ut med en sån här praktisk mugg i handen men jag gjorde mitt bästa.

Söndag Sen var vi framme hos Anna och Linus. Den här människan alltså, ni ska veta hur mycket jag tycker om henne. Pluspoäng för att det ser ut som att jag drar världens roligaste skämt här som Anna tycker är fantastiskt (vilket jag alltså inte gjorde).

Söndag Vi fick massa goda grejer, bland annat dessa kakor som är goda redan från början – men blir ännu godare efter 30 km!

 

Söndag Jag blev oerhört inspirerad av Anna och Linus för de har börjat gå på lina. Hör ni?! Lina! Linus kunde traska fram på linan som att han var ute och gick på gatan, inga konstigheter alls.

Söndag Så nu måste vi skaffa en lina till sommaren och Gotland. Inser dock att det kommer ta årtionden innan jag kan gå lika löst och ledigt som Linus.

Jaha, det var min vecka. Inga galna stornyheter eller så, men för mig känns det ändå nytt. Jag har hittat tillbaka till något inom mig som liksom var försvunnet under vintern. En slags känsla och lust och jag vet inte riktigt vad… men något fint är det allt. Jag hoppas det fortsätter. Det vore roligt. Hej då alla, vi hörs snart igen! Men innan ni drar, lyssna på denna låt. Hur många gånger ni än kommer lyssna på den kommer ni ändå aldrig kunna slå mig, ha!

Lidingöbron Jo, här tar det slut. Lovar.

Kommentarer

30 kommentarer

Post a comment
  1. juni 15, 2014

    Fortsätt kämpa! Och visst går det att springa och vissa magen samtidigt…även i stan… (ok, jag gör inte det i huvudstaden, men ändå… är det varmt så är det det!). Ser att du också har lika många tortyrredskap som kallas ”träningsredskap” i butiken… yes, sure! Att rulla på coca cola flaska (har inga foam roller…) är värsta saken jag vet! Men det behövs tydligen…

    Ha en trevlig fortsättning av dagen och trevlig nästa vecka!

    • juni 15, 2014

      Detsamma! Till slut måste det ju bli bättre, eller hur?! Och jaa, nu är det fritt fram för bara magar och hela rasket, så länge det går undan så är allt tillåtet!

  2. Eva Fridman #
    juni 15, 2014

    Åh vad härligt att läsa att du är bättre! Stor, stor kram!!!

    • juni 15, 2014

      Gulliga människa! Tack Eva och kram till dig, hoppas återhämtningen går bra!

  3. juni 15, 2014

    Kul läsning om att du blir starkare och starkare. Dina armar ser muskliga ut. Som Madonnas 🙂

    Hoppas du får en fin löparvecka och mitt tips är att inte ta i för kung och fosterland när du kör kull mot kiddsen, det kan straffa sig med drag i vaden. Det hände mig idag. Så kan det gå.

    • juni 15, 2014

      Hehe, nja… kanske inte riktigt Madonna-armar men skam den som ger sig!
      Detsamma, spring på!

  4. marie svensson #
    juni 15, 2014

    Hej Tove!
    O vad roligt att det känns bättre med kroppen!
    Fortsatt lycka till o ha en skön sommar! Kram Marie!

    • juni 15, 2014

      Tack marie! Ja jag hoppas verkligen det går åt rätt håll. Hur som helst så är det kul att känna att det just är kul!
      Ha en bra sommar!!

  5. J. #
    juni 16, 2014

    Många av Lidingö-farbröderna och tanterna har världens fart på cyklarna på grund av sina starka ben. Andra har en liten elmotor som sitter gömd under pakethållaren…

  6. MarieV #
    juni 16, 2014

    Vilken lycka när kroppen börjar funka igen!
    Om jag inte skrev träningsdagbok skulle jag absolut inte minnas vad jag gjort i veckorna, det ser likadant ut varje dag…förutom skillnaden i träning. Kanske lite tragiskt, men å andra sidan har jag stenkoll på solens upp och nedgång, vilka blommor och träd som blommar, och huruvida det är ett ”har-år”. Allt har sin charm.

    • juni 22, 2014

      Verkligen! Skriver man inte ner det så minns man ingenting. Åh jag önskar att jag också hade koll på naturens gång, det låter fint att ha koll på.

  7. Annika #
    juni 16, 2014

    Härligt att det känns bättre! Jag tänker ofta på din fart när jag guppar fram på vägarna. När jag nån gång drar på en liten spurt tänker jag på att så här fort springar du hela tiden i fyra mil!!! Så imponerad av dig.

    • juni 22, 2014

      Haha, du är rolig. Spurta på! Och tack.

  8. juni 16, 2014

    Hej! Jag är en sån där läsare som inte syns, som läser bloggen via en rss-feed och aldrig kommenterar. Men nu tänkte jag att jag skulle göra det. Och bara säga att jag gillar din blogg och dig så himla himla mycket. Det här vecko-upplägget, din inställning till din träning (som på många sätt och vis är ganska extrem, men du får det att framstå som att den inte är det, att du bara gör det för att DU gillar det), att du blandar in vardagsliv i en träningsblogg på ett helt avslappnat sätt. Ja. Tack för detta. Jag läser varje måndag och har gjort väldigt väldigt länge. Jag blir alltid så himla sugen på att springa. Ska bara föda några barn först, sen är det dags. Hej!

    • juni 22, 2014

      Hej Ida! Det där var verkligen himla fint sagt. Flott av dig att ”träda fram” bara sådär och sen säga så fina grejer. Tack. Extra glad blev jag av att höra att bloggen gör dig springsugen! Lycka till med barnafödandet, sen ses vi på gatorna.

  9. juni 16, 2014

    Va kul att det går framåt med styrka och rörlighet. Trägen vinner som man (kanske inte längre) brukar säga.
    Termosmugg är superbra. Använder min på jobbet för annars står kaffet ofta och blir kallt. Men att gå på stan med den går bort. Där håller jag med.
    Kul läsning, som alltid.

    • juni 22, 2014

      Hej Maria! Ja jag hoppas att trägen vinner, att det är värt allt rehabharvande…man skulle ju hellre springa än ligga på en boll…
      Alltså, jag håller med. Termosmugg ÄR bra. Det är ju bara något så larvigt med det men jag köper att man har det på jobbet samt i bilen. Men där sätter jag stopp. Vi hörs!

  10. Amanda #
    juni 16, 2014

    Åh, vad hette dumplingsstället?

    • juni 22, 2014

      Det har det märkliga namnet Teatro Fantasia, som inte alls låter som ett dumplingsställe. Men gott är det. Kolla här: http://teatrofantasia.com

  11. juni 16, 2014

    Att du orkar hålla på. Löpning, bilder, annan träning, blogg och livet. Imponerande!

    • juni 22, 2014

      Det är precis som med maratonträning: bara att kämpa på i ur och skur!

  12. anette #
    juni 17, 2014

    Underbar läsning!! så inspirerande!!

  13. Kungsholmens snabbaste man #
    juni 17, 2014

    Jag gör samma ryggövning. Har rullen på olika platser under ryggen olika dagar för att variera. Underbart. Min naprapat säger även att jag ska andas djupt när jag ligger där.

    • juni 22, 2014

      Det säger min med. Så jag gör det. Från att inte alls vara skönt tycker jag nu det är jätteskönt. Skulle verkligen vilja ha en rulle i handväskan.

  14. juni 17, 2014

    Stora dödskallen i tre livsfoton. Lilla i ett tränings. Betyder det att livet är stora helvetet och att träningen bara är lilla sidoverksamheten? 😉

    • juni 22, 2014

      Haha, dig undgår inget! Saken är att den stora dödskallen är jättetung. Hade den på mig ett par gånger när jag sprang men sen blev jag rädd att jag skulle få världens största ringfingermuskler så nu kör jag bara den lilla på träning.

  15. Alva #
    juni 18, 2014

    Det är så svårt att hitta någon bra naprapat. Är det Johan Lind på Friskvårdskollen som du går hos? Det var någon annan som rekommenderade honom och jag har fått en tid där för en ond fot så jag hoppas han är bra. Han som du går hos verkar ju bra iaf.

    • juni 22, 2014

      Ja! Det är Johan Lind på Friskvårdskollen. Han är bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS