Info

Women´s Health Halvmarathon Det här har varit en vecka fylld av både det ena och det andra. Först ut var måndagen och då var vi lediga. Det var soligt och jag startade dagen med en kortare distanstur.

Måndag Och gröt.

Måndag Sen drog vi till Skansen, på barnens begäran. Jag blev så otroligt sugen på att gosa in mig hos lemurerna. De där svansarna alltså.

Måndag Hej på dig. Förlåt om jag väckte dig.

Måndag Vi hälsade även på mitt värsta djur, alla kategorier.

Måndag Herregud vad jag hatar krokodiler. Just att de ligger sådär blickstilla, som att de vore döda, men så vet man att de bara på en sekund kan bli fullständigt livsfarliga. Då har jag lättare för ormar. Jag klappade till och med den här figuren. Han heter Snoddas. Efternamn okänt.

Måndag Efter detta djurcrescendo så blev det magstyrka hemma. Hemma fast ute.

Måndag Och sen var det dags att ge mig ut på en lite längre distanstur.

Måndag Jag sprang ut till Elfvik och tillbaka och kände mig stark och pigg i benen. En känsla jag älskar. Och önskar jag kände oftare nuförtiden. Jag avslutade dagen med chin-ups i serien 10+6+4. På tisdagen blev det ingen löpning förrän på lunchen. På med räserskorna.

Tisdag Jag sprang ett tröskelpass längs Kungsholms Strand. Delade upp det på två block. Åt ena hållet gick det för långsamt men jag skyllde lite på motvinden. På vägen tillbaka gick det i alla fall bättre, men inte heller då så snabbt som det kanske borde. Jobbigt var det hur som helst. Foten var på fortsatt bra humör men istället började nu min högra höft (återigen) jämra sig. Jag märker det tydligt när det ska gå undan, hur liksom höften bromsar och gör att högerbenet hänger efter. Tydligt att kroppen försökte säga mig något. Men jag är ju rätt kass på att lyssna så när jag kom hem och hade fått en paket-avi i brevlådan så bytte jag såklart ändå om, drog på mig ryggsäcken och sprang till posten.

Tisdag Det var längesen jag ärende-sprang dvs sprang med ett ärende i sikte, som t ex att hämta ett paket. Men just ärende-springa gillar jag verkligen, och medan jag sprang mot centrum mindes jag hur jag sprang och handlade kors och tvärs när vi var i Mexiko förra julen. Ibland hade jag mat i ryggan, ibland målade dödskallar i porslin. Det var tider det. Vad var det i paketet då? Jo de här försenade födelsedagsdojorna. Regnbågsdojor!

Tisdag Ja, inte till att springa i utan mer att gå runt och studsa i rent allmänt, extra bra då man har en öm häl, tänker jag. På onsdagen var jag uppe tidigt. Kolla grannens fina träd som redan slagit ut fast det bara är april.

Onsdag Jag tog vägen ut mot Ekholmsnäs, förbi Lidingöloppsstarten. Det var stilla och vackert.

Onsdag Som vanligt gröt därefter.

Onsdag På lunchen var det dags för ännu ett distanspass. Mycket folk rände fram längs vattnet, precis som jag. Och som vanligt en massa människor som tycker att tre barnvagnar i bredd på en smal väg är en toppenidé. Jag är inte riktigt redo att hålla med.

Onsdag Stretchade litegrann efteråt och när jag stod där insåg jag att jag bara måste fixa kroppen på ett eller annat vis, om den ska hålla.

Onsdag Men det fick bli längre fram i veckan för på onsdagskvällen var det dags för Guldäggsgala! Jag bytte om och promenerade från jobbet mot Stockholm Waterfront.

Onsdag Det var en helt fantastisk kväll, en perfekt kalaskväll. Stan badade i sol.

Onsdag Eftersom jag varit juryordförande för hela balunsen i år så var jag tidigt på plats. Så tidigt att jag kunde ta ett kort på mig själv i min läderklänning helt ensam på toaletten. Såhär såg jag ut.

Onsdag Första gången på kanske ett år (!), förmodligen mer, som jag hade skor med klack och då var de inte ens höga. Det blev en riktigt bra kväll, jag skrattade hur mycket som helst och träffade massa gamla och nya kompisar och vår byrå vann sex silverägg. Kom hem sent och insåg att jag är helt kass på det nuförtiden, att vara ute sent alltså. Jag blir så himla trött av det. Trots att jag inte druckit en droppe alkohol så kände jag mig alldeles bakis när jag, efter knappt fyra timmars sömn, vaknade på torsdagmorgonen. Men jag hoppade i löparkläderna och sprang till jobbet.

Torsdag Kroppen var förvånansvärt ok med att kuta trots tröttheten. Förmodligen var det känslan av att springa genom en solig morgonstad som gjorde susen och fick mig att glömma hur trött och sliten jag egentligen var. På lunchen tog det emot att byta om, särskilt när ett gäng skulle dra till Pizza Hatt och äta. Roboten i mig fick träda in och tvingade mig ner i katakomberna för att byta om. Som tur var fick jag lite pepp av Sevilla Marathon-linnet

Torsdag Jag skulle kört ett tempopass men jag kände att det skulle bli svårt med så lite energi. Jag ville dock ändå köra någon form av kvalité så istället blev det backintervaller en bit bortom Pampas Marina. Varken hann eller ville köra alltför många så det landade på sju stycken. Lång och ganska rask nedjogg och nu ångrade jag mig inte att jag gett mig ut. Piggare än innan var jag tillbaka där jag började.

Torsdag Nu kunde man ju tänkt att jag skulle hem och vila raka vägen efter jobbet. Men nej då, jag hade sedan länge tackat ja till att snacka lite innan en middag, som tidningen Resumé höll för sina kunder. Det var dock väldigt trevligt och det var ingen lång historia utan mer ett roligt samtal. Det var flott för jag fick en fin bok som present efteråt. Ojoj, här har jag mycket att lära.

Torsdag Synd bara att jag inte fick den innan ”Köttis” hann dö.

Torsdag På fredagmorgonen var det som att tröttheten från torsdagen kom ikapp mig. Jag hoppade över morgonpasset men inte gröten.

Fredag Därefter blev det en croissant i bilen. Kan vara bland det bästa jag vet: när Olle och jag sitter i bilen på väg till ett möte och äter croissanter och dricker kaffe.

Fredag Som avslut på fredagen var det dags att sköta om kroppen. Jag hade fått tips från Kent i Spårvägen på en naprapat för att få lite övningar för höften. Så jag gick dit. Johan, som naprapaten heter, började med att filma mig när jag sprang och sen tittade vi tillsammans på hela rasket. Ojoj. Ojojoj. Jag har en del att göra. Jag orkar inte gå in på allt men kort kan man bara konstatera att jag är väldigt svag i vissa partier, vilket gör att jag inte kan utnyttja farten när jag springer utan snarare bromsar upp. Lite som att elda för kråkorna att träna hårt men ändå inte kunna utnyttja träningen fullt ut. Det är verkligen så det har känts på sistone; kantigt och skevt och liksom som att farten bromsas – inte pga dålig kondition (de värdena är bättre än någonsin) utan pga stelhet. Johan testade min styrka på en massa vis och jag fick svart på vitt att jag verkligen behöver köra rörlighet och styrka, om jag ska kunna springa fort(are) framöver. Och förmodligen om jag ska kunna springa överhuvudtaget på lång sikt. Sen knäckte han kroppen lite här och där så att det i alla fall för stunden kändes lite bättre i höften. Och så bokade vi upp en tid då jag ska få ett program att köra framåt.

Innan jag hade klivit in hos Johan hade jag upptäckt ett mail som påminde om att det imorgon, lördag, var dags för Women´s Health Halvmarathon här i stan. Jag hade ju hört talas om detta lopp men inte känt att det var aktuellt då jag egentligen skulle sprungit den nya halvmaran i Visby för ett par veckor sen. Nu blev det ju inte så då jag var skadad. Nu insåg jag dock att jag hade ett långt tempopass på schemat på lördagen och jag brukar springa ut mot Djurgården så… varför inte lika gärna kuta loppet? Eller rättare sagt: jag var typ tvungen att kuta loppet om jag ville springa på förmiddagen i de krokarna. Jag ringde genast och kollade, jodå, det var bara att komma och göra en direktanmälan på plats på lördagen. Kändes hastigt och lustigt och otroligt oförberett men jag bestämde mig i alla fall för att springa, självklart som ett träningspass då det inte funnits någon som helst uppladdning. Torsdagens backintervaller kunde jag varit utan om man säger så, ja och en hel del andra pass också. Därmed bestämde jag mig för att ta fredagen som en hel vilodag och tog tunnelbanan hem från naprapaten.

Natten till lördagens sov jag som en prinsessa eller drottning eller dylikt. Gick upp vid halv åtta, gjorde fattiga riddare och läste om Robyn. Starten för loppet var kl 11:00. En helt optimal tid, enligt mig.

Lördag Sen blev det lite bråttom för Ruben hade fotbollsmatch och Olle skulle släppa av mig vid Gärdet på vägen dit. Så jag rände runt hemma och försökte komma på vad jag brukar ha med mig när det är lopp. Det är lustigt när man bestämmer sig för ett lopp bara sådär spontant, jag har bara gjort det en gång förut, och det är som att all nervositet går upp i rök. Man håller inte på att hetsar upp sig och blir sådär sur och ilsk, som man lätt blir när det gäller. Till sist hade jag packat ihop mig och fått på mig tävlingskläderna och vi styrde kosan mot Gärdet.

Lördag Nummerlappsutdelningen var i huset bakom Tekniska Muséet och där såg det ut som det brukar på nummerlappsutdelningar. Jag blev glad över att det inte var en massa skönhetsprylar igång, som typ att få naglarna fixade, bara för att det var ett tjejlopp. Sånt gör mig arg.

LördagLördag Jag träffade Kent en kortis som kom med mycket bra tips framåt vad gäller min träning. Sen spanade jag in bansträckningen för den hade jag noll koll på.

Lördag Jag fick min namnlösa nummerlapp och två röda pluppar som betydde att jag skulle stå bland tävlingsklassen. Kände mig dock osäker på om jag hade där att göra idag.

Lördag Därefter gick jag runt i solen och insåg att det här skulle bli mitt första tjejlopp någonsin.

Lördag Var på toaletten flera gånger för magen var lite tjafsig. Velade om jag skulle springa i solglasögon eller ej men till sist blev det så.

Lördag Lämnade in kläderna och började värma upp. Sprang bara en kilometer och kände mig rätt seg. Sen var det uppställning. Hälsade på några jag kände igen och sen sa det pang! Vi var iväg. Ett gäng rusade på fort, jag hängde inte på dem men sprang ändå första kilometern snabbare än jag borde. Min tanke var… ja, vad var min tanke?! Jag hade ju ingen! La mig därför strax över 4:00-fart men kände snart att det inte var tempot för dagen. Inte i 21 kilometer. Jag påminde mig om att det var ett träningspass men fastän jag gjorde det så blev jag ändå lite knäckt över att det kändes tungt redan från start. Foten bråkade inte men runt fyra kilometer började jag känna av höften. Efteråt fick jag höra av flera att jag haltat men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid gör det litegrann när jag springer. Sån är jag. Fast inte såhär mycket. I alla fall, jag sprang på. Fullt av folk vid Gröna Lund, först trodde jag de var hejarklack men tyvärr stod de i kön och trånade efter sockervadd och annat medan en annan kämpade på i solen. Vid sju kilometer övervägde jag att bryta och blev lite ledsen över bara tanken. Det är jobbigt att strida mot skallen när det är 14 kilometer kvar. Men så igen, påminde mig om att det var ett träningspass. Jag har bara sprungit tre halvmarathon tidigare och har alltid tyckt att det är en väldigt behaglig distans. Men så kändes det inte nu. Men det var nog inte distansen utan en blandning av en trött kropp efter en vecka med rätt hård träning, inklusive festande och för lite sömn, samt att banan, enligt mig, var ganska kuperad. Inte djävulusiska backar men ändå tillräckligt många för att inte vara lättsprungen. Jämfört med Kungsholmen Runt så vill jag påstå att denna bana är jobbigare. Hur som helst så sprang jag på. Saknade plötsligt killarna, det var så ensamt och springa, jag saknade känslan av tävling och draghjälp. Jag tror det var runt 11 km som en tjej ”äntligen” kom ifatt mig. Hon låg sen stadigt i min rygg hela vägen. Jag var hela tiden beredd på att hon skulle passera mig, önskade det nästan för att få en rygg att ta fäste på. Men vid 20 km märkte jag att mitt avstånd till henne ökade, jag drog på och sprang in på en 10:e plats på tiden 1:27:23. Ingen bra tid alls, tre och en halv minut över mitt pers. Jag tror jag kanske kunde sprungit aningen fortare sista fem kilometrarna om jag sluppit dra själv hela vägen, för sista kilometern kände jag mig ganska kraftfull. Men jag bortförklarar inte tiden, det här är vad min kropp klarade just idag. Fast som alltid när man kör ett spontanlopp så undrar man vad man skulle sprungit på om man inte klämt så många mil och hårda pass dagarna innan. Nu hoppas jag att Kungsholmen Runt går lite bättre även om jag har svårt att tro att jag kommer kunna springa lika fort som förra året, med tanke på höften och kroppen rent generellt. Det är en lite frustrerande känsla att veta att man kapacitetsmässigt är i god form och då pratar jag om konditionen, men att kroppen i övrigt är lite svag och skruttig. Jaja, bortsett från min personliga erfarenhet så var det i alla fall ett kul lopp, väldigt bra arrangerat, vacker bana (om än lite för kuperad) och en peppande publik. Förutom detta så fick jag flera hej från bloggläsare – så kul med människor som hälsar! Hoppas det gick bra för er som sprang. Efter detta träningspass så fick jag dessutom massage, jag bad om att endast få på min högra skinka för den var det mest synd om. Tyckte dock även synd om killen som fick massera på mina genomsvettiga tights men sånt är livet. Efter knådandet satte jag mig mitt på Gärdet och njöt av att ha kutat ett halvmarathon i någorlunda hyfsad fart.

Lördag Jag traskade mot Lidingö för att möta upp Olle som skulle hämta upp mig. Man känner sig aldrig så malplacé som efter ett lopp mitt i stan, med nummerlapp och kort linne mitt bland allt vanligt fölk.

Lördag Sen hade jag tur för det var min mammas födelsedag så vi var bjudna på tårt- och bullkalas! Tralala!

LördagLördag Sånt som muntrar upp en sliten löpare. Söndag och jag sov så länge jag kunde vilket var till exakt 07:10. Gick upp, gnällde på min höft som molade lite. Dessutom hade jag fått skavsår under vänsterfoten av mina formgjutna inlägg. Visste att det var en chansning att springa fort med dem i värmen men kände inte att jag hade något val efter allt krångel med kroppen. Som tur var hade det inte riktigt hunnit bli en blåsa men ett stort område var riktigt ömt. Så det var allmänt gnäll på mig här på morgonen, ni vet när man ska böja sig ner för att plocka upp något och man liksom utstöter ett ”ahhhhh” bara av att böja sig. Sen gick vi hela familjen och kikade på när Uma spelade fotboll. Ett kortare långpass var planerat men jag ville låta kroppen återhämta sig lite mer så det var perfekt att bara få sitta i solen och dricka kaffe.

Söndag Inte förrän vid två på eftermiddagen fyllde jag vattenflaskorna och bytte om till långpass.

SöndagSöndag Gav mig av. Hade bestämt mig för att känna in kroppen, både vad gällde tempo och längd. Var jag för sliten skulle jag bryta. Jag sprang in mot stan och kände mig allmänt stel men efter några kilometer kom jag in i flåset och kroppen mjuknade. Förbi Gärdet och ut mot Djurgården. Där var det proppfullt av glassätande och soldyrkande människor. Ett helt annat Djurgården än det jag vanligtvis ser när jag är ute och ränner tidigt på helgerna. Sprang längre ut. Kroppen ville. Längst ut. Där vände jag tillbaka även om jag kunde sprungit längre. Tänkte jag skulle försöka vara lite klok ändå. Totalt 28 km. Hemma tog jag en sån här:

Söndag Och Febe gjorde en iskaffe till mig.

Söndag Avslutningsvis: jag har insett en del den här helgen. Att jag inte kan fortsätta springa såhär mycket. Eller kan kan jag väl. Men vill jag bli bättre så kan jag det nog inte. Endast två års träning gör en inte redo för så mycket som 17-22 mil vecka efter vecka, hur mycket man än vill. Det funkar ett tag men inte för alltid. Som Kent sa till mig i lördags, jag behöver lite tålamod. Det värsta är att jag har så förbaskat ont av den varan, är det någon som kan sälja lite till mig? Men jag får göra mitt bästa och backa lite och vara tålmodig. Det kommer troligen innebära sämre tider, i alla fall till en början. Men på sikt förhoppningsvis bättre. Oavsett måste jag nog det, om jag ska hålla. Inte bara fysiskt utan även mentalt. För det är även jobbigt rent mentalt att springa när det känns skevt. Just nu tror jag min kropp behöver mer kärlek och inte fler mil. Men det är lättare sagt än gjort när man gärna springer för jämnan. Stay tuned! Kolla här då allra sist:

Lördag Den här bilden från lördagens lopp har inte jag tagit utan denna man. Jag tyckte den var fin och jag gillar styrkan i oss alla tjejer. Ajöss.

Kommentarer

40 kommentarer

Post a comment
  1. Emelie #
    april 27, 2014

    Hej Tove! Jag kom till exakt samma insikt som du för ca 2 månader sedan. Hade då sprungit 18 mil/vecka under hela sommaren och hösten och känt mig superstark. Efter jul kom bakslaget, d.v.s. ett huvud som inte alls var lika motiverat längre, en sliten kropp som blev trött för minsta lilla, tyckte jag.
    Jag tyckte det var hemskt att behöva minska på löpningen, för det måste ju innebära att jag skulle bli sämre (?), men jag har istället blandat upp löpningen med annan träning, och försöker att släppa på alla krav och prestationsångest.
    Liksom du har jag haft en benägenhet att bara köra på fast man kanske inte känner sig helt 100 i kroppen, men jag har nu kommit fram till att jag inte vill förknippa löpning med lidande. Om det gör ont någonstans (alltså på ett dåligt sätt) eller enbart känns slitigt, så är det ingen idé att pressa sig själv.
    Stort lycka till med träningen nu framöver!!

    • april 27, 2014

      Hej Emelie!
      Tack för fin kommentar! Ja, det är lätt att vilja för mycket. Mitt problem är verkligen att jag tycker all annan träning är rätt trist… men en gång i veckan borde jag ju fixa att göra något annat. Om inte annat för att just kunna fortsätta springa långt och relativt fort. Men sen är det just det där med vad som gör ont. Lite ont får man stå ut med om man vill något här i livet, men som du säger är det skillnad på bra ont och dåligt ont. Vi får kämpa på med alternativträningen! Lycka till du med!

  2. april 27, 2014

    Hello! where did you get this hand hold water bottles? what brand are they? I was trying to find like this but i can only find online some with with extra pockets. I don’t need pockets, like you have would be perfect

  3. Karin #
    april 27, 2014

    Hej Tove!

    Ville bara säga att jag tycker du är hur grym som helst och en riktig inspirationskälla. Folk brukar tycka att jag är galen som springer 13-17 mil i veckan, men jämfört med dig känner jag mig riktigt normal 🙂 Hoppas kroppen skärper till sig så att du kan springa helt utan känningar!

    Happy running!

    • april 27, 2014

      Vad fint sagt! Så glad jag blir! Lite galenskap är bara skoj, vi kämpar vidare!

  4. april 27, 2014

    Med både dödskallearmbandet och dödskalleringen är jag övertygad om att du även skulle våga att killa krokodilen på nosen 😉 Sedan det med löpningen mm. Med din löparbakgrund har jag hela tiden tänkt att du tränar alldeles för mycket. Det tar flera år att bli en löpare och därefter tar det ytterligare flera år att bli en storlöpare. Det finns en snabbaste väg till toppen, men det finns inga genvägar. Vidare borde du äta mer och bättre samt vila mer och även i det fallet bättre. Ett förslag till att minska skaderisken och öka överlevnadschansen på läng sikt är att se sig som idrottsman/kvinna i stället för bara se sig som löpare – om du tittar på min bloggprofil ser du vilket ord jag använder. Då kan man exempelvis komplettera löpningen med cykling och på så vis minska skaderisken, förbättra återhämtningen och öka motivationen. Men att jag gillar cykling det vet du redan 😉

    • april 27, 2014

      Hej Fredric! Jo jag vet men lite är det ju också våga och vinn här i livet. Man måste testa sina gränser ibland för att lära sig… I alla fall funkar jag så. Men visst har du rätt. Mat äter jag dock både mycket och bra nuförtiden (sluta med kött är inte aktuellt för mig). Men alternativträna borde jag göra åtminstone en gång i veckan för att kunna fortsätta med löpningen på ett utvecklande vis. Tack för kommentar och tips, gillar att du hänger med mig!

      • april 27, 2014

        Absolut, jag har för länge sedan läst in vilken psykisk prestationsprofil du har. För idrotten kan du fortsätta med animalier, det är mer komplicerat ur ett etiskt perspektiv, men det är ett beslut som var och en får fatta. Jag tänkte dock på att det finns bra och dåliga kolhydrater, fetter osv. och där går det ofta att höja sig till det bättre. När jag tränade som mest var cyklingen ett kontinuerligt komplement, ej ett alternativ, till löpningen. Kanske kan du köra en kort (typ 5-10 min) och lugn extra daglig källarcykling som uppvärmning, eller nedvarvning, det skulle kunna ge en hel del fördelar för dig.

      • april 27, 2014

        Helt rätt vad gäller bra och dåliga kolhydrater, fetter osv. Dock måste jag bara äta en croissant då och då, så är det bara. Och lite smågodis och glass.
        Det där med lite trampande varje dag kanske kan vara något!

  5. april 27, 2014

    Det låter klokt och jag tror definitivt att det kommer bli bättre i längden. Jag har också dragits med skador och en känsla av att dra benet efter mig. Nu börjar det släppa och då inser jag VARFÖR jag springer: lyckan!!! Skitsamma hur bra resultat man får om det inte känns kul. Ta hand om dig och hitta tillbaka till löparglädjen. Kram

    • april 27, 2014

      Hej Titti! Tack för fin kommentar! Nu blir det rehab eller prehab eller hur man nu ska se det. Det blir bra. Saken är dock att min löparglädje, den har jag inte tappat. jag önskar att jag hade tappat lite av den och kunde tänka mig att cykla eller simma istället. Det är just det som är det svåra, att förstå att det är bra att göra annat ibland. Men jag lär mig! Ta hand om dig också, vi ses i spåret! Kram!

  6. Gabriel #
    april 27, 2014

    Tove, det finns många exempel på löpare som tragglat på med riktigt stor mängd och sedan gått ner på 7-8 mil/v och krossat sina pers. Så att dina resultat kommer bli sämre, det behöver inte alls vara fallet. Om du istället fokuserar nu på det rent löpmässigt mekaniska och se till att bli mer effektiv i ditt steg så ska du se att det nog kan bli riktigt, riktigt bra det här.

    Jag vill att du ska läsa igenom den här tråden: http://www.letsrun.com/forum/flat_read.php?thread=5734564

    Det finns många vägar till Rom, och jag tror att det är dags för dig att testa en ny. Du har ju byggt en aerob motor som skulle platsa i vilken sportbil som helst. Nu måste du fixa ett chassi som kan matcha den motorn.

    • april 27, 2014

      Åh, det var väldans fint och insiktsfullt sagt. Ska genast läsa tråden. Och ja, du har förmodligen helt rätt. Om jag underhåller mina aeroba motor och är lite snäll mot kroppen så ska det i alla fall bli spännande att se vad som händer. Problemet är bara att det är så skönt att springa mycket. Skulle jag strunta helt i mina tider så kunde jag ju fortsatt men nu är det ju så att man gillar att springa fort och känna att man blir bättre… Hur som, tusen tack för tips och pepp!!

      • Gabriel #
        april 28, 2014

        Ja det är ju skitsvårt att tänka om när man väl har gjort löpningen till en så stor del av sitt liv och sin vardag. Men du kan ju se det som att du tar en period nu där du försöker göra allt rätt för att bli snabbare, även om det innebär att du kanske får åka kommunalt till jobbet några gånger i veckan 🙂 Och sedan, när du uppnått allt du vill i form av resultat, så kan du springa hur mycket du vill och känner för. Då har du det att se fram emot efter ”eilitkarriären” 🙂

  7. Love #
    april 27, 2014

    Har problem med mina höfter/piriformis/ländrygg på mina 2-3 mil per vecka. Började styrketräna för att motverka detta i höstas och har blivit starkare men problemen har inte gått över utan jag tampas ständigt med dem mer eller mindre. Önskar jag kunde hitta något som verkligen hjälper förutom att underhålla med stretch och foamroller. Vet inte vad jag vill säga men tycker det låter klokt att försöka hitta ett sätt att träna som fungerar i längden. Det är så tröttsamt när kroppen inte håller för det en vill göra. Kanske det jag vill säga.

    • april 27, 2014

      Usch din stackare, vad jobbigt att det inte släpper. Och jaa, man blir verkligen trött när kroppen inte lyssnar på en! Men kanske är det den som egentligen är den smarta… Lycka till och kämpa på!

  8. april 27, 2014

    Hoppas du hittar ett skönt träningsläge. Det är ovärt att paja kroppen även om jag är helt med på ditt resonemang om att det känns flrjävligt att backa från inslagen väg. Läser din blogg med stort intresse!

    • maj 4, 2014

      Härligt att du hänger med mig! Och jaa, vanedjur som man är är det svårt att ändra sitt sätt att träna. Men jag hoppas att jag är något på spåren!

  9. Anette #
    april 27, 2014

    Hej!! Du är grym!! Det finns inga ord!! Du kommer hitta vad som passar dig bäst, du har ju många år på dig så testa lite nytt, våga ändra om det känns bra. Jag önskar dig all lycka till.

    • maj 4, 2014

      Jösses så snällt sagt! TACK Anette!

  10. Malin #
    april 27, 2014

    Älskade också löpning o tränade bara det tidigare, sen köpte jag en racerhojj som komplement och shit så roligt det också är! Och jag älskar längdskidor på vintern, får dessutom bra träning av överkroppen samtidigt! Vad jag försöker säga är att man inte bara behöver köra tex löpning, man kan ge andra träningsformer chansen, och tycker man att de är tråkiga får man väl tänka på vad det tillför löpningen att träna lite annat…..och vips har man lärt sig att gilla det nya 🙂

    • maj 4, 2014

      Åh jag önskar att jag älskade att cykla och åka längd… Men kanske går det att lära sig som du säger. Jag får testa lite framöver!

  11. Magnus Engström #
    april 27, 2014

    Hej Tove!
    Såg dig idag från bilen då jag mötte dig på Lidingö efter att familjen varit ute på Fågelö udde. Du sprang på cykelbanan och hade förmodligen inte långt kvar hem. Det var en raksträcka och jag såg dig på håll och tänkte att ” Där är någon som springer och har det riktigt jobbigt”. Det såg tyvärr ut som som någon som sprang och som hade rejält ont 😦 och lite som du var inne på i din blogg ”…eldade för kråkorna…” Visst är man ofta trött i slutet av ett LP men det såg inte så ”harmoniskt” ut… Det såg ätt stelt och orytmiskt ut. Följer din blogg och tycker att du har en otrolig inställning och du har gjort jättefina resultat 🙂

    • maj 4, 2014

      Hej Magnus! Aha, du såg mig! Ja ajaj, jag var rätt stel där på söndagen efter loppet. Egentligen kanske kroppen borde fått vila men det är sånt som inte hinns med när Stockholm Marathon närmar sig. Därav plågeriet. Nu kör jag på med rörlighet och styrka, lugnt och försiktigt, men med tiden hoppas jag det gör nytta. Det är en rätt skön känsla att vara lite snäll mot kroppen också. Tuta nästa gång!

  12. april 28, 2014

    Tålamod… ja den varan skulle väl komma väl till pass för många löpare. Såg dig swischa förbi ute på Djurgården på halvmaran, och wow vad många snabba och starka tjejer det finns!

    • maj 4, 2014

      Åh vad kul att du såg mig! Du får också springa nästa år!

  13. april 28, 2014

    Ingen, absolut ingen som läst din blogg ett tag kan undgå att du verkligen älskar att springa men att du springer sönder dig nu vore så synd synd! Sett i lite perspektiv så gissar jag att det finns kanske 3-4 kvinnor totalt i Sverige som springer lika mycket eller mer än dig, möjligen undantagna är 1-2 ultralöpare jag inte har koll på. En av de kvinnorna heter Isabellah och är heltidsproffs och hon behöver inte bry sig ett skit om att springpendla till jobbet, tidiga löppass i ett kallt januari innan ett krävande jobb. Du är mitt i livet med krävande jobb och familj och hur stark du än är så finns superhjältar och hjältinnor bara i seriemagasin!

    Jag är liksom du, helt värdelös på alternativträning, hittar inte något som ger mig lika mycket som löpningen men jag är inne på samma linje som Gabriel, du har en kapacitet och ett hjärt-lungsystem i toppklass! Med lite mindre mängd får höften och foten läka ut och få mer återhämtning och känslan på varje pass kommer bli annorlunda, skippa en del utfyllnadspass och gå ner under en period och bara fokusera på kvalitétspassen, efter att du blivit hel igen, och se vilken skillnad det gör! Jag tror du kommer märka att kroppen blir gladare, passen går fortare på fräschare ben och att du återhämtar dig mycket bättre och jag är rätt säker på att du inte kommer bli långsammare på tävling! Som det är nu tävlar du hela tiden sliten och nedtränad och får inte ut kapaciteten!

    Med all respekt för din coach som du bollar med, jag har ofta tänkt tanken hur han resonerar som låter dig springa de här ofantliga mängderna varje vecka med din relativt korta löpkarriär i åtanke! Om du mot förmodan oroar dig för all tid du får över när du inte springer lika mycket så får du väl ta och läsa den där boken om gröna växter 😉

    Hoppas du kommer tillrätta med höften och foten snart och att får till en lite lugnare period nu följt av en bättre känsla på Kungsholmen Runt!! Med allt detta sagt, så sprang du ju ändå väldigt bra på whhm!!

    • maj 4, 2014

      Staffan! Du har alltid kloka ord. Tack.
      Jo jag vet att jag kört på rätt hårt. Det svåra är ju bara att det blivit mitt sätt att göra det på, och det har ändå gått förhållandevis bra. Då är det alltid svårt att tänka och göra annorlunda. Men nu gör jag mitt bästa! Jag får se hur det går på Kungsholmen Runt, det ska i alla fall bli kul att springa. Men jag önskar att du var med så vi kunde kört en favorit i repris från förra året!

      • Anonym #
        maj 4, 2014

        Jag ser fram emot att kuta en del av maran ihop istället för Kungsholmen Runt :). Jag kan också erbjuda sällskap på Milspåret på Djurgården 22/5 om en mil i 3:42 min/km-tempo (siktar på 36:XX) låter som en bra ide 😉

  14. Petra #
    april 28, 2014

    Jaa, som Staffan säger, du sprang riktigt bra på halvmaran i helgen, inställningen var får början ett träningspass och du springer drygt tre minuter över ditt pers, det ÄR bra! Det är kul att läsa alla kloka kommentarer och jag tycker att det var bra att du stötte på Kent som verkar ha agerat ögonöppnare ;-).

    Lycka till!

    • maj 4, 2014

      Tack Petra! Ja egentligen gick loppet helt ok utifrån vad det var. Men kanske att det ändå inte kändes så då jag haft en tung känsla ett längre tag och inte tror att en uppladdning inför det kanske hade gjort en så stor skillnad. Men det är bara att kämpa vidare!

  15. Linda L #
    april 28, 2014

    Snygg klänning!
    Apropå träning och mängd, jag tror ändå för att vara på din nivå så måste man springa mycket. Jag tror inte du behöver göra jättestora förändringar, kanske lägga in en vilodag varje vecka och byta ut nåt löppass mot styrka. Det blir ju fortfarande många mil per vecka. Sen ÄR det viktigt med vila så kroppen hinner reparera skadorna som ju faktiskt sker när man tränar, man bryter ner och det ska byggas upp. För nåt år sen läste jag nånstans nån som skrev ”vila är en del av träningen” , så enkelt och så sant, och det blev lite av en aha-upplevelse för tidigare har jag tänkt att ”ju mer, desto bättre”.
    Och grattis till bra halvmara!

    • maj 4, 2014

      Tack Linda! Jo man måste absolut springa mycket. Och min tanke är ju inte att sluta göra det. Jag tror bara att jag tillfälligt behöver styra om lite för att låta kroppen återhämta sig, och samtidigt se till att bygga upp kroppen med styrka och rörlighet. Så sant det där med vila. För mig är dock vila samma sak som lugn distanslöpning men kanske att jag just ska byta ut ett sånt pass då och då mot tex cykel. Hej så länge!

  16. Annika #
    april 28, 2014

    Du är ju en så makalös löperska att du nog kommer att bli snabbare och starkare i slutändan ändå!!

    Jag springer egentligen bara för att bli av med oönskade kilon, men är ändå lite uppgiven nu då jag inte kan öka min fart alls verkar det som. Stampar på samma ställen som i oktober och hur jag än tycker att jag försöker trycka på lite fart i mina korta ben så händer inget. Nåja. Jag tar mig runt i alla fall och i september väntar Halvmaraton.

    • maj 4, 2014

      Haha, vilket pepp, tack!
      Kämpa på, du ska se att det släpper snart och du får upp farten. Bara att få börja kuta i shorts brukar göra susen och tänk på att du har tid på dig till september. Lycka till!

  17. april 28, 2014

    Blev glad av att se dig i bara ben inför Guldbaggegalan 🙂

    Tålamod är en svår grej. Tror också att jag skulle behöva någon som kollade upp partier att stärka upp och dra ut. Jag springer ju inte alls så mkt som du men kör än mindre styrka än annars nu (pga den där dumma armen) och inte alls så mkt stretch som jag skulle vilja. Måste skärpa mig!!
    Sprang Salomon City Trail 14 km i torsdags, det var ett roligt lopp med underbar utsikt. Jag ropade heja till mina medtävlare, både de jag mötte och de som låg efter – de blir så glads då. Mer heja!! Måste träna på utförslöpning dock, uppför går men utför är svårt, speciellt på kullersten. Har vunnit en plats till Stockholms brantaste så det måste jag träna på.

    Önskar dig en skön löparvecka och en eller två croissanter.

    • maj 4, 2014

      Tålamod är trist. Jag önskar att man inte behövde det men nu verkar det tyvärr vara ett onödigt ont för oss löpare. Hur som, jag tycker det varit väldigt bra att få lite tips och råd kring vad jag behöver förbättra. Jag har fnyst åt sånt förr men insett att jag verkligen behöver det nu. Kul med Salamon Trail och snyggt att peppa sina medtävlare! Själv är jag så fokuserad när jag kutar att jag inte tänker på sånt. Förlåt.

      • maj 5, 2014

        Haha, alla kan inte peppa några måste fokusera på löpningen 🙂 Jag var extra peppig just den dagen för kollega hade sagt att hen inte gillade att träna i grupp och bli peppad av andra så jag tänkte att de jag möter minnsann inte ska få något val utan bara peppas!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS