Info

Vinter Och så var det söndag igen. Och en vecka närmare våren, glöm inte det för guds skull. Sen jag klottrade här sist har jag tänkt på två saker (Obs! Löprelaterade saker. Utöver det har jag lyckligtvis tänkt lite mer):

1. Eftersom jag började springa på ett ordentligt vis först för två år sedan, rättare sagt runt nyåret 2011/2012 så har jag inga löpartider från min ungdom. Jag har alltså ingen fantastisk miltid från när jag var 23, som jag nu ska försöka slå femton år senare. (Vill dock inflika att jag sprang sista milen på Lidingöloppet på 40 minuter på ett skollopp när jag var 16 eller så). Jag har inte heller några fantastiska löparträningsläger att minnas (endast basketläger) och inga banrekord för jag har aldrig någonsin sprungit på bana. Jag har löparminnen, absolut, men de handlar mer om hur jag åker runt med min mormor i hennes lilla bil. Hur vi med hjälp av bilens vägmätare måttade upp en bra springrutt åt mig där i Västerås. Eller hur min farfar sitter med kartan över Årsta Havsbad och även där mäter upp en bra kilometerslinga åt mig som jag sedan nöter under sommareftermiddagarna. Så ja, löparminnen finns men de är högst personliga och oansenliga och det fanns varken löpteknik eller en tränare så långt ögat nådde. Så: inga superduperrekord finns därmed att leva upp till – och det är rätt skönt. Det gör ju att jag, än så länge, tycker att jag fortfarande gör framsteg istället för baksteg.

2. Och precis där kom vi automatiskt över till nästa tanke. Just det här med att förbättras. I och med att jag just inte kutat särskilt länge med en klocka på armen, eller aldrig någonsin tidigare talat om att springa i termer som pass, så har jag haft förmånen att slå personliga rekord både här och där. Det är fantastiskt kul men på sista tiden har jag tänkt på detta en del. Att det är lätt hänt att det blir till en självklarhet att hela tiden göra bättre och bättre ifrån sig. Det är farligt för det är verkligen ingen självklarhet. Ju bättre du blir, desto svårare är det att bli ännu bättre. Det är svårt nog att hålla samma nivå! Det är lurigt det där. För det är ju synd om varje lopp ska klassas som bra eller dåligt utifrån om man slår personbästa. Jag har bestämt mig för att sluta tänka så – och det betyder inte att jag inte försöker slå mig själv. För så länge jag tycker det är kul så vill jag försöka bli bättre. Men jag vill bredda upp, jag vill kunna springa lopp och lära mig något av dem, kanske istället bedöma min insats utifrån t ex hur jag la upp loppet. Det gör nämligen att man kan springa fler lopp, och kanske ha lite roligare på vägen. När jag sprang Vintermarathon i år var det så. Helt oförberedd och det blev inget pb, men ändå ett riktigt riktigt bra lopp utifrån dagsformen och förutsättningarna. Mer sånt helt enkelt. Men jag tycker det där är rätt svårt.

I övrigt så kan jag informera om att jag upptäckt denna produkt vars namn är helt omöjligt att lägga på minnet. Helt ärligt, ja ni ser ju själva.

Vete Mycket gott. Och nyttigt – om man ska tro alla symbolerna på produkten. Nog om vetet. Så här har veckans sju dagar varit för mig och springet.

Måndag Jag startade måndagen med att springa till jobbet. Det var disigt, dimmigt Sherlock Holmes-väder ute.

Måndag Benen var sega och löpningen kändes mer som någon slags stretching.

Måndag Men till slut kom jag fram.

Måndag Sen jobbades det hela dagen och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om från min examenskavaj…

Måndag

… till min gamla vanliga reflexjacka.

Måndag På asfaltstrottoarer hem genom februarimörkret. På Lidingöbron var räknaren äntligen lagad och jag kunde konstatera att det cyklat 349 cyklister mot Lidingö under dagen. Jag avslutade dagen precis så som jag började den. Vid brevlådan. I löparkläder.

Måndag På kvällen blev det magstyrka och rehab och därefter kokade jag ägg att ha redo till nästa morgon.

Måndag För sånt orkar jag inte hålla på med i ottan. Det gällde särskilt där på tisdagsmorgonen för jag var riktigt trött efter att ha lagt mig för sent. Men jag gav mig av mot jobbet med äggen i ryggsäcken.

Tisdag Vid Bonnierhuset var det filminspelning och plötsligt kände jag mig inte ensam om att vara uppe tidigt.

TisdagTisdagTisdag Själv drog jag ner i katakomberna och åt mina ägg.

Tisdag Men jag har nog ätit lite för många ägg på sista tiden för det tog emot lite när jag skulle ge mig på det andra. Sen gick dagen i en rasande fart. När jag kom hem på kvällen var det dags för tempopass på bandet. Jag önskade att jag kunnat springa ute, och det hade ju egentligen gått eftersom snön var så gott som borta. Men det som inte funkar lika bra för mig är mörkret, tempot blir inte alls vad det borde vara så lika bra att köra i garaget. Dessutom lite trevligt att få ha på sig sommarkläder.

Tisdag Jag körde 3×5 km och blev rejält trött!

Tisdag Men också nöjd för känslan var faktiskt riktigt bra. Ja, särskilt efteråt. Onsdagen startade med en reflexjacka och ett förlängt distanspass.

Onsdag Jag gillar för övrigt att springa bredvid motorvägar.

OnsdagOnsdag När jag skulle köpa kaffe så saknade jag en tia men fick låna det av kvinnan som jobbar på caféet där jag alltid köper kaffet efter mina morgonturer. Hon räddade min morgon. Se så mysigt jag hade det.

Onsdag När jag en timme senare kom tillbaka till caféet för att betala tillbaka, nu duschad och lite mer i ordning, så kände hon inte igen mig. Till saken hör att jag aldrig hänger på caféet ”civilklädd”. Jag fick säga om samma sak tre gånger, att det var jag med springkläderna och tian, innan hon förstod att det var jag. Hon fick inte ihop mitt hår (nu utsläppt) med det vanliga svettiga pannbandet och tofsen hon brukar se. Jag gillar det där att jag är oigenkännlig som löpare, kan man kanske få användning av någon gång. Kort därefter köpte jag en till kaffe, på stadens favoritbageri:

Onsdag Jag var nämligen på väg till Guldäggets uppstartsmöte eftersom jag är juryordförande i år. Det blev en riktigt bra dag där hela juryn möttes. Kul och intressant – lyxigt att vara omgiven av en massa smarta och roliga människor!

torsdagen blev det inget kutande på mogonen. Istället sparade jag benen till kvällens tempopass. Återigen på bandet. Idag uppdelat på fyra block. Har börjat vänja mig vid bandet nu och tycker att jag bättre kommer in i någon slags koma där jag bara matar på. Mitt trick är dock att visualisera vägen där jag ofta kör mina tempopass när jag springer ute. Jag tänker att jag springer exakt där, liksom ser varje kurva, sten, backe framför mig. Tyvärr hinner jag alltid längre i tanken än på bandet och blir alltid lite besviken när jag tittar ner på mätaren och tror att jag ska ha hunnit, säg 3,5 km. Men så visar mätaren bara 2,7 km. Jaja, sådär håller jag i alla fall på.

Torsdag Försökte äta middag direkt efter passet men det funkar oftast rätt dåligt när jag verkligen tröttat ut mig. Alltid osugen på mat en bra stund efteråt och lätt illamående. Till sist fick jag ner laxen men det var med nöd och näppe.

Sen var det fredag och jag var uppe med tuppen.

Fredag Benen var ganska sega men jag tog ändå en liten omväg. I mörkret hörde jag fåglarna kvittra, uppenbarligen lika sugna på våren som vi. För övrigt ser jag fram emot att se det här blocket sakta men säkert tyna bort.

TisdagFredag Den dagen blev det varken planka eller ägg i omklädningsrummet. Jag fick hetsduscha för jag hade ett tidigt möte i stan att hinna till. Fick praktisera såkallad gång för att hinna, kan för övrigt vara den larvigaste sporten. Efter jobbet blev det faktiskt en springtur hemma på Lidingö, utan ryggsäck på ryggen. Jag hann precis ut innan det började mörkna.

Fredag Tanken var att köra ett backpass men när jag kom fram till min gamla vanliga backe kände jag mig så otroligt osugen. Jag blev nästan förbannad på backen bara jag såg den. Jag insåg att jag behövde en ny backe så istället sprang jag ner till hamnen. Där var det isigt och vackert och jag fick sommarminnen.

Fredag Det både blåste och regnade och man kände sig sådär ett med naturen för en liten stund.

Fredag Gjorde ett larvigt litet hopp i min ensamhet.

Fredag Efter det var benen uppvärmda och det var dags att köra igång. OK, då ska vi se…

Fredag Det blev 17 repetitioner. Jag kände mig rätt kärv när jag sprang upp och ner i regnet medan jag såg hur folk inne i husen tände ljus och startade upp fredagsmyset.

Fredag Efteråt var jag blöt men nöjd och sen blev det fredagsmys för mig också.

Lördag På lördagen väntade ett distanspass. Ville egentligen ta vägen längs vattnet ut mot Elfvik men det var för isigt så istället fick det bli en tur till Stora Skuggan.

LördagLördag Hörrni, det här huset vid Laduviken. Det är så fint. Jag tänker dock att det måste vara svårmöblerat när det är sådär åttkantigt.

Lördag När jag kom hem blev det ingefärsapelsinjuice på direkten eftersom Olle klagade på lite ont i halsen. Ve och fasa, håll dig undan!

LördagLördag Till detta blev det blodpudding och Runner´s World.

Lördag Och nu ska ni se här för nu måste jag få malla mig lite. Jag är nämligen egentligen en sån som gillar att baka men nuförtiden hinner jag nästan aldrig eftersom jag ofta springer istället. Men där på lördagen skulle både kompisar och Olles mamma komma och hälsa på och tada! Jag hade faktiskt hunnit baka för en gångs skull. Mycket, mycket nöjd med detta. Tigerkaka? Varsågod, ta för dig.

Lördag Hallongrottor? Jomenvisst.

Lördag Eller varför inte kladdkaka? Lördag Allt gjort på 100% smör och vanligt socker. Efter detta glamourösa kakkalas så började den inte lika glamourösa tvättvikningen. Det var så mycket kläder att jag höll på att bli galen. Tur man alltid har trevligt sällskap, tycker bara hon kunde hjälpa till lite.

Lördag På tal om tvätt så har jag gjort ett så dåligt köp. Hittade de här strumporna till barnen som jag tyckte var fina och köpte till hela gänget.

Lördag Mn ack, när jag köpte dem tänkte jag inte på att man sen behöver stå och pilla i tvätthögen för att hitta rätt högerstrumpa till rätt vänsterstrumpa så att det blir ett sånt där fint djuransikte. Som att jag inte hade nog med löparstrumpor med höger- och vänstermarkeringar på sig. Kort och gott ett mycket kasst köp när man har tre barn och tusentals strumpor att sortera. Idag var det söndag och långpass. Packade ner en sån här innan jag gav mig av.

Söndag Sen sprang jag in mot stan. Lite sent iväg vilket grämde mig för det innebar att jag passerade färjeterminalen i Värtan exakt samtidigt som alla resenärer vällde ut på gatan. Det blir helt enkelt lite svårsprunget där en bit då man får zickzacka mellan pirror fullastade med Lapin Kulta och annat. Sen blev det Gärdet och Djurgården, där det var ovanligt tomt. Undrade var alla Stockholm Marathon-grupper tagit vägen men när jag en stund senare sprang längs Söder Mälarstrand och blickade upp mot Västerbron såg jag den första gruppen som kämpade sig över, samtidigt som det gastades och hejades. Själv sprang jag vidare längs vattnet och oj, det var så grått, grått, grått. Och blött, blött, blött. Och blåsigt, blåsigt, blåsigt. Såg på en termometer att det var exakt tre grader och det verkar som att denna temperatur, i kombination med regn och blåst, för alltid kommer få mig att tänka på mitt första marathon, Stockholm Marathon 2012. Men jag kan nog tacka det bedrövliga vädret den dagen i alla fall lite. Det fick mig så sugen på att få springa ett till marathon, i fint väder. Och så fortsatte det. Hur som helst. På Söder var det fler löpare ute som kämpade på och jag var en av dem. Sen blev det Stadsgården, Skeppsbron och hem igen. 37 km senare var jag hemma. Helt genomblöt. Tur att ylletröjor håller värmen.

Söndag Duschade, åt blodpudding och sen var jag snäll mot benen och masserade dem med mitt favoritmärke.

Söndag Det var ju inte dags att lägga sig än men jag tänkte att det kanske kändes så för benen efter långpasset. Nix, nu blir det kaffe och käka upp resterna av tigerkakan. Ajöss.

Kommentarer

22 kommentarer

Post a comment
  1. Magnus #
    februari 9, 2014

    Hur långa är dina backintervaller du springer?

    • februari 9, 2014

      Olika beroende på backe. Kör oftast lång backe men i fredags var den bara 140 meter.

  2. februari 9, 2014

    Lika inspirerande varje söndag att läsa om din vecka!
    Lite pepp för veckan som kommer! 🙂

    Tyckte du hade bra löparminnen från ”förr i tiden” !
    Mina minnen är mer att jag minns hur man hade koll på vart man kunde gå på 1000m rundan utan att idrottsläraren kunde se det från läktaren. Eller att jag slängde mig raklång o låtsades skada mig på 60 m för att inte komma sist den här gången också.
    Eller komma med kryckor på idrottsdagen o dra ihop nåt om att man ramlat med cykeln dagen innan…

    Så sportig var jag…!! Haha!

    Sen kom gymnasietiden o ätstörningstiden… När jag sprang en mil om dagen o åt en grapegrukt om dagen…
    Ingen bra kombo!

    Sista två-tre åren springer jag för att bli stark o må bra.
    Utan att sammankoppla träning med ingen mat.
    Framsteg! 🙂

    Så tack för superbra blogg!
    Sagt det förr… Du är ascool!! 🙂

    Kram på dig!!

    Jeanette

    • februari 9, 2014

      Hej Jeanette! Tusen tack för snälla ord! Vad härligt att du hittat rätt med löpningen och träningen nu. Det tycker jag är strongt med tanke på det du berättar. Med såna träningsminnen är det ju lätt att löpningen bara blir till ett måste. Jag gillar att tänka att löpningen är något man gör för att vara snäll mot sig själv, utan måsten och krav (om man inte är sugen på just det vill säga). BRAVO JEANETTE!

  3. Linda L #
    februari 9, 2014

    Ja, det var inget dåligt kakkalas det där! Såg väldigt gott ut alltihopa!
    Och alltid fina bilder du lägger upp men måste säga att översta bilden är ju vacker som en tavla!

    • Linda L #
      februari 9, 2014

      Fick mig att tänka på konstnären http://www.zoladz.net/ som jag har en litografi av.

      • februari 9, 2014

        Åh man längtar till sommaren…

    • februari 9, 2014

      Haha, tack Linda! Om jag får säga det själv så kan jag informera om att det var rätt gott…

  4. Eva #
    februari 9, 2014

    Wow, sitter du med i juryn! Grymt!
    Försöker precis som du visualiera vissa sträckor ute när jag springer på bandet och precis som du tror jag alltid att jag kommit längre, haha.
    Kakkalas, mums!
    Tack för rapport och ha en fin vecka! Nu kämpar vi på! Snart vår! Kram!

    • februari 9, 2014

      Ja det är jättekul – och ett stort ansvar att vara huvudordförande. Jag gör mitt bästa.
      Ja herregud, löpbandet. Det gäller att ha små trix för sig medan man plågar sig. Men snart är det både torrt på gatan och ljust ute – då flyger vi fram, eller hur?!?? Kram Eva, hörs snart!

  5. Louise #
    februari 9, 2014

    Så kul att läsa din veckouppdatering! Jag blir så glad när jag kommer på att ”just det! Det är ju söndag. Tove har bloggat!”
    En fråga. Vad har du alltid med dig i ryggan? Vad har du i ditt skåp? Kan du inte göra två sådana där geometriskt uppstyrda bilder som visar innehållet i din väska/skåp.
    Mvh, Louise

    • februari 16, 2014

      Tack Louise, kul att du hänger med här! Får se, kanske blir det ett par geometriska väskbilder en vacker dag. Vi hörs!

  6. Sonja #
    februari 9, 2014

    Har kommit på mig själv att kolla till och från på söndagar om du kommit med veckouppdatering… Tack för en inspirerande blogg! Jag har aldrig varit någon varken friidrottare eller löpare, men har alltid tränat. Balett, dans och kampsport innan min gymperiod som ledde till att jag jobbade som instruktör sju år med 4-7 pass i veckan. Har löptränat lite här och där, men aldrig kontinuerligt. Ett långpass var typ 7 km. 🙂

    När barnen kom blev löpningen en allt mer lockande form iom att det är så tidseffektivt – träningen börjar när jag stiger utanför dörren, inga transportsträckor till och från gym eller tider att passa. Fick några tjejkompisar med på halvmaraton 2010 (det längsta jag sprungit innan loppet var 12 km!). Samma höst började jag på ett nytt jobb där fyra kolleger sprungit maraton. Blev taggad och började springa mer och längre. Hösten 2012 fick min mamma cancer och dog 6 veckor efter diagnos. Löpningen blev mitt sätt att överleva stressen och sorgen. Jag bestämde mig för att anmäla mig till Stockholm Marathon för att ha något att ett andhål, något för mig själv, utan sjukdom och elände. Min man, som varit duktig kortdistansare som ung hakade på och det blev vårt gemensamma projekt. Strax efter min mammas begravning fick min pappa diagnosen lungcancer och dog 5 månader senare. Jag hade aldrig överlevt förra vintern om jag inte haft min löpning! Så fort jag kände trycket över bröstet komma så drog jag på mig löpskorna. Där ute längs vägarna fick tankarna komma och gå samtidigt som jag sprang bort stressen. I maj sprang jag i mål i ett regnigt Stockholm och hade klarat ett helt maraton!

    Tiden var jag inte så stolt över, 5.14 (kändes vid mållinjen som att jag kunde ha sprungit en mil till…), så nu är jag taggad att dra av 30-45 min. Springer 7 mil i veckan sedan nyår och vi är anmälda till Stockholm Marathon i år igen. Jag älskar att springa! Det är så skönt att bara känna hur kroppen arbetar, att få vara frisk så att benen fixar att pinna på mil efter mil. Visst finns det jobbiga pass, men den där känslan att vara levande och se allt vackert i naturen, det får mig ut. Och så att förbättra tiden då… 😉

    Oj, det blev en halv roman här. Ville egntligen bara säga hej. Ser framemot nästa söndag och nytt blogginlägg!

    Kram, Sonja i Finland

    • februari 16, 2014

      Hej Sonja! Åh vilken lång och fin kommentar. Vet inte riktigt var jag ska börja. Det låter verkligen som att löpningen vuxit för dig. Känner igen mig mycket i det. Från att ”bara” ha varit sporadisk löpning till att nu vara en del av livet. För dig låter det som det varit en livboj mitt i allt det hemska du varit med om. Att ha en ventil då, det är fint. Vad kul att du ska springa Stockholm Marathon och strong du är! Jag tror du fixar de där 30,40 minuterna! Vi ses i vimlet och återigen, tack för fina ord. Lycka till vidare i livet och löpningen!

  7. februari 10, 2014

    Peppad av dig kom jag ut på ett längre pass i helgen, hela 2 mil. Det var länge sedan. En härlig start på lördagen.

    Visst äger Le Violon Dingue! Älskar deras Bergamotte, Le pain Sportif och Briochen samt äppelkakan.

  8. februari 13, 2014

    Tove! Jag har en teknisk fråga. Är lite nyfiken på din nya klocka. Har du testat den på löpbandet? Läste att den ska kunna mäta tempo och distans helt utan en fotpod. Det låter som witchcraft!

    • februari 16, 2014

      Ah! Bra fråga som jag själv är nyfiken på. Jag har ännu inte testat den på bandet, galet men sant. Får försöka göra det någon dag, återkommer! Oavsett så är jag väldigt nöjd med den i övrigt. Känns modern!

  9. februari 15, 2014

    Mumsiga och löparinspirerande bilder as usual! Man vet man får!

    • februari 16, 2014

      Haha, det låter ju tryggt!

  10. Ida #
    februari 17, 2014

    Det där med att inte ha tider att jämföra med skulle jag bara tycka vara skönt, ingen press att springa på en viss tid bara för att man gjort det förut! Men det är ju roligt att ha någon gammal tid att slå också, men du får tänka att du ska slå dina tider idag om 10 år 😉

    • februari 17, 2014

      Jo jag tycker det är rätt skönt att slippa ”press” från ungdomens dagar… Men samtidigt är det ju press att slå sina nya rekord så jag har insett att det inte spelar någon roll om rekorden är gamla eller bara har ett år på nacken. Är man en sån som vill förbättra sig så hittar man (tyvärr) nya rekord att försöka slå. Men det är ju också kul!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS