Info

Jag blir lite stressad av att jag tycker det är tungt. För det är ju bara december. En massa mörka månader kvar att överleva. Det hela är lite invecklat för egentligen gillar jag vintern. Alltså även när det är snö och kallt. Dock föredrar jag just nu denna underbara barmark som man kan studsa fram på i sina vanliga springskor. Det jag gnäller över är alltså mörkret. Det gör mig faktiskt smått galen! I alla fall när det är becksvart och den enda tiden man hinner kuta. Precis så har det varit just den här veckan. Tiden har inte räckt till och jag har återigen fått känna mig som något slags djur som endast kryper fram efter mörkrets inbrott. Och det är som att mörkret gör något med mina ben. Det gör dem sega. Jag blir en sengångare. Ja, ja, visst kan det vara fantastiskt att ruscha fram en mörk kväll när benen är pigga och man kanske har en jäkla underbar dänga i öronen och man känner sig oövervinnerlig. Ja! Sånt gillar vi. Men så har det inte varit den här veckan, tvärtom. Benen har fått kämpa sig fram i mörkret. Och att jag fick mina testsvar gjorde inte saken bättre. Blodvärdet har gått upp och det var ju bra. Men järnet verkar ha gått åt till att lösa den saken så järnvärdet är fortfarande för lågt. Jag får knapra vidare på järntabletterna och fortsätta övekonsumera spenat, blodpudding och C-vitamin. Men just det här med att man blir trött. Då vill man ju gärna dricka kaffe. Men det är ju inte bra för järnupptagningen. Suck. Med andra ord så har jag tyckt lite synd om mig själv den här veckan. Men förutom mörkret, tyngden och tröttheten så har det varit en väldigt intressant vecka – om än hektisk! Fullt upp på jobbet och dessutom har jag blivit intervjuad och varit med i en podcast. I löparsammanhang så har jag fått äran att vara med på Andreas löparblogg. Det var kul. Ok, nu drar jag igenom veckan, förbered er på ca tusen mörkerbilder.

Måndag På måndagen drog jag på mig långkalsonger under tightsen och kutade till jobbet. Trots att klockan inte var mycket så var det full rulle runt Östermalms IP. Flera military-gäng sprang runt, ett av dem bar samtidigt på stora vita rullar som de förmodligen skulle plåga sig själva med på ett militäriskt vis. Jag hade mina ice bugs på mig och blev påmind om exakt hur jag kände med dem förra året. Jag tycker det är grymma skor, just att man kan springa på blankis, men just för mig så tenderar högerskon att klämma åt på höger vrist. Och det kände jag på ett irriterande vis medan jag sprang. Att jag dessutom sprungit långt i dem både på lördagen och söndagen gjorde ju inte saken bättre. Men nog om det. Fram kom jag.

Måndag Jag hade hoppats på lunchspring och lite dagsljus men det blev alldeles för stressigt och hanns inte alls med. Som ett djur i bur blickade jag ut mot Kungsholms Strand från min plats. Då var det i alla fall trevligt att våra nylackade pallar till kontoret dök upp! De ser ut som godis.

Måndag  Sen blev det en mil hem när jag jobbat klart.

Måndag På kvällen blev det sen rehab och dessutom monterade jag ihop ett Ikea-skrivbord till Uma. Jag har genom tiderna skrutit oerhört mycket om mina Ikea-skills, så nu åker jag automatiskt på allt som kommer i bruna paket. Halvklokt inser jag såhär i efterhand då det var ett rätt avancerat bord och instruktionshäftet var tjockt som en pocketbok.

Tisdag Jorå, på tisdagen sprang en vidare. Nu med vanliga springskorna på fötterna, skönt! Mötte en morgonpigg kanin vid Ropsten. Fattar inte varför de gillar att hänga runt just vid kollektivtrafiken. Sprang och tänkte på Stockholm Marathon nästa år, att det ska bli kul att springa det en tredje gång. Jag kan inte så värst mycket om den här löparvärlden, har rätt kass koll på alla, men har ändå en känsla av att många satsar mot nästa år. Gissar att det är EM som hägrar. Det hade man ju inte tackat nej till men haha, det känns som en avlägsen fantasi! Jag är ändå 38 och har tre kids och är just för tillfället mer av ett mörkerdjur än en marathonlöpare. Jag tränar på som vanligt och hoppas mest på ett kul och bra 2014. Vad det sen innebär har jag ingen aning om – men gärna skadefritt och en kropp full av järn och energi.

Tisdag Jag var duktig i omklädningsrummet.

Tisdag Efter jobbet var det bara att ge sig ut i mörkret igen.

Tisdag Då jag inte hunnit springa på lunchen idag heller var planen ett distanspass med tröskel på bandet som avslutning.

Tisdag Snabbt byta skor och dra av sig kläder och upp på bandet. Gaaah, jobbigt! Fick svalka ner mig efteråt.

Tisdag Sen blev det blodpudding och juice till middag. På onsdagmorgonen körde jag backintervaller och mörkret höll på att göra mig galen. Jag fick sånt akut behov av att få springa i dagsljus men det var riktigt tidigt och skulle inte ljusna på länge än. Bara att harva på och där och då kan jag garantera att det inte var någon runner´s high i sikte.

Onsdag De sista kilometrarna till jobbet var riktigt sega. Hade någon erbjudit mig skjuts hade jag garanterat tackat ja. Jag tror att vetskapen om mitt låga järnvärde spelade in rent mentalt. Det är svårare att pressa sig när man vet att något saknas i kroppen…

Onsdag Jag satt i långt möte på dagen och det är inte vad min rumpa gillar just nu. Jag befarar att jag fått såkallat ”taxiarsle”. Jag vet, det finns en vackrare term för detta men det verkar hur som helst som att man kan få detta arsle av två helt skilda anledningar. Den ena är att man sitter för mycket. Kan säga direkt att det inte gäller mig. Det andra är överansträngning av någon liten nerv i rumpan. Kan gälla mig. Hur som helst så gör det hela att det inte är skönt att sitta. Långa möten blir olidliga och man får försöka sitta på bara ena skinkan. Det kan se rätt kul ut. Det gör alltså inte jätteont, mer en lite molande, irriterande känsla. Helst sitter jag på min hårda rumble roller men jag har inte gått så långt att jag släpat med den till jobbet (än) och absolut inte i möten (än). Någon måtta får det vara (än). När jag springer besväras jag inte av det hela så när onsdagen var slut gav jag mig av hemåt i mörkret.

Onsdag På torsdagen hoppar jag morgonens pass och gosar kvar i sängen med hela gänget. Så bra val! Sen går vi till Umas dagis som har Luciafirande i förskott. Alltid lika kul att se tomtenissar och Lucior med tjocka overaller under sina dräkter. Den här dagen blir även den fullsmockad av jobb. När jag är på väg tillbaka till kontoret efter ett möte så önskar jag att jag hade springskor på fötterna. Såhär fint var det:

Torsdag Men jag fick, som det nattdjur jag blivit, jobba vidare och vänta tills mörkret lagt sig. Då sprang jag hemåt. Och nej, ingen lätt känsla. Men planen var att köra en kopia av tisdagens pass dvs distans hem och därefter raka vägen upp på bandet för att just få upp ordentlig fart och väcka liv i nattdjuret.

TorsdagTorsdag Och puh, det gick inte att stå och sova där på bandet i alla fall. Äntligen lite fart! Och ljus. Lysrörsljus! Tristare var det när jag skulle somna. Jag hade nämligen, kanske för första gången i mitt liv, fått en vattenblåsa på vänstra stortån samt var tånageln alldeles öm och lila. Ha, tänkte jag först, vilket larv. Men det bultade och bultade och gjorde ondare och ondare och jag låg där i sängen och fantiserade om hur jag skulle tvingas amputera hela tån. Efter ett tag gick jag upp, gjorde hål på blåsan, tog en Ipren och somnade. På fredag morgon mådde tån bättre så det blev en morgonmil.

Fredag Det var vackert i stan.

Fredag Det var också fint för när jag klev in i Bonnierhuset var det ett äkta Luciatåg på plats som sjöng så vackert. Tänk om man hade en sån röst. Själv har en av de falskaste rösterna i norra Europa. Jag hade med mig mackor i ryggan. Fruktbröd från Violon Dingue, som jag åt i omklädningsrummet.

Fredag Och sen satt jag och stretchade och försökte hinna läsa lite bloggar och nyheter.

Fredag Och plötsligt fick jag ett ryck och var bara tvungen att höra på den här gammeldagsa låten. Det behovet uppstår ca 3-4 gånger om året och jag börjar nästan alltid grina.

Fredag När jag kom upp på kontoret fortsatte det fina för det var lyktor längs Kungsholms Strand. Tyvärr syns det inte på bilden men de var utsatta hela vägen längs vattnet.

Fredag Och jag åt en lussebulle.

Fredag Och vet ni? När jag skulle springa hemåt för att hämta på dagis så var det fortfarande ljust ute! Äntligen lite drag i kroppen! På lätta ben uppför Odengatan, nerför Odengatan, Valhallavägen fram, Husarviken, Lidingöbron och nu började det mörkna men nu hade jag lurat igång kroppen så det spelade ingen roll. Underbar känsla! Och sen att hämta världens finaste lilla människa och gå hem tillsammans, det var ännu finare.

Fredag Det blev helg och lördag och jag gav mig iväg rätt tidigt på ett tempopass. I ljuset!

Lördag Det blev ett bra pass som ändå fick mig att känna att det finns något bra där i kroppen ändå. Jag hoppas bara det ska kännas ännu bättre längre fram. Passet landade på 23 km. Sen fick jag skynda mig att göra mig i ordning för det var dags för Rubens årliga födelsedagsskaldjursplatå-lunch, en dag innan själva födelsedagen. Seden är som följer: Ruben som är födelsedagsbarn får beställa en skaldjursplatå medan vi andra får snåla och ta de billigare rätterna så att vi inte blir helt ruinerade innan julen ens börjat.

LördagLördag Med tanke på priset så var det ju glädjande att Ruben åt upp exakt allt, till och med ostronen till personalens förvåning. Och varenda toastbröd som ingick. Efter denna trevliga lunch var det dags att ta tag i julen. Vi har varit så dåliga och inte hängt upp en endaste liten pryttel men nu åkte äntligen vår gigantiska stjärna upp. Sådärja.

Lördag  Och så köpte vi en julgran.

Lördag Med ens blev det jul hemma. Och jag fick såna Mexiko-minnen från förra året för jag hittade den här lilla julkrubban som vi köpte där. Jag är så okristlig man kan bli så för att ”jämna ut” det hela var jag tvungen att ställa en dödskalle bakom.

Lördag Tur att Olle var där vars släkt varit präster sen 1500-talet och således kunde ställa upp de olika spelarna på sina korrekta platser. Det var dock ett par figurer (de två tjejerna) som tydligen inte brukade finnas med i den klassiska svenska laguppställningen. Men det var ju bara trevligt att det var ett stort gäng. Sen roade jag mig med att steka tusen pannkakor till söndagmorgonen. Jag säger det igen: det är ganska intensivt att alla våra tre barn fyller år med exakt 21 dagars mellanrum precis runt juletid. Men det är ju inte precis barnens fel om man säger så. Så idag på söndagmorgonen blev det pannkakor och sång och sen gick födelsedagsbarnet nöjt iväg i sin nya träningsoverall för att spela fotboll. Själv gav jag mig ut på långpass.

Söndag Idag blev det den riktiga stadslångturen som började på Lidingö och sen hela rasket: Värtan-Gärdet-Djurgården-Strandvägen-Skeppsbron-Söder runt-Skeppsbron-Strandvägen-Gärdet-Värtan-Lidingö igen. Så skönt att få springa på dagen och jag såg som vanligt flera TSM-grupper. Idag hade jag en skön känsla i kroppen och livet kändes lättare igen. Trots det dystra vädret och regnet. Sånt rör mig inte i ryggen så länge kroppen är på gott humör. Jag sprang en liten extrasväng så att jag landade på prick 41 km som gick i 4:45 min/km. På så vis kunde nämligen veckan summeras till exakt 18 mil, och såna jämna siffror är trevliga att skriva in i träningsdagboken. Bra jobbat, kroppen!

Söndag Nu fortsätter födelsedagsfirandet med pepparkaksbak och julmusik på högsta volym. Ahh, det blir inte bättre än såhär. Adieu!

Kommentarer

23 kommentarer

Post a comment
  1. Eva #
    december 15, 2013

    Ja det där med taxirumpa kan jag skriva under på att jag oxå har. Jag har på jobbet en kudde med piggar som jag sitter på för annars hade det inte gått. Allra värst är långa möten, bilresor, flygresor och att sitta på hårda stolar typ läktare. En gång när jag körde bil till Stockholm så fick jag stanna flera gånger och stretcha och jogga runt där jag stannat. Det har nu gått så långt att jag undviker vissa saker helt så som att följa med maken och sonen på IFK Göteborg. Meningslöst att jag har säsongskort för jag kan inte sitta så länge. Ibland blir folk irriterad på att jag står men det skiter jag i. Det är precis som om det inte är accepterat att stå i vissa sammanhang, man SKA sitta.

    För övrigt kan relatera till ditt låga järnvärde om man ser till min låga lungkapacitet i år. Symtomen blir ju samma, dvs ingen ork. Nu har jag i alla fall gått från 62% till 73. Får se om det går att få upp mer men bara dessa 11% har gjort mycket. Hoppas det vänder för dig snart oxå! KRAM !

    • december 17, 2013

      Eva! En till med taxirumpa! Man blir ju galen på det. Men det släpper väl tids nog…
      Skönt ändå att din lungkapacitet blivit bättre. Jag vet egentligen inte hur stor skillnad det skulle göra för ”resultaten” om jag hade perfekt järnvärde och på det viset kan det nästan vara skönare att inte veta för då utgår man bara ifrån att det är normalt. För det kan nästan kännas tyngre när man just vet. Dock känns det bra att hb-värdet gått upp! Vi får kämpa på i vintermörkret! Kram på dig!

  2. december 15, 2013

    Så var det problem här med rumpan oxå?!? Trodde det vara bara jag! Försöker stå så mycket som möjligt på kontoret (har ett bord som kan regleras i höjden). Men vid möte gäller det att sitta ibland på knyta handen eller stå… Mina kollegor är inte förvånad längre (eller i alla fall de visar inget!). Hoppas kunna hitta nån lösning för det är riktigt jobbigt tycker jag. Kan ju inte spendera min tid att springa för att det är då det inte känns!

    Låg blodvärde? Inte kul. Fortsätt äta din blodpudding osv. hjälper säkert. Har själv inte hittat ännu det som funkat för mig. Men jag fortsätter springa…

    Finns bilder som vanligt. Fråga gällande mössan: hur svårt som helst att hitta nåt som inte är svart här i Götet. Var hittat du färgglada mössor? Har ju en, men den tvättas hela tiden… Och du vägen, säg inte ”adieu”, det låter som att du skall försvunna för alltid… ”Au revoir” eller ”À bientôt” är bättre (i mina öron 😉

    Ha en trevlig vecka (här är det mörkt också men det blev långpass i shorts idag…8°C ute! Ingen snö, is…regn hade redan gått när jag sprang då frisk luft bara!) 😀

    • december 17, 2013

      Nämen! Har du också rumpproblem? Välkommen till klubben, det här verkar vara väldigt vanligt. Haha, jag gör exakt så, knyter handen och sitter på den i möten.
      Hmm färgglada mössor brukar Casall ha. Och Stadium! Kolla där.
      Det låter det underbart att springa i shorts, mina har jag packat undan för säsongen… Ha det så bra, hörs snart igen!

  3. december 16, 2013

    Asch lite motstånd ska det vara, annars räknas det inte 😉 Och kom i håg att det är den som tar mest stryk och ändå klarar av att röra sig framåt, det är den som vinner till slut!

    • december 17, 2013

      Haha, det är bra Fredric! Ingen idé att gnälla, bara att streta vidare i mörkret! Och det ska tilläggas att det är lite låtsasgnäll ockå, just att det är barmark i december är ju FANTASTISKT!

  4. Maria #
    december 16, 2013

    Kan det vara Piriformis som kranglar?
    Brukar ha problem med det själv och det bästa är att töja muskeln lite försiktigt genom att i sittande ställning, pa en stol, lägga ena foten pa det andra knät och sedan luta sig fram försiktigt.

    • december 17, 2013

      Hej Maria! Precis, jag tror det är den där piriformis. Jag kör den stretchen nästan alltid efter att jag sprungit men inget resultat än så länge dock… men jag fortsätter! Tack!

  5. Gabriel #
    december 16, 2013

    Underbart med en liten kille som bälgar i sig hummer och ostron! Fet LIKE på den.

    • december 17, 2013

      Haha! Våra andra ”vanliga” barn tog köttbullar.

      • Gabriel #
        december 17, 2013

        Men det kan bli dyrt i framtiden att odla sådana vanor vid så ung ålder… han kommer vilja ha iransk caviar, vit tryffel och hummer på sin smörgåstårta när han tar studenten. 🙂

      • december 17, 2013

        Ja herregud, det har jag inte tänkt på. Vi får troligen sälja radhuset där vid studenten och bo i någon trailer…

  6. anette #
    december 16, 2013

    Om jag var förbundskapten skulle jag absolut satsa på dig inför EM. Lag i marathon, låter ju kanon, sex damer med kanske – vilken grej, jag tror på dig där!!

    • december 17, 2013

      Åh! Kan inte du bli förbundskapten?!

  7. Linda L #
    december 16, 2013

    Tycker också det är coolt att Ruben åt en skaldjursplatå!

    Kämpa på med järnvärdet! Jag lyckades få upp mitt från 116 till 136 vid senaste kollen men nu får jag se på torsdag igen hur det ser ut.

    • december 17, 2013

      Bra LInda! Skönt att det blivit bättre!

  8. december 16, 2013

    Håller med Gabriel och Linda L som är impade över att Ruben önskade Skaldjursplatå 🙂 Helt andra önskemål hade kommit från mina barn! Lustigt nog så bekommer mig inte mörkret så mycket faktiskt vet inte vad det beror på, jag är nog mera tacksam för barmarken och den milda temperaturen än olustig över mörkret. I den mån jag får en dipp brukar den komma senare, typ i februari när vintern (som ju lär komma…) inte vill ta slut…

    Bara att traggla på med järntabletterna. Att få upp Ferritin-värdet (”järndepåerna” tar längre tid än att få upp Hb, Vid brist tar kroppen av Ferritin först innan Hb sjunker, vid påfyllnad tror jag det är tvärtom, HB ökar innan Ferritin ökar, om jag nu minns rätt…hur som helst, det är som med träningen, det är kontinuitet som gäller! Kaffe är OK men vänta gärna en stund efter maten! En veckas jobb kvar, sedan får vi lite välförtjänt ledighet och kanske kan springa mera i dagsljus!!!

    PS, första gången på länge jag kan kommentera på bloggen från jobbet utan att få ”Malicious site-varning”, det måste betyda något eller hur 🙂

    • december 17, 2013

      Hej Staffan!
      Haha, äntligen har ditt jobb ”godkänt” min site! Kanske för att jag bara springer i långa tights och jacka i december?!
      Jag håller helt med dig angående barmarken. Det är verkligen helt fantastiskt att man kan springa fort ute i december! Vad gäller mörkret så tror jag mest att det kändes tungt förra veckan. Det var så himla mycket på alla fronter och alla chanser till spring i dagsljus gick förlorade. Det blev liksom så många mil i becksvart mörker. I vanliga fall tycker jag bara det är rätt mysigt.
      Ja det är bara att traggla vidare med järnrik kost, se till att äta ordentligt. Och det är bra att hb i alla fall gått upp, det stämmer som du säger att järnvärdet kommer därefter. Japp, i jul får det bli mycket mys och spring i dagsljus! Ser fram emot det. Ha det så bra Staffan, vi hörs snart igen!

  9. december 17, 2013

    Mörkret är trist, men det vänder på lördag 🙂

    Känner mig lite som dig nu för jag började en runstreak i onsdags och ska springa minst 20 min varje dag i 100 dagar. 18 mil på en vecka tror jag inte jag får ihop men men. I övrigt innehöll min löparvecka tredje etappen på Roslagsleden och ett traillopp i Sickla. Hoppas du får en skön löparvecka.

    • december 17, 2013

      Haha, spännande med runstreak! Du får berätta hur det gick sen, det fixar du! Detsamma, hoppas veckan blir bra. Min började kasst med kräksjukan…

  10. Fia #
    december 22, 2013

    Hehe, vår 7-åring har sedan ungefär 3 års ålder alltid gått på skaldjur om det funnits på menyn. Kräftor, hummer, krabba, räkor (om det inte finns hummer dvs). Han lärde sig tidigt vad dagspris är för något. Vårt andra barn, han väljer helst köttbullar o makaroner. Tack och lov….

    • december 22, 2013

      Ja man får tacka gudarna för att man inte fick tre skaldjursälskare…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS