Info

Det har känts som en lång vecka. Både i vad jag har hunnit med men också för att känslan i löpningen har pendlat, från det ena till det andra. Därför blir det ett ganska långt inlägg. Hoppas ni inte somnar på vägen!

Veckan började med en sista mil på spansk mark. Uppe tidigt. Kolsvart ute men samtidigt ljummet och skönt i luften. Förmodligen sista gången under 2013 som jag kutade i shorts och linne. Ja, förutsatt att inte någon får för sig att bjuda mig på en resa till solen, men den chansen känns rätt liten.

Måndag Sen raka spåret till flygplatsen där vi också sprang runt. Fast nu på jakt efter några små presenter till barnen. Tur det finns godis. Vet ni? Jag har blivit mindre flygrädd sen jag började springa. Ingen aning om vad det beror på men det är bara att tacka och ta emot. Jag kan sitta där i flygstolen och bara slappna av.

Måndag Plötsligt var vi ovanför Sverige!

Måndag Och därefter fortsatte veckan på hemmaplan. Jag körde tröskelpass på en lunch.

Tisdag Men ahh vad det gick segt. Benen var så tunga, så tung. Minns inte när jag kände så senast. Riktigt deppigt. Hoppades på bättre känsla på vägen hem.

TisdagTisdag Tog en extrasväng ut på Djurgården för att väcka liv i benen men nähä. Det hjälpte inte. Fortfarande den där tunga, sega känslan.

Tisdag Tur då att man har en snäll mamma som först hämtat barnen och som sen sparat ärtsoppa och pannkakor till en. På en tisdag. Sånt livar upp en moloken löpare med blyben.

Tisdag Sen fortsatte veckan, ja de brukar göra det. Nu var det onsdag. Jag sms:ade med Pekka på dagen, berättade om den där tunga känslan i kroppen och att jag inte riktigt fick till det på de hårdare passen. Vi bestämde att jag skulle dra ner på mängden och farten ett litet tag, men också att jag skulle ta lite prover senare i veckan för att kolla status på kroppen. Men hörrni, det här med att dra ner på löpningen, både fart och mängd. Jag förstår ju helt logiskt att det är rätt och bra, jag är ju inte korkad. Men det är svårt. Det är ju inte bara så att jag tränar för att springa lopp. Jag springer numera för att jag kan. För att jag hellre tar mig fram springandes än åker buss och tunnelbana, och dessutom inte gillar att cykla. För att jag har blivit beroende av frisk luft och nylontights. För att alla tankar känns lite enklare efter att jag sprungit. Men visst visst, ibland behöver kroppen få vila. Jag förstår det. I alla fall lite. Det har också tagit mig en stund att bearbeta den senaste tiden. Att inse hur jäkla hårt jag tränade från Stockholm Marathon och fram till Berlin. Det blev liksom så normalt att jag glömde bort hur tuffa träningsveckor jag staplade på varandra. 22 mil, 23 mil – inga konstigheter alls. Inte så märkligt att kroppen måste få ta det lite lugnt och pusta ut emellanåt. Jag mailade även med Kent i Spårvägen som kom med bra råd. Saken är att jag har haft en del småskavanker som jag skitit i. Jag har bara kutat på. Kent tyckte att jag skulle gå till en sjukgymnast för att kolla höft och knä. För att bygga upp kroppen igen. Så det gjorde jag där på onsdag lunch, gick till en sjukgymnast. Och herregud så bra det var! Äntligen få fokusera på problemen som jag så länge snudd på nonchalerat. Tidigare har jag mest försökt lösa det för stunden men nu fick jag styrke- och stretchövningar att köra på med hemma. Kändes skönt när jag gick därifrån med en liten uppbyggnadsplan. Firade det med att äta lunch på ki-mama.

Onsdag Och att springa hemåt efter jobbet.

OnsdagOnsdagOnsdagOnsdag Så fort jag kom hem blev det magstyrka och sen alla övningar som jag fått. Det tar tid att pyssla om kroppen, men det finns tyvärr inga genvägar, så nu ska det få ta tid. Vaknade morgonen därpå med träningsvärk! När hände det senast? Tydligt tecken på att jag behöver de där styrkeövningarna. In mot stan med mina små präktiga lampor.

Torsdag Och herregud vad präktiga mina byxor ser ut här. Kolla:

Torsdag Vet inte varför jag i hela fridens namn stoppat in tröjan sådär i tightsen som ett annat dagisbarn. Men det var väl skönt när jag sprang, antar jag.

Trots den tunga känslan där första halvan av veckan så sprang jag på. Inte fullt lika mycket för det hade jag ju lovat att jag inte skulle. Men på torsdag lunch kunde jag inte hålla mig. Solen drog ut mig.

TorsdagTorsdag Jag bestämde mig för att inte försöka bestämma över kroppen. Den skulle få springa precis så som den ville och jag skulle inte stressa den eller anmärka på den. Kopplade således bort hjärnan (och gps-klockan) och bara sprang i det fina vädret.

TorsdagTorsdagTorsdag På kvällen var jag med syrran och mina föräldrar och såg min kusin Lisas nya film. Jag missade premiären men nu var det äntligen dags! Fast först åt vi på det dära Vigårda. Mycket gott. (Även om det ser ut som bajs i hamburgaren. Lugn, det är bara pulled pork.)

Torsdag Sen mot bion och Hotell!

TorsdagTorsdag Och nu är jag ju såklart partisk, men strunt i det där att hon är min kusin och allt, för det här är en fruktansvärt bra film som ni bara måste se. Jag blev helt tagen av den. För allt är nämligen bra: historien, regin, dialogen, skådespelarna, stylingen, miljöerna, humorn, känslorna… rubbet! Se den. Bara gör det.

Morgonen därpå var jag och lämnade de där blodprovet. Jag hade blivit tillsagd att jag varken skulle springa eller stressa på morgonen innan provtagningen. Det gick inget vidare. För precis innan vi skulle ge oss av så skulle jag bara ta in en gryta som stått ute över natten, och vad händer när jag öppnar trädgårdsdörrarna? Jorå, en talgoxe flyger in i huset! But why?? Jag gillar fåglar, i natur eller bur, men inte lösa i ett radhus precis innan man ska lämna blodprov och vara lugn och harmonisk. Jag blev som förbytt, som jag alltid blir när det flyger in fåglar i huset. Jag kunde bara springa runt och gasta ”Olle! Olle! Ta ut fågeln! Fågeln! Nu!”. Han lyckades till slut vifta ut den genom takfönstret men vid det laget var stressnivån ganska förhöjd, så vi får se hur det går med det där provet. Det lär väl se ut som att jag sprungit ett ultramarathon på 20 mil eller något. Sen på lunchen var det dags för spring och vet ni vad, jag hade fått tillbaka mina gamla vanliga ben!

Fredag Sicken jäkla lycka!Äntligen kände jag mig som mig själv igen. Folk skriver ofta att de springer runt och ler för att de älskar så att springa, och jag kan inte låta bli att tro att de oftast ljuger. Eller så springer de för sakta. För jag älskar också att springa men att skratta och le medan jag ränner runt känns ganska långt bort. Men idag gjorde jag det! För att de där sega benen dragit någon annanstans!

FredagFredag Tänker alltid att jag borde sätta mig på den här bänken någon gång.

Fredag Men idag var det bara att glömma, gäller att pinna på när benen är med på noterna igen!

Fredag Tänkte efteråt att det här kanske bara var ett engångsfall men nejdå, det var samma sak på vägen hem. Känslan var tillbaka lagom till helgen!

Fredag Och sen i helgen sprang jag vidare. Fast först var jag inne i stan för att påbörja inköpen till den mest intensiva tiden på året, nämligen november-februari. Våra tre barn fyller år i november, december och januari – exakt fjorton dagar mellan alla födelsedagarna. Lägg sen julen ovanpå på det. Och inte långt därefter, i början av februari, ja då är det dags för Olles födelsedag också. Det blev således ett rejält styrketräningspass för armarna när jag drog fram med tusen kassar i stan (och blev glad över att hej på H&M av en bloggläsare!). När jag kom hem genomsvettig var det bara att svetta vidare. Det blev distans, följt av en kortare tröskel.

Lördag Inte riktigt samma klipp i steget som för någon månad sen men milsvid skillnad jämfört med början av veckan. Firade det hela med att fixa orangea hår.

Lördag Och idag har jag sprungit långpass. Klev ut genom våra bladlösa syrénbuskar.

SöndagSöndag Det blev en kuperad Lidingörunda, delvis i Lidingöloppsspåret men mestadels på asfalt på ön. Älskar den här tiden på året då man bara kan kuta, utan vatten och jox med sig. Fast solen dök fram och det blev rätt varmt där på slutet så jag ångrade nästan att jag inte släpat med mig lite vatten. Totalt 33 km. När jag kom hem mosade jag apelsiner som jag hällde ner tillsammans med yoghurt i glassmaskinen. När jag hade stretchat klart var geggan klar. Den blev god!

Söndag Trots att jag dragit ner på mängden så blev det ändå en stabil vecka, med lite fler mil än jag egentligen tänkt. Men gladast är jag över att känna ro i kroppen, över att ha hittat känslan igen och att jag varje dag kört min styrka. Det känns redan lite bättre i kroppen men det kan såklart vara önsketänkande. Jag hade en tanke om att springa Stockholm Vintermarathon, inte som en satsning utan som ett bra träningspass, men troligen hoppar jag det och fortsätter med min uppbyggnad.

 

Söndag Så. Hoppas ni inte fått eksem i ögonen av alla bilder. Vi hörs om en vecka! Hej.

Kommentarer

23 kommentarer

Post a comment
  1. oktober 27, 2013

    Alltid lika roligt att läsa! Det kanske löser sig nu med din höft, hoppas det! 🙂
    Jag har fått möjlighet att springa Gärdet- Djurgården nu i helg, när vi varit över helgen i Stockholm. Underbart. Ska köra yoga för att släppa på min ”band” från höften till hälen, som känns 10 cm för kort, efter ngr rundor. Vet bara att det hjälper när jag yogar. Gissar att löpning och höga klackar hela jobbveckan kan samverka… 🙂

    • oktober 27, 2013

      Härligt med Stockholmshelg! Yoga är såklart superbra för stelisar, jag har så svårt att få till det bara. Aha, du kör med högklackat – det har jag helt lagt ned. Är för rädd om mina fötter… men snyggt är det!

  2. oktober 27, 2013

    1: Ja Hotell var jättebra! Den kändes i hela kroppen. Coolt att ni är kusiner.
    2. Jag fick inte ett dugg eksem. Ju fler bilder desto bättre. Nästan. 🙂

    • oktober 27, 2013

      Vad roligt att du sett filmen, Love! Mycket bra. Haha, skönt att du inte fick bildeksem, var orolig där ett tag…

  3. oktober 27, 2013

    En fråga om dina armvärmare. Var har du hittat dom? De randiga är ju dödssnygga? Kul blogg, lite trist att ”varje-dag” inläggen är borta. Men jag förstår varför och tror det är klokt.

    • oktober 27, 2013

      Hej Mikaela! Armvärmarna kommer från märket Sugoi, köpte dem på nätet för mer än ett år sen men googla så kanske du hittar några. Trevligt att höra att du gillar bloggen också! Jo, det får bli veckovis nu, annars hinner jag inte med löpningen och rehabben och allt annat… Vi hörs!

  4. oktober 27, 2013

    Hej tjejen! Fint att läsa från dig igen. Mycket du har gjort och kloka beslut du har tagit. Håller med att det är svårt ibland att sluta springa när man är väl igång. Hoppas att höft o knä fixar sig snart. Fortfarande roligt att se att du kör hela kroppenskläder, när här i Götet går det att springa i shorts och tshirts fortfarande (eller kanske är jag ensam att göra det…) 😉

    Gällande smile på ansiktet när man springer… Jag är del av dem som ler under tiden de springer. Alltså inte HELA tiden, men musiken som sjunger i mina öron, samt att träffa andra och få ett leende, eller nån ”sign”… det gör mig riktigt glad alltså. Jag vet att det kan se konstigt ut utifrån (har fått konstiga blickar ibland, när jag kom springande och leende mot folk). Men det känns bara att det kommer när det kommer. Inte direkt att jag har ett leende hela tiden på ansiktet…(ok, kanske jag har det). Kollade på bilderna från olika lopp häromdagen och i Berlin ler jag bara hela tiden, i Sthlm ser det ut som att det gör ont (och det gjorde det!)… Så visst kan det hända att leende kommer fram…

    Sköt om dig och hörs nästa söndag då!
    Ha en super trevlig vecka!

    • oktober 27, 2013

      Hej på dig! Härlig och lång kommentar! Haha, visste nog att jag skulle få någon kommentar om det där med smilen… Men ta mig inte på orden för jag ogillar framförallt folk som går runt och ser sura ut och inte hälsar! Men men, du vet när man kör hårt, då är det inte så lätt att skratta samtidigt. I alla fall inte för mig, jag är så fokad då. Och det gäller rätt mycket så när jag kutar, ofta inne i min egen värld.
      Vad gäller shorts så är det många som kör med det här uppe också, idag kunde jag verkligen gjort det då solen dök upp och det blev alldeles för varmt i mina kläder.
      Hoppas det är fint med dig, ska läsa om din vecka nu. Och du, akta dig för vattnet imorgon! Hörs snart igen!

      • oktober 28, 2013

        Håller med dig! Kanske är det bara i mitt huvud jag lett förresten 😛 för ibland har det känts som att ha varit så fokuserad att man inte ser vägen längre (alltså sprungit från A till B och när man kommer till B då undrar man hur det gick till…)
        Näää, lite knäpp får man väl vara, eller?

        Lugn dag idag, fast stormen verkar komma bara nu (så kunde ha fått en liten löptur efter jobbet i alla fall…)

        Ha en bra vecka!

      • november 3, 2013

        Precis så är det! Ibland kommer jag hem och undrar om jag verkligen har sprungit? Jag tycker man får vara ganska ordentligt knäpp, livet blir lite roligare så.

  5. Anette #
    oktober 28, 2013

    Härligt att få läsa om din vecka! Låter bra med uppbyggnad och styrka och allt. Tack!!

  6. oktober 28, 2013

    Underbart blogginlägg! jag gillar alla dina färger allt från hår till små ärmvärmare 🙂

    • oktober 28, 2013

      Haha, hej på dig! Och tack! Det lustiga är att jag typ bara har svart på mig i vardagen…ja, förutom håret då…

      • Rolf #
        oktober 30, 2013

        Inga konstigheter med svart, Tove är en Rock’n’roller 🙂

      • november 3, 2013

        Haha!

  7. Stefan #
    oktober 30, 2013

    Skulle gärna vilja ha ett utlåtade om ”Rumble Rollern”, jag har sneglat på den en tid och räcker den smala eller ska man slå till på den stora?
    mvh Stefan

    • november 3, 2013

      Hej Stefan! Jag skulle säga att den smala räcker men förresten, det kanske beror på hur stor man är? Dvs hur breda ben man har? För egen del skulle den stora bli lite otymplig för jag brukar rulla med den framför TV:n eller när jag har en stund någonstans, och då är det bra att kunna klämma in sig med den lilla. Dock ska det sägas att den svarta är tuff. Jag är glad att jag har en annan räfflad variant från Casall också, som är mjukare. Jag växlar mellan dessa två.

  8. november 1, 2013

    Hej! Kul med så många bilder….alltid fint och inspirerande att titta på. Tror att jag och hunden såg dig idag, fredag – du sprang över gräsplätten längst ner på Valhallavägen, vid Roslagstull, och satte fart mot Bellevue/Brunnsviks-hållet. Lustigt hur jag faktiskt kände igen dig på hållningen och sättet du höll armarna på nåt sätt…lite knäppt, jag har ju bara sett dig på bilderna här på bloggen.Vi spanade lite, hunden och jag, men ville inte börja hojta 🙂 Nästa gång kanske!
    Trevlig Alla Helgon-helg! För min del blir det jobb, jogg och styrketräning!

    • november 3, 2013

      Hej Nilla! Men det där var lustigt för det kan inte ha varit jag faktiskt! Har inte varit i de krokarna på ett tag, eller i alla fall inte kutat åt det hållet… Det finns alltså en look alike i stan! Blir väldigt nyfiken nu. Hoppas du fick en skön helg!

      • november 3, 2013

        NÄÄÄÄ, jag var ju helt säker att det var du! Men du var ju i Göteborg läser jag nu, ja där ser man! Tur att jag inte började tjoa och ropa nåt klämkäckt då…får väl ta på starkare glajjer nästa gång.
        Ses en annan gång då! Tjing!

  9. november 2, 2013

    Härliga bilder, precis som vanligt!

    • november 3, 2013

      Och åh, tack snälla du, precis som vanligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS