Info

Klev upp när klockan ringde halv sju imorse. Tyvärr är det så att jag nästan alltid måste ställa klockan på helgerna för att hinna med springet. Jag åt frukost i min ensamhet och därefter hann jag med en massa grejer. Så det är inte helt dumt det här med att gå upp tidigt. Runt nio gav jag mig av. Stoppade ner en sån här, kan alltid vara bra att ha när man kutar långt utan vatten.

Söndag Idag ylletröja i och med att det var nollgradigt.

Söndag Bort till Koltorp för att springa hela Lidingöloppet. Det är 3 km dit så totalt skulle passet landa på 33 km. Kändes rätt lagom såhär efter Berlin. Så jag sprang. Det var magiskt i skogen, och då menar jag verkligen magiskt. Men ingen som kutat idag kan väl ha missat det. Jag var riktigt nöjd för jag var helt perfekt klädd och sånt kan man bli rätt uppåt av när man velat lite med kläderna. Det är lustigt det här med långpass på asfalt jämfört med terräng. Det är liksom jobbigt på helt olika vis. Men just nu känns det så självklart att ränna runt i skogen, vet inte riktigt varför. Jag tänker mig att jag kanske kommer varva skog och asfalt lite framöver. Runt 19 km drack jag den där energidrickan. Det var gott. Sen precis vid 20 km så strejkade plötsligt klockan. Det kom upp en svart ruta som sedan försvann lika plötsligt. Men därefter var klockan helt låst, den bara stannade på tempot där och då. I farten försökte jag starta om den, nollställa den och gud vet alla grepp jag försökte ta till. Sen sket jag i den och bara sprang. Tackade gudarna för att detta inte hände i Berlin! Då hade jag fasiken börjat grina. Men tänk att det är samma sak varje gång klockan strejkar på ett träningspass, att jag inser att jag oftare borde springa utan den. Löpningen blir annorlunda när man inte kan kolla tempot stup i kvarten, och kör man inte just tempopass eller intervaller så gör det ju inte så mycket. Totalt 33 km. När jag kom hem kokade jag frysta jordgubbar för jag skulle göra smoothie och blev plötsligt hepatit-rädd.

Söndag Jag brukar oftast skita i kokandet annars, i alla fall när det bara är jag som ska dricka det.

Söndag Efter detta så käkade vi spaghetti och sen skulle Olle med Ruben på fotbollsmatch. Jag och tjejerna åkte till Humlegården. Det är något visst med stadsparker på hösten, bäst att passa på och njuta av dem. Varning! Här följer nu ett antal provocerande idylliska bilder på löv och lekande barn – ni fortsätter på egen risk.

SöndagSöndag Vi drog till parkleken där det var smockfullt av barn och föräldrar. Förortsbo som jag är blev jag nästan folkskygg!

Söndag Var sugen på att pröva den här hoppgrejen som Febe studsade runt på. Men tänkte att det kanske inte var helt bra för knät efter ett Lidingölopp.

SöndagSöndag Ja herregud vilken idyll det var där i Humlan. Vi fräste runt som tokar i löven, eller jag typ haltade. Nej nej, jag är inte skadad men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid haltar lite. Alltid är det något som känns lite och gör att jag stapplar fram. Och dessutom har jag nog i grunden en smått hoppande/haltande gångstil. Inte mycket att göra åt, bara att halta på.

SöndagSöndag Efter detta gick vi till Brillo och åt glass.

SöndagSöndag Sen ner i underjorden för att åka hem till förorten igen. Där var träden lika gula som i stan.

Söndag Man var rätt sugen på att lägga sig raklång när man kom hem. Men icke. I veckan är det en sån där jippo-skoldag dit man ska leverera in kakor. Den är bara en gång om året men konstigt nog känns det som att den är en gång i månaden. Bara att sätta igång att baka. Det blev två tigrar. Synd bara att man måste stoppa in dem i ugnen när de är så goda såhär:

Söndag Nix, nu är det slut på idyllen. Nu väntar hårtvättar, bäddning av sängar, vika flera ton tvätt, packa skolväskor, rehabba knät och planera veckan. Ja just det, en sista grej. Igår frågade jag Olle vad han tyckte var det bästa med min löpning. Han funderade en stund och svarade sen att det bästa nog var att jag skulle vara så bra på att hämta hjälp om man hamnade i en nödsituation. T ex om vårt flygplan störtade och vi var de enda som med livet i behåll kravlade oss ur vraket någonstans mitt på den ryska tundran. Då skulle jag vara den perfekta personen för att springa över de milsvida vidderna för att hitta någon som kunde komma till undsättning. Under tiden som jag sprang skulle Olle vila upp sig i en lossliten flygplansstol och knapra på lite snacks som också överlevt kraschen. Kanske hade några burkar öl också undkommit förödelsen.Ja, det var det bästa med löpningen alltså. Kul att man kan vara till nytta!

Kommentarer

6 kommentarer

Post a comment
  1. Eva #
    oktober 13, 2013

    Bildoverload! 😉
    Hahaha, bra att ha dig vid akutlägen – världsklass på det svaret! Vågar inte fråga maken. Han kanske inte skulle komma på nåt, förutom två resor till New York då 😉
    Nä, nu rullen – svejs!

  2. Malin #
    oktober 13, 2013

    Känner igen det där med det eviga ”små-haltandet”. Inte för att man är skadad, men alltid är det ju en höft som är lite stel, en häl som är lite öm osv. Men det är det värt :-)!

  3. Amy #
    oktober 15, 2013

    Du som varit i Mexico kanske har tagit Twinrix? Då är du immun. I alla fall hade jag helt glömt bort att jag tagit den och blev också lite hepatit-rädd först. Kostar någon tusenlapp att ta annars.

    • oktober 16, 2013

      Bra Amy! Den har jag. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS