Info

Först av allt: TACK för alla dessa fantastiska kommentarer. Jag är helt överväldigad. Önskar att jag hann svara på alla, och jag hade ju tänkt göra det. Men det är något med den här tiden på året när man har tre barn. Det är klassfester och avslutningar till höger och vänster och man ska baka kakor och köpa grillkorv och pannkakor och lägga pengar i kuvert till frökenpresenter – och tiden räcker inte riktigt till. Så det får bli ett masstack. Så: TACK!

Men idag hörrni, då började dagen med en återhämtningsjogg in till stan.

Måndag Lugnt och fint sprang jag med musik i öronen mot jobbet. På Lidingöbron hade 229 cyklister trampat sig in mot stan och luften var ljummen. Hela naturen säger att det snart är dags för sommarlov, ja inte för oss gamlingar som knegar vidare en bit in i juli, men för alla små och unga människor. Den känslan, ahh den är bäst. Kan sakna det så, att veta när allt luktar som godast ute, att man snart ska få vara ledig i tio veckor. Herrejesus, synd att man inte fattade hur bra man hade det då det begav sig. Genom stan och precis som förra året efter Stockholm Marathon, en märklig känsla att återigen springa på samma gator som vi precis sprang på.

Måndag För det är liksom inte samma gator. Det är som magisk mark man springer på när det är marathon; avspärrade gator och all publik. Som en annan värld fast ändå samma.

Måndag För idag var allt precis som vanligt igen. Och det var något så otroligt skönt med allt det vanliga. En helt vanlig dag med helt vanligt spring (om än väldigt långsamt). Precis som när jag var och handlade igår, en farbror hostade bland grönsakerna, och att då slippa springa i räserfart mot kassan trots att man inte handlat klart, det är rätt skönt. Man är lite lugnare såhär efter maran om man säger så. När jag kom fram till jobbet så köpte jag en helt vanlig kaffe och fick redogöra på caféet hur loppet gått. Det är roligt för hon som står där tycker verkligen till tusen procent att jag är spritt språngande galen med min löpning, och hon hymlar inte med det heller. Så jag berättade och hon ojade sig och skakade på huvudet.

Måndag Sen satt jag där i mitt vanliga omklädningsrum och drack mitt vanliga kaffe. Och tog en vanlig dusch. Därefter gick jag upp till mitt vanliga kontor och vanliga jobbkompisar men här tog det vanliga slut. För så många kramar och grattis jag fick, det var inte klokt! Och Eva på jobbet hade i lördags sprungit in på Stadion för att fånga mig på slutspurten och såhär såg det visst ut:

LördagLördagLördag Jag gillar särskilt sista bilden när jag inser att jag kan klara sub 2:56. Imorgon fortsätter det vanliga livet igen. Vi hörs då!

Kommentarer

22 kommentarer

Post a comment
  1. Fia #
    juni 3, 2013

    Alltså. Du är så makalöst cool. Kände igen ditt namn sedan tidigare och blev nyfiken. Nu ägnar jag mig att läsa din blogg från inlägg nr 1. Jag önskar så att jag hade din vilja, ork och spänst. Jag har gjort Lidingöloppet 15km 2 ggr och det var bland det jobbigaste jag har gjort tror jag. runt 1 timme och 35 jävla minuter tog det. Som en tant tog jag mig runt.
    En annan fråga, alla fina Adidas t-shirts var hittar du dom?
    Tack för grym inspiration och härlig läsning.

    • juni 3, 2013

      Hej Fia!
      Jäklans vad snällt sagt, tack! Men du, att bara springa ett 15 km-lopp, det är inte illa och du får ju tänka att du kan bli bättre – om du vill. Man får utgå från sig själv för annars blir man tokig. Hmm, mina Adidaströjor är en blandning av gamla trasor som jag inte minns varifrån de kommer och en del nya som jag köpt lite varstans. Jag tycker sneakersnstuff ofta har fina grejer, kika där! Och tack igen!

      • Fia #
        juni 3, 2013

        Tack! Ser jag dig i spåret ska jag hojta! Bor också på Lidingö.

  2. juni 3, 2013

    Om maratonlöparna är galna vad är då inte ultralöparna (typ f.d. jag)? Och vilken känsla det måste vara att räjsa loss, vara bland de första och ha en storstad för sig själv, i ett storlopp med 20000 andra galningar som jagar en 😉

    • juni 3, 2013

      Haha, ja det är grejer det!

  3. Eva #
    juni 3, 2013

    ”Glöm inte vilken skatt en vanlig dag är” – Okänd

  4. Petra Laurelli #
    juni 3, 2013

    Hej Tove!

    Grattis till en fantastisk prestation i lördags!!

    Jag tänkte ta tag i mina hälproblem och undrar var jag hittar Naprapat-Kim?

    Hälsningar

    Petra

    • juni 3, 2013

      Hej och tack Petra! Kim Rörvik finns på Optimal Fysik och de har tel 08-6560414. Lycka till!

  5. Helena #
    juni 3, 2013

    Gjorde Marapremiär i lördags och det var just det där med tomma gator (avspärrade) som var så mäktigt! Vilken lyx med utrymmet och den underbara publiken! Jag är fortfarande lyrisk efter loppet, minns lördagen med ett stort leende :-). Minns inte ens att de 42 km var jobbiga, häftigt vad fort man kan glömma sånt.
    Trodde på dig – att du skulle greja ditt mål. Bra kutat!!! Hann inte se dig eftersom jag gick i mål 20 min efter…..
    /Helena V

    • juni 4, 2013

      Grattis Helena, bra jobbat!

  6. juni 3, 2013

    Härligt att du är tillbaka till vanligheten utan postmaradepp. 1:56 låter riktigt jävla fort på en mara;)….

    • juni 4, 2013

      Ingen depp här inte! För springet finns ju alltid kvar och nya små mål. Haha, uppäckte 1:56 efter en stund – det var väl en inre dröm om att sätta nytt världsrekord! Hoppas det är bra med dig.

      • juni 4, 2013

        Du är tove påväg mot världsrekord. Gött.

      • juni 4, 2013

        Haha!

  7. juni 4, 2013

    Åh, vilken känsla att springa så ensam på Stadion! Det var ju inte så många runtomkring mig 2012 heller men inte så mycket publik heller i regnet 🙂 Skönt att du är tillfreds och uppskattar vardagen, ibland kommer ju en liten dipp efter ett att ett stort mål är uppnått. Men du, du har ju en volym som är rejäl i din träning men glöm inte bort att belöna kroppen med lite helvila nu också, även om den signalerar att den är OK så har den tagit stryk av 42,2 snabba kilometrar på asfalt!!

    • juni 4, 2013

      Ja det var en underbar känsla! Önskar man kunde spara upplevelsen och på riktigt kunna tryck på repeat och känna känslan en gång till.
      Nä, jag känner ingen som helst dipp. Jag tänker att det är ju själva springet som är hela grejen och det fortsätter ju varje dag, och så hittar man nya mål… ja du vet. Jag tar det absolut försiktigt med kroppen, det är lugna lugna pass som mer funkar som rekreation än löpning! Lovar!

  8. Petra Laurelli #
    juni 4, 2013

    Hej!

    Tack för numret till naprapaten Tove!

    Har du tänkt på att du ‘bara’ låg ca 23 min efter Isabellah, det är ju heelt otroligt!
    Jag vet att det är många tuffa minuter i det här sammanhanget men ändå.

    Det måste kännas riktigt bra inför Berlinmaran i höst :-).

    /Petra

    • juni 4, 2013

      Haha, ja tyvärr är ju 23 minuter en evighet i maraton… men jag springer vidare! Men absolut, det känns bra och kul inför Berlin! Vi hörs och lycka till hos Kim!

  9. juni 4, 2013

    Stort grattis till Tove till en superprestation!
    Du är bara så grym!

    • juni 6, 2013

      Fasiken vad fint sagt! Tack!! Hoppas du mår fint!

  10. juni 4, 2013

    Stort grattis Tove till en superprestation!
    Du är bara så grym!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS