Info

Jag fick en bra fråga på bloggen nyligen. Nämligen vad jag vunnit respektive fått ge upp på grund av löpningen. Det är en högst relevant fråga för såklart påverkar all löpning mitt liv. Jag blev påmind om frågan när jag imorse promenerade genom stan och såg den här skylten:

Torsdag Ett nagelställe. Inte för att jag någonsin varit en person som går och fixar naglarna (förutom under en kort period i London då jag inte vet vad som hände). Men ändå. Den där skylten summerar ändå kanske en av uppoffringarna, nämligen den obefintliga tiden att lägga på extragrejer, lyxgrejer. Den har jag inte längre. Jag klipper mig typ max två gånger om året och får skämmas varje gång jag dyker upp hos frisören. Nog för att jag gillar slitet rockhår men ibland har det kanske gått väl långt. Och förr kunde jag strosa runt på stan på egen hand på helgerna, men detta händer alltmer sällan. Springer jag inte så hänger jag ju hellre med familjen än går runt i affärer.

En annan sak som jag fått lägga på hyllan är spontaniteten. Helt ärligt så är jag en ganska ospontan människa i grunden och jag vet, det är det mest ohärliga man kan säga. Man ska ju vara spontan och härlig, alltid redo att hänga på, hänga med. Men nej. Det är jag faktiskt inte – och har nog egentligen aldrig varit det. Så för egen del är det ingen uppoffring men jag ser ju ändå att den aningen inrutade tillvaron (som också lätt kommer på köpet när man skaffar barn) tenderar att bli ännu mer inrutad av min löpning. Absolut att jag kan stöka om i mitt träningsschema, och det görs ju ofta pga jobb och familj, men oftast försöker jag hålla mig till planen. Annars skulle jag inte vara där jag är med löpningen och just nu i livet har jag gett löpningen företräde framför en hel del andra saker.

Familjen. Många frågar mig om det. Vad Olle och barnen tycker om all min löpning osv. Jag vill påstå att det ändå funkar väldigt bra, och det är ju just för att jag försöker planera så mycket som det bara går. Jag försöker lägga träningen så att familjen märker av den så lite som möjligt, gärna innan de vaknat, på väg hem från jobbet osv . Men självklart påverkar löpningen familjen, det är absolut inte alla pass som passerar obemärkt förbi, särskilt inte på helgerna. På söndagarna då jag kutar mina långpass och jag är borta ca tre timmar, då kan det kännas lite segt för halva dagen går ju åt. Och ibland när jag springer runt i min ensamhet kan jag få ett vansinnigt längt efter Olle och barnen. Så visst, en del familjetid försvinner men om jag, vi, inte tyckte att det funkade så skulle jag ju inte hålla på. Löpningen ska ju inte bli något betungande och ångestskapande.

Vänner träffar jag men mest blir det på helgerna, fast så var det redan innan löpningen tog så stor plats. I veckan har jag inte riktigt orken, då går min energi till jobbet och familjen. Men visst, aningen mindre tid för vänner blir det nog – det är ju inte som att jag har ett magiskt recept på fler timmar på dygnet.

Mer då? Något annat jag fått offra? Jo, kanske ett visst lugn. Jag har svårt att njuta av tillvaron då jag inte får springa. Det gör ju att jag blir ganska jobbig och rastlös när jag är sjuk eller skadad. Det där beroendet är ju också bra men ibland önskar jag att jag kunde tagga ner och njuta av lugnet. Fast det har jag i för sig alltid varit dålig på, bara att det förr kanaliserades på ett annat vis.

Alkohol, det dricker jag knappt längre. Men det har egentligen inte heller med löpningen att göra. Jag tappade suget efter graviditeterna, vet inte riktigt vad som hände. Fast jag dricker ibland, en kall öl kan vara bland det godaste som finns. Men visst, vet jag att jag ska kuta fyra mil dagen efter så blir det lite av en till spärr för mig. Detta minimala alkoholintag var det många som reagerade på i början, och nästan störde sig lite på, fast nu börjar folk vänja sig.

Sömnen. Jag försöker sova så många timmar jag bara kan men ibland är det svårt. För att hinna springa sover jag nog ibland för lite. Fy skäms.

Det var nog det jag kan komma på vad gäller uppoffringar.

Så nu då. Vad har jag vunnit? Mest av allt har jag nog vunnit en känsla av att vara stark. Den har jag tidigare haft mentalt men det är något häftigt att också känna den där styrkan i kroppen. Den känns nästan som en maskin som jag vet orkar och klarar en massa. Hur den ser ut tänker jag inte på, den blir det som löpningen gör med den men starka ben, seniga armar och stark mage har nog kommit på köpet. Och vad andra tycker om den saken rör mig inte i ryggen. Jag har vunnit nya sammanhang, kontakter med andra som gillar samma sak som jag. Det är inspirerande. Jag har vunnit en känsla av att vara väldigt ung trots att jag i mångas ögon är ganska gammal (38 år). Jag har vunnit nytt fokus, ett intresse. Jag var så noga med en massa annat förut t ex städningen, hur fixat allt skulle vara när man bjöd hem folk osv etc. Det är jag inte längre. Det räcker om det är lagom städat, det räcker att man hinner träffa vännerna, mindre viktigt exakt vad man bjuder dem på eller om soffkuddarna är uppuffade. Jag har vunnit stolthet från min familj, att de står där och hurrar på mig när jag springer lopp och att de, hur det än går, tycker jag är så duktig.

Tja, jag kan nog komma på mer som jag vunnit men detta får räcka för idag. När jag kom hem från jobbet bytte jag om till springkläder.

Torsdag Tog mitt ställ som jag köpte efter Berlin Marathon och tänkte på att jag hoppas att Stockholm Marathon blir en lika trevlig upplevelse som Berlin var. Kroppen var med hela vägen, perfekt väder och världens bästa publik. Åh, snälla kom och heja på oss den 1 juni! Sen var det dags att avsluta den här soliga torsdagen med ett tröskelpass.

Torsdag Först 2,5 km uppjogg följt av spänsthopp. Därefter 20 minuters tröskel ut mot Hustegaholm. Det var tungt idag, jag fick slita på. Hade bestämt mig för att inte titta på klockan en endaste gång medan jag sprang utan verkligen gå på känslan i kroppen. Ganska bra motvind första halvan, kämpa kämpa. När jag stannade klockan visade den 5,25 km och snittfart 3:49 min/km. Avslutade med 2,5 nedjoggskilometer och sen fick det räcka för idag. Totalt 10 km.

Ok, två fina saker:

Torsdag Denna kaka. Som jag köpte idag på det här braiga bageriet. Det var choklad och en massa frön och jox i den. Den kändes lite nyttig men var samtidigt otroligt god. Till och med barnen gillade den så vi fick slåss om biten då jag snålat och bara köpt en.

Torsdag Dessa två killar. Jag är tokig i dem. TOKIG!

Kommentarer

24 kommentarer

Post a comment
  1. PERNILLA #
    maj 16, 2013

    -som vanligt…..KULA ATT LÄSA VARJE DA! TRALLA LAAAAAAA! sov gott!

  2. Maria #
    maj 16, 2013

    En hälsning från en jämnårig bloggläsare; 38 år är inte att vara gammal! Inte ens ganska gammal.

  3. maj 16, 2013

    Där satt den. Blir så stolt, ett ärligt, hårt och mänskligt inlägg. Den tiden du lägger på löpning, ger så mycket. Tänk vad snittet människor i Sverige tittar på TV, då du löptränar istället……

    Tack rock n roll Tove.

    • maj 17, 2013

      Haha, tack tack. Nej TV blir det typ inget alls längre!

  4. Anette #
    maj 16, 2013

    Tack för ännu ett underbart inlägg!! Du är bara bäst! Jag är beroende av din blogg!

  5. Eva #
    maj 17, 2013

    Är det fel att välja att lägga sin tid på det man tycker om? Det tycker inte jag! Du gör helt rätt!
    Å jag som är ÄNNU äldre än dig säger så här: Skit i vad andra tycker! Do your thing!
    Bästa hälsningar från ordförande till din fan-klubben i Götet 😉

    • maj 17, 2013

      Haha, bästa ordförande! Jag är helt med dig, jag KÖR PÅ!
      Du, stort lycka till imorgon, se nu till att ha kul!

  6. maj 17, 2013

    Förstår dig! Men en annan fråga: hur hanterar du prestationsångest? Får du aldrig lust att skita i alla tider och bara träna helt kravlöst och lagom jobbigt? Bara springa för att det är kul, utan tankar på tävling? Jag undrar helt enkelt vad som motiverar dig 🙂

    • maj 17, 2013

      Hallå Titti! Bra fråga! Jag har generellt ganska mycket prestationsångest, ja på en massa plan, men har lovat mig själv att göra allt jag kan för att inte ta med den in i löpningen. Och lite är det väl så att det i början är lättare att sätta pb:n och prestera, det finns ju liksom inte så mycket gammalt att leva upp till. Det blir väl svårare ju längre man håller på. När jag sprang tidigare, innan jag började göra löpningen till en fast del i mitt liv dvs det var väldigt sporadiskt och oregelbundet, då tävlade jag aldrig. Fick ångest av bara tanken. Sen började jag strunta i andras tider och förväntningar och sen dess tycker jag tävling är kul. Jag tror det som motiverar mig är att se hur långt jag kan komma… När just det inte känns kul längre då kanske jag ”bara” fortsätter springa helt utan krav? Grunden i detta är att jag gillar att springa – och det i sig är större än alla tävlingar och pb:n!

      • maj 17, 2013

        Låter bra! Har just nu halsfluss och får nöja mig med att läsa om andra som springer. Men snart så!

      • maj 17, 2013

        Åh nej din stackare! Halsfluss är inte kul… tur det finns penicillin. Krya på dig!

  7. maj 17, 2013

    Det där med alkoholen känner jag lite igen, sedan jag fick min dotter har jag inte varit speciellt sugen på att dricka alls. Ett glas vin någon helg för att göra det lite mer speciellt är okej, men jag föredrar ändå de sorter av alkoholfritt vin jag drack när jag hade dottern i magen. Så jag har också tappat mitt alkohol intresse sedan jag var gravid.

    • maj 17, 2013

      Ja, jag tror det är ganska vanligt. Under hela graviditeten dricker man ju i princip ingenting så man vänjer väl sig av med det. Och sen i och med minskad sömn är man ju inte heller så sugen på att inte vara pigg när man vaknar…I alla fall så kände jag så efter tre barn ganska tätt…

  8. Linda L #
    maj 17, 2013

    Det var fint att läsa detta. Vilken styrka löpningen gett dig både mentalt och fysiskt. Och att det funkar så bra med familjebestyr och all löpning. Och Olle som köper bibimbap till lunch, vilken lyx! 🙂

    • maj 17, 2013

      Ja min löpning är HELT beroende av Olles skjutsande och kånkade av mina väskor samt inhandlandet av bibimbapen! Trevlig helg, Linda!

  9. Lisen #
    maj 17, 2013

    Du skriver så JÄVLA bra! Från hela mitt hjärta: Lycka till 1 juni!

  10. marie svensson #
    maj 17, 2013

    Fint skrivet Tove! Alltid inspirerande att läsa vad du skriver.Kram Marie
    Imorgon är det Göteborgsvarvet!

    • maj 18, 2013

      Tack Marie! Stort lycka till nu på Göteborgsvarvet!

  11. Ida #
    maj 19, 2013

    Vad roligt att läsa detta inlägg! Riktigt intressant 🙂

    • maj 19, 2013

      Bra! Behövde skriva av mig lite.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS