Info

Så fort jag kliver upp ur sängen på morgonen så stretchar jag vaden, sätter sen ner foten och känner efter. Och den känns absolut bättre. Jag har även försökt massera vaden som jag faktiskt upptäckt är aningen stel på ett ställe, ja allt det där verkar ju hänga ihop. Men trycker jag på yttersidan av fotens undersida så är jag fortfarande lite öm. Så idag blev det jogg på lunchen igen.

Tisdag Passade ju bra med snöflingetröjan då himlen hade bestämt sig för ett snökalas. Undrar vad morgonens kvittrande fåglar tycker om den saken.

Tisdag Idag hade jag mina gamla Adios på mig, som faktiskt är mindre slitna än mina nyaste. Den som spar han har. Kändes bra. Jag föredrar verkligen mina vanliga skor, hur mycket jag än gillar mina Icebugs. Känner att jag får bättre löpsteg i dem, även om det pga snön var lite si och så med den saken idag. Samma runda som igår, lyssnar på Pekkas restriktioner.

Tisdag Har tänkt på en grej de här dagarna då jag fått trappa ner. Jag tränar ju för att jag mår bra av det, för att jag blir glad av att kuta, för att jag älskar att kuta! (Och så ca tusen anledningar till.) Förutom det så tränar jag för att jag gillar att se om jag kan bli bättre, hur mycket bättre? Och så har man några lopp som mål och en plan för att nå dem. Men när det blir hack i planen, som när en skada dyker upp, då är det väldigt lätt att bli nedslagen. Framförallt för att man inte får göra det man gillar, men också för att man inte vet vad det innebär för planen.

Men imorse påminde jag mig om att hallå, du måste tänka längre. Om vi nu tar Stockholm marathon som exempel så vill jag såklart springa bättre än min tid förra året. Så är det ju. Helst vill jag springa lika bra som i Berlin men det ska gudarna veta att det är tufft. Men jag vill. Någon gång. Men det var inte det jag tänkte på imorse utan det faktum att man aldrig vet vad som händer. Tänk om jag är sjuk den 1 juni, kanske har världens tokförkylning, och inte kan springa? Hur kommer det då kännas om jag pushat kroppen så mycket att jag därefter måste vila i, jag vet inte hur länge, för att bli hel igen? Kanske så länge att det i sin tur får konsekvenser för Berlin i september? Då vore det ju ännu tråkigare. Framförallt för att jag inte får göra det jag älskar i vardagen. Med detta tänkt och sagt så menar jag bara att man (jag) måste se lite längre än nästa grej. I alla fall om jag ska fortsätta springa under lång tid, och det tänkte jag ju. Det är tufft att träna inför marathon. Det är tufft att springa marathon. Det är ännu tuffare att springa marathon snabbt. Man kan inte mjäka, det blir man i alla fall inte snabb av. Jag gillar inte mjäk. Men det är dumt att lägga allt fokus på en enda sak, som att allt handlade om just det loppet. Ni vet, det där med alla ägg i en korg. Det handlar verkligen inte om att det där loppet man vill satsa på, att det inte skulle vara viktigt, för det är det för mig, men det är inte därför jag springer. Vissa håller ju på med såna där grejer som att ”jag ska springa ett marathon en gång i livet”. Det är inte jag. Jag springer först och främst för att jag mår så jäklans bra av det. Så jag måste se till så jag kan fortsätta göra det. Och jag vill springa massa marathons framöver. Jaja, nog om detta. Präktiga tankar som är svåra att göra plats för i huvudet när man vill en massa. Men jag ska försöka att göra lite rum för dem. Med detta i huvudet kändes det lite bättre att jogga fram idag. Snart så!

Förutom detta babbel så har jag tre saker att säga:

Tisdag 1. Att jag måste byta kedja till den här fina dödskallen jag köpte i Mexiko. Nu hänger den liksom i ett litet skinnsnöre vilket jag har oerhört svårt för. Det känns liksom… Nordman, jag vill hellre att det ska kännas som… i alla fall inte Nordman. Bara så att ni som sett mig i detta skinnsnöre idag liksom är med på noterna. Jag gillar dödskallen så mycket att jag inte kunde låta bli att ta den på mig trots detta.

Tisdag 2a. Jag vill lyfta fram det här brödet som jag har bakat själv. Eller ok, som jag köpte det på NK i helgen. Kolla alla nötter och russin. Perfekt bröd för marathonlöpare! Särskilt tillsammans med det gröna te som jag rent allmänt bäljar i mig.

Tisdag 2b. Jag har ju skrivit om det förut. Men det här namnet, Cloud and Mist, det är ju så vackert. Nu får vi bara hoppas det inte framkommer forskning som visar på att grönt te är skadligt. Då är det kört.

P1090626 3. Öppnade för Ali som ville gå ut. Han tog ett steg i snön för att sedan hoppa baklänges in igen. Kom igen nu snön, både vi löpare och katter (i alla fall frusna Devon Rex) längtar efter barmark. Eller ok, hårt hårt packad snö går också bra. Tack på förhand.

Kommentarer

20 kommentarer

Post a comment
  1. Eva #
    januari 15, 2013

    Bra tankar Tove! Besvikelse är väl en av de värsta känslor som finns, tycker jag i alla fall. Motsatsen måste ju vara hopp.
    Du kommer att stå där på startlinjen i juni, I promise!
    Å han Pekka verkar vara en bra ”gubbe”, helt i min smak! Gillar inte de som förespråkar vila, men det vet du ju 😉

    • januari 15, 2013

      Yes! VI gillar samma melodi!

  2. Em #
    januari 15, 2013

    Det är underligt, men jag har, efter min hälskada för någon månad sedan, också kommit fram till att det är just när man blir skadad som man börjar tänka på VARFÖR man egentligen springer. Att det till och med finns viktigare saker här i livet (!) Vilket man ju borde fundera på även när man är frisk förstås. Lycka till med träningen och krya på foten!!

    • januari 15, 2013

      Hallå Em! Ja ibland är det bra att tvingas stanna upp. En del saker inser man inte förrän dess. Sen jag fick problem med foten har jag blivit oerhört ödmjuk inför kroppen, tacksam för när jag är hel och mår bra. Så lite gott för de där skadorna allt med sig. Hoppas din häl blivit bättre!

  3. myrna #
    januari 15, 2013

    Hej. Jag springer inte alls på samma nivå som du och kommer nog aldrig att göra. Men när jag känner värk i t ex. foten eller knäet så löper jag inte alls fören jag inte känner det längre, nästan i alla fall. Om du skulle vila i 5-7 hela dagar, är du då rädd att din kondition ska försämras avsevärt, eller är det ditt psyke som inte skulle tillåta dig?
    Tack annars för en mycket kul blogg 😉

    • januari 15, 2013

      Hej Myrna! Jo absolut så vilar jag när jag behöver. I höstas vilade jag t ex tio dagar i sträck pga foten. Men sen ska jag inte sticka under stol med att jag inte gillar att vila men måste man så måste man!

  4. januari 15, 2013

    Jag har också tänkt på det där och det är verkligen så. Jag uppskattar mer och mer själva vägen mer än själva målet.

    • januari 15, 2013

      Verkligen. Minns att jag tänkte lite liknande tankar medan jag sprang maran i Berlin. Jag mindes alla tidiga morgnar, alla timmar på vägarna och insåg där och då att allt det inte bara var för just den här dagen i Berlin. Det var mycket mer än det.

  5. M #
    januari 15, 2013

    Hej Tove! Åh vad jag blir inspirerad av dig och din löpning! Jag har själv sprungit till och från under massa herrans år, men alltid slutat eftersom jag får så jäkla ont i benen. Istället har jag cyklat och styrketränat. Förra våren bestämde jag mig hur som helst för att ta tag i löpningen på riktigt och inte bara kuta på som en gammal klump, och nu vet jag ingen bättre känsla än den som infinner sig när man är på toppen av abborrbacken! Väl igång längtar jag nu efter vår, barmark och mindre kläder. Jag ska springa längre och snabbare! Tack för att du skriver så härligt om allt och ingenting och du ska bara veta vilken push man får att ge sig ut, och så orkar man lite längre när man vet att du sprungit dubbla distansen på samma tid!

    • januari 16, 2013

      Men M! Detta är ju så fantastiskt trevligt att få höra! Tack! Vad kul att du kommit igång med löpningen. Och ja, nu vill vi ha vår och shorts och linnen och torra gator och skog som kvittrar. Vi ses i Aborrbacken, den bästa av backar!

  6. januari 15, 2013

    Bra formulerat. Känner igen mig på pricken – fast med ett löparknä istället.

    • januari 16, 2013

      Stackars oss! Vi får kämpa vidare.

  7. smillasmatte #
    januari 15, 2013

    När jag läser dina funderingar, kommer jag att tänka på den där dikten av Karin Boye, med raden ”…visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd”, tror jag det är ungefär. Sant!
    Håller med om att man inte vill känna sig som Nordman. Och kattassen i snön är hur fin som helst.
    Ali, jag längtar också efter barmark 🙂

    • januari 16, 2013

      Karin Boye… alltid fint. Snyft.

  8. Ida #
    januari 16, 2013

    Välsigt kloka ord från dig Tove! Ibland är det svårt att tänka på de långvariga konsekvenserna som kan ske om man till exempel tränar trots smärts. Det är lätt att tänka att det bara går över och jag har ju det där viktiga loppet snart som jag måste träna till! Det gäller att tänka långsiktigt 🙂

    • januari 16, 2013

      Verkligen. Det krävs en skada för att inse det där. Skönt att det är bättre med knät!

  9. MarieV #
    januari 17, 2013

    Mycket bra inlägg! För en månad sedan dog min man, och under den tiden som jag varit sjukskriven har hela livet varit upp och ner. Då har rutinen i löpningen varit enormt viktig, och jag på riktigt känt hur endorfinerna hjälpt mig. Jag kom snabbt på att något Sthlm Marathon blir det inte år, jag kommer inte hinna upp i träningsmängd, men för min egen skull springer jag ändå så mycket det går…det finns ju andra tävlingar, och sonen kanske vill vara vattenlangare…(iofs kanske barnarbete?)
    En annan bra rutin jag fortsatt med är att läsa din blogg, varje dag, tack!

    • januari 17, 2013

      Hej Marie,
      Blev väldigt rörd av din fina kommentar. Så otroligt sorgligt att höra. Förstår att livet är totalt upp och ner och även om jag inte kan förstå exakt hur allt känns och är, så förstår jag vad du menar med löpningen. Rutinen och kraften som den ändå ger en när livet är svårt. Fint att du fortsatt springa. Och tusen tack för dina snälla ord. Hoppas verkligen att livet sen så sakta sakta börjar ljusna igen, inte som det en gång var men på ett annat sätt. Tänker på dig!

      • MarieV #
        januari 25, 2013

        Jag vet inte om du ser det här, lite sent och så, men jag ville bara tacka för ditt svar.
        På den kallaste, klaraste och vackraste dagen på nya året hade vi begravning. Över Stora Värtan låg dimman i stora vackra slöjor, helt magiskt! Och då kändes det lite lite bättre.
        Som sagt Tack för dina inspirerande inlägg.

      • januari 25, 2013

        Det låter väldigt väldigt fint.
        Tack själv Marie!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS