Rundade av gårdagskvällen med två ägg innan jag la mig. Klockan ringde tidigt, knät kändes ok så jag klädde på mig och sprang in mot stan. Hade egentligen planerat en längre runda men skjuter lite på den för att verkligen känna att knät är på banan. 10 km distans, den perfekta uppladdningen för en hektisk och viktig dag.

 Köpte en kaffe, stretchade noga både fot och knä. Tur att jag var ensam i det lilla omklädningsrummet för jag tar sån plats när jag stretchar. När jag låg där på golvet tyckte jag plötsligt att det luktade så illa. Efter en stund insåg jag att lukten kom från mina Boston. Lustigt, det är likadant varje gång; känner att det luktar, undrar vad sjutton det kan vara för att sedan inse att det är mina rosa Boston. Man kan tycka att jag borde lära mig.

 De står där och ser så oskyldiga ut men det ska man inte låta sig luras av. De luktar fruktansvärt. Jag tror det ”skedde” när de var splitternya och jag sprang genom ett kärr. Lukten har liksom aldrig försvunnit efter det. Men men, så länge jag springer bra i dem så får de stanna. Och ni behöver ju inte lukta på dem utan bara titta på bilden. Hej.