Info

 Vaknade till en typisk novembermorgon; grått och sex grader. Åt rejäl frukost: havregrynsgröt med frysta jordgubbar och hallon som jag blandar och kokar ihop med gröten, croissant, kaffe och juice. Efter det tog jag itu med följande:

 Jag monterade alltså ihop två bokhyllor som vi köpt till barnen. Jag måste säga att jag är rätt bra på det här med att montera grejer. Ja inte för att det är så svårt kanske men jag anser ändå att jag har skills utöver det vanliga. Efter det hade frukosten smält och det var dags för långpass. Det riktiga långpasset sen Berlin, och med riktigt menar jag långt.

 Klädde på mig och fyllde handvattenflaskorna. Man känner sig inte så törstig precis när man ger sig ut i sex graders värme men jag vet att kroppen kommer tacka en någon timme senare.

 Sen kutade jag till Lidingöloppsstarten. Försökte undvika asfalten så gott det gick genom att istället springa i dyblött gräs. Sen sprang jag hela Lidingöloppet. Idag var det inte många ute i spåret, passerade några killar men annars mest hundägare. Det var ett tag sen jag sprang hela Lidingöloppet men nu framöver kommer det bli desto oftare eftersom jag lär få undvika asfalt ett tag. Jag kan verkligen varenda sväng, varenda sten och rot på Lidingöloppet. Kanske därför jag inte är så sugen på att springa det riktiga Lidingöloppet, det är förknippat med så mycket harvande träning för mig. Men såklart annorlunda när det är fullt pådrag och tusentals människor att tävla mot, istället för några enstaka hundägare eller folk med gåstavar.

Min fot däremot kände jag av litegrann. Jag är så förbannat trött på den. Men samtidigt tacksam över att det går att springa och i terräng känns det ändå helt ok. Det är mest efteråt jag känner av den.

Vid 15 km började det kurra rejält i magen, trots min bastanta frukost. Vid 23 km när jag passerade Grönsta för att ge mig på sista milen var jag riktigt hungrig och det hade ju varit så lätt att bryta här och springa hem och käka. Men icke. Tio km till för att slutligen landa på totalt 33 km i 5:03/km-tempo. Bra långpass i bra terrängfart. Om än lite grått och trist.

Sen kom jag hem till en snäll man som lagade omelett till mig. Äntligen mat!

 P.S. En sak jag blir så irriterad på när jag springer är människor som springer/joggar och samtidigt pratar i telefon. Jag kan förstå att man måste ha telefon med sig och svara om man väntar ett oerhört viktigt telefonsamtal, men ni vet när samtalet är i stil med ”Ja vi sa att jag ska återkoppla till honom imorgon…blablabla”. Då blir jag så trött. Gör inte löpspåret till kontor. Lämna telefonen hemma. Lämna snacket hemma. Bara en liten stund. OK? Bra, då säger vi så.

Kommentarer

2 kommentarer

Post a comment
  1. MagnusN #
    november 4, 2012

    Ett helt lidingölopp och lite till…grymt sprunget. Förstår att du blev hungrig 🙂

    • november 4, 2012

      Tack Magnus! Ja men alltså, vilket kurrande det var – hade vi sprungit förbi varandra hade du hört!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS