Info

 Idag är det jobbsöndag så därför var det extra bra att man skulle vrida tillbaka klockan en timme för då kunde jag ändå springa när det var ljust ute. Minus åtta grader visade termometern när jag gav mig av. Idag tog jag mina stora tjocka vantar som inte alls är löparmässiga, men varma.

 Jag ska sluta tjata om vädret men åh, det är ju så bra.

 Jag promenerade ner till Kyrkviken. Beter mig som om asfalten vore brinnande lava dvs hoppar snabbt och märkligt över den för att skydda foten. Bland annat tripphoppade jag förbi denna gamla cykel som jag inte vet vad den gjorde där, men det var nästan lite konstinstallationssnyggt. Väl nere vid Kyrkviken och mjukare underlag började jag springa. Min tanke har varit att sakta men säkert öka på antalet kilometer och tempot för att se hur foten ställer sig till det.

 Kände av foten till en början men efter ett tag släppte det. Så var det precis i början av min tid med plantar fasciit, då kändes det bara i början och sen släppte det. Men efter att veckorna gick höll sig det onda kvar längre och längre för att till slut inte försvinna alls under passen utan istället öka i smärta. Så det kändes faktiskt med andra ord bra. Blev sugen på att springa längre men någon måtta får det vara på risktagandet, det fick räcka med 10 km i 4:37-fart.

 Sedan noggrann stretch av vaden och foten. Och ett försök att fixa håret med min ”turban” som släppte mitt under passet så jag sprang runt med något som måste sett ut som en orange tomteluva. När jag stod där i all sköns ro kom Anders springande. Man ser på en sekund att här kommer någon som är rutinerad. Anders ska kuta NYCM och jag hade ju tänkt tävla lite mot honom (Game on!) men nu blir det ju tyvärr inte så. När vi stod där och snackade några minuter så kände jag ett stråk av sorgsenhet inom mig över att jag inte ska springa ett av världens mäktigaste marathons, trots att jag har en plats. Inte i år. På vägen hem dividerade jag med mig själv om jag ändå kanske ska springa men hur gärna jag än vill så vet jag att det är fel. Pekka har sagt det till mig och jag känner det ju själv. Vill jag vara i form till nästa säsong, eller någonsin bli bra, så är det förmodligen det dummaste jag kan göra. Snyft.

 Sen supersnabb dusch och iväg till jobbet. I mina nya skor!

Kommentarer

6 kommentarer

Post a comment
  1. oktober 28, 2012

    Det kommer fler NYCM! Men jag fattar hur du känner 😦 Tur att det är så fantastiskt fint ute nu så att du kan fokusera på det en stund 🙂

    • oktober 28, 2012

      Ja buhu, det är trist och väldans synd om mig… Men det är sant, det här vädret ska man vara glad för. Och så sätter jag upp några klokhetspoäng på mig själv.

  2. Saga #
    oktober 28, 2012

    Vilka underbara bilder! Älskar din blogg!

    • oktober 28, 2012

      Jag älskar din kommentar!

  3. oktober 29, 2012

    Har sagt det förut, säger det igen: katten…!!! Han är fantastisk!

    • oktober 29, 2012

      Ali! Min lilla snygging!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS