Info

Ok, såhär gick mitt Berlin Marathon till:

Igår kväll så åt vi världens godaste spaghetti, sen åkte vi hem och släckte lampan redan klockan 22.00 då jag skulle gå upp klockan 05.30. Men kunde jag somna? Nej. Vred och vände på mig, läste, tände, släckte. Inget fungerade. Jag var så otroligt nervös och hjärtat slog så högt. Väckte Olle, tvingade honom att berätta gamla historiska grejer för att tråka ut mig men nej, inget fungerade. Olle somnade om men jag bara låg där. Gick på toa, läste mer, surfade, kollade mail. Inget funkade. Och nu var klockan tre på natten. Förstå stressen! Om två och en halv timme ska jag upp och kuta ett marathon. Maximal angst. Och hjärtade dunkade på. Jag somnade en halvtimme, det var allt jag sov. Var helt grinfärdig när jag vaknade, kände mig helt slut och grusig i ögonen. Olle peppade dock upp mig och påminde mig om hur mycket bar sömn jag fått kvällen innan. Ja faan, tänkte jag. Precis som jag tänkte att Stockholm Marathon-vädret i juni inte skulle sätta käppar i hjulet för min prestation så skulle fasiken inte denna sömnbrist heller få göra det. Lite gladare satte jag mig i bussen som skulle ta oss till starten.

 I bussen hamnade jag bredvid Lina, en trevlig tjej från Oslo. Vi hade kul Marathon-snack och sen följdes vi åt ända tills vi skulle gå mot olika startfållor. Förutom en trevlig människa så var Lina oerhört väl förberedd med fleecefilt och näsdukar ifall det skulle saknas papper på toaletten, mycket proffsigt och bra för mig som fick låna papper. Jag hoppas det gick bra för dig idag, Lina!

 Jag velade som vanligt kring vad jag skulle springa i för kläder men valde till slut sportlinnet. Det var för övrigt det bästa Marathonvädret man kunde tänka sig; klarblå himmel och sol men lite kyligt och friskt i luften. Ja, sen stod jag plötsligt där i startfållan för de som hade tidigare tider mellan 3:00-3:15. Så märklig känsla när du gått och laddat för något så länge och sen står du plötsligt där. Nu gäller det liksom! Jag och en massa män och en del kvinnor. Men mest män. Sen gick starten. Det var trångt och svårt att få upp någon bra fart där i början, en stackars man blev omkullvält. Blev förvånad över att jag inte kände mig sådär lätt som jag hade hoppats göra. Jag kände omedelbart av foten och dessutom lite ont i vaden på samma ben. Men. Bara att springa på! Framåt 15 km började jag verkligen komma in i löpningen och tog min första energidryck som jag hade i fickan. Jag drack för övrigt lite på alla vätskekontroller, varvade vatten och sportdryck men tog bara ungefär en klunk varje gång. Vid 21 km kände jag att detta känns riktigt bra! Där studsade jag fram. Det kändes i alla fall så. Och herregud, denna publik! Jag har aldrig varit med om något liknande; alla rop på ens namn, all musik, alla trummor! Osannolikt bra och kul. Och vädret, ja jag kommer aldrig få springa i ett sånt perfekt Marathonväder igen, misstänker jag. Och sen alla coola gator och byggnader. Jag highfivade med en massa barn som stod där med sina gulliga händer utsträckta. Stämningen var på topp. Mitt nästa delmål var runt 34 km där jag visste att Olle skulle stå och ge mig nästa energidryck. Jajamensan, han stod där! Jag kände mig stark här och min klocka visade bra tid. Jag tänkte, att jag kommer klara sub3 med marginal. Fortsatte kuta och sprang om en hel del här, både tjejer men framförallt en massa killar. Bästa peppen! Ökade tempot här på slutet och fasiken, jäkla klocka som ljög för mig. Den visade fel. Jag trodde jag hade god marginal, annars hade jag kunnat öka. Men nu struntar jag i det, vi glömmer det. Jag hade en riktigt fin sista mil med fullt pepp och där stod Lukas och Andreas och hejade också, haha. Mäktigt att spurta in i Brandenburger Tor! När jag kom i mål visste jag inte vad min sluttid var. Min egen klocka insåg jag nu inte visade helt korrekt men jag tänkte, att om jag har tur så blir min nettotid sub3. Drog mig sakta mot klädutlämningen och där fick jag upp min mobil och då insåg jag att jag fått tiden 3:00:09. Nio små sekunder. Grämde mig lite men ändå, väldigt glad.

 Sen träffade jag Mirjam som jag lärde känna på Visby Halvmarathon. Hon hade skadat sitt knä och sprang därför bara halva loppet den här gången men det på en riktigt bra tid runt 1:22. Snyggt! Vi jämförde våra skor i olika färger, snackade och följdes åt mot våra hotell och mötte upp Olle på vägen. Han var så glad och peppade upp mig och fick mig att inse att hallå, jag sprang Marathon på tre timmar!

 Sen duschade jag och sen direkt ut på stan. Ville hänga på stan utan att tänka på ett lopp som jag har framför mig utan bara bakom mig. Vi åkte till Mitte och åt glass, drack öl och gick på C/O Berlin, ett riktigt bra fotogalleri som dessutom hade en fin fotoautomat.

 I fotoautomaten tog vi den här bilden. Kändes som man var 12 år igen. Då var det ju väldigt hett med fotoautomat.

 Sen till Keyser Soze igen där jag drack kaffe innan vi drog vidare till kvällens restaurang: Bandol. Vi trodde det var en lite enkel fransk restaurang. Visade sig typ ha Guide Michelin-mat men till världens bästa priser.

 Och där satt vi och pratade en massa om loppet och det var så skönt för nu landade hela känslan och jag kände att JAG KLARADE MARATHON PÅ TRE TIMMAR! Och nio sekunder! Nu väntar en massa sömn. Kroppen känns bra (förutom stackars foten som kämpade på och ska få massage nu) men mitt huvud, det är så trött. Ett tips innan jag slutar: är ni i Tyskland, köp det här godiset. Jag har blivit helt besatt.

 Och så allra sist, men inte minst: TACK alla snälla för de fina kommentarerna. Jag blir helt rörd så fina saker ni skriver. Ni ska veta att det ger en så jäkla pepp! De där orden, de fastnar. Sov gott!

Kommentarer

18 kommentarer

Post a comment
  1. september 30, 2012

    Åh vad fint. Så fina bilder. Älskar fotoautomat-bilden på er, får mig att tänka på Amélie i Montmartre och Paris, en annan stad som inte är så tokig. Sov gott, jag säger det än en gång: du är en sån inspirationskälla! Snabba coola människa!

    • oktober 2, 2012

      Åh tusen tack Nilla. Det var fint sagt. Men vilken stad alltså, jag är helt kär!

  2. tuffanna #
    september 30, 2012

    Vilken prestation! Du är sjukt snabb! Tack för att du tar med oss på din resa, otroligt spännande och inspirerande

    • oktober 2, 2012

      Vad roligt att höra! Och roligt att ni vill hänga med! TACK!

  3. Kim #
    september 30, 2012

    Du bist ein Marathoner. Grymt starkt!

  4. oktober 1, 2012

    Tack för en fin loppberättelse och återigen grattis! Marathon på tre timmar är helt galet bra!

    • oktober 2, 2012

      Tack igen Andréa!!

  5. MarieV #
    oktober 1, 2012

    Rys!! Grymt imponerande och inspirerande, även om mitt mål är en timme sämre!!

    • oktober 2, 2012

      Alla har sina mål, det är det som är så fint ju! Man tävlar mot sig själv, så gillar i alla fall jag att tänka. Tack Marie!

  6. Karin #
    oktober 1, 2012

    Du skriver då himla bra! Jag älskar dina inlägg. Du är helt galet bra, är djupt imponerad. Grattis igen Tove!

    • oktober 2, 2012

      Kaaaarin! Taaaack! Glad jag blir!

  7. ida #
    oktober 1, 2012

    vilken härlig berättelse! Var det ens jobbigt för dig? :)) Du är grym!

    • oktober 2, 2012

      Haha, jomen det var det såklart. Men jag mådde faktiskt väldigt bra när jag kom i mål, disponerade loppet rätt klokt tror jag. Igen: Tack Ida!

  8. Cattis S #
    oktober 1, 2012

    Tove – herregud vilket bra resultat! Har nu googlat runt i Marathonens värld & känner mig extremt stolt över dig – tänk att jag känner en sådan enormt duktig kvinna ( både löperska & kollega !), Och vilket resultat du åstadkom! Är det Big Five – ( London, New York, Berlin – done!!, Paris och Boston ) som gäller? STOR STOR Grattis kram!!!

    • oktober 2, 2012

      Cattis! Vad du är snäll! Big Five, ja det vore grymt. Får börja samla på loppen… Kram, vi ses imorgon!

  9. Saga #
    oktober 3, 2012

    Har du känt av den berömda ”väggen” när du sprungit dina maror? Är så nyfiken på hur det känns när man passerat 3 mil och kolhydraterna sinar…

    • oktober 3, 2012

      Nja, eller nej faktiskt. Inte på det viset men visst stämmer det när man säger att en mara börjar efter 30 km. Så är det på många vis. Men jag tror att jag hittills har disponerat mina lopp ganska väl. Och så fyller jag ju på med energidryck/liquid då och då…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS