Info

Idag var det intervallunch. Egentligen skulle jag sprungit med Micke och Lennart men tyvärr funkade det inte för dem i sista stund. Men jag gav mig av mot Karlberg på egen hand – med mullrande mage – jag var så hungrig och hade slarvat med frukt på förmiddagen. Kyligt ute, termometern visade 14 grader. Framme vid fotbollsplanen hade jag fått upp värmen och drog av mig överdragströjan.

 400-intervaller var det som väntade. Jag körde igång, saknade Micke och Lennart framför mig som brukar vara världens bästa draghjälp. Men jag höll ett bra och konstant tempo, dock rädd för att verkligen trycka på – det skulle vara så jäkla typiskt att sträcka sig eller någon sån skit nu när Berlin närmar sig. Dessutom så är jag rädd om foten. Sist jag och Lennart sprang så öste jag på och kom upp alltför mycket på framfoten och det ska gudarna veta att det kändes efteråt. Så idag tänkte jag: fort men stabilt och ej upp på framfoten.

 De två första intervallerna klockade jag på 1:24 och resterande sex på 1:22. Jag la små pinnar på gräsmattan för att hålla räkningen.

 Men så kände jag efter den åttonde, vasjutton, jag hinner med en till. Även den gick på 1:23. Totalt 9×400 meter.

 Sen jogg tillbaka till jobbet. Såg texten här ovanför på vägen och uppfylldes av en poetisk känsla och tänkte att det där gäller inte oss löpare! Vi bara springer för löpningens skull, i övrigt är vi fria. Vi behöver inte äga mer än möjligtvis gatorna! Sen kom jag på att jag har 6 par löparskor (och anser att jag behöver minst två till), oräkneligt antal korta, halvlånga och långa tights, pulsklocka, strumpor för alla tänkbara sträckor och väder etc etc. Så där var det slut på det poetiska. I övrigt så har jag minskat på mängden denna vecka. Det kommer fortfarande avverkas en del mil men jag fokuserar på ett pass om dagen. Nästa vecka minskas det ner ytterligare på träningen inför… BERLIN!

 Obs! Bör tilläggas att lunchlöpningen fick ett aningen trist slut. Jag hetsade på där i omklädningsrummet och råkade mitt i detta tappa mitt puder på golvet. Och ja, det sprack. Sånt där som är lite trist ändå. Nej just det, hur var det nu, jag behövde ju inget puder – bara gatorna!

Kommentarer

2 kommentarer

Post a comment
  1. Elina #
    september 20, 2012

    Att äga löparprylar kan bidra till ökad motivation eller vara en efterlängtad belöning. För mig iallafall. Jag behöver lite roliga kläder och grejer för att komma iväg de dagar då det annars kan kännas motigt. 🙂 Men sex par skor har jag inte. Kan du inte beskriva vilka du har och vilka olika funktioner de har för dig? Jag har två par men funderar på att köpa ett tredje par.. men inget i jämförelse med dig! Som äger sex par och funderar på att köpa två par skor till. Prylar är kul! Jag håller tummarna för dig nästa helg när jag själv springer Lidingöloppet! Är själv grymt sugen på Berlin eller New York. Kan inte du berätta hur du lyckades få biljett till New York marathon? Verkar ju vara så krångligt. Är ju redan slutsålt till 2013.

    • september 21, 2012

      Jag får göra ett inlägg framöver om mina dojor! Återkommer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS