Info

Sicken dag! Såhär gick den till:

Vaknade kl 07.00. Bland en massa barn som låg huller om buller i sängen. Men helt utvilad! Det händer inte ofta. Måste ha varit de rena lakanen. Satte på mig shorts och gick som en liten köldtest ut för att hämta tidningen. Äsch, småpotatis! Shorts på loppet blir bra. Åt frukost, inte alls så bra däremot: juice, kaffe och croissant. För lite men jag hade en plan att istället äta lite lasagne vid nio. Duschade och satte på mig springkläderna. Sen försökte jag trycka i mig lasagnen men jag började bli nervös och mådde lite illa så det blev lite skralt med maten.

Olle skjutsade mig till Ropsten där jag tog t-banan. Hoppade av vid Gärdet, hade White Stripes i lurarna och gick ner mot Lidingövägen.

Rätt mäktigt att gå på stora avspärrade gator helt utan bilar. Dessutom var det en massa bajamajor som var helt lediga så då passade jag på att gå på toa.

Framme på Östermalms IP var det en bedrövlig syn. Alla gick runt i olika påslösningar som skydd mot regnet. Lämnade in mina värdesaker ganska direkt (därav avsaknad av bilder från och med nu) och trängde in mig i omklädningsrummet. Insåg att ALLA hade långa tights och långärmat på sig och jag fick lite ångest. Tog av mig och gick ut och provsprang med shorts och linne och mina nya armvärmare. Ältade fram och tillbaka hur jag skulle göra men till slut då mina tänder klapprade bestämde jag mig för att dra på en långärmad tröja under linnet. Helt rätt beslut visade det sig. Och så åt jag en nötcrème. Min klädnoja gjorde dock att tiden gick och plötsligt var det dags att ställa sig i fållan. Jag älskar att stå i fållan och glo på alla! Kolla in folks dojor, kläder och stilar. Insåg att mina skor var de absolut skitigaste, inte alls någon glamour över dem då jag nyligen sprungit genom att träsk. Men pålitliga, det är de! Och så tänkte jag att vad fint det är, att här står alla människor som slitit och kämpat och tränat hela iskalla vintern. Man känner sig liksom omsluten av likasinnade.

Sju minuter kvar till start. Fem. Två. Och sen…tjong! Nu är vi äntligen iväg! tänkte jag. Mycket folk men jag kände ingen hets. Hade min Garmin 610 på armen och hade bestämt mig för att försöka hålla ett så jämnt tempo som möjligt. När jag efter jul bestämde mig för att springa Sthlm Marathon och lyckades få en biljett så var mitt mål 3,30. Sen under hand har jag tänkt att kanske kan man springa lite fortare… Men jag visste inte så det var lite av en chansning när jag bestämde mig för att försöka hålla 3,36-tempo genom hela loppet. Det var nog det jag var mest orolig över, om det skulle hålla. Såg farthållarna med 3,15-skylten och tänkte att jag försöker hålla mig i närheten av dem. Sen sprang jag. Och sprang. En jäkla känsla att springa genom sin stad. Första 10 km gick av bara farten och det kändes lätt. Västerbron var inga problem. Och så hejaropen! Från vänner, gamla vänner, snälla grannar och från er som läser bloggen – så mäktigt! Tack!!!

Passerade mitt jobb på Torsgatan och där plötsligt hängde den mäktigaste texten i fönstret: ROCK´N´ROLLTOVE! Gissa hur förvånad och stolt jag blev! Yeay!! Pepp! Och så stod Olle och alla barnen där och gav mig energidricka. Och sen syrran och hennes tre barn, så fint! Vi kutar vidare. Den här vägen har jag nött många gånger; Torsgatan och Odengatan med sin förrädiska lutning och det fick mig att känna mig trygg. Och igen, tack alla ni som hejade på mig!

Nästa fas känner jag är när vi kutar ut mot Djurgården. Herregud, den där biten över Gärdet-fältet var ingen barnlek! Maximal motvind och regnet son sylvassa nålar i ansiktet. Men lite mäktigt var det att springa där med 3,15-gruppen och bara jobba, jobba, jobba. Jag kan gilla det där nötandet något enormt. Nu kände man, att nu börjar matchen. Här började jag passera en hel del killar men det var kärvt. Lite publik och riktigt skitväder. Hade läst i tidningen på morgonen att ute på Djurgården så är det många som tappar det. Det är lite öde och ensamt och ja, riktigt kärvt. Tänkte på det och sa till mig själv att jag ska faan inte tappa det här, tvärtom! Benen kändes dock lite trötta och kalla. Trots det kändes klädvalet helt rätt måste jag säga. Kan få pepp av att titta ner på benen och se dem jobba, bra där musklerna tänker jag. I tidningen hade jag också läst att det är så härligt för löparna när de passerar Gröna Lund för där står äntligen en massa folk och hejar efter ödsliga Djurgården. Men nej. Gröna Lund var helt dött. Däremot sen framme vid Djurgårdsbron, där stod en massa härliga människor och hejade på oss – tack! Då kände jag oerhört pepp, att vara tillbaka i stan bland folk och inne på sista varvet! Hela vägen fram till Söder Mälarstrand bara hände, sprang på ruset. Men sen. Söder Mälarstrand andra varvet, herrejisses! Total motvind, total! Piskande regn! Jag hade legat före 3,15-gruppen en bra bit men nu kom de ikapp mig och jag tänkte, nää jag får inte tappa dem. Tog rygg på ledaren och det var honom jag sen följde resten av loppet. Önskar jag visste vad han heter men han hade i alla fall rakat in 3,15 i skallen bakifrån så det var tydligt och bra! Kämpade Söder Mälarstrand fram och tackade mig själv för alla långpass, utan dem hade det inte gått. Kände mig illamående och kände att det kan nog mycket väl hända att jag kräks rätt ut nu. Men nog tack vare att jag druckit sportdryck på VARJE kontroll så klarade jag mig. Jag tog av allt som bjöds även om jag åt minimalt av det hela tiden, lite banan, lite energikaka, lite buljong, lite Dextrosol – ja tack! Precis innan Västerbron stod Mia och vinkade, precis vad jag behövde just där! Sen var det ett jävla slit uppför Västerbron, inte så mycket för benes skull som för psykets. Detta väder, herregud, som ett brakskämt! Men sen skönt för benen att kuta nerför. 7 km kvar nu! Många har ju sagt att ett Marathon börjar sista milen och jag har tänkt, nä så kan det väl ändå inte vara. Men jo, precis så är det. Då börjar det. Såg många som började se vingliga ut men jag kände mig faktiskt rätt stark och sprang bredvid 3,15-killen hela tiden. Förbi Torsgatan och jobbet igen, den där skylten alltså – fina Olle och alla på jobbet som hade fixat den! Syrran igen! Det är lustigt egentligen för löpning är på något vis en väldigt ensam sport men den där energin man får av att någon ropar ens namn, den är enorm!

När vi kom in på Karlavägen så sa 3,15-killen till mig “Kom igen, nu öser vi på här!” Jaaaa! Bara några kilometer kvar! Och nu fick jag kämpa, vi höll bra tempo de sista tre kilometrarna: 4:19, 4:23 och 3:21 på sista 700 metrarna. Stadion! In där och spurt, sprang ifrån 3,15-killen, såg stora klockan och kände bara att nu ska jag under 3:15 om det så blir det sista jag gör. Och jaaaa! Jag klarade det!! 3:14:08! Plats 50! Fick en stor kram av 3,15-killen och jag tackade honom. Vet i sjutton om jag fixat det utan hans spurt på slutet. Fick medalj och vinglade iväg mot Östermalms IP. Träffade min svågers bror Martin som klarat sitt mål på under tre timmar. Snyggt! Sen ta av chip på skon, bli fotad, få massa snask och grejer och in i omklädningsrummet. Så varmt och skönt! Min klädsel var perfekt under loppet men nu, nu kom kylan. Skakade och kunde inte knyta upp skorna för mina händer var helt bortdomnade. Träffade världens gulligaste tjej som sprungit på 3:16 som hjälpte mig knyta upp. Vi pratade lite och jag tänkte, vad många snälla människor som springer, det är något med det helt ärligt faktiskt.

Eloge till mitt smink som höll hela vägen!

Ja, sen drog jag ut i kylan igen. Tog en korv och knatade till Gärdet, tog t-banan till Ropsten och blev upphämtad av Olle. Massa fina sms ramlade in och jag grät en liten skvätt. För allt var så fint. Allt var så kul. Allt var så slut och jag var så trött. Hem till barnen och kramar. Dusch och tjong in till stan för middag på Nero. Här tar det slut. Tack alla för pepp innan och efter, tänkte på många av er medan jag sprang idag!

Bästa pepp-gänget idag! Och som dessutom står ut med all min träning! Obs! Olle saknas på bilden för han tvingades ta kortet.

Entrecôte och öl? Ja tack! (Observera de sorgsna smörögonen på entrecôten som tittar så besviket på mig för att de vet att de ska ätas upp, men sånt är livet.)

Världens godaste glass (pistage och romrussin) till dessert? Ja tack!

God natt alla. Hoppas det gick bra för alla er andra som sprang!

Kommentarer

33 kommentarer

Post a comment
  1. Sofia #
    juni 2, 2012

    Sydvästen av. Ett makalöst första maraton i skitvädret! Inspirerande!

    • juni 3, 2012

      Sydvästen ja, sån skulle man haft igår! Tack!!

  2. ulrika #
    juni 2, 2012

    Jisses Amalia, Holy moses, Halledar vilket jävla lopp du gjorde! Finns du IRL? Fantastiskt!

    • juni 3, 2012

      Haha! Jadå Ulrika, jag finns – och mina lår finns definitivt idag kan jag säga! Tack!!

  3. Elin #
    juni 2, 2012

    Säger bara; WOW!!

  4. Viktoria #
    juni 2, 2012

    Vilken prestation! Härligt att det gick så bra. Såg lite på TV4 och vädret var ju hemskt. Och så var det kul att se att det finns fler som gillar romrussinglass :-). Men igen, vilken prestation.

    • juni 3, 2012

      Romrussin är otroligt underskattat! Bästa efterrätten på skitväderdagen – men kul var det att springa! Tack Viktoria!

  5. juni 2, 2012

    Tove!! Grattis, så enormt stort. Gråter en liten skvätt här på kvällskvisten. Blir alltid så rörd av löparhistorier. Hejja dig och massor av grattiskramar

    • juni 3, 2012

      Åh fina Jossan! Tack! Och grattis själv till ditt grymma Göteborgsvarv! KRAM.

  6. Anonym #
    juni 2, 2012

    Tove! Hela familjen Wretblad är grymt imponerade. Tänk att efter allt slit, kalla tidiga morgnar, hala abborrbackar starta under de sämsta förhållande Sto Marathon har erbjudit med hällregn +4 grader och en nordvästlig vind på 11 s/m och då klämma till med 3.14. Stort!
    /m

    • juni 3, 2012

      Åh, familjen Wretbad! Tack! Ja idag är jag glad men kämpa fick man igår. Tack för allt pepp innan Magnus!

  7. Magnus #
    juni 2, 2012

    Tove! Hela familjen Wretblad är grymt imponerade. Tänk att efter allt slit, kalla tidiga morgnar, hala abborrbackar starta under de sämsta förhållande Sto Marathon har erbjudit med hällregn +4 grader och en nordvästlig vind på 11 s/m och då klämma till med 3.14. Stort!
    /m

  8. Martin Thorslund #
    juni 2, 2012

    Nämen det var ju något alldeles förbannat starkt gjort det där! 3:14 är brutalt bra och att avsluta en mara i 3:21 tempo med de döda stockarna till ben man har efter 42km gränsar till vansinne. Härliga, härliga vansinne. Vila lite nu och kom sen ner till Göteborg den 16de juni så kan du springa med mig och några kompisar till Marstrand. G:a Älvsborgsfästning till Karlstens dito. Men det är framtid. Njut nu. Vi lyfter våra sydväster i respekt. Hälsa Oleg.

    • juni 3, 2012

      Tack Martin! Ja satan, igår fick man slita. Men nu är man Marathon-fast! Springa till Marstrand låter underbart, vi hörs om det!

  9. Anne Lennström #
    juni 3, 2012

    Så otroligt imponerande att jag bara va tvungen att gå in på din blogg o läsa oxå! Jag som alltid hatat löpning, inte för att jag någonsin kommer börja springa, någonsin, aldrig, om så skulle va under kniv el pistolhot m d här va inspirerande! Tove, finns d nåt du inte e bra på?!?! 😉 Kram

    • juni 3, 2012

      Åh tack Anne! Vad roligt att du är här! Haha, man ska aldrig säga aldrig…jag ska fortsätta bearbeta dig! Kram!

  10. Anette #
    juni 3, 2012

    Jättegrattis!!!! Oj vilken tid! Helt otroligt! Grattis!

    • juni 3, 2012

      Tack Anette! Känns bra idag!

  11. juni 3, 2012

    Helt galet imponerande! Jag tror jag kommer be om autograf om jag springer på dig, eventuellt kasta mig ner på marken och kyssa dina löparskor.

    • juni 3, 2012

      Haha Jeanette!! Tänk om man en gång i livet fick skriva en autograf! Ska göra mitt bästa för att stöta på dig! Tack!!

  12. Lou #
    juni 3, 2012

    Herregud, sicken prestation, Tove! Otroligt starkt jobbat och väldigt väldigt imponerande och inspirerande! Jag hoppas att du inte slutar m löparbloggandet nu efter Maran, har ju vart hooked sen inlägg ett! Grattis än en gång till din grymma tid!

    • juni 3, 2012

      Haha, närå det fortsätter! Och tack för snälla ord, vad kul att du gillar bloggen!

  13. Mia #
    juni 3, 2012

    ÅH tack Tove! nu gav du mig information jag ville ha… om hur du tar dig till loppet, tankarna i fållan, loppet, peppen, sammanhållningen, hur du tar dig hem! perfekt berättat. jag försöker själv förstå vad det är som är så magiskt med springlopp när jag avskyr folksamlingar i vanliga fall. missade att hinna se dig första varvet, tror du kom i en klunga då, men så jäkla glad över att se dig andra varvet! KRAM KRAM

    • juni 3, 2012

      Tur att vi såg varandra Mia! Annars sorgligt om du stått där i två varv i regnet… Det hjälpte mig uppför bron andra varvet! KRAM

      • Mia #
        juni 3, 2012

        neeeej Tove. det hade varit tråkigt men inte så sorgligt som du föreställer dig. vi bor i huset bredvid där vi stod. följde dig hela loppet på webben, du var en liten figur i datorn som hette Tove Langseth som sprang på en karta över Stockholm (ångrar nu att jag inte tog bild på det så att du fick se figuren!) Jag såg på figuren när du var strax utanför vårt hus och då sprang vi ut för att heja!

      • juni 4, 2012

        Åh hade gärna velat se lilla figuren, låter roligt! Skönt att höra att du bodde nära, haha, jag ska erkänna att jag trodde du stått där i timmar! Hahaha! Som att du inte hade annat för dig liksom…

  14. juni 3, 2012

    … På väg hem från ödemarken läser jag om din prestation och blir ännu mer imponerad. Vilket lopp Tove, vilken insats, önskar att jag sett dig spurta fram på upploppet, vilken känslokavalkad det måste ha varit att gå i mål… Stort grattis och kram!

    • juni 3, 2012

      Lilla yoga! Tack och kram, ses imorgon!

  15. Ida #
    juni 3, 2012

    Du är helt fantastisk! Ett helt otroligt första marathon och i det vädret! Du har inspirerat mig till att våga satsa på en snabbare tid den 14 juli! 🙂

    • juni 3, 2012

      Det klarar du Ida! Kämpa på!

  16. Anna Qvennerstedt #
    juni 3, 2012

    Stort grattis Tove, så fantastisk du är! Följde dig på nätet igår (inte på stan, skulle aldrig ge mig ut i sånt skitväder) och är så grymt imponerad av din prestation. Kram / Anna Q

    • juni 3, 2012

      Anna! Tack! Nu blev jag glad. Men så roligt att du följde mig på nätet. Jag kände mig omgiven av så mycket pepp, tror ert pepp där hemma sipprade ut i cyberrymden och nådde mig på asfalten. KRAM!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS