Då blev det såhär tjusigt.

 Därefter lite trädgårdshäng.

 Olle hade ordnat krita till fotbollsplanen som vi fixat på ängen intill vårt hus. Febe gjorde en tapper insats.

 Sen var det dags för långpass för mig. Först fyllde jag upp hela mitt vätskebälte men ångrade mig i sista sekund. Jag har så svårt för dessa bälten. Dels tycker jag inte det är så skönt att ha det sådär runt höften, och inte högre upp heller för den delen. Och jag vet inte men jag känner mig alltid så fånig när jag har det på mig. Som att ”Här kommer jag och ska korsa Sahara till fots över sanddynorna”. Så det blev de här handflaskorna istället och lite energidryck (mest för att vänja magen inför maran).

 Sen gav jag mig av med mina handgranater. Nu hade det dykt upp lite moln på himlen.

 Klurade igår kväll på hur långt jag skulle springa idag och kollade upp hur jag gjorde två veckor innan Berlin. Då sprang jag 39 km på söndagen så asch, det fick bli vanliga 4-milsrundan. Idag var träningsvärken helt borta men jag vet att benen alltid är lite trötta efter tempopassen så jag hade verkligen sagt till mig själv att inte hålla för hög fart. Mötte två Stockholm Marathon-grupper när jag sprang mot Ropsten (De där ledarna är alltid så trevliga och ropar uppmuntrande saker. Och det är ju trevligt för en loner-löpare som jag.). I Frihamnen var det fullt av nyanlända båtpassagerare som stuvade in mängder av öl i sina bakluckor. Fint och lugnt ute på Djurgården. Mötte min jobbkompis Tove på cykel längs Strandvägen, jag sprang vidare runt Söder och det var rätt varmt och kvavt ute nu, och stundtals rätt blåsigt. Bra att jag hade lite vatten med mig. Det enda med dessa handgranatsflaskor är att om man råkar trycka hårt på dem så sprutar det ut vatten. Jag gjorde det rätt många gånger när jag tog i, så mitt linne blev genomblött av att jag duschade ner mig själv… och således hade mindre kvar att dricka. Men vad gör man inte för att slippa Sahara-bältet. I alla fall. När jag sen var tillbaka på Strandvägen så visade klockan 33 km. Och plötsligt blev jag så trött på allt. Vet inte varför. Jag började räkna hur många långrundor jag sprungit senaste tiden och blev liksom så trött i skallen av detta och det var varmt och jag kände bara att nää, nu får det här jäkla Stockholm Marathon komma snart, jag orkar inte längta mer, och jag längtade efter lite musik. Jag hade velat ha denna magiska låt i öronen just där och då. Men vad sjutton, bara att nöta vidare efter ett par km fick jag upp peppet igen. Och sen hade jag plötsligt sprungit 40 km i snittfart 4:35 min/km. Sista rejäla långpasset innan Stockholm Marathon. Jag är redo nu! Hemma fortsatte det hela i mangons tecken. Jag gjorde nämligen en mangosmoothie.

 Jösses så mycket smoothies jag druckit senaste året men det är ju så bra att det går så fort OCH är så gott när man kutat långt. Avslutade dagen hos kompisar med gullig liten bebis. När vi satt där så tänkte jag på hur mäktigt det är att vi haft tre såna där små pluttar. Att vi liksom fixade det de där första intensiva åren. Det är klart att man gör, men ändå. Det är mycket med att få barn, mycket nytt och lite sömn. Men så jädra kul och fint. Och det tar ju aldrig slut.

P.S. En av sommarens bästa grejer: grillen. Då kan man göra sån här god grillad lax som vi åt igår.

 Även vi som är rätt kassa på att laga mat blir plötsligt mästerkockar… eller nja, helt ok. Hej då.

 Vi åt frukost inne i stan. Hängde på låset på Nero som förr i tiden när barnen vaknade så fruktansvärt tidigt. Då var man duschad och klar och redo för en utflykt kl 08:00 på morgonen. Men vi satt där och åt och läste tidningen, kändes nästan som vi var utomlands. Därefter åkte vi hem mot radhuset igen. När vi åkte över bron var det så fint; Lidingö Runt hade gått av stapeln och det var fullt av båtar där i dimman.

 Fast lite väl vindstilla för dem va? Trist i en båttävling men en dröm för oss löpare. Hemma igen kröp jag och Febe ner i sängen igen med kläderna på. Låg och läste och slumrade en stund. Ahh, just detta kan vara en av de mysigaste sakerna som finns. När jag hade smält brakfrukosten var det slutmyst och dags för löpning! Bytte om.

 Jag började med 2,5 km uppjogg. Fortfarande lite träningsvärk i benen. Därefter var det dags för tempopass 10 km+10 km. Jag sprang in mot stan, genom Värtan, över Gärdet och ut mot Djurgården. Piip! 10 km när jag nått andra sidan av Djurgårdskanalen. 1 minuts vila och sen tillbaka samma väg. Nu hade det börjat blåsa mer. Bra där för båtarna men lite segare för mig. När jag passerade Filmhuset insåg jag att starten för Göteborgsvarvet precis gick. Jag sprang på och piip, ytterligare 10 km. Stannade och kollade tiderna. Första 10 km gick på 4:04 min/km och sista 10 km på 4:07 min/km. 1,5 km nedjogg. Totalt 24 km. Hem till detta:

 Det går ju knappt att fatta att det är Stockholm Marathon om bara två veckor. Känns som det var nyss jag sprang mitt allra första marathon i juni förra året. Och samtidigt väldigt väldigt längesen… Tänk så många mil jag sprungit sen dess. Hur som, om allt går som jag hoppas så har jag om exakt två veckor kommit i mål och är glad och hel. Kom på att vädret som var idag är helt ultimat den 1/6. Lagom varmt, ganska vindstilla och molnigt. Vi slog förresten vad om vädret på Stockholm Marathon på väg hem i bilen. Olle och barnen tror på ca 16 grader, vindstilla och halvsoligt. Jag tror mer på mulet, regn, lite mer vind och runt 14 grader. Vi får se!

 Dvs Olle. Det var extra trevligt för han hade en liten näsduk i fickan som matchade bakgrunden, och det var ju flott. Sen åt jag för en gångs skull lunch med alla mina roliga jobbkompisar, det var verkligen länge sen. Jag åt röding med vit sparris och hollandaisesås.

 Och sen när jag skulle springa hem efter jobbet så hade jag en ny fin t-shirt att ta på mig.

 Det är inte vilken t-shirt som helst. På den står Stop Female Death In Advertising och är en del av Lisa Hågebys examensarbete på Beckmans. Ett mycket bra och viktigt projekt som ni kan läsa mer om här.

 Jag har haft lite träningsvärk i benen idag och kan inte för mitt liv förstå var den kommer ifrån. Funderade på att hoppa över löpningen hem men jag vet att inget brukar vara bättre för (mina) trötta ben än en lugn mil. Så fick det alltså bli. Genom sommarstaden, förbi uteserveringar och fredagspeppade människor. Plötsligt var jag på Lidingö.

 Och benen kändes lättare och mjukare nu. Den här veckan kommer som vanligt att landa på en hel del mil, för att i nästa så smått trappa ner. Och sen sista veckan innan Stockholm Marathon blir det såklart ännu lite lättare.

 Totalt 10 km i 4:50 min/km. Och när jag kom hem hade vi fått Lidingö Tidning i brevlådan och vem hittade jag där i om inte mig själv!

 Det var min snälla bloggläsare Elina som tipsade en journalist om min blogg. Lite märkligt att jag fick vara med på just Kultur och Nöje men det passar i för sig mig själv bra då jag tycker det är så roligt att springa. Jaja, en fin fredag har det varit. Det är bara att tacka. Och alla ni som ska springa i Götet imorgon: LYCKA TILL! Jag tar hand om Stockholms gator så länge.

 Min väska med dator och eventuella ytterligare springkläder får alltid åka bil med Olle till jobbet. Det är väldigt lyxigt att slippa släpa på det lasset när jag kutar till jobbet. Men denna morgon alltså. Varmt ute redan klockan 06:00! Det var nästan för fint, var tvungen att bryta av det hela med White Stripes för att få lite balans i tillvaron.

 Sen var jag redo att ge mig av.

 In mot stan.

 Som en magisk stillhet över morgonen – ja förutom i öronen då. Kanske alla Stockholms löpare rest ner till Göteborg för att kuta Göteborgsvarvet. Och jag har hela Stockholm för mig själv!

 En sväng ut på Djurgården. Var nästan för varmt klädd i mina knätights och t-shirt. Fast grejen är att jag inte kan springa i linne med ryggsäcken för då får jag skavsår av banden. I alla fall, längs Djurgårdskanalen och sen vidare ut en liten bit innan jag vände tillbaka och sprang mot jobbet.

 Totalt 19 km i 4:53 min/km.

 Ett nagelställe. Inte för att jag någonsin varit en person som går och fixar naglarna (förutom under en kort period i London då jag inte vet vad som hände). Men ändå. Den där skylten summerar ändå kanske en av uppoffringarna, nämligen den obefintliga tiden att lägga på extragrejer, lyxgrejer. Den har jag inte längre. Jag klipper mig typ max två gånger om året och får skämmas varje gång jag dyker upp hos frisören. Nog för att jag gillar slitet rockhår men ibland har det kanske gått väl långt. Och förr kunde jag strosa runt på stan på egen hand på helgerna, men detta händer alltmer sällan. Springer jag inte så hänger jag ju hellre med familjen än går runt i affärer.

En annan sak som jag fått lägga på hyllan är spontaniteten. Helt ärligt så är jag en ganska ospontan människa i grunden och jag vet, det är det mest ohärliga man kan säga. Man ska ju vara spontan och härlig, alltid redo att hänga på, hänga med. Men nej. Det är jag faktiskt inte – och har nog egentligen aldrig varit det. Så för egen del är det ingen uppoffring men jag ser ju ändå att den aningen inrutade tillvaron (som också lätt kommer på köpet när man skaffar barn) tenderar att bli ännu mer inrutad av min löpning. Absolut att jag kan stöka om i mitt träningsschema, och det görs ju ofta pga jobb och familj, men oftast försöker jag hålla mig till planen. Annars skulle jag inte vara där jag är med löpningen och just nu i livet har jag gett löpningen företräde framför en hel del andra saker.

Familjen. Många frågar mig om det. Vad Olle och barnen tycker om all min löpning osv. Jag vill påstå att det ändå funkar väldigt bra, och det är ju just för att jag försöker planera så mycket som det bara går. Jag försöker lägga träningen så att familjen märker av den så lite som möjligt, gärna innan de vaknat, på väg hem från jobbet osv . Men självklart påverkar löpningen familjen, det är absolut inte alla pass som passerar obemärkt förbi, särskilt inte på helgerna. På söndagarna då jag kutar mina långpass och jag är borta ca tre timmar, då kan det kännas lite segt för halva dagen går ju åt. Och ibland när jag springer runt i min ensamhet kan jag få ett vansinnigt längt efter Olle och barnen. Så visst, en del familjetid försvinner men om jag, vi, inte tyckte att det funkade så skulle jag ju inte hålla på. Löpningen ska ju inte bli något betungande och ångestskapande.

Vänner träffar jag men mest blir det på helgerna, fast så var det redan innan löpningen tog så stor plats. I veckan har jag inte riktigt orken, då går min energi till jobbet och familjen. Men visst, aningen mindre tid för vänner blir det nog – det är ju inte som att jag har ett magiskt recept på fler timmar på dygnet.

Mer då? Något annat jag fått offra? Jo, kanske ett visst lugn. Jag har svårt att njuta av tillvaron då jag inte får springa. Det gör ju att jag blir ganska jobbig och rastlös när jag är sjuk eller skadad. Det där beroendet är ju också bra men ibland önskar jag att jag kunde tagga ner och njuta av lugnet. Fast det har jag i för sig alltid varit dålig på, bara att det förr kanaliserades på ett annat vis.

Alkohol, det dricker jag knappt längre. Men det har egentligen inte heller med löpningen att göra. Jag tappade suget efter graviditeterna, vet inte riktigt vad som hände. Fast jag dricker ibland, en kall öl kan vara bland det godaste som finns. Men visst, vet jag att jag ska kuta fyra mil dagen efter så blir det lite av en till spärr för mig. Detta minimala alkoholintag var det många som reagerade på i början, och nästan störde sig lite på, fast nu börjar folk vänja sig.

Sömnen. Jag försöker sova så många timmar jag bara kan men ibland är det svårt. För att hinna springa sover jag nog ibland för lite. Fy skäms.

Det var nog det jag kan komma på vad gäller uppoffringar.

Så nu då. Vad har jag vunnit? Mest av allt har jag nog vunnit en känsla av att vara stark. Den har jag tidigare haft mentalt men det är något häftigt att också känna den där styrkan i kroppen. Den känns nästan som en maskin som jag vet orkar och klarar en massa. Hur den ser ut tänker jag inte på, den blir det som löpningen gör med den men starka ben, seniga armar och stark mage har nog kommit på köpet. Och vad andra tycker om den saken rör mig inte i ryggen. Jag har vunnit nya sammanhang, kontakter med andra som gillar samma sak som jag. Det är inspirerande. Jag har vunnit en känsla av att vara väldigt ung trots att jag i mångas ögon är ganska gammal (38 år). Jag har vunnit nytt fokus, ett intresse. Jag var så noga med en massa annat förut t ex städningen, hur fixat allt skulle vara när man bjöd hem folk osv etc. Det är jag inte längre. Det räcker om det är lagom städat, det räcker att man hinner träffa vännerna, mindre viktigt exakt vad man bjuder dem på eller om soffkuddarna är uppuffade. Jag har vunnit stolthet från min familj, att de står där och hurrar på mig när jag springer lopp och att de, hur det än går, tycker jag är så duktig.

Tja, jag kan nog komma på mer som jag vunnit men detta får räcka för idag. När jag kom hem från jobbet bytte jag om till springkläder.

 Tog mitt ställ som jag köpte efter Berlin Marathon och tänkte på att jag hoppas att Stockholm Marathon blir en lika trevlig upplevelse som Berlin var. Kroppen var med hela vägen, perfekt väder och världens bästa publik. Åh, snälla kom och heja på oss den 1 juni! Sen var det dags att avsluta den här soliga torsdagen med ett tröskelpass.

 Först 2,5 km uppjogg följt av spänsthopp. Därefter 20 minuters tröskel ut mot Hustegaholm. Det var tungt idag, jag fick slita på. Hade bestämt mig för att inte titta på klockan en endaste gång medan jag sprang utan verkligen gå på känslan i kroppen. Ganska bra motvind första halvan, kämpa kämpa. När jag stannade klockan visade den 5,25 km och snittfart 3:49 min/km. Avslutade med 2,5 nedjoggskilometer och sen fick det räcka för idag. Totalt 10 km.

Ok, två fina saker:

 Denna kaka. Som jag köpte idag på det här braiga bageriet. Det var choklad och en massa frön och jox i den. Den kändes lite nyttig men var samtidigt otroligt god. Till och med barnen gillade den så vi fick slåss om biten då jag snålat och bara köpt en.

 Dessa två killar. Jag är tokig i dem. TOKIG!

 Totalt 11 km. När jag kom hem hann jag med en liten serie chins. Totalt 30 stycken i följande serie:

 Annars tycker jag att det är någon slags skolavslutningskänsla i luften. Kanske var det häggdoftschocken under löpturen som fick mig att slå till på en kavaj i examensstil idag. Folk på jobbet kanske kommer få en reflex att vilja förhöra mig på multiplikationstabellen, men det får det vara värt i så fall.

 Hej då alla människor. Hoppas ni får springa i solen, vare sig det är kort, långt eller snabbt.

 Hade inte riktigt bestämt mig för vad eller hur jag skulle springa när jag gav mig av. Tanken idag var egentligen ”bara” distans men jag hade något slags spring i benen som ville ut ut. Så efter 1 km uppjogg bestämde jag mig för ett kort tempopass. Första 7 km gick i 4:00 min/km. 1 minuts vila och därefter 3 km i 3:56 min/km. På sista kilometern cyklade en äldre man förbi mig och gjorde tummen upp. Kom på att jag ofta får glada tillrop och tummar i luften av just äldre herrar när jag kutar på fort. De verkar bli glada av att se fart. 1,5 km nedjogg så totalt blev det 12,5 km till lunch. Därefter dusch och Bibimbap framför datorn.

På kvällen var det däremot dags för distans.

 Sprang till starten för Lidingöloppet och sen första milen. Längesen jag tog den här rundan. Jag har liksom varit så trött på de här slingorna. Men nu var det underbart.

 Tystnaden, luften, backarna, ljuset… Gratis terapi!

 Hade egentligen tankar på att springa längre men benen tyckte att det räckte. De hade ju ändå sprungit ganska fort på lunchen. Och hemma väntade läxläsning med barnen och annat. Så jag lämnade skogen och kutade hemåt.

 Totalt 12 km i 4:54 min/km.

 Det är många som frågat mig om dessa, var de kommer ifrån och så. Jag köper dem på American Apparel. Tanken är väl egentligen att man ska gå runt typ i glansiga tights, knallrött läppstift, kort kjol och en bylsig kort t-shirts när man har dessa på sig. Eller ligga och åma sig på ett golv i LA – ja i alla fall om man tittar på American Apparels reklam. Men jag kan informera om att de även funkar ypperligt i löparspåret.

I alla fall, efter jobbet sprang jag på riktigt. Bytte om från den här paljettskapelsen…

 … till det här mer löparmässiga.

 Jag hoppades nästan på regn ute, sådär som det var imorse. Jag älskar sommarregn, varmt och små lätta droppar som bara känns härliga. Men det var inte en droppe i sikte.

 Men desto mer sommar i Vasaparken med fotboll, minigolf och hela rasket.

 Nästlade mig fram genom stan så att jag inte behövde stanna en endaste gång och kunde hålla ganska bra tempo. Benen verkade ha glömt morgonens backar.

 Totalt 10 km i 4:24 min/km. Hem till två av tre barn. Vår minsta tjej är kvar på Gotland med min mamma, syrra och två små kusiner. Märklig hur tomt det blir när inte hela gänget är komplett. Men det är inget i jämförelse med tomheten när alla är borta. Den klarar jag nästan inte av längre. Hej då.

Eller förresten, en sak till. Grannens körsbärsträd tvärs över gatan. Så fint. Jag tycker det är perfekt när grannar har det fint för då har man bästa utsikten.

 Hej.

 Började med 4,5 km uppvärmning. Det behövde de här stela benen. När jag kör mina hårdare pass om morgnarna är jag oerhört noga med att värma upp ordentligt, känns som benen skulle kunna gå av annars. Och det vill vi ju inte. I alla fall så såg jag efter ett par kilometer en liten rävunge. Så synd att jag inte hade kameran med mig för den stannade och tittade på mig, liksom helt orädd. Åh så mjuk den såg ut! En stund senare såg jag en hare och precis när jag var framme vid min backe såg jag ett rådjur. Nu var det dags att köra igång med backintervallerna. Pang! Ojoj, den första, den gick inte fort. Det var inget pang där inte. Snudd på att jag tänkte avbryta och stöka om lite i veckoschemat. Men sen på andra började det kännas bättre och på den tredje intervallen kändes plötsligt benen lättare och mer kraftfulla. Och sen körde jag bara på. Upp och ner, upp och ner. Tio stycken. Avslutade med 1 ,5 km nedjogg och då såg jag ytterligare en hare. Totalt 13 km. Hemma blev det gröt även om det nästan ser ut som en jordgubbstårta.

 Tittade till min gymboll. Den mådde inte alls bra.

 Det blir till att fixa en ny antar jag.

En annan grej hörrni. Sparris.Hur gott är det inte? Jag är också så himla nöjd över min anpassade sparriskastrull som jag investerade i för ett par år sedan.

 Man stoppar ner sparrisen i gallret som man sedan sänker ned i kastrullen. Otroligt proffsigt och man slipper böja de stackars sparrisarna. Och sen äter men det kanske såhär. Det gjorde i alla fall vi igår.

 Ahh! Så jädrans gott!

 Det betyder att nu börjar också tiden på året då vi får små meddelanden från brevbäraren om att vi kanske borde klippa vår buske så han når brevlådan.

Imorse blev det ett tidigt tempopass.

 Bestämde mig för att springa ute på Lidingö för att få det lite kuperat. Och för att jag var sugen på den fina ön. Började med 1 km uppjogg. Benen var rätt stela till en början vilket var väntat efter gårdagens 4 mil. Förr tog jag det alltid lugnt dagen efter mina långpass men nu har kroppen börjat vänja sig vid att det ibland kan smyga sig in lite fart såhär dagen efter. Om de sen gillar det är en annan fråga. Men min plan var ingen superfart, man får ju ta det lite försiktigt. Jag körde 8+8 km med en minuts vila mellan blocken. Första 8 km gick i 4:17 min/km och när jag sen satte fart igen så kände jag hur stelheten började släpa så smått. Följande 8 km hamnade på 4:09 min/km. Med tanke på mina trötta ben och backarna här och där så kände jag mig nöjd. 1 km nedjogg. Totalt 18 km. Sen raka vägen hem till smoothie innan dagen satte igång.

 Det var det. Här kommer nu två grejer jag gillar:

 1. Min löpardagbok. I den skriver jag ned alla mina pass och en del annat som är kopplat till löpningen som skadekänningar, tester, chin-ups, styrketräning, diverse tankar etc. Jag kan sitta och glo i den här boken i evigheter. Det gjorde jag på båten hem igår. Nu är det ju många som loggar sina pass digitalt och jag är den första att heja på detta moderna tillvägagångssätt. Men. Jag kommer ändå alltid ha en sån här bok. Och känner just nu inget behov av att registrera mitt löparliv digitalt också. Den har inga som helst finesser som att själv summera veckomängden, jämföra tider med tidigare resultat eller räkna ut hur många mil jag sprungit i ett visst par skor. Den har bara ett uppslag per vecka med utrymme för varje dag. Punkt. Men just att man kan sitta någonstans helt utan uppkoppling, mobil eller dator och ändå kunna gotta sig bland sina gamla pass, skador och annat – det gillar jag. Och att den bara är för mina ögon, det gör den ännu bättre. Ok, nästa bra grej:

 2. Hallon. Kommer ju aldrig bli lika gott som geléhallon men ändå. Ibland kan jag fastna när jag ska äta något. Ni vet, när man liksom plötsligt ser det man äter. Det gjorde jag idag. Jag såg hur fina hallonen var. Liksom helt perfekta; formen, sammansättningen, rubbet.

Men nu då, en grej som jag inte gillar lika mycket:

 3. Min gymboll har gått och skadat sig. Jag hade bollen ute i trädgården och låtsades att jag var en brasilianare som låg och gymmade på en strand. Sen skulle jag bara gå in och hjälpa barnen med en grej. När jag kommer ut så har bollen blåst iväg i trädgården och när jag rullar tillbaka den och ska fortsätta så är den plötsligt helt mjuk. Jag pumpar upp den i hopp om att det bara hänt något mystiskt. Pyyyyyys. Då hittar jag det: ett litet irriterande hål. Jag tejpar. Den funkar en stund. Pyyyyyyys. Jag tejpar lite till och sådär lär det väl hålla på. Så går det när man tar ut svängarna i vädret. Man ska helt enkelt inte låtsas vara en strandbrasilianare utan hålla sig inne och gymma som den trebarnsmorsa man är.

Ajöss.