Info

Inlägg från Tillsammans-kategorin

Choose another category?

Lördag Idag var det ett rejält tempopass på schemat: 10km+10 km med 1-2 minuters vila mellan blocken. Gick upp och åt frukost och gav mig av ett par timmar efteråt. Började med uppjogg. Satan i gatan, kände av lite håll och var nästan redo att springa hem för att smälta maten lite till. Men sen tog sig kroppen samman och det kändes bra. Efter 2,5 km var det dags att starta om klockan… och sätta fart! Vädret kunde inte varit bättre. Sprang i strålande sol in mot stan. Tycker det är sån skillnad att springa mina tempopass då jag hunnit äta och vakna till liv ordentligt. Tänk om man alltid fick träna på sina favorittider… I alla fall, kroppen kändes stark idag och jag såg på klockan att jag höll tempot bra. Planen var egentligen en kort vila mellan de två 10 kilometersblocken men då klockan pep 10 km i höjd med lilla Djurgårdsbron och visade på tiden 40:31 så kände jag att äsch, jag springer på. Tillbaka samma väg. Efter en stund insåg jag att det ju gick väldigt bra idag och tänk om jag kunde slå mitt eget halvmarathonrekord? Ställde in mig på att springa lite längre än planerat om allt kändes bra. Och när klockan visade på 20 km och tiden 1:21:06 så var det ju självklart att spurta vidare. Det är galet men jag kan typ aldrig lära mig exakt hur långt ett halvmarathon är, blandar alltid ihop de där sista metrarna så för säkerhets skull sprang jag tills klockan visade 21,2 km. Och tiden visade 1:25:56! Ha! Där slog jag mig själv med 4 minuter och tre sekunder! (Och sprang 102 meter för långt insåg jag sen när jag kom hem och googlade halvmarathon som ju är 21,098 meter och kan jag stoppa in det i skallen nu en gång för alla?) Jag stannade och pustade ut en liten stund… och började gråta. Japp, jag grät lite i kanske en halv minut, mitt på en förortsgångväg. Inget hulkande alltså men några små tårar. Jag fick liksom en så stark känsla i kroppen. Att oavsett hur det går med alla lopp så var det så skönt att känna att all träning gett resultat, det kändes liksom lite mäktigt. Eller så var det mitt gamla jag som grät för att det blev besegrat.

Lördag Totalt med upp- och nedjogg blev det 24,7 km. Fanns bara en sak att göra när jag kom hem. Fira med en smoothie.

Lördag

I solen.

Lördag Sen hade vi ärenden i stan. Men vi hann med att gå på Nero också.

LördagLördag Kroppen blev glad över lite kolhydrater.

Lördag Och min favoritchoklad!

Lördag Sen for vi runt på stan och fixade grejer. När man har tre barn i släptåg tar det sin lilla stund men till slut var vi klara. Puh. Uma har tjatat på mig jättelänge om att ta en springtur så det var bara att dra på sig springkläderna igen när vi kom hem. Bara för att vi sprang i vintras så tycker Uma att hennes tomtedräkt är lika med hennes springkläder. Vi tog bilen fram till Lidingöbron som nu blivit favoritsträckan.

Lördag Febe sprang iväg på egen hand medan jag och tomten tog det lite lugnare. Man måste ju titta på havet och spårvagnsrälsen också. Plötsligt kom Febe spurtandes tillbaka i räserfart.

LördagLördag Men tomten var lurig. När man minst anade spurtande hon iväg i full galopp.

Lördag För att plötsligt stanna. Jag insåg att tomten hade fattat detta med intervallträning. Långt blev det inte för tomten och mig, ca 1 km. Men fint var det.

Lördag Jag önskar jag kunde uppbringa sån här pepp på bilder men det går bara inte. Jag har aldrig varit bra på att skrika och tjoa när jag tränat eller tävlat, det faller sig inte alls naturligt för mig, jag är alldeles för stel. Men inom mig är jag riktigt nöjd med dagens tempopass. Yeay! ropar jag lite halvhögt.

Lördag Jag springer nästan alltid själv. Men så ofta jag får springer jag med det här fina gänget. Det var ett tag sen nu för det har varit så mycket sjukdomar och skrot. Men nu var det äntligen dags.

Lördag Nya dojorna på mig. Vi tog bilen en bit.

Lördag Ruben har nämligen så länge velat springa över Lidingöbron men det är ju en bit dit. Så vi körde någon kilometer och parkerade en bit från bron. Och sen, sen sprang vi! Såhär fint var det, en kväll som gjord för brolöpning.

LördagLördagLördag Över bron och sen ner en bit längs vattnet, så långt man kunde springa.

Lördag Och så tillbaka. Febe var rackarns snabb. Vi inspekterade även lidingötågsrälsen.

Lördag Totalt 3 km.

Lördag Definitivt några av mina bästa kilometer någonsin. God natt.

En fin grej är att komma hem från jobbet, ganska sent, men ändå i ok tid så man själv och äldsta dottern hinner byta om till springkläder. Och sen ger man sig ut och springer 3,3 km tillsammans.

Söndag Inte fort utan lagom, vilket passade mina ben perfekt efter förmiddagsturen. Vi pratspringer i mörkret, vi spanar på kvarteret och plötsligt där och då, är löpningen som allra bäst.

Söndag God natt.

Vi har haft en liten tradition de senaste åren. Det är att på hösten åka till Häringe Slott och dricka te och kalasa på alla tänkbara former av scones, kakor och små eleganta trekantiga mackor tillsammans med hela stora familjen. Entrén till slottsägorna är mycket värdig:

 Jag hittade en slottskatt.

 Förutom att dricka te, äta scones och kakor kan man spatsera runt och låtsas att man bor där.

 Och sen kan man åka hem till sitt radhus igen och tänka att det ju ändå är skönt att man inte behöver någon trädgårdsmästare och husa. När vi kom hem så bytte jag och Febe om.

 Vi joggade ner till Grönsta och sprang 1,7-kilometersslingan. Febe tyckte det var lite läskigt i mörkret men jag påminde henne om att hon har en chin-ups-morsa som kan tjonga till ordentligt om det behövs.

 Bra små samtal i mörkret.

 Sprang hem med Febe och sen gav jag mig ut på fyra små till kilometer. Det var sån känsla i kvällen!

 Hem till hårtvätt, rosa balsam och min nya regnrock som jag är så nöjd med.

 Tralala, vi får hoppas på mycket regn framöver.

 Idag: testjogg! Har haft helvila i fyra dagar, ja egentligen fem dagar, då min sista springtur i tisdags knappt kan räknas då jag pga smärta fick gå större delen av vägen. Kändes helt underbart att få snöra på sig springskor igen! Stoppade ner mina formgjutna inlägg i mina gamla trotjänare Adidas Supernova Glide, ja modellen är en trotjänare men just detta par är splitternya. Och sen gav jag mig av, med mig hade jag Febe. Vi joggade ner till Grönsta. Sprang försiktigt uppför Grönstabacken, jag var beredd på ett hugg i foten men nej. Kändes ok.

 Vi joggade vidare. Så skönt med mjukt underlag! Jag insåg att jag kutat non stop på hård asfalt i tre månaders tid. Ska nog ändra på det här framöver om foten blir frisk, då blir det lättare med kuperat igen. Tanken idag var inte att springa långt på något vis, bara tre km som test. Jag känner av foten litegrann när jag springer men inte ont, jag bara känner att den är lite svagare. Men ändå, det känns lovande! Snart så.

 En sån här liten jogg är inte alls fel, särskilt inte när man har så trevligt sällskap!

Kunde inte hålla mig. Var tvungen att testa nya skorna. Det passade bra för jag skulle ändå ta en springtur med äldsta dottern. Har kommit på att det är ett väldigt trevligt vis att umgås på, att springa tillsammans. Vi värmde upp ner till Grönsta och sen var tanken att vi skulle springa Lilla Lidingöloppet på tid. Det blev inte riktigt så för det kom håll emellan så vi pausade lite innan vi sprang sista biten. Bästa stunden är efteråt då vi sakta traskar hemåt, då har vi alltid bästa praten. Rekommenderas!

P.S. Just det, skorna. De var helt otroligt sköna, som att de alltid suttit på mina fötter. Lätta och skönt grepp. Återkommer snart angående detta.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 74 other followers