Vaknade till väckarklockans fågelkvitter. Rätt seg. Kan bero på att vi tittade på ett avsnitt för mycket av Breaking Bad igår kväll. Men herregud så bra den serien är, man blir lika beroende av den som av löpning. I alla fall, fågelsången. Den satte stämningen för hela passet, skulle det visa sig. Idag var det backintervaller som skulle kutas.
Började med 4,5 km uppvärmning. Det behövde de här stela benen. När jag kör mina hårdare pass om morgnarna är jag oerhört noga med att värma upp ordentligt, känns som benen skulle kunna gå av annars. Och det vill vi ju inte. I alla fall så såg jag efter ett par kilometer en liten rävunge. Så synd att jag inte hade kameran med mig för den stannade och tittade på mig, liksom helt orädd. Åh så mjuk den såg ut! En stund senare såg jag en hare och precis när jag var framme vid min backe såg jag ett rådjur. Nu var det dags att köra igång med backintervallerna. Pang! Ojoj, den första, den gick inte fort. Det var inget pang där inte. Snudd på att jag tänkte avbryta och stöka om lite i veckoschemat. Men sen på andra började det kännas bättre och på den tredje intervallen kändes plötsligt benen lättare och mer kraftfulla. Och sen körde jag bara på. Upp och ner, upp och ner. Tio stycken. Avslutade med 1 ,5 km nedjogg och då såg jag ytterligare en hare. Totalt 13 km. Hemma blev det gröt även om det nästan ser ut som en jordgubbstårta.
Tittade till min gymboll. Den mådde inte alls bra.
Det blir till att fixa en ny antar jag.
En annan grej hörrni. Sparris.Hur gott är det inte? Jag är också så himla nöjd över min anpassade sparriskastrull som jag investerade i för ett par år sedan.
Man stoppar ner sparrisen i gallret som man sedan sänker ned i kastrullen. Otroligt proffsigt och man slipper böja de stackars sparrisarna. Och sen äter men det kanske såhär. Det gjorde i alla fall vi igår.


















































































